Författningen har upphävts / ska upphävas 2010-09-01 genom SFS 2010:500

FÖRSTA AVDELNINGEN

Civil luftfart

1 kap.

Inledande bestämmelser

1 § Luftfart får i Sverige äga rum bara på de villkor, som följer av denna lag, av bestämmelser som har meddelats med stöd av denna lag eller av andra lagar eller förordningar. Lag (1986:166).

2 § Luftfart får äga rum med svenska luftfartyg. Med luftfartyg som har nationalitet i en annan stat får luftfart äga rum endast om det har träffats avtal med den andra staten om rätt till luftfart inom svenskt område.
   Om det finns särskilda skäl får regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer medge att luftfart äger rum även med andra luftfartyg och bestämma på vilka villkor detta får ske. Lag (1986:166).

2 a § Luftfartyg får inte inom svenskt område framföras med överljudsfart.
   Om det finns synnerliga skäl, får regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer medge undantag från förbudet. I samband därmed får anges på vilka villkor luftfarten får äga rum.
   Ytterligare krav i fråga om framförande av luftfartyg i överljudsfart får inte ställas med stöd av miljöbalken. Lag (1998:818).

3 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får av militära skäl föreskriva inskränkningar av eller förbud mot luftfart inom viss del av riket. Sådana föreskrifter får också meddelas av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer, om det behövs av hänsyn till allmän ordning och säkerhet eller till natur- eller miljövård. Föreskrifter om förbud som meddelas av annan myndighet än regeringen får avse högst två veckor.
   Under utomordentliga förhållanden eller när det i övrigt krävs av hänsyn till allmän säkerhet får regeringen tillfälligt föreskriva inskränkningar av eller förbud mot luftfart inom hela riket. Lag (1986:166).

4 § När inte annat följer av denna lag skall den gälla för svenska luftfartyg även vid luftfart utom riket, om detta är förenligt med den främmande lag som är tillämplig.
   Bestämmelserna i 9 kap. gäller också vid luftfart utom riket med utländska luftfartyg, i den mån det följer av avtal med andra stater eller av allmänna rättsgrundsatser. Lag (1986:166).

5 § De bestämmelser i denna lag som gäller i fråga om luftfartyg som är registrerade i en annan stat skall på motsvarande sätt tillämpas i fråga om luftfartyg som är registrerade hos en internationell organisation. Lag (1986:166).

6 § Regeringen får föreskriva att sådana bestämmelser i denna lag och med stöd av denna lag utfärdade föreskrifter som avser skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa samt trafik skall, om detta är förenligt med lagen i registreringsstaten, tillämpas på utländska luftfartyg som innehas med nyttjanderätt av svenska brukare. Lag (1986:166).

7 § Regeringen får beträffande svenska luftfartyg som innehas med nyttjanderätt av utländska brukare föreskriva undantag från sådana bestämmelser i denna lag och med stöd av denna lag utfärdade föreskrifter som avser skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa samt trafik. Lag (1986:166).

8 § Om atomskador gäller särskilda bestämmelser. Lag (1986:166).

2 kap.

Registrering, nationalitet och märkning

Registreringen

1 § Transportstyrelsen för register över luftfartyg (luftfartygsregister).
   Om inskrivning av rätt till luftfartyg och om vissa internationella förhållanden beträffande rätt till luftfartyg finns det särskilda bestämmelser. Lag (2008:1359).

2 § Ett luftfartyg får registreras i Sverige bara om det ägs av svenska staten, svensk kommun eller landstingskommun, medborgare i ett land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller av dödsbo efter en sådan person, eller av bolag, förening, samfällighet eller stiftelse som har svensk nationalitet eller har sitt säte i ett land som omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
   Transportstyrelsen får medge att ett luftfartyg får registreras i Sverige även om nämnda krav inte är uppfyllda. Sådant medgivande får bara lämnas om luftfartyget i regel används med utgångspunkt i Sverige. Lag (2008:1359).

2 a § Har upphävts genom lag (1994:723).

3 § Ett luftfartyg, som är registrerat i en främmande stat, får inte registreras i Sverige, om det inte avregistreras i den främmande staten. Lag (1986:166).

4 § Ett luftfartyg får registreras bara om det har luftvärdighetsbevis. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får föreskriva att luftfartyg för registrering också skall ha miljövärdighetsbevis.
   Luftvärdighets- och miljövärdighetsbevis skall vara utfärdade eller godkända i Sverige. Lag (1986:166).

5 § Ansökan om registrering av ett luftfartyg skall göras av ägaren. Till ansökningen, som skall vara skriftlig, skall fogas de upplysningar och den utredning som behövs för registreringen. Lag (1986:166).

6 § Har upphävts genom lag (1986:166).

7 § Har upphävts genom lag (1986:166).

8 § Ett luftfartyg skall föras ur registret i följande fall.
1. Om ägaren begär det.
2. Om kraven i 2 § inte är uppfyllda.
3. Om det har förolyckats eller förstörts.
4. Om det efter en flygning inte har hörts av på tre månader.
5. Om det inte har haft giltigt luftvärdighetsbevis eller miljövärdighetsbevis på tre år.
   Ägaren är skyldig att anmäla om något har hänt som enligt första stycket 2-4 medför att ett luftfartyg skall avregistreras. När ett fall enligt första stycket 5 inträffar, behöver luftfartyget inte avregistreras om ägaren inom en viss tid som bestäms av Transportstyrelsen visar att luftfartyget är luftvärdigt och miljövärdigt. Lag (2008:1359).

9 § Om det finns en inskrivning i ett luftfartyg enligt lagen (1955:227) om inskrivning av rätt till luftfartyg, får luftfartyget avregistreras endast om den till vars förmån inskrivningen gäller har medgett det. Detsamma gäller i fråga om anteckningar som avses i 2 a § nämnda lag. Lag (2004:81).

10 § Om någon innehar ett registrerat luftfartyg på grund av kreditköp med förbehåll om återtaganderätt, skall innehavet antecknas i luftfartygsregistret. De som träffar avtal om ett sådant köp skall genast anmäla det till Transportstyrelsen.
   Om någon innehar ett registrerat luftfartyg med nyttjanderätt för obestämd tid eller för bestämd tid om minst två veckor, skall anteckning om innehavet göras i luftfartygsregistret om ägaren eller innehavaren begär det. Lag (2008:1359).

11 § Om ett luftfartyg har byggts utomlands för svensk räkning eller om ett luftfartyg som finns utomlands har övergått till en svensk ägare, får fartyget för viss tid antecknas i ett bihang till luftfartygsregistret, om förutsättningarna i 2 och 3 §§ är uppfyllda. Lag (1986:166).

11 a § Transportstyrelsen för en förteckning över de utländska luftfartyg som innehas med nyttjanderätt av svenska brukare (brukarförteckning). Lag (2008:1359).

Nationaliteten

12 § Luftfartyg som är införda i luftfartygsregistret har svensk nationalitet.
   Transportstyrelsen utfärdar bevis om registreringen (nationalitets- och registreringsbevis). Lag (2008:1359).

13 § Har upphävts genom lag (1986:166).

14 § Luftfartyg som har antecknats i bihanget till luftfartygsregistret har svensk nationalitet så länge anteckningen gäller.
   Transportstyrelsen utfärdar bevis om anteckningen i bihanget (interimistiskt nationalitets- och registreringsbevis). Lag (2008:1359).

15 § Ett svenskt luftfartyg skall ha svenskt nationalitets- och registreringsbevis när det används vid luftfart.
   Ett utländskt luftfartyg skall ha motsvarande bevis från registreringsstaten vid luftfart inom svenskt område.
   Om luftfartyg används på grund av medgivande enligt 1 kap. 2 § andra stycket, gäller de bestämmelser som meddelas av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer. Lag (1986:166).

Märkningen

16 § Luftfartyg som är införda i luftfartygsregistret eller antecknade i bihanget skall vara märkta med sina nationalitets- och registreringsbeteckningar.
   Utländska luftfartyg skall vara märkta i enlighet med föreskrifterna i registreringsstaten vid luftfart inom svenskt område.
   Om luftfartyg används på grund av medgivande enligt 1 kap. 2 § andra stycket, gäller de bestämmelser som meddelas av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer. Lag (1986:166).

3 kap.

Luftvärdighet och miljövärdighet

1 § Luftfartyg skall vara luftvärdiga och miljövärdiga när de används vid luftfart.
   Ett luftfartyg anses luftvärdigt, om det är konstruerat, byggt, utrustat och hållet i stånd på ett sådant sätt samt har sådana flygegenskaper att säkerhetens krav är uppfyllda.
   Ett luftfartyg anses miljövärdigt, om det är konstruerat, byggt, utrustat och hållet i stånd på ett sådant sätt att det inte orsakar skada genom buller eller luftförorening eller genom annan liknande störning. Ytterligare krav i fråga om luftfartygs miljövärdighet får inte ställas med stöd av miljöbalken. Lag (1998:818).

2 § Luftfartyg skall beträffande luftvärdigheten stå under tillsyn av Transportstyrelsen. Detsamma gäller tillbehör och reservdelar till luftfartyg och annan sådan utrustning för fartyg och ombordvarande som har betydelse för säkerheten.
   Om regeringen föreskriver det, får Transportstyrelsen uppdra åt särskild sakkunnig att sköta besiktning och tillsyn. Lag (2008:1359).

3 § När ett luftfartyg har visats vara luftvärdigt, utfärdar Transportstyrelsen ett bevis om detta (luftvärdighetsbevis). Beviset kan begränsas till att avse viss tid, viss luftfart eller luftfart inom visst område.
   Ett luftvärdighetsbevis kan förnyas, om luftfartyget är luftvärdigt enligt de krav som gäller när förnyelsen skall ske.
   Om regeringen föreskriver det, får Transportstyrelsen uppdra åt särskild sakkunnig att utfärda och förnya luftvärdighetsbevis. Lag (2008:1359).

4 § När ett svenskt luftfartyg används vid luftfart, skall det ha ett svenskt luftvärdighetsbevis eller ett utländskt sådant bevis som har godkänts av Transportstyrelsen.
   Vid luftfart inom svenskt område skall utländska luftfartyg ha sådana luftvärdighetsbevis som anges i första stycket eller bevis som har utfärdats eller godkänts i en annan stat och som skall erkännas här i riket enligt avtal med den staten.
   Om regeringen föreskriver det, kan Transportstyrelsen medge att ett luftfartyg får användas vid luftfart, även om villkoren i denna paragraf inte är uppfyllda. Lag (2008:1359).

5 § Om ett svenskt luftfartyg inte underhålls på föreskrivet sätt, om föreskrivna ändringar ej utförs, om ändringar som kan antas ha betydelse för luftvärdigheten görs i fartyget eller i dess utrustning eller om av Transportstyrelsen föreskriven besiktning eller kontroll ej utförs, blir luftvärdighetsbeviset ogiltigt till dess fartyget förklaras luftvärdigt. Detsamma gäller, om fartyget eller utrustningen har skadats på ett sätt som uppenbarligen har betydelse för luftvärdigheten. Transportstyrelsen kan dock medge undantag från dessa bestämmelser.
   Om det inträffar andra omständigheter som kan antas ha betydelse för luftvärdigheten, kan Transportstyrelsen besluta att luftvärdighetsbeviset är ogiltigt till dess luftfartyget förklaras luftvärdigt.
   Ett ogiltigt luftvärdighetsbevis skall efter anmaning genast avlämnas till Transportstyrelsen. Lag (2008:1359).

6 § Bestämmelserna i 3 och 5 §§ gäller på motsvarande sätt i fråga om godkännande av utländskt luftvärdighetsbevis och om förnyelse och ogiltighet av ett sådant godkännande. Lag (1986:166).

7 § Den som äger ett luftfartyg som används vid luftfart eller, om fartyget inte används av ägaren, den som brukar det i hans ställe skall se till att fartyget är luftvärdigt. Ägaren eller brukaren skall därvid till Transportstyrelsen snarast anmäla sådant som har betydelse för luftvärdigheten och även i övrigt lämna de upplysningar som behövs för tillsynen. Lag (2008:1359).

8 § Vid en förrättning enligt detta kapitel skall förrättningsmannen lämnas tillträde till luftfartyget. Fartygets ägare eller brukare liksom dess befälhavare och besättning skall medverka i den utsträckning som behövs. Förrättningen skall utföras så, att minsta möjliga olägenhet uppstår. Lag (1986:166).

9 § Om det behövs för att pröva ett luftfartygs flygegenskaper eller av andra särskilda skäl, får regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer medge att fartyget används vid luftfart, även om villkoren i detta kapitel inte är uppfyllda. Lag (1986:166).

10 § Om det krävs av säkerhetsskäl, får regeringen föreskriva att det behövs tillstånd för att bygga luftfartyg och tillverka tillbehör och reservdelar till dem och för att utföra underhålls-, reparations- och ändringsarbeten på fartyg, tillbehör och reservdelar. Frågan om tillstånd prövas av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer. Lag (1986:166).

11 § Bestämmelserna i 2--9 §§ om luftvärdighet och luftvärdighetsbevis gäller i tillämpliga delar också i fråga om miljövärdighet och miljövärdighetsbevis. Lag (1986:166).

4 kap.

Luftfartygs bemanning, luftfartscertifikat m. m.

1 § Luftfartyg skall vara bemannat på betryggande sätt.
   Ett luftfartygs ägare eller, om fartyget inte används av ägaren, den som brukar det i ägarens ställe skall se till att fartyget är bemannat på föreskrivet sätt. Lag (1986:166).

2 § Transportstyrelsen har tillsyn över bemanningen.
   Om regeringen föreskriver det, får Transportstyrelsen uppdra åt särskild sakkunnig att biträda vid tillsynen. Lag (2008:1359).

3 § Endast den som har ett luftfartscertifikat, som är utfärdat eller godkänt i Sverige, är behörig att tjänstgöra som förare, navigatör eller flygmaskinist på ett luftfartyg.
   Behörig enligt första stycket är också den som har ett luftfartscertifikat, som är utfärdat eller godkänt i en annan stat, om ett sådant certifikat enligt avtal med den staten skall erkännas i Sverige. För tjänstgöring på svenska luftfartyg i internationell trafik krävs dock ett sådant certifikat som anges i första stycket.
   Transportstyrelsen får bestämma att ett luftfartscertifikat, som i en annan stat har utfärdats för en svensk medborgare, inte gäller för luftfart inom svenskt område. Lag (2008:1359).

4 § Luftfartscertifikat utfärdas eller godkänns av Transportstyrelsen för viss tid. Utfärdandet eller godkännandet kan begränsas till att gälla under vissa förutsättningar. Lag (2004:1359).

5 § Den som vill genomgå utbildning för luftfartscertifikat skall ha elevtillstånd.
   Elevtillstånd utfärdas av Transportstyrelsen. Tillståndet gäller för viss tid. Det kan begränsas till att gälla under vissa förutsättningar.
   Elevtillstånd får endast ges till den som med hänsyn till sin ålder, sitt hälsotillstånd, sina fysiska och psykiska förhållanden och sina personliga förhållanden i övrigt kan anses lämplig att inneha certifikat. Vid prövningen skall beaktas om sökanden är känd för nykterhet och ordentlighet och om det kan antas att han kommer att visa det ansvar och omdöme som krävs av en certifikatsinnehavare.
   För den som inte har elevtillstånd men som ändå kan anses uppfylla de krav som anges i tredje stycket får Transportstyrelsen medge undantag från kravet på sådant tillstånd. Lag (2008:1359).

6 § För att ett luftfartscertifikat skall utfärdas eller utökas krävs att sökanden har gällande elevtillstånd, att han fortfarande uppfyller de krav som anges i 5 § tredje stycket och att han uppfyller för certifikat fastställda krav i fråga om ålder, kunskaper, erfarenhet och skicklighet.
   Elevtillstånd krävs inte, om Transportstyrelsen har medgett undantag enligt 5 § fjärde stycket eller om det i annat fall finns särskilda skäl. Lag (2008:1359).

7 § Elevtillstånd och luftfartscertifikat får inte utfärdas under sådan tid som har fastställts enligt 14 § första stycket. Lag (1986:166).

8 § Elevtillstånd eller luftfartscertifikat kan förnyas, om innehavaren vid tiden för utgången av elevtillståndets eller certifikatets giltighet fortfarande uppfyller de krav med avseende på en tillstånds- eller certifikatsinnehavares personliga förhållanden som följer av 5 eller 6 §. Lag (1986:166).

9 § Ett luftfartscertifikat skall återkallas
1. om innehavaren i sin tjänstgöring har varit så påverkad av alkoholhaltiga drycker eller andra medel att han inte har kunnat utföra sina uppgifter på ett betryggande sätt,
2. om innehavaren i sin tjänstgöring har gjort sig skyldig till grov oaktsamhet eller har visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom,
3. om innehavaren genom att upprepade gånger överträda de bestämmelser som gäller för luftfarten i väsentlig mån har visat bristande vilja eller förmåga att rätta sig efter bestämmelserna,
4. om innehavaren har grovt åsidosatt sina förpliktelser i något annat avseende som har väsentlig betydelse för flygsäkerheten,
5. om innehavaren på grund av ett onyktert levnadssätt eller andra personliga förhållanden inte längre kan anses lämplig att inneha luftfartscertifikat,
6. om innehavarens förutsättningar att fullgöra den tjänstgöring som certifikatet avser har minskat så väsentligt genom sjukdom eller skada eller av någon annan sådan orsak att han av flygsäkerhetsskäl inte längre bör inneha certifikat,
7. om innehavaren annars inte uppfyller fastställda krav i fråga om kunskaper, erfarenhet och skicklighet,
8. om innehavaren inte längre uppfyller de krav i fråga om fysisk och psykisk lämplighet som gäller för utfärdande av elevtillstånd,
9. om innehavaren inte rättar sig efter ett föreläggande att genomgå kontroll av att han kan förrätta den tjänst som certifikatet avser eller ett föreläggande att lämna intyg angående sin fysiska eller psykiska lämplighet som certifikatsinnehavare.
   Beslut om återkallelse gäller omedelbart, om inte annat förordnas. Lag (1986:166).

10 § I fall som avses i 9 § första stycket 5--9 får certifikatet i stället för att återkallas begränsas till att gälla under vissa förutsättningar. Ett sådant beslut gäller omedelbart. Lag (1986:166).

11 § Till grund för återkallelse på grund av brottslig gärning skall beträffande frågan om brott föreligger läggas lagakraftvunnen dom eller åklagares beslut enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken eller motsvarande bestämmelse i en annan författning att underlåta åtal för brottet. Lag (1986:166).

12 § Om det förekommer sannolika skäl att ett luftfartscertifikat kommer att återkallas eller begränsas, skall det försättas ur kraft i avvaktan på slutligt avgörande i frågan. Ett beslut om försättande ur kraft gäller omedelbart. Lag (1986:166).

13 § Bestämmelserna i 9--12 §§ gäller också i fråga om elevtillstånd. Lag (1986:166).

14 § Om en ansökan angående luftfartscertifikat eller elevtillstånd inte kan bifallas på grund av sökandens personliga förhållanden eller om ett luftfartscertifikat eller ett elevtillstånd återkallas med stöd av 9 § första stycket 1--5, skall en tid fastställas som skall förflyta innan luftfartscertifikat eller elevtillstånd får utfärdas. Tiden skall bestämmas till två år vid återkallelse enligt 9 § första stycket 1 eller 2 och till ett år i övriga fall. Om det finns synnerliga skäl, kan bestämmas kortare tid, dock lägst ett år vid återkallelse enligt 9 § första stycket 1 eller 2 och tre månader i övriga fall. Vid återkallelse räknas tiden från det behörigheten fråntogs innehavaren av certifikatet eller elevtillståndet.
   En tid som har fastställts enligt första stycket får, sedan beslutet om fastställande av tiden har vunnit laga kraft, sättas ned om nya omständigheter inträffar eller framkommer och det finns synnerliga skäl för nedsättning. Det får dock ej bestämmas kortare tid än som anges i första stycket tredje meningen. Lag (1986:166).

15 § I sådana fall som avses i 9 § första stycket 3-5 skall innehavaren meddelas varning i stället för att certifikatet eller elevtillståndet återkallas eller begränsas, om varning av särskilda skäl kan anses vara en tillräcklig åtgärd.
   Om det inte finns tillräckliga skäl för varning, skall Transportstyrelsen erinra innehavaren om de krav som gäller för certifikat eller elevtillstånd (erinran). Ett sådant beslut får inte överklagas. Lag (2008:1359).

16 § Ett luftfartscertifikat skall omhändertas, om innehavaren i sin tjänstgöring
1. har visat tydliga tecken på påverkan av alkoholhaltiga drycker eller andra medel, eller
2. har gjort sig skyldig till grov oaktsamhet eller har visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom.
   Ett certifikat får också omhändertas, om innehavaren på grund av sjukdom eller skada eller av någon annan sådan orsak inte kan fullgöra tjänsten på ett trafiksäkert sätt.
   Certifikatet gäller inte när det är omhändertaget. Lag (1986:166).

17 § Om ett luftfartscertifikat eller ett elevtillstånd har varit försatt ur kraft enligt 12 § eller ett certifikat har varit omhändertaget enligt 16 § under minst så lång tid som skulle ha bestämts enligt 14 § första stycket, får återkallelse av certifikatet eller tillståndet underlåtas. Lag (1986:166).

18 § Innehavare av luftfartscertifikat är skyldiga att genomgå undersökningar och prov, som anordnas av den myndighet regeringen bestämmer. De är också skyldiga att anmäla sådana omständigheter som kan antas ha betydelse för behörigheten.
   Om regeringen föreskriver det, får myndigheten uppdra åt annan att genomföra proven. Lag (1986:166).

19 § Bestämmelserna i 6--12 och 14--18 §§ skall tillämpas också i fråga om godkännande av utländska luftfartscertifikat.
   Godkännandet får inte avse längre tid än det utländska certifikatets giltighetstid. Lag (1986:166).

20 § Om det behövs av hänsyn till flygsäkerheten, får Transportstyrelsen besluta att innehavaren av ett luftfartscertifikat inte får fullgöra vissa uppgifter vid luftfart, om han inte har ett gällande bevis om att han uppfyller särskilda villkor (behörighetsbevis).
   Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får föreskriva att andra medlemmar av besättningen på ett luftfartyg än de som anges i 3 § skall ha gällande behörighetsbevis.
   Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer fastställer de krav sökanden av ett behörighetsbevis skall uppfylla i de avseenden som anges i 5 och 6 §§.
   Bestämmelserna i 7-12 och 14-18 §§ skall också tillämpas i fråga om behörighetsbevis.
   Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddelar föreskrifter angående godtagande i Sverige av utländska behörighetsbevis. Vad som föreskrivs i 18 § om skyldighet att genomgå undersökningar och prov gäller även innehavare av sådana bevis. Lag (2008:1359).

21 § Transportstyrelsen prövar, med de undantag som anges i 22 §, frågor om luftfartscertifikat och elevtillstånd.
   Om Transportstyrelsen finner anledning anta att någon på grund av ett onyktert levnadssätt inte bör ha certifikat, får styrelsen höra socialnämnden. Lag (2008:1359).

22 § Allmän förvaltningsdomstol prövar
1. frågor om återkallelse av luftfartscertifikat och elevtillstånd samt frågor om varning,
2. frågor om nedsättning av tid som bestämts av domstol enligt 14 § första stycket.
   Frågor om omhändertagande av certifikat prövas av de myndigheter som regeringen bestämmer. Regeringen får också uppdra åt annan att pröva sådana frågor.
   Frågor huruvida certifikat skall försättas ur kraft prövas av allmän förvaltningsdomstol, om certifikatet har omhändertagits enligt 16 § första stycket eller om i annat fall fråga om återkallelse av certifikatet är anhängig vid domstol.
   Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Lag (1995:15).

23 § Mål som avses i 22 § första stycket anhängiggörs genom ansökan. Lag (1986:166).

24 § I mål om luftfartscertifikat och elevtillstånd får rätten förelägga den enskilda parten att lämna
1. läkarintyg och andra intyg angående sin fysiska och psykiska lämplighet,
2. bevis om att han har avlagt certifikatprov,
3. bevis om att han har genomgått certifikatkontroll.
   Ett sådant föreläggande får överklagas endast i samband med ett överklagande av det beslut varigenom målet avgörs.
   Rätten får, under den förutsättning som anges i 21 § andra stycket, höra socialnämnden. Lag (1986:166).

25 § Om rätten i ett mål om återkallelse av luftfartscertifikat eller elevtillstånd beslutar att återkallelse inte skall ske, får rätten meddela särskilda villkor för certifikatet eller besluta att ny personutredning skall göras vid en senare tidpunkt. Lag (1986:166).

26 § I mål om luftfartscertifikat och elevtillstånd som prövas av förvaltningsrätten förs det allmännas talan av Transportstyrelsen. Lag (2009:777).

27 § Bestämmelserna i 21--26 §§ skall tillämpas också i fråga om behörighetsbevis och om godkännande av utländska luftfartscertifikat. Lag (1986:166).

28 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får föreskriva eller i enskilda fall medge undantag från kravet på luftfartscertifikat i 3 § eller, av utbildningsskäl eller annan särskild anledning, från föreskrivna krav på luftfartygs bemanning. Lag (1986:166).

5 kap.

Befälhavare på luftfartyg och tjänsten ombord

1 § Ett svenskt luftfartyg skall ha befälhavare när det används vid luftfart.
   Befälhavaren har den högsta myndigheten ombord. Lag (1986:166).

2 § Befälhavaren skall övervaka att luftfartyget är luftvärdigt. Han skall se till att det är utrustat, bemannat och lastat på föreskrivet sätt. Vidare skall han se till att luftfärden förbereds och genomförs i enlighet med gällande bestämmelser.
   Befälhavaren har samma skyldighet att göra anmälan och lämna upplysningar som ägaren har enligt 3 kap. 7 §. Lag (1986:166).

3 § Befälhavaren får bestämma att medlemmar av besättningen tillfälligt skall arbeta med annat än det som deras anställning avser, om det är nödvändigt. Passagerarna skall rätta sig efter vad befälhavaren bestämmer om ordningen ombord.
   Befälhavaren får sätta i land eller vägra att ta ombord besättningsmedlemmar, passagerare och gods, när omständigheterna kräver det. Lag (1986:166).

4 § Om någon genom sitt uppträdande utgör en omedelbar fara för luftfartygets säkerhet eller för säkerheten ombord, får befälhavaren vidta de åtgärder mot denne som behövs för att avvärja faran.
   För att genomföra dessa åtgärder får befälhavaren inte använda strängare medel än förhållandena kräver.
   Befälhavaren bör i första hand försöka tala den som skapat faran till rätta genom upplysningar och anmaningar. Våld får tillgripas endast när andra medel inte hjälper. Om våld tillgrips, skall den lindrigaste form användas som kan förväntas leda till det avsedda resultatet. Våld får inte brukas längre än som är absolut nödvändigt.
   Medlemmar av besättningen skall i fall som avses i första stycket lämna befälhavaren den hjälp han behöver. Passagerare får efter anmaning av befälhavaren lämna sådan hjälp. Om en åtgärd med hänsyn till den föreliggande faran måste vidtas omedelbart, får besättningsmän och passagerare själva genomföra den utan anmaning av befälhavaren.
   Besättningsmän och passagerare som lämnar hjälp eller annars vidtar åtgärd enligt fjärde stycket har samma rätt som befälhavaren att bruka våld. Lag (1986:166).

4 a § Har någon i fall som avses i 4 § gjort större våld än i varje fall är medgivet, skall han ändå inte dömas till ansvar, om omständigheterna var sådana att han svårligen kunde besinna sig. Om gärningen anses brottslig, får dömas till lindrigare straff än vad som annars är föreskrivet. Lag (1986:166).

5 § Om något svårare brott begås ombord, skall befälhavaren om möjligt vidta de åtgärder som behövs för utredningen och som inte kan uppskjutas.
   Befälhavaren skall om möjligt se till att gärningsmannen inte avviker och får omhänderta honom för att hindra det. I sådant fall gäller bestämmelserna i 4 §. Gärningsmannen får inte utan sitt medgivande vara omhändertagen längre än till dess han kan överlämnas till en behörig svensk eller utländsk myndighet.
   Befälhavaren får ta i förvar sådana föremål som kan ha betydelse för utredningen. Han skall till den myndighet som avses i andra stycket ge de upplysningar och överlämna de föremål som kan ha betydelse för utredningen. Lag (1986:166).

6 § En befälhavare på ett utländskt luftfartyg, som enligt lagen i den stat som har tillsyn över fartygets luftvärdighet har sådan behörighet som anges i 3--5 §§, har samma behörighet inom svenskt område. Lag (1986:166).

7 § Om ett luftfartyg råkar i nöd, skall befälhavaren göra allt vad han kan för att rädda ombordvarande, fartyg och gods. Måste fartyget överges, skall han om möjligt se till att fartygshandlingarna tas om hand. Lag (1986:166).

8 § Inträffar det en olyckshändelse vid användningen av ett luftfartyg och medför olyckan att någon avlider, att någon blir allvarligt skadad, att fartyget får betydande skada eller att egendom som inte transporteras med fartyget får betydande skada, skall befälhavaren rapportera det inträffade. Han skall också rapportera, när det har funnits någon allvarlig fara för att en sådan olycka skulle inträffa eller när något har hänt som tyder på ett väsentligt fel hos fartyget eller markorganisationen.
   Om befälhavaren inte kan fullgöra dessa skyldigheter, skall fartygets ägare eller brukare göra det. Ägaren eller brukaren skall rapportera om ett fartyg har försvunnit under flygning och inte har kunnat återfinnas.
   Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får begränsa underrättelseskyldigheten och får besluta att den skall gälla också för medlemmar av besättningen. Regeringen får föreskriva att rapportering av händelser som är av betydelse för luftfartens säkerhet skall ske också i andra fall än som anges i första och andra styckena. Lag (1990:713).

9 § Den som tjänstgör ombord skall sköta sina arbetsuppgifter omsorgsfullt och följa sin förmans order angående tjänsten. Lag (1986:166).

10 § Den får inte tjänstgöra ombord som på grund av sjukdom, uttröttning, påverkan av alkoholhaltiga drycker eller andra medel eller av andra sådana skäl inte kan fullgöra sina uppgifter på ett betryggande sätt. Lag (1986:166).

11 § Regeringen får föreskriva i vilken utsträckning föreskrifterna i detta kapitel, utöver vad som följer av 6 §, skall tillämpas i fråga om utländska luftfartyg vid luftfart inom svenskt område. Lag (1986:166).

6 kap.

Flygplatser och markorganisationen i övrigt

Allmänna bestämmelser

1 § Flygplatser och andra anläggningar för luftfarten skall uppfylla säkerhetens krav.
   Befattningshavare, som fullgör säkerhets- och ordningstjänst vid en allmän flygplats eller vid godkänd enskild flygplats, får från flygplatsområdet avvisa den som stör ordningen eller uppför sig så att han äventyrar luftfartens säkerhet.
   I fråga om användande för start och landning av områden, som inte har inrättats för sådana ändamål, gäller de föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer.
   Den myndighet som i enlighet med vad regeringen bestämmer utövar tillsyn över allmänna flygplatser och utrustningen där skall ges tillträde till anläggningen för att utöva tillsynen. Lag (1986:166).

2 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om flygvägar och om luftrum, beträffande vilka särskild reglering skall finnas för lufttrafiken.
   Den myndighet som i enlighet med vad regeringen bestämmer utövar tillsyn över anläggningar, vilka skall underlätta lufttrafiken i sådana områden som avses i första stycket, skall ges tillträde till anläggningen för att utöva tillsynen. Lag (1986:166).

3 § Flygtrafiktjänst skall finnas för att trygga och underlätta luftfarten.
   Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om flygtrafiktjänsten.
   Om regeringen bestämmer det, får den myndighet som svarar för flygtrafiktjänsten uppdra åt annan att ombesörja sådan tjänst. Lag (1986:166).

Tillstånd till allmänna flygplatser

4 § Flygplatser för allmänt bruk (allmänna flygplatser) får inte inrättas eller drivas utan tillstånd av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer. Detsamma gäller om en allmän flygplats byggs om eller driften ändras, såvida inte ombyggnaden eller driftsändringen är av ringa betydelse. Lag (1988:1572).

5 § Tillstånd får beviljas bara om hinder inte möter av hänsyn till det allmänna. Vid prövningen skall hänsyn, förutom till annat, tas till markförhållandena, till störningar som kan uppkomma för omgivningen och till totalförsvaret. Vidare skall hänsyn tas till sökandens tekniska och ekonomiska förutsättningar att driva flygplatsen.
   Avser prövningen inrättandet av en flygplats som skall kunna användas under instrumentväderförhållanden (trafikflygplats), utbyggnad av en flygplats till trafikflygplats eller ombyggnad av en trafikflygplats, skall prövningen omfatta även investeringens lönsamhet och dess inverkan på andra flygplatser i regionen.
   Vid tillståndsprövning skall 3 och 4 kap., 5 kap. 3 § och 16 kap. 5 § miljöbalken tillämpas.
   Tillstånd får inte meddelas i strid mot en detaljplan eller områdesbestämmelser. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras. Lag (1998:818).

5 a § En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan om tillstånd.
   Innan miljökonsekvensbeskrivningen upprättas skall den som avser att ansöka om tillstånd samråda enligt 6 kap. 4 § första- tredje styckena miljöbalken med Transportstyrelsen, berörda länsstyrelser och enskilda.
   När det gäller förfarandet för att upprätta miljökonsekvensbeskrivningen och kraven på denna samt planer och planeringsunderlag skall 6 kap. 3 §, 4 § första-tredje styckena, 5 § andra stycket, 6-8, 10, 19 och 20 §§ miljöbalken tillämpas.
   Innan ansökan om tillstånd prövas skall miljökonsekvensbeskrivningen godkännas av länsstyrelsen. Beslutet får inte överklagas.
   Innehållet i miljökonsekvensbeskrivningen samt resultatet av samråd och yttranden skall beaktas vid tillståndsprövningen.
   När det förutom enligt detta kapitel krävs tillstånd till flygplatsen enligt miljöbalken gäller inte andra-femte styckena. Då skall i stället 6 kap. 3, 7, 9, 10, 19 och 20 §§ miljöbalken tillämpas. Lag (2008:1359).

6 § När tillstånd meddelas, får villkor föreskrivas för tillståndet. Om tillståndet meddelas av regeringen, får sådana villkor föreskrivas av den myndighet regeringen bestämmer.
   Tillståndet får tidsbegränsas. Rätt till inlösen kan förbehållas staten. Lag (1986:166).

7 § Om en tillståndshavare i väsentlig mån åsidosätter föreskrifterna för verksamheten, får regeringen återkalla tillståndet. Detsamma gäller, om det måste antas att tillståndshavaren inte kan fullgöra sina förpliktelser i fråga om anläggningen och dess drift.
   Om tillståndet har meddelats av annan myndighet än regeringen får också denna myndighet återkalla tillståndet. Lag (1986:166).

Andra tillstånd

8 § Regeringen får föreskriva att det krävs tillstånd för att inrätta och driva även andra anläggningar för luftfarten än allmänna flygplatser. Frågor om tillstånd och om villkoren för detta prövas av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer. Därvid gäller bestämmelserna i 5 § första, tredje och fjärde styckena samt 5 a §. Lag (1998:818).

Godkännande

9 § Allmänna flygplatser får inte tas i bruk innan de har godkänts av den myndighet regeringen bestämmer. Regeringen får föreskriva att detsamma skall gälla i fråga om andra anläggningar för luftfarten. I samband med godkännandet skall fastställas de villkor som behövs.
   Om villkoren åsidosätts i väsentlig mån, skall godkännandet återkallas av den myndighet som har meddelat det. Detta gäller också, om anläggningen annars inte uppfyller de krav som gäller för sådana anläggningar.
   Anläggningens innehavare skall anmäla om något inträffar som medför att kraven för godkännande inte längre är uppfyllda. Om det krävs av säkerhetsskäl, skall han se till att anläggningen inte används. Lag (1986:166).

10 § har upphävts genom lag (1986:166).

Anläggningar till hinder för luftfarten

11 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får beträffande märken, belysning och andra anordningar meddela föreskrifter som syftar till att förebygga fara för trafiksäkerheten. Föreskrifterna får dock inte innebära något avsevärt men för markägarna eller dem som har särskild rätt till marken.
   Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får föreskriva åtgärder, som kan vidtas när föreskrifter enligt första stycket åsidosätts. Lag (1986:166).

Övriga bestämmelser

12 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får föreskriva vilka flygplatser som får användas vid olika slag av luftfart. Lag (1986:166).

13 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifter för användning av allmänna flygplatser eller andra allmänna anläggningar eller tjänster för luftfarten.
   I den omfattning som följer av 1981 års multilaterala överenskommelse om undervägsavgifter skall Europeiska organisationen för säkrare flygtrafiktjänst (Eurocontrol) meddela föreskrifter om, påföra och driva in undervägsavgifter.
   Beslut enligt första stycket angående avgift som är förfallen till betalning får verkställas enligt utsökningsbalken. Lag (1994:2086).

14 § Allmänna flygplatser och andra allmänna anläggningar för luftfarten skall på samma villkor som för svenska luftfartyg i internationell trafik vara öppna för utländska luftfartyg i sådan trafik, om dessa är registrerade i en stat som har träffat överenskommelse med Sverige om denna förmån. Lag (1986:166).

15 § Tjänstgöring som flygledare i flygtrafikledningstjänst, flygtekniker eller flygklarerare får fullgöras bara av den som har gällande certifikat. Certifikatet skall vara utfärdat eller godkänt i Sverige. I fråga om certifikat gäller bestämmelserna i 4 kap. 4--19 och 21--28 §§.
   Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får föreskriva att andra som fullgör tjänst inom markorganisationen eller annan tjänst av betydelse för säkerheten än som avses i 4 kap. skall ha behörighetsbevis. Bestämmelserna i 4 kap. 20 § tredje och fjärde styckena gäller i fråga om behörighetsbevis.
   Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får beträffande arbete som utförs inom vissa angivna organisationer medge undantag från kravet på certifikat. Lag (1986:166).

16 § Bestämmelsen i 5 kap. 10 § gäller också flygledare i flygtrafikledningstjänst, flygtekniker och flygklarerare samt, i den mån regeringen föreskriver det, annan personal inom markorganisationen med tjänstgöring som är av betydelse för säkerheten. Lag (1986:166).

7 kap.

Tillstånd till luftfartsverksamhet

1 § Luftfart i förvärvssyfte får inte utövas här i riket utan tillstånd av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer.
   Regeringen får dock föreskriva att annan luftfart i förvärvssyfte än luftfart i regelbunden trafik (linjefart) får utövas utan tillstånd, om det är lämpligt med hänsyn till luftfartens art eller omfattning.
   Regeringen får föreskriva att det krävs tillstånd för att driva skola med utbildning för certifikat och för att utöva luftfart som avser utbildning, även om verksamheten inte äger rum i förvärvssyfte. Detsamma gäller i fråga om flyguppvisningar, flygtävlingar och annan luftfartsverksamhet av särskild art. Frågor om sådana tillstånd prövas av den myndighet regeringen bestämmer. Om regeringen bestämmer det, får myndigheten uppdra åt annan att göra prövningen. Lag (1986:166).

2 § Tillstånd får beviljas bara om det inte möter hinder av hänsyn till det allmänna.
   Vid prövning av ansökan om tillstånd skall de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för trafiken beaktas. Lag (1986:166).

3 § Tillstånd till luftfart i inrikes trafik får ges endast till
1. svenska staten,
2. svenska kommuner eller landstingskommuner,
3. svenska medborgare eller dödsbon,
4. svenska handelsbolag, som inte har någon utländsk bolagsman,
5. svenska föreningar, samfund eller stiftelser, som inte har någon utländsk medborgare i styrelsen,
6. svenska aktiebolag, om aktierna i bolaget är ställda till viss man och till ett kapitalvärde och ett röstvärde av minst två tredjedelar ägs av någon som kan få tillstånd enligt denna paragraf.
   Om ägaren till ett aktiebolag som ansöker om tillstånd enligt denna paragraf är ett annat aktiebolag, skall vad som sägs i första stycket 6 också gälla det bolaget.
   Tillstånd till luftfart med svenskt luftfartyg i förvärvssyfte mellan Sverige och utlandet som inte är linjefart får ges endast till den som uppfyller kraven enligt första och andra styckena.
   Ett tillstånd förfaller, om kraven i första och andra styckena inte längre är uppfyllda och rättelse inte sker inom den tid som bestäms av den myndighet som har meddelat tillståndet.
   När det i denna paragraf föreskrivs krav på svenskt ägande skall med svensk medborgare likställas medborgare i ett land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-stat).
   Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får lämna tillstånd till luftfart i inrikes trafik till lufttrafikföretag som har sin centrala administration och sitt huvudkontor i en EES- stat, om aktiemajoriteten i lufttrafikföretaget ägs och kontrolleras av EES-staten eller av medborgare i en EES-stat.
   Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får medge undantag från denna paragraf, om det finns särskilda skäl. Lag (1993:43).

3 a § har upphävts genom lag (1994:723).

4 § När tillstånd meddelas, får villkor föreskrivas för tillståndet. Om tillståndet meddelas av regeringen, får sådana villkor föreskrivas av den myndighet regeringen bestämmer.
   Tillståndet får tidsbegränsas. Rätt till inlösen kan förbehållas staten.
   En utlänning eller ett utländskt företag, som driver verksamhet i Sverige med stöd av ett tillstånd enligt denna lag, skall ha en här bosatt föreståndare, som är ansvarig för verksamheten. Lag (1986:166).

5 § Om en tillståndshavare i väsentlig mån åsidosätter föreskrifterna för verksamheten, kan den som har meddelat tillståndet återkalla detta. Tillståndet kan också återkallas, om det måste antas att innehavaren inte kan upprätthålla verksamheten. Lag (1986:166).

6 § Om regeringen genom ett avtal med en främmande stat eller en internationell organisation medger att luftfart får äga rum inom svenskt område, kan regeringen besluta att något tillstånd inte krävs enligt detta kapitel. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får föreskriva de villkor för luftfarten som behövs.
   I fråga om den verksamhet som utlänning eller ett utländskt företag driver i Sverige med stöd av ett avtal gäller bestämmelsen i 4 § tredje stycket. Lag (1986:166).

7 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får, om det behövs med hänsyn till flygsäkerheten eller annars till luftfarten inom riket, föreskriva att det krävs tillstånd för upplåtelse av luftfartyg till brukare. Detsamma gäller i fråga om upplåtelse av tillbehör eller reservdelar till luftfartyg. Lag (1986:166).

8 kap.

Vissa bestämmelser för lufttrafiken

1 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om vad som skall iakttas vid luftfärder för att olyckor och olägenheter skall undvikas. Lag (1986:166).

2 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om flygvägar som luftfartyg skall följa inom svenskt område. Vidare får föreskrifter meddelas om flygningar över rikets gränser. Lag (1986:166).

3 § När det krävs av hänsyn till allmän ordning och säkerhet, får ett luftfartyg anmanas att landa. Fartyget skall då landa på den plats som anvisas. Om ingen anvisning lämnas, skall landningen ske på närmaste allmänna eller godkända enskilda flygplats inom riket som är lämplig.
   Ett luftfartyg, som utan tillstånd kommer in i ett sådant område som avses i 1 kap. 3 §, skall omedelbart lämna området. Det inträffade skall snarast anmälas. Om ingen annan anvisning lämnas, skall fartyget snarast möjligt landa enligt vad som sägs i första stycket.
   Om fartyget bryter mot bestämmelserna i första och andra styckena, får den fortsatta färden hindras.
   Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer föreskriver vem som får besluta om åtgärder enligt denna paragraf och får meddela ytterligare föreskrifter i de avseenden som avses i paragrafen. Lag (1986:166).

4 § Krigsmateriel får inte transporteras med luftfartyg utan tillstånd av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer.
   Om det krävs av hänsyn till allmän ordning och säkerhet, får regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer förbjuda transporter med luftfartyg av annat gods än krigsmateriel. Lag (1986:166).

4 a § har upphävts genom lag (1993:1744).

4 b § har upphävts genom lag (1993:1744).

5 § I den mån annat inte särskilt föreskrivs i denna lag, meddelar regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer föreskrifter om fartygshandlingar. Lag (1986:166).

6 § Om någon för att kunna ta till vara sin rätt behöver ta del av innehållet i en fartygshandling, ska han eller hon få det.
   I det allmännas verksamhet gäller i stället bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen och offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Lag (2009:405).

7 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om skyldighet för dem som tjänstgör ombord på luftfartyg att medföra luftfartscertifikat och andra handlingar. Lag (1986:166).

8 § Om det behövs, får Transportstyrelsen visitera luftfartyg och granska fartygshandlingarna och de andra handlingar som skall finnas ombord. Lag (2008:1359).

9 § Det finns särskilda bestämmelser om vad som skall iakttas vid luftfärder i fråga om hälsovård, pass och tull och i andra liknande avseenden. Lag (1986:166).

9 kap. Lufttransporter

EG-rättsliga bestämmelser

1 § Bestämmelser om lufttransporter finns i
1. rådets förordning (EEG) nr 2407/92 av den 23 juli 1992 om utfärdande av tillstånd för lufttrafikföretag,
2. rådets förordning (EG) nr 2027/97 av den 9 oktober 1997 om lufttrafikföretags skadeståndsansvar avseende lufttransport av passagerare och deras bagage,
3. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 261/2004 av den 11 februari 2004 om fastställande av gemensamma regler om kompensation och assistans till passagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar och om upphävande av förordning (EEG) nr 295/91, och
4. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 785/2004 av den 21 april 2004 om försäkringskrav för lufttrafikföretag och luftfartygsoperatörer.
   I den utsträckning en fråga regleras av dessa förordningar, tillämpas inte svensk lag.
   Bestämmelser som kompletterar förordningarna i första stycket 2-4 finns i 9-14 §§. Lag (2006:1395).

Bestämmelser om Montrealkonventionen

Lufttransporter som omfattas av Montrealkonventionen

2 § Artiklarna 1-22, artikel 23.1 första, andra och tredje meningarna, artiklarna 25-27, artiklarna 29-49 samt artiklarna 51 och 52 i konventionen den 28 maj 1999 om vissa enhetliga regler för internationella lufttransporter (Montrealkonventionen) skall gälla som lag här i landet.
   De engelska, franska, arabiska, kinesiska, ryska och spanska texterna av Montrealkonventionen har lika giltighet.
   De engelska och franska texterna av konventionen samt en översättning av den till svenska finns intagna som en bilaga till denna lag. Lag (2002:1130).

Lufttransporter som inte omfattas av Montrealkonventionen

3 § För lufttransporter mot ersättning inom ett land utan mellanlandning utanför landet och för andra lufttransporter mot ersättning som inte omfattas av Montrealkonventionen skall konventionens bestämmelser ändå tillämpas så som det anges i 2 §. Detta gäller även när sådana lufttransporter utförs av ett lufttrafikföretag utan ersättning.
   I fråga om jämkning av skadestånd för personskada skall 6 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207) tillämpas i stället för artikel 20 i konventionen.
   I fråga om begränsning av transportörens ansvar vid transport av bagage eller gods skall bestämmelsen i artikel 22.2 i konventionen tillämpas som om den enbart avser incheckat bagage och bestämmelsen i artikel 22.5 som om den avser punkterna 1-3. Lag (2002:1130).

Inflationsjustering

4 § Om de beloppsgränser som gäller enligt artiklarna 21 och 22 i Montrealkonventionen ändras med tillämpning av artikel 24, skall de nya beloppsgränserna vid tillämpning av 2 eller 3 § tillämpas på transportavtal som ingås tidigast den dag då ändringen träder i kraft enligt konventionen.
   Regeringen skall i Svensk författningssamling ge till känna sådana ändringar av beloppsgränserna. Lag (2002:1130).

Behörig domstol

5 § Talan om ersättning som får föras i Sverige med stöd av artikel 33.2 i Montrealkonventionen skall, om den inte väcks vid någon av de domstolar som anges i artikel 33.1, väckas vid domstolen i den ort där passageraren vid olyckstillfället hade sitt hemvist. Lag (2002:1130).

Försäkringsplikt

6 § En svensk transportör skall ha en ansvarsförsäkring som täcker det ansvar som följer av 2 eller 3 §.
   Ansvarsförsäkringen skall täcka sådan förskottsbetalning som avses i artikel 5 i rådets förordning (EG) nr 2027/97. Lag (2002:1130).

7 § En utländsk transportör som utför lufttransport av passagerare, bagage eller gods till eller från Sverige eller mellan orter i Sverige skall ha en ansvarsförsäkring som täcker det ansvar som följer av 2 eller 3 §. Lag (2002:1130).

8 § Transportstyrelsen skall utöva tillsyn över att transportörer fullgör de skyldigheter som följer av 6 och 7 §§.
   Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om försäkringsplikten enligt 6 och 7 §§. Lag (2008:1359).

Utländska stats- och militärtransporter

8 a § Bestämmelserna i 2-8 §§ skall inte tillämpas på transporter som omfattas av en främmande stats förbehåll enligt artikel 57 i Montrealkonventionen. Lag (2006:1395).

Bestämmelser i anledning av förordning (EG) nr 2027/97

9 § Bestämmelserna i artikel 3a i förordning (EG) nr 2027/97 skall tillämpas även på andra lufttrafikföretag än EG- lufttrafikföretag.
   Bestämmelserna i artikel 5 i förordning (EG) nr 2027/97 skall tillämpas även på andra svenska transportörer än sådana som utgör EG-lufttrafikföretag.
   Bestämmelserna i artikel 6 i förordning (EG) nr 2027/97 skall tillämpas även på den som annat än tillfälligtvis och utan att vara ett lufttrafikföretag säljer lufttransporter i eget namn. Lag (2002:1130).

10 § Konsumentverket ska utöva tillsyn över att transportörer fullgör de skyldigheter som följer av artiklarna 3a och 6 i förordning (EG) nr 2027/97.
   Om dessa skyldigheter inte uppfylls ska marknadsföringslagen (2008:486) tillämpas, med undantag av bestämmelserna i 29-36 §§ om marknadsstörningsavgift. Information enligt artiklarna 3a och 6 nämnda förordning ska anses vara väsentlig enligt 10 § tredje stycket marknadsföringslagen. Lag (2008:488).

Bestämmelser i anledning av förordning (EG) nr 261/2004

11 § Konsumentverket skall utöva tillsyn över att lufttrafikföretag fullgör de skyldigheter som följer av förordning (EG) nr 261/2004. Lag (2006:1395).

12 § Om ett lufttrafikföretag inte lämnar information enligt artikel 14 i förordningen, får det åläggas att lämna informationen.
   Talan om åläggande enligt första stycket väcks vid Marknadsdomstolen. En sådan talan får väckas av
1. Konsumentombudsmannen,
2. en näringsidkare som har ingått avtal om transport med lufttrafikföretaget, och
3. en sammanslutning av konsumenter eller näringsidkare.
   I ett sådant mål gäller i övrigt de bestämmelser i marknadsföringslagen (2008:486) som är tillämpliga i mål om åläggande att lämna information enligt 24 § den lagen. Lag (2008:488).

13 § I fall som inte är av större vikt får Konsumentombudsmannen meddela föreläggande om sådant åläggande som avses i 12 §.
   För ett föreläggande enligt första stycket gäller vad som sägs i 28 § marknadsföringslagen (2008:486). Lag (2008:488).

Bestämmelser i anledning av förordning (EG) nr 785/2004

14 § Transportstyrelsen skall utöva tillsyn över att lufttrafikföretag och luftfartygsoperatörer fullgör de skyldigheter som följer av förordning (EG) nr 785/2004 i fråga om försäkring för skadeståndsansvar gentemot passagerare och för bagage och gods.
   Ett sådant bevis som avses i artikel 5.1 i förordningen skall ges in till Transportstyrelsen. Lag (2008:1359).

10 kap.

Ansvaret för skador genom luftfart

1 § Bestämmelser om ansvaret för skador, som genom luftfart tillfogas personer eller egendom som inte transporteras med luftfartyget, finns i lagen (1922:382) angående ansvarighet för skada i följd av luftfart. Lag (1986:166).

1 a § Om skyldighet för lufttrafikföretag och luftfartygsoperatörer att ha försäkring för sådant ansvar som avses i 1 § finns bestämmelser i förordning (EG) nr 785/2004. Lag (2006:1395).

2 § Om regeringen föreskriver det, skall det även i andra fall än som följer av 1 a § finnas försäkring för ansvar enligt 1 §. Försäkringen kan ersättas av någon motsvarande säkerhet som regeringen bestämmer. Lag (2006:1395).

2 a § Transportstyrelsen skall utöva tillsyn över att lufttrafikföretag och luftfartygsoperatörer fullgör de skyldigheter som följer av förordning (EG) nr 785/2004 i fråga om försäkring för sådant ansvar som avses i 1 §.
   Ett sådant bevis som avses i artikel 5.1 i förordningen skall ges in till Transportstyrelsen. Lag (2008:1359).

2 b § Transportstyrelsen får i fråga om sådana flygningar över svenskt område och sådana mellanlandningar som avses i artikel 8.2 i förordning (EG) nr 785/2004 kräva bevis om giltig försäkring. Lag (2008:1359).

3 § Om någon som tjänstgör på luftfartyg är ersättningsskyldig för skada genom luftfart som har uppkommit genom hans fel eller försummelse i tjänsten, får rätten jämka ersättningen med hänsyn till felets eller försummelsens beskaffenhet, skadans storlek eller omständigheterna i övrigt. Detsamma gäller i fråga om andra med tjänst som har betydelse för trafiksäkerheten.
   I fråga om skadeståndsansvaret för arbetstagare gäller 4 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207). Lag (1986:166).

11 kap.

Flygräddningstjänst, bärgning, undersökning av luftfartsolyckor och rapportering av händelser

Flygräddningstjänst

1 § Bestämmelser om flygräddningstjänst finns i lagen (2003:778) om skydd mot olyckor.
   Ett luftfartygs ägare eller innehavare och de som tjänstgör på luftfartyg eller vid flygplatser eller andra anläggningar för luftfarten är skyldiga att delta i flygräddningstjänsten. Regeringen meddelar bestämmelser om ersättning av allmänna medel för deltagandet. I fråga om ersättning vid personskador gäller lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd och lagen (1977:266) om statlig ersättning vid ideell skada m. m. Lag (2003:782).

Bärgning

2 § Den som bärgar ett luftfartyg som har förolyckats eller befinner sig i nöd och alla som medverkar vid bärgningen har rätt till bärgarlön. Detsamma gäller vid bärgning av gods ombord på ett sådant fartyg eller av något som hör till fartyget eller godset. I fråga om bärgarlönen tillämpas bestämmelserna i 16 kap. 3 § tredje och fjärde styckena, 5 § första stycket andra och tredje meningarna, 6 § och 10 § tredje stycket sjölagen (1994:1009). Den som i en sådan nödsituation räddar människor från fartyget eller medverkar vid deras räddning har också rätt till en del av bärgarlönen. De särskilda kostnader som någon i övrigt har haft för bevarandet av ett luftfartyg eller av gods skall också ersättas, om kostnaderna har varit nödvändiga.
   Den som deltar i en bärgning trots ett uttryckligt och befogat förbud av fartygets befälhavare, ägare eller innehavare har inte rätt till bärgarlön. Detsamma gäller i fråga om ersättning för kostnader för bevarande av fartyg och gods.
   Bestämmelserna om bärgning i denna paragraf tillämpas inte på sådan bärgning som avses i 16 kap. 1 § 1 sjölagen. Lag (1995:1363).

3 § Den som har en fordran på bärgarlön eller ersättning för kostnader enligt 2 § har luftpanträtt i fartyget eller godset med förmånsrätt enligt 4 § 1 förmånsrättslagen (1970:979), om bärgarlönen eller ersättningen avser åtgärder som har avslutats i Sverige.
   En yngre fordran har företräde framför en äldre. Fordringar som har uppkommit på grund av samma händelse har lika rätt till betalning. För att ett luftfartyg skall få lämna den plats, där åtgärderna för bärgningen eller bevarandet avslutades, eller ägaren skall ta godset i besittning, krävs att borgenärerna medger det. Detta gäller dock inte, om borgenärerna har fått betalt för sina fordringar eller säkerhet har ställts. Lag (1986:166).

4 § Luftpanträtten omfattar inte den ersättning för skador på luftfartyg eller gods som utgår på grund av försäkring eller av andra skäl. Lag (1986:166).

5 § Säljs luftfartyget eller godset exekutivt, upphör luftpanträtten sedan försäljningen har vunnit laga kraft och köpeskillingen erlagts. Borgenärerna har rätt till betalning ur köpeskillingen enligt bestämmelserna i utsökningsbalken.
   Luftpanträtten i godset upphör, om det genom lossning ställs till avsändarens eller mottagarens förfogande. Om godset lämnas ut utan borgenärens tillstånd, svarar den som tar emot godset för fordringen, om han kände till denna. Han svarar dock inte för mera än det värde som godset hade vid lossningen. Lag (1986:166).

6 § Luftpanträtten i ett luftfartyg, som är registrerat i Sverige, upphör efter tre månader från den dag åtgärderna för bärgningen eller bevarandet av fartyget avslutades. Detta gäller dock inte, om borgenärens anspråk på panträtt inom samma tid har anmälts till inskrivningsdomaren för anteckning i inskrivningsboken för luftfartyg och dessutom överenskommelse har träffats om panträttens belopp eller talan om panträtten har väckts i laga ordning.
   Bestämmelserna i första stycket gäller också om fartyget är registrerat i en annan stat som har biträtt Gen`evekonventionen. Borgenärens anspråk på panträtt skall i sådant fall anmälas hos den myndighet som för inskrivningsboken för fartyget.
   Om fartyget inte är registrerat eller om det är registrerat i en annan främmande stat än som anges i andra stycket, upphör luftpanträtten efter ett år från den dag åtgärderna för bärgningen eller bevarandet av fartyget avslutades. Detta gäller dock inte, om inom samma tid överenskommelse har träffats om panträttens belopp eller talan om panträtten har väckts i laga ordning. Lag (1986:166).

Undersökning av luftfartsolyckor

7 § Om undersökning från säkerhetssynpunkt av luftfartsolyckor och tillbud till sådana olyckor finns bestämmelser i lagen (1990:712) om undersökning av olyckor. Lag (2007:495).

Rapportering av händelser m.m.

8 § I syfte att förbättra flygsäkerheten skall händelser inom civil luftfart rapporteras till behörig myndighet.
   Med händelse inom civil luftfart avses i denna lag driftsavbrott, defekt, fel eller annan onormal omständighet som har inverkat eller kan inverka på flygsäkerheten, även om händelsen inte lett till sådana luftfartsolyckor eller tillbud som avses i lagen (1990:712) om undersökning av olyckor. Lag (2007:495).

9 § Regeringen får meddela föreskrifter om vilka personer inom civil luftfart som skall vara skyldiga att rapportera händelser enligt 8 §.
   Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om rapportering av händelser. Lag (2007:495).

10 § En arbetsgivare får inte utsätta en arbetstagare för repressalier på grund av att arbetstagaren har rapporterat en händelse enligt denna lag.
   Om en arbetstagare utsätts för repressalier skall arbetsgivaren betala skadestånd till arbetstagaren för den förlust som uppkommer och för den kränkning som repressalierna innebär. Lag (2007:495).

11 § har upphävts genom lag (1990:713).

12 § har upphävts genom lag (1990:713).

13 § har upphävts genom lag (1990:713).

12 kap.

Särskilda bestämmelser

1 § Om det då en luftfärd skall påbörjas kan antas att det luftfartyg, med vilket färden skall ske, inte uppfyller de villkor som anges i denna lag eller som har fastställts med stöd av lagen eller annars att för luftfärden fastställda villkor inte är uppfyllda, får Transportstyrelsen eller den som styrelsen utser besluta att luftfärden inte får äga rum och hindra luftfartygets avgång. Om någon annan än Transportstyrelsen har meddelat beslutet, skall beslutet genast anmälas till styrelsen och prövas av detta. Lag (2008:1359).

2 § Innehavaren av en allmän flygplats får hindra ett luftfartygs avgång, om de avgifter enligt 6 kap. 13 § som avser fartygets senaste ankomst, uppehåll och avgång inte har betalats och säkerhet inte har ställts.
   Regeringen får föreskriva att första stycket inte skall gälla i fråga om viss internationell luftfart. Lag (1986:166).

3 § I lagen (1939:6) om frihet från kvarstad för vissa luftfartyg finns bestämmelser om att kvarstad inte får läggas på vissa luftfartyg. Lag (1986:166).

4 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifter och övriga kostnader för förrättningar enligt denna lag.
   Beslut angående kostnad som är förfallen till betalning får verkställas enligt utsökningsbalken. Lag (1986:166).

5 § Det finns särskilda bestämmelser om innehav och användning av radioanläggningar ombord på luftfartyg och inom markorganisationen. Lag (1986:166).

13 kap.

Ansvarsbestämmelser m. m.

Ansvar

1 § Till fängelse i högst två år döms den som vid tjänstgöring ombord på ett luftfartyg är så påverkad av alkoholhaltiga drycker eller andra medel att han inte kan fullgöra sina uppgifter på ett betryggande sätt. Detsamma gäller i fråga om den som utövar tjänst som anges i 6 kap. 16 §.
   Om brottet är ringa, döms till böter. Lag (1986:166).

2 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som
1. bryter mot 1 kap. 2 a § första stycket eller mot villkor som har meddelats enligt 1 kap. 2 a § andra stycket,
2. bryter mot förbud eller föreskrifter som har meddelats med stöd av 1 kap. 3 §,
3. lämnar oriktiga uppgifter vid ansökan eller anmälan enligt 2 kap.,
4. framför luftfartyg som ej är märkt enligt 2 kap. 16 § eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd därav,
5. bryter mot 3 kap. 1 § första stycket eller 4 kap. 1 eller 3 §,
6. vid tjänstgöring ombord på luftfartyg vägrar att följa befälhavarens order,
7. bryter mot 5 kap. 7 §, 6 kap. 4 § eller föreskrifter som har meddelats med stöd av 6 kap. 8 §,
8. upplåter eller driver en anläggning i strid med 6 kap. 9 § första stycket,
9. bryter mot 6 kap. 15 § första stycket,
10. utövar luftfart utan tillstånd enligt 7 kap.,
11. vid utövande av luftfart åsidosätter de villkor som har meddelats med stöd av 7 kap. 4 § första stycket eller 6 § första stycket,
12. bryter mot trafikföreskrifter som har meddelats med stöd av 8 kap. 1 eller 2 §,
13. underlåter att landa enligt vad som sägs i 8 kap. 3 §,
14. bryter mot 8 kap. 4 §,
15. använder ett luftfartyg vid luftfart utan föreskriven försäkring eller säkerhet enligt 10 kap. 2 §. Lag (1986:166).

3 § Till böter döms den som

1. uppsåtligen lämnar oriktiga uppgifter i ett ärende, som rör innehav av certifikat eller behörighetsbevis eller frågan om annan behörighet, eller vid prov, kontroller eller annan tillsyn över behörigheten,
2. bryter mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 4 kap. 20 § första och andra styckena eller 6 kap. 15 § andra stycket första meningen,
3. utför passagerartransporter utan att det i biljetter eller standardvillkor finns föreskrivna utfästelser enligt vad som anges i 9 kap. 22 § första stycket, eller
4. bryter mot 11 kap. 13 §.   Till böter döms också den som i andra fall än som anges i 1 och 2 §§ försummar någon skyldighet enligt 1--6 eller 8 kap. Lag (1993:1744).

4 § Om en gärning har skett av ringa oaktsamhet, skall den inte föranleda ansvar enligt denna lag. Lag (1986:166).

5 § För gärning som är belagd med straff enligt brottsbalken skall inte dömas till ansvar enligt denna lag.
   Den som i fråga om sådant utländskt luftfartyg, som avses i 1 kap. 6 §, utom riket har begått gärning som är belagd med straff enligt denna lag eller med stöd därav utfärdade föreskrifter döms, om han befinner sig i Sverige, enligt svensk lag och vid svensk domstol, även om 2 kap. 2 eller 3 § brottsbalken inte är tillämplig. Åtal får väckas utan förordnande enligt 2 kap. 5 § andra stycket samma balk. Lag (1986:166).

Förverkande

6 § Om ägaren eller någon som är i hans ställe uppsåtligen begår eller medverkar till en sådan gärning som anges i 2 § 1 eller 2, kan luftfartyget förklaras förverkat, om det behövs för att förebygga brott eller om det i övrigt finns särskilda skäl. Detta gäller dock inte, om förverkande är uppenbart oskäligt. Om fartyget inte finns i behåll, kan värdet förklaras förverkat.
   Första stycket gäller inte mot den som i god tro har förvärvat luftfartyget eller någon särskild rätt till det.
   Bestämmelserna i första och andra styckena gäller också i fråga om sådant gods som avses i 8 kap. 4 § första och andra styckena, om dess ägare eller någon som är i ägarens ställe begår eller medverkar till en sådan gärning som anges i 2 § 14. Lag (1986:166).

7 § Har upphävts genom lag (1986:166).

8 § Har upphävts genom lag (1986:166).

9 § Har upphävts genom lag (1986:166).

10 § Har upphävts genom lag (1986:166).

11 § Har upphävts genom lag (1986:166).

12 § Har upphävts genom lag (1986:166).

13 § Har upphävts genom lag (1986:166).

14 kap.

Lagens tillämpning, bemyndiganden och definitioner

1 § I fråga om luftfartyg som inte har någon förare ombord eller inte är motordrivna eller som i övrigt är av särskild beskaffenhet får regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer föreskriva eller i enskilda fall medge undantag från bestämmelserna i 2--8 kap. samt i övrigt meddela de särskilda föreskrifter som behövs. Undantag och föreskrifter får inte utformas, så att de strider mot säkerhetens eller det allmännas intresse.
   I fråga om sådana föremål som är inrättade för rörelse i luften men som inte är att anse som luftfartyg gäller de föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer. Lag (1986:166).

2 § Transportstyrelsens beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen överklagas i frågor, som rör certifikat, elevtillstånd, behörighetsbevis, tillstånd att tjänstgöra på luftfartyg utan certifikat, registrering av luftfartyg eller förbud för luftfartyg att avgå, hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
   Luftfartsverkets eller Transportstyrelsens beslut i andra frågor än som avses i första stycket får överklagas hos regeringen.
   Beslut som avses i denna paragraf gäller omedelbart, om inte annat förordnas. Lag (2008:1359).

2 a § Transportstyrelsens beslut om tillstånd att inrätta och driva allmänna flygplatser får överklagas av en sådan ideell förening som avses i 16 kap. 13 § miljöbalken. Lag (2008:1359).

3 § I den mån det behövs får regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer, i de avseenden som behandlas i denna lag, meddela ytterligare föreskrifter som gäller skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa eller trafik.
   Förvaltningsuppgift som ansluter till föreskrifterna får, om regeringen föreskriver det, av myndighet som avses i första stycket överlämnas åt annan, även om uppgiften innefattar myndighetsutövning. Lag (1986:166).

4 § Är Sverige i krig eller krigsfara får regeringen, i den utsträckning rådande förhållanden påkallar det, föreskriva eller i enskilda fall medge undantag från bestämmelserna i denna lag, från föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag och från andra lagar och författningar som avser luftfarten. Regeringen får därvid meddela de föreskrifter som behövs.
   Detsamma gäller, om det råder sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara som Sverige har befunnit sig i.
   Om regeringen i andra fall än då Sverige är i krig har meddelat föreskrifter enligt denna paragraf, skall föreskrifterna underställas riksdagens prövning inom en månad efter utfärdandet. Om någon sådan underställning inte sker eller om föreskrifterna inte godkänns av riksdagen inom två månader från underställningen, upphör föreskrifterna att gälla. Lag (1986:166).

5 § Vid tillämpningen av denna lag och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen avses
med Chicagokonventionen den konvention angående internationell civil luftfart som avslutades i Chicago den 7 december 1944,
med Genčvekonventionen den konvention rörande internationellt erkännande av rätt till luftfartyg som avslutades i Genčve den 19 juni 1948,
med Warszawakonventionen den konvention om internationell luftbefordran som undertecknades i Warszawa den 12 oktober 1929 och som reviderades genom det i Haag den 28 september 1955 avslutade protokollet, genom det i Guatemala City den 8 mars 1971 avslutade protokollet samt genom de i Montreal den 25 september 1975 avslutade protokollen nr 3 och nr 4 och
med Guadalajarakonventionen den konvention om internationell luftbefordran som utförs av annan än den avtalsslutande fraktföraren, som undertecknades i Guadalajara den 18 september 1961. Lag (1986:619).

ANDRA AVDELNINGEN

Militär luftfart och annan luftfart för statsändamål

15 kap.

1 § Bestämmelserna i 5 kap. 8 §, 6 kap. 15 §, 9 kap., 10 kap. 3 § samt 11 kap. 2 § första och tredje styckena och 7 § gäller även i fråga om luftfart med svenska militära luftfartyg och i fråga om den militära markorganisationen.
   Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddelar i övrigt föreskrifter för den militära luftfarten och markorganisationen i de ämnen som anges i första avdelningen och som inte gäller förhållandet mellan enskilda eller annars måste meddelas i lag. Lag (1990:713).

2 § Bestämmelserna i denna lag utom 8 kap. 4 a och 4 b §§ och 11 kap. 3--6 §§ gäller även i fråga om luftfart med svenska luftfartyg, som utan att vara militära används endast för statsändamål och inte för affärsdrift.
   För sådana luftfartyg får regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer föreskriva eller i enskilda fall medge ytterligare undantag från bestämmelserna i 1--8 kap. samt i övrigt meddela de särskilda föreskrifter som behövs. Lag (1986:166).

3 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddelar föreskrifter i fråga om tillträde till svenskt område för utländska militära luftfartyg och andra utländska luftfartyg som används endast för statsändamål och inte för affärsdrift. Lag (1986:166).

Övergångsregler

Övergångsbestämmelser

1986:166
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.
Beslut om antagande till utbildning för luftfartscertifikat, som har meddelats före ikraftträdandet, skall vid tillämpningen av de nya bestämmelserna anses som ett enligt dessa utfärdat elevtillstånd.
Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som har ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.
1986:619
1. Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000. Regeringen får bestämma att lagen tills vidare skall gälla endast för inrikes luftfart och luftfart som inte faller under Warszawakonventionen.
2. Så länge Warszawakonventionen i dess ursprungliga lydelse från den 12 oktober 1929 är i kraft mellan Sverige och någon främmande stat skall beträffande sådana lufttransporter som konventionen i den lydelsen är tillämplig på i stället för de nya bestämmelserna gälla lagen (1937:73) om befordran med luftfartyg. För svenska lufttrafikföretag skall dock tillämpas bestämmelserna i 9 kap. 22 § första stycket i deras äldre lydelse såvitt gäller begränsningsbeloppet för sådana företag och skyldigheten att utfästa sig att tillämpa detta belopp.
3. Så länge Warszawakonventionen i dess lydelse enligt det i Haag den 28 september 1955 avslutade ändringsprotokollet är i kraft mellan Sverige och någon främmande stat skall beträffande sådana lufttransporter som konventionen i den lydelsen är tillämplig på i stället för de nya bestämmelserna gälla 9 kap. i dess äldre lydelse.
4. I förhållande till en stat, som är bunden av Warszawakonventionen i dess lydelse enligt tilläggsprotokoll nr 3 den 25 september 1975 men inte av konventionen i dess lydelse enligt Montrealprotokoll nr 4 samma dag, skall beträffande transport av gods 9 kap. i dess äldre lydelse fortsätta att tillämpas.
5. I förhållande till en stat, som är bunden av Warszawakonventionen i dess lydelse enligt Montrealprotokoll nr 4 men inte av konventionen i dess lydelse enligt tilläggsprotokoll nr 3, skall beträffande transport av passagerare och resgods 9 kap. i dess äldre lydelse fortsätta att tillämpas.
6. Upphör Warszawakonventionen i dess ursprungliga lydelse eller i dess lydelse enligt 1955 års ändringsprotokoll att gälla mellan Sverige och andra stater till följd av uppsägning från svensk sida, skall regeringen ge detta till känna. Förordning (2000:728).
1988:1572
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989. Den skall dock inte tillämpas i fråga om ombyggnader och driftsändringar som påbörjats före ikraftträdandet.
1993:1744
Beslut som har meddelats enligt de upphävda bestämmelserna i 8 kap. 4 a § gäller fortfarande.
1995:15
Denna lag träder i kraft den 1 april 1995. Beslut som har meddelats före ikraftträdandet överklagas enligt äldre bestämmelser.
1995:1363
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. I fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet gäller dock äldre bestämmelser.
1998:818
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Ett ärende om tillstånd skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser, om ärendet har inletts före denna lags ikraftträdande. Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer i miljöbalken skall dock tillämpas omedelbart.
2002:1130
1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
2. Så länge konventionen den 12 oktober 1929 rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om internationell luftbefordran (Warszawakonventionen) i dess ursprungliga lydelse är i kraft mellan Sverige och någon främmande stat skall lagen (1937:73) om befordran med luftfartyg gälla i stället för denna lag för sådana lufttransporter som konventionen i den lydelsen är tillämplig på. Dock skall 9 kap. 6 och 7 §§ i deras lydelse enligt denna lag tillämpas. Hänvisningen till transportörens ansvar skall därvid avse transportörens ansvar enligt lagen (1937:73) om befordran med luftfartyg. Vidare skall 9 kap. 9 och 10 §§ i deras lydelse enligt denna lag tillämpas.
3. Så länge Warszawakonventionen i dess lydelse enligt protokollet den 28 september 1955 med ändring av Warszawakonventionen (Haagprotokollet) är i kraft mellan Sverige och någon främmande stat skall 9 kap. i dess lydelse närmast före lagen (1986:619) om ändring i luftfartslagen (1957:297) gälla i stället för denna lag för sådana lufttransporter som konventionen i den lydelsen är tillämplig på. Dock skall 9 kap. 6 och 7 §§ i deras lydelse enligt denna lag tillämpas. Hänvisningen till transportörens ansvar skall därvid avse transportörens ansvar enligt 9 kap. i dess lydelse närmast före lagen (1986:619) om ändring i luftfartslagen (1957:297). Vidare skall 9 kap. 9 och 10 §§ i deras lydelse enligt denna lag tillämpas.
4. Så länge Warszawakonventionen i dess lydelse enligt Montrealprotokoll nr 4 den 25 september 1975 med ändring av Warszawakonventionen i dess lydelse enligt Haagprotokollet är i kraft mellan Sverige och någon främmande stat skall beträffande transport av gods 9 kap. i dess lydelse närmast före denna lag gälla i stället för denna lag för sådana lufttransporter som konventionen i den lydelsen är tillämplig på. Dock skall 9 kap. 6 och 7 §§ i deras lydelse enligt denna lag tillämpas. Hänvisningen till transportörens ansvar skall därvid avse transportörens ansvar enligt 9 kap. i dess lydelse närmast före denna lag.
2004:1093
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2005. Vid tillämpning av 7 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291) skall Luftfartsstyrelsen i stället för Luftfartsverket vara den enskildes motpart, om styrelsen efter ikraftträdandet är behörig att handlägga den typ av fråga som är föremål för prövning.
2008:1359
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2009. Vid tillämpning av 7 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291) ska Transportstyrelsen vara den enskildes motpart, om styrelsen efter ikraftträdandet är behörig att handlägga den typ av fråga som är föremål för prövning.
2010:500
1. Denna lag träder i kraft den 1 september 2010. Genom lagen upphävs luftfartslagen (1957:297). Äldre bestämmelser ska fortsatt gälla för avgifter som är hänförliga till tiden före ikraftträdandet.
2. Certifikat, tillstånd och godkännanden som har meddelats enligt luftfartslagen (1957:297) och med stöd av den meddelade föreskrifter, ska fortsätta att gälla enligt sitt innehåll. Frågor om förnyelse av ett äldre certifikat, tillstånd eller godkännande ska dock prövas enligt den nya lagen, liksom återkallelse av ett certifikat, tillstånd eller godkännande eller vägran att godkänna ett tillstånd om den händelse som ligger till grund för ingripandet har ägt rum sedan lagen har trätt i kraft.

Bilaga

CONVENTION FOR THE UNIFICATION OF CERTAIN RULES FOR INTERNATIONAL CARRIAGE BY AIR

THE STATES PARTIES TO THIS CONVENTION,
   RECOGNIZING the significant contribution of the Convention for the Unification of Certain Rules to International Carriage by Air signed in Warsaw on 12 October 1929, hereinafter referred to as the "Warsaw Convention", and other related instruments to the harmonization of private international air law;
   RECOGNIZING the need to modernize and consolidate the Warsaw Convention and related instruments;
   RECOGNIZING the importance of ensuring protection of the interests of consumers in international carriage by air and the need for equitable compensation based on the principle of restitution;
   REAFFIRMING the desirability of an orderly development of international air transport operations and the smooth flow of passengers, baggage and cargo in accordance with the principles and objectives of the Convention on International Civil Aviation, done at Chicago on 7 December 1944;
   CONVINCED that collective State action for further harmonization and codification of certain rules governing international carriage by air through a new Convention is the most adequate means of achieving an equitable balance of interests,
   HAVE AGREED AS FOLLOWS:

CHAPTER I

GENERAL PROVISIONS

Article 1

   Scope of application
   1. This Convention applies to all international carriage of persons, baggage or cargo performed by aircraft for reward. It applies equally to gratuitous carriage by aircraft performed by an air transport undertaking.
   2. For the purposes of this Convention, the expression international carriage means any carriage in which, according to the agreement between the parties, the place of departure and the place of destination, whether or not there be a break in the carriage or a transhipment, are situated either within the territories of two States Parties, or within the territory of a single State Party if there is an agreed stopping place within the territory of another State, even if that State is not a State Party. Carriage between two points within the territory of a single State Party without an agreed stopping place within the territory of another State is not international carriage for the purposes of this Convention.
   3. Carriage to be performed by several successive carriers is deemed, for the purposes of this Convention, to be one undivided carriage if it has been regarded by the parties as a single operation, whether it has been agreed upon under the form of a single contract or of a series of contracts, and it does not lose its international character merely because one contract or a series of contracts is to be performed entirely within the territory of the same State.
   4. This Convention applies also to carriage as set out in Chapter V, subject to the terms contained therein.

Article 2

   Carriage performed by State and carriage of postal items
   1. This Convention applies to carriage performed by the State or by legally constituted public bodies provided it falls within the conditions laid down in Article 1.
   2. In the carriage of postal items, the carrier shall be liable only to the relevant postal administration in accordance with the rules applicable to the relationship between the carriers and the postal administrations.
   3. Except as provided in paragraph 2 of this Article, the provisions of this Convention shall not apply to the carriage of postal items.

CHAPTER II

DOCUMENTATION AND DUTIES OF THE PARTIES RELATING TO THE CARRIAGE OF PASSENGERS, BAGGAGE AND CARGO

Article 3

   Passengers and baggage
   1. In respect of carriage of passengers, an individual or collective document of carriage shall be delivered containing:
   (a) an indication of the places of departure and destination;
   (b) if the places of departure and destination are within the territory of a single State Party, one or more agreed stopping places being within the territory of another State, an indication of at least one such stopping place.
   2. Any other means which preserves the information indicated in paragraph 1 may be substituted for the delivery of the document referred to in that paragraph. If any such other means is used, the carrier shall offer to deliver to the passenger a written statement of the information so preserved.
   3. The carrier shall deliver to the passenger a baggage identification tag for each piece of checked baggage.
   4. The passenger shall be given written notice to the effect that where this Convention is applicable it governs and may limit the liability of carriers in respect of death or injury and for destruction or loss of, or damage to, baggage, and for delay.
   5. Non-compliance with the provisions of the foregoing paragraphs shall not affect the existence or the validity of the contract of carriage, which shall, nonetheless, be subject to the rules of this Convention including those relating to limitation of liability.

Article 4

   Cargo
   1. In respect of the carriage of cargo, an air waybill shall be delivered.
   2. Any other means which preserves a record of the carriage to be performed may be substituted for the delivery of an air waybill. If such other means are used, the carrier shall, if so requested by the consignor, deliver to the consignor a cargo receipt permitting identification of the consignment and access to the information contained in the record preserved by such other means.

Article 5

Contents of air waybill or cargo receipt

   The air waybill or the cargo receipt shall include:
   (a) an indication of the places of departure and destination;

(b) if the places of departure and destination are within the territory of a single State Party, one or more agreed stopping places being within the territory of another State, an indication of at least one such stopping place; and

   (c) an indication of the weight of the consignment.

Article 6

Document relating to the nature of the cargo

   The consignor may be required, if necessary, to meet the formalities of customs, police and similar public authorities to deliver a document indicating the nature of the cargo. This provision creates for the carrier no duty, obligation or liability resulting therefrom.

Article 7

   Description of air waybill
   1. The air waybill shall be made out by the consignor in three original parts.
   2. The first part shall be marked "for the carrier"; it shall be signed by the consignor. The second part shall be marked "for the consignee"; it shall be signed by the consignor and by the carrier. The third part shall be signed by the carrier who shall hand it to the consignor after the cargo has been accepted.
   3. The signature of the carrier and that of the consignor may be printed or stamped.
   4. If, at the request of the consignor, the carrier makes out the air waybill, the carrier shall be deemed, subject to proof to the contrary, to have done so on behalf of the consignor.

Article 8

Documentation for multiple packages

   When there is more than one package:
   (a) the carrier of cargo has the right to require the consignor to make out separate air waybills;
   (b) the consignor has the right to require the carrier to deliver separate cargo receipts when the other means referred to in paragraph 2 of Article 4 are used.

Article 9

Non-compliance with documentary requirements

   Non-compliance with the provisions of Articles 4 to 8 shall not affect the existence or the validity of the contract of carriage, which shall, nonetheless, be subject to the rules of this Convention including those relating to limitation of liability.

Article 10

   Responsibility for particulars of documentation
   1. The consignor is responsible for the correctness of the particulars and statements relating to the cargo inserted by it or on its behalf in the air waybill or furnished by it or on its behalf to the carrier for insertion in the cargo receipt or for insertion in the record preserved by the other means referred to in paragraph 2 of Article 4. The foregoing shall also apply where the person acting on behalf of the consignor is also the agent of the carrier.
   2. The consignor shall indemnify the carrier against all damage suffered by it, or by any other person to whom the carrier is liable, by reason of the irregularity, incorrectness or incompleteness of the particulars and statements furnished by the consignor or on its behalf.
   3. Subject to the provisions of paragraphs 1 and 2 of this Article, the carrier shall indemnify the consignor against all damage suffered by it, or by any other person to whom the consignor is liable, by reason of the irregularity, incorrectness or incompleteness of the particulars and statements inserted by the carrier or on its behalf in the cargo receipt or in the record preserved by the other means referred to in paragraph 2 of Article 4.

Article 11

   Evidentiary value of documentation
   1. The air waybill or the cargo receipt is prima facie evidence of the conclusion of the contract, of the acceptance of the cargo and of the conditions of carriage mentioned therein.
   2. Any statements in the air waybill or the cargo receipt relating to the weight, dimensions and packing of the cargo, as well as those relating to the number of packages, are prima facie evidence of the facts stated; those relating to the quantity, volume and condition of the cargo do not constitute evidence against the carrier except so far as they both have been, and are stated in the air waybill or the cargo receipt to have been, checked by it in the presence of the consignor, or relate to the apparent condition of the cargo.

Article 12

   Right of disposition of cargo
   1. Subject to its liability to carry out all its obligations under the contract of carriage, the consignor has the right to dispose of the cargo by withdrawing it at the airport of departure or destination, or by stopping it in the course of the journey on any landing, or by calling for it to be delivered at the place of destination or in the course of the journey to a person other than the consignee originally designated, or by requiring it to be returned to the airport of departure. The consignor must not exercise this right of disposition in such a way as to prejudice the carrier or other consignors and must reimburse any expenses occasioned by the exercise of this right.
   2. If it is impossible to carry out the instructions of the consignor, the carrier must so inform the consignor forthwith.
   3. If the carrier carries out the instructions of the consignor for the disposition of the cargo without requiring the production of the part of the air waybill or the cargo receipt delivered to the latter, the carrier will be liable, without prejudice to its right of recovery from the consignor, for any damage which may be caused thereby to any person who is lawfully in possession of that part of the air waybill or the cargo receipt.
   4. The right conferred on the consignor ceases at the moment when that of the consignee begins in accordance with Article 13. Nevertheless, if the consignee declines to accept the cargo, or cannot be communicated with, the consignor resumes its right of disposition.

Article 13

   Delivery of the cargo
   1. Except when the consignor has exercised its right under Article 12, the consignee is entitled, on arrival of the cargo at the place of destination, to require the carrier to deliver the cargo to it, on payment of the charges due and on complying with the conditions of carriage.
   2. Unless it is otherwise agreed, it is the duty of the carrier to give notice to the consignee as soon as the cargo arrives.
   3. If the carrier admits the loss of the cargo, or if the cargo has not arrived at the expiration of seven days after the date on which it ought to have arrived, the consignee is entitled to enforce against the carrier the rights which flow from the contract of carriage.

Article 14

Enforcement of the rights of consignor and consignee

   The consignor and the consignee can respectively enforce all the rights given to them by Articles 12 and 13, each in its own name, whether it is acting in its own interest or in the interests of another, provided that it carries out the obligations imposed by the contract of carriage.

Article 15

   Relations of consignor and consignee or mutual relations of third parties
   1. Articles 12, 13 and 14 do not affect either the relations of the consignor and the consignee with each other or the mutual relations of third parties, whose rights are derived either from the consignor or from the consignee.
   2. The provisions of Articles 12, 13 and 14 can only be varied by express provision in the air waybill or the cargo receipt.

Article 16

   Formalities of customs, police or other public authorities
   1. The consignor must furnish such information and such documents as are necessary to meet the formalities of customs, police and any other public authorities before the cargo can be delivered to the consignee. The consignor is liable to the carrier for any damage occasioned by the absence, insufficiency or irregularity of any such information or documents, unless the damage is due to the fault of the carrier, its servants or agents.
   2. The carrier is under no obligation to enquire into the correctness or sufficiency of such information or documents.

CHAPTER III

LIABILITY OF THE CARRIER AND EXTENT OF COMPENSATION FOR DAMAGE

Article 17

   Death and injury of passengers - damage to baggage
   1. The carrier is liable for damage sustained in case of death or bodily injury of a passenger upon condition only that the accident which caused the death or injury took place on board the aircraft or in the course of any of the operations of embarking or disembarking.
   2. The carrier is liable for damage sustained in case of destruction or loss of, or of damage to, checked baggage upon condition only that the event which caused the destruction, loss or damage took place on board the aircraft or during any period within which the checked baggage was in the charge of the carrier. However, the carrier is not liable if and to the extent that the damage resulted from the inherent defect, quality or vice of the baggage. In the case of unchecked baggage, including personal items, the carrier is liable if the damage resulted from its fault or that of its servants or agents.
   3. If the carrier admits the loss of the checked baggage, or if the checked baggage has not arrived at the expiration of 21 days after the date on which it ought to have arrived, the passenger is entitled to enforce against the carrier the rights which flow from the contract of carriage.
   4. Unless otherwise specified, in this Convention the term "baggage" means both checked baggage and unchecked baggage.

Article 18

   Damage to cargo
   1. The carrier is liable for damage sustained in the event of the destruction or loss of, or damage to, cargo upon condition only that the event which caused the damage so sustained took place during the carriage by air.
   2. However, the carrier is not liable if and to the extent it proves that the destruction, or loss of, or damage to, the cargo resulted from one or more of the following:
   (a) inherent defect, quality or vice of that cargo;
   (b) defective packing of that cargo performed by a person other than the carrier or its servants or agents;
   (c) an act of war or an armed conflict;
   (d) an act of public authority carried out in connection with the entry, exit or transit of the cargo.
   3. The carriage by air within the meaning of paragraph 1 of this Article comprises the period during which the cargo is in the charge of the carrier.
   4. The period of the carriage by air does not extend to any carriage by land, by sea or by inland waterway performed outside an airport. If, however, such carriage takes place in the performance of a contract for carriage by air, for the purpose of loading, delivery or transhipment, any damage is presumed, subject to proof to the contrary, to have been the result of an event which took place during the carriage by air. If a carrier, without the consent of the consignor, substitutes carriage by another mode of transport for the whole or part of a carriage intended by the agreement between the parties to be carriage by air, such carriage by another mode of transport is deemed to be within the period of carriage by air.

Article 19

Delay

   The carrier is liable for damage occasioned by delay in the carriage by air of passengers, baggage or cargo. Nevertheless, the carrier shall not be liable for damage occasioned by delay if it proves that it and its servants and agents took all measures that could reasonably be required to avoid the damage or that it was impossible for it or them to take such measures.

Article 20

Exoneration

   If the carrier proves that the damage was caused or contributed to by the negligence or other wrongful act or omission of the person claiming compensation, or the person from whom he or she derives his or her rights, the carrier shall be wholly or partly exonerated from its liability to the claimant to the extent that such negligence or wrongful act or omission caused or contributed to the damage. When by reason of death or injury of a passenger compensation is claimed by a person other than the passenger, the carrier shall likewise be wholly or partly exonerated from its liability to the extent that it proves that the damage was caused or contributed to by the negligence or other wrongful act or omission of that passenger. This Article applies to all the liability provisions in this Convention, including paragraph 1 of Article 21.

Article 21

   Compensation in case of death or injury of passengers
   1. For damages arising under paragraph 1 of Article 17 not exceeding 100 000 Special Drawing Rights for each passenger, the carrier shall not be able to exclude or limit its liability.
   2. The carrier shall not be liable for damages arising under paragraph 1 of Article 17 to the extent that they exceed for each passenger 100 000 Special Drawing Rights if the carrier proves that:

(a) such damage was not due to the negligence or other wrongful act or omission of the carrier or its servants or agents; or

   (b) such damage was solely due to the negligence or other wrongful act or omission of a third party.

Article 22

   Limits of liability in relation to delay, baggage and cargo
   1. In the case of damage caused by delay as specified in Article 19 in the carriage of persons, the liability of the carrier for each passenger is limited to 4 150 Special Draw- ing Rights.
   2. In the carriage of baggage, the liability of the carrier in the case of destruction, loss, damage or delay is limited to 1 000 Special Drawing Rights for each passenger unless the passenger has made, at the time when the checked baggage was handed over to the carrier, a special declaration of interest in delivery at destination and has paid a supplementary sum if the case so requires. In that case the carrier will be liable to pay a sum not exceeding the declared sum, unless it proves that the sum is greater than the passenger's actual interest in delivery at destination.
   3. In the carriage of cargo, the liability of the carrier in the case of destruction, loss, damage or delay is limited to a sum of 17 Special Drawing Rights per kilogram, unless the consignor has made, at the time when the package was handed over to the carrier, a special declaration of interest in delivery at destination and has paid a supplementary sum if the case so requires. In that case the carrier will be liable to pay a sum not exceeding the declared sum, unless it proves that the sum is greater than the consignor's actual interest in delivery at destination.
   4. In the case of destruction, loss, damage or delay of part of the cargo, or of any object contained therein, the weight to be taken into consideration in determining the amount to which the carrier's liability is limited shall be only the total weight of the package or packages concerned. Nevertheless, when the destruction, loss, damage or delay of a part of the cargo, or of an object contained therein, affects the value of other packages covered by the same air waybill, or the same receipt or, if they were not issued, by the same record preserved by the other means referred to in paragraph 2 of Article 4, the total weight of such package or packages shall also be taken into consideration in determining the limit of liability.
   5. The foregoing provisions of paragraphs 1 and 2 of this Article shall not apply if it is proved that the damage resulted from an act or omission of the carrier, its servants or agents, done with intent to cause damage or recklessly and with knowledge that damage would probably result; provided that, in the case of such act or omission of a servant or agent, it is also proved that such servant or agent was acting within the scope of its employment.
   6. The limits prescribed in Article 21 and in this Article shall not prevent the court from awarding, in accordance with its own law, in addition, the whole or part of the court costs and of the other expenses of the litigation incurred by the plaintiff, including interest. The foregoing provision shall not apply if the amount of the damages awarded, excluding court costs and other expenses of the litigation, does not exceed the sum which the carrier has offered in writing to the plaintiff within a period of six months from the date of the occurrence causing the damage, or before the commencement of the action, if that is later.

Article 23

   Conversion of monetary units
   1. The sums mentioned in terms of Special Drawing Right in this Convention shall be deemed to refer to the Special Drawing Right as defined by the International Monetary Fund. Conversion of the sums into national currencies shall, in case of judicial proceedings, be made according to the value of such currencies in terms of the Special Drawing Right at the date of the judgement. The value of a national currency, in terms of the Special Drawing Right, of a State Party which is a Member of the International Monetary Fund, shall be calculated in accordance with the method of valuation applied by the International Monetary Fund, in effect at the date of the judgement, for its operations and transactions. The value of a national currency, in terms of the Special Drawing Right, of a State Party which is not a Member of the International Monetary Fund, shall be calculated in a manner determined by that State.
   2. Nevertheless, those States which are not Members of the International Monetary Fund and whose law does not permit the application of the provisions of paragraph 1 of this Article may, at the time of ratification or accession or at any time thereafter, declare that the limit of liability of the carrier prescribed in Article 21 is fixed at a sum of 1 500 000 monetary units per passenger in judicial proceedings in their territories; 62 500 monetary units per passenger with respect to paragraph 1 of Article 22; 15 000 monetary units per passenger with respect to paragraph 2 of Article 22; and 250 monetary units per kilogram with respect to paragraph 3 of Article 22. This monetary unit corresponds to 65,5 milligrams of gold of millesimal fineness nine hundred. These sums may be converted into the national currency concerned in round figures. The conversion of these sums into national currency shall be made according to the law of the State concerned.
   3. The calculation mentioned in the last sentence of paragraph 1 of this Article and the conversion method mentioned in paragraph 2 of this Article shall be made in such manner as to express in the national currency of the State Party as far as possible the same real value for the amounts in Articles 21 and 22 as would result from the application of the first three sentences of paragraph 1 of this Article. State Parties shall communicate to the depositary the manner of calculation pursuant to paragraph 1 of this Article, or the result of the conversion in paragraph 2 of this Article as the case may be, when depositing an instrument of ratification, acceptance, approval of or accession to this Convention and whenever there is a change in either.

Article 24

   Review of limits
   1. Without prejudice to the provisions of Article 25 of this Convention and subject to paragraph 2 below, the limits of liability prescribed in Articles 21, 22 and 23 shall be reviewed by the Depositary at five-year intervals, the first such review to take place at the end of the fifth year following the date of entry into force of this Convention, or if the Convention does not enter into force within five years of the date it is first open for signature, within the first year of its entry into force, by reference to an inflation factor which corresponds to the accumulated rate of inflation since the previous revision or in the first instance since the date of entry into force of the Convention. The measure of the rate of inflation to be used in determining the inflation factor shall be the weighted average of the annual rates of increase or decrease in the Consumer Price Indices of the States whose currencies comprise the Special Drawing Right mentioned in paragraph 1 of Article 23.
   2. If the review referred to in the preceding paragraph concludes that the inflation factor has exceeded 10 per cent, the Depositary shall notify States Parties of a revision of the limits of liability. Any such revision shall become effective six months after its notification to the States Parties. If within three months after its notification to the States Parties a majority of the States Parties register their disapproval, the revision shall not become effective and the Depositary shall refer the matter to a meeting of the States Parties. The Depositary shall immediately notify all States Parties of the coming into force of any revision.
   3. Notwithstanding paragraph 1 of this Article, the procedure referred to in paragraph 2 of this Article shall be applied at any time provided that one-third of the States Parties express a desire to that effect and upon condition that the inflation factor referred to in paragraph 1 has exceeded 30 per cent since the previous revision or since the date of entry into force of this Convention if there has been no previous revision. Subsequent reviews using the procedure described in paragraph 1 of this Article will take place at five-year intervals starting at the end of the fifth year following the date of the reviews under the present paragraph.

Article 25

Stipulation on limits

   A carrier may stipulate that the contract of carriage shall be subject to higher limits of liability than those provided for in this Convention or to no limits of liability whatsoever.

Article 26

Invalidity of contractual provisions

   Any provision tending to relieve the carrier of liability or to fix a lower limit than that which is laid down in this Convention shall be null and void, but the nullity of any such provision does not involve the nullity of the whole contract, which shall remain subject to the provisions of this Convention.

Article 27

Freedom to contract

   Nothing contained in this Convention shall prevent the carrier from refusing to enter into any contract of carriage, from waiving any defences available under the Convention, or from laying down conditions which do not conflict with the provisions of this Convention.

Article 28

Advance payments

   In the case of aircraft accidents resulting in death or injury of passengers, the carrier shall, if required by its national law, make advance payments without delay to a natural person or persons who are entitled to claim compensation in order to meet the immediate economic needs of such persons. Such advance payments shall not constitute a recognition of liability and may be offset against any amounts subsequently paid as damages by the carrier.

Article 29

Basis of claims

   In the carriage of passengers, baggage and cargo, any action for damages, however founded, whether under this Convention or in contract or in tort or otherwise, can only be brought subject to the conditions and such limits of liability as are set out in this Convention without prejudice to the question as to who are the persons who have the right to bring suit and what are their respective rights. In any such action, punitive, exemplary or any other non-compensatory damages shall not be recoverable.

Article 30

   Servants, agents - aggregation of claims
   1. If an action is brought against a servant or agent of the carrier arising out of damage to which the Convention relates, such servant or agent, if they prove that they acted within the scope of their employment, shall be entitled to avail themselves of the conditions and limits of liability which the carrier itself is entitled to invoke under this Convention.
   2. The aggregate of the amounts recoverable from the carrier, its servants and agents, in that case, shall not exceed the said limits.
   3. Save in respect of the carriage of cargo, the provisions of paragraphs 1 and 2 of this Article shall not apply if it is proved that the damage resulted from an act or omission of the servant or agent done with intent to cause damage or recklessly and with knowledge that damage would probably result.

Article 31

   Timely notice of complaints
   1. Receipt by the person entitled to delivery of checked baggage or cargo without complaint is prima facie evidence that the same has been delivered in good condition and in accordance with the document of carriage or with the record preserved by the other means referred to in paragraph 2 of Article 3 and paragraph 2 of Article 4.
   2. In the case of damage, the person entitled to delivery must complain to the carrier forthwith after the discovery of the damage, and, at the latest, within seven days from the date of receipt in the case of checked baggage and 14 days from the date of receipt in the case of cargo. In the case of delay, the complaint must be made at the latest within 21 days from the date on which the baggage or cargo have been placed at his or her disposal.
   3. Every complaint must be made in writing and given or dispatched within the times aforesaid.
   4. If no complaint is made within the times aforesaid, no action shall lie against the carrier, save in the case of fraud on its part.

Article 32

Death of person liable

   In the case of the death of the person liable, an action for damages lies in accordance with the terms of this Convention against those legally representing his or her estate.

Article 33

   Jurisdiction
   1. An action for damages must be brought, at the option of the plaintiff, in the territory of one of the States Parties, either before the court of the domicile of the carrier or of its principal place of business, or where it has a place of business through which the contract has been made or before the court at the place of destination.
   2. In respect of damage resulting from the death or injury of a passenger, an action may be brought before one of the courts mentioned in paragraph 1 of this Article, or in the territory of a State Party in which at the time of the accident the passenger has his or her principal and permanent residence and to or from which the carrier operates services for the carriage of passengers by air, either on its own aircraft, or on another carrier's aircraft pursuant to a commercial agreement, and in which that carrier conducts its business of carriage of passengers by air from premises leased or owned by the carrier itself or by another carrier with which it has a commercial agreement.
   3. For the purposes of paragraph 2,
   (a) "commercial agreement" means an agreement, other than an agency agreement, made between carriers and relating to the provision of their joint services for carriage of passengers by air;
   (b) "principal and permanent residence" means the one fixed and permanent abode of the passenger at the time of the accident. The nationality of the passenger shall not be the determining factor in this regard.
   4. Questions of procedure shall be governed by the law of the court seised of the case.

Article 34

   Arbitration
   1. Subject to the provisions of this Article, the parties to the contract of carriage for cargo may stipulate that any dispute relating to the liability of the carrier under this Convention shall be settled by arbitration. Such agreement shall be in writing.
   2. The arbitration proceedings shall, at the option of the claimant, take place within one of the jurisdictions referred to in Article 33.
   3. The arbitrator or arbitration tribunal shall apply the provisions of this Convention.
   4. The provisions of paragraphs 2 and 3 of this Article shall be deemed to be part of every arbitration clause or agreement, and any term of such clause or agreement which is inconsistent therewith shall be null and void.

Article 35

   Limitation of actions
   1. The right to damages shall be extinguished if an action is not brought within a period of two years, reckoned from the date of arrival at the destination, or from the date on which the aircraft ought to have arrived, or from the date on which the carriage stopped.
   2. The method of calculating that period shall be determined by the law of the court seised of the case.

Article 36

   Successive carriage
   1. In the case of carriage to be performed by various successive carriers and falling within the definition set out in paragraph 3 of Article 1, each carrier which accepts passengers, baggage or cargo is subject to the rules set out in this Convention and is deemed to be one of the parties to the contract of carriage in so far as the contract deals with that part of the carriage which is performed under its supervision.
   2. In the case of carriage of this nature, the passenger or any person entitled to compensation in respect of him or her can take action only against the carrier which performed the carriage during which the accident or the delay occurred, save in the case where, by express agreement, the first carrier has assumed liability for the whole journey.
   3. As regards baggage or cargo, the passenger or consignor will have a right of action against the first carrier, and the passenger or consignee who is entitled to delivery will have a right of action against the last carrier, and further, each may take action against the carrier which performed the carriage during which the destruction, loss, damage or delay took place. These carriers will be jointly and severally liable to the passenger or to the consignor or consignee.

Article 37

Right of recourse against third parties

   Nothing in this Convention shall prejudice the question whether a person liable for damage in accordance with its provisions has a right of recourse against any other person.

CHAPTER IV

COMBINED CARRIAGE

Article 38

   Combined carriage
   1. In the case of combined carriage performed partly by air and partly by any other mode of carriage, the provisions of this Convention shall, subject to paragraph 4 of Article 18, apply only to the carriage by air, provided that the carriage by air falls within the terms of Article 1.
   2. Nothing in this Convention shall prevent the parties in the case of combined carriage from inserting in the document of air carriage conditions relating to other modes of carriage, provided that the provisions of this Convention are observed as regards the carriage by air.

CHAPTER V

CARRIAGE BY AIR PERFORMED BY A PERSON OTHER THAN THE CONTRACTING CARRIER

Article 39

Contracting carrier actual carrier

   The provisions of this Chapter apply when a person (hereinafter referred to as "the contracting carrier") as a principal makes a contract of carriage governed by this Convention with a passenger or consignor or with a person acting on behalf of the passenger or consignor, and another person (hereinafter referred to as "the actual carrier") performs, by virtue of authority from the contracting carrier, the whole or part of the carriage, but is not with respect to such part a successive carrier within the meaning of this Convention. Such authority shall be presumed in the absence of proof to the contrary.

Article 40

Respective liability of contracting and actual carriers

   If an actual carrier performs the whole or part of carriage which, according to the contract referred to in Article 39, is governed by this Convention, both the contracting carrier and the actual carrier shall, except as otherwise provided in this Chapter, be subject to the rules of this Convention, the former for the whole of the carriage contemplated in the contract, the latter solely for the carriage which it performs.

Article 41

   Mutual liability
   1. The acts and omissions of the actual carrier and of its servants and agents acting within the scope of their employment shall, in relation to the carriage performed by the actual carrier, be deemed to be also those of the contracting carrier.
   2. The acts and omissions of the contracting carrier and of its servants and agents acting within the scope of their employment shall, in relation to the carriage performed by the actual carrier, be deemed to be also those of the actual carrier. Nevertheless, no such act or omission shall subject the actual carrier to liability exceeding the amounts referred to in Articles 21, 22, 23 and 24. Any special agreement under which the contracting carrier assumes obligations not imposed by this Convention or any waiver of rights or defences conferred by this Convention or any special declaration of interest in delivery at destination contemplated in Article 22 shall not affect the actual carrier unless agreed to by it.

Article 42

Addressee of complaints and instructions

   Any complaint to be made or instruction to be given under this Convention to the carrier shall have the same effect whether addressed to the contracting carrier or to the actual carrier. Nevertheless, instructions referred to in Article 12 shall only be effective if addressed to the contracting carrier.

Article 43

Servants and agents

   In relation to the carriage performed by the actual carrier, any servant or agent of that carrier or of the contracting carrier shall, if they prove that they acted within the scope of their employment, be entitled to avail themselves of the conditions and limits of liability which are applicable under this Convention to the carrier whose servant or agent they are, unless it is proved that they acted in a manner that prevents the limits of liability from being invoked in accordance with this Convention.

Article 44

Aggregation of damages

   In relation to the carriage performed by the actual carrier, the aggregate of the amounts recoverable from that carrier and the contracting carrier, and from their servants and agents acting within the scope of their employment, shall not exceed the highest amount which could be awarded against either the contracting carrier or the actual carrier under this Convention, but none of the persons mentioned shall be liable for a sum in excess of the limit applicable to that person.

Article 45

Addressee of claims

   In relation to the carriage performed by the actual carrier, an action for damages may be brought, at the option of the plaintiff, against that carrier or the contracting carrier, or against both together or separately. If the action is brought against only one of those carriers, that carrier shall have the right to require the other carrier to be joined in the proceedings, the procedure and effects being governed by the law of the court seised of the case.

Article 46

Additional jurisdiction

   Any action for damages contemplated in Article 45 must be brought, at the option of the plaintiff, in the territory of one of the States Parties, either before a court in which an action may be brought against the contracting carrier, as provided in Article 33, or before the court having jurisdiction at the place where the actual carrier has its domicile or its principal place of business.

Article 47

Invalidity of contractual provisions

   Any contractual provision tending to relieve the contracting carrier or the actual carrier of liability under this Chapter or to fix a lower limit than that which is applicable according to this Chapter shall be null and void, but the nullity of any such provision does not involve the nullity of the whole contract, which shall remain subject to the provisions of this Chapter.

Article 48

Mutual relations of contracting and actual carriers

   Except as provided in Article 45, nothing in this Chapter shall affect the rights and obligations of the carriers between themselves, including any right of recourse or indemnification.

CHAPTER VI

OTHER PROVISIONS

Article 49

Mandatory application

   Any clause contained in the contract of carriage and all special agreements entered into before the damage occurred by which the parties purport to infringe the rules laid down by this Convention, whether by deciding the law to be applied, or by altering the rules as to jurisdiction, shall be null and void.

Article 50

Insurance

   States Parties shall require their carriers to maintain adequate insurance covering their liability under this Convention. A carrier may be required by the State Party into which it operates to furnish evidence that it maintains adequate insurance covering its liability under this Convention.

Article 51

Carriage Performed in Extraordinary Circumstances

   The provisions of Articles 3 to 5, 7 and 8 relating to the documentation of carriage shall not apply in the case of carriage performed in extraordinary circumstances outside the normal scope of a carrier's business.

Article 52

Definition of days

   The expression "days" when used in this Convention means calendar days, not working days.

CHAPTER VII

FINAL CLAUSES

Article 53

   Signature, ratification and entry into force
   1. This Convention shall be open for signature in Montreal on 28 May 1999 by States participating in the International Conference on Air Law held at Montreal from 10 to 28 May 1999. After 28 May 1999, the Convention shall be open to all States for signature at the Headquarters of the International Civil Aviation Organization in Montreal until it enters into force in accordance with paragraph 6 of this Article.
   2. This Convention shall similarly be open for signature by Regional Economic Integration Organisations. For the purpose of this Convention, a "Regional Economic Integration Organisation" means any organisation which is constituted by sovereign States of a given region which has competence in respect of certain matters governed by this Convention and has been duly authorized to sign and to ratify, accept, approve or accede to this Convention. A reference to a "State Party" or "States Parties" in this Convention, otherwise than in paragraph 2 of Article 1, paragraph 1(b) of Article 3, paragraph (b) of Article 5, Articles 23, 33, 46 and paragraph (b) of Article 57, applies equally to a Regional Economic Integration Organisation. For the purpose of Article 24, the references to "a majority of the States Parties" and "one-third of the States Parties" shall not apply to a Regional Economic Integration Organisation.
   3. This Convention shall be subject to ratification by States and by Regional Economic Integration Organisations which have signed it.
   4. Any State or Regional Economic Integration Organisation which does not sign this Convention may accept, approve or accede to it at any time.
   5. Instruments of ratification, acceptance, approval or accession shall be deposited with the International Civil Aviation Organization, which is hereby designated the Depositary.
   6. This Convention shall enter into force on the sixtieth day following the date of deposit of the thirtieth instrument of ratification, acceptance, approval or accession with the Depositary between the States which have deposited such instrument. An instrument deposited by a Regional Economic Integration Organisation shall not be counted for the purpose of this paragraph.
   7. For other States and for other Regional Economic Integration Organisations, this Convention shall take effect 60 days following the date of deposit of the instrument of ratification, acceptance, approval or accession.
   8. The Depositary shall promptly notify all signatories and States Parties of:
   (a) each signature of this Convention and date thereof;
   (b) each deposit of an instrument of ratification, acceptance, approval or accession and date thereof;
   (c) the date of entry into force of this Convention;
   (d) the date of the coming into force of any revision of the limits of liability established under this Convention;
   (e) any denunciation under Article 54.

Article 54

   Denunciation
   1. Any State Party may denounce this Convention by written notification to the Depositary.
   2. Denunciation shall take effect 180 days following the date on which notification is received by the Depositary.

Article 55

Relationship with other Warsaw Convention Instruments

   This Convention shall prevail over any rules which apply to international carriage by air:
   1. between States Parties to this Convention by virtue of those States commonly being Party to
   (a) the Convention for the Unification of Certain Rules Relating to International Carriage by Air signed at Warsaw on 12 October 1929 (hereinafter called the "Warsaw Convention");
   (b) the Protocol to Amend the Convention for the Unification of Certain Rules Relating to International Carriage by Air Signed at Warsaw on 12 October 1929, done at The Hague on 28 September 1955 (hereinafter called The Hague Protocol);
   (c) the Convention, Supplementary to the Warsaw Convention, for the Unification of Certain Rules Relating to International Carriage by Air Performed by a Person Other than the Contracting Carrier, signed at Guadalajara on 18 September 1961 (hereinafter called the Guadalajara Convention);
   (d) the Protocol to Amend the Convention for the Unification of Certain Rules Relating to International Carriage by Air Signed at Warsaw on 12 October 1929 as Amended by the Protocol Done at The Hague on 28 September 1955 signed at Guatemala City on 8 March 1971 (hereinafter called the Guatemala City Protocol);
   (e) Additional Protocol Nos 1 to 3 and Montreal Protocol No 4 to amend the Warsaw Convention as amended by The Hague Protocol or the Warsaw Convention as amended by both The Hague Protocol and the Guatemala City Protocol signed at Montreal on 25 September 1975 (hereinafter called the Montreal Protocols); or
   2. within the territory of any single State Party to this Convention by virtue of that State being Party to one or more of the instruments referred to in subparagraphs (a) to (e) above.

Article 56

   States with more than one system of law
   1. If a State has two or more territorial units in which different systems of law are applicable in relation to matters dealt with in this Convention, it may at the time of signature, ratification, acceptance, approval or accession declare that this Convention shall extend to all its territorial units or only to one or more of them and may modify this declaration by submitting another declaration at any time.
   2. Any such declaration shall be notified to the Depositary and shall state expressly the territorial units to which the Convention applies.
   3. In relation to a State Party which has made such a declaration:

(a) references in Article 23 to "national currency" shall be construed as referring to the currency of the relevant territorial unit of that State; and

   (b) the reference in Article 28 to "national law" shall be construed as referring to the law of the relevant territorial unit of that State.

Article 57

Reservations

   No reservation may be made to this Convention except that a State Party may at any time declare by a notification addressed to the Depositary that this Convention shall not apply to:

(a) international carriage by air performed and operated directly by that State Party for non-commercial purposes in respect to its functions and duties as a sovereign State; and/or

   (b) the carriage of persons, cargo and baggage for its military authorities on aircraft registered in or leased by that State Party, the whole capacity of which has been reserved by or on behalf of such authorities.
   IN WITNESS WHEREOF the undersigned Plenipotentiaries, having been duly authorized, have signed this Convention.
   DONE at Montreal on the 28th day of May of the year one thousand nine hundred and ninety-nine in the English, Arabic, Chinese, French, Russian and Spanish languages, all texts being equally authentic. This Convention shall remain deposited in the archives of the International Civil Aviation Organization, and certified copies thereof shall be transmitted by the Depositary to all States Parties to this Convention, as well as to all States Parties to the Warsaw Convention, The Hague Protocol, the Guadalajara Convention, the Guatemala City Protocol, and the Montreal Protocols.

CONVENTION POUR L'UNIFICATION DE CERTAINES RČGLES RELATIVES AU TRANSPORT AÉRIEN INTERNATIONAL

   LES ÉTATS PARTIES Ā LA PRÉSENTE CONVENTION,
   RECONNAISSANT l'importante contribution de la Convention pour l'unification de certaines rčgles relatives au transport aérien international, signée ā Varsovie le 12 octobre 1929, ci-aprčs appelée la "Convention de Varsovie" et celle d'autres instruments connexes ā l'harmonisation du droit aérien international privé,
   RECONNAISSANT la nécessité de moderniser et de refondre la Convention de Varsovie et les instruments connexes,
   RECONNAISSANT l'importance d'assurer la protection des intéręts des consommateurs dans le transport aérien international et la nécessité d'une indemnisation équitable fondée sur le principe de réparation,
   RÉAFFIRMANT l'intéręt d'assurer le développement d'une exploitation ordonnée du transport aérien international et un acheminement sans heurt des passagers, des bagages et des marchandises, conformément aux principes et aux objectifs de la Convention relative ā l'aviation civile internationale faite ā Chicago le 7 décembre 1944,
   CONVAINCUS que l'adoption de mesures collectives par les États en vue d'harmoniser davantage et de codifier certaines rčgles régissant le transport aérien international est le meilleur moyen de réaliser un équilibre équitable des intéręts,
   SONT CONVENUS DE CE QUI SUIT:

CHAPITRE I

GÉNÉRALITÉS

Article 1

   Champ d'application
   1. La présente convention s'applique ā tout transport international de personnes, bagages ou marchandises, effectué par aéronef contre rémunération. Elle s'applique également aux transports gratuits effectués par aéronef par une entreprise de transport aérien.
   2. Au sens de la présente convention, l'expression transport international s'entend de tout transport dans lequel, d'aprčs les stipulations des parties, le point de départ et le point de destination, qu'il y ait ou non interruption de transport ou transbordement, sont situés soit sur le territoire de deux États parties, soit sur le territoire d'un seul État partie si une escale est prévue sur le territoire d'un autre État, męme si cet État n'est pas un État partie. Le transport sans une telle escale entre deux points du territoire d'un seul État partie n'est pas considéré comme international au sens de la présente convention.
   3. Le transport ā exécuter par plusieurs transporteurs successifs est censé constituer pour l'application de la présente convention un transport unique lorsqu'il a été envisagé par les parties comme une seule opération, qu'il ait été conclu sous la forme d'un seul contrat ou d'une série de contrats, et il ne perd pas son caractčre international par le fait qu'un seul contrat ou une série de contrats doivent ętre exécutés intégralement dans le territoire d'un męme État.
   4. La présente convention s'applique aussi aux transports visés au chapitre V, sous réserve des dispositions dudit chapitre.

Article 2

   Transport effectué par l'État et transport d'envois postaux
   1. La présente convention s'applique aux transports effectués par l'État ou les autres personnes juridiques de droit public, dans les conditions prévues ā l'article 1.
   2. Dans le transport des envois postaux, le transporteur n'est responsable qu'envers l'administration postale compétente conformément aux rčgles applicables dans les rapports entre les transporteurs et les administrations postales.
   3. Les dispositions de la présente convention autres que celles du paragraphe 2 ci-dessus ne s'appliquent pas au transport des envois postaux.

CHAPITRE II

DOCUMENTS ET OBLIGATIONS DES PARTIES RELATIFS AU TRANSPORT DES PASSAGERS, DES BAGAGES ET DES MARCHANDISES

Article 3

   Passagers et bagages
   1. Dans le transport des passagers, un titre de transport individuel ou collectif doit ętre délivré, contenant:
   a) l'indication des points de départ et de destination;
   b) si les points de départ et de destination sont situés sur le territoire d'un męme État partie et si une ou plusieurs escales sont prévues sur le territoire d'un autre État, l'indication d'une de ces escales.
   2. L'emploi de tout autre moyen constatant les indications qui figurent au paragraphe 1 peut se substituer ā la délivrance du titre de transport mentionné dans ce paragraphe. Si un tel autre moyen est utilisé, le transporteur offrira de délivrer au passager un document écrit constatant les indications qui y sont consignées.
   3. Le transporteur délivrera au passager une fiche d'identification pour chaque article de bagage enregistré.
   4. Il sera donné au passager un avis écrit indiquant que, lorsque la présente convention s'applique, elle régit la responsabilité des transporteurs en cas de mort ou de lésion ainsi qu'en cas de destruction, de perte ou d'avarie des bagages, ou de retard.
   5. L'inobservation des dispositions des paragraphes précédents n'affecte ni l'existence ni la validité du contrat de transport, qui n'en sera pas moins soumis aux rčgles de la présente convention, y compris celles qui portent sur la limitation de la responsabilité.

Article 4

   Marchandises
   1. Pour le transport de marchandises, une lettre de transport aérien est émise.
   2. L'emploi de tout autre moyen constatant les indications relatives au transport ā exécuter peut se substituer ā l'émission de la lettre de transport aérien. Si de tels autres moyens sont utilisés, le transporteur délivre ā l'expéditeur, ā la demande de ce dernier, un récépissé de marchandises permettant l'identification de l'expédition et l'accčs aux indications enregistrées par ces autres moyens.

Article 5

Contenu de la lettre de transport aérien ou du récépissé de marchandises

   La lettre de transport aérien ou le récépissé de marchandises contiennent:
   a) l'indication des points de départ et de destination;
   b) si les points de départ et de destination sont situés sur le territoire d'un męme État partie et qu'une ou plusieurs escales sont prévues sur le territoire d'un autre État, l'indication d'une de ces escales;
   c) la mention du poids de l'expédition.

Article 6

Document relatif ā la nature de la marchandise

   L'expéditeur peut ętre tenu pour accomplir les formalités nécessaires de douane, de police et d'autres autorités publiques d'émettre un document indiquant la nature de la marchandise. Cette disposition ne crée pour le transporteur aucun devoir, obligation ni responsabilité.

Article 7

   Description de la lettre de transport aérien
   1. La lettre de transport aérien est établie par l'expéditeur en trois exemplaires originaux.
   2. Le premier exemplaire porte la mention "pour le transporteur"; il est signé par l'expéditeur. Le deuxičme exemplaire porte la mention "pour le destinataire"; il est signé par l'expéditeur et le transporteur. Le troisičme exemplaire est signé par le transporteur et remis par lui ā l'expéditeur aprčs acceptation de la marchandise.
   3. La signature du transporteur et celle de l'expéditeur peuvent ętre imprimées ou remplacées par un timbre.
   4. Si, ā la demande de l'expéditeur, le transporteur établit la lettre de transport aérien, ce dernier est considéré, jusqu'ā preuve du contraire, comme agissant au nom de l'expéditeur.

Article 8

Documents relatifs ā plusieurs colis

   Lorsqu'il y a plusieurs colis:
   a) le transporteur de marchandises a le droit de demander ā l'expéditeur l'établissement de lettres de transport aérien distinctes;
   b) l'expéditeur a le droit de demander au transporteur la remise de récépissés de marchandises distincts, lorsque les autres moyens visés au paragraphe 2 de l'article 4 sont utilisés.

Article 9

Inobservation des dispositions relatives aux documents obligatoires

   L'inobservation des dispositions des articles 4 ā 8 n'affecte ni l'existence ni la validité du contrat de transport, qui n'en sera pas moins soumis aux rčgles de la présente convention, y compris celles qui portent sur la limitation de responsabilité.

Article 10

   Responsabilité pour les indications portées dans les documents
   1. L'expéditeur est responsable de l'exactitude des indications et déclarations concernant la marchandise inscrites par lui ou en son nom dans la lettre de transport aérien, ainsi que de celles fournies et faites par lui ou en son nom au transporteur en vue d'ętre insérées dans le récépissé de marchandises ou pour insertion dans les données enregistrées par les autres moyens prévus au paragraphe 2 de l'article 4. Ces dispositions s'appliquent aussi au cas oų la personne agissant au nom de l'expéditeur est également l'agent du transporteur.
   2. L'expéditeur assume la responsabilité de tout dommage subi par le transporteur ou par toute autre personne ā l'égard de laquelle la responsabilité du transporteur est engagée, en raison d'indications et de déclarations irréguličres, inexactes ou incomplčtes fournies et faites par lui ou en son nom.
   3. Sous réserve des dispositions des paragraphes 1 et 2 du présent article, le transporteur assume la responsabilité de tout dommage subi par l'expéditeur ou par toute autre personne ā l'égard de laquelle la responsabilité de l'expéditeur est engagée, en raison d'indications et de déclarations irréguličres, inexactes ou incomplčtes insérées par lui ou en son nom dans le récépissé de marchandises ou dans les données enregistrées par les autres moyens prévus au paragraphe 2 de l'article 4.

Article 11

   Valeur probante des documents
   1. La lettre de transport aérien et le récépissé de marchandises font foi, jusqu'ā preuve du contraire, de la conclusion du contrat, de la réception de la marchandise et des conditions du transport qui y figurent.
   2. Les énonciations de la lettre de transport aérien et du récépissé de marchandises, relatives au poids, aux dimensions et ā l'emballage de la marchandise ainsi qu'au nombre des colis, font foi jusqu'ā preuve du contraire; celles relatives ā la quantité, au volume et ā l'état de la marchandise ne font preuve contre le transporteur que si la vérification en a été faite par lui en présence de l'expéditeur, et constatée sur la lettre de transport aérien, ou s'il s'agit d'énonciations relatives ā l'état apparent de la marchandise.

Article 12

   Droit de disposer de la marchandise
   1. L'expéditeur a le droit, ā la condition d'exécuter toutes les obligations résultant du contrat de transport, de disposer de la marchandise, soit en la retirant ā l'aéroport de départ ou de destination, soit en l'arrętant en cours de route lors d'un atterrissage, soit en la faisant livrer au lieu de destination ou en cours de route ā une personne autre que le destinataire initialement désigné, soit en demandant son retour ā l'aéroport de départ, pour autant que l'exercice de ce droit ne porte préjudice ni au transporteur, ni aux autres expéditeurs et avec l'obligation de rembourser les frais qui en résultent.
   2. Dans le cas oų l'exécution des instructions de l'expéditeur est impossible, le transporteur doit l'en aviser immédiatement.
   3. Si le transporteur exécute les instructions de disposition de l'expéditeur, sans exiger la production de l'exemplaire de la lettre de transport aérien ou du récépissé de la marchandise délivré ā celui-ci, il sera responsable, sauf son recours contre l'expéditeur, du préjudice qui pourra ętre causé par ce fait ā celui qui est réguličrement en possession de la lettre de transport aérien ou du récépissé de la marchandise.
   4. Le droit de l'expéditeur cesse au moment oų celui du destinataire commence, conformément ā l'article 13. Toutefois, si le destinataire refuse la marchandise, ou s'il ne peut ętre joint, l'expéditeur reprend son droit de disposition.

Article 13

   Livraison de la marchandise
   1. Sauf lorsque l'expéditeur a exercé le droit qu'il tient de l'article 12, le destinataire a le droit, dčs l'arrivée de la marchandise au point de destination, de demander au transporteur de lui livrer la marchandise contre le paiement du montant des créances et contre l'exécution des conditions de transport.
   2. Sauf stipulation contraire, le transporteur doit aviser le destinataire dčs l'arrivée de la marchandise.
   3. Si la perte de la marchandise est reconnue par le transporteur ou si, ā l'expiration d'un délai de sept jours aprčs qu'elle aurait dû arriver, la marchandise n'est pas arrivée, le destinataire est autorisé ā faire valoir vis-ā-vis du transporteur les droits résultant du contrat de transport.

Article 14

Possibilité de faire valoir les droits de l'expéditeur et du destinataire

   L'expéditeur et le destinataire peuvent faire valoir tous les droits qui leur sont respectivement conférés par les articles 12 et 13, chacun en son nom propre, qu'il agisse dans son propre intéręt ou dans l'intéręt d'autrui, ā condition d'exécuter les obligations que le contrat de transport impose.

Article 15

   Rapports entre l'expéditeur et le destinataire ou rapports entre les tierces parties
   1. Les articles 12, 13 et 14 ne portent préjudice ni aux rapports entre l'expéditeur et le destinataire, ni aux rapports mutuels des tierces parties dont les droits proviennent de l'expéditeur ou du destinataire.
   2. Toute clause dérogeant aux dispositions des articles 12, 13 et 14 doit ętre inscrite dans la lettre de transport aérien ou dans le récépissé de marchandises.

Article 16

   Formalités de douane, de police ou d'autres autorités publiques
   1. L'expéditeur est tenu de fournir les renseignements et les documents qui, avant la remise de la marchandise au destinataire, sont nécessaires ā l'accomplissement des formalités de douane, de police ou d'autres autorités publiques. L'expéditeur est responsable envers le transporteur de tous dommages qui pourraient résulter de l'absence, de l'insuffisance ou de l'irrégularité de ces renseignements et pičces, sauf le cas de faute de la part du transporteur ou de ses préposés ou mandataires.
   2. Le transporteur n'est pas tenu d'examiner si ces renseignements et documents sont exacts ou suffisants.

CHAPITRE III

RESPONSABILITÉ DU TRANSPORTEUR ET ÉTENDUE DE L'INDEMNISATION DU PRÉJUDICE

Article 17

   Mort ou lésion subie par le passager - Dommage causé aux bagages
   1. Le transporteur est responsable du préjudice survenu en cas de mort ou de lésion corporelle subie par un passager, par cela seul que l'accident qui a causé la mort ou la lésion s'est produit ā bord de l'aéronef ou au cours de toutes opérations d'embarquement ou de débarquement.
   2. Le transporteur est responsable du dommage survenu en cas de destruction, perte ou avarie de bagages enregistrés, par cela seul que le fait qui a causé la destruction, la perte ou l'avarie s'est produit ā bord de l'aéronef ou au cours de toute période durant laquelle le transporteur avait la garde des bagages enregistrés. Toutefois, le transporteur n'est pas responsable si et dans la mesure oų le dommage résulte de la nature ou du vice propre des bagages. Dans le cas des bagages non enregistrés, notamment des effets personnels, le transporteur est responsable si le dommage résulte de sa faute ou de celle de ses préposés ou mandataires.
   3. Si le transporteur admet la perte des bagages enregistrés ou si les bagages enregistrés ne sont pas arrivés ā destination dans les vingt et un jours qui suivent la date ā laquelle ils auraient dû arriver, le passager est autorisé ā faire valoir contre le transporteur les droits qui découlent du contrat de transport.
   4. Sous réserve de dispositions contraires, dans la présente convention le terme "bagages" désigne les bagages enregistrés aussi bien que les bagages non enregistrés.

Article 18

   Dommage causé ā la marchandise
   1. Le transporteur est responsable du dommage survenu en cas de destruction, perte ou avarie de la marchandise par cela seul que le fait qui a causé le dommage s'est produit pendant le transport aérien.
   2. Toutefois, le transporteur n'est pas responsable s'il établit, et dans la mesure oų il établit, que la destruction, la perte ou l'avarie de la marchandise résulte de l'un ou de plusieurs des faits suivants:
   a) la nature ou le vice propre de la marchandise;
   b) l'emballage défectueux de la marchandise par une personne autre que le transporteur ou ses préposés ou mandataires;
   c) un fait de guerre ou un conflit armé;
   d) un acte de l'autorité publique accompli en relation avec l'entrée, la sortie ou le transit de la marchandise.
   3. Le transport aérien, au sens du paragraphe 1 du présent article, comprend la période pendant laquelle la marchandise se trouve sous la garde du transporteur.
   4. La période du transport aérien ne couvre aucun transport terrestre, maritime ou par voie d'eau intérieure effectué en dehors d'un aéroport. Toutefois, lorsqu'un tel transport est effectué dans l'exécution du contrat de transport aérien en vue du chargement, de la livraison ou du transbordement, tout dommage est présumé, sauf preuve du contraire, résulter d'un fait survenu pendant le transport aérien. Si, sans le consentement de l'expéditeur, le transporteur remplace en totalité ou en partie le transport convenu dans l'entente conclue entre les parties comme étant le transport par voie aérienne, par un autre mode de transport, ce transport par un autre mode sera considéré comme faisant partie de la période du transport aérien.

Article 19

Retard

   Le transporteur est responsable du dommage résultant d'un retard dans le transport aérien de passagers, de bagages ou de marchandises. Cependant, le transporteur n'est pas responsable du dommage causé par un retard s'il prouve que lui, ses préposés et mandataires ont pris toutes les mesures qui pouvaient raisonnablement s'imposer pour éviter le dommage, ou qu'il leur était impossible de les prendre.

Article 20

Exonération

   Dans le cas oų il fait la preuve que la négligence ou un autre acte ou omission préjudiciable de la personne qui demande réparation ou de la personne dont elle tient ses droits a causé le dommage ou y a contribué, le transporteur est exonéré en tout ou en partie de sa responsabilité ā l'égard de cette personne, dans la mesure oų cette négligence ou cet autre acte ou omission préjudiciable a causé le dommage ou y a contribué. Lorsqu'une demande en réparation est introduite par une personne autre que le passager, en raison de la mort ou d'une lésion subie par ce dernier, le transporteur est également exonéré en tout ou en partie de sa responsabilité dans la mesure oų il prouve que la négligence ou un autre acte ou omission préjudiciable de ce passager a causé le dommage ou y a contribué. Le présent article s'applique ā toutes les dispositions de la convention en matičre de responsabilité, y compris le paragraphe 1 de l'article 21.

Article 21

   Indemnisation en cas de mort ou de lésion subie par le passager
   1. Pour les dommages visés au paragraphe 1 de l'article 17 et ne dépassant pas 100 000 droits de tirage spéciaux par passager, le transporteur ne peut exclure ou limiter sa responsabilité.
   2. Le transporteur n'est pas responsable des dommages visés au paragraphe 1 de l'article 17 dans la mesure oų ils dépassent 100 000 droits de tirage spéciaux par passager, s'il prouve:
   a) que le dommage n'est pas dû ā la négligence ou ā un autre acte ou omission préjudiciable du transporteur, de ses préposés ou de ses mandataires, ou
   b) que ces dommages résultent uniquement de la négligence ou d'un autre acte ou omission préjudiciable d'un tiers.

Article 22

   Limites de responsabilité relatives aux retards, aux bagages et aux marchandises
   1. En cas de dommage subi par des passagers résultant d'un retard, aux termes de l'article 19, la responsabilité du transporteur est limitée ā la somme de 4 150 droits de tirage spéciaux par passager.
   2. Dans le transport de bagages, la responsabilité du transporteur en cas de destruction, perte, avarie ou retard est limitée ā la somme de 1 000 droits de tirage spéciaux par passager, sauf déclaration spéciale d'intéręt ā la livraison faite par le passager au moment de la remise des bagages enregistrés au transporteur et moyennant le paiement éventuel d'une somme supplémentaire. Dans ce cas, le transporteur sera tenu de payer jusqu'ā concurrence de la somme déclarée, ā moins qu'il prouve qu'elle est supérieure ā l'intéręt réel du passager ā la livraison.
   3. Dans le transport de marchandises, la responsabilité du transporteur, en cas de destruction, de perte, d'avarie ou de retard, est limitée ā la somme de 17 droits de tirage spéciaux par kilogramme, sauf déclaration spéciale d'intéręt ā la livraison faite par l'expéditeur au moment de la remise du colis au transporteur et moyennant le paiement d'une somme supplémentaire éventuelle. Dans ce cas, le transporteur sera tenu de payer jusqu'ā concurrence de la somme déclarée, ā moins qu'il prouve qu'elle est supérieure ā l'intéręt réel de l'expéditeur ā la livraison.
   4. En cas de destruction, de perte, d'avarie ou de retard d'une partie des marchandises, ou de tout objet qui y est contenu, seul le poids total du ou des colis dont il s'agit est pris en considération pour déterminer la limite de responsabilité du transporteur. Toutefois, lorsque la destruction, la perte, l'avarie ou le retard d'une partie des marchandises, ou d'un objet qui y est contenu, affecte la valeur d'autres colis couverts par la męme lettre de transport aérien ou par le męme récépissé ou, en l'absence de ces documents, par les męmes indications consignées par les autres moyens visés ā l'article 4, paragraphe 2, le poids total de ces colis doit ętre pris en considération pour déterminer la limite de responsabilité.
   5. Les dispositions des paragraphes 1 et 2 du présent article ne s'appliquent pas s'il est prouvé que le dommage résulte d'un acte ou d'une omission du transporteur, de ses préposés ou de ses mandataires, fait soit avec l'intention de provoquer un dommage, soit témérairement et avec conscience qu'un dommage en résultera probablement, pour autant que, dans le cas d'un acte ou d'une omission de préposés ou de mandataires, la preuve soit également apportée que ceuxci ont agi dans l'exercice de leurs fonctions.
   6. Les limites fixées par l'article 21 et par le présent article n'ont pas pour effet d'enlever au tribunal la faculté d'allouer en outre, conformément ā sa loi, une somme correspondant ā tout ou partie des dépens et autres frais de procčs exposés par le demandeur, intéręts compris. La disposition précédente ne s'applique pas lorsque le montant de l'indemnité allouée, non compris les dépens et autres frais de procčs, ne dépasse pas la somme que le transporteur a offerte par écrit au demandeur dans un délai de six mois ā dater du fait qui a causé le dommage ou avant l'introduction de l'instance si celleci est postérieure ā ce délai.

Article 23

   Conversion des unités monétaires
   1. Les sommes indiquées en droits de tirage spéciaux dans la présente convention sont considérées comme se rapportant au droit de tirage spécial tel que défini par le Fonds monétaire international. La conversion de ces sommes en monnaies nationales s'effectuera, en cas d'instance judiciaire, suivant la valeur de ces monnaies en droit de tirage spécial ā la date du jugement. La valeur, en droit de tirage spécial, d'une monnaie nationale d'un État partie qui est membre du Fonds monétaire international, est calculée selon la méthode d'évaluation appliquée par le Fonds monétaire international ā la date du jugement pour ses propres opérations et transactions. La valeur, en droit de tirage spécial, d'une monnaie nationale d'un État partie qui n'est pas membre du Fonds monétaire international, est calculée de la faįon déterminée par cet État.
   2. Toutefois, les États qui ne sont pas membres du Fonds monétaire international et dont la législation ne permet pas d'appliquer les dispositions du paragraphe 1 du présent article, peuvent, au moment de la ratification ou de l'adhésion, ou ā tout moment par la suite, déclarer que la limite de responsabilité du transporteur prescrite ā l'article 21 est fixée, dans les procédures judiciaires sur leur territoire, ā la somme de 1 500 000 unités monétaires par passager; 62 500 unités monétaires par passager pour ce qui concerne le paragraphe 1 de l'article 22; 15 000 unités monétaires par passager pour ce qui concerne le paragraphe 2 de l'article 22; et 250 unités monétaires par kilogramme pour ce qui concerne le paragraphe 3 de l'article 22. Cette unité monétaire correspond ā soixantecinq milligrammes et demi d'or au titre de neuf cents milličmes de fin. Les sommes peuvent ętre converties dans la monnaie nationale concernée en chiffres ronds. La conversion de ces sommes en monnaie nationale s'effectuera conformément ā la législation de l'État en cause.
   3. Le calcul mentionné dans la derničre phrase du paragraphe 1 du présent article et la conversion mentionnée au paragraphe 2 du présent article sont effectués de faįon ā exprimer en monnaie nationale de l'État partie la męme valeur réelle, dans la mesure du possible, pour les montants prévus aux articles 21 et 22, que celle qui découlerait de l'application des trois premičres phrases du paragraphe 1 du présent article. Les États parties communiquent au dépositaire leur méthode de calcul conformément au paragraphe 1 du présent article ou les résultats de la conversion conformément au paragraphe 2 du présent article, selon le cas, lors du dépôt de leur instrument de ratification, d'acceptation ou d'approbation de la présente convention ou d'adhésion ā celleci et chaque fois qu'un changement se produit dans cette méthode de calcul ou dans ces résultats.

Article 24

   Révision des limites
   1. Sans préjudice des dispositions de l'article 25 de la présente convention et sous réserve du paragraphe 2 cidessous, les limites de responsabilité prescrites aux articles 21, 22 et 23 sont révisées par le dépositaire tous les cinq ans, la premičre révision intervenant ā la fin de la cinquičme année suivant la date d'entrée en vigueur de la présente convention, ou si la convention n'entre pas en vigueur dans les cinq ans qui suivent la date ā laquelle elle est pour la premičre fois ouverte ā la signature, dans l'année de son entrée en vigueur, moyennant l'application d'un coefficient pour inflation correspondant au taux cumulatif de l'inflation depuis la révision précédente ou, dans le cas d'une premičre révision, depuis la date d'entrée en vigueur de la convention. La mesure du taux d'inflation ā utiliser pour déterminer le coefficient pour inflation est la moyenne pondérée des taux annuels de la hausse ou de la baisse des indices de prix ā la consommation des États dont les monnaies composent le droit de tirage spécial cité au paragraphe 1 de l'article 23.
   2. Si la révision mentionnée au paragraphe précédent conclut que le coefficient pour inflation a dépassé 10 %, le dépositaire notifie aux États parties une révision des limites de responsabilité. Toute révision ainsi adoptée prend effet six mois aprčs sa notification aux États parties. Si, dans les trois mois qui suivent cette notification aux États parties, une majorité des États parties notifie sa désapprobation, la révision ne prend pas effet et le dépositaire renvoie la question ā une réunion des États parties. Le dépositaire notifie immédiatement ā tous les États parties l'entrée en vigueur de toute révision.
   3. Nonobstant le paragraphe 1 du présent article, la procédure évoquée au paragraphe 2 du présent article est applicable ā tout moment, ā condition qu'un tiers des États parties exprime un souhait dans ce sens et ā condition que le coefficient pour inflation visé au paragraphe 1 soit supérieur ā 30 % de ce qu'il était ā la date de la révision précédente ou ā la date d'entrée en vigueur de la présente convention s'il n'y a pas eu de révision antérieure. Les révisions ultérieures selon la procédure décrite au paragraphe 1 du présent article interviennent tous les cinq ans ā partir de la fin de la cinquičme année suivant la date de la révision intervenue en vertu du présent paragraphe.

Article 25

Stipulation de limites

   Un transporteur peut stipuler que le contrat de transport peut fixer des limites de responsabilité plus élevées que celles qui sont prévues dans la présente convention, ou ne comporter aucune limite de responsabilité.

Article 26

Nullité des dispositions contractuelles

   Toute clause tendant ā exonérer le transporteur de sa responsabilité ou ā établir une limite inférieure ā celle qui est fixée dans la présente convention est nulle et de nul effet, mais la nullité de cette clause n'entraîne pas la nullité du contrat qui reste soumis aux dispositions de la présente convention.

Article 27

Liberté de contracter

   Rien dans la présente convention ne peut empęcher un transporteur de refuser la conclusion d'un contrat de transport, de renoncer aux moyens de défense qui lui sont donnés en vertu de la présente convention ou d'établir des conditions qui ne sont pas en contradiction avec les dispositions de la présente convention.

Article 28

Paiements anticipés

   En cas d'accident d'aviation entraînant la mort ou la lésion de passagers, le transporteur, s'il y est tenu par la législation de son pays, versera sans retard des avances aux personnes physiques qui ont droit ā un dédommagement pour leur permettre de subvenir ā leurs besoins économiques immédiats. Ces avances ne constituent pas une reconnaissance de responsabilité et elles peuvent ętre déduites des montants versés ultérieurement par le transporteur ā titre de dédommagement.

Article 29

Principe des recours

   Dans le transport de passagers, de bagages et de marchandises, toute action en dommages-intéręts, ā quelque titre que ce soit, en vertu de la présente convention, en raison d'un contrat ou d'un acte illicite ou pour toute autre cause, ne peut ętre exercée que dans les conditions et limites de responsabilité prévues par la présente convention, sans préjudice de la détermination des personnes qui ont le droit d'agir et de leurs droits respectifs. Dans toute action de ce genre, on ne pourra pas obtenir de dommages-intéręts punitifs ou exemplaires ni de dommages ā un titre autre que la réparation.

Article 30

Préposés, mandataires

   Montant total de la réparation
   1. Si une action est intentée contre un préposé ou un mandataire du transporteur ā la suite d'un dommage visé par la présente convention, ce préposé ou mandataire, s'il prouve qu'il a agi dans l'exercice de ses fonctions, pourra se prévaloir des conditions et des limites de responsabilité que peut invoquer le transporteur en vertu de la présente convention.
   2. Le montant total de la réparation qui, dans ce cas, peut ętre obtenu du transporteur, de ses préposés et de ses mandataires, ne doit pas dépasser lesdites limites.
   3. Sauf pour le transport de marchandises, les dispositions des paragraphes 1 et 2 du présent article ne s'appliquent pas s'il est prouvé que le dommage résulte d'un acte ou d'une omission du préposé ou du mandataire, fait soit avec l'intention de provoquer un dommage, soit témérairement et avec conscience qu'un dommage en résultera probablement.

Article 31

   Délais de protestation
   1. La réception des bagages enregistrés et des marchandises sans protestation par le destinataire constituera présomption, sauf preuve du contraire, que les bagages et marchandises ont été livrés en bon état et conformément au titre de transport ou aux indications consignées par les autres moyens visés ā l'article 3, paragraphe 2, et ā l'article 4, paragraphe 2.
   2. En cas d'avarie, le destinataire doit adresser au transporteur une protestation immédiatement aprčs la découverte de l'avarie et, au plus tard, dans un délai de sept jours pour les bagages enregistrés et de quatorze jours pour les marchandises ā dater de leur réception. En cas de retard, la protestation devra ętre faite au plus tard dans les vingt et un jours ā dater du jour oų le bagage ou la marchandise auront été mis ā sa disposition.
   3. Toute protestation doit ętre faite par réserve écrite et remise ou expédiée dans le délai prévu pour cette protestation.
   4. Ā défaut de protestation dans les délais prévus, toutes actions contre le transporteur sont irrecevables, sauf le cas de fraude de celui-ci.

Article 32

Décčs de la personne responsable

   En cas de décčs de la personne responsable, une action en responsabilité est recevable, conformément aux dispositions de la présente convention, ā l'encontre de ceux qui représentent juridiquement sa succession.

Article 33

   Juridiction compétente
   1. L'action en responsabilité devra ętre portée, au choix du demandeur, dans le territoire d'un des États parties, soit devant le tribunal du domicile du transporteur, du sičge principal de son exploitation ou du lieu oų il possčde un établissement par le soin duquel le contrat a été conclu, soit devant le tribunal du lieu de destination.
   2. En ce qui concerne le dommage résultant de la mort ou d'une lésion corporelle subie par un passager, l'action en responsabilité peut ętre intentée devant l'un des tribunaux mentionnés au paragraphe 1 du présent article ou, eu égard aux spécificités du transport aérien, sur le territoire d'un État partie oų le passager a sa résidence principale et permanente au moment de l'accident et vers lequel ou ā partir duquel le transporteur exploite des services de transport aérien, soit avec ses propres aéronefs, soit avec les aéronefs d'un autre transporteur en vertu d'un accord commercial, et dans lequel ce transporteur mčne ses activités de transport aérien ā partir de locaux que lui-męme ou un autre transporteur avec lequel il a conclu un accord commercial loue ou possčde.
   3. Aux fins du paragraphe 2:
   a) "accord commercial" signifie un accord autre qu'un accord d'agence conclu entre des transporteurs et portant sur la prestation de services communs de transport aérien de passagers;
   b) "résidence principale et permanente" désigne le lieu unique de séjour fixe et permanent du passager au moment de l'accident. La nationalité du passager ne sera pas le facteur déterminant ā cet égard.
   4. La procédure sera régie selon le droit du tribunal saisi de l'affaire.

Article 34

   Arbitrage
   1. Sous réserve des dispositions du présent article, les parties au contrat de transport de fret peuvent stipuler que tout différend relatif ā la responsabilité du transporteur en vertu de la présente convention sera réglé par arbitrage. Cette entente sera consignée par écrit.
   2. La procédure d'arbitrage se déroulera, au choix du demandeur, dans l'un des lieux de compétence des tribunaux prévus ā l'article 33.
   3. L'arbitre ou le tribunal arbitral appliquera les dispositions de la présente convention.
   4. Les dispositions des paragraphes 2 et 3 du présent article seront réputées faire partie de toute clause ou de tout accord arbitral, et toute disposition contraire ā telle clause ou ā tel accord arbitral sera nulle et de nul effet.

Article 35

   Délai de recours
   1. L'action en responsabilité doit ętre intentée, sous peine de déchéance, dans le délai de deux ans ā compter de l'arrivée ā destination, ou du jour oų l'aéronef aurait dû arriver, ou de l'arręt du transport.
   2. Le mode du calcul du délai est déterminé par la loi du tribunal saisi.

Article 36

   Transporteurs successifs
   1. Dans les cas de transport régis par la définition du paragraphe 3 de l'article 1, ā exécuter par divers transporteurs successifs, chaque transporteur acceptant des voyageurs, des bagages ou des marchandises est soumis aux rčgles établies par la présente convention, et est censé ętre une des parties du contrat de transport, pour autant que ce contrat ait trait ā la partie du transport effectuée sous son contrôle.
   2. Au cas d'un tel transport, le passager ou ses ayants droit ne pourront recourir que contre le transporteur ayant effectué le transport au cours duquel l'accident ou le retard s'est produit, sauf dans le cas oų, par stipulation expresse, le premier transporteur aura assuré la responsabilité pour tout le voyage.
   3. S'il s'agit de bagages ou de marchandises, le passager ou l'expéditeur aura recours contre le premier transporteur, et le destinataire ou le passager qui a le droit ā la délivrance contre le dernier, et l'un et l'autre pourront, en outre, agir contre le transporteur ayant effectué le transport au cours duquel la destruction, la perte, l'avarie ou le retard se sont produits. Ces transporteurs seront solidairement responsables envers le passager, ou l'expéditeur ou le destinataire.

Article 37

Droit de recours contre des tiers

   La présente convention ne préjuge en aucune maničre la question de savoir si la personne tenue pour responsable en vertu de ses dispositions a ou non un recours contre toute autre personne.

CHAPITRE IV

TRANSPORT INTERMODAL

Article 38

   Transport intermodal
   1. Dans le cas de transport intermodal effectué en partie par air et en partie par tout autre moyen de transport, les dispositions de la présente convention ne s'appliquent, sous réserve du paragraphe 4 de l'article 18, qu'au transport aérien et si celui-ci répond aux conditions de l'article 1.
   2. Rien dans la présente convention n'empęche les parties, dans le cas de transport intermodal, d'insérer dans le titre de transport aérien des conditions relatives ā d'autres modes de transport, ā condition que les stipulations de la présente convention soient respectées en ce qui concerne le transport par air.

CHAPITRE V

TRANSPORT AÉRIEN EFFECTUÉ PAR UNE PERSONNE AUTRE QUE LE TRANSPORTEUR CONTRACTUEL

Article 39

Transporteur contractuel

Transporteur de fait

   Les dispositions du présent chapitre s'appliquent lorsqu'une personne (ci-aprčs dénommée "transporteur contractuel") conclut un contrat de transport régi par la présente convention avec un passager ou un expéditeur ou avec une personne agissant pour le compte du passager ou de l'expéditeur, et qu'une autre personne (ci-aprčs dénommée "transporteur de fait") effectue, en vertu d'une autorisation donnée par le transporteur contractuel, tout ou partie du transport, mais n'est pas, en ce qui concerne cette partie, un transporteur successif au sens de la présente convention. Cette autorisation est présumée, sauf preuve contraire.

Article 40

Responsabilité respective du transporteur contractuel et du transporteur de fait

   Sauf disposition contraire du présent chapitre, si un transporteur de fait effectue tout ou partie du transport qui, conformément au contrat visé ā l'article 39, est régi par la présente convention, le transporteur contractuel et le transporteur de fait sont soumis aux rčgles de la présente convention, le premier pour la totalité du transport envisagé dans le contrat, le second seulement pour le transport qu'il effectue.

Article 41

   Attribution mutuelle
   1. Les actes et omissions du transporteur de fait ou de ses préposés et mandataires agissant dans l'exercice de leurs fonctions, relatifs au transport effectué par le transporteur de fait, sont réputés ętre également ceux du transporteur contractuel.
   2. Les actes et omissions du transporteur contractuel ou de ses préposés et mandataires agissant dans l'exercice de leurs fonctions, relatifs au transport effectué par le transporteur de fait, sont réputés ętre également ceux du transporteur de fait. Toutefois, aucun de ces actes ou omissions ne pourra soumettre le transporteur de fait ā une responsabilité dépassant les montants prévus aux articles 21, 22, 23 et 24. Aucun accord spécial aux termes duquel le transporteur contractuel assume des obligations que n'impose pas la présente convention, aucune renonciation ā des droits ou moyens de défense prévus par la présente convention ou aucune déclaration spéciale d'intéręt ā la livraison, visée ā l'article 22 de la présente convention, n'auront d'effet ā l'égard du transporteur de fait, sauf consentement de ce dernier.

Article 42

Notification des ordres et protestations

   Les instructions ou protestations ā notifier au transporteur, en application de la présente convention, ont le męme effet qu'elles soient adressées au transporteur contractuel ou au transporteur de fait. Toutefois, les instructions visées ā l'article 12 n'ont d'effet que si elles sont adressées au transporteur contractuel.

Article 43

Préposés et mandataires

   En ce qui concerne le transport effectué par le transporteur de fait, tout préposé ou mandataire de ce transporteur ou du transporteur contractuel, s'il prouve qu'il a agi dans l'exercice de ses fonctions, peut se prévaloir des conditions et des limites de responsabilité applicables, en vertu de la présente convention, au transporteur dont il est le préposé ou le mandataire, sauf s'il est prouvé qu'il a agi de telle faįon que les limites de responsabilité ne puissent ętre invoquées conformément ā la présente convention.

Article 44

Cumul de la réparation

   En ce qui concerne le transport effectué par le transporteur de fait, le montant total de la réparation qui peut ętre obtenu de ce transporteur, du transporteur contractuel et de leurs préposés et mandataires quand ils ont agi dans l'exercice de leurs fonctions, ne peut pas dépasser l'indemnité la plus élevée qui peut ętre mise ā charge soit du transporteur contractuel, soit du transporteur de fait, en vertu de la présente convention, sous réserve qu'aucune des personnes mentionnées dans le présent article ne puisse ętre tenue pour responsable au-delā de la limite applicable ā cette personne.

Article 45

Notification des actions en responsabilité

   Toute action en responsabilité, relative au transport effectué par le transporteur de fait, peut ętre intentée, au choix du demandeur, contre ce transporteur ou le transporteur contractuel ou contre l'un et l'autre, conjointement ou séparément. Si l'action est intentée contre l'un seulement de ces transporteurs, ledit transporteur aura le droit d'appeler l'autre transporteur en intervention devant le tribunal saisi, les effets de cette intervention ainsi que la procédure qui lui est applicable étant réglés par la loi de ce tribunal.

Article 46

Juridiction annexe

   Toute action en responsabilité, prévue ā l'article 45, doit ętre portée, au choix du demandeur, sur le territoire d'un des États parties, soit devant l'un des tribunaux oų une action peut ętre intentée contre le transporteur contractuel, conformément ā l'article 33, soit devant le tribunal du domicile du transporteur de fait ou du sičge principal de son exploitation.

Article 47

Nullité des dispositions contractuelles

   Toute clause tendant ā exonérer le transporteur contractuel ou le transporteur de fait de leur responsabilité en vertu du présent chapitre ou ā établir une limite inférieure ā celle qui est fixée dans le présent chapitre est nulle et de nul effet, mais la nullité de cette clause n'entraîne pas la nullité du contrat qui reste soumis aux dispositions du présent chapitre.

Article 48

Rapports entre transporteur contractuel et transporteur de fait

   Sous réserve de l'article 45, aucune disposition du présent chapitre ne peut ętre interprétée comme affectant les droits et obligations existant entre les transporteurs, y compris tous droits ā un recours ou dédommagement.

CHAPITRE VI

AUTRES DISPOSITIONS

Article 49

Obligation d'application

   Sont nulles et de nul effet toutes clauses du contrat de transport et toutes conventions particuličres antérieures au dommage par lesquelles les parties dérogeraient aux rčgles de la présente convention soit par une détermination de la loi applicable, soit par une modification des rčgles de compétence.

Article 50

Assurance

   Les États parties exigent que leurs transporteurs contractent une assurance suffisante pour couvrir la responsabilité qui leur incombe aux termes de la présente convention. Un transporteur peut ętre tenu, par l'État partie ā destination duquel il exploite des services, de fournir la preuve qu'il maintient une assurance suffisante couvrant sa responsabilité au titre de la présente convention.

Article 51

Transport effectué dans des circonstances extraordinaires

   Les dispositions des articles 3 ā 5, 7 et 8 relatives aux titres de transport ne sont pas applicables au transport effectué dans des circonstances extraordinaires en dehors de toute opération normale de l'exploitation d'un transporteur.

Article 52

   Définition du terme "jour"
   Lorsque dans la présente convention il est question de jours, il s'agit de jours courants et non de jours ouvrables.

CHAPITRE VII

DISPOSITIONS PROTOCOLAIRES

Article 53

   Signature, ratification et entrée en vigueur
   1. La présente convention est ouverte ā Montréal le 28 mai 1999 ā la signature des États participant ā la Conférence internationale de droit aérien, tenue ā Montréal du 10 au 28 mai 1999. Aprčs le 28 mai 1999, la convention sera ouverte ā la signature de tous les États au sičge de l'Organisation de l'aviation civile internationale ā Montréal jusqu'ā ce qu'elle entre en vigueur conformément au paragraphe 6 du présent article.
   2. De męme, la présente convention sera ouverte ā la signature des organisations régionales d'intégration écono-mique. Pour l'application de la présente convention, une "organisation régionale d'intégration économique" est une organisation constituée d'États souverains d'une région donnée qui a compétence sur certaines matičres régies par la convention et qui a été dûment autorisée ā signer et ā ratifier, accepter, approuver ou adhérer ā la présente convention. Sauf au paragraphe 2 de l'article 1, au paragraphe 1, alinéa b), de l'article 3, ā l'alinéa b) de l'article 5, aux articles 23, 33, 46 et ā l'alinéa b) de l'article 57, toute mention faite d'un "État partie" ou "d'États parties" s'applique également aux organisations régionales d'intégration économique. Pour l'application de l'article 24, les mentions faites d'"une majorité des États parties" et d'"un tiers des États parties" ne s'appliquent pas aux organisations régionales d'intégration économique.
   3. La présente convention est soumise ā la ratification des États et des organisations d'intégration économique qui l'ont signée.
   4. Tout État ou organisation régionale d'intégration écono- mique qui ne signe pas la présente convention peut l'accepter, l'approuver ou y adhérer ā tout moment.
   5. Les instruments de ratification d'acceptation, d'approbation ou d'adhésion seront déposés auprčs de l'Organisation de l'aviation civile internationale, qui est désignée par les présentes comme dépositaire.
   6. La présente convention entrera en vigueur le soixantičme jour aprčs la date du dépôt auprčs du dépositaire du trentičme instrument de ratification, d'acceptation, d'approbation ou d'adhésion et entre les États qui ont déposé un tel instrument. Les instruments déposés par les organisations régionales d'intégration économique ne seront pas comptées aux fins du présent paragraphe.
   7. Pour les autres États et pour les autres organisations régionales d'intégration économique, la présente convention prendra effet soixante jours aprčs la date du dépôt d'un instrument de ratification, d'acceptation, d'approbation ou d'adhésion.
   8. Le dépositaire notifiera rapidement ā tous les signataires et ā tous les États parties:
   a) chaque signature de la présente convention ainsi que sa date;
   b) chaque dépôt d'un instrument de ratification, d'acceptation, d'approbation ou d'adhésion ainsi que sa date;
   c) la date d'entrée en vigueur de la présente convention;
   d) la date d'entrée en vigueur de toute révision des limites de responsabilité établies en vertu de la présente convention;
   e) toute dénonciation au titre de l'article 54.

Article 54

   Dénonciation
   1. Tout État partie peut dénoncer la présente convention par notification écrite adressée au dépositaire.
   2. La dénonciation prendra effet cent quatre-vingt jours aprčs la date ā laquelle le dépositaire aura reįu la notification.

Article 55

Relation avec les autres instruments de la Convention de Varsovie

   La présente convention l'emporte sur toutes rčgles s'appliquant au transport international par voie aérienne:
   1) entre États parties ā la présente convention du fait que ces États sont communément parties aux instruments suivants:
   a) Convention pour l'unification de certaines rčgles relatives au transport aérien international, signée ā Varsovie le 12 octobre 1929 (appelée ci-aprčs la Convention de Varsovie);
   b) Protocole portant modification de la Convention pour l'unification de certaines rčgles relatives au transport aérien international signée ā Varsovie le 12 octobre 1929, fait ā La Haye le 28 septembre 1955 (appelé ci-aprčs le Protocole de La Haye);
   c) Convention complémentaire ā la Convention de Varsovie, pour l'unification de certaines rčgles relatives au transport aérien international effectué par une personne autre que le transporteur contractuel, signée ā Guadalajara le 18 septembre 1961 (appelée ci-aprčs la Convention de Guadalajara);
   d) Protocole portant modification de la Convention pour l'unification de certaines rčgles relatives au transport aérien international signée ā Varsovie le 12 octobre 1929 amendée par le protocole fait ā La Haye le 28 septembre 1955, signé ā Guatemala le 8 mars 1971 (appelé ci-aprčs le Protocole de Guatemala);
   e) Protocoles additionnels nos 1 ā 3 et Protocole de Montréal n 4 portant modification de la Convention de Varsovie amendée par le Protocole de La Haye ou par la Convention de Varsovie amendée par le Protocole de La Haye et par le Protocole de Guatemala, signés ā Montréal le 25 septembre 1975 (appelés ci- aprčs les Protocoles de Montréal); ou
   2) dans le territoire de tout État partie ā la présente convention du fait que cet État est partie ā un ou plusieurs des instruments mentionnés aux alinéas a) ā e) ci-dessus.

Article 56

   États possédant plus d'un régime juridique
   1. Si un État comprend deux unités territoriales ou davantage dans lesquelles des régimes juridiques différents s'appliquent aux questions régies par la présente convention, il peut, au moment de la signature, de la ratification, de l'acceptation, de l'approbation ou de l'adhésion, déclarer que ladite convention s'applique ā toutes ses unités territoriales ou seulement ā l'une ou plusieurs d'entre elles et il peut ā tout moment modifier cette déclaration en en soumettant une nouvelle.
   2. Toute déclaration de ce genre est communiquée au dépositaire et indique expressément les unités territoriales auxquelles la convention s'applique.
   3. Dans le cas d'un État partie qui a fait une telle déclaration:
   a) les références, ā l'article 23, ā la "monnaie nationale" sont interprétées comme signifiant la monnaie de l'unité territoriale pertinente dudit État;
   b) ā l'article 28, la référence ā la "loi nationale" est interprétée comme se rapportant ā la loi de l'unité territoriale pertinente dudit État.

Article 57

Réserves

   Aucune réserve ne peut ętre admise ā la présente convention, si ce n'est qu'un État partie peut ā tout moment déclarer, par notification adressée au dépositaire, que la présente convention ne s'applique pas:
   a) aux transports aériens internationaux effectués et exploités directement par cet État ā des finns non commerciales relativement ā ses fonctions et devoirs d'État souverain;
   b) au transport de personnes, de bagages et de marchandises effectué pour ses autorités militaires ā bord d'aéronefs immatriculés dans ou loués par ledit État partie et dont la capacité entičre a été réservée par ces autorités ou pour le compte de celles-ci.
   EN FOI DE QUOI les plénipotentiaires soussignés, dûment autorisés, ont signé la présente convention.
   FAIT ā Montréal le 28e jour du mois de mai de l'an mil neuf cent quatre-vingt-dix-neuf dans les langues franįaise, anglaise, arabe, chinoise, espagnole et russe, tous les textes faisant également foi. La présente convention restera déposée aux archives de l'Organisation de l'aviation civile internationale, et le dépositaire en transmettra des copies certifiées conformes ā tous les États parties ā la Convention de Varsovie, au Protocole de La Haye, ā la Convention de Guadalajara, au Protocole de Guatemala et aux Protocoles de Montréal.

KONVENTION OM VISSA ENHETLIGA REGLER FÖR INTERNATIONELLA LUFTTRANSPORTER

   DE FÖRDRAGSSLUTANDE STATERNA,
   SOM ERKÄNNER betydelsen av konventionen rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om internationell luftbefordran, undertecknad i Warszawa den 12 oktober 1929, nedan kallad "Warszawakonventionen", och av andra, därmed förknippade instrument för harmonisering av lagstiftningen om civil luftfart,
   SOM ERKÄNNER behovet av att modernisera och konsolidera Warszawakonventionen och andra till den knutna dokument,
   SOM ERKÄNNER betydelsen av att skydda konsumenternas intressen i samband med internationella lufttransporter och av att sörja för rättvis ersättning enligt kompensationsprincipen,
   SOM ÅTERIGEN BEKRÄFTAR att det är önskvart med en metodisk utveckling av de internationella lufttransporterna och med en störningsfri transport av passagerare, bagage och gods i enlighet med principerna och målen i den konvention angående internationell civil luftfart som avslutades i Chicago den 7 december 1944,
   SOM ÄR ÖVERTYGADE OM att det bästa sättet att uppnå en rättvis sammanvägning av alla intressen är att ytterligare harmonisera och kodifiera vissa bestämmelser för internationella lufttransporter genom att anta en ny konvention,
   HAR KOMMIT ÖVERENS OM FÖLJANDE.

KAPITEL I

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

Artikel 1

   Tillämpningsområde
   1. Denna konvention är tillämplig på varje internationell transport av personer, bagage eller gods som utförs med luftfartyg mot ersättning. Den är också tillämplig på transporter med luftfartyg som lufttransportföretag utför utan ersättning.
   2. I denna konvention avses med "internationell transport" varje transport där avgångs- och destinationsorten enligt parternas överenskommelse - oavsett om transportavbrott eller byte av luftfartyg förekommer - ligger antingen inom två fördragsslutande staters territorier eller inom en och samma fördragsslutande stats territorium om en överenskommen mellanlandning görs inom en annan stats territorium, även om den staten inte tillträtt konventionen. Transport mellan två platser på en och samma fördragsslutande stats territorium utan överenskommen mellanlandning på en annan stats territorium anses inte som internationell transport enligt denna konvention.
   3. I denna konvention anses en transport som utförs av flera transportörer efter varandra vara en enda transport, oavsett om det slutits ett eller flera avtal om denna, förutsatt att parterna betraktar transporten som en enda transport; transporten förlorar inte sin internationella karaktär enbart för att ett eller flera av avtalen helt skall fullgöras inom en och samma stats territorium.
   4. Denna konvention skall även tillämpas på sådana transporter som avses i kapitel V.

Artikel 2

   Transporter som utförs av en stat och transporter av post
   1. Denna konvention skall tillämpas på transporter som utförs av en stat, kommun eller annat offentligt organ och som uppfyller villkoren i artikel 1.
   2. Vid transport av post är transportören ansvarig enbart gentemot postbefordringsföretaget och i enlighet med de regler som gäller för förhållandet mellan transportörer och postbefordringsföretag.
   3. Med undantag för vad som anges i punkt 2 skall konventionen inte tillämpas på posttransporter.

KAPITEL II

DOKUMENTATION SAMT PARTERNAS SKYLDIGHETER VID TRANSPORT AV PASSAGERARE, BAGAGE OCH GODS

Artikel 3

   Passagerare och bagage
   1. För passagerartransporter skall individuella eller kollektiva transporthandlingar tillhandahållas som innehåller:
   a) uppgift om avgångs- och destinationsort;
   b) om avgångs- och destinationsorten ligger inom samma fördragsslutande stats territorium och en eller flera mellanlandningar enligt vad som har överenskommits skall ske inom en annan stats territorium, uppgift om platsen för minst en sådan mellanlandning.
   2. Någon transporthandling behöver dock inte tillhandahållas, om uppgifterna som avses i punkt 1 registreras på annat sätt. I sådant fall skall transportören erbjuda passageraren en utskrift av de registrerade uppgifterna.
   3. Transportören skall ge passageraren ett bagagekvitto för varje incheckad bagageenhet.
   4. Passageraren skall skriftligen upplysas om att denna konvention, när den är tilllämplig, reglerar och eventuellt begränsar transportörens skadeståndsansvar för dödsfall eller skada, för bagage som förstörts, förlorats eller skadats och för förseningar.
   5. Transportavtalets befintlighet eller giltighet påverkas inte av att de föregående punkterna åsidosätts; också i sådant fall omfattas avtalet av bestämmelserna i denna konvention, inbegripet bestämmelserna om ansvarsbegränsning.

Artikel 4

   Gods
   1. För varje godstransport skall en flygfraktsedel tillhandahållas.
   2. Någon flygfraktsedel behöver dock inte tillhandahållas, om uppgifterna angående transporten registreras på annat sätt. I sådant fall skall transportören om avsändaren begär det tillhandahålla avsändaren ett godskvitto som gör det möjligt att identifiera försändelsen och ger tillgång till de uppgifter om transporten som registrerats.

Artikel 5

Flygfraktsedelns och godskvittots innehåll

   Flygfraktsedeln eller godskvittot skall innehålla:
   a) uppgift om avgångsort och destinationsort;
   b) om avgångs- och destinationsorten ligger inom samma fördragsslutande stats territorium och en eller flera mellanlandningar enligt vad som har överenskommits skall ske inom en annan stats territorium, uppgift om platsen för minst en sådan mellanlandning;
   c) uppgift om försändelsens vikt.

Artikel 6

Handling med uppgifter om godsets art

   Om det behövs för att skyldigheter enligt tullens, polisens eller någon annan myndighets föreskrifter skall kunna fullgöras, får det begäras av avsändaren att denne skall tillhandahålla en skriftlig handling med upplysningar om godsets art. Denna bestämmelse medför inte någon skyldighet eller något skadeståndsansvar för transportören.

Artikel 7

   Beskrivning av flygfraktsedeln
   1. Flygfraktsedeln skall upprättas av avsändaren i tre originalexemplar.
   2. Det första exemplaret skall förses med beteckningen "för transportören" och undertecknas av avsändaren. Det andra exemplaret skall förses med beteckningen "för mottagaren" och undertecknas av avsändaren och transportören. Det tredje exemplaret skall undertecknas av transportören och överlämnas till avsändaren när godset har tagits emot.
   3. Avsändarens och transportörens underskrifter får vara tryckta eller stämplade.
   4. Om inte annat visas, skall transportören anses ha handlat på avsändarens uppdrag om transportören upprättat flygfraktsedeln på dennes begäran.

Artikel 8

Transporthandling för flera godsenheter

   När transporten avser flera godsenheter
   a) har transportören rätt att begära att avsändaren upprättar separata flygfraktsedlar;
   b) har avsändaren rätt att begära att transportören lämnar över separata godskvitton, om uppgifterna i enlighet med artikel 4, andra stycket, registrerats på annat sätt.

Artikel 9

Bristfälliga handlingar

   Transportavtalets befintlighet eller giltighet påverkas inte av att artiklarna 4-8 åsidosätts, och avtalet omfattas även i sådant fall av bestämmelserna i denna konvention, inbegripet bestämmelserna om ansvarsbegränsning.

Artikel 10

   Ansvar för uppgifterna i handlingarna
   1. Avsändaren ansvarar för riktigheten hos uppgifter och upplysningar om godset som denne eller någon som har handlat på dennes uppdrag har lämnat på flygfraktsedeln eller på godskvittot eller registrerat på annat sätt i enlighet med artikel 4.2. Detta gäller också, om den som handlar på avsändarens uppdrag samtidigt är ombud för transportören.
   2. Avsändaren skall ersätta transportören för de skador som transportören eller någon som transportören ansvarar för orsakats på grund av att de uppgifter eller upplysningar som har lämnats av avsändaren eller på dennes uppdrag är oriktiga eller ofullständiga.
   3. Om inte annat följer av punkterna 1 och 2 skall transportören ersätta avsändaren för de skador som avsändaren eller någon som avsändaren ansvarar för lidit på grund av att de uppgifter eller upplysningar som lämnats av transportören eller på dennes uppdrag och förts in på godskvittot eller registrerats på annat sätt i enlighet med artikel 4.2, är oriktiga eller ofullständiga.

Artikel 11

   Handlingarnas bevisvärde
   1. Flygfraktsedeln eller godskvittot skall, om inte annat visas, anses styrka att ett transportavtal ingåtts, att godset accepterats samt att de villkor som anges på flygfraktsedeln eller godskvittot har godtagits.
   2. Om inte annat visas, skall uppgifterna på flygfraktsedeln eller godskvittot om godsets vikt, mått eller förpackning eller om antalet godsenheter anses styrkta; uppgifterna på flygfraktsedeln eller godskvittot om godsets mängd, volym eller skick skall anses ha bevisvärde endast under förutsättning att transportören i avsändarens närvaro har kontrollerat dem och på flygfraktsedeln eller godskvittot intygat detta, eller om uppgifterna avser godsets synliga skick.

Artikel 12

   Rätt att förfoga över godset
   1. Utan att det påverkar avsändarens skyldigheter enligt transportavtalet, har denne rätt att förfoga över godset genom att återta det på avgångs- eller destinationsflygplatsen eller stoppa det vid landning under resan eller bestämma att godset på destinationsorten eller under resan skall avlämnas till någon annan än den som ursprungligen har angetts som mottagare eller begära att det skall skickas tillbaka till avgångsflygplatsen. Avsändaren får dock inte utöva sin rätt att förfoga över godset på ett sådant sätt att det medför skada för transportören eller för någon annan avsändare, och avsändaren måste ersätta de extra kostnader som uppkommer genom utövandet av denna rätt.
   2. Om avsändarens anvisningar inte kan verkställas, skall transportören omedelbart underrätta avsändaren om detta.
   3. Om transportören följer avsändarens anvisningar utan att begära att dennes exemplar av flygfraktsedeln eller godskvittot skall visas upp, ansvarar transportören med bibehållen regressrätt mot avsändaren för de skador som därigenom uppstår för den rättmätige innehavaren av nämnda exemplar.
   4. Avsändarens rätt upphör när mottagarens rätt inträder i enlighet med artikel 13. Om mottagaren vägrar att ta emot godset eller om denne inte är anträffbar, får dock avsändaren åter rätt att förfoga över godset.

Artikel 13

   Avlämnande av gods
   1. Utom i de fall då avsändaren har utövat sin rätt enligt artikel 12, har mottagaren rätt att begära att få ut godset av transportören när detta har kommit fram till destinationsorten, förutsatt att mottagaren betalar vad transportören har rätt att fordra samt uppfyller transportvillkoren.
   2. Om inte annat har avtalats, skall transportören genast underrätta mottagaren när godset har kommit fram.
   3. Om transportören erkänner att godset har förlorats, eller om godset inte har kommit fram inom sju dagar efter den dag då det borde ha anlänt, får mottagaren göra sina rättigheter enligt transportavtalet gällande mot transportören.

Artikel 14

Avsändarens och mottagarens utövande av sina rättigheter

   Såväl avsändaren som mottagaren får göra gällande sina rättigheter enligt artiklarna 12 och 13 i eget namn, under förutsättning att de uppfyller sina förpliktelser enligt transportavtalet, oavsett om de handlar för egen räkning eller på någon annans uppdrag.

Artikel 15

   Förhållandet mellan avsändare och mottagare och gentemot tredje män
   1. Artiklarna 12-14 inverkar varken på avsändarens eller mottagarens inbördes förhållande eller det inbördes förhållandet mellan tredje män vars rätt härleder sig från avsändaren eller mottagaren.
   2. Avvikelser från bestämmelserna i artiklarna 12-14 gäller endast om de uttryckligen är införda på flygfraktsedeln eller godskvittot.

Artikel 16

   Skyldigheter enligt tullens, ordningsmaktens och andra myndigheters föreskrifter
   1. Avsändaren skall lämna de upplysningar och skriftliga handlingar som behövs för att uppfylla tullens, polisens och andra myndigheters formföreskrifter innan godset får lämnas till mottagaren. Avsändaren skall ersätta transportören för den skada som uppstår för transportören på grund av att sådana upplysningar eller handlingar saknas eller är ofullständiga eller oriktiga, om inte transportören eller någon av transportörens anställda eller uppdragstagare har orsakat skadan genom fel eller försummelse.
   2. Transportören är inte skyldig att undersöka upplysningarnas eller handlingarnas riktighet eller fullständighet.

KAPITEL III

FRAKTFÖRARENS SKADESTÅNDSANSVAR OCH ERSÄTTNINGENS OMFATTNING

Artikel 17

   Passagerares dödsfall eller skada - Skada på bagage
   1. Transportören ansvarar för dödsfall eller kroppsskada som tillfogats passagerare under förutsättning att den skadebringande händelsen inträffat ombord på luftfartyget eller vid ombordstigningen eller avstigningen.
   2. Transportören ansvarar om incheckat bagage förstörts, förlorats eller skadats under förutsättning att den skadebringande händelsen inträffat ombord på luftfartyget eller under den tid då bagaget var i transportörens vård. Transportören ansvarar dock inte i den mån skadan orsakas av bagagets egenskaper eller av en inneboende defekt eller svaghet hos det. När det gäller handbagage, inbegripet personliga tillhörigheter, ansvarar transportören för skador, om transportören eller dennes anställda eller uppdragstagare har orsakat skadan genom fel eller försummelse.
   3. Om transportören erkänner att incheckat bagage har förlorats eller om det incheckade bagaget inte har kommit fram inom tjugoen dagar efter den dag då det skulle ha anlänt, har passageraren rätt att göra sina rättigheter enligt transportavtalet gällande mot transportören.
   4. Om inget annat anges, avses i denna konvention med "bagage" både incheckat bagage och handbagage.

Artikel 18

   Skada på gods
   1. Transportören ansvarar om gods förstörts, förlorats eller skadats under förutsättning att den skadebringande händelsen inträffat under lufttransporten.
   2. Transportören ansvarar dock inte i den mån skadan enligt vad transportören visar orsakats av:
   a) godsets egenskaper eller av en inneboende defekt eller svaghet hos det;
   b) bristfällig förpackning av godset som har utförts av någon annan än transportören eller transportörens anställda eller uppdragstagare;
   c) krigshandling eller väpnad konflikt; eller
   d) myndighetsutövning i samband med att godset förs in i eller ut ur en stat eller transiteras.
   3. Med "lufttransport" i första stycket avses den tid under vilken godset är i transportörens vård.
   4. Lufttransporten omfattar dock inte sådana transporter till lands, till sjöss eller på en inre vattenväg som sker utanför en flygplats. När en sådan transport utförs för lastning, avlämnande eller omlastning på grund av transportavtalet, skall dock varje skada anses ha uppkommit till följd av en händelse under lufttransporten, om inte annat visas. Om transportören utan avsändarens samtycke ersätter hela eller delar av en transport som enligt avtalet mellan parterna skall ske i form av en lufttransport med ett annat transportslag, skall lufttransporten anses omfatta även denna del av transporten.

Artikel 19

Försening

   Transportören ansvarar för skador till följd av försening vid lufttransporter av passagerare, bagage och gods. Transportören ansvarar dock inte för sådana skador om transportören visar att denne och dennes anställda eller uppdragstagare har vidtagit alla de åtgärder som rimligen kan begäras för att undvika skadorna eller att det var omöjligt att vidta sådana åtgärder.

Artikel 20

Jämkning

   Om transportören visar att en skada orsakats helt eller delvis av vårdslöshet eller underlåtenhet eller annan oriktig handling av den som begär ersättning eller av någon från vilken den som begär ersättning härleder sin rätt, skall transportören helt eller delvis vara befriad från skadeståndsansvar gentemot den som begär ersättning i den utsträckning som vårdslösheten eller underlåtenheten helt eller delvis orsakat skadan. Om en passagerare har dödats eller skadats och om någon annan än passageraren begär ersättning med anledning därav, skall transportören också vara helt eller delvis befriad från skadeståndsansvar om passageraren själv orsakat eller medverkat till skadan genom vårdslöshet eller underlåtenhet eller annan oriktig handling. Denna artikel gäller alla bestämmelser om skadeståndsansvar i denna konvention, även artikel 21.1.

Artikel 21

   Ersättning för passagerares dödsfall eller skada
   1. För sådana skador som avses i artikel 17.1 och som inte överstiger 100 000 särskilda dragningsrätter för varje enskild passagerare kan transportören varken undgå eller begränsa sitt skadeståndsansvar.
   2. För sådana skador som avses i artikel 17.1 är transportörens skadeståndsansvar begränsat till 100 000 särskilda dragningsrätter för varje enskild passagerare om transportören visar:
   a) att skadan inte vållats av transportörens eller dennes anställdas eller uppdragstagares vårdslöshet eller annan oriktig handling eller underlåtenhet; eller
   b) att skadan uteslutande orsakats av tredje mans vårdslöshet eller annan oriktig handling eller underlåtenhet.

Artikel 22

   Ansvarsbegränsning beträffande försening, bagage och gods
   1. För skador på grund av försening enligt artikel 19 vid transport av passagerare är transportörens skadeståndsansvar begränsat till 4 150 särskilda dragningsrätter för varje passagerare.
   2. Vid transport av bagage är transportörens skadeståndsansvar om bagaget förstörts, förlorats, skadats eller försenats begränsat till 1 000 särskilda dragningsrätter för varje enskild passagerare, om inte passageraren, när det incheckade bagaget överlämnades till transportören, gjorde en särskild förklaring om det intresse som är knutet till att bagaget avlämnas på destinationsorten och betalade tilläggsavgift om en sådan begärdes. I sådant fall gäller det då uppgivna beloppet som gräns för transportörens skadeståndsansvar, om inte transportören kan visa att detta belopp är högre än värdet av passagerarens faktiska intres- se av att bagaget avlämnas på destinationsorten.
   3. Vid transport av gods är transportörens ansvar för skada om godset förstörts, förlorats, skadats eller försenats begränsat till 17 särskilda dragningsrätter per kilogram, om inte avsändaren, när godset överlämnades till transportören, gjorde en särskild förklaring om det intresse som är knutet till att godset avlämnas på destinationsorten och betalade tilläggsavgift om en sådan begärdes. I sådant fall gäller det då uppgivna beloppet som gräns för transportörens skadeståndsansvar, om inte transportören kan visa att detta belopp är högre än värdet av avsändarens faktiska intresse av att godset avlämnas på destinationsorten.
   4. Om endast en del av godset eller endast ett föremål i detta förstörs, förloras, skadas eller försenas, skall endast vikten av denna godsenhet utgöra grund för beräkning av gränsen för transportörens skadeståndsansvar. Om värdet av andra godsenheter, som omfattas av samma flygfraktsedel, godskvitto eller registrering på annat sätt i enlighet med artikel 2.4, påverkas av förstörelsen, förlusten, skadan eller förseningen, skall den sammanlagda vikten på dessa godsenheter medräknas när gränsen för transportörens skadeståndsansvar skall bestämmas.
   5. Bestämmelserna i punkt 1 och 2 gäller inte om det visas att transportören eller dennes anställda eller uppdragstagare genom en handling eller underlåtenhet orsakat skadan i avsikt att skada eller av grov oaktsamhet och med vetskap om att en skada troligen skulle bli följden. Detta gäller dock i fråga om transportörens anställda och uppdragstagare endast om det visas att de handlat under utövande av tjänsten eller uppdraget.
   6. De ansvarsgränser som anges i artikel 21 och i denna artikel skall inte hindra domstolen att därutöver i enlighet med nationell lagstiftning helt eller delvis utdöma ersättning för kärandens rättegångskostnader och för andra utgifter som käranden haft till följd av en process, inbegripet upplupen ränta. Detta gäller dock inte om transportören inom sex månader från den skadebringande händelsen eller innan talan väcktes, om detta inträffar senare, skriftligen har erbjudit käranden minst lika mycket i ersättning som det utdömda skadeståndet, ej medräknat rättegångskostnader och andra utgifter till följd av processen.

Artikel 23

   Omräkning av monetära enheter
   1. Med "särskilda dragningsrätter" avses i denna konvention de särskilda dragningsrätter som fastställs av Internationella valutafonden. Vid rättsliga förfaranden skall omräkning av beloppen till nationell valuta ske på grundval av valutornas värde uttryckt i särskilda dragningsrätter den dag då domen meddelas. Värdet av en fördragsslutande stats nationella valuta uttryckt i särskilda dragningsrätter skall, för en stat som är medlem av Internationella valutafonden, bestämmas enligt den beräkningsmetod som ifrågavarande dag tillämpas av valutafonden för dess verksamhet och transaktioner. Värdet av en fördragsslutande stats nationella valuta uttryckt i särskilda dragningsrätter skall för en stat som inte är medlem av Internationella valutafonden beräknas på det sätt som den staten bestämmer.
   2. En stat som inte är medlem av Internationella valutafonden och vars lag inte medger att de bestämmelser som anges i punkt 1 tillämpas får dock, vid ratifikations- eller anslutningstillfället eller när som helst därefter, förklara att den ansvarsgräns för transportören som gäller enligt artikel 21 skall vara 1 500 000 monetära enheter per passagerare vid rättsliga förfaranden inom deras territorium, 62 500 monetära enheter per passagerare när det gäller artikel 22.1, 15 000 monetära enheter per passagerare när det gäller artikel 22.2 och 250 monetära enheter per kilogram när det gäller artikel 22.3. Denna monetära enhet motsvarar 65,5 milligram guld av 0,900 finhet. Belopp enligt denna punkt som räknats om till nationellt myntslag får rundas av. Omräkningen av beloppen skall ske enligt den ifrågavarande statens lag.
   3. Den beräkning som nämns i sista meningen i punkt 1 och den omräkningsmetod som nämns i punkt 2 skall göras så att resultatet i den fördragsslutande statens nationella valuta för de belopp som anges i artiklarna 21 och 22 så långt möjligt ger uttryck för samma realvärde som en beräkning enligt de tre första meningarna i punkt 1 skulle göra. När en fördragsslutande stat deponerar ett ratifikations-, antagande-, godkännande- eller anslutningsinstrument avseende denna konvention och vid varje ändring av ett sådant instrument, skall den staten underrätta depositarien om den beräkningsmetod som staten tillämpar enligt punkt 1 respektive om resultatet av omräkningen enligt punkt 2.

Artikel 24

   Översyn av ansvarsgränserna
   1. Utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i artikel 25, skall depositarien, med beaktande av punkt 2 nedan, vart femte år se över de ansvarsgränser som föreskrivs i artiklarna 21-23, varvid den första översynen skall genomföras i slutet av det femte året efter dagen för konventionens ikraftträdande eller, om denna inte träder i kraft inom fem år efter det att den öppnats för undertecknande, under det första år som konventionen är i kraft, på grundval av en inflationsfaktor motsvarande den ackumulerade inflationstakten sedan den senaste översynen eller, vid den första översynen, sedan dagen för konventionens ikraftträdande. För fastställandet av inflationsfaktorn skall inflationstakten beräknas som vägt genomsnitt av den årliga ändringen i de staters konsumentprisindex, vilkas valutor omfattar den särskilda dragningsrätt som nämns i artikel 23.1.
   2. Om resultatet av översynen enligt punkt 1 är en inflationsfaktor som överstiger 10 %, skall depositarien underrätta de fördragsslutande staterna om ändringen av ansvarsgränserna. Ändringen skall träda i kraft sex månader efter det att de fördragsslutande staterna underrättats. Om en majoritet av de fördragsslutande staterna inom tre månader efter det att de har underrättats om ändringen meddelar att de inte godkänner den, skall ändringen inte träda i kraft, och depositarien skall hänskjuta ärendet till ett möte mellan de fördragsslutande staterna. Depositarien skall omgående underrätta alla fördragsslutande stater om när en ändring träder ikraft.
   3. Utan hinder av punkt 1 skall förfarandet enligt punkt 2 tillämpas närhelst en tredjedel av de fördragsslutande staterna så önskar, förutsatt att inflationsfaktorn enligt första stycket överstiger 30 % sedan den senaste ändringen eller, om det ännu inte gjorts någon ändring, sedan dagen för konventionens ikraftträdande. Påföljande översyner enligt förfarandet i punkt 1 skall göras vart femte år och för första gången i slutet av det femte året efter dagen för översyn enligt denna punkt.

Artikel 25

Avtal om ansvarsgränser

   En transportör får föreskriva att högre ansvarsgränser än de som fastställs i denna konvention skall gälla för transportavtalet eller att inga ansvarsgränser alls skall gälla.

Artikel 26

Ogiltiga avtalsvillkor

   Varje avtalsvillkor som har till syfte att befria transportören från skadeståndsansvar eller att bestämma lägre ansvarsgränser än de som fastställts i denna konvention är ogiltigt, men transportavtalet som sådant är ändå giltigt och omfattas av bestämmelserna i konventionen.

Artikel 27

Frihet att ingå avtal

   Inget i denna konvention skall hindra transportören från att vägra att sluta transportavtal, avstå från att göra gällande ansvarsfrihetsgrunder enligt konventionen eller fastställa villkor som inte strider mot konventionen.

Artikel 28

Förskott

   Vid flygolyckor som medför att passagerare dödas eller skadas skall transportören, om dess nationella lagstiftning kräver det, omgående betala förskott till de fysiska personer som är ersättningsberättigade för att täcka deras omedelbara ekonomiska behov. Ett sådant förskott innebär inte något medgivande av skadeståndsansvar och får frånräknas de eventuella ersättningsbelopp som transportören senare betalar.

Artikel 29

Grund för ersättningskrav

   I fråga om transporter av passagerare, bagage eller gods får en talan om skadestånd, oavsett hur den grundats - med stöd av konventionen, inomkontraktuellt, utomkontraktuellt eller på annan grund - föras endast på de villkor och inom de gränser som fastställs i denna konvention, oavsett vem eller vilka som har rätt att föra talan och vilken rätt som tillkommer dem. Vid en sådan talan är bestraffande, avskräckande eller andra ickekompensatoriska skadeposter inte ersättningsgilla.

Artikel 30

   Anställda och uppdragstagare - sammanlagda skadeståndskrav
   1. Om talan förs beträffande skada som omfattas av konventionen mot någon av transportörens anställda eller uppdragstagare, får dessa åberopa samma villkor och ansvarsgränser som transportören, om de kan visa att de handlat under utövande av tjänsten eller uppdraget.
   2. Den sammanlagda ersättning som transportören och dennes anställda och uppdragstagare åläggs att utge får inte överskrida de nämnda gränserna.
   3. Utom vid transport av gods gäller bestämmelserna i punkt 1 och 2 inte, om det visas att transportörens anställda eller uppdragstagare orsakat skadan genom handling eller underlåtenhet i avsikt att skada eller av grov oaktsamhet och med vetskap om att en skada troligen skulle bli följden.

Artikel 31

   Tidsfrist för reklamationer
   1. Om inte annat visas, skall incheckat bagage eller gods som mottagaren tar emot utan anmärkning anses vara avlämnat i gott skick och i överensstämmelse med transporthandlingen eller den registrering på annat sätt som avses i artikel 3.2, och artikel 4.2.
   2. Den person till vilket bagaget eller godset skall avlämnas skall reklamera eventuella skador hos transportören omgående efter upptäckten, dock senast sju dagar från mottagandet när det gäller bagage och senast fjorton dagar från mottagandet i fråga om gods. Vid försening skall reklamation ske inom 21 dagar från den dag då bagaget eller godset ställdes till denna persons förfogande.
   3. Reklamation skall göras skriftligen och skall ha lämnats eller avsänts inom den ovan angivna tiden.
   4. Om någon reklamation inte görs inom den ovan angivna tiden, får talan föras mot transportören endast om denne förfarit svikligt.

Artikel 32

Skadeståndsansvarigs död

   Om den skadeståndsansvarige har avlidit, får en talan om ersättning enligt denna konvention föras mot den som lagligen företräder dödsboet.

Artikel 33

   Jurisdiktion
   1. Talan om ersättning skall väckas inom något av de fördragsslutande staternas territorier. Käranden får välja att väcka talan antingen vid domstolen i den ort där transportören har sitt hemvist, där transportörens huvudkontor ligger eller där det kontor ligger, genom vilket avtalet slutits, eller också vid domstolen på destinationsorten.
   2. Talan om ersättning då en passagerare dödats eller skadats får väckas antingen vid någon av de domstolar som nämns i punkt 1 eller inom den fördragsslutande stats territorium där passageraren vid olyckstillfället hade sin huvudsakliga och stadigvarande bostad, från eller till vilket transportören bedriver lufttransport av passagerare, antingen med eget luftfartyg eller med någon annan transportörs luftfartyg på grundval av ett affärsavtal och där transportören bedriver sin verksamhet för lufttransport av passagerare från lokaler som ägs eller hyrs av transportören själv eller av någon annan transportör med vilken transportören har slutit ett affärsavtal.
   3. I punkt 2 avses med
   a) affärsavtal: ett avtal, som inte är ett förmedlingsavtal, mellan transportörer om tillhandahållande av gemensamma tjänster för lufttransport av passagerare,
   b) huvudsaklig och stadigvarande bostad: passagerarens fasta och stadigvarande hemvist vid olyckstillfället. Passagerarens nationalitet skall inte vara avgörande i detta avseende.
   4. I rättegångsfrågor skall lagen i den stat där målet prövas tillämpas.

Artikel 34

   Skiljeförfarande
   1. Under de förutsättningar som anges i denna artikel får parterna till ett avtal om godstransport bestämma att tvister avseende transportörens skadeståndsansvar enligt denna konvention skall avgöras genom skiljeförfarande. Ett sådant avtal skall vara skriftligt.
   2. Skiljeförfarandet skall, enligt kärandens val, äga rum inom någon av de jurisdiktioner som anges i artikel 33.
   3. Skiljemannen eller skiljenämnden skall tillämpa bestämmelserna i denna konvention.
   4. Bestämmelserna i punkterna 2 och 3 skall anses ingå i alla klausuler eller avtal om skiljeförfarande, och varje villkor i sådana klausuler eller avtal som strider mot bestämmelserna är ogiltigt.

Artikel 35

   Begränsning av talan
   1. Rätten till ersättning är förlorad, om talan inte väckts inom två år från dagen för ankomsten till destinationsorten, beräknad från den dag då luftfartyget skulle ha ankommit eller från den dag då transporten avbröts.
   2. Beräkning av denna tid skall ske i enlighet med lagen i den stat där målet prövas.

Artikel 36

   Successiv transport
   1. I fråga om transporter som utförs av flera transportörer efter varandra och som faller inom den definition som anges i artikel 1.3, är varje transportör som tar emot passagerare, bagage eller gods underkastad bestämmelserna i denna konvention och skall anses vara part i transportavtalet till den del avtalet behandlar den del av transporten som utförs under dennes kontroll.
   2. Vid sådan transport får en passagerare eller en ersättningsberättigad person föra talan endast mot den transportör som utfört den del av transporten under vilken skadan eller förseningen inträffade, såvida inte den första transportören uttryckligen åtagit sig ansvaret för hela resan.
   3. I fråga om bagage och gods får passageraren eller avsändaren väcka talan mot den första transportören, och den passagerare eller mottagare som har rätt att få ut godset får föra talan mot den sista; båda får därutöver föra talan mot den transportör som utfört den del av transporten under vilken förstörelsen, förlusten, skadan eller förseningen inträffade. De nämnda transportörerna ansvarar solidariskt i förhållande till passageraren eller avsändaren eller mottagaren.

Artikel 37

Regressrätt gentemot tredje man

   Inget i denna konvention skall inverka på frågan huruvida en person som är ansvarig för skada i enlighet med konventionens bestämmelser har regressrätt gentemot någon annan person.

KAPITEL IV

KOMBINERADE TRANSPORTER

Artikel 38

   Kombinerad transport
   1. När en transport, som uppfyller villkoren i artikel 1, skall utföras delvis med luftfartyg och delvis med något annat transportmedel skall bestämmelserna i denna konvention enbart tillämpas på lufttransporten, utom i de fall som anges i artikel 18.4.
   2. Utan hinder av denna konvention får vid kombinerade transporter villkor rörande transport med annat transportmedel tas in i transporthandlingen, förutsatt att konventionens bestämmelser iakttas när det gäller lufttransporten.

KAPITEL V

LUFTTRANSPORTER SOM UTFÖRS AV NÅGON ANNAN ÄN DEN AVTALSSLUTANDE TRANSPORTÖREN

Artikel 39

Avtalsslutande transportör faktisk transportör

   Bestämmelserna i detta kapitel skall tilllämpas när en person (nedan kallad avtalsslutande transportör) i eget namn sluter ett transportavtal som omfattas av denna konvention med en passagerare eller avsändare eller med någon som handlar på en passagerares eller avsändares uppdrag, medan en annan person (nedan kallad faktisk transportör) på uppdrag av den avtalsslutande transportören utför hela eller en del av transporten men med avseende på sin del inte är en successiv transportör i konventionens mening. Ett sådant uppdrag skall anses föreligga, om inget annat visas.

Artikel 40

Respektive transportörs skadeståndsansvar

   Om den faktiska transportören utför hela eller en del av en transport som enligt det avtal som avses i artikel 39 omfattas av denna konvention och om inget annat sägs i detta kapitel, skall konventionens regler gälla både för den avtalsslutande transportören i fråga om hela transporten enligt avtalet och för den faktiska transportören i fråga om den del av transporten som denne utför.

Artikel 41

   Gemensamt skadeståndsansvar
   1. Handling eller underlåtenhet av den faktiska transportören eller dennes anställda eller uppdragstagare under utövande av tjänsten eller uppdraget skall, när det gäller den del av transporten som den faktiska transportören utfört, anses också som den avtalsslutande transportörens handling eller underlåtenhet.
   2. Handling eller underlåtenhet av den avtalsslutande transportören eller dennes anställda eller uppdragstagare under utövande av tjänsten eller uppdraget skall, när det gäller den del av transporten som den faktiska transportören utfört, anses också som den faktiska transportörens handling eller underlåtenhet. Dock skall inte någon handling eller underlåtenhet göra den faktiska transportören ansvarig till ett belopp som överskrider de belopp som anges i artiklarna 21-24. Den faktiska transportören är utan sitt eget godkännande inte bunden av någon särskild överenskommelse, genom vilken den avtalsslutande transportören åtar sig förpliktelser utöver bestämmelserna i denna konvention eller avstår från att göra gällande ansvarsfrihetsgrunder enligt konventionen och inte heller av en förklaring enligt artikel 22.

Artikel 42

Reklamationers och anvisningars adressat

   En reklamation eller en anvisning som enligt denna konvention skall ställas till den ena transportören gäller också mot den andra, oavsett om den riktats till den avtalsslutande eller den faktiska transportören. En anvisning enligt artikel 12 är dock giltig endast om den ges till den avtalsslutande transportören.

Artikel 43

Anställda och uppdragstagare

   När det gäller den del av transporten som den faktiska transportören utfört, får dennes anställda och uppdragstagare och även den avtalsslutande transportörens anställda eller uppdragstagare åberopa samma villkor och ansvarsgränser som enligt konventionen gäller för transportören i fråga, om de kan visa att de handlat under utövande av tjänsten eller uppdraget och det inte visas att de handlat på ett sätt som medför att konventionens ansvarsgränser inte får åberopas.

Artikel 44

Sammanlagd ersättning

   När det gäller den del av transporten som den faktiska transportören utfört, får den sammanlagda ersättning som åläggs denne, den avtalsslutande transportören eller deras anställda eller uppdragstagare inte överstiga det högsta belopp som gäller för endera av transportörerna enligt denna konvention; dock kan ingen av personerna i fråga åläggas att ansvara till ett belopp som överstiger den gräns som gäller för denna person.

Artikel 45

Svarande vid skadeståndskrav

   När det gäller den del av transporten som den faktiska transportören utfört kan käranden välja att föra talan om ersättning antingen mot den faktiska eller mot den avtalsslutande transportören eller mot båda, tillsammans eller var för sig. Om talan förs mot endast en av transportörerna, har denne rätt att kräva att den andre transportören deltar i förfarandet, varvid förfarandet för och följderna av detta skall regleras av lagen i den stat där målet prövas.

Artikel 46

Jurisdiktion i särskilda fall

   Talan om ersättning enligt artikel 45 skall väckas inom något av de föredragsslutande staternas territorium. Sökanden får välja att väcka talan antingen vid en domstol där i enlighet med artikel 33 talan får föras mot den avtalsslutande transportören eller vid den behöriga domstolen i den ort där den faktiska transportören har sitt hemvist eller huvudkontor.

Artikel 47

Ogiltiga avtalsvillkor

   Varje avtalsvillkor som har till syfte att befria den avtalsslutande transportören eller den faktiska transportören från ansvar enligt detta kapitel eller att bestämma lägre gränser för ansvaret än de som gäller enligt detta kapitel är ogiltiga, men transportavtalet som sådant är trots ett sådant villkor ändå giltigt och omfattas av bestämmelserna i detta kapitel.

Artikel 48

Transportörernas inbördes förhållande

   Med undantag av vad som föreskrivs i artikel 45 skall inget i detta kapitel inverka på transportörernas rättigheter och skyldigheter gentemot varandra, inklusive eventuell regressrätt och rätt till ersättning för skada.

KAPITEL VI

ÖVRIGA BESTÄMMELSER

Artikel 49

Obligatorisk tillämpning

   Bestämmelser i transportavtalet eller i särskilda överenskommelser som ingåtts innan någon skada har inträffat, genom vilka parterna avser att bryta mot bestämmelserna i denna konvention antingen genom att bestämma tilllämplig lag eller genom att ändra jurisdiktionsreglerna, är ogiltiga.

Artikel 50

Försäkring

   De fördragsslutande staterna skall av sina transportörer kräva att de tecknar en tillräcklig försäkring som täcker deras skadeståndsansvar enligt denna konvention. En transportör får av en fördragsslutande stat som transportören trafikerar avkrävas bevis om att transportören har en tillräcklig försäkring som täcker dennes skadeståndsansvar enligt denna konvention.

Artikel 51

Transporter som utförs under extraordinära förhållanden

   Bestämmelserna om transporthandlingar i artiklarna 3-5, 7 och 8 om dokumentation av transporter skall inte tillämpas i fråga om transporter som utförs under extraordinära förhållanden utanför transportörens normala verksamhet.

Artikel 52

Definition av dagar

   Med "dagar" förstås i denna konvention kalenderdagar och inte arbetsdagar.

KAPITEL VII

SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 53

   Undertecknande, ratifikation och ikraftträdande
   1. Denna konvention skall vara öppen för undertecknande i Montreal den 28 maj 1999 för de stater som deltar i den internationella konferensen om lufttransporträtt i Montreal den 10-28 maj 1999. Efter den 28 maj 1999 skall konventionen vara öppen för undertecknande för alla stater vid Internationella civila luftfartsorganisationens huvudkontor i Montreal till dess den träder i kraft i enlighet med punkt 6 i denna artikel.
   2. Denna konvention skall också vara öppen för undertecknande av regionala organisationer för ekonomisk integrering. I denna konvention avses med en "regional organisation för ekonomisk integrering" en organisation bestående av självständiga stater i en bestämd region som har behörighet med avseende på vissa frågor, som regleras i denna konvention och som är bemyndigad att underteckna och att ratificera, anta, godkänna eller ansluta sig till denna konvention. Hänvisningar till "konventionsstat" eller "fördragsslutande stater" i denna konvention skall även innefatta regionala organisationer för ekonomisk integrering, utom i artikel 1.2, artikel 3.1 b, artikel 5 b, artiklarna 23, 33, 46 och artikel 57 b. Uttrycken "en majoritet av de fördragsslutande staterna" och "en tredjedel av de fördragsslutande staterna" i artikel 24 skall inte omfatta sådana organisationer.
   3. Denna konvention skall ratificeras av de stater och regionala organisationer för ekonomisk integrering som undertecknat den.
   4. En stat eller regional organisation för ekonomisk integrering, som inte undertecknat denna konvention, kan när som helst anta, godkänna eller ansluta sig till den.
   5. Ratifikations-, antagande-, godkännande- eller anslutningsinstrument skall deponeras hos Internationella civila luftfartsorganisationen, som härmed utnämns till depositarie.
   6. Mellan de stater som deponerat ett ratifikations-, antagande-, godkännande- eller anslutningsinstrument hos depositarien träder denna konvention i kraft den sextionde dagen efter den dag då det trettionde instrumentet deponeras. Vid tilllämpningen av denna punkt skall ett instrument som deponerats av en regional organisation för ekonomisk integrering inte räknas.
   7. För andra stater och andra regionala organisationer för ekonomisk integrering blir denna konvention gällande den sextionde dagen efter den dag då ratifikations-, antagande-, godkännande- eller anslutningsinstrumentet deponeras.
   8. Depositarien skall omgående underrätta de fördragsslutande staterna om
   a) varje undertecknande av denna konvention och den dag då detta sker,
   b) varje deponering av ett ratifikations-, antagande-, godkännande- eller anslutningsinstrument och den dag då detta sker,
   c) den dag då konventionen träder i kraft,
   d) den dag då en ändring av ansvarsgränserna enligt denna konvention träder i kraft,
   e) varje uppsägning enligt artikel 54.

Artikel 54

   Uppsägning
   1. En fördragsslutande stat kan säga upp denna konvention genom skriftlig underrättelse till depositarien.
   2. Uppsägningen blir gällande etthundraåttio dagar efter den dag då depositarien tog emot underrättelsen.

Artikel 55

Förhållande till Warszawakonventionens instrument

   Denna konvention skall ha företräde framför andra regler för internationell lufttransport
   1. mellan de fördragsslutande staterna mot bakgrund av att de är parter till
   a) Konventionen rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om internationell luftbefordran, undertecknad i Warszawa den 12 oktober 1929 (nedan kallad Warszawakonventionen),
   b) Protokollet med ändring av konventionen rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om internationell luftbefordran, undertecknad i Warszawa den 12 oktober 1929, avslutat i Haag den 28 september 1955 (nedan kallat Haagprotokollet),
   c) Konventionen utgörande tillägg till Warszawakonventionen för fastställande av vissa gemensamma bestämmelser rörande internationell luftbefordran som utföres av annan än den avtalsslutande transportören, undertecknad i Guadalajara den 18 september 1961 (nedan kallad Guadalajarakonventionen),
   d) Protokollet innebärande ändring i konventionen rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om internationell luftbefordran, undertecknad i Warszawa den 12 oktober 1929 i dess lydelse enligt Haagprotokollet av den 28 september 1955, undertecknat i Guatemala City den 8 mars 1971 (nedan kallat Guatemalaprotokollet),
   e) tilläggsprotokollen nr 1-3 och Montrealprotokoll nr 4 innebärande ändring av Warszawakonventionen i dess lydelse enligt Haagprotokollet, eller Warszawakonventionen i dess lydelse enligt Haagprotokollet och Guatemalaprotokollet, undertecknade i Montreal den 25 september 1975 (nedan kallade Montrealprotokollen), eller
   2. inom en fördragsslutande stats territorium på grund av att den staten är part till en eller flera av de instrument som anges i punkterna a-e ovan.

Artikel 56

   Stater med fler än ett rättssystem
   1. Om en stat har två eller fler territoriella enheter där olika rättssystem tilllämpas i frågor som rör denna konvention, får den staten vid undertecknandet, ratifikationen, antagandet, godkännandet eller anslutningen förklara att konventionen skall omfatta alla dess territoriella enheter eller bara en eller några av dem och får när som helst ändra sin förklaring genom en ny förklaring.
   2. En sådan förklaring skall anmälas till depositarien och innehålla en uttrycklig hänvisning till de territoriella enheter där konventionen är tillämplig.
   3. För en fördragsslutande stat som har gjort en sådan förklaring skall:
   a) med uttrycket "nationell valuta" i artikel 23 förstås valutan i den territoriella enheten i fråga, och
   b) med uttrycket "nationell lagstiftning" i artikel 28 förstås lagstiftningen i den territoriella enheten i fråga.

Artikel 57

Reservationer

   Denna konvention kan inte vara föremål för någon reservation, med undantag för att varje fördragsslutande stat när som helst genom anmälan till depositarien får förklara att denna konvention inte skall gälla i fråga om
   a) internationell lufttransport som utförs och bedrivs direkt av den fördragsslutande staten, när detta sker i icke- kommersiella syften och med hänsyn till statens funktioner och skyldigheter som suverän stat, eller
   b) transport av personer, bagage och gods som utförs för dess militära myndigheter med luftfartyg som är registrerade i eller hyrda av den staten och vars hela lastförmåga har reserverats av dessa myndigheter eller för deras räkning.
   TILL BEKRÄFTELSE AV DETTA har undertecknade befullmäktigade ombud med stöd av vederbörliga fullmakter undertecknat denna konvention.
   SOM SKEDDE i Montreal den 28 maj 1999 på engelska, arabiska, kinesiska, franska, ryska och spanska språket, vilka texter alla har lika giltighet. Denna konvention skall deponeras i Internationella civila luftfartsorganisationens arkiv, och depositarien skall sända bestyrkta avskrifter till alla de fördragsslutande staterna och till alla stater som är parter i Warszawakonventionen, Haagprotokollet, Guadalajarakonventionen, Guatemalaprotokollet och Montrealprotokollen. Lag (2002:1130).
SFS 1957:297

Källa
Regeringskansliets rättsdatabaser

Utfärdad:
1957-06-06

Upphävandedatum:
2010-09-01

Rättelseblad:
SFS 2004:669 utgår genom SFS 2010:499

Uppdaterad:
t.o.m. SFS 2010:499