1 § Den som hörs under en förundersökning i brottmål eller enligt 23 kap. 3 § fjärde stycket rättegångsbalken kan få ersättning av allmänna medel enligt förordningen (1982:805) om ersättning av allmänna medel till vittnen, m.m. Förordning (2016:86).

2 § Ersättning utgår ej, om den hörde sökt avvika eller annorledes undandraga sig förundersökning eller på annat sätt försvåra sakens utredning, eller om han genom att falskeligen anmäla sig själv eller i övrigt uppsåtligen föranlett, att han blivit underkastad förhör utan att skälig anledning förelegat därtill. Ej heller utgår ersättning, om skälig anledning till misstanke föreligger, att den hörde är skyldig till brottet eller medverkat därtill, eller om det i övrigt med hänsyn till den hördes förhållande till saken ej är skäligt, att ersättning utgår.
   Utan hinder av första stycket får ersättning för kostnad för återresa utgå till den som hämtats till förhör, om han saknar medel därtill.

3 § Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Tullverket eller Kustbevakningen meddelar beslut i fråga om ersättning. Om förundersökningen leds av en åklagare, får även han eller hon meddela ett sådant beslut.
   Beslut som avses i första stycket överklagas till länsstyrelsen inom två veckor från den dag då den hörde fick del av beslutet.
   Mot länsstyrelsens beslut får talan inte föras. Förordning (2014:1117).

4 § Skriftligt besked om beslutet skall genast tillhandahållas den ersättningsberättigade. Denne har rätt att erhålla ersättningen omedelbart mot kvitto på beskedet. Förordning (1994:1431).

5 § På begäran av den som anges i 1 § ska Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Tullverket, Kustbevakningen eller åklagare betala lämpligt förskott. Förordning (2014:1117).

SFS 1969:590

Källa
Regeringskansliets rättsdatabaser

Utfärdad:
1969-11-14

Senast ändrad:
2016-08-03

Uppdaterad:
t.o.m. SFS 2016:86