Fråga om förutsättningar för flyttningsförbud enligt 24 § lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga.

N.F. var ensam vårdnadshavare för sonen Liam, född i februari 2006. Liam var sedan augusti 2006 placerad i familjehem hos makarna A. Den 4 januari 2010 framställde N.F. en begäran hos Jönköpings kommun om hemtagning av sonen.

Sociala områdesnämnden väster i Jönköpings kommun (socialnämnden) beslutade den 23 juni 2010 om tillfälligt flyttningsförbud enligt 27 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU. Förvaltningsrätten fastställde beslutet.

Socialnämnden ansökte därefter hos förvaltningsrätten enligt 24 § LVU om flyttningsförbud som skulle gälla tills vidare. I den inför ansökan företagna utredningen angavs bl.a. följande. Liam har sedan födseln varit aktuell för socialtjänstens insatser. Han har varit placerad i samma familjehem sedan han var fem och en halv månad gammal; fr.o.m. den 13 september 2006 med stöd av socialtjänstlagen. Modern, N.F., har ett flertal gånger sedan Liam placerades begärt att han ska flytta hem; någon prövning har dock inte företagits. Den 4 januari 2010 begärde N.F. att Liam ska flytta hem till henne. Liam har sin anknytning till familjehemmet och det är där han är rotad. När han berättar om sin familj och familjemedlemmar är det familjehemmet och dess familjemedlemmar han talar om. Han har under placeringstiden haft ett umgänge med sin mor som skiftat i kontinuitet och omfattning. Det har varit två längre perioder då det av olika anledningar har varit längre uppehåll i umgänget. Han har sedan hösten 2008 regelbundet umgänge med sin mor. Hösten 2009 visade Liam tecken på att han inte mådde bra. Han blev utagerande både i familjehemmet och på förskolan. Socialtjänsten i Ödeshögs kommun, som fram till den 25 januari 2010 handlagt ärendet, gjorde bedömningen att Liam skulle kunna flytta hem till sin mor, men att det var oklart när det skulle kunna ske. N.F. har nu uppfyllt de krav som socialtjänsten i Ödeshög satt upp i en genomförandeplan den 1 juli 2009. Målen var utformade utifrån N.F:s förmåga snarare än utifrån Liams behov. N.F. har under utredningstiden uttryckt att hon inte har för avsikt att ta hem Liam direkt utan att det är viktigt att det sker i en takt som är bra för både henne och Liam och i en takt som bedöms vara bäst för honom.

Förvaltningsrätten i Jönköping (2010-07-14, ordförande Jansson), som höll muntlig förhandling i målet den 7 juli 2010, yttrade: Av 1 § LVU framgår dels att vid beslut enligt lagen ska vad som är bäst för den unge vara avgörande, dels att åtgärder enligt 24 § får vidtas utan samtycke. - Enligt 24 § LVU får förvaltningsrätten efter ansökan av socialnämnden för viss tid eller tills vidare förbjuda den som har vårdnaden om en underårig att ta denne från ett familjehem om det finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas om han eller hon skiljs från hemmet. - I förarbetena (prop. 1979/80:1 s. 541) anges bl.a. följande. Enbart en övergående störning eller annan tillfällig olägenhet är inte tillräckliga för att meddela ett förbud. Det ska föreligga konkreta omständigheter som talar för en påtaglig risk att den unge kan ta skada. De omständigheter som bör tillmätas betydelse vid beslut om flyttningsförbud är bl.a. den unges ålder, utvecklingsgrad, egenskaper och känslobindningar. Vidare måste beaktas den tid den unge har vårdats på annan plats än hos föräldrarna, de levnadsförhållanden den unge befinner sig i och de som han kommer till. Vårdnadshavarens kontakter med den unge under den tid som de varit åtskilda bör också vägas in. - I prop. 1989/90:28 s. 119 anges bl.a. följande. Vid frivilliga placeringar skall vården upphöra när föräldrarna begär det. Finner nämnden att barnet inte kan återvända hem utan påtaglig risk för skada på dess hälsa eller utveckling och går föräldrarna inte med på att barnet stannar kvar i familjehemmet, bör en ansökan om flyttningsförbud omedelbart ges in till länsrätten (numera förvaltningsrätten). - Enligt 6 kap. 8 § socialtjänstlagen (2001:453), SoL, ska, när barnet har varit placerat i samma familjehem under tre år från det att placeringen verkställdes, socialnämnden särskilt överväga om det finns skäl att ansöka om överflyttning av vårdnaden enligt 6 kap. 8 § föräldrabalken. - Förvaltningsrätten gör följande bedömning. - Liam har under nästan hela sitt liv bott i samma familjehem. Utredningen ger vid handen att det är till familjehemsföräldrarna han i dag har sin anknytning och att han uppfattar familjehemmet som sitt eget hem. Hans umgänge med N.F. har tidigare, oavsett anledningen härtill, under lång tid varit sporadiskt. Det är först fr.o.m. oktober 2008 som kontinuerligt umgänge förekommit. Av utredningen framgår vidare att Liam reagerat med ett utagerande beteende i samband med umgängestillfällena. Vid en sammantagen bedömning föreligger det enligt förvaltningsrättens mening en påtaglig risk för att Liams hälsa och utveckling skadas om han skiljs från familjehemmet. Socialnämndens ansökan om flyttningsförbud ska därför bifallas. Med hänsyn till den förestående utredningen om en eventuell överflyttning av vårdnaden ska förbudet gälla tills vidare. - Beslutet om flyttningsförbud bör gälla omedelbart. - Förvaltningsrätten beslutar med stöd av 24 § LVU att Liam inte får flyttas från makarna A:s hem (familjehemmet). - Förvaltningsrätten förordnar enligt 40 § LVU att beslutet gäller omedelbart.

N.F. överklagade förvaltningsrättens dom och yrkade att kammarrätten skulle ändra domen och lämna socialnämndens ansökan om flyttningsförbud enligt 24 § LVU utan bifall. Hon anförde bl.a. följande. Det föreligger inte någon påtaglig risk för att Liams hälsa eller utveckling skadas genom att hon skulle ta hem honom vid någon olämplig tidpunkt eller alltför snabbt. Hon har så gott som under hela placeringstiden, dvs. sedan september 2006, efterfrågat en återförening med sin son. Det har under denna tid inte fattats några formella beslut om vården av Liam varför hon förvägrats möjligheten att få vården överprövad i domstol. Detta har varit möjligt på grund av hennes ungdom och bristande erfarenhet av tillämpligt regelverk. Det är först nu, när hon fått hjälp av rättsligt biträde, som hon kunnat framställa konkreta krav syftande till upphörande av familjehemsplaceringen. De förhållanden som föranledde placeringen - i huvudsak hennes destruktiva förhållande med Liams pappa - har upphört sedan lång tid tillbaka. Det har således inte på grund av brister hos henne funnits skäl till fortsatt familjehemsplacering. Inte heller Liams behov har hindrat en återförening långt tidigare. Även om hon framställt konkreta krav på bl.a. utökat umgänge och förberedelse av återförening, så har hon aldrig krävt ett omedelbart upphävande av placeringen. Hon har inte heller krävt något speciellt datum för upphävandet. Skälen för detta är att hon ovillkorligen vill förvissa sig om att återföreningen sker vid en tidpunkt och på det sätt som i alla avseenden tar hänsyn till Liams behov och förutsättningar. Det saknas anledning befara att hon nu skulle prioritera sin egen - i och för sig starka - önskan att få hem Liam. Vid en familjehemsplacering föranledd av brister i omsorgen bör inriktningen normalt vara att barnet ska kunna återförenas med sin förälder så snart omständigheterna tillåter det. Den omständigheten att Socialnämnden i Ödeshögs kommun inte handlagt ärendet i enlighet med denna princip, med följden att placeringen kommit att bestå längre än nödvändigt, innebär inte att det nu finns skäl för beslut om flyttningsförbud.

Socialnämnden motsatte sig bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. Liam är fyra och ett halvt år gammal. Han har bott i samma familjehem sedan augusti 2006. Umgänget med N.F. har inte varit regelbundet. Av nämndens utredning framgår att Liam enligt familjehemsföräldrarna blivit orolig inför umgängestillfällena. Tiden före utökningen av umgänget fungerade det bra, dvs. fram till hösten 2009. Liam har sedan umgänget utökats blivit mer utagerande och sökt konflikter, vilket bekräftas av personal på förskolan. Familjehemsföräldrarna har också uttalat att Liam uttryckt oro för att de ska försvinna. Utredningen visar alltså att en återförening med N.F. skulle aktualisera stora påfrestningar för Liam. Han är starkt känslomässigt knuten till familjehemmet och att låta N.F. ta hem honom skulle innebära en påtaglig risk för att hans hälsa och utveckling skadas. Det måste utan tvekan vara bäst för Liam att han för närvarande får stanna kvar i familjehemmet. Mot bakgrund av N.F:s önskemål om att familjehemsplaceringen ska upphöra och hennes missnöje med det umgänge som hon haft har nämnden inlett en utredning om vårdnadsöverflyttning. Då det för närvarande inte är möjligt att bedöma om, eller när, en återförening kan ske, bör flyttningsförbudet gälla tills vidare.

Barnets ställföreträdare och offentliga biträde motsatte sig bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. Liam har varit placerad i familjehemmet under hela sin uppväxt. Genom att kontakten med N.F. varit gles fram till två och ett halvt års ålder, har han knutit an till familjehemmet. En överflyttning till N.F. skulle vara omöjlig att förstå för Liam eftersom det är till familjehemsföräldrarna han har sin känslomässiga anknytning. Ett flyttningsförbud är nödvändigt för att garantera Liam kontinuitet, trygghet och säkerhet. Liam oroas dels av N.F:s begäran om att han ska flytta till henne, dels av att han kan komma att tvingas flytta mot sin vilja.

Kammarrätten höll den 9 september 2010 muntlig förhandling i målet.

Kammarrätten i Jönköping (2010-09-27, Velinder, Almqvist, referent, Haglund samt nämndemännen Andersson och Bergman) yttrade: Liam har genom den långvariga familjehemsplaceringen fått en stark anknytning till familjehemmet. Det starka bandet till familjehemmet är dock i sig inte ett tillräckligt skäl för att besluta om flyttningsförbud enligt 24 § LVU. Det avgörande är i stället hur Liam påverkas av förhållandena. Det står därvid enligt kammarrättens mening klart att en omedelbar återflyttning till N.F. skulle innebära en påtaglig risk för att Liams hälsa eller utveckling skadas. - Saken ställer sig emellertid annorlunda om vården successivt kan flyttas över till N.F. I en sådan process är det av avgörande betydelse att Liams behov sätts i förgrunden, vilket i ett första skede torde innebära ett stegvis utökat umgänge med N.F. En sådan ordning har enligt kammarrättens uppfattning också N.F. samtyckt till. - De risker som nämnden pekat på i fråga om det umgänge som trots allt kommit till stånd är i allt väsentligt hänförliga till det beteende som Liam enligt nämndens utredning uppvisat sedan hösten 2009. Även om beteendet skulle ha samband med det utökade umgänget med N.F., vilket får anses oklart, så finns det utifrån hur beteendet beskrivits i socialtjänstens utredning inte skäl att anta att en överflyttning skulle leda till annat än en övergående olägenhet eller tillfällig störning. - Mot bakgrund av det ovan anförda anser kammarrätten att de risker som finns för Liams hälsa och utveckling inte är påtagliga. Det finns därför för närvarande inte skäl för flyttningsförbud enligt 24 § LVU. Beslutet om flyttningsförbud bör därför upphävas. Detta ställningstagande bygger på att vården gradvis flyttas över till N.F. Det finns inget som hindrar att nämnden vid eventuella problem i denna process återigen kan vidta åtgärder enligt 24 eller 27 §§ LVU och i samband därmed besluta om umgänget enligt 31 § LVU. - Kammarrätten upphäver förvaltningsrättens beslut om flyttningsförbud beträffande Liam. Kammarrätten förordnar att avgörandet i denna del ska gälla omedelbart.

Socialnämnden överklagade kammarrättens dom och yrkade att Högsta förvaltningsdomstolen, med ändring av domen, skulle fastställa förvaltningsrättens dom. Till stöd för sin talan anförde socialnämnden bl.a. följande. Liam har bott största delen av sin levnad i ett annat hem än N.F:s. N.F. har ingen trygg känslomässig anknytning till Liam. N.F. har nu flyttat till annan kommun med nytt boende och social situation vilket innebär ytterligare en förändring. Med utgångspunkt enbart från Liams bästa står det klart att Liam varken i nuläget eller under överskådlig framtid kan flyttas från sitt familjehem. Som kammarrätten konstaterat skulle en omedelbar återflyttning till N.F. innebära en påtaglig risk för att Liams hälsa eller utveckling skadas. Även en gradvis överflyttning av Liam till N.F. skulle dock vara skadlig för honom. Genom kammarrättens dom har N.F. nu möjlighet att hämta Liam från familjehemmet om hon så önskar. Även om hon har förklarat sig vara beredd att medverka till en successiv förändring beträffande sonen kan hon när som helst ändra sitt ställningstagande därtill. N.F. är missnöjd med att umgänget är så begränsat och har sedan kammarrättens dom begärt en utökning av detta. Liam har under det fortsatta umgänget under hösten 2010 fortsatt att må dåligt. Socialnämnden har nu ansökt om överflyttning av vårdnaden till familjehemsföräldrarna.

Även Liam, genom sin ställföreträdare överklagade kammarrättens dom och yrkade att Högsta förvaltningsdomstolen skulle fastställa förvaltningsrättens dom. Till stöd för sin talan anförde hon bl.a. följande. Liam placerades i familjehemmet som en fem månaders baby. Han har rotat sig i familjehemmet och betraktar makarna A. som sin mamma och pappa samt deras två barn som sina syskon. Kontakten med N.F. har under hans uppväxt varit begränsad med långa uppehåll, varför han inte har mer än en ytlig anknytning till henne. Vid beaktande av hur lång tid som förflutit ska dessa fyra år ses ur barnets perspektiv. N.F. godtar inte längre placeringen av Liam. Hon begär att han ska flytta hem. Oavsett om hennes avsikt är att pojken ska flytta hem idag, om en vecka eller efter jul, innebär en flyttning en påtaglig risk för att Liams hälsa och utveckling skadas. Det ligger i sakens natur att det kommer att innebära mycket stora och svåra påfrestningar för honom. All hans trygghet kommer att försvinna och konsekvenserna kommer att bli ödesdigra om inte katastrofala vid en flyttning till henne. Han skulle dessutom vara på ett mycket långt avstånd från sin trygga familj, sina kamrater och sin förskola. Ett flyttningsförbud är ett led i en strävan att inte flytta hem barn för tidigt eller för vilka en vårdnadsöverflyttning ska ske. Reglerna om flyttningsförbud och vårdnadsöverflyttning samverkar med varandra.

N.F. bestred bifall till överklagandena och anförde bl.a. följande. Innan en domstol prövar en fråga om flyttningsförbud måste domstolen först pröva om det finns skäl att anta att den unge kommer att skiljas från det hem där han är placerad. Om det inte finns skäl för ett sådant antagande finns det inte heller anledning att gå vidare med att pröva frågan om det finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas om han eller hon skiljs från hemmet. Familjehemsplaceringen har under mer än fyra års tid kunnat genomföras med stöd av N.F:s samtycke. Det är i och för sig riktigt att hon nu påfordrar familjehemsplaceringens upphörande. Det för henne allt överskuggande är dock Liams bästa, vilket betyder att upphörande av samhällsvård och överflyttning till N.F. måste ske på ett sätt som i alla avseenden är utformat med beaktande av Liams behov. Att genomdriva en hemflyttning utan socialtjänstens medverkan och stöd har aldrig varit aktuellt för henne. Under de år som Liam varit placerad har inga åtgärder syftande till en återförening vidtagits från socialtjänstens sida och N.F. har förmåtts att acceptera ett umgänge med Liam som varit långt mer begränsat än vad hon hade önskat. Att Liam varit placerad under så lång tid beror på att socialtjänsten i Ödeshögs kommun saknat ett definierat mål - uppväxtplacering eller återförening - som N.F. haft att förhålla sig till. Det är detta och inte N.F:s förmåga till omsorg om Liam som är den huvudsakliga orsaken till att familjehemsplaceringen kommit att fortgå under så lång tid. En fortsatt placering skulle vara föranledd av brister i socialtjänstens handläggning och inte av förhållanden hänförliga till vårdnadshavaren. Socialtjänstens klandervärda hantering av ärendet kan inte utgöra hinder mot en återförening. Frågan om flyttningsförbud måste prövas utan beaktande av socialnämndens avsikt att inleda en process om överflyttning av vårdnaden om Liam. Bestämmelserna om flyttningsförbud är inte avsedda att användas som instrument vid den civilrättsliga prövningen av vårdnadsfrågan. Socialnämndens påstående att hon inte har en trygg känslomässig anknytning till Liam är inte riktigt och det finns inte något stöd i utredningen för detta påstående. Socialnämnden har vidare anfört att hon velat utöka umgänget efter kammarrättens dom. Påståendet är missvisande. Vad som hänt är att hon svarat ja på en fråga om detta från socialnämnden. Den bild av Liam som ges i utredningen visar till övervägande del på ett barn med goda förutsättningar att klara de påfrestningar som en återförening med modern ofrånkomligen kommer att innebära.

Högsta förvaltningsdomstolen (2011-03-15, Billum, Eliason, Jermsten, Ståhl, Stenman) yttrade: Skälen för avgörandet.

Rättslig reglering

Enligt 24 § LVU får förvaltningsrätten efter ansökan av socialnämnden för viss tid eller tills vidare förbjuda den som har vårdnaden om en underårig att ta denne från ett hem som avses i 6 kap. 6 § första stycket SoL om det finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas om han eller hon skiljs från hemmet (flyttningsförbud).

Bestämmelsen om flyttningsförbud har i huvudsakligen oförändrat skick funnits i svensk lagstiftning under lång tid. I samband med att den tidigare bestämmelsen i 1960 års barnavårdslag (50 §) föreslogs få en motsvarighet i 1980 års socialtjänstlag (28 §) anförde riksdagens socialutskott bl.a. följande (SoU 1979/80:44 s. 78 f.).

Den omständigheten att paragrafen är uppbyggd efter mönster av en tidigare bestämmelse i samma ämne innebär emellertid inte att avsikten är att kodifiera en äldre praxis som präglats av en annan tids syn på barns rättigheter och behov. Utskottet vill sålunda i anslutning till propositionens uttalanden i frågan (prop. 1979/80:1 Del A s. 541) betona att bestämmelsen syftar till att bevaka barnets bästa. Vårdnadshavarens intresse av att få bestämma över barnets vistelseort måste vika när det kommer i strid med vad som är bäst för barnet. Utöver vad som anförs i propositionen vill utskottet också peka på den risk för skador på barnet som separationer generellt innebär. Upprepade flyttningar eller flyttningar som sker efter lång tid när barnet hunnit få starka band till det hem där det vistas bör sålunda inte godtas utan tungt vägande skäl. Barns behov av trygga relationer och levnadsförhållanden bör i största möjliga utsträckning bli avgörande vid bedömningen av dessa frågor. - - Bestämmelsen i 28 § SoL korresponderar således med bestämmelserna [om verkställighet] i föräldrabalken. Däremot finns inte samma överensstämmelse i förhållande till föräldrabalkens regler om överflyttande av vårdnad. Fall kan således tänkas där förbud enligt 28 § SoL blir bestående under lång tid eller där vårdnadshavaren under lång tid vägras verkställighet för att återfå barnet, samtidigt som det inte är möjligt att mot vårdnadshavarens bestridande åstadkomma någon ändring i vårdnaden. - - En bättre samordning mellan å ena sidan socialtjänstlagens regler om vård och skydd av barn i särskilt utsatta situationer och å andra sidan föräldrabalkens regler om vårdnad m.m. är således angelägen. Detta gäller inte endast vid flyttning av barn utan även vid sådan vård utom hemmet som sammanhänger med vårdnadshavarens förhållanden. - -

Utskottet erinrade samtidigt om ett framlagt utredningsförslag om vissa ändringar i föräldrabalkens regler om överflyttande av vårdnad och förutsatte att arbetet härmed skulle bedrivas med skyndsamhet.

Sådana ändringar som efterlysts av socialutskottet kom till stånd genom den nya bestämmelse i 6 kap. 8 § föräldrabalken som trädde i kraft den 1 juli 1983 och som gjorde det möjligt att på ansökan av socialnämnden flytta över vårdnaden om ett barn till fosterföräldrar om det var uppenbart bäst för barnet att det rådande förhållandet fick bestå.

I propositionen (prop. 1981/82:168 s. 40 och 70) erinrades om socialutskottets ovan återgivna uttalande och anfördes bl.a. följande.

Ett sätt att få till stånd en samordning är att, i enlighet med utredningens förslag, vidga möjligheterna att flytta över vårdnaden om barnet till fosterföräldrar. En förutsättning för en sådan utvidgning bör vara att barnet har rotat sig i fosterhemmet och där funnit en sådan trygghet och gemenskap att barnet uppfattar detta hem som sitt eget. En fördel med att vårdnaden flyttas över i dessa fall är att barnet kan ges en uppväxt under stabila och trygga förhållanden, samtidigt som de nya vårdnadshavarna får möjlighet att självständigt sköta barnet och ta del i omvårdnaden om barnet på samma sätt som om barnet vore vårdnadshavarnas eget. En överflyttning av vårdnaden kan också innebära en avlastning av ett ansvar som den biologiska föräldern inte förmår bära. -- - Bestämmelsen har till främsta syfte att förhindra att fosterbarn som har rotat sig i ett fosterhem blir uppryckta från en miljö där de har funnit sig till rätta och känner en större trygghet och känslomässig förankring än i det tidigare hemmet. - I allmänhet torde det krävas att barnet har bott i fosterhemmet under flera år innan det kan bli aktuellt att över huvud taget överväga att flytta över vårdnaden till fosterföräldrarna med stöd av förevarande bestämmelse. För domstolen blir det givetvis nödvändigt att utreda vilken anknytning barnet har till detta hem och hur kontakterna mellan barnet och de biologiska föräldrarna har förlöpt. - Som nyss har antytts krävs det att barnet har fått en så stark bindning till sitt nya hem att det uppfattar det som sitt eget.

Bestämmelsen i 6 kap. 8 § föräldrabalken ändrades något 2006 i samband med att barnperspektivet lyftes fram på ett tydligare sätt i vårdnadsreglerna ("uppenbart bäst för barnet" ändrades till "uppenbart att det är bäst för barnet"). Denna ändring var betingad av lagtekniska skäl (prop. 2005/06:99 s. 40).

Bestämmelsen om flyttningsförbud i 28 § i 1980 års socialtjänstlag fördes 1990 över till 24 § i den nya LVU som då ersatte 1980 års LVU. Enligt den nya bestämmelsen skulle beslut fattas av länsrätten (nu förvaltningsrätten) och inte av socialnämnden. Formuleringen anpassades samtidigt till grunderna för vård enligt LVU. Avsikten var inte att göra någon saklig ändring av förutsättningarna för ett flyttningsförbud (prop. 1989/90:28 s. 83 och 119).

I den angivna propositionen om ny LVU uttalade regeringen bl.a. följande. Man kan inte bortse från att det även vid frivilliga placeringar kan uppstå situationer när ett barn kan ta skada av att omedelbart behöva ryckas upp från en invand miljö. Barnet har kanske vuxit upp i det hem där det vårdas och trots kontakter med föräldrarna rotat sig i hemmet. Andra omständigheter kan föreligga som gör att barnet bestämt motsätter sig att omedelbart flytta tillbaka till föräldrarna och till följd av detta eller på annat sätt tar skada av en återflyttning. Det förekommer att föräldrarna trots detta begär att barnet omedelbart flyttar hem. Det är därför ofrånkomligt att även i fortsättningen behålla en bestämmelse om flyttningsförbud vid frivilliga placeringar (a. prop. s. 81). - Om det står klart att barnet inte inom överskådlig tid kommer att kunna återförenas med sina föräldrar och det är uppenbart bäst för barnet att få vara kvar i familjehemmet bör man pröva möjligheten att flytta över vårdnaden till familjehemsföräldrarna. Denna möjlighet borde utnyttjas i högre utsträckning än för närvarande (a. prop. s. 88 och 91 ff.).

Genom lagändring 2003 infördes nya bestämmelser i 6 kap. 8 § andra stycket SoL och i 13 § fjärde stycket LVU. Enligt de nya bestämmelserna ska socialnämnden när den unge varit placerad i samma familjehem under tre år från det att placeringen verkställdes särskilt överväga om det finns skäl att ansöka om överflyttning av vårdnaden enligt 6 kap. 8 § föräldrabalken.

I propositionen (prop. 2002/03:53) konstaterades att överflyttning av vårdnaden användes alltför sällan. De skäl som anförts för detta var enligt regeringens mening inte tillräckligt starka ur ett barnperspektiv. Genom en överflyttning av vårdnaden skapas bättre möjligheter för kontinuitet och trygghet i vården. Att ett övervägande görs när barnet varit placerat i tre år i samma hem kan anses rimligt mot bakgrund av att de flesta barn som blir kvar länge i vården placeras i åldern noll till tre år. Tre år är då en lång tid satt i relation till barnets ålder och mognad. Det är det enskilda barnets bästa som ska vara avgörande vid ställningstaganden i dessa frågor (a. prop. s. 85 f.).

I samma proposition föreslogs vidare ett nytt femte stycke i 1 § LVU vilket gäller fr.o.m. den 1 juli 2003. Enligt det nya stycket ska vad som är bäst för den unge vara avgörande vid beslut enligt lagen. Av motiven till bestämmelsen framgår bl.a. följande (a. prop. s. 76 f. och 105). Bestämmelsen går tillbaka på Barnkonventionens princip om barnets bästa. Den bör dock få en annan utformning än enligt SoL, vari anges (1 kap. 2 §) att när åtgärder rör barn särskilt ska beaktas vad barnets bästa kräver. När det gäller LVU är förhållandena annorlunda. Det handlar om samhällets mest utsatta barn och ungdomar och det torde inte finnas några andra intressen som skulle kunna ha samma tyngd vid bedömningen av vilka åtgärder som ska vidtas. I en konflikt mellan barnets behov och andra intressen ska hänsynen till barnets bästa alltid ges företräde. En snävare formulering än enligt Barnkonventionen har valts eftersom åtgärder som vidtas och beslut som fattas enligt LVU inte kan ha annat syfte än att förbättra för den unge. Inga andra intressen kan sålunda få ta över vad som är bäst för den unge.

Bedömning

Av den nu redovisade bakgrunden till 24 § LVU och 6 kap. 8 § föräldrabalken framgår att det finns ett starkt samband mellan dessa bestämmelser. Bestämmelserna syftar båda till att säkerställa att barnets bästa ska tas till vara i situationer då barnet vistats lång tid i ett familjehem och hunnit få så starka band till detta att det måste sättas i fråga om inte barnet bör bli kvar där. Detta gäller oavsett orsaken till att barnets vistelse i familjehemmet kommit att bli så långvarig. Bedömningen ska ske utifrån barnets perspektiv.

I olika lagstiftningssammanhang har vidare uttryckts att avbrott i vården och andra skadliga flyttningar av barn bör undvikas (se Högsta förvaltningsdomstolens beslut den 11 februari 2011 i mål nr 3954-10 och där redovisade förarbetsuttalanden, Red:s anm. HFD 2011 ref.5). Avbrott i relationer som är viktiga för barnet och uppbrott från dess invanda miljö kan i sig innebära en risk för skada. I en situation där en familjehemsplacering pågått länge och överflyttning av vårdnaden till familjehemsföräldrarna blivit aktuell måste därför särskilt övervägas om det av hänsyn till barnet bör gälla ett flyttningsförbud i avvaktan på att vårdnadsfrågan klarläggs.

I sammanhanget kan anmärkas att det ligger i flyttningsförbudets konstruktion att ett sådant endast kan meddelas så länge barnet bor kvar i familjehemmet. Om en vårdnadshavare, trots socialnämndens avrådan, tar hem ett barn som är frivilligt placerat i familjehem och behåller barnet hos sig kan socialnämnden inte ingripa annat än om förutsättningar föreligger för beredande av vård enligt 2 § LVU. I det fall det endast är flyttningen som sådan som innebär risk för att barnet skadas, och inte några kända brister i vårdnadshavarens hem, kan socialnämndens utrymme för att agera till skydd för barnet vara mycket begränsat.

Liam är nu fem år och har bott i sitt familjehem sedan han var drygt fem månader gammal. Utredningen i målet visar att han rotat sig där och betraktar familjehemsföräldrarna och deras barn som sin familj. Oavsett att den långa placeringstiden till en del får tillskrivas brister i socialtjänstens tidigare handläggning står det klart att det finns en påtaglig risk för att Liams hälsa eller utveckling skulle skadas om han rycks upp därifrån. Eftersom det är anknytningen till familjehemmet som är viktig för Liam innebär även en successiv flyttning risk för skada.

Till det anförda kommer att socialnämnden numera ansökt om överflyttning av vårdnaden om Liam till familjehemsföräldrarna. I avvaktan på allmän domstols avgörande av vårdnadsfrågan framstår det som uppenbart att någon förändring av Liams boendeförhållanden inte bör ske. Detta bör säkerställas genom att det av förvaltningsrätten beslutade förbudet att flytta Liam från familjehemmet fastställs.

Överklagandena ska sålunda bifallas.

Högsta förvaltningsdomstolens avgörande. Högsta förvaltningsdomstolen upphäver kammarrättens dom och fastställer det slut förvaltningsrättens dom innehåller i fråga om förbud enligt LVU mot att flytta Liam från hans familjehem. Förbudet gäller tills vidare.

Föredraget 2011-02-23, föredragande Mattsson, målnummer 6266-10

1989/90:28 s. 81, 83, 88, 91 ff., 119; prop. 2002/03:53 s. 76 f., 85 f., 105; prop. 2005/06:99 s. 40
Litteratur:
1989/90:28 s. 81, 83, 88, 91 ff., 119; prop. 2002/03:53 s. 76 f., 85 f., 105; prop. 2005/06:99 s. 40
HFD 2011 ref. 13

Rättsfall från Regeringsrätten
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2011-03-15

Målnummer:
6266-10