Frågor om tillämpning av lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn.


Lagrum:
11 §, 12 §, 15 §, 16 §, 17 § och 21 § lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn; 14 § lagen (1996:242) om domstolsärenden; Artikel 6 europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (1994:1219); NJA 1981 s. 753

Stockholms tingsrätt

Makarna J.V. och S.V. har sonen Ja., född den 11 juni 1998. När sonen föddes var makarna bosatta i Sverige. Efter äktenskapsskillnad år 2004 flyttade modern S.V. i augusti samma år till Kroatien med Ja. J.V. ansökte hos kroatisk myndighet om överflyttning av Ja. till Sverige, men ansökningen avslogs år 2006. Enligt uppgift av parterna åberopades som skäl för avslaget att det förelåg hinder mot överflyttning med hänsyn till allvarlig risk för Ja:s hälsa. Svensk domstol hade år 2005 tillerkänt J.V. ensam vårdnad om Ja. I september 2007 tillerkände kroatisk domstol S.V. ensam vårdnaden. Under julhelgen 2007 besökte Ja. sin far i Sverige. Han återvände därefter inte till modern i Kroatien. Ja. är folkbokförd både i Sverige och i Kroatien.

S.V. yrkade i ansökan till Stockholms tingsrätt att tingsrätten skulle, i enlighet med 11 § lagen (1989:14) om verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn (verkställighetslagen) förplikta J.V. att snarast och vid av tingsrätten bestämd tidpunkt överlämna Ja. till henne. Hon yrkade i första hand att överlämnandet skulle ske genom polishämtning alternativt och i andra hand genom ett kraftigt verkande vite om minst 50 000 kr.

J.V. bestred yrkandena.

Tingsrätten meddelade efter förhandling beslut i ärendet den 9 maj 2008; men detta beslut undanröjdes av Svea hovrätt den 28 maj 2008 och ärendet återförvisades till tingsrätten för fortsatt handläggning.

Tingsrätten (tingsfiskalen Mikael Kullberg samt nämndemännen Camilla Ericsson och Clarence Bohlin) anförde i slutligt beslut den 10 juli 2008:

Grunder

S.V.

S.V. har ensam vårdnad om Ja. När Ja. åkte till J.V. för julumgänge i Sverige i december 2007 hade han hemvist i Kroatien. Ja. återlämnades aldrig till henne efter julumgänget. Om inte kvarhållandet hade ägt rum skulle S.V. ha utövat sin rätt att ta vård om barnet. Kvarhållandet är således olovligt. Ja. skall därför överflyttas till henne eftersom det inte finns något verkställighetshinder.

J.V.

Ja. hade vid tidpunkten för kvarhållandet hemvist i Sverige och J.V. hade vårdnaden om honom. Kvarhållandet är således inte olovligt. J.V. och S.V. hade också en överenskommelse om att Ja. fortsättningsvis skulle bo hos honom. I vart fall föreligger en allvarlig risk för att Ja. skadas om han återförs till Kroatien eller att han försätts i en inte godtagbar situation. Ja. själv motsätter sig att överflyttas till Kroatien.

Parternas utveckling av talan

S.V.

S.V. och J.V. är båda från Kroatien och flyttade tillsammans till Sverige och gifte sig i början av nittiotalet. Under äktenskapet föddes sonen Ja. 1998. Under äktenskapet blev S.V. misshandlad och även sonen for illa och 2003 fick S.V. söka sig till en kvinnojour med sonen där hon och sonen fick bo under en längre tid. Under 2004 reste hon och sonen till Kroatien. Hon hade inte för avsikt att stanna där utan skulle vila upp sig med sonen. Sonen visade upp tecken på att må dåligt från sina traumatiska upplevelser i Sverige, varför S.V. sökte nödvändig läkarvård. Ja. uppgav för läkare att han varit utsatt för övergrepp från fadern. S.V. ansökte därför om ensam vårdnad. Under samma period ansökte J.V. om återförande enligt Haagkonventionen och vårdnadsprocessen vilandeförklarades därför. Efter att den kroatiska domstolen förklarat att det förelåg hinder att återsända barnet till fadern i Sverige pga. att det skulle utgöra en allvarlig risk för barnets kroppsliga och psykiska välbefinnande beslutades att barnet skulle stanna i Kroatien. Under våren 2007 återupptogs vårdnadsprocessen och J.V. kallades i juni till domstolsförhandlingen. Förhandlingen, till vilken J.V. kallades genom den kroatiska ambassaden i Stockholms försorg, skulle äga rum den 12 september 2007. Kallelsen skickades av ambassaden med rekommenderad post till J.V. den 27 juni 2007. Han uthämtade kallelsen den 29 juni 2007. Domstolen i Kroatien tillerkände den 12 september S.V. ensam vårdnad om Ja. och J.V. fick samtidigt umgängesrätt i enlighet med vad parterna överenskom. I enlighet med detta förordnande överenskom parterna att Ja. skulle ha julumgänge med J.V. från den 22 december 2007 fram till den 12 januari 2008. Ja. återkom dock aldrig från julumgänget, trots att S.V. upprepade gånger har försökt förmå J.V. att återlämna Ja. Även Utrikesdepartementet har försökt förmå J.V. att återlämna Ja. Under vistelsen i Sverige, som nu pågått i över sex månader, har J.V. hindrat kontakter mellan Ja. och modern; i samband med förra förhandlingen försökte modern kontakta Ja. på dennes skola men blev hindrad av J.V. som gömde Ja. inne i skolbyggnaden. J.V. har indoktrinerat Ja. så att man inte kan tillmäta hans vilja något intresse.

Sonen Ja. har alltjämt och sedan början av 2004 levt och haft sitt hemvist i Kroatien och går där i skola och har sina kamrater och invanda miljö. Han har blivit utsedd till klassens bästa kompis. Han är omtyckt i klassen och hans kamrater är oroliga för att han är borta.

J.V.

Ja. är född i Sverige och folkbokförd här. Han har bott här större delen av sitt liv. Han har således hemvist här. S.V. har inte rätt till ensam vårdnad om Ja. enligt någon kroatisk dom som är giltig. Den av henne åberopade domen är inte giltig och kan inte läggas till grund för överflyttning. Detta beror på att J.V. aldrig blev kallad till huvudförhandlingen som föregick domen. Han visste inte ens om att det var en process inledd. Inte heller hans advokat var informerad. Att han inte inkom med svaromål framgår också av domen. Domen tillkom helt bakom hans rygg. Oavsett om domen är giltig eller inte så kan inte Ja:s vistelsetid i Kroatien innan domen tillerkännas betydelse vid bedömandet av hans hemvist.

Ett eventuellt beslut om överflyttning av Ja. skulle allvarligt riskera att skada hans psykiska hälsa och försätta honom i en situation som inte är godtagbar. Att Ja. tidigare ryckts upp så många gånger från sin hemmiljö gör att ytterligare en separation från det numera invanda hemmet skulle vara skadlig för honom. Det skulle även försätta Ja. i en situation som inte är godtagbar eftersom Ja., vid en överflyttning, skulle betas rätt till umgänge med sin far. Att Ja. skulle försättas i en sådan situation är inte förenligt med barnkonventionen. I samband med parternas skilsmässa 2003 utestängdes J.V. från kontakter med Ja. S.V. påstod att J.V. hade gjort sig skyldig till misshandel. J.V. blev sedan frikänd från dessa anklagelser då det framkom att S.V. hade ljugit om allt för att få ensam vårdnad om Ja., ett förhållande som bekräftades av ett vittne i brottmålsrättegången. Dagen efter brottmålsdomen som helt friade J.V. var det huvudförhandling i vårdnadsmålet. Det utmynnade i att vårdnaden om Ja. alltjämt skulle vara gemensam och att Ja. skulle ha ett växelvist boende. När sedan S.V. lämnade landet Sverige i augusti 2004 hade hon aldrig för avsikt att återvända till Sverige. Detta var för övrigt inte första gången som S.V. hade försvunnit från landet med Ja. I augusti 2003 försvann S.V. i flera månader. J.V. fick efter kidnappningen i augusti 2004 interimistisk ensam vårdnad om Ja. Tingsrätten fastställde sedermera detta förhållande i sin dom, vilket även fastställdes av hovrätten. I samband med kidnappningen framkom även att S.V. hade gjort sig skyldig till misshandel av Ja. Hon blev häktad och internationellt efterlyst för detta. Under det första året av Ja:s vistelse i Kroatien hade J.V. ingen kontakt med Ja. Under hösten 2007 hade dialogen mellan föräldrarna blivit bättre. Man överenskom om att Ja. skulle återföras till Sverige. J.V. skulle härvid hämta pojken i Kroatien, vilket han också gjorde. Ja. började i skola i Sverige, Landskrona, och har fullgjort vårterminen och har nu sommarlov. Han talar och förstår svenska.

Ja. har själv uttryckt att han inte vill överflyttas till Kroatien.

S.V.

Det är riktigt att S.V. varit häktad i sin utevaro för misshandel. Misstankarna var dock oriktiga. Det väcktes därför inte ens åtal. S.V. har medverkat till att J.V. skulle få tillfälle att umgås med Ja. under de tillfällen då hon har haft honom. Även under tiden i Kroatien medverkade hon till kontakt. Detta framgår bland annat av att hon - i enlighet med den kroatiska domen - har ingått överenskommelse med J.V. om att han skulle få julumgänge med Ja. under 2007.

Utredningen

Den tolk som av tingsrätten förordnats vid sammanträdet i ärendet har översatt den aktuella kroatiska domens domslut och härvid angivit att det har förordnats att vårdnaden om Ja. skall anförtros S.V. ensam.

Parterna har åberopat muntlig bevisning och förhörspersonerna har uppgivit vad som antecknats nedan. Även skriftlig bevisning har åberopats.

S.V.

Hon och J.V. kom till Sverige i maj 1994 som flyktingar. De vistades på flyktingförläggning. Efter viss tid blev J.V. aggressiv, vilket troligen berodde på posttraumatiskt stressymptom sedan han tjänstgjort i den kroatiska armén. Han gick till en läkare som remitterade honom till en psykiatriker. Han gick i terapi och fick medicinera. De fick uppehållstillstånd och flyttade till Örebro där de bodde i två år. De flyttade sedan till Landskrona där de startade en egen rörelse. I början av 2003 blev Ja. orolig och ville inte gå till dagis. Hon ville då separera från J.V. för att bättre kunna ta hand om Ja. När hon berättade detta för J.V. uppgav denne att han skulle döda alla tre om hon lämnade honom. En natt i juni 2003 blev hon nästan strypt av J.V. I augusti samma år, när hon var med Ja. började J.V. putta och hota henne. Hon försökte skydda Ja. bakom sin rygg. Ja. blev upprörd och skrek. Efter denna händelse sökte hon skydd hos kvinnojouren. Denna händelse är densamma som J.V. sedan har blivit frikänd ifrån. På grund av händelsen blev Ja. rädd för sin far eftersom han hade hört att J.V. skulle döda honom. Trots att hon bodde i kvinnojourens regi fick J.V. träffa sin son fyra gånger per vecka i närvaro av en kontaktperson. Detta fortgick till januari 2004 då J.V. började bli missnöjd med kontaktpersonens närvaro. De lyckades dock kommunicera mänskligt under början av 2004. Efter vårdnads- och boendetvisten i tingsrätten förordnades om växelvis boende. Efter första veckan hos J.V. sa Ja. att pappa var dum och slängde hans leksaker. Inför nästa gång han skulle åka till sin far vädjade han till sin mor att inte låta honom åka; han sa ¿om du älskar mig låter du mig inte åka¿. Ja. började må riktigt dåligt. Han kissade och bajsade på sig. Hon upplevde att hon inte fick någon hjälp av socialen, varför hon då (augusti 2004) åkte till Kroatien för att få hjälp där. Efter tre-fyra månader slutade Ja. att kissa och bajsa på sig. J.V. inledde ett förfarande enligt Haagkonventionen i Kroatien för att få Ja. överlämnad till Sverige. Med anledning av detta gjordes en barnpsykiatrisk utredning. Kroatisk domstol kom fram till att Ja. skulle stanna i Kroatien. Ja. anpassade sig till livet i Kroatien och hittade kompisar med vilka han lekte varje dag. Alla sår från tiden i Sverige läktes. Han mådde väldigt bra i Kroatien. Hans kamrater och lärarinnan i Kroatien är oroliga för att Ja. inte är tillbaka än.

Hon har alltid medverkat till umgänge mellan J.V. och Ja. Hon tillsåg att J.V. och Ja. kunde ha kontakt med varandra per telefon sedan de kom till Kroatien. Efter tre veckor sa Ja. att J.V. hade sagt till honom att han (J.V.) skulle hämta honom (Ja.) med polis. Hon sa då till J.V. att om han sa så till Ja. fick han inte ringa mer. Han hörde därefter inte av sig på drygt ett år. Hon har även tillsett att Ja. fått träffa sin far i september 2005, i slutet på 2005 och sedan ytterligare två gånger. Hon ingick överenskommelse om julumgänge 2007 just för att Ja. skulle få träffa sin far. När hon inför detta umgänge överlämnade Ja. visade J.V. upp en returbiljett.

J.V. medverkar inte till att hon skall få träffa Ja. När hon vid förra förhandlingen inför tingsrätten var i Sverige sökte hon hjälp av skolan och socialen utan att få hjälp. Hon har endast fått kontakt med Ja. två gånger de senaste fem månaderna. En gång var då J.V. lät henne prata i telefon med Ja. Ja. uppgav då att han inte ville träffa henne eftersom han skulle till en kamrat. Den andra gången var när hon inför denna förhandling lyckades hitta Ja. vid J.V:s arbete. Hon hann krama Ja. och se hur glad han blev innan J.V. kom och avbröt. Ja. far illa av att vara hos J.V.

Hon kan inte förstå varför J.V. påstår att hon misshandlat Ja. Det stämmer inte. Hon slår aldrig Ja. i uppfostringssyfte. Det är inte heller riktigt att hon sagt till någon på kvinnojouren att hon ljög om att hon blev misshandlad av J.V. för att få ensam vårdnad. Anledningen till att kvinnan falskeligen påstod det var att J.V. hade lovat att gifta sig med kvinnan och hade lovat henne pengar.

J.V.

Vad som anförts sakframställningsvis är riktigt.

När S.V. flyttade till kvinnojouren ville Ja. inte flytta med; han ville stanna hos sin far. Han har själv upplevt hur S.V. har misshandlat Ja. När S.V. lämnade landet i augusti 2004 hade hon dessförinnan lämnat Sverige fyra gånger tidigare på längre och kortare perioder; vid ett tillfälle var hon borta ett halvår. När hon lämnade landet i augusti 2004 var det planerat. Han försökte kontakta S.V. men lyckades inte. Inte heller gick det att komma i kontakt med henne genom hennes far.

När de levde tillsammans som en familj talade de svenska hemma. Ja. är född här. Han har bott nästan sju år här. Han börjar lära sig svenska och har kompisar här. När han träffade Ja. i Kroatien i september 2005 var Ja. väldigt glad att se honom. Ja. ville inte att han skulle åka hem. Senaste gången han fick träffa Ja. var under 2006. Han var då i Kroatien under tre veckor. Han fick då endast träffa Ja. ett fåtal gånger. Hösten 2007 talade han mycket i telefon med Ja. Ja. sa säkert tusen gånger att han ville till Sverige. Han och S.V. diskuterade det. S.V. behövde pengar. Det visade sig att hon behövde totalt 4 000 kr eftersom hon hade fått ekonomiska problem. De överenskom att han skulle sätta in pengarna på hennes konto och att när det var gjort skulle J.V. få hämta Ja. i Kroatien. Han överförde pengarna till S.V. och åkte sedan för att hämta barnet. Han hade inte köpt någon returbiljett.

Ja. pratar bra svenska och trivs bra i skolan. S.V. har ringt Ja. ett flertal gånger. Ja. har dock sagt till S.V. att han inte vill prata med henne. Han har försökt få Ja. att tala med sin mor.

Han var närvarande vid barnsamtalet som låg till grund för medlarens rapport i detta ärende eftersom han blev ombedd att vara så.

Ja. har sitt hem här. En överflyttning skulle innebära ett stort problem för Ja.

T.J.

Förhöret har åberopats av J.V. T.J. arbetar i socialtjänsten i Landskrona. Han utbildade sig till socionom och blev klar 1982. Under 1984 till 1994 arbetade han som familjehemssekreterare och har sedan 1994 arbetat som samordnare för individ- och familjeomsorgens öppengrupp.

Han har haft kännedom om familjen V. sedan 2003 då samarbetssamtal anordnades mellan J.V. och S.V. Detta resulterade i en samförståndslösning under 2004. Han har även träffat J.V. flera gånger sedan årsskiftet 2007/08 sedan J.V. meddelat att Ja. numera skulle bo hos honom. Han känner J.V. bättre än S.V. Han har försökt få J.V. att medverka till att Ja. och S.V. kan ha kontakt. Vid ett tillfälle såg han till att Ja. och S.V. kunde talas vid över telefon. Sedan har J.V. sagt att Ja. inte vill ha fortsatt kontakt med S.V. Det är inte naturligt att ett barn väljer bort en förälder men det är hans absoluta uppfattning att J.V. inte har påverkat Ja., utan att Ja. ger uttryck för vad han faktiskt vill. Barn är dock lojala mot den förälder det bor med. Ja. är omogen i vissa avseenden men han förstår att han måste välja mellan sina föräldrar. Han har träffat Ja. under våren 2008. Ja. är en glad, pigg och nyfiken kille, om än något försiktig. Han har träffat Ja. tre gånger de senaste två veckorna. Han, J.V. och Ja. var förra onsdagen på ett tropikarium. Fadern och sonen interagerade då väl. I tisdags träffade han Ja. hemma hos J.V. och använde då så kallade nallekort. Ja. kopplade då ihop följande uttryck med därefter angiven känsla: skola - glad, kompisar i Kroatien - neutral, pappa hälsar på - tummen upp, resa till Sverige - mycket glad, att utlämnas till Kroatien - arg och mamma - rädd. En erfaren skolpsykolog som han beskrivit fallet för har sagt att Ja. är trygg med sin far. Ja. lär sig svenska snabbt. Om Ja. överflyttas till Kroatien finns en allvarlig risk att hans utveckling kan skadas. Han vet inte hur Ja. har haft det i Kroatien eller vem som är bäst förälder. Risken med överflyttningen ligger i själva uppbrottet; att återigen behöva separera. Att han vid förra sammanträdet inte sa att det fanns en allvarlig risk för skada beror på att han då inte trodde det. Han har nu träffat Ja. ytterligare gånger och kunnat göra en bedömning baserad på en bättre undersökning. Inför sin bedömning har han inte talat med S.V., utan bara J.V.

H.T.

Förhöret har åberopats av S.V. H.T. har känt S.V. sedan 2001 och har kontakt med henne två till tre gånger per månad. Hennes son och Ja. gick på samma daghem. Pojkarna var bästa kompisar.

Innan Ja. flyttades till Kroatien 2004 var han väldigt ledsen och orolig. Hon besökte S.V. och Ja. i Kroatien under sommaren 2005. Hon såg då en helt annan pojke; Ja. hade blommat ut. Miljön verkade bra för Ja. och han trivdes bra. 2007 var hon återigen i Kroatien och besökte Ja. och S.V. Ja. var då ännu gladare och visade henne sina kamrater och sin skola. Han vantrivdes absolut inte. Sedan Ja. kommit till Sverige har hon träffat honom igen; det var då inte alls samma pojke som hon hade träffat i Kroatien. Hon fick ingen kontakt med honom och han var helt apatisk. Det var som om blomman hade vissnat. Till och med hennes son, som lekte med Ja., frågade vad som hade hänt med Ja. Ja. är inte glad nu när han är i Sverige. Hon tror inte att det stämmer att Ja. vill vara kvar i Sverige. Om han säger så måste det vara J.V. som har påverkat honom. Hennes son har inte fått träffa Ja. sedan i januari i år. Ja. är inte mogen för sin ålder. Han är några år efter i utvecklingen. Hennes syster har också kännedom om familjen V., men hon vågar inte vittna eftersom hon är rädd för J.V.

A.S.

Förhöret har åberopats av J.V. A.S. har varit förordnad medlare i detta ärende. Hon är från början förskolelärare men vidareutbildade sig till socionom 1987. Hon arbetar på barn- och familjeenheten i Malmö. Hon har löpande uppdrag som medlare. Hon har även haft medlaruppdrag i s.k. Haagärenden.

Inför upprättande av sin rapport har hon samtalat med J.V., S.V. och Ja. Hon har träffat Ja. två gånger. Båda gånger har J.V. varit med. Ja. var skygg och ganska ointresserad av att prata med henne. Båda föräldrarna månar om sin pojke och har varit behjälpliga vid medlingen. Ja. vill stanna i Sverige och tycker inte att S.V. skall komma till Sverige och hämta honom. Det är tydligt att Ja. befinner sig i en lojalitetskonflikt men hon fick inte uppfattningen att någon hade påverkat Ja:s åsikter. Ja. syntes ha uppfattningen att ansvaret för hans framtid ligger på hans axlar. Han upplever skuld över att inte träffa sin mor. Han har slitits fram och tillbaka för mycket. Hon vet inte vem som är den bästa föräldern. Det är klart att det finns hinder för att skicka tillbaks honom till Kroatien. Det är klart att det finns en risk att han hamnar i depression om han skickas till Kroatien. I åldern 9-12 år är barn känsliga. Man skulle absolut inte hjälpa barnet genom att skicka det till Kroatien.

G.L.

Förhöret har åberopats av J.V. G.L. är socionom sedan 1974. Sedan 1995 arbetar hon på familjeenheten i Landskrona kommun. Hon har haft kontakt med J.V. sedan årsskiftet 2007/08 då denne sökte en stödkontakt då han just hade fått hem Ja. till sig. Hon har varit hans samtalspartner.

I slutet av april 2008 dök S.V. upp på hennes kontor och ville ha hjälp att träffa sin son. Vid kontakt med J.V. sa dock denne att Ja. inte ville träffa S.V. Hon har inte fått uppfattningen att Ja:s vilja har påverkats av någon. Hon har även haft tidigare kontakt med S.V. när denna sökte skyddat boende eftersom hon vid den tiden hade hand om kvinnofridsfrågor.

Hon kan inte uttala sig om risker med att Ja. överflyttas i detta specifika fall. Generellt är dock en ytterligare separation inte nyttigt för en pojke i denna ålder. Det skulle kunna skada hans utveckling. Generellt är det svårt för barn med flera flyttningar. Hon kan dock inte uttala sig om huruvida det skulle kunna innebära en allvarlig risk för Ja. eftersom hon inte har någon kännedom om just Ja. Det kan dock finnas allvarlig risk för skada. Ja. har band till både sin mor och far.

G.E.

Förhöret har åberopats av S.V. Han har ingen kännedom om familjen V. Han har hörts som privat sakkunnig. Han är auktoriserad socionom och familjeterapeut. Han är fil. mag. i socialt arbete. Han arbetar som extern utredare i familjemål och gör cirka 10-20 vårdnadsutredningar per år. Han har erfarenhet av arbete av BUP. Han har skrivit litteratur om barn. Han håller även utbildningar för socionomer om hur man gör vårdnadsutredningar. Har en egen familjeterapeutisk mottagning.

Man skall vara oerhört försiktig när det gäller att tillmäta viljeyttring från barn någon betydelse när de bor hos en viss förälder. Föräldern påverkar nämligen barnet medvetet eller omedvetet. Barnet blir föremål för ett syndrom som liknar stockholmssyndromet. Barnet färgas av boendeföräldern. Barnet säger saker som boendeföräldern vill höra. Barn som inte utsatts för påverkan vill normalt träffa sina föräldrar lika mycket. Om ett barn säger annorlunda ringer det varningsklockor hos honom. Ett barn i tioårsåldern kan inte ha en grundad uppfattning i fråga om huruvida det vill överflyttas till något land eller inte eftersom det logiska tänkandet utvecklas först i åldern 12-13 år. Barnet förstår inte konsekvenserna av det ena eller andra valet.

Vad gäller riskerna för barn med flyttning så finns det inte särskilt mycket forskning i frågan. Generellt tycker dock barn om att bo kvar i sin invanda miljö, men det går inte generellt att besvara frågan hur en flytt påverkar barn.

Om det är så att medlaren i detta ärende har träffat barnet i närvaro av sin far och på faderns advokats kontor så är det inte lämpligt. Slutsatserna i rapporten är odugliga som beslutsunderlag i sådant fall.

Tingsrättens bedömning

Både Sverige och Kroatien har tillträtt den i Haag den 25 oktober 1980 dagtecknade konventionen om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn (Haagkonventionen). Konventionen har införlivats i svensk rätt genom verkställighetslagen. Av 11 § nämnda lag framgår under vilka förutsättningar överflyttning av barn skall ske och av 12 § samma lag framgår när det föreligger hinder för ett sådant överflyttande.

Eftersom Kroatien inte är en av medlemsstaterna i den Europeiska Unionen är inte rådets förordning (EG) nr 2201/2203 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (Bryssel II-förordningen) tillämplig på förevarande tvist.

Tingsrätten har huvudsakligen att pröva tre frågor: 1) Hade Ja. hemvist i Kroatien omedelbart före resan till Sverige (11 § första stycket verkställighetslagen)? 2) Föreligger ett olovligt kvarhållande av Ja. (11 § andra stycket verkställighetslagen)? Om så är fallet 3) föreligger hinder för verkställighet (12 § verkställighetslagen)? Dessa tre frågor behandlas i det följande.

Hade Ja. hemvist i Kroatien vid tidpunkten för Sverigeresan 2007?

Ett kvarhållande är olovligt om det strider mot den rätt att ta vård om barnet som dess vårdnadshavare har i den stat där barnet hade sitt hemvist omedelbart före kvarhållandet (11 § andra stycket verkställighetslagen). Ja:s hemvist måste därför fastställas. Vid tolkningen av hemvistbegreppet i verkställighetslagen skall särskilt beaktas att lagen tillhör den s.k. traktatstyrda lagstiftningen. Vid tolkningen av lagens hemvistbegrepp bör därför särskild hänsyn tas till Haagkonventionens terminologi och syfte. Haagkonventionens motsvarighet till begreppet hemvist, habitual residence (artikel 3), är dock inte definierat. Allmänt kan sägas att det vid en prövning av hemvistfrågan enligt konventionen i första hand blir fråga om en helhetsbedömning av sådana objektivt konstaterbara förhållanden som en vistelses längd, föreliggande sociala bindningar och andra förhållanden av personlig karaktär som kan peka på en mera stadigvarande anknytning till det ena eller andra landet. Även vårdnadshavares hemvist kan få betydelse (RÅ 2001 ref. 53).

Det är i förevarande fall ostridigt att Ja. hade bott i Kroatien sedan 2004 vid tidpunkten för resan till Sverige i december 2007. J.V. har gjort gällande att Ja. olovligen har förts till Kroatien och att han därför inte har förvärvat hemvist i Kroatien under sin vistelse där. Det kan härvid konstateras att enligt parternas samstämmiga uppgifter kroatiska myndigheter har vägrat överflyttning till Sverige i ett ärende enligt Haagkonventionen genom ett beslut år 2006. Vid sådana förhållanden, och med beaktande av att Ja. gick i skola i Kroatien och hade sin mor där, måste Ja. ha förvärvat hemvist i Kroatien i vart fall från den tidpunkt då kroatiska myndigheter vägrade överflyttning (SvJT 2006 s. 615).

Ja. hade således hemvist i Kroatien vid tidpunkten för Sverigeresan 2007.

Föreligger ett olovligt kvarhållande?

Ett kvarhållande är enligt 11 § andra stycket verkställighetslagen olovligt om kvarhållandet strider mot den rätt att ta vård om barnet som vårdnadshavare har i den stat där barnet hade sitt hemvist omedelbart före kvarhållandet och denna rätt också utövades vid den tidpunkt då barnet kvarhölls eller skulle ha utövats vid denna tidpunkt om inte kvarhållandet ägt rum.

Frågan huruvida ett kvarhållande är att anse som olovligt i Haagkonventionens mening avgörs enligt lagen i den konventionsstat där barnet hade sitt hemvist när kvarhållandet ägde rum (prop. 1988/89:8 s. 16). Detta innebär att svensk domstol har att anpassa sig efter förordnanden i vårdnadsfrågan i ett kroatiskt avgörande, trots att Kroatien inte har tillträtt den i Luxemburg den 20 maj 1980 dagtecknade konventionen om erkännande och verkställighet av avgöranden rörande vårdnad om barn samt om återställande av vård av barn (Europarådskonventionen), vilket annars i många fall är en förutsättning för erkännande (5 § verkställighetslagen).

Av den skriftliga bevisningen framgår att S.V. genom kroatisk domstols beslut tillerkänts enskild vårdnad om Ja. J.V:s invändning om att han inte blivit behörigen kallad till denna förhandling åligger inte svensk domstol att pröva inom ramen för detta förfarande. Även om förklaring om att kvarhållandet i Sverige är olovligt saknas (14 § verkställighetslagen) kan det hållas för visst att en vårdnadshavare i Kroatien har rätt att besluta i frågor om barnet på så sätt att ett kvarhållande mot dennes vilja är olovligt. J.V:s påstående om att överenskommelsen med S.V. innebar att han, mot erläggande av 4 000 kr, i fortsättningen skulle ha Ja. boende hos sig lämnas utan avseende. Uppgiften motsägs också att det faktum att S.V. har inlett förevarande ärende. Att vårdnaden om Ja. skulle ha utövats i Kroatien av S.V. om inte kvarhållandet hade ägt rum är uppenbart. Kvarhållandet av Ja. i Sverige är således olovligt. Han skall således överflyttas till Kroatien om det inte föreligger något verkställighetshinder.

Hinder mot verkställighet

Trots att förutsättningarna i övrigt är för handen för överflyttning får sådan enligt 12 § verkställighetslagen vägras om det finns en allvarlig risk för att överflyttningen skadar barnets kroppsliga eller själsliga hälsa eller i övrigt försätter barnet i en situation som inte är godtagbar, eller barnet självt motsätter sig överflyttningen och barnet har nått en sådan ålder och mognad att dess vilja bör beaktas. Dessa hinder för verkställighet behandlas nedan.

Finns allvarlig risk för skada eller kommer Ja. i övrigt att försättas i en inte godtagbar situation?

Både vittnena T.J. och A.S. har uppgivit att det finns hinder för att skicka tillbaks Ja. till Kroatien eftersom en överflyttning skulle riskera att skada Ja:s psykiska hälsa (12 § 2 verkställighetslagen). Båda vittnena har dock varit tydliga med att de inte har bedömt riskerna utifrån en analys av i vilken miljö Ja. kommer att hamna, utan att det istället är fråga om riskerna i själva uppbrottet som har bedömts. Det är självklart att själva uppbrottet med efterföljande flytt till ett annat land kan vara traumatiskt för ett barn, även om det, som partssakkunniga G.E. framhållit inte finns någon djupare forskning på området. Det ligger dock i Haagkonventionens normala tillämpning att ingripande och plötsliga uppbrott från barnets invanda miljö måste accepteras. Att fokus ligger på risk för skador beroende på den miljö i vilken barnet kommer att placeras - till skillnad från risker med själva uppbrottet - framgår också av att man inom gemenskapsrätten tillåter överflyttningar som annars skulle allvarligt riskera barnets väl om det styrks att lämpliga åtgärder har vidtagits för att garantera barnets skydd efter återlämnandet (artikel 11.4 Bryssel II-förordningen, som alltså inte är tillämplig i förevarande fall). Mot bakgrund av det nu antecknade gör tingsrätten den bedömningen att riskerna för att Ja. skadas av överflyttningen inte väger så tungt att det är skäl för att hindra verkställighet.

När det gäller verkställighetshindret att barnet kommer att placeras i en icke godtagbar situation avses tämligen allvarliga förhållanden som t.ex. att barnet hamnar i en krigszon eller i ett flyktingläger under svåra yttre förhållanden. Även andra förhållanden kan dock tänkas där förhållandena inte är fullt så extrema (prop. 1988/89:8 s. 43).

I förevarande fall kan konstateras att S.V. varit föremål för misstankar om brott mot Ja. (men att åtal inte väckts). Detta är givetvis något som inger oro när det gäller att placera ett barn där. Kroatisk domstol har dock härefter anförtrott S.V. vårdnaden om Ja. och tingsrätten skall inte överpröva detta beslut. Det finns därför inte anledning att - mot bakgrund av detta - hindra verkställighet. Ytterligare en faktor som kan vägas in vid bedömningen av om situationen för Ja. inte skulle bli godtagbar vid en överflyttning är i vilken mån en överflyttning skulle påverka umgänget med J.V. Det kan härvid konstateras att J.V. hade visst - om än begränsat - umgänge med Ja. under tiden Ja. befann sig i Kroatien 2004-2007. Det är i sammanhanget inte utan betydelse att umgänget mellan Ja. och S.V. det senaste halvåret (under det olovliga kvarhållandet) också har varit mycket begränsat. Tingsrätten finner därför att Ja:s rätt till en god kontakt med båda sina föräldrar inte skulle förändras vid en överflyttning på så sätt att det får betydelse i fråga om hinder för verkställighet.

I enlighet med vad som ovan anförts finns inga hinder mot verkställighet enligt 12 § 2 verkställighetslagen.

Barnets vilja

Överflyttning får också vägras om barnet själv motsätter sig överflyttningen och barnet har nått en sådan ålder och mognad att dess vilja bör beaktas (12 § 3 verkställighetslagen). Även om varken Haagkonventionen eller verkställighetslagen anger något riktmärke i fråga om vilken ålder ett barn bör ha uppnått för att dess vilja skall beaktas får det anses rimligt att i den frågan anlägga ett synsätt liknande det som kommer till uttryck i 21 kap. 5 § FB (RÅ 2002 ref. 1). I nyss nämnda fall tillmättes inte avgörande betydelse vid en tolvårings viljeyttring i fråga om överflyttning, även om Regeringsrätten uttalade att man normalt skall beakta viljan hos barnet. Till samma resultat kom HD i NJA 1981 s. 753, som avsåg ett 12-årigt barn. I NJA 1995 s. 398 tillmättes betydelse av en viljeyttring från ett 13-årigt barn. Den nu redovisade praxisen går väl i linje med G.E:s uppgifter om att barn utvecklar det logiska tänkandet först i ålder 12-13 år och först då kan ha en välgrundad uppfattning i frågan.

Ja. är 10 år gammal. Han har dessutom beskrivits som något omogen för sin ålder. Vid sådana förhållanden finns inget utrymme för att tillmätas Ja:s vilja någon betydelse.

Ja:s vilja utgör således inte hinder mot verkställighet.

Polishämtning eller vite

Som ovan konstaterats skall överflyttning ske av Ja. Huvudregeln i Haagärenden är att överflyttning skall ske genom polismyndighetens försorg. I förevarande fall, då J.V:s ekonomiska förhållanden är så dåliga att han har beviljats rättshjälp, är presumtionen för överflyttning enligt huvudregeln än starkare (prop. 1992/93:139 s. 19). I enlighet härmed skall överflyttningen verkställas genom polismyndighetens försorg.

Något utrymme för tingsrätten att, som sökanden yrkat, bestämma tidpunkten för överflyttningen finns inte. Detta åligger istället polismyndigheten (se 12 § förordningen [2006:467] om verkställighet av vårdnadsavgöranden, vilken äger tillämpning även i s.k. Haagärenden enligt 11 § förordningen [1989:177] om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn).

Beslut

1. Ja. skall överflyttas till S.V. Ja. skall härvid hämtas genom polismyndighetens försorg och överlämnas till S.V.

2. Tingsrättens beslut under punkten 1 skall inte tolkas som att tingsrätten har förordnat i frågor om barnets vård eller boende.

Nämndemannen Harald Eriksson var av skiljaktig mening och anförde följande.

Mot bakgrund av vad vittnena T.J. och A.S. har uppgivit anser jag att det finns hinder mot verkställighet enligt 12 § 2 lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn eftersom en överflyttning allvarligt skulle riskera Ja:s själsliga hälsa.

Överröstad härutinnan är jag i övriga frågor ense med majoriteten.

Svea hovrätt

J.V. överklagade i Svea hovrätt och yrkade i första hand att hovrätten skulle undanröja tingsrättens beslut och återförvisa ärendet till tingsrätten, i andra hand att hovrätten skulle ogilla S.V:s yrkande om överflyttning av sonen Ja. till Kroatien.

För det fall ärendet inte återförvisades till tingsrätten yrkade J.V. att hovrätten skulle inhämta en kompletterande utredning från socialförvaltningen. Han yrkade även att hovrätten i avvaktan på slutligt beslut skulle meddela inhibition. Han begärde vidare att hovrätten skulle avgöra frågan om överflyttning efter muntlig förhandling.

Hovrätten (hovrättslagmannen Göran Karlstedt, hovrättsrådet Ulrika Ihrfelt, referent, och hovrättsassessorn Maria Källkvist) anförde i beslut den 17 juli 2008:

Hovrätten, som inte finner skäl att inhämta kompletterande utredning, ta upp bevisningen på nytt eller av något annat skäl hålla muntlig förhandling, instämmer i tingsrättens bedömning. Överklagandet avslås.

Högsta domstolen

J.V. överklagade och yrkade i första hand att HD skulle upphäva hovrättens beslut och återförvisa målet till lägre rätt för ny handläggning. I andra hand yrkade han att HD skulle lämna S.V:s ansökan om överflyttning av sonen Ja. till henne utan bifall. Han begärde också, för det fall målet inte visades åter till hovrätten, att HD skulle inhämta kompletterande utredning angående sonen Ja:s levnadsomständigheter m.m.

S.V. bestred ändring.

HD förordnade i beslut den 11 augusti 2008 att ytterligare åtgärder för verkställighet av hovrättens beslut tills vidare inte fick ske.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Örjan Härneskog, föreslog i betänkande följande beslut:

Skäl

- - -

Frågor i HD är dels om det i hovrätten förekommit rättegångsfel av den beskaffenheten att målet bör visas åter dit för förnyad handläggning, dels om förutsättningar föreligger för att med tillämpning av verkställighetslagen besluta om överflyttning av Ja. till modern S.V.

Några utgångspunkter

Sverige är en av de stater som genom internationellt samarbete har sökt motverka att barn skiljs från sina vårdnadshavare genom att mot dessas vilja bortföras från bosättningslandet. Ett viktigt resultat av detta arbete är Haagkonventionen den 25 oktober 1980 om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn (Haagkonventionen). Sverige har tillträtt konventionen och till uppfyllande av sina åtaganden utfärdat den ovan nämnda verkställighetslagen. Genom sitt tillträde till Haagkonventionen har Sverige åtagit sig förpliktelser i förhållande till övriga konventionsstater, däribland Kroatien.

Haagkonventionen har till ändamål att säkerställa ett snabbt återförande av barn som olovligen har förts ut till eller kvarhålls i en fördragsslutande stat och att garantera att rätten i en fördragsslutande stat till vårdnad och umgänge verksamt respekteras i andra fördragsslutande stater. Konventionen är avsedd att skydda barn mot den skadliga effekten av att bli uppryckta från sin invanda miljö. För att tillgodose detta syfte har i konventionen tagits in bestämmelser som skall möjliggöra att ett barn som olovligen förts bort från en konventionsstat till en annan eller kvarhållits i en konventionsstat, snarast överflyttas till den förstnämnda staten så att status quo återställs.

Konventionen är införlivad med svensk rätt genom verkställighetslagen. Det lagrum som i första hand har betydelse i målet är 11 § om överflyttning av barn enligt Haagkonventionen, som har sin närmaste motsvarighet i artikel 3 i Haagkonventionen.

Förfarandet i ärenden om överflyttning är övervägande formellt till sin karaktär och lämnar litet utrymme för materiella prövningar. Den domstol som prövar en begäran om överflyttning skall inte göra någon prövning av frågan vem som bör ha vårdnaden om eller vården av barnet (prop. 1988/ 89:8 s. 41). Ett beslut om överflyttning av ett barn skall därmed inte heller tolkas som ett beslut som rör själva vårdnaden (se artikel 19 i konventionen och a. prop. s. 42). I den inofficiella kommentar som rapportören från Haagkonferensen för internationell privaträtt har upprättat uttalas att, om en sådan prövning behöver göras, den bör ske i det land där barnet har sitt hemvist (a. prop. s. 41).

En ansökan om överflyttning är avsedd att bli prövad i ett summariskt förfarande. Enligt artikel 2 i Haagkonventionen åtar sig staterna att använda ¿de snabbaste förfaranden som finns tillgängliga¿ för att konventionens ändamål skall kunna uppfyllas. Enligt artikel 11 skall myndigheterna iaktta en snabb handläggning för att få barnet återlämnat. Om ett avgörande inte har fattats inom sex veckor från ansökan, har sökanden rätt att kräva en redogörelse för orsakerna till dröjsmålet. I verkställighetslagen kommer detta till uttryck i 15 § andra stycket som anger att ett ärende om överflyttning av barn enligt 11 § skall handläggas skyndsamt. Verkställighetslagen var föremål för en översyn 1993. Riktpunkten bör enligt vad som då uttalades i förarbetena vara att ett mål om verkställighet eller överflyttning i normalfallet skall kunna avslutas inom sex veckor (se prop. 1992/ 93:139 s. 13).

Frågor om rättegångsfel i hovrätten

HD prövar först vad J.V. anfört om rättegångsfel i hovrätten. Enligt J.V. utgör hovrättens beslut att inte hålla muntlig förhandling och att inte inhämta kompletterande utredning sådana rättegångsfel som bör föranleda att målet visas åter till hovrätten för förnyad handläggning.

J.V. har när det gäller muntlig förhandling hänvisat till bestämmelser om sammanträde i lagen (1996:242) om domstolsärenden och till artikel 6 punkt 1 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Han har anfört att ärendet vid tingsrätten avgjorts efter omfattande muntlig och skriftlig bevisning och att behov funnits av att höra vittnena på nytt i hovrätten för att man på ett rättssäkert sätt skulle kunna pröva saken. När det gäller frågan om kompletterande social utredning har han gjort gällande att syftet med en sådan skulle vara att utröna sonens levnadsomständigheter och kontrollera om det föreligger hinder mot överflyttning. Han har härvid hänfört sig bl.a. till att den medlare som utsetts i ärendet ansett att Ja:s livssituation bör utredas av socialtjänsten och barnpsykiatrin och att det enligt medlaren för närvarande föreligger hinder mot att Ja. överflyttas till Kroatien. Det hade enligt J.V. ålegat hovrätten att ta reda på om det finns fog för hans invändning om att allvarlig risk för sonens psykiska hälsa föreligger och om Ja:s ålder och mognad är sådan att den kan beaktas.

HD bedömer dessa frågor på följande sätt. Handläggningen vid tingsrätten, i hovrätten och i HD av mål om överflyttning av barn sker, vid sidan av de särskilda bestämmelser om förfarandet som finns i verkställighetslagen, enligt bestämmelserna i lagen om domstolsärenden (21 § verkställighetslagen med hänvisningar). Verkställighetslagen utgår som nämnts ovan från att handläggningen skall ske skyndsamt. Enligt ärendelagen bör det i förfarandet ingå ett sammanträde när detta kan antas vara till fördel för utredningen eller främja ett snabbt avgörande av ärendet. Domstolen skall hålla sammanträde, om det begärs av en enskild part. Om ärendet inte skall prövas i sak, om avgörandet inte går parten emot eller om ett sammanträde på grund av någon annan särskild omständighet inte behövs kan domstolen dock avslå en framställning om muntlig förhandling i ärendet (se 13 och 14 §§ ärendelagen).

Huvudregeln enligt ärendelagen är alltså att domstolen skall hålla ett sammanträde om det begärs av en enskild part. Det faktiska behovet av muntlighet är dock generellt sett avsevärt mindre i hovrätten än vid tingsrätten, om tingsrätten har hört den enskilde parten muntligt. Hovrätten måste emellertid ta hänsyn till Europakonventionens krav när frågan om domstolen skall hålla muntlig förhandling prövas (jfr prop. 1995/96:115 s. 107 och 158).

HD har i ett flertal avgöranden slagit fast att artikel 6 punkt 1 i Europakonventionen innebär en rätt för en rättssökande till muntlig förhandling i åtminstone en instans. Beträffande rätten till muntlig förhandling i högre instans anses konventionen inte ge någon absolut rätt till muntlig förhandling. Även i de fall konventionen har betydelse kan således domstolen i vissa fall underlåta att bifalla en framställning om sammanträde, exempelvis när domstolen endast skall pröva en rättsfråga eller en interimistisk fråga som lika väl kan prövas på handlingarna. Om de argument och invändningar som framförs är uppenbart orimliga eller saknar rättslig relevans behöver sammanträde inte heller hållas (jfr härtill rättsfallet NJA 1999 s. 602).

Vid tingsrätten hördes, förutom J.V. och S.V., flera vittnen, bl.a. på J.V:s begäran den medlare som utsetts av tingsrätten och personal från Barn- och ungdomsförvaltningen i Landskrona kommun.

J.V. har inte gjort gällande att han nekats att på ett fullgott sätt få utveckla sin ståndpunkt i målet eller att tingsrättens redogörelse för sakförhållandena eller vad vittnena anfört var felaktig eller oklar i något hänseende. Såvitt framkommit skulle alltså en muntlig förhandling i hovrätten inte ha bidragit till att undanröja några oklarheter. Fråga har heller inte varit om att värdera enskilda personers trovärdighet eller tillförlitlighet. I förgrunden har i stället stått den rättsliga frågan om förutsättningarna för överflyttning enligt verkställighetslagen funnits. Till detta kommer att det är angeläget att prövning av ärenden om överflyttning sker skyndsamt (jfr 15 § andra stycket verkställighetslagen och vad som ovan anförts om att en ansökan om överflyttning enligt Haagkonventionen är avsedd att bli prövad i ett summariskt förfarande). Det kan mot denna bakgrund inte anses att hovrättens beslut att avgöra målet på handlingarna utgör rättegångsfel.

När det så gäller begäran om kompletterande utredning finns i verkställighetslagen bestämmelser om vilken utredning som skall läggas till grund för domstolens prövning. Innan rätten beslutar om verkställighet eller överflyttning får den uppdra åt t.ex. en tjänsteman inom socialtjänsten eller någon annan lämplig person att verka för att den som har hand om barnet frivilligt skall fullgöra vad som åligger honom eller henne. Den som har fått ett sådant uppdrag skall lämna en redogörelse för de åtgärder som har vidtagits och vad som i övrigt har kommit fram. Vidare skall rätten inhämta barnets mening, om det inte är omöjligt med hänsyn särskilt till barnets ålder och mognad. Handläggningen skall ske skyndsamt (se 15-17 §§ verkställighetslagen).

Dessa lagens krav på utredning är uppfyllda. Därtill har utredningen vid tingsrätten som nämnts bestått i att flera vittnen hörts. Viss skriftlig bevisning har också företetts. Ytterligare utredning om barnets personliga förhållanden eller förhållandena i Kroatien skulle inte stå i samklang med verkställighetslagens utgångspunkter beträffande skyndsamhet och summariskt förfarande. Det kan mot bakgrund av det anförda inte anses att utredningen i domstolarna varit otillräcklig på ett sådant sätt att beslutet att inte inhämta ytterligare material utgjort rättegångsfel.

Har Ja. kvarhållits i Sverige olovligen?

I själva saken är avgörande om J.V. skall anses ha kvarhållit sonen i Sverige olovligen. För att den saken skall kunna bedömas måste först utredas var Ja. kan anses ha haft hemvist i december 2007.

Enligt 11 § första stycket verkställighetslagen skall barn, som olovligen har förts hit till landet eller som olovligen hålls kvar här, på ansökan överflyttas till den från vilken barnet undanhålls om barnet omedelbart före bortförandet eller kvarhållandet hade hemvist i en stat som tillträtt Haagkonventionen. Ett bortförande eller kvarhållande är enligt 11 § andra stycket olovligt om bortförandet eller kvarhållandet strider mot den rätt att ta vård om barnet som vårdnadshavare eller annan har i den stat där barnet hade sitt hemvist omedelbart före bortförandet eller kvarhållandet och om denna rätt också utövades vid den tidpunkt då barnet bortfördes eller kvarhölls eller skulle ha utövats vid denna tidpunkt om inte bortförandet eller kvarhållandet ägt rum.

Vad som menas med ¿hemvist¿ har alltså en avgörande betydelse vid bedömningen av om ett kvarhållande skett olovligen i verkställighetslagens mening. Begreppet definieras inte i lagen. I förarbetena hänvisas dock till uttalanden som gjordes i samband med att en definition av hemvistbegreppet 1973 togs in i 7 kap. 2 § lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap m.m. Enligt de uttalandena skall den som är bosatt i viss stat anses ha sitt hemvist där, om bosättningen med hänsyn till vistelsens varaktighet och omständigheterna i övrigt måste anses stadigvarande. Viss betydelse måste i sammanhanget tillmätas hur stark anknytning som föreligger till ett annat land (se prop. 1988/89:8 s. 36 och s. 40 och prop. 1973:158 s. 78 f.).

Haagkonventionens hemvistbegrepp i artikel 3 a - på engelska ¿habitual residence¿ - är inte heller definierat. Regeringsrätten har dock i några avgöranden ansett att det allmänt kan sägas att det vid en prövning av hemvistfrågan enligt konventionen i första hand blir fråga om en helhetsbedömning av sådana objektivt konstaterbara förhållanden som en vistelses längd, föreliggande sociala bindningar och andra förhållanden av personlig eller yrkesmässig karaktär som kan peka på en mera stadigvarande anknytning till det ena eller andra landet. När det gäller ett litet barn får vårdnadshavarens hemvist och de familjemässiga och sociala förhållandena i övrigt avgörande betydelse (jfr till detta t.ex. RÅ 1995 ref. 99).

HD har i flera avgöranden funnit att det synsätt som anges i 1973 års förarbeten kan tjäna till ledning för innebörden av begreppet hemvist i olika sammanhang av internationellt familjerättslig karaktär (se t.ex. rättsfallen NJA 1983 s. 359 i mål om överflyttande av vårdnad, NJA 1977 s. 706 angående adoption och NJA 1995 s. 241 i mål om svensk domsrätt i visst fall).

Det framstår som angeläget att ett gemensamt hemvistbegrepp används i olika men näraliggande fall av internationell familjerättslig karaktär när så är möjligt. Ett barn bör därför anses ha sitt hemvist även i verkställighetslagens mening i den stat där han eller hon omedelbart före ett bortförande eller ett kvarhållande är bosatt och till vilken en övervägande anknytning finns särskilt med hänsyn till de omständigheter som omnämns i de nyssnämnda förarbetsuttalandena och den redovisade domstolspraxis.

Om ett barn mot vårdnadshavarens vilja flyttas från ett land till ett annat, kan barnet dock inte utan vidare anses ha förvärvat ett nytt hemvist. När det gäller barn som står under föräldrarnas gemensamma vårdnad har HD i mål om svensk domstols domsrätt uttalat att ett nytt hemvist, generellt sett, inte etableras om en ändring av förhållandena sker i strid med den ena vårdnadshavarens vilja (NJA 1995 s. 241; så även i RÅ 1995 ref. 99). Från denna huvudprincip har dock avsteg gjorts i praxis när omständigheterna med tillräcklig styrka talat för det (se t.ex. rättsfallen NJA 1997 s. 196 och 2002 s. 390). Således är det knappast förenligt med de syften som uppbär verkställighetslagen att låta de omständigheter under vilka ett bortförande eller kvarhållande skett utgöra ett permanent hinder mot att ett nytt hemvist etableras. Om ett barn vistats i det nya landet under en längre tid och under sådana förhållanden att barnet där fått en stadigvarande anknytning av det slag som här avses, bör inte hinder föreligga mot att domstolarna vid en samlad bedömning finner att ett nytt hemvist förvärvats.

HD gör mot bakgrund av det anförda följande bedömning av frågan om Ja:s hemvist. Ja. är född 1998 i Sverige där båda föräldrarna då bodde och han hade under sina första år sitt hemvist här. Han är svensk medborgare. Han har sedan augusti 2004 till december 2007 bott med modern i Kroatien som är hennes stadigvarande hemvist. Han synes ha anpassat sig väl till förhållandena där. Han och modern har släkt i Kroatien och där har han bl.a. gått i skolan i flera år. Enligt beslut av kroatisk domstol 2007 har S.V. vårdnaden om sonen och 2006 har enligt vad parterna uppgett en begäran från J.V:s sida om överflyttning enligt Haagkonventionen avslagits av de kroatiska myndigheterna.

Det anförda talar för att Ja. skall anses ha haft sitt hemvist i Kroatien när kvarhållandet skedde. En fråga är dock vilken betydelse som kan tillmätas de omständigheter under vilka Ja. och S.V. flyttade till Kroatien 2004. 2004 hade J.V. och S.V. gemensam vårdnad om sonen. Enligt J.V. förde S.V. bort barnet mot hans vilja. Som nämnts är huvudregeln att ett nytt hemvist generellt sett inte etableras för ett barn som står under föräldrarnas gemensamma vårdnad om en ändring av förhållandena sker i strid med den ena vårdnadshavarens vilja. Huruvida S.V. förde bort Ja. från Sverige mot J.V:s vilja är dock inte klarlagt i målet; på den punkten har parterna olika uppfattning och saken har inte klarlagts i domstolarna. Till det kommer under alla omständigheter och som nyss anförts att de omständigheter under vilka ett bortförande eller kvarhållande skett inte bör utgöra ett permanent hinder mot att ett nytt hemvist etableras. J.V. får anses ha vistats i Kroatien under en sådan tillräcklig tid - närmare tre och ett halvt år - och under sådana förhållanden att han där fått en stadigvarande anknytning i verkställighetslagens mening.

Ja. får i och för sig anses ha anknytning till båda länderna. Den övervägande anknytningen måste dock anses finnas till Kroatien där han senast bott med sin mor och gått i skola flera år. Han kan inte anses ha hemvist i Sverige så länge det står öppet om ett återförande skall ske till Kroatien (jfr rättsfallet NJA 2002 s. 390). Ja. hade därmed sitt hemvist i Kroatien när kvarhållandet skedde. Han kan inte heller till följd av sin vistelse i Sverige under våren och sommaren 2008 anses ha förvärvat hemvist här i stället för i Kroatien.

Vid denna bedömning har beaktats att S.V. enligt beslut i kroatisk domstol har ensam vårdnad om sonen. J.V. har emellertid gjort gällande att den kroatiska vårdnadsdomen med hänsyn till grundläggande rättssäkerhetsprinciper inte kan läggas till grund för en rättslig bedömning att S.V. har enskild vårdnad om Ja. som hon utövade vid tidpunkten för kvarhållandet. Han har hävdat att han inte fått del av stämning i målet eller av kallelse till den förhandling efter vilken målet avgjordes i Kroatien. Han har därvid pekat på att det på den mottagningsavi från posten som S.V. åberopat stämplats att han mottagit försändelsen den 29 juni 2006, och inte den 29 juni 2007 vilket är det datum som vore relevant för en kallelse till förhandlingen i vårdnadsmålet.

Till bemötande av denna invändning har S.V. åberopat dels intyg med bifogad kopia av mottagningsbevis från den kroatiska ambassaden i Stockholm, dels intyg jämte kopia av mottagningsbevis från posten i Landskrona. I handlingen från ambassaden uppges att J.V. den 29 juni 2007 skall ha mottagit kallelse och annat material till den kroatiska domstolsförhandlingen. I intyget från posten anges att en rekommenderad försändelse till J.V. med angiven adress i Landskrona ¿är utlämnad den 29 juni 2007 på Hemköp i Landskrona. Avin har oturligt nog stämplats med en felställd stämpel. Mottagaren har kvitterat försändelsen. Kvittens finns arkiverad.¿ - Av stämpel på bifogad kopia av mottagningsbevis synes framgå att försändelsen kvitterats ut den 29 juni 2006.

Den lokala domstolen i Virovitica, Kroatien, har den 12 september 2007 beslutat att anförtro vårdnaden om Ja. till modern S.V. I beslutet finns förordnanden om att J.V. skall ha visst umgänge med sonen i enlighet med överenskommelse mellan parterna. Det har vidare antecknats att J.V. inte ingett svaromål i vårdnadsmålet och att han inte infunnit sig till förhandlingen ¿trots att denna hade sammankallats i vederbörlig ordning¿.

Det får anses klarlagt att J.V. kvitterat ut en handling den 29 juni 2007. Han har inte anfört att han den dagen skulle ha tagit emot någon annan rekommenderad försändelse än kallelsen till den kroatiska domstolen. Av vad som förekommit synes därför och med hänsyn till den redovisade dokumentationen slutsatsen kunna dras att J.V. verkligen mottagit kallelse till förhandlingen i vårdnadsmålet på det sätt som S.V. gjort gällande. Den saken är dock inte avgörande för vårdnadsdomens giltighet. Som tingsrätten anfört måste det anses att svensk domstol inom ramen för ett förfarande enligt verkställighetslagen inte kan pröva invändningar mot utländsk domstols behörighet att avgöra ett visst mål eller över huvud taget det sätt på vilket den utländska domstolen tillämpar inhemska processuella regler. Det är ostridigt att domen föreligger och verkställighetslagen utgår från att frågan om vem som varit vårdnadshavare bestäms efter vad som gäller i den stat där barnet hade sitt hemvist när ett bortförande eller kvarhållande skedde (a. prop. s. 40).

Giltigheten av den kroatiska vårdnadsdomen påverkas inte av att det föreligger en svensk lagakraftvunnen dom enligt vilken J.V. förordnats som vårdnadshavare.

Som vårdnadshavare har S.V. i flera år ensam utövat den faktiska omvårdnaden om sonen. Kvarhållandet av Ja. i Sverige har skett mot hennes vilja. Kvarhållandet är därför olovligt enligt verkställighetslagen.

Föreligger hinder mot överflyttning?

Enligt 12 § andra punkten verkställighetslagen får överflyttning av barn enligt 11 § vägras om det finns en allvarlig risk för att överflyttningen skadar barnets kroppsliga eller själsliga hälsa eller i övrigt försätter barnet i en situation som inte är godtagbar. Att det föreligger en sådan risk skall framgå av objektiva omständigheter. Det måste dock inte vara fråga om en omedelbar risk. Enligt tredje punkten i samma paragraf får överflyttning vägras också om barnet själv motsätter sig överflyttningen och barnet har nått en sådan ålder och mognad att dess vilja bör beaktas.

Inget tyder på att förhållandena i Kroatien inte skulle vara lämpliga för Ja. I den delen är inte annat upplyst än att kroatisk domstol i december 2006 vägrat J.V. överflyttning av Ja. till Sverige med motivering att en sådan överflyttning vore skadlig för barnet. Det finns därmed inte skäl att vägra överflyttning med hänvisning till 12 § 2.

När det gäller tredje punkten framgår att Ja. själv sagt sig vilja bli kvar i Sverige hos fadern. J.V. har här uppehållit sig vid FN-konventionen om barns rättigheter (barnkonventionen) och särskilt dess artikel 12 som anger barnets rätt att komma till tals. I den rätten enligt konventionen har ansetts ligga bl.a. att ett barn som är i stånd att bilda egna åsikter skall få uttrycka dessa fritt i alla frågor som rör barnet. Barnets åsikt skall också tillmätas betydelse i förhållande till hans eller hennes ålder och mognad.

Utredningen om Ja:s person och personliga förhållanden visar inte annat än att han nått en mognad och personlig utveckling som är normal för ett tioårigt barn. I praxis har hittills en tioårings vilja inte tillmätts avgörande betydelse och det finns inte anledning att göra avsteg från den linjen i Ja:s fall. Det finns alltså inte hinder mot överflyttning heller med hänsyn till 12 § tredje punkten.

Det anförda innebär sammanfattningsvis följande. Ja. hade sitt hemvist i Kroatien när han kvarhölls i Sverige. Kvarhållandet var olovligt eftersom det stred mot den rätt att ta vård om Ja. som S.V. hade och utövade i Kroatien. Hinder mot överflyttning föreligger inte. Tingsrättens och hovrättens beslut att överflytta Ja. till S.V. har alltså varit riktiga.

HD:s avgörande

HD avslår överklagandet.

HD:s förordnande den 11 augusti 2008 om att ytterligare åtgärd för verkställighet av hovrättens beslut inte får ske skall inte längre gälla.

HD (justitieråden Johan Munck, Dag Victor, Torgny Håstad, referent, Ann- Christine Lindeblad och Anna Skarhed) meddelade den 23 oktober 2008 följande beslut:

Skäl

Målet gäller överflyttning av barn i enlighet med Haagkonventionen den 25 oktober 1980 om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn, vilken har tillträtts av både Sverige och Kroatien, samt den i anslutning till konventionen utfärdade svenska lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn (verkställighetslagen).

Enligt 11 § första stycket verkställighetslagen skall barn, som olovligen har förts hit till landet eller som olovligen hålls kvar här, på ansökan överflyttas till den från vilken barnet undanhålls, om barnet omedelbart före bortförandet eller kvarhållandet hade hemvist i en stat som har tillträtt Haagkonventionen. Ett bortförande eller kvarhållande är enligt andra stycket olovligt, om bortförandet eller kvarhållandet strider mot den rätt att ta vård om barnet som dess vårdnadshavare eller någon annan har i den stat där barnet hade sitt hemvist omedelbart före bortförandet eller kvarhållandet och denna rätt också utövades vid den tidpunkt då barnet bortfördes eller kvarhölls eller skulle ha utövats vid denna tidpunkt om inte bortförandet eller kvarhållandet hade ägt rum.

Enligt 12 § får överflyttning av barn dock vägras, bl.a. om 1. det när ansökan om överflyttning gjordes har förflutit minst ett år från det olovliga bortförandet eller kvarhållandet och barnet har funnit sig till rätta i sin nya miljö, 2. det finns allvarlig risk för att överflyttningen skadar barnets kroppsliga eller själsliga hälsa eller i övrigt försätter barnet i en situation som inte är godtagbar eller 3. barnet självt motsätter sig överflyttningen och barnet har nått en sådan ålder och mognad att dess vilja bör beaktas.

Ett ärende om överflyttning skall handläggas skyndsamt; har ett sådant ärende inte avgjorts inom sex veckor från det att ansökan gjordes om överflyttningen, är rätten på sökandens begäran skyldig att redogöra för orsaken till dröjsmålet (15 §). Rätten kan förordna exempelvis en tjänsteman inom socialtjänsten att verka för att den som har hand om barnet frivilligt skall fullgöra vad som åligger honom eller henne. Uppdraget får lämnas endast om det kan antas att barnet kommer att överlämnas utan att ärendets behandling onödigt fördröjs och skall normalt fullgöras inom två veckor. (Se 16 §.) I uppdraget ingår alltså inte att utreda om det föreligger hinder för överflyttning. Rätten skall enligt 17 § inhämta barnets mening, om det inte är omöjligt med hänsyn till barnets ålder och mognad.

S.V. och J.V. fick i äktenskapet sonen Ja., född den 11 juni 1998. De var då bosatta i Sverige. Efter äktenskapsskillnad 2004 flyttade S.V. i augusti samma år med Ja. till Kroatien. Föräldrarna hade då fortfarande gemensam vårdnad om Ja. J.V. ansökte därefter i Kroatien om överflyttning av Ja. till Sverige. Enligt vad parterna uppgett avslogs ansökan år 2006 under åberopande av att hinder mot överflyttning förelåg med hänsyn till allvarlig risk för Ja:s hälsa. Svensk domstol hade i december 2005 tillerkänt J.V. ensam vårdnad om Ja. S.V. tillerkändes i september 2007 ensam vårdnad om Ja. av kroatisk domstol. Ja. besökte under julhelgen 2007 sin far i Sverige. Han har därefter inte återvänt till modern i Kroatien. Han är folkbokförd i både Sverige och Kroatien.

Tingsrätten och hovrätten har funnit att Ja. skall överflyttas till S.V.

Som grund för sitt yrkande om återförvisning av målet till hovrätten har J.V. åberopat att hovrätten i enlighet med hans begäran där borde ha hållit muntlig förhandling, eftersom det förelegat behov av att höra vittnen på nytt, och att hovrätten bort inhämta kompletterande utredning av om det föreligger hinder mot överflyttning.

För handläggningen av överflyttningsansökningar gäller bl.a. 14 § lagen (1996:242) om domstolsärenden (se 21 § verkställighetslagen med hänvisningar). Enligt 14 § ärendelagen skall domstolen hålla sammanträde, om det begärs av part; sammanträde behöver dock inte hållas om ärendet inte skall prövas i sak, om avgörandet inte går parten emot eller om ett sammanträde på grund av någon annan särskild omständighet inte behövs. I betraktande av den summariska och brådskande karaktären av prövningar i ärenden om överflyttning och av att i detta fall förhandling hållits i tingsrätten kan det inte anses ha varit felaktigt av hovrätten att avslå J.V:s begäran om att förhandling skulle hållas även i hovrätten. Detta gäller även med beaktande av art. 6 i Europakonventionen. Inte heller har omständigheterna varit sådana att det ålegat hovrätten att ombesörja att utredningen kompletterades. J.V:s yrkande att hovrättens beslut skall undanröjas på grund av grovt rättegångsfel kan därför inte bifallas.

Som grund för yrkandet om ändring i sak har J.V. åberopat dels att den kroatiska vårdnadsdomen är ogiltig, eftersom han varken delgivits stämning i målet eller kallelse till förhandlingen inför domstolen, och Ja. därför inte har hemvist i Kroatien, dels att det föreligger hinder mot överflyttning enligt 12 § verkställighetslagen.

J.V. har gjort gällande att S.V. tog med Ja. till Kroatien och kvarhöll honom där mot J.V:s vilja. Om ett barn mot en vårdnadshavares vilja flyttas från ett land till ett annat, kan barnet inte utan vidare anses förvärva ett nytt hemvist där. Om barnet vistats i det nya landet under en längre tid och under sådana förhållanden att barnet där fått en stadigvarande anknytning kan emellertid ett nytt hemvist etableras (jfr bl.a. NJA 1983 s. 359, 1995 s. 241, 1997 s. 196 och 2002 s. 390 samt RÅ 1995 ref. 99, 1996 ref. 52 och 2001 ref. 53). I förevarande fall hade Ja. vistats i Kroatien i nästan tre och ett halvt år när han under julen 2007 återvände till Sverige. S.V. har hemvist i Kroatien, och Ja. har under flera år gått i skola där. J.V:s ansökan om överflyttning av sonen till Sverige har avslagits. En kroatisk domstol har i september 2007 tillerkänt S.V. ensam vårdnad om Ja. sedan, enligt vad som framgår av utredningen, J.V. mottagit kallelse till förhandling i det vårdnadsmålet. Med hänsyn till dessa förhållanden får Ja., oavsett om han förts till Kroatien mot J.V:s vilja, anses ha haft hemvist i Kroatien när han anlände till Sverige vid julen 2007.

Eftersom S.V. av kroatisk domstol tillerkänts vårdnaden om Ja. hade hon rätt att ta vård om honom vid den tid då han återkom till Sverige. Hon utövade denna rätt omedelbart före det att han reste till Sverige, och det är uppenbart att hon skulle ha återupptagit vården om inte Ja. hade kvarhållits i Sverige. J.V:s kvarhållande av Ja. i Sverige är därför olovligt.

Om ett barn överflyttas från en förälder hos vilken barnet som Ja. vistats under så lång tid som nio månader, kommer naturligtvis detta ofta att rubba barnets trygghet för en tid, men detta måste ha beaktats vid tillkomsten av Haagkonventionen. I målet har inte framkommit något som innebär att det skulle finnas en allvarlig risk för att överflyttningen skulle skada Ja:s kroppsliga eller själsliga hälsa eller i övrigt försätta honom i en situation som inte är godtagbar.

Ja. har nu sagt att han vill bli kvar i Sverige hos fadern. Eftersom han bara är tio år och det inte framkommit att han är mer mogen än vad som är normalt för åldern, bör hans vilja dock inte tilläggas avgörande betydelse (jfr NJA 1981 s. 753 och RÅ 2002 ref. 1).

Överklagandet skall därför avslås.

HD:s avgörande

HD avslår överklagandet.

HD:s förordnande den 11 augusti 2008, om att ytterligare åtgärd för verkställighet av hovrättens beslut inte får ske, skall inte längre gälla.

HD:s beslut meddelat: den 23 oktober 2008.

Mål nr: Ö 3484-08.

Lagrum: 11, 12, 15, 16, 17 och 21 §§ lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn, 14 § lagen (1996:242) om domstolsärenden samt art. 6 Europakonventionen.

Rättsfall: NJA 1981 s. 753, NJA 1983 s. 359, NJA 1995 s. 241, NJA 1997 s. 196 och NJA 2002 s. 390 samt RÅ 1995 ref. 99, RÅ 1996 ref. 52, RÅ 2001 ref. 53 och RÅ 2002 ref. 1.

NJA 1981 s. 753; NJA 1983 s. 359; NJA 1995 s. 241; NJA 1997 s. 196; NJA 2002 s. 390; RÅ 1995 ref. 99; RÅ 1996 ref. 52; RÅ 2001 ref. 53; RÅ 2002 ref. 1

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2008-10-23

Målnummer:
Ö3484-08