Författningen har upphävts / ska upphävas 2009-10-01 genom SFS 2009:865

Inledande bestämmelser

1 § De i denna lag givna stadganden skola lända till efterrättelse, så vitt ej annat följer av avtal eller av handelsbruk eller annan sedvänja. Att i vissa fall avtal eller sedvänja icke gäller emot denna lag stadgas här nedan särskilt. Lag (1974:219).

2 § Med köpman förstås i denna lag en var, som, enligt vad särskilt finnes stadgat, är pliktig att föra handelsböcker.

3 § Där enligt denna lag någon skall giva annan ett meddelande, vid äventyr att han eljest förlorar talan eller anses hava antagit anbud eller godkänt avtal eller betalning, och sådant meddelande varder inlämnat för befordran med post eller telegraf eller eljest på ändamålsenligt sätt avsänt, må ej den omständigheten, att meddelandet försenas eller icke kommer fram, föranleda därtill, att avsändaren anses icke hava fullgjort vad honom åligger.

4 § Med kommissionär förstås i denna lag den, som åtagit sig uppdrag att för annans räkning men i eget namn försälja eller inköpa varor, värdepapper eller annan lös egendom. Den, för vars räkning försäljningen eller inköpet skall ske, kallas kommittent.
   Är kommissionären köpman, och avser det honom lämnade uppdraget försäljning eller inköp, som faller inom området för hans rörelse, kallas han handelskommissionär och kommissionen handelskommission.

5 § Den, som yrkesmässigt driver verksamhet såsom handelskommissionär, vare, där anmodan att utföra uppdrag om försäljning eller inköp, som faller inom området för denna hans verksamhet, kommer honom till handa från någon, med vilken han står i affärsförbindelse, pliktig att, om han icke vill utföra uppdraget, utan oskäligt uppehåll giva den andre meddelande därom. Underlåter han det, skall han anses hava antagit anbudet.

6 § Där någon, som fått gods sig tillsänt för att säljas i kommission, icke vill utföra uppdraget men ändock omhändertager godset, njute han panträtt däri, efter ty här nedan om kommissionär stadgas, för vad han må hava att fordra i anledning av den befattning han tagit med godset.

Om kommissionärens skyldigheter

7 § Det åligger kommissionären att vid fullgörande av sitt uppdrag iakttaga kommittentens intresse. Han har att så vitt möjligt följa kommittentens föreskrifter, att giva honom erforderliga underrättelser, särskilt om avtal, som han för kommittentens räkning slutit, samt att till kommittenten avgiva redovisning för uppdraget. Handelskommissionär är dock icke pliktig att för kommittenten uppgiva namnet å den, med vilken han för dennes räkning slutit avtal, med mindre skyldighet därtill följer av vad i 57 och 58 §§ stadgas.

8 § Påkalla omständigheterna avvikelse från kommittentens föreskrifter i fråga om uppdragets fullgörande, skall kommissionären med underrättelse därom utan uppskov begära erforderliga föreskrifter av kommittenten och, där sådana ej kunna avvaktas, förfara så som omständigheterna kräva.
   Vad nu är sagt gälle ock, där kommittenten föreskrivit visst pris (limitum), under vilket försäljning ej må ske eller som vid inköp icke får överskridas. Ej må den omständigheten allena, att visst pris å godset finnes utsatt i räkning, som översändes till försäljningskommissionär, anses innefatta limitum för försäljningen.

9 § Är limitum föreskrivet, bör kommissionären ändock betinga för kommittenten fördelaktigare pris, där omständigheterna vid avtalets ingående det medgiva.

10 § Kommissionären är pliktig att vårda gods, som av kommittenten lämnas honom till försäljning eller som för dennes räkning inköpes. Sådant gods skall, där ej annat föranledes av omständigheterna, hållas avskilt från annat gods.
   Handelskommissionär åligger att hålla godset brandförsäkrat, där ej med hänsyn till godsets beskaffenhet eller andra omständigheter försäkring kan anses opåkallad.

11 § Har gods lämnats handelskommissionär till försäljning, åligger det honom att undersöka godset i den omfattning efter gott handelsskick kan fordras av en kommissionär.

12 § Finnes, då gods, som lämnas kommissionären till försäljning, kommer honom till handa, fel eller brist i godset, eller yppas sedermera fel eller brist däri, skall kommissionären underrätta kommittenten därom. Giver han icke sådan underrättelse utan oskäligt uppehåll efter det han märkt eller bort märka felet eller bristen, vare han, efter ty i 17 § sägs, pliktig att ersätta den skada, som genom underrättelsens uteblivande tillskyndas kommittenten.

13 § Kommissionären skall i sin redovisning upptaga allt vad han på grund av avtalet med tredje man bekommit eller har att fordra.

14 § Står kommissionären på grund av avtal eller enligt handelsbruk eller annan sedvänja del credere, är han i förhållande till kommittenten ansvarig såsom för egen skuld för fullgörande av avtal, som han för dennes räkning ingår med tredje man.
   Jämväl i fall, då handelskommissionär icke står del credere, äge kommittenten av honom kräva avtalets fullgörande, där kommissionären i sitt meddelande till kommittenten om uppdragets utförande icke uppgiver namnet å den, med vilken avtalet slutits.

15 § Har kommissionär, som för kommittentens räkning slutit avtal, vid avtalets ingående eller sedermera visat försumlighet vid fullgörande av sitt uppdrag, äge kommittenten avvisa avtalet, såframt hans intresse blivit väsentligen eftersatt eller kommissionären handlat oredligt mot honom.
   Kan kommittent, som sålunda avvisar avtal, på grund av 54 § icke återfå gods, som kommissionären försålt, skall denne i stället gälda godsets värde.

16 § Där kommissionär, som köpt till högre eller sålt till lägre pris än kommittenten föreskrivit eller än eljest vederbort, utan oskäligt uppehåll till kommittenten erlägger prisskillnaden eller för densamma ställer betryggande säkerhet, äge kommittenten icke rätt att avvisa avtalet, utan så är att han av kommissionärens åtgärd haft skada eller olägenhet, som icke varder honom genom prisskillnaden gottgjord och som är av beskaffenhet att enligt 15 § medföra sådan rätt, eller att kommissionären handlat oredligt mot honom.

17 § Har kommissionären visat försumlighet vid fullgörande av sitt uppdrag, äge kommittenten rätt till ersättning för skada, som därigenom tillskyndats honom.

18 § Är i följd av kommissionärens försumlighet gods sålt till lägre eller inköpt för högre pris än kommittenten föreskrivit, och varder avtalet ej avvisat, äge kommittenten, i saknad av utredning om att hans skada är större, av kommissionären utfå skillnad mellan det betingade och det föreskrivna priset eller, där avvikelse från detta pris var av omständigheterna påkallad men kommissionären gjort större avvikelse än omständigheterna krävde, skillnaden mellan det pris, som betingats, och det, som bort betingas.

19 § Har försäljningskommissionär visat försumlighet därutinnan, att han utan fog medgivit anstånd med köpeskillingens erläggande, vare kommissionären, där ej avtalet avvisas av kommittenten, pliktig att själv betala köpeskillingen, ändå att han icke står del credere, samt att redovisa densamma å den tid redovisning bort ske, om anståndet ej medgivits.
   Styrker kommissionären, att godset skulle hava betingat lägre pris, om anståndet ej lämnats, vare han icke pliktig att redovisa mer än det pris.

20 § Förmenar kommittenten, att kommissionären visat försumlighet vid fullgörande av sitt uppdrag, och vill han av sådan anledning avvisa avtal, som ingåtts för hans räkning, kräva skadestånd av kommissionären eller mot denne göra gällande sådan påföljd, som i 19 § stadgas, åligger det honom att utan oskäligt uppehåll efter det han från kommissionären erhållit underrättelse om det förfarande, varom fråga är, giva kommissionären meddelande, att han vill tala å försummelsen; underlåtes det, vare kommittenten sin talan förlustig. Innehåller givet meddelande icke, att kommittenten vill avvisa ingånget avtal, må rätt därtill ej sedermera göras gällande.
   Har kommissionären avgivit sådan redovisning, som i 18 kap. 9 § handelsbalken avses, gälle i fråga om tid för klander av redovisningen vad där finnes stadgat.

21 § Är fråga om handelskommission, åligger det kommittenten, där han är köpman och uppdraget avser inköp för hans rörelse, att med avseende å gods, som inköpes på grund av uppdraget, föranstalta om undersökning, efter ty i 51 § lagen om köp och byte av lös egendom är för köpare föreskrivet.

22 § Yppas fel eller brist i gods, som blivit för kommittentens räkning inköpt, och vill han ej låta sig nöja med godset, åligger det honom att utan oskäligt uppehåll giva kommissionären meddelande därom.
   Underlåter kommittenten att efter ty nu sagts giva meddelande i avseende å fel eller brist, som han märkt eller bort märka, må felet eller bristen ej åberopas mot kommissionären i vidare mån än denne kan utfå vad han på grund därav må hava att fordra av säljaren, fraktförare eller annan.

23 § Finnes gods, som blivit för kommittentens räkning inköpt, vara avlämnat senare än ske bort, och vill han ej låta sig därmed nöja, skall han giva kommissionären meddelande därom utan oskäligt uppehåll efter det godset kommit honom till handa eller han av säljaren eller kommissionären underrättats om dess avsändande. Underlåtes det, må dröjsmålet ej åberopas mot kommissionären i vidare mån än i 22 § andra stycket sägs.

24 § Vad här ovan i 20 § första stycket, 22 och 23 §§ är stadgat om påföljden av underlåtenhet att giva meddelande, som där avses, skall icke äga tillämpning, där kommissionären handlat oredligt mot kommittenten, ej heller då han visat grov vårdslöshet och kommittenten därigenom tillskyndats märklig skada.

25 § Har kommittenten icke inom ett år efter det han mottog gods, som blivit för hans räkning inköpt, givit kommissionären meddelande, att han icke vill låta sig nöja med godset, äge han icke åberopa fel eller brist däri i vidare mån än i 22 § andra stycket sägs. Vad sålunda är stadgat skall dock icke äga tillämpning, där kommissionären åtagit sig att jämväl efter nämnda tid svara för godset, ej heller där han handlat oredligt mot kommittenten.

26 § Där kommittenten avvisar gods, som av kommissionären inköpts för hans räkning, skola i fråga om hans skyldigheter och rättigheter de i 55-58 §§ lagen om köp och byte av lös egendom givna föreskrifter äga motsvarande tillämpning.

Om kommissionärens rättigheter

27 § Handelskommissionär är berättigad till provision å avtal, som han under uppdragstiden för kommittentens räkning ingår med tredje man.
   Har kommissionären varaktigt uppdrag och ingås avtal för kommittentens räkning efter uppdragets slut, har kommissionären rätt till provision på avtalet, om tredje mans anbud kommit kommittenten eller kommissionären till handa under uppdragstiden.
   Ingås avtal efter uppdragets slut i annat fall än som avses i andra stycket, är kommissionären likaledes berättigad till provision (efterprovision), om avtalet kan anses ha kommit till stånd genom hans medverkan under uppdragstiden.
   Förebringas ej utredning om efterprovisionens storlek och har uppdraget varat minst ett år, skall efterprovision utgå med belopp som motsvarar tre månaders provision, beräknad efter genomsnittet av månadsprovisionerna under uppdragets sista år. Vad nu sagts gäller dock ej, om uppsägning skett med minst sex månaders uppsägningstid.
   Kommissionären kan inte före uppdragets slut med bindande verkan avstå från den rätt till ersättning som tillkommer honom enligt tredje och fjärde styckena. Lag (1991:352).

28 § Fullgöres icke avtalet på tredje mans sida, har kommissionär rätt till provision endast om underlåtenheten beror av kommittenten eller av händelse som denne, om han själv slutit avtalet med tredje man, icke skulle kunnat åberopa mot tredje man för undgående av skade ståndsskyldighet.
   Fullgöres avtalet blott till en del, är kommissionären, om icke första stycket föranleder annat, berättigad till provision som svarar mot den fullgjorda delen. Lag (1974:219).

29 § Avgifter för brev, telegram och telefonsamtal, premier för för säkring av godset och övriga utgifter, för vilka kommissionär haft fog, skola särskilt gottgöras honom, så vitt ej provision eller annan ersättning, som han äger uppbära, är avsedd att innefatta gottgörelse jämväl för dem. För forsling, förvaring eller annan dylik åtgärd med godset, äge kommissionären tillgodoföra sig gottgörelse, ändå att han icke fått vidkännas särskild utgift därför.
   Står kommissionären del credere, skall detta gottgöras honom särskilt. Lag (1974:219).

30 § Har kommissionären själv fått till tredje man fullgöra avtal, som han för kommittentens räkning ingått, äge han söka sitt åter av kommittenten.
   Förskottsbetalning, som inköpskommissionär utan kommittentens lov erlagt till säljaren, vare kommittenten icke pliktig att återgälda, med mindre avtalet varder i motsvarande mån fullgjort å säljarens sida.

31 § Försäljningskommissionär, som givit kommittenten förskott å köpeskillingen eller som eljest i anledning av uppdraget har fordringsrätt hos kommittenten, äge i det gods, som lämnats honom till försäljning, panträtt till säkerhet för sådan fordran, såvida han själv eller genom annan är i besittning av godset eller av konossement eller sådan fraktsedel därå, att avsändaren icke utan företeende av densamma äger förfoga över godset.
   Bestämmelserna om panträtt i första stycket tillämpas även på rättigheter som registreras enligt lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument. I sådana fall krävs i stället för besittning att panträtten registreras enligt sistnämnda lag. Sådan registrering krävs dock inte i fråga om rättigheter som är förvaltarregistrerade. Lag (1998:1480).

32 § I gods, som handelskommissionär fått i uppdrag att sälja, äge han, där kommittenten är köpman, panträtt såsom i 31 § sägs jämväl för fordran, som grundar sig å annat kommissionsuppdrag för dennes rörelse.

33 § I kraft av den panträtt, som enligt 31 eller 32 § tillkommer försäljningskommissionär, äge han, så vitt hans säkerhet eljest skulle äventyras, innehålla godset, där kommittenten återfordrar detsamma, och jämväl i övrigt underlåta att följa dennes föreskrifter. Innefattar föreskrift förbud mot försäljning, äge kommissionären dock alle nast under de i 34 § angivna förutsättningar avvika från densamma.

34 § Försäljningskommissionär äge, när den fordran, varför godset utgör pant, förfaller till betalning, låta till fordringens gäldande sälja godset. Är godset utsatt för förskämning eller snar förstörelse, eller fordrar det alltför kostsam vård, må det, så vitt kommissionärens säkerhet eljest skulle äventyras, säljas, ändå att fordringen icke är till betalning förfallen. Sker försäljning, äge kommissionären samma rätt till provision, som eljest skolat tillkomma honom.
   Försäljning, varom nu sagts, må ej äga rum annorledes än å offentlig auktion; och åligger det kommissionären att, där så ske kan, i god tid före försäljningen ej mindre anmana kommittenten att erlägga betalning för fordringen vid äventyr att godset eljest kommer att säljas än även giva honom underrättelse om tid och plats för auktionen.

35 § Har kommissionären till utförande av sitt uppdrag försålt godset, äge han, så vitt det erfordras för gäldande av sådan fordran hos kommittenten, för vilken han skulle haft panträtt i godset, om detta funnits i behåll, rätt att, sedan nämnda fordran förfallit till betalning, genom försäljning eller annorledes förfoga över fordringsrätten mot köparen. Dock åligger det kommissionären att, där så ske kan, på förhand anmana kommittenten att erlägga betalning för kommissionärens fordran hos honom.

36 § Vad i 31-35 §§ är för försäljningskommissionär stadgat om panträtt i gods, som lämnats honom till försäljning, och om rätt att, sedan detta blivit sålt, förfoga över fordringsrätten mot köparen skall äga motsvarande tillämpning beträffande inköpskommissionär i fråga om gods, som av honom för kommittentens räkning inköpts, och fordran, som genom sådant avtal förvärvats mot säljaren; dock att, där inköpskommissionären i kraft av sin panträtt säljer godset, provision för försäljningen icke skall utgå.

37 § Är gods, som inköpts för kommittentens räkning, försänt till honom, och försättes han i konkurs, eller får han till stånd offentlig ackordsförhandling utan konkurs, eller finnes han eljest vara på sådant obestånd, att det måste antagas, att fordran, varför kommissionären skulle haft panträtt i godset, om det funnits hos honom, icke kommer att rätteligen gäldas, skall vad i 39 och 41 §§ lagen om köp och byte av lös egendom samt 13 kap. 57 § och 14 kap. 5 § andra stycket sjölagen (1994:1009) är stadgat om säljares rätt att hindra godsets utgivande eller i visst fall kräva det åter från köparens borgenärer äga motsvarande tillämpning. Har kommissionären gjort bruk av den rätt, äge han göra sin panträtt i godset gällande såsom här ovan i 33 och 34 §§ sägs.
   Lag samma vare, där försäljningskommissionär sänt gods, som han haft till försäljning, tillbaka till kommittenten, och denne försättes i konkurs eller får till stånd offentlig ackordsförhandling utan konkurs eller eljest finnes vara på sådant obestånd, som i första stycket sägs. Lag (1994:1011).

38 § Har gods, som inköpts för kommittentens räkning, i följd av dröjsmål å hans sida icke blivit till honom utgivet, äge kommissionären, där han ej utan väsentlig kostnad eller olägenhet kan fortfara med godsets vårdande eller kommittenten underlåter att inom skälig tid efter det han blivit därom tillsagd förfoga över godset, låta för kommittentens räkning sälja godset å offentlig auktion; give dock, så vitt ske kan, kommittenten i god tid underrättelse om tid och plats för auktionen. Å sådan försäljning äge kommissionären icke åtnjuta provision.
   Kan ej försäljning sålunda ske, eller är det uppenbart, att de med försäljningen förenade kostnader ej skulle kunna ur köpeskillingen utgå, äge kommissionären bortskaffa godset.
   Vad här ovan i denna paragraf är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om gods, som kommissionär innehar till försäljning men icke vidare är pliktig att omhänderhava; dock att kommissionären, när sådant gods säljes, äger samma rätt till provision, som eljest skolat tillkomma honom.

39 § Har kommissionären i följd av uppdraget fått mottaga prover, mönster eller annat, som tillhör kommittenten och icke är avsett till försäljning, äge han, så vitt hans säkerhet för vad han på grund av uppdraget har att fordra eljest skulle äventyras, innehålla det mottagna, till dess kommittenten gäldar hans ifrågavarande fordran eller för dess gäldande ställer betryggande säkerhet.

Om självinträde av kommissionären

40 § Kommissionären äge allenast när rätt därtill följer av avtal eller av handelsbruk eller annan sedvänja utföra sitt uppdrag genom att för egen räkning inträda såsom köpare eller säljare av godset.

41 § Självinträde sker därigenom, att kommissionären i sitt meddelande om uppdragets utförande uttryckligen giver kommittenten till känna, att kommissionären själv är köpare eller säljare av godset.
   Vill kommittenten göra gällande, att kommissionären icke enligt 40 § var berättigad till självinträde, åligger det honom att giva kommissionären meddelande därom utan oskäligt uppehåll efter det dennes tillkännagivande om självinträdet kom honom till handa. Underlåtes det, äge kommittenten icke av anledning som nu sagts avvisa självinträdet.

42 § Kommissionären är i händelse av självinträde pliktig att tillvarataga kommittentens intresse med samma omsorg, som när han utför sitt uppdrag genom slutande av avtal med tredje man.
   I fråga om det pris, till vilket självinträde må ske, är särskilt att iaktta: att priset icke i något fall må sättas mindre fördelaktigt för kommittenten än det, som var gängse vid den tidpunkt, då kommissionären avsände meddelandet om självinträde eller muntligen gav detta till känna; att, om försäljningskommissionär tidigare för egen räkning förfogat över gods, som han mottagit till försäljning, redovisning ej heller må ske efter lägre pris än det, som gällde då förfogandet ägde rum; samt att, om inköpskommissionär, efter det anmodan att utföra uppdraget kom honom till handa men före självinträdet, inköpt sådant gods, som uppdraget avser, kommittenten äger fordra redovisning efter det pris kommissionären utfäst, såvida denne ej visar, att inköpet icke skett i anledning av kommittentens uppdrag. Försummar kommissionären vad honom sålunda i fråga om prisberäkningen åligger, skola de i 15-17, 20 och 24 §§ givna föreskrifter äga motsvarande tillämpning.

43 § Efter det självinträde skett, har försäljningskommissionär en köpares och inköpskommissionär en säljares rättigheter och skyldigheter mot kommittenten.
   Kommissionären äge i händelse av självinträde samma rätt till provision, som skulle tillkommit honom, om han utfört sitt uppdrag genom slutande av avtal med tredje man. Han äge ock rätt till gottgörelse, efter ty i 29 § sägs, för sina utgifter och kostnader i egenskap av kommissionär.

44 § Finnes kommissionären hava i strid med verkliga förhållandet och mot bättre vetande uppgivit för kommittenten, att uppdraget är utfört, vare han, där kommittenten det äskar, pliktig att fullgöra det föregivna avtalet, såsom om självinträde skett då uppgiften gavs, och att redovisa det pris, som i sådan händelse enligt 42 § skolat beräknas.

45 § De i 41, 42 och 44 §§ givna stadganden skola lända till efterrättelse utan hinder därav, att avtal eller handelsbruk eller annan sedvänja åberopas emot kommittenten. Är kommittenten köpman, och avser uppdraget försäljning eller inköp för hans rörelse, skall vad nu är sagt om 42 § dock icke gälla i andra fall än sådana, som i 44 § avses.

Om upphörande av kommissionärens uppdrag

46 § Vill kommittenten återkalla eller kommissionären avsäga sig uppdraget, stånde det honom fritt. Part som bringar uppdraget att upphöra utan att iakttaga gällande uppsägningstid är dock skyldig att utgiva skadestånd i enlighet med 51 §. Lag (1974:219).

47 § Försättes kommittenten eller kommissionären i konkurs, skall kommissionärens uppdrag anses förfallet. Utan hinder av kommittentens konkurs får dock kommissionären göra uppdraget gällande för tiden intill utgången av dagen efter den då kungörelse om konkursbeslutet var införd i Post- och Inrikes Tidningar, om han ej tidigare ägde eller bort äga kännedom om konkursen. Lag (1975:247).

48 § Har kommissionärens uppdrag återkallats eller förfallit, eller har han själv avsagt sig detsamma, vare han ändock, så vitt sådant kan ske utan väsentlig kostnad eller olägenhet för honom, pliktig att, intill dess kommittenten varder i stånd att själv tillvarataga sitt intresse, vidtaga sådana åtgärder, som äro nödiga för att skydda kommittenten mot förlust.

49 § Kommissionären äge, ändå att hans uppdrag upphört, göra gällande de rättigheter, som enligt 31-39 §§ tillkomma honom.

50 § För varaktigt kommissionsuppdrag som ej avser viss bestämd tid gäller en uppsägningstid av minst tre månader eller, om uppdraget vid uppsägningen har varat kortare tid än ett år, en månad, räknat från utgången av den kalendermånad då uppsägningen skedde. Avtal om kortare uppsägningstid är ej gällande mot kommissionären. Lag (1974:219).

51 § Om kommittenten eller kommissionären bringar uppdraget att upphöra utan att iakttaga gällande uppsägningstid, skall han ersätta motparten den förlust som denne lider därigenom. Detsamma gäller, om det kan anses avtalat att kommissionären skall sköta uppdraget under bestämd tid eller slutföra visst ärende och uppdraget bringas att upphöra i förtid.
   Första stycket gäller ej, om part återkallar eller avsäger sig uppdraget på grund av att motparten har åsidosatt sina avtalsenliga förpliktelser mot honom. Kommittenten undgår dock i sådant fall ersättningsskyldighet endast om kommissionären har gjort sig skyldig till väsentlig pliktförsummelse. Även i annat fall än när plikt försummelse föreligger är part befriad från skadeståndsskyldighet enligt första stycket, om det icke rimligen kan påfordras att upp draget skall bestå.
   Part som bringar uppdraget att upphöra i förtid på grund av den andres pliktförsummelse och som enligt andra stycket är befriad från skadeståndsskyldighet har rätt till ersättning av motparten för den förlust han lider till följd av att uppdraget upphör i förtid. Part har även rätt till ersättning, om uppdraget förfaller i förtid till följd av motpartens konkurs.
   Kommissionären kan ej före uppdragets upphörande med bindande verkan avstå från den rätt till ersättning som tillkommer honom enligt denna paragraf. Lag (1974:219).

52 § Kommissionär med varaktigt uppdrag har rätt att i skälig om fattning erhålla ersättning för förlust som uppkommer för honom genom att han på grund av uppdragets upphörande icke får täckning för sådana investeringar i byggnader, lager, maskiner, transportmedel eller liknande som han har gjort för uppdraget efter överenskommelse eller i samförstånd med kommittenten.
   Första stycket gäller ej, om kommittenten återkallar uppdraget på grund av att kommissionären i väsentlig mån har åsidosatt sina skyldigheter mot honom eller om uppdraget förfaller på grund av kommissionärens konkurs. Avsäger sig kommissionären uppdraget i förtid, gäller första stycket endast om kommittenten har åsidosatt sina skyldigheter mot kommissionären eller det av annan anledning icke rimligen kan påfordras att uppdraget skall bestå.
   I fall som avses i andra stycket första punkten förlorar kommissionären även i övrigt sin rätt till ersättning för utgifter som till följd av uppdragets upphörande bli onyttiga för kommittenten. Avsäger sig kommissionären uppdraget i förtid, har han rätt till ersättning endast om fall föreligger som avses i andra stycket andra punkten.
   Kommissionären kan ej före uppdragets upphörande med bindande verkan avstå från sin rätt till ersättning enligt första stycket annat än i samband med att investeringen företages. Lag (1974:219).

Om rättsförhållande till tredje man

53 § Gods, som lämnats kommissionären till försäljning, förbliver i kommittentens ägo, intill dess äganderätten övergår till tredje man eller till kommissionären, där denne själv inträder såsom köpare.
   Till gods, som av kommissionären förvärvas för kommittentens räkning, bliver denne omedelbart ägare.

54 § Varder i följd av kommissionärens försumlighet gods, som han innehar till försäljning, av honom försålt till lägre pris än vederbort eller eljest i strid mot kommittentens intresse, förvärvar köparen ändock rätt till godset, där han vid avtalets ingående varken insåg eller bort inse, att kommissionären därvid väsentligen eftersatte kommittentens intresse eller handlade oredligt mot honom.
   Där försäljningskommissionär annorledes än genom försäljning olovligen förfogar över gods, som han innehar till försäljning, så ock där inköpskommissionär utan att vara därtill berättigad förfogar över inköpt gods, som av honom innehaves för kommittentens räkning, vare sådant förfogande gällande till förmån för tredje man, som var i god tro vid sitt förvärv.

55 § Utan hinder därav att kommissionärens uppdrag återkallats eller av annan anledning upphört och att han förty icke är berättigad att förfoga över gods, som av honom innehaves för kommittentens räkning, skall, där han ändock säljer eller annorledes förfogar över sådant gods, förfogandet gälla till förmån för tredje man, som vid sitt förvärv varken ägde eller bort äga kännedom om att uppdraget upphört och att i följd därav förfogandet var oberättigat.
   Om kommissionärens uppdrag förfallit till följd av kommittentens konkurs, skall dock rättshandling som kommissionären företager icke på grund av bestämmelsen i första stycket ha större verkan mot konkurs boet än den skulle haft, om kommittenten själv företagit den. Har uppdraget förfallit därför att kommissionären försatts i konkurs, äger tredje man ej åberopa bristande kännedom om konkursen i vidare mån än han kunnat göra, om godset tillhört kommissionären. Lag (1975:247).

56 § Genom avtal, som kommissionären, för kommittentens räkning men i eget namn, ingår med tredje man, förvärvar denne fordringsrätt mot kommissionären och inte, i vidare mån än som följer av 56 a §, mot kommittenten.
   Tredje man kan icke mot kommissionären eller hans borgenärer grunda någon rätt därå, att kommissionären av kommittenten har att fordra eller bekommit gods eller penningar till fullgörande av avtalet. Lag (1990:934).

56 a § Har en konsument förvärvat en vara av en näringsidkare som har överlåtit varan i kommission för en annan näringsidkares räkning och är förhållandena sådana att konsumenten enligt 46 § första stycket konsumentköplagen (1990:932) har rätt att rikta anspråk mot en näringsidkare i tidigare säljled, har konsumenten rätt att mot kommittenten rikta samma anspråk på grund av fel på varan som han kan göra gällande mot säljaren. Vad som föreskrivs i 46 § andra stycket konsumentköplagen skall ej gälla i sådana fall.
   En konsument som med stöd av 46 § konsumentköplagen har rätt att rikta anspråk mot en kommissionär i dennes egenskap av näringsidkare i tidigare säljled har rätt att göra samma anspråk gällande mot dennes kommittent, om kommittenten är näringsidkare.
   Bestämmelserna i 46 § tredje stycket konsumentköplagen om reklamation med anledning av anspråk mot näringsidkare i tidigare säljled tillämpas också när konsumenten vill rikta anspråk mot någon som är kommittent. Lag (1990:934).

57 § Där kommissionären icke är handelskommissionär, äge kommitten ten, under de i 58 § stadgade villkor, när helst han vill göra gällande fordringsrätt mot tredje man på grund av avtal, som i 56 § sägs.
   Föreligger handelskommission, må, under enahanda villkor, fordringsrätt på grund av sådant avtal göras gällande av kommittenten, såframt vad tredje man enligt avtalet åligger icke blivit i rätt tid fullgjort eller kommissionären brustit i sin redovisningsskyldighet eller handlat oredligt mot kommittenten eller ock blivit försatt i konkurs.

58 § Vill kommittenten mot tredje man göra gällande fordringsrätt på grund av avtal, som i 56 § sägs, skall han därom tillsäga kommissionären eller, där denne blivit försatt i konkurs, konkursförvaltningen. Har kommissionären hos kommittenten fordran av sådan beskaffenhet, att kommissionären enligt 35 eller 36 § äger, där fordringen är förfallen, för dess gäldande förfoga över fordringsrätten mot tredje man, åligger det kommittenten jämväl att gälda kommissionärens ifrågavarande fordran eller ställa betryggande säkerhet för densamma.
   Vill kommissionären eller konkursförvaltningen, hellre än att låta kommittenten göra fordringsrätten gällande mot tredje man, själv fullgöra vad denne enligt avtalet åligger, må fordringsrätten icke göras gällande av kommittenten.

59 § Är kommittenten, efter ty i 57 och 58 §§ sägs, berättigad att göra fordringsrätten gällande mot tredje man, äge han av kommissionären eller, där denne blivit försatt i konkurs, av konkursförvaltningen erhålla skriftligt erkännande, att det är han, som äger utöva fordringsrätten.
   Gör kommittenten fordringsrätten gällande utan att förete sådant erkännande, åligger det honom att, där tredje man det äskar, ställa betryggande säkerhet för vad denne enligt 63 § kan finnas pliktig att utgiva till kommissionären.

60 § I andra fall än sådana, då kommittenten, efter ty i 57 och 58 §§ sägs, äger göra fordringsrätt gällande mot tredje man, må fordringsrätten allenast göras gällande av kommissionären, och må den utan hinder därav, att hans uppdrag återkallats eller annorledes upphört, utövas av honom eller, där han blivit försatt i konkurs, av konkursförvaltningen.
   Inflyter betalning för sålt gods till kommissionärens konkursbo, skall beloppet av konkursförvaltningen redovisas till kommittenten.

61 § Fordran mot tredje man på grund av avtal, som i 56 § sägs, må ej tagas i mät för kommissionärens gäld, med mindre denne fullgjort vad tredje man enligt avtalet åligger eller på grund av 35 eller 36 § äger förfoga över fordringen.

62 § Har tredje man till kommissionären erlagt betalning eller avlämnat gods för fullgörande av avtal, som i 56 § sägs, vare han icke i något fall pliktig att på krav av kommittenten ånyo fullgöra avtalet, med mindre han, när han fullgjorde det, insåg eller bort inse, att det var kommittenten, som ägde mot honom göra gällande fordringsrätten på grund av avtalet.

63 § Där tredje man i fall, då kommittenten icke äger mot honom göra gällande fordringsrätt på grund av avtal, som i 56 § sägs, till kommittenten erlägger betalning eller avlämnar gods, vare han ändock pliktig att till kommissionären fullgöra avtalet, så vitt det ej visas, att kommissionären icke lider någon skada därigenom, att betalningen erlagts eller godset avlämnats omedelbart till kommittenten.

64 § Vill tredje man, när försäljningskommissionär gör bruk av sin rätt att av honom kräva betalning för sålt gods, kvitta sin skuld mot fordran hos kommissionären, må kvittning ske utan hinder därav, att tredje man vid avtalets ingående eller, där fordringen för honom uppkommit senare, vid den tidpunkt visste, att kommissionären, när han ingick avtalet, handlade för annans räkning. Motfordran hos kommittenten må ej emot kommissionären användas till kvittning i vidare mån än så vitt det visas, att denne icke skulle lida någon skada genom sådan kvittning.
   Göres fordringsrätten gällande av kommittenten, äge tredje man kvittningsrätt, förutom för motfordran hos kommittenten, för sådan motfordran hos kommissionären, som uppkommit för tredje man å tid, då han varken insåg eller bort inse, att det var kommittenten, som ägde göra fordringsrätten mot honom gällande.

3 kap. har upphävts genom lag (1991:352).

4 kap. har upphävts genom lag (1991:352).

Övergångsregler

Övergångsbestämmelser

1991:352
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
2. I fråga om agentur-, handelsresande-eller platsförsäljaravtal som har ingåtts före lagens ikraftträdande tillämpas lagen i sin tidigare lydelse till och med den 31 december 1993.
3. Om det i en lag hänvisas till lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande skall hänvisningen i stället avse lagen (1914:45) om kommission.
SFS 1914:45

Källa
Regeringskansliets rättsdatabaser

Utfärdad:
1914-04-18

Upphävandedatum:
2009-10-01

Senast ändrad:
2009-07-09

Uppdaterad:
t.o.m. SFS 1998:1480