En vårdnadshavare har inte ansetts ha rätt att föra barnets talan i ett LVU-mål när ett särskilt offentligt biträde finns förordnat för barnet och är dess ställföreträdare i målet.

Ordföranden i social- och omvårdnadsnämnden i Tidaholms kommun beslutade den 15 juli 2011 att omedelbart omhänderta barnet L. med stöd av 2 och 6 §§ lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU. Omhändertagandet fastställdes av Förvaltningsrätten i Jönköping den 22 juli 2011. Beslutet överklagades av föräldrarna, A.N. och P.B., för egen och för barnets räkning. Kammarrätten i Jönköping avslog i beslut den 2 augusti 2011 överklagandet.

Förvaltningsrätten förordnade advokatenTomas Algons till offentligt biträde för A.N. och jur. kand. Åsa Stomberg till offentligt biträde och ställföreträdare för L. Kammarrätten förordnade Tomas Algons till offentligt biträde även för P.B. sedan också denne blivit vårdnadshavare för barnet. A.N. och P.B. har gett Ray Åsenbjörk fullmakt att föra deras och L:s talan i målet.

A.N. och P.B. överklagade kammarrättens beslut den 2 augusti 2011 hos Högsta förvaltningsdomstolen och yrkade för sin egen och barnets räkning att det omedelbara omhändertagandet skulle upphöra. De yrkade också att barnets offentliga biträde skulle bytas ut och att Tomas Algons skulle vara offentligt biträde för både dem och barnet. De anförde bl.a. följande. Beslutet om omedelbart omhändertagande vilar på bristfälligt underlag. Det saknas läkarintyg, utredning av kurator etc., som verifierar de påståenden och yttranden som förekommer i utredningen. Det kan ifrågasättas om de har erbjudits några frivilliga insatser. Det följer inte av 36 § andra stycket LVU att ett ombud för föräldrarna inte också kan vara ombud för barnet. Det är heller inte fastställt från vilken ålder ett offentligt biträde och ställföreträdare ska utses för barnet. L. är född den 12 juli 2011. Det är orimligt att föräldrarnas offentliga biträde eller deras ombud inte också ska kunna föra sonens talan. Vid så låg ålder föreligger inga motsättningar mellan barn och föräldrar. Det finns inte något våld eller andra händelser som motiverar att barnet ska ha ett eget ombud.

Tomas Algons yttrade bl.a. följande. Det saknas grund för att tolka 36 § andra stycket LVU så extensivt att föräldrarnas rätt att företräda barnet bryts. Det nyfödda barnets rätt tillgodoses av föräldrarna i deras strävan att hålla samman familjen och de borde därför få föra sitt barns talan hos domstolar och myndigheter. Detta hindrar inte att barnet har ett eget offentligt biträde.

Socialnämnden ansåg att överklagandet skulle avslås och anförde bl.a. följande. Förvaltningsrätten i Jönköping har den 25 augusti 2011 beslutat att L. ska beredas vård med stöd av 1 och 2 §§ LVU. Med hänvisning till vad förvaltningsrätten anfört måste det sättas ifråga om L:s vårdnadshavare med utgångspunkt från barnets bästa och på ett objektivt sätt kan föra hans talan i pågående LVU-process. Det är ostridigt i målet att det föreligger motstridiga intressen mellan barnets behov av skydd och anknytning till stabila vuxna och föräldrarnas önskan att ha sitt barn hos sig.

Högsta förvaltningsdomstolen (2011-12-08, Billum, Dexe, Brickman, Jermsten, Saldén Enérus) yttrade: Skälen för avgörandet.

Av 36 § första stycket LVU följer att den unge, om han eller hon har fyllt 15 år, har rätt att själv föra sin talan i mål och ärenden enligt lagen. Enligt andra stycket är den som är förordnad som offentligt biträde för någon som är under 15 år, utan att samtidigt vara biträde för vårdnadshavaren, utan särskilt förordnande den unges ställföreträdare i det mål eller ärende som förordnandet avser.

Enligt 39 § första och andra styckena LVU ska offentligt biträde förordnas i mål om omedelbart omhändertagande för den som åtgärden avser samt för dennes vårdnadshavare, om det inte måste antas att behov av biträde saknas. Behövs offentligt biträde både för den unge och för dennes vårdnadshavare, förordnas gemensamt biträde, om det inte finns motstridiga intressen mellan dem.

När den första lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga infördes 1981 konstaterades att både vårdnadshavare och barn var att anse som parter i sådana mål och att ett barn som fyllt 15 år - i likhet med vad som redan gällde enligt 1960 års barnavårdslag - borde ha en självständig beslutanderätt i frågor som rörde dess person. Den unge skulle därför efter fyllda 15 år själv få föra sin talan i mål och ärenden enligt socialtjänstlagen och LVU medan föräldrarna fick företräda honom eller henne endast till dess denna ålder uppnåtts (prop. 1979/80:1 Del A s. 407-409 och 604, Del B s. 381 och Del C s. 47). Samtidigt infördes på Lagrådets förslag bestämmelser i den dåvarande rättshjälpslagen (1972:429) som innebar att även vårdnadshavare kunde få offentligt biträde i LVU-mål och att gemensamt biträde skulle förordnas för den unge och vårdnadshavaren om det inte fanns motstridiga intressen mellan dem. Om barnet var under 15 år hade dess offentliga biträde emellertid inte rätt att för barnets räkning överklaga ett beslut om vård (a. prop. Del A s. 507 och 514).

Barn under 15 år var alltså beroende av den legala ställföreträdaren, vanligen vårdnadshavaren, för att kunna föra talan i mål enligt LVU och för att kunna överklaga ett avgörande. Av förarbetena till den lagändring varigenom bestämmelsen i 36 § andra stycket LVU infördes framgår att denna ordning inte alltid ansågs vara lämplig. I propositionen anfördes att det ofta är brister i barnets hemförhållanden som är orsak till att det blir aktuellt med vård enligt LVU. Grunden för en ansökan om vård är då att föräldrarna påtagligt har åsidosatt sina skyldigheter mot barnet och att föräldrarna inte samtycker till att barnet får vård. Även när barnets eget beteende åberopas som grund för vård enligt LVU hänger beteendet, när det gäller de mindre barnen, inte sällan samman med hemförhållandena. Barnets rätt till goda uppväxtförhållanden ställs då ofta mot föräldrarnas intresse av att ha sitt barn hos sig. Det ligger således i dessa måls karaktär att motstridiga intressen kan finnas mellan barn och föräldrar. Barn som saknar processbehörighet skulle genom förslaget få möjlighet att överklaga ett beslut och vidta andra processhandlingar även mot vårdnadshavarnas vilja (prop. 1994/95:224 s. 45 f., jfr även RÅ 2006 ref. 10).

A.N. och P.B. är vårdnadshavare för L., som är född den 12 juli 2011. Eftersom L. är under 15 år saknar han processbehörighet och hans talan måste därför föras genom ställföreträdare. A.N. och P.B. är i egenskap av vårdnadshavare hans legala ställföreträdare och har som huvudregel rätt att vidta rättshandlingar för hans räkning. Frågan är om de har rätt att föra L:s talan i LVU-målet när ett särskilt offentligt biträde är förordnat för honom.

Högsta förvaltningsdomstolen gör följande bedömning.

Domstolarna har förordnat skilda offentliga biträden för L. och hans vårdnadshavare. Det innebär att det offentliga biträde som förordnats för L. också är hans ställföreträdare i målet.

Syftet med bestämmelserna i 36 § LVU är att den unge inte ska företrädas av vårdnadshavaren i sådana mål och ärenden enligt lagen där det finns motstridiga intressen mellan dem. Underåriga som har fyllt 15 år har därför fått rätt att själva föra sin talan i dessa mål. För de yngre barnen har syftet uppnåtts genom att barnets offentliga biträde, om det inte samtidigt är biträde för vårdnadshavaren, är barnets ställföreträdare i processen. Högsta förvaltningsdomstolen finner således att vårdnadshavarna saknar behörighet att företräda barnet i LVU-målet i de fall då det offentliga biträdet är ställföreträdare för barnet.

Eftersom A.N. och P.B. alltså inte är behöriga att föra L:s talan i målet borde domstolarna inte ha godtagit att de vidtog processhandlingar för hans räkning.

Sedan förvaltningsrätten den 25 augusti 2011 beslutat om beredande av vård har frågan om omedelbart omhändertagande förfallit. Målet föranleder därför ingen vidare åtgärd utan ska avskrivas.

Högsta förvaltningsdomstolens avgörande. Högsta förvaltningsdomstolen avskriver målet.

Föredraget 2011-11-08, föredragande Gulliksson, målnummer 5247-11

Prop. 1979/80:1 Del A s. 407-409, 507, 514 och 604, Del B s. 381 och Del C s. 47; prop. 1994/95:224 s. 45 f.
Litteratur:
Prop. 1979/80:1 Del A s. 407-409, 507, 514 och 604, Del B s. 381 och Del C s. 47; prop. 1994/95:224 s. 45 f.
HFD 2011 ref. 78

Rättsfall från Regeringsrätten
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2011-12-08

Målnummer:
5247-11