Avlägsna eller hypotetiska risker för att barnets hälsa eller utveckling skadas kan inte läggas till grund för beslut om vård enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga.

Socialnämnden i Umeå kommun ansökte hos Länsrätten i Västerbottens län om att J., född i mars 2008, skulle beredas vård med stöd av 1 och 2 §§ lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU.

M.S. och J:s ställföreträdare bestred bifall till ansökan.

Länsrätten i Västerbottens län (2008-12-11, ordförande Hägglöf), som höll muntlig förhandling i målet, yttrade: Enligt 1 § andra stycket och 2 § LVU ska den som är under 18 år beredas vård enligt LVU, om det på grund av fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas. En ytterligare förutsättning för att vård enligt LVU ska beredas den unge är att det kan antas att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av den eller dem som har vårdnaden om honom och, när den unge fyllt 15 år, av honom själv. - I socialnämndens utredning har uppgetts bl.a. följande. J:s föräldrar har båda en lindrig utvecklingsstörning. M.S. är ensam vårdnadshavare. Hon ligger begåvningsmässigt på en åldersnivå motsvarande 10 - 11 år. Hennes omsorgsförmåga har utretts av Familjegården Skogsdungen, där M.S. och J. varit placerade sedan den 27 mars. J. har efter sin födelse i stort sett haft en bra tillväxt och hon har varit pigg och kontaktsökande. Under utredningstiden har man sett tecken på en negativ utveckling hos J. Hon har blivit mer passiv med att ge uttryck för sina behov och hennes strävan efter uppmärksamhet från modern och omgivningen har avtagit. Hon har visat tecken på svag motorisk utveckling och anknytningen till modern brister. Bedömningen är att bristerna i omsorgen om J. är omfattande och allvarliga och att J. inte får sina behov tillgodosedda samt att det finns en påtaglig risk för att hennes utveckling och hälsa skadas på kort och på lång sikt. Trots omfattande stöd runt modern M.S. under en sju månader lång period med personalstöd dygnet runt har hon inte utvecklats för att tillgodose J:s behov. Bedömningen är att J. har behov av vård och omsorg utanför hemmet för att utvecklas på ett positivt sätt och därför föreslås en familjehemsplacering. Möjligheten till stöd i hemmet för M.S. har övervägts men bedömningen är att hennes brister är så omfattande och av sådan karaktär att de inte kan kompenseras med stöd i hemmet. Det skulle innebära att J. har många personer som tar del i omsorgen om henne under hela hennes uppväxt. Detta innebär en risk för att hon inte får den stabilitet och kontinuitet hon behöver med möjlighet att knyta an till en eller två vuxna, vilket är ytterst viktigt för ett litet barn som J. Hennes psykiska behov skulle inte bli tillgodosett med en lösning som består av många vårdare. Övervägande har gjorts angående det stöd som mormor U.S. och hennes sambo D.W. kan utgöra för J. De utgör en viktig resurs för J. och M.S. i hennes föräldraroll, men deras insats svarar inte mot J:s psykologiska och känslomässiga behov. Deras insats kan heller inte kompensera M.S:s brister och mot bakgrund av deras ålder är denna lösning inte tillräcklig eller stabil för att trygga J:s omsorgssituation över tid. M.S. samtycker inte till en familjehemsplacering och J:s behov måste därför tryggas genom vård enligt LVU. - I ett utlåtande från Familjegården Skogsdungen gällande utredning under april - juni 2008 har uppgetts bl.a. följande. Personalen har jobbat aktivt med samspelet mellan M.S. och J. och betonat vikten och nödvändigheten av en nära relation. Först i slutet av bedömningstiden kunde personalen se att hon tog initiativ till samspel genom att söka ögonkontakt, le och prata med J. Personalen uppfattade att M.S. inte styrdes av J:s signaler och hade svårt att "tona in" J:s tillstånd och känsla. M.S. var oförutsägbar i sitt samspelsmönster och episoderna av samspel var korta och fragmenterade. J:s förändrade beteende med allt svagare signaler har tolkats som en effekt av att M.S. inte kunnat eller förstått vikten av att ge ett snabbt och förutsägbart gensvar. M.S. har haft svårt att komma ihåg och har behövt mycket stöd över tid för att tillägna sig nya kunskaper och färdigheter. - I ett kompletterande utlåtande den 8 oktober 2008 gällande utredning augusti - september har sammanfattningsvis uppgetts följande. M.S. har visat att hon med omfattande stöd kan lära sig olika färdigheter men att hon inte förmår använda dessa på ett flexibelt och situationsanpassat sätt. Hon visar sig ha mycket svårt att förstå varför hon gör det hon gör och är mekanisk i sin omsorg om J. Hon har inte utvecklats i att kunna skapa och möjliggöra några positiva samspelssituationer med J. som präglas av dialog, bekräftelse, empati och ömsesidighet. Hon har inte utvecklats i förmågan att tolka och besvara J:s signaler på ett adekvat sätt. - I ett läkarutlåtande den 15 juli 2008 har leg. läkaren och specialisten i barn- och ungdomspsykiatri A.A. uppgett bl.a. följande. I samtal med M.S. framkommer med tydlighet att hon är medveten om sitt behov av stöd och hjälp när det gäller omvårdnaden om J. Hon kan också beskriva att hon känner sig sviken av J:s far och att det betyder så mycket för henne att ha J. hos sig att hon har svårt att se ett liv utan dottern. Hon kan beskriva att hon lär sig långsamt och att hon behöver tid på sig. I de observationer som gjorts på Skogsdungen framgår att hon har svårigheter att förstå och tolka J:s signaler och behov. Hon har svårigheter att se och bedöma behoven men kan lära sig detta med ständig vägledning av personalen. Detta tyder på att det finns genomgripande brister i hennes omsorgsförmåga som kan ses i det dagliga samspelet. Konsekvenserna för ett barn att växa upp med förälder som kontinuerligt brister i förmågan att läsa av och tolka och förstå barnets behov är mycket stora och genomgripande. Barnet är helt beroende av att få gensvar och kunna utveckla alla sina färdigheter i samspel med en vuxen vårdnadshavare. För J:s del skulle det på kort och lång sikt innebära att hon inte utvecklas kognitivt, känslomässigt och motoriskt/fysiskt i den takt som är normal, vilket ger en utvecklingsförsening som det sedan är svårt att bedöma omfattningen av. Stödinsatser från samhällets sida till utvecklingsstörda föräldrar måste vara individuellt anpassade till förälderns behov, ges under lång tid och föräldrarna måste få möjlighet att lära sig i sin egen takt och uppmuntras att delta i det egna lokala sammanhanget. Det är en allmän uppfattning att ett äldre barn mår bra av att ha flera trygga vuxna omkring sig, men ser man till det lilla barnet är det viktigare att kunna relatera oftast till en eller ett par individer, vilket är gynnsamt för anknytningsprocessen. - - - I en journalanteckning förd vid mottagningsbesök den 11 november 2008 vid barn- och ungdomskliniken vid Norrlands universitetssjukhus har läkaren M.L. uppgett följande under bedömning. Vid dagens läkarundersökning uppvisar J. ett helt normalt fysiskt status och likaså helt normal psykomotorisk utvecklingsnivå och näringstillståndet är gott. Flickan uppvisar heller inga tecken till vanvård. - (Länsrätten redovisade härefter utförligt uppgifter som lämnats vid vittnesförhör med förenämnde A.A., en enhetschef vid Familjegården Skogsdungen samt M.S:s moder U.S. och dennas sambo D.W. Vidare redovisades vad socialnämnden och M.S. samt barnets ställföreträdare uppgett vid den muntliga förhandlingen.) - Länsrättens bedömning - Målet rör frågan om J. ska beredas vård med stöd av LVU. Genom utredningen från Familjegården Skogsdungen är det utrett att modern M.S. har brister i sin omsorgsförmåga om J. när det gäller förmågan till samspel och att förstå, tolka och besvara dotterns signaler och behov. A.A:s utlåtande ger stöd för att dessa brister medför en påtaglig risk för att J:s utveckling skadas. J. är därför i behov av vård. Frågan är vad som kan anses vara behövlig vård för J. - Enligt socialnämndens bedömning har J. behov av vård och omsorg utanför hemmet i form av en familjehemsplacering. M.S:s förslag till vårdplan är att hon och J. ska ha ett gemensamt boende med modern U.S. och hennes sambo D.W. med kompletterande insatser som socialnämnden anser nödvändiga. Enligt nämndens bedömning är en sådan lösning inte tillräcklig för att tillgodose J:s behov, varvid nämnden i huvudsak har hänvisat till att U.S:s och D.W:s ålder innebär ett problem sett över tid samt att den föreslagna lösningen skulle föranleda ett otillräckligt nätverk för J. - Enligt vad som framkommit har M.S. och U.S. och D.W. en nära relation och det framgår inte annat än att det är stabila förhållanden i familjen. U.S. och D.W. har förklarat sig villiga att ge M.S. den hjälp och det stöd som hon behöver och de har också ställt sig positiva till att ta emot hjälp från socialtjänsten. Det finns också stöd för att det finns en anknytning mellan M.S. och J., som nu snart är nio månader gammal, och även mellan J. och U.S. och D.W. Det har bland annat påtalats att man sett en positiv utveckling hos J. när hon varit på helgbesök hos dem under hösten. Enligt A.A. är den första anknytningen mellan mor och barn viktig att behålla om det finns möjligheter till det och enligt hans bedömning kan en mor och två nära stödjare vara bra för ett litet barn i anknytningsprocessen. Det finns också ett visst nätverk runt omkring M.S. och J., förutom U.S. och D.W., även om det inte är optimalt. Detta nätverk kan utvecklas vidare när det blir aktuellt med förskoleverksamhet för J. När det gäller U.S:s och D.W:s ålder kan den visserligen vara en nackdel sett över tid, men detta bör enligt länsrättens mening inte tillmätas någon avgörande betydelse när det gäller frågan om vad som är behövlig vård för J. Fördelen med att växa upp med sin släkt måste också kunna beaktas och vägas in vid prövningen. En sådan lösning innebär också att man undviker en ny anknytningsprocess för J., som det skulle bli om hon placeras i ett familjehem. - Sammantaget anser länsrätten att det inte framkommit uppgifter som innebär att J. inte skulle få den vård och omsorg som hon är i behov av för sin utveckling genom den lösning med ett gemensamt boende som M.S. framfört och med det kompletterande stöd som socialnämnden anser behövligt. Det finns härvid, med utgångspunkt från befintlig utredning, inte anledning att tro att insatser genom socialtjänsten skulle behövas i sådan omfattning att detta omöjliggör stöd i hemmet. Det finns inte heller anledning att anta att M.S. inte skulle följa den föreslagna alternativa planeringen. På grund av det anförda finner länsrätten inte tillräckligt stöd för bedömningen att J:s behov av vård förutsätter att hon placeras i ett familjehem. Länsrätten bedömer däremot att behövlig vård kan ges på frivillig väg genom ett gemensamt boende som föreslagits och med det kompletterande stöd som socialnämnden anser nödvändigt. Det föreligger därför inte förutsättningar att bereda J. vård med stöd av LVU. Socialnämndens ansökan ska därför avslås. - Länsrätten avslår socialnämndens ansökan.

Socialnämnden överklagade länsrättens dom och yrkade att kammarrätten med ändring av domen skulle bifalla nämndens ansökan om att J. skulle beredas vård med stöd av LVU. Vidare yrkades att kammarrättens beslut om vård skulle gälla omedelbart.

M.S. bestred bifall till överklagandet och det interimistiska yrkandet. J:s ställföreträdare bestred bifall till överklagandet.

Kammarrätten i Sundsvall (2009-03-16, Sjödin, Branting, referent, Jakobsson), som höll muntlig förhandling i målet, yttrade: Socialnämnden har till stöd för sin talan i kammarrätten anfört i huvudsak följande. M.S. har i målet vidgått att det föreligger sådana brister i hennes omsorg om J. att det finns en påtaglig risk för att dotterns hälsa och utveckling skadas om hon vårdas i det egna hemmet. Enligt socialnämndens bedömning kan M.S:s stora behov av stöd för att klara av vården och skötseln av J. inte tillgodoses av flickans mormor och hennes sambo i kombination med stödinsatser från socialtjänsten. Personalen på Familjegården Skogsdungen har bedömt att det inte är möjligt att med enbart stöd till M.S. i hennes föräldraroll tillförsäkra J. en god vård. J:s vårdbehov kräver att någon annan än M.S. har huvudansvaret för vården av dottern och enligt vad M.S. själv har uppgivit är det mormodern som kommer att ha detta ansvar. För att ett barn stadigvarande ska bo hos och fostras av andra än vårdnadshavarna krävs att dessa personer av socialnämnden bedömts vara lämpliga för sin uppgift. Enligt socialnämnden är det oklart om J:s mormor och hennes sambo har förutsättningar att vara familjehem för J. De har blivit tillfrågade men förklarat sig inte vara villiga att medverka i den utredning som krävs för att få ett medgivande. För att J. ska kunna utvecklas optimalt behöver hon en stabil tillvaro under hela sin uppväxt. Socialnämnden ställer sig tveksam till huruvida mormodern och hennes sambo, främst med hänsyn till deras ålder och mormoderns ohälsa, kommer orka att tillgodose J:s behov över tid och därtill även ha ett ansvar för M.S. Mormodern är idag 60 år och kommer att vara 75 år när J. fyller 15 år. Det bör här också beaktas att mormoderns och hennes sambos relation har varat under en förhållandevis kort tid och att det därmed föreligger en viss osäkerhet om huruvida deras relation kommer att hålla för de påfrestningar som det innebär att ha ett gemensamt boende på sätt som har föreslagits. Vidare kan det enligt socialnämndens mening ifrågasättas om mormodern verkligen har insikt om M.S:s bristande förmåga att ens tillgodose J:s grundläggande behov. Eftersom både M.S. och mormodern kommer att vara hemma på dagarna finns vidare risk för att J. inte kommer att gå i förskola och på så sätt få umgås med andra barn. - M.S. har till stöd för sin inställning i kammarrätten anfört bl.a. följande. Som länsrätten funnit har annat inte framkommit i målet än att J:s behov av vård och omsorg kan tillgodoses genom den lösning som hon har föreslagit med ett gemensamt boende tillsammans med J:s mormor, U.S., och hennes sambo, D.W. och med de kompletterande stödinsatser i hemmet som anses nödvändiga. Det måste därvid ankomma på socialnämnden att närmare utreda vilka ytterligare stödinsatser hon behöver för att kunna ta hand om J. Eftersom hon är villig att ta emot allt det stöd hon kan få, även om detta skulle innebära en väsentlig inskränkning av hennes privatliv, kan den för J. behövliga vården således ges på frivillig väg. Hon är medveten om sina brister som mamma och som hon anser hänger samman med hennes svårigheter att lära sig nya saker. Det är emellertid tänkt att U.S. ska ha huvudansvaret för J. och hon kommer att rätta sig efter vad U.S. och D.W. säger när det gäller vården och skötseln av J. Även om U.S. är 60 år och sjukpensionerad har hon god hälsa och är ungdomlig till sinnet och det händer t.ex. ofta att hon leker med J. på golvet. Att U.S. och D.W. inte varit beredda att medverka i en utredning för familjehemsföräldrar beror på att det nu inte är fråga om familjehemsplacering utan om ett gemensamt boende. Hon har efter länsrättens dom valt att stanna kvar frivilligt på Skogsdungen tillsammans med J. för att tillmötesgå socialtjänstens önskemål och för att visa att hon är samarbetsvillig. I samråd med socialtjänsten har de tillbringat helgerna hos U.S. och D.W. Hon har vidare fortsatt att ha regelbunden kontakt med "mammagruppen", vilket hon tycker är viktigt. I slutet av februari i år blev hon och J. utskrivna från Skogsdungen på grund av platsbrist. De flyttade då in hos U.S. och D.W. och hon har där inrett ett rum för sig och J. U.S. och D.W. avser att så småningom byta till en större bostad så att J. kan få ett eget rum när hon blir lite äldre. Hon har redan nu ansökt om plats på dagis för J. och som det ser ut kommer åtminstone några av de andra barnen i "mammagruppen" att gå på samma dagis. När J. har börjat på dagis planerar hon att skaffa sig arbete i form av arbetsträning via Försäkringskassan. Hon har en bra relation till både U.S. och D.W. och D.W. har alltid varit som en pappa för henne. J. har knutit an till båda "morföräldrarna" på ett bra sätt. Förutom U.S., D.W. och "mammagruppen" har hon kontakt med släktingar, däribland fyra kusiner, som hon träffar främst i samband med födelsedagar och andra högtider. J. är en pigg och glad liten flicka och är mycket social. Förutom gröt och välling brukar J. få barnmat på burk, vilket hon även fick på Skogsdungen. Hon kan ännu inte krypa utan hasar sig fram på rumpan. J. ska senare under denna månad på ettårskontroll hos barnavårdscentralen. Vid den förra kontrollen var allt normalt utom motoriken, som nu har förbättrats. Hon har vid ett tillfälle själv tagit initiativ till att J. kommit under läkarvård; detta sedan J. drabbats av öroninflammation. Det finns idag en stark anknytning mellan henne och J. och det föreligger därför stor risk för att J. skulle ta skada av att skiljas från henne. - J:s ställföreträdare har i kammarrätten anfört i huvudsak följande. Det finns inget stöd i utredningen för att J. skulle ligga efter i utvecklingen jämfört med andra barn i samma ålder. Om det skulle visa sig att hon är sen i utvecklingen kan detta ha en ärftlig förklaring. Såvitt framkommit föreligger stabila förhållanden i familjen. Mormodern synes vara pigg och stark och han har själv sett henne ta aktiv del i omvårdnaden om J. Hon har också erfarenhet av att ta hand om ett utvecklingshämmat barn. Enligt hans uppfattning tar M.S. hand om J. på ett naturligt sätt. J. har en stark anknytning till samtliga i familjen och denna anknytning riskerar att brytas om J. placeras i familjehem. Den bästa lösningen är den av M.S. föreslagna med ett gemensamt boende tillsammans med J:s mormor och hennes sambo. Det behov av kompletterande stöd, som kommer att finnas, torde inte vara så stort att det krävs insatser dygnet runt. - D.W. har i sitt vittnesförhör - utöver de uppgifter han tidigare lämnat i länsrätten - uppgett bl.a. följande. Eftersom de sedan tidigare levt så nära varandra och alltid gjort saker tillsammans tycker han inte att det blir så stor skillnad om de nu också får ett boende gemensamt med M.S. och J. Han välkomnar allt stöd som socialtjänsten kan erbjuda och han ser inget problem i att ha främmande personer i hemmet alla dagar i veckan. Han ställer sig vidare positiv till att socialtjänsten gör en utredning för att se vilka stödinsatser som kan behövas. - - - Kammarrättens bedömning - I länsrättens dom anges de bestämmelser i LVU som är tillämpliga i målet. Härutöver finns skäl att även redovisa bestämmelsen i 1 § femte stycket LVU. Enligt denna ska vid beslut enligt lagen vad som är bäst för den unge vara avgörande. - I målet är ostridigt att M.S. inte har en tillräcklig förmåga att tillgodose J:s behov av omsorg och omvårdnad och att bristerna i moderns omsorgsförmåga är sådana att det finns en påtaglig risk för att J:s hälsa och utveckling skadas om hon vårdas av M.S. Det får därmed också anses ostridigt att J. är i behov av vård. - Frågan är då om den för J. behövliga vården kan tillgodoses på det sätt som M.S. har föreslagit, nämligen att hon och J. har ett gemensamt boende med modern U.S. och hennes sambo D.W., och att socialnämnden ställer upp med de ytterligare stödinsatser som nämnden anser nödvändiga. - Enligt socialnämnden kan den behövliga vården inte tillgodoses på annan sätt än genom att J. placeras i ett familjehem och till sådan vård har M.S. inte samtyckt. - Kammarrätten gör följande överväganden. - Frågan vad som i det aktuella fallet kan anses vara behövlig vård ska bedömas enbart utifrån vad som är bäst för J. Vid en konflikt med andra intressen ska således J:s behov gå före. - Även om det av förklarliga skäl inte gjorts någon utredning angående U.S:s och D.W:s egna förutsättningar att ta hand om och sköta ett barn i J:s ålder kan kammarrätten, utifrån vad som framkommit genom socialnämndens utredning och de vittnesförhör som hållits med paret, inte finna annat än att de med stöd av insatser från socialtjänsten i dag har möjlighet att kompensera M.S:s brister och därmed tillförsäkra J. nödvändig vård och omsorg. - Emellertid måste kunna garanteras att J. får behövlig vård under hela sin uppväxttid. Enligt vad som framgår av den utredning som gjorts på Skogsdungen har M.S. visat bristande förmåga att uppmärksamma och tillgodose J:s behov av stimulans och känslomässig kontakt men även brister i förmågan att anpassa sin omsorg efter dotterns växlande behov och i takt med hennes utveckling. Det framgår vidare att M.S:s omsorgsförmåga i dessa hänseenden inte nämnvärt förändrats under den tid som hon vistats på Skogsdungen tillsammans med J. utan modern har under hela vistelsetiden varit i behov av ständig vägledning från personalens sida. Då nämnda brister i omsorgsförmågan - såvitt framgår - har sin grund i M.S:s utvecklingsstörning torde någon förändring inte heller vara att förvänta i framtiden. Detta betyder att det kommer att vila ett fortsatt tungt ansvar på U.S. och D.W. för att tillse att J:s olika behov blir tillgodosedda. Även om deras ålder i dag inte kan tillmätas någon betydelse i nämnda hänseende måste emellertid åldern här ses i ett längre tidsperspektiv. Enligt kammarrättens mening är det därmed högst osäkert om paret - sett över tid - kommer att orka ta sin del av ansvaret för J. under hennes uppväxt. Om det sedermera skulle visa sig att paret inte längre orkar ta detta ansvar kan kammarrätten inte se att det finns någon annan lösning än att J. då måste bli placerad i familjehem. - En annan osäkerhetsfaktor som bör tas hänsyn till hör samman med M.S. själv och hur hennes liv kan komma att gestalta sig i framtiden. M.S. är snart 32 år. Även om hon synes ha en bra relation till såväl modern som styvfadern och har tillbringat mycket tid tillsammans med dem kan det inte uteslutas att hon förr eller senare vill skaffa sig en egen familj och att hon då också vill ha ett eget boende tillsammans med J. - Kammarrätten finner vid en samlad bedömning att det vårdalternativ som M.S. själv har föreslagit innehåller alltför många osäkra faktorer för att J. genom detta ska anses tillförsäkrad behövlig vård. Kammarrätten instämmer därför i socialnämndens bedömning att sådan vård endast kan tillgodoses genom familjehemsplacering. Då M.S. inte samtyckt till sådan placering föreligger förutsättningar att bereda J. vård enligt LVU. Omständigheterna är sådana att beslutet om vård ska gälla omedelbart. Socialnämndens talan ska således bifallas. - Kammarrätten förordnar, med ändring av länsrättens dom, att J. ska beredas vård med stöd av 1 § andra stycket och 2 § LVU. - Domen i denna del gäller omedelbart.

M.S. överklagade och yrkade att Regeringsrätten, med ändring av kammarrättens dom, skulle lämna socialnämndens ansökan om att J. skulle beredas vård enligt LVU utan bifall. Hon yrkade vidare att kammarrättens dom tills vidare inte skulle gälla. Hon anförde bl.a. följande. J:s behov av vård och omsorg kan tillgodoses genom det gemensamma boende som hon och J. har tillsammans med mormor U.S. och hennes sambo D.W., kompletterat med de stödinsatser som socialnämnden finner nödvändiga. Hon har en begränsad förmåga att vara en fullt ut i varje situation fungerande förälder på grund av sitt handikapp, men hon är medveten om detta och villig och angelägen om att få det stöd hon behöver för sin dotters skull. Hennes samtycke har inte ifrågasatts. J. har sedan födseln bott tillsammans med henne. Det finns en stark känslomässig anknytning mellan dem. Enligt barnpsykiatrikern A.A. är denna anknytning mycket viktig, och det ska mycket starka skäl till innan man skiljer mor och dotter från varandra. Han betonar också släktanknytningen för barnet gentemot morföräldragenerationen. Dessa bedömningar gör han utifrån ett barnperspektiv. Kammarrätten konstaterar att den av henne föreslagna lösningen med ett gemensamt boende är fullt ut tillräcklig för stunden men övergår sedan till ren spekulation i hur de sociala förhållandena kan komma att ändras över tid. Kammarrätten har farhågor beträffande J. i ett långt perspektiv, hela hennes uppväxt. Hon ifrågasätter om någon verkligen kan överblicka J:s förhållanden under de kommande sjutton åren och om kammarrättens synsätt står i överensstämmelse med LVU:s tillämpningsområde. Även om det är rimligt att se utifrån ett längre perspektiv på den erbjudna vården än "temporärt" kan inte gärna sådana krav ställas att sjuttonåriga garantier ska lämnas. Sådana garantier finns inte.

Socialnämnden bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. Av nämndens utredning framgår att M.S. inte har förmåga vare sig nu eller i framtiden att ta ett adekvat föräldraansvar för barnet. M.S. har en lindrig utvecklingsstörning som innebär att hon ligger på en tioårings begåvningsnivå. Detta kommer inte att förändras över tid. Inga insatser till stöd för M.S. kommer därför att vara tillräckliga för att tillförsäkra J. en god vård och fostran. M.S. har i kammarrätten uppgett att det är mormor U.S. som kommer att ta ansvar för J., men M.S:s ombud säger att det är M.S. som ska ta ansvaret. Ansvarsfrågan är viktig att klargöra. Socialnämndens bedömning är att M.S. utifrån sina brister inte har förmåga och därmed inte är lämplig att ta vårdnadsansvaret för J. I ett gemensamt boende är det oklart vem som kommer att ta huvudansvaret för att J. ska få sina behov tillgodosedda. Om M.S. hade varit normalbegåvad men behövt stöd i sitt föräldraskap, hade situationen varit en annan. Då hade ett gemensamt boende kanske varit tillräckligt. I den situation som nu är kan inte ett gemensamt boende lösa problemen med hur J:s behov ska tillgodoses. I ett gemensamt boende finns inte något inslag av vård som alla är överens om att J. behöver. Socialnämnden kan inte ställa krav på ett gemensamt boende. Det är förmodligen mormor som ska ta ansvar för J. enligt M.S:s alternativa vårdplan. Hennes erfarenheter av barn ligger drygt trettio år tillbaka i tiden, och utifrån hennes egen beskrivning av hur hon uppfostrade M.S. bedöms hon inte lämplig som vårdnadshavare för J. Att tro att enbart släktband löser alla problem och tveksamheter, som finns kring U.S:s höga ålder, ohälsa och oförmåga att förstå J:s behov, är att bortse från vad som är bäst för J. Socialnämnden kan inte garantera att ett familjehem ska vara stabilt i sjutton år framåt, men det tilltänkta familjehemmet är utrett och godkänt av socialnämnden och har bedömts lämpligt att ta emot ett barn. Vid en eventuell separation i familjehemmet har socialnämnden att bevaka J:s intressen. Skulle den situationen uppstå, har J. ändå fått en trygg och stabil grund att stå på. I det gemensamma boendet är risken stor att hon utvecklar en otrygg eller undvikande anknytning. Familjen där J. placerades efter kammarrättens dom ansåg att J. var utvecklingsförsenad på de flesta områden; motoriskt, känslomässigt och kognitivt. Socialnämnden bedömer att J:s hälsa och utveckling redan har skadats av att hon inte har fått sina behov tillgodosedda. Nämnden är ytterst tveksam till om det gemensamma boendet ens i ett kort perspektiv kan tillgodose J:s behov.

J:s ställföreträdare medgav bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. Frågan är om eventuella framtida omsorgsbrister kan ligga till grund för ett beslut enligt LVU. Endast högst sannolika och påtagliga omsorgsbrister som kan förutses ligga någorlunda nära i tiden bör beaktas vid domstolens prövning. U.S. och hennes sambo har i dag goda möjligheter att kompensera de omsorgsbrister som fortfarande föreligger. De är synnerligen engagerade i och måna om J. Det finns också en stark anknytning mellan dem. Det finns inte något tvivel om att M.S. kommer att fortsätta att bo tillsammans med dem. Socialnämnden har också mycket goda möjligheter att, genom det stöd nämnden kan ge, kontrollera att boendesituationen är bestående över tid. U.S. är nyss fyllda 60 år och D.W. drygt 50 år, och de är således visserligen något äldre. Enligt vad de har uppgett så är deras hälsotillstånd gott. Om deras stöd av någon anledning skulle försvagas eller till och med upphöra när J. är t.ex. 10 - 15 år, har de ändå kunnat tillföra henne en god och trygg uppväxt inom familjen och en uppväxt där hennes mor har kunnat ha en stor och naturlig roll i hennes liv. Vid den tidpunkten bör också en ny bedömning göras av vilket omsorgsbehov som J. då kan ha och i vilken mån M.S. kan tillgodose det själv eller med andra stödåtgärder. Kammarrätten har starkt övervärderat de osäkerhetsfaktorer som nämns i domen.

M.S. åberopade i Regeringsrätten en journalanteckning förd vid ett besök för allmänundersökning och utvecklingsbedömning av J. den 14 april 2009 av leg. läkaren M.L. vid barn- och ungdomskliniken vid Norrlands universitetssjukhus. Av anteckningen framgick bl.a. att J:s allmäntillstånd var gott och att hon var en pigg, alert flicka som gav en mycket god kontakt. M.L:s bedömning var att hon uppvisade ett helt normalt fysiskt status och därtill en helt normal psykomotorisk utveckling. Tillväxtmässigt var hon helt adekvat och det fanns inga tecken till näringsbrist eller vanvård. Hon var ett friskt barn. M.S. åberopade även en journalanteckning från ett besök på barnavårdscentralen den 13 maj 2009 av vilken framgick att J. var pigg och gick upp fint i vikt.

Regeringsrätten beslutade den 24 mars 2009 att kammarrättens dom, såvitt avsåg fråga om vård, tills vidare inte skulle gälla.

Regeringsrätten (2009-06-16, Heckscher, Billum, Stävberg, Kindlund, Ståhl) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 1 § andra stycket LVU ska den som är under 18 år beredas vård, om någon av de situationer som anges i 2 eller 3 § föreligger och det kan antas att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av den eller dem som har vårdnaden om honom eller henne och, när den unge har fyllt 15 år, av honom eller henne själv. Enligt femte stycket ska vid beslut enligt denna lag vad som är bäst för den unge vara avgörande.

Enligt 2 § LVU ska vård beslutas om det finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas på grund av fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet.

I förarbetena uttalas i fråga om rekvisitet påtaglig risk för skada bl.a. följande. För ett ingripande med stöd av lagen måste krävas att det inte är fråga om en obetydlig, oklar eller avlägsen risk för den unge utan om en klar och konkret risk för skada på den unges hälsa eller utveckling. Det ska gå att konstatera att risken för skada har en sådan inverkan på barnets hälsa eller utveckling att barnet har ett tydligt vårdbehov. Det får inte vara fråga om något subjektivt antagande om att barnet löper risk att skadas. Det måste alltså finnas konkreta omständigheter som talar för att risk för skada föreligger. I uttrycket "påtaglig risk för skada" ligger att det inte kan vara fråga om någon ringa risk för skada (prop. 1989/90:28 s. 62, 63 och 107).

M.S. är ensam vårdnadshavare för J. Från J:s födelse i mars 2008 fram till i februari 2009 vistades de på Familjegården Skogsdungen. Av där utförd utredning framgår att M.S. till följd av en lindrig utvecklingsstörning brister i sin förmåga att ge J. adekvat omsorg. Socialnämnden anser därför att J. behöver vård och omsorg utanför hemmet, i form av en stadigvarande familjehemsplacering, för att hennes hälsa och utveckling inte ska ta skada.

M.S. har vitsordat att hon brister i sin förmåga att ge J. en fullgod omsorg och att hon inte på egen hand klarar att tillgodose hennes behov, men hon samtycker inte till en familjehemsplacering. Hon har i underinstanserna uppgett att hon vill bo tillsammans med J. hos sin mor, U.S., och hennes sambo, D.W. Hon har även förklarat sig beredd att ta emot stödinsatser i det gemensamma boendet i den omfattning som socialnämnden finner nödvändigt. På detta sätt anser hon att hennes bristande omsorgsförmåga kan kompenseras.

Sedan februari 2009 bor M.S. och J. hos U.S. och D.W. Annat har inte framkommit än att M.S. liksom U.S. och D.W. är positiva till denna lösning för att J:s behov ska kunna tillgodoses. Det finns inte heller anledning att betvivla deras uttalanden om att de är positiva till att hjälp- och stödinsatser ges av socialnämnden i hemmet. Den fråga som då måste ställas är om nämnden, mot bakgrund av nu redovisade förhållanden, kan anses ha visat att det finns en påtaglig risk för skada beträffande J:s hälsa eller utveckling och att det således finns förutsättningar för att bereda J. vård enligt LVU.

En så allvarlig åtgärd som tvångsomhändertagande av barn får inte vidtas utan tungt vägande skäl. För att en risk i detta sammanhang ska kunna anses som påtaglig krävs, som redan framhållits, att det inte är fråga om en oklar eller avlägsen risk. Vid den bedömning som ska göras måste utgångspunkten vara barnets aktuella situation och en närliggande eller klart förutsebar utveckling av denna. Hypotetiska resonemang om framtida händelser kan således inte ligga till grund för ett beslut om tvångsvård.

Den medicinska utredning som finns tillgänglig i målet ger vid handen att J. har utvecklats normalt såväl fysiskt som psykiskt och att hon är ett friskt barn. Det finns således inte stöd för socialnämndens bedömning att J:s hälsa och utveckling redan har skadats. Det har inte heller kommit fram att J. skulle vara ett barn med särskilda behov.

Socialnämndens utredning inför ansökan om vård enligt LVU avsåg huvudsakligen M.S:s omsorgsförmåga. Förhållandena i U.S:s och D.W:s hem och M.S:s planer på att bo hos dem tillsammans med J. berördes inte närmare. Frågan aktualiserades dock i länsrätten. Länsrätten fann inte annat visat än att J. skulle kunna få den vård och omsorg som hon är i behov av för sin utveckling genom ett gemensamt boende i kombination med de stödinsatser som M.S. hade föreslagit. Kammarrätten kunde inte heller finna annat än att J. i dag skulle vara tillförsäkrad nödvändig vård och omsorg på detta sätt. Utredningen i underinstanserna och vad som framkommit i Regeringsrätten föranleder inte Regeringsrätten att göra någon annan bedömning i denna del.

I målet har gjorts gällande att eventuella framtida händelser kan komma att innebära en påtaglig risk för J:s hälsa eller utveckling och att hon därför är i behov av vård enligt LVU. Kammarrätten har ansett att det är högst osäkert om U.S. och D.W. med hänsyn till sin ålder - sett över tid - orkar ta sin del av ansvaret för J. samt att det inte kan uteslutas att M.S. förr eller senare vill skaffa sig en egen familj och då ha ett eget boende tillsammans med J. Kammarrätten har funnit att det är alltför många osäkra faktorer i M.S:s vårdalternativ för att J. ska kunna garanteras behövlig vård under hela sin uppväxttid. Nämnda riskfaktorer är dock enligt Regeringsrätten alltför oklara och hypotetiska och kan därför inte läggas till grund för ett beslut om tvångsvård.

Regeringsrätten finner mot denna bakgrund inte visat att det på grund av brister i omsorgen finns en påtaglig risk för att J:s hälsa eller utveckling skadas. Därmed finns det inte förutsättningar att besluta om vård enligt LVU. M.S:s överklagande ska därför bifallas.

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten ändrar kammarrättens dom och fastställer det slut länsrättens dom innehåller i frågan om vård av J. enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga.

Regeringsrätten fastställer vad kammarrätten har beslutat om sekretess.

Regeringsrätten bestämmer att ersättning ska betalas till advokat Lena Isaksson som offentligt biträde för M.S. med 6 900 kr (inklusive mervärdesskatt) för arbete samt till advokat Anders Johnsson som offentligt biträde för J. med 10 295 kr (inklusive mervärdesskatt) varav 9 660 kr för arbete och 635 kr för tidsspillan.

Föredraget 2009-05-27, föredragande Wahlberg, målnummer 1856-09

RÅ 1995 ref. 64; RÅ 2008 ref. 55; RÅ 1985 2:46
Litteratur:
Prop. 1989/90:28 s. 60-65, s. 106-108; prop. 2002/03:53 s. 76-78, s. 104-105

Rättsfall från Regeringsrätten
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2009-06-16

Målnummer:
1856-09