Fråga om en 16-årig flicka med ADHD och autismspektrumstörning uppvisar ett sådant socialt nedbrytande beteende som avses i 3 § lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga.

Ordföranden i Socialnämnd Öster i Örebro kommun beslutade den 20 maj 2008 att omedelbart omhänderta M., född 1994, med stöd av 6 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU. Länsrätten fastställde det underställda beslutet den 3 juni 2008. - Socialnämnd Öster ansökte därefter hos länsrätten om att M. skulle beredas vård med stöd av 1 § andra stycket och 3 § LVU. Som grund för ansökan åberopade nämnden att M. utsatte sin hälsa och utveckling för en påtaglig risk att skadas på grund av ett socialt nedbrytande beteende. Vidare yrkade socialnämnden att en dom om beredande av vård skulle gälla omedelbart.

M.O., mor till M., bestred bifall till ansökan.

P.A., såsom ställföreträdare för M., medgav bifall till nämndens ansökan medan M. själv bestred bifall till ansökan.

Länsrätten i Örebro (2008-08-01, ordförande Hansson), som den 29 juli 2008 hållit muntlig förhandling i målet, yttrade: Av 1 § andra stycket LVU framgår att den som är under 18 år ska beredas vård enligt LVU, om någon av de situationer som anges i 2 eller 3 § LVU föreligger och det kan antas att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av den eller dem som har vårdnaden om honom eller henne och, när den unge har fyllt 15 år, av honom eller henne själv. - Av 3 § LVU framgår att vård ska beslutas om den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende. - Nämnden har i den skriftliga utredningen och vid den muntliga förhandlingen anfört bl.a. följande. M. är en 14-årig flicka som bor tillsammans med sin mor och syster. Hon flyttade till Örebro 2007. M. har medfödda funktionshinder och har varit placerad i flera familjehem, utredningshem samt behandlingshem under sin uppväxt. Under perioden 2000-2003 var hon på behandlingshemmet Drottningens källa tillsammans med sin mor. Tiden 2005-2006 var hon placerad på Stuveryds behandlingshem för neuropsykiatrisk utredning. M. har funktionshinder i form av ADHD och autismspektrumstörning. Dessa funktionshinder är genomgripande för hennes personlighet och beteende. Hon är impulsstyrd och blir utåtagerande och aggressiv när hon inte förstår. Hon har svårt att integrera sinnesintryck och kan snabbt skifta från att vara lugn till att få våldsamma utbrott. M. kan bli handgriplig och farlig och hon har flera gånger skadat både sig själv och andra. Hon löper till följd av sitt funktionshinder en risk att hamna i destruktiva situationer. M. utsätter därigenom sin hälsa och utveckling för påtaglig risk att skadas genom ett socialt nedbrytande beteende. Ett socialt nedbrytande beteende som är en följd av M:s funktionshinder. En speciell händelse var när hon sprang rakt ut i trafiken utan att tänka på konsekvenserna. Eftersom M. inte har fyllt 15 år har hon aldrig blivit straffad eller varit föremål för polisåtgärder. Men hon har ett självdestruktivt beteende med våldsinslag som hon inte vet hur hon ska handskas med. Hon behöver verktyg för att klara av detta. Hon behöver en strukturerad tillvaro för optimal vård. Hon går i särskoleklass på Adolfsbergsskolan, Annexet, och är beviljad fritids efter skolan samt korttidsboende. I skolan har de en tydlig och för M. förståelig struktur och där har det mestadels fungerat bra. Efter ansökan av modern blev M. placerad på ErikPers hem för vård och boende (HVB) år 2007 då hon varit våldsam mot modern och systern. På grund av att hon blivit aggressiv på ErikPers blev hon förd till Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP). Hon återvände dock till ErikPers efter en dag. Placeringen på ErikPers HVB avslutades fem dagar senare då behandlingshemmet inte ansåg sig kunna tillgodose M:s behov. Hösten 2007 placerades M. på behandlingshemmet SRK Konsultation AB - Vildängeln HVB eftersom hemsituationen med boende hos modern, korttidsboende samt skola och fritids inte längre fungerade. Denna placering avslutades den 12 januari 2008 då modern hämtade hem sin dotter. Den utredning som inleddes i februari 2008, genom M.O:s ansökan, lades ned i mars 2008 eftersom M.O. inte medverkat i utredningen och inte önskade stöd. Nuvarande utredning påbörjades den 20 maj 2008 efter en anmälan från Adolfsbergsskolan. - Den 20 maj 2008 kontaktar Adolfsbergsskolan socialtjänsten med anledning av att M. varit utagerande. Hon har slagit sönder och på andra sätt förstört inredningen i skolan. Skolpersonal bedömer att de inte kan ha kvar M. i skolan med tanke på de andra elevernas säkerhet. Skolpersonal är orolig för M:s psykiska tillstånd. Hon har även skrivit brev med självdestruktivt innehåll och personal upplever att hon inte är verklighetsförankrad. Det bedöms att hon behöver komma till BUP för utredning. M. vägrar att följa med. Hon slår omkring sig och springer i väg från skolan. Mot bakgrund av detta fattar socialnämndens ordförande beslut om att omedelbart omhänderta M. och hon förs till BUP. Socialtjänsten informerar M.O. som säger att hon inte kan ta hand om M. Hon vill att dottern placeras utanför hemmet. M. blir inlagd enligt LPT på grund av sitt instabila psykiska tillstånd. LPT-vården upphör den 21 maj 2008. När BUP skriver ut M. placeras hon på Familjeresursen Lägenheten. M. kommer i konflikt med de andra ungdomarna på Lägenheten. Den 9 juni 2008 meddelar Lägenheten att situationen är ohållbar och att de inte kan ha kvar M. Extrapersonal kallas in till Lägenheten och de andra ungdomarna flyttas temporärt. Som en tillfällig lösning placeras M. hos sina morföräldrar. Sedan den 19 juni 2008 är M. placerad på Alma HVB. - Socialnämnden upplever att M.O. är mån om sin dotter men har svårt att sätta gränser. Hon är också ambivalent i sin inställning hur vården av M. ska ordnas. Om vård enligt LVU beslutas av rätten är planeringen att M. ska kvarstanna på Alma HVB. Behandlingshemmet, som har sex platser, är specialiserat på att ta emot flickor med sådana neuropsykiatriska funktionshinder som M. har. Den behandlingsmetod som tillämpas på Stuveryds behandlingshem används även på Alma HVB. Den behandlande läkaren på Alma är densamma som utförde den neuropsykiatriska utredningen av M. Förhoppningen är att M. ska få en långsiktig placering och den hjälp som hon behöver. Det är därför viktigt att vården kan bestå utan avbrott. - Länsrätten gör följande bedömning. - Av utredningen framgår att M:s funktionshinder medför ett självdestruktivt och utagerande beteende. Hon är impulsstyrd och har svårt att integrera sinnesintryck. Vid flera tillfällen har hon skadat både sig själv och andra. De beteenden hon uppvisar medför en risk för henne att hamna i destruktiva situationer. Modern klarar inte av att ha henne boende hemma och flera institutioner där M. vistats har inte heller klarat av henne. Det får anses klarlagt i målet att M. genom ett socialt nedbrytande beteende utsätter sin hälsa och utveckling för en påtaglig risk på sådant sätt som avses i 3 § LVU. Hon får mot bakgrund härav anses ha ett omfattande och angeläget behov av vård utom hemmet. - M. har varit placerad i flera familjehem, behandlingshem samt utredningshem under sin uppväxt. De insatser som har skett i öppenvården har enligt utredningen inte visat sig vara tillräckliga. Det är utrett att M. har ett uttalat vårdbehov. M.O. tillstår också ett vårdbehov men motsätter sig dock att vården sker enligt LVU. M.O. menar att det föreligger ett samtycke till vård i frivilliga former. I målet har det emellertid framkommit att M.O. har haft en ambivalent inställning till vilken vårdform som är bäst för dottern och det nu lämnade samtycket till vård är inte heller ovillkorat. Mot bakgrund av detta finner länsrätten att ett beslut om vård enligt LVU är nödvändigt för att garantera att M., även långsiktigt, erhåller behövlig vård. Behövlig vård kan således enligt länsrättens bedömning inte ges på frivillig väg. Socialnämndens ansökan ska därmed bifallas. - Länsrätten bifaller socialnämndens ansökan och förordnar att M. ska beredas vård med stöd av 1 § andra stycket och 3 § LVU. - Domen gäller i denna del omedelbart.

M.O. överklagade länsrättens dom och yrkade att kammarrätten skulle upphäva domen och lämna socialnämndens ansökan om vård enligt LVU utan bifall. M.O. anförde bl.a. följande. Hon samtycker till den av socialnämnden planerade vården, varför det saknas grund för vård enligt LVU. Hon har förklarat att hon inte klarar av att ha M. hemma, vilket talar för att hon inte kommer att återkalla sitt samtycke. Hennes enda förbehåll gäller den hypotetiska situationen att M. utsätts för sådana missförhållanden som när hon vistades på HVB-hemmet Vildängeln. M. lider fortfarande av sviterna efter de övergrepp som ägde rum där. Det bör påpekas att hon inte hämtade M. därifrån utan att ha mycket goda skäl. I en liknande situation kommer hon återigen att återkalla sitt samtycke till vård. M. har på grund av sitt funktionshinder svårt att göra skillnad mellan olika HVB-hem. För M. är ett HVB-hem en plats där hon när som helst kan bli utsatt för övergrepp. En samtyckesförklaring med återkallelseförbehåll som tar sikte på i behandlingshemmet förekommande misshandel ska betraktas som ett fullödigt samtycke till vård.

Socialnämnden bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. M.O. uppvisar en ambivalent inställning till vilken vårdform som är bäst för M. och hur vården ska ordnas. De samtycken hon tidigare givit uttryck för har varit villkorade och har ändrats över tid. M.O:s uttalande om att hon önskar att M. ska vara placerad i familjehem visar att hennes återkallelseförbehåll inte endast tar sikte på eventuell misshandel i behandlingshemmet. En familjehemsplacering är varken tillräcklig eller realistisk med tanke på M:s problem. Det föreligger stora brister i kommunikationen mellan socialtjänsten och M.O., som meddelat att hon önskar avsäga sig all kontakt med såväl handledare som gruppchef. - Socialtjänsten nödgades den 15 augusti 2008 att återigen omplacera M. då personalen på HVB-hemmet Alma meddelade att de inte kunde ha kvar henne. Hon hade då vid ett flertal tillfällen hamnat i konflikt med övriga ungdomar på Alma samt uppträtt hotfullt. Hon hade slagit sönder ett flertal fönsterrutor och kastat glasskärvor mot personalen samt hotat att skära sig själv. Vidare hade hon slagit och skadat sig själv. M. uttryckte att hon gjorde detta för att kunna visa upp blåmärken och hotade med att anmäla andra för misshandel. M. omplacerades till SiS-institutionen Lövsta skolhem. Hon vistas nu på en låst akutplats på en avdelning med hög personaltäthet och endast fyra ungdomar. M:s omfattande vårdbehov kan inte tillgodoses och garanteras över tid på annat sätt än med stöd av LVU.

M:s ställföreträdare bestred bifall till överklagandet och anförde följande. Som framgår av länsrättens dom har M.O. och M. samtyckt till de då aktuella vårdinsatserna. På de skäl som länsrätten anfört i sin dom bör vården, trots samtycket, ske med stöd av LVU.

Kammarrätten i Jönköping (2008-12-19, Stelzer, Ådahl, referent), som den 10 december 2008 hållit muntlig förhandling i målet, yttrade efter att ha redovisat vad parterna anfört vid den muntliga förhandlingen: - Kammarrätten gör följande bedömning. - Tillämplig lagstiftning framgår av länsrättens dom. - Enligt förarbetena till LVU (prop. 1989/90:28 s. 109) menas med socialt nedbrytande beteende att den unge beter sig på ett sätt som avviker från samhällets grundläggande normer. Exempel på detta är att den unge begår något eller några enstaka allvarliga brott utan att man för den sakens skull kan tala om brottslig verksamhet. Vidare kan det vara fråga om att den unge vistas - annat än tillfälligt - i en så kallad knarkarkvart eller någon annan missbruksmiljö eller att den unge prostituerar sig eller uppträder på en sexklubb. Det bör dock framhållas att beteendet även ska innebära en påtaglig risk för den unges hälsa och utveckling. Av anförd proposition (s. 67) framgår vidare följande. När det gäller ungdomar som till följd av en psykisk störning missbrukar, begår brott eller har ett annat socialt nedbrytande beteende kan det finnas skäl att ingripa med ett LVU-omhändertagande. Socialtjänsten har det yttersta ansvaret för att barn och ungdomar som far illa får den hjälp som de behöver. Det måste dock från fall till fall avgöras vilken vård som är lämpligast. I vissa fall kan den nödvändiga vården ges inom ramen för socialtjänstens egna behandlingsresurser, i andra fall kan det vara lämpligare att bereda den unge vård inom psykiatrin. - Regeringsrätten har i rättsfallsreferatet RÅ 2000 ref. 33 utvidgat begreppet socialt nedbrytande beteende. Regeringsrätten fann att en femtonårig pojke hade ett sådant beteende och att hans hälsa och utveckling utsattes för risk till följd av ett beteende som sammanfattades enligt följande. "[Pojken] har ett aggressivt uppträdande och svårt att behärska sig. Detta leder till att han hotar och slår sina kamrater och anhöriga. I sådant sammanhang har han också använt kniv. Han har avstängts från olika skolor och andra institutioner därför att man inte kunnat garantera hans egen och andras säkerhet. Utöver våld har han gjort sig skyldig till annat brottsligt handlande. Han har tydligt visat en dragning till asociala och destruktiva miljöer." - M. har ett neuropsykiatriskt funktionshinder i form av ADHD och autismspektrumstörning. Att en person har denna typ av funktionshinder innebär i sig inte att hon uppvisar ett socialt nedbrytande beteende i LVU:s mening. Det är först om hon till följd av funktionshindret uppvisar t.ex. ett socialt nedbrytande beteende som det kan finnas skäl att ingripa med ett LVU-omhändertagande. - Av utredningen i målet framgår att M., till följd av sitt psykiska funktionshinder, reagerar med aggressivitet när hon överväldigas av stimuli som hon inte förstår. Det förekommer enligt utredningen att hon vid sådana tillfällen går till "besinningslösa handgripligheter". Hon har beväpnat sig med tillhyggen, uttalat hot samt vid flera tillfällen skadat både sig själv och andra. M. har under sin uppväxt vistats på flera institutioner. Hennes utagerande beteende med hot och handgripligheter har lett till ohållbara situationer, bl.a. på hennes skola i maj 2008, på HVB-hemmet Lägenheten i juni 2008 samt på HVB-hemmet Alma i augusti 2008. Kammarrätten finner att M:s utagerande beteende, som det beskrivs i utredningen, måste anses strida mot samhällets grundläggande normer. Det utgör därmed ett sådant socialt nedbrytande beteende som kan ligga till grund för vård enligt 3 § LVU. Den omständigheten att beteendet är en yttring av M:s psykiska funktionshinder föranleder inte någon annan bedömning (jfr prop. 1989/90:28 s. 67 och RÅ 2000 ref. 33). - Genom sitt utagerande beteende utsätter M. sin hälsa och utveckling för en påtaglig risk att skadas. Hon ska därmed beredas vård enligt 3 § LVU, om inte behövlig vård kan ges på frivillig väg. M.O. har förklarat att hon samtycker till behövlig vård enligt socialnämndens vårdplanering. Med hänsyn till att M.O. tidigare har motsatt sig institutionsplacering av M. samt till hennes alltjämt uttalade ovilja till dialog med socialtjänsten, finner kammarrätten att det i vart fall kan antas att samtycket inte är tillräckligt för att garantera den behövliga vården i ett längre tidsperspektiv. Därtill kommer att M., som inom kort fyller 15 år, enligt vad som upplysts inte samtycker till planerad vård utan vill flytta hem till sin mor. Kammarrätten finner mot angiven bakgrund att behövlig vård måste säkerställas genom LVU. Förutsättningarna för vård med stöd av 1 § andra stycket och 3 § LVU är därmed uppfyllda, varför överklagandet ska avslås. - Kammarrätten avslår överklagandet.

Kammarrättsrådet Alkman var av skiljaktig mening och yttrade: Omständigheterna i förevarande mål liknar i allt väsentligt de omständigheter som förelåg i kammarrättens mål 514-08 med enahanda frågeställning. Kammarrätten fann i sin dom den 26 februari 2008 i det målet att det kraftigt fysiskt utagerande beteendet hos en tonårig pojke med psykiska funktionshinder var en yttring eller del av dennes funktionshinder. Beteendet kunde enligt kammarrättens mening inte anses utgöra ett socialt nedbrytande beteende i den mening som avses i 3 § LVU. Jag gör mot denna bakgrund bedömningen att M:s beteende såsom det beskrivits i utredningen inte kan uppfattas som ett sådant socialt nedbrytande beteende som förutsätts enligt 3 § LVU. Jag vill på grund härav upphäva länsrättens dom

M.O. och M. överklagade kammarrättens dom och yrkade att Regeringsrätten skulle upphäva domen och avslå socialnämndens ansökan om vård enligt LVU. I andra hand yrkade de att målet skulle återförvisas till kammarrätten på den grunden att kammarrätten underlåtit att höra M. - M.O. och M. anförde bl.a. följande. Av förarbetena till LVU framgår att ungdomar som till följd av en psykisk störning har ett socialt nedbrytande beteende kan bli föremål för vård enligt lagen. M:s beteende är emellertid inte en följd av en psykisk störning utan en typisk del och yttring av hennes funktionshinder. För att ett beteende ska anses vara "en följd" av en psykisk störning måste det vara frikopplat från störningen i sig. M. har alltså beretts vård enligt LVU, inte till följd av sitt funktionshinder utan på grund av det. Rättsfallet RÅ 2000 ref. 33, som åberopats av kammarrätten, är inte relevant för frågan huruvida ett beteende som är en del eller yttring av den unges funktionshinder utgör ett socialt nedbrytande beteende. I referatet var inte fråga om en funktionshindrad person utan det fanns endast en misstanke om att han möjligen kunde lida av DAMP.

Socialnämnden bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. M. har vid ett stort antal tillfällen varit hotfull och våldsam mot sin omgivning och skadat såväl sig själv som andra. Vid ett par tillfällen har hon använt glasskärvor som tillhygge. På grund av sitt beteende har hon stängts av från skola och flera behandlingshem då dessa inte kunnat garantera hennes eller övrigas säkerhet. Utöver våld och hot har M. även gjort sig skyldig till omfattande skadegörelse. M:s funktionshinder, som bl.a. medför att hon är utagerande, impulsstyrd och har svårt att integrera sinnesuttryck, utgör i sig inte grund för ett ingripande med stöd av LVU. Huruvida hennes beteende är orsakat av eller utgör en yttring av eller del av hennes psykiska funktionshinder går inte att uttala sig om. Det kan dock antas att beteendet i vart fall delvis är en följd av hennes psykiska funktionshinder. M:s beteende avviker från samhällets grundläggande normer på sådant sätt att det utgör ett socialt nedbrytande beteende som innebär en påtaglig risk för att hennes hälsa och utveckling skadas.

Regeringsrätten inhämtade yttrande från Socialstyrelsen i målet. Av yttrandet framgick sammanfattningsvis följande.

En psykisk störning eller en utvecklingsstörning hos den unge utgör i sig inte grund för vård med stöd av LVU. Den psykiska störningen eller utvecklingsstörningen kan dock ibland utgöra orsaken till ett missbruk, till att den unge begår brott eller har ett annat socialt nedbrytande beteende. Det kan i sådana fall finnas stöd för ett omhändertagande enligt LVU. För att dessa personer ska få adekvat vård måste dock hänsyn tas till de speciella behov som kan uppkomma till följd av den psykiska störningen respektive utvecklingsstörningen. - Av utredningen framgår att den direkta anledningen till nuvarande placering var att M. slog sönder och på annat sätt förstörde inredningen i skolan och att skolan var orolig för hennes och andra elevers säkerhet. M. har ett självdestruktivt beteende. Hon har ett öppet sexualiserande beteende som kan försätta henne i farliga situationer där hon riskerar att bli utnyttjad. Hon behöver hjälp att förändra sitt beteende så att hon lär sig att kontrollera sin impulsivitet och aggressivitet. Hon behöver vidare hjälp för att inte hota och skada sig själv och andra människor för att få sin vilja igenom. - Socialstyrelsen finner att det av utredningen framgår att M:s beteende i sig är ett sådant socialt nedbrytande beteende som avses i LVU. Den omständigheten att det av utredningen framgår att beteendet beror på hennes funktionshinder kan inte föranleda någon annan bedömning. Det förhållandet att fråga således kan vara om ett socialt nedbrytande beteende i LVU:s mening innebär inte i sig att LVU-vård är lämplig i en situation som den förevarande. Socialstyrelsen tar inte ställning i den frågan.

Regeringsrätten (2010-03-03, Billum, Kindlund, Knutsson, Jermsten, Stenman) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. M. har inte överklagat länsrättens dom. Kammarrättens dom, som innebär att länsrättens dom inte ändras, kan vid sådant förhållande inte anses ha gått henne emot. M. har därför enligt 33 § andra stycket förvaltningsprocesslagen (1971:291) inte rätt att föra talan mot kammarrättens dom (jfr RÅ 1992 not. 366 och RÅ 1997 not. 72). Hennes överklagande ska därför avvisas.

Enligt 1 § andra stycket LVU ska den som är under 18 år beredas vård enligt lagen, om någon av de situationer som anges i 3 § föreligger och det kan antas att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av den eller dem som har vårdnaden om henne och, när den unge har fyllt 15 år, av henne själv. De situationer som avses är att den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende.

Av utredningen framgår att M., som nu är 16 år gammal, har ett neuropsykiatriskt funktionshinder i form av ADHD och autismspektrumstörning vilket innebär att hon är impulsstyrd och självdestruktiv och lätt blir utagerande och aggressiv. Hon kan i sådana situationer bli våldsam och skada både sig själv och andra. Frågan i målet är om M. har ett sådant socialt nedbrytande beteende som avses i 3 § LVU.

I LVU finns inte någon definition av vad som avses med "socialt nedbrytande beteende". Enligt förarbetena avses med uttrycket att den unge beter sig på ett sätt som avviker från samhällets grundläggande normer. Som exempel nämns att den unge begår något eller några enstaka brott utan att man för den skull kan tala om brottslig verksamhet. Det kan också vara fråga om att den unge vistas - annat än tillfälligt - i en s.k. knarkarkvart eller någon annan missbruksmiljö eller att den unge prostituerar sig eller uppträder på en sexklubb. I första hand är begreppet avsett att täcka fall då den unge befinner sig i en olämplig miljö eller prostituerar sig (prop. 1989/90:28 s. 67 och 109).

Regeringsrätten har i RÅ 2000 ref. 33 funnit att begreppet "socialt nedbrytande beteende" även kan avse andra situationer än de som nämns i förarbetena. I det fallet var det fråga om en femtonårig pojke som hade ett aggressivt uppträdande och svårt att behärska sig. Han hade hotat och slagit kamrater och anhöriga samt använt kniv. Utöver våld hade han gjort sig skyldig till annat brottsligt handlande (bl.a. stöld och olaga hot) samt missbrukat narkotika och han hade en tydlig dragning till asociala och destruktiva miljöer. Pojken i rättsfallet misstänktes ha någon form av psykiskt funktionshinder men någon diagnos hade inte ställts.

En psykisk störning hos den unge utgör i sig inte grund för vård enligt LVU. När det gäller ungdomar som till följd av en psykisk störning missbrukar, begår brott eller har ett annat socialt nedbrytande beteende kan det dock finnas skäl att ingripa med ett omhändertagande med stöd av lagen (a. prop. s. 67).

Sedan LVU tillkom har gränsdragningen mellan LVU och lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT) aktualiserats i bl.a. två statliga utredningar, dels Barnpsykiatrikommitténs betänkande Det gäller livet. Stöd och vård till barn och ungdomar med psykiska problem (SOU 1998:31), dels LVU-utredningens betänkande Omhändertagen. Samhällets ansvar för utsatta barn och unga (SOU 2000:77).

Barnpsykiatrikommittén konstaterade att det råder stor rättsosäkerhet för de ungdomar som inte uppfyller förutsättningarna för att beredas vård inom socialtjänsten på grund av sitt beteende men som samtidigt inte heller uppfyller kravet på allvarlig psykisk störning enligt LPT. Kommittén påpekade att många av dessa ungdomar har ett stort vårdbehov men att psykiska problem inte utgör grund för ett ingripande med stöd av 3 § LVU. Socialtjänsten tvingas därför ibland söka brister i den unges hemmiljö för att kunna bereda den unge vård. Kommittén efterlyste en översyn av gränserna för när vård ska beredas den unge med stöd av LVU respektive LPT (SOU 1998:31 s. 216).

Regeringen beslutade därefter att tillkalla en särskild utredare med uppgift att göra en översyn av LVU och därmed sammanhängande frågor (LVU-utredningen). Frågan om ovannämnda gränsdragningsproblematik fanns med i utredningens direktiv. Utredaren kom fram till att LVU inte borde utvidgas till att omfatta unga med psykiska problem och anförde bl.a. följande (SOU 2000:77 s. 171-173). Psykiska problem hos den unge utgör i sig inte grund för ett ingripande med stöd av LVU. Om den unge inte uppfyller kravet på allvarlig psykisk störning enligt LPT kan inte heller den lagen tillämpas. Problemet verkar enligt Barnpsykiatrikommittén främst gälla tonårsflickor som på grund av sina psykiska problem är självdestruktiva, vilket bl.a. kan yttra sig i ätstörningar och självmordsförsök. Men det gäller även ungdomar med psykiska och sociala problem som befinner sig i ett gränsland mellan LVU och LPT. Frågan har därför väckts om lagstiftningen behöver ändras för att ge ungdomarna behövlig vård. Det råder stor enighet bland företrädare för socialtjänsten och barn- och ungdomspsykiatrin att LVU inte ska utvidgas till att omfatta även ungdomar med psykiska problem eftersom det skulle kräva en helt annan kompetens och organisation än som idag finns inom socialtjänsten. Ungdomar med psykiska problem har rätt att få stöd och hjälp hos den instans som har kompetens att behandla dem, nämligen psykiatrin. Slutsatsen är att varken LVU eller LPT ska ändras. De problem som uppmärksammats med att bereda ungdomar med psykiska problem behövlig vård handlar dels om kvalitativa brister i den psykiatriska vården, dels om att samarbetet mellan socialtjänsten och barn- och ungdomspsykiatrin måste utvecklas. Detta kan inte lösas genom att utvidga tvånget mot unga människor. Regeringen anslöt sig till LVU-utredningens bedömning (prop. 2002/03:53 s. 87 ff.).

Regeringsrätten gör följande bedömning.

Av vad som anförts i det föregående framgår att en ungdom som lider av en psykisk störning inte enbart av det skälet får bli föremål för vård enligt LVU. För att sådan vård ska bli aktuell krävs, i de s.k. beteendefallen, att personen i fråga missbrukar eller bedriver brottslig verksamhet eller, såvitt nu är av intresse, uppvisar något annat socialt nedbrytande beteende. Om någon av dessa situationer är för handen kan LVU på samma sätt som gäller andra ungdomar komma i fråga. Att det finns en psykiatrisk grundproblematik utgör alltså inget hinder mot att tillämpa LVU men är inte heller en tillräcklig förutsättning.

Enligt Regeringsrättens mening följer av vad som nu sagts att ett beteende som närmast kan betraktas som symtom på en psykisk störning inte utgör ett sådant socialt nedbrytande beteende som avses i 3 § LVU. I annat fall skulle själva störningen i realiteten tillåtas ligga till grund för ett beslut om LVU vilket, som framgått ovan, inte är avsikten med lagen. För att ett visst beteende ska karakteriseras som ett socialt nedbrytande beteende i LVU:s mening bör krävas att det inte framstår som ett uttryck för den psykiska störningen utan i princip lika väl kan iakttas hos någon utan ett sådant funktionshinder.

I målet har inte annat framkommit än att det beteende som M. uppvisar i huvudsak är att betrakta som symtom på hennes psykiska funktionshinder.

Beteendet är därmed inte att hänföra till sådant socialt nedbrytande beteende som avses i 3 § LVU. M.O:s överklagande ska därför bifallas.

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avvisar M:s överklagande.

Med bifall till M.O:s överklagande undanröjer Regeringsrätten underinstansernas domar och avslår socialnämndens ansökan om vård enligt LVU.

Föredraget 2010-02-10, föredragande Borgstedt, målnummer 146-09

Anm. Samtidigt avgjordes mål nr 8480-08, där omständigheterna var likartade och utgången densamma.

Prop. 1989/90:28 s. 67, 109; prop. 2002/03:53 s. 87 ff.; SOU 1998:31 s. 216; SOU 2000:77 s. 171-173
Litteratur:
Prop. 1989/90:28 s. 67, 109; prop. 2002/03:53 s. 87 ff.; SOU 1998:31 s. 216; SOU 2000:77 s. 171-173

Rättsfall från Regeringsrätten
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2010-03-03

Målnummer:
146-09