Ett tvåårigt barn har tagits om hand enligt LVU på grund av att modern bl.a. uttalat dödshot mot barnet. Fråga om vilken hänsyn som kan tas till moderns uppgift att hoten inte varit allvarligt menade.

Ordföranden i Socialnämnden i Älvsbyns kommun beslutade den 19 december 2007 att omedelbart omhänderta J.T.H. med stöd av 6 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU. Beslutet underställdes länsrätten, som den 28 december 2007 fastställde detsamma. - Socialnämnden ansökte om att J.T.H. skulle beredas vård enligt 1 och 2 §§ LVU på grund av allvarliga brister i omsorgen. - I sin utredning anförde socialnämnden bl.a. följande: Modern S.T.H. har vid flera tillfällen under utredningen upprepat för socialtjänsten att hon har för avsikt att döda sin son J.T.H. Vid hembesök framkom att modern och sonen lever isolerat och att de sällan vistas utomhus. Sonen verkar även ha oregelbundna sovtider. Vid besök på vårdcentralen, i november 2007, framkom att sonen hade gått ner i vikt och låg under födelsekurvan. Modern fick kostråd och informerades om att sonen bör äta fem gånger per dag. Trots rådgivningen är familjehemmets spontana reaktion att sonen har svultit. I familjehemmet är han helt fixerad vid mat och skyndar på familjehemsmamman när hon lagar den. Han äter många och stora portioner, skriker/gråter om han blir hindrad från att äta och han stjäl matrester om han kan. Familjehemmet undrar även om sonen har blivit slagen. Han uttrycker sig genom att slåss och han gråter inte om han gör sig illa. Han reagerar som om han vore van vid våld. Från Migrationsverket framkom att modern slår sin son när hon är frustrerad och att hon tänker döda honom. Modern har även slagit sin son inför Migrationsverkets personal. I samtal med socialtjänstens handläggare har modern vid två tillfällen uppgett att hon tänker döda sin son och att hon har planer för hur det skall genomföras. Hon har även sagt att hon skall ta sitt eget liv. Utredningen visar att sonen utsätts för allvarliga brister i omsorgen och att dessa brister medför en påtaglig fara för hans hälsa och utveckling.

Länsrätten höll muntlig förhandling den 25 januari 2008.

S.T.H. motsatte sig ansökan och anförde bl. a. följande. Det hon sagt om dödande var riktat mot henne själv. Hon har aldrig haft för avsikt att döda sonen. Hon har aldrig slagit honom eller sagt till någon att hon gjort det. Hon har däremot sagt att hon inte är beredd att åka tillbaka till Eritrea utan sin son. Hon var frustrerad över avvisningsbeslutet och hon kan därför ha förklarat att det vore bättre om han dog än att han tvingades till Eritrea. Hon är rädd för att tvingas återvända. Det är farligt och landet är inte heller bekant för henne. Hon är rädd för vad som skall hända. Hon såg ingen framtid eller hopp och hon kan därför ha uttryckt saker som kan ses som om hon haft för avsikt att ta sitt liv, men det har aldrig varit hennes avsikt. Allt handlade om ett rop på hjälp - ett uttryck för frustration och rädsla. Hon har ammat sonen ända fram till det att han omhändertogs, men hon har även gett honom annan mat, t.ex. makaroner. Sonen har inte haft någon aptit och hon har varit orolig för detta. Det är riktigt att hon vänt på dygnet och att sonen har varit uppe rätt länge på kvällarna, men han har sovit på nätterna. När hon har besökt sonen i familjehemmet har han sökt kontakt och tydligt visat att han vill vara med henne. Hon kan få den hjälp hon behöver, med matlagning, genom frivilliga insatser. Hon är villig att acceptera "hemma- hos- insatser" i någon form. Det är inte hon som har ändrat sig om insatserna som erbjudits utan det är socialtjänsten som gjort det. De skulle hjälpa henne, men sedan ändrade de sig. Då ändrade hon sig också. Det rör sig om missförstånd. Hon är ung och den hjälp hon behöver har hon inte fått. Omhändertagandet av sonen gick inte till på ett bra sätt. Allt var upprörande och skrämmande. Hennes yttranden måste ses i ljuset av den dramatiska händelsen. Allt är uttryck för en moders frustration och var inte allvarligt menat. Det finns även kulturella skillnader. I hennes hemland kan man uttrycka sig mer färgstarkt än vad man kan i Sverige.

Vittnesförhör hölls med J.L. från Migrationsverket. Han angav att S.T.H. framfört hot om att döda sin son och att S.T.H., inför personal på Migrationsverket, slagit sin son med handflatan när sonen ville amma.

Vittnesförhör hölls med H.J. från familjehemmet. Hon framförde bl.a. att J.T.H. fortfarande är fixerad vid mat om än i något mindre omfattning än vad han var när han kom till familjehemmet.

Länsrätten i Norrbottens län (2008-01-30, ordförande Lundgren) yttrade: Enligt 1 § LVU skall den som är under 18 år beredas vård enligt LVU om någon av de situationer som anges i 2 eller 3 § LVU föreligger och det kan antas att behövlig vård inte kan ges barnet med samtycke av dem som har vårdnaden om barnet och, när den unge har fyllt 15 år, av den unge själv. Vid beslut enligt LVU skall vad som är bäst för den unge vara avgörande. - Enligt 2 § LVU skall vård beslutas om det på grund av fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas. - I förarbetena till LVU anges att en så allvarlig åtgärd som tvångsomhändertagande av unga inte bör få vidtas utan tungt vägande skäl. För ett ingripande med stöd av lagen måste därför krävas att det inte är fråga om en obetydlig, oklar eller avlägsen risk för den unge utan om en klar och konkret risk för skada på de ungas hälsa eller utveckling. Vidare anges det att uttrycket "brister i omsorgen" innefattar situationer då barnet utsätts för vanvård. Det kan vara fråga om att den materiella omsorgen om barnet brister allvarligt, så att barnets hälsa äventyras eller att tillsynen eftersätts så att barnet inte får det skydd som är nödvändigt med hänsyn till hans eller hennes ålder. Även fall av psykisk och känslomässig försummelse faller under uttrycket "brister i omsorgen". Med detta avses fall där barnets känslomässiga eller psykiska behov allvarligt eftersätts, vilket i sin tur kan bero på missbruk eller psykisk störning hos någon av föräldrarna. (prop. 1989/90:28 s. 62 ff.) - Länsrätten betvivlar inte att S.T.H. älskar sin son. Vid länsrättens muntliga förhandling har S.T.H. gett ett gott intryck. Hon har redogjort för sin situation samt den frustration och maktlöshet som hon har upplevt. Hot att döda sonen har framförts. Trots detta tror länsrätten inte att S.T.H. har haft för avsikt att skada sin son. - Det är klarlagt att S.T.H. är i behov av hjälp och stöd för att klara av att tillgodose sonens behov. S.T.H. medger att hon behöver hjälp med mathållningen och att hon har varit orolig över sonens bristande aptit. Det framkommer att J.T.H., i november 2007, minskat i vikt och då låg under födelsekurvan. Han har, i familjehemmet, uppvisat beteenden som tyder på att han antingen svultit eller har varit för otrygg för att äta. - Enligt länsrättens uppfattning är förhållandena sådana att de ovan angivna bristerna i S.T.H:s omsorgsförmåga fortfarande måste antas föreligga. Länsrätten anser även att det på grund av de angivna bristerna finns en påtaglig risk för att J.T.H:s hälsa och utveckling skadas. Länsrätten anser att det föreligger sådana brister i omsorgen som avses i 2 § LVU. - S.T.H. har under förhandlingen framfört att hon är villig att acceptera stödinsatser från socialnämndens sida i form av "hemma- hos- insatser". Av utredningen framgår dock att flera försök har gjorts till frivilliga insatser vilka S.T.H. först har samtyckt till, för att sedan ta tillbaka sitt samtycke. Hennes samtycke kan ifrågasättas på sådant sätt att det inte kan anses vara tillräckligt. Vård på frivillig väg kan således inte ske. Vården måste därför ske med stöd av LVU, vilket får antas ligga i linje med vad som är bäst för J.T.H. Socialnämndens ansökan skall därför bifallas. - Länsrätten beslutar att J.T.H. skall beredas vård med stöd av 1 och 2 §§ LVU. - Länsrättens dom gäller omedelbart.

Två nämndemän var skiljaktiga och anförde: De anser, i likhet med övriga, att det är klarlagt att S.T.H. har behov av stöd och hjälp för att klara av att ta hand om sonen. De anser dock att de insatser som behövs för att säkerställa J.T.H:s hälsa och utveckling, framförallt vad gäller kosthållningen, kan ske på frivillig väg genom "hemma- hos- insatser". Socialnämndens ansökan bör således avslås.

S.T.H. överklagade länsrättens dom och yrkade att sonen inte skulle beredas vård enligt LVU. Socialnämnden och J.T.H:s ställföreträdare bestred bifall till överklagandet.

Kammarrätten i Sundsvall (2008-05-12, Sjödin, Branting, nämndemännen Eriksson och Nordberg) yttrade: S.T.H. har i kammarrätten anfört bl.a. följande. Hon medger att hon brister i omsorgen om sonen när det gäller mathållningen. Dessa brister är emellertid inte av sådan grad att förutsättningar finns för vård enligt LVU. Om bristerna ändå bedöms vara så stora att behov av vård föreligger, bör vårdbehovet kunna tillgodoses genom frivilliga åtgärder, eftersom hon är villig att ta emot hjälp i hemmet. - När hon hämtar sonen i familjehemmet för att utöva sin umgängesrätt blir han mycket glad. När umgänget är slut och familjehemsföräldrarna hämtar honom gömmer han sig och vill inte följa med dem tillbaka. Dessutom är han smutsig i håret och har smutsiga kläder när han kommer till henne. Endast två gånger har hon träffat sonen i familjehemmet och de övriga gångerna har det skett i hennes egen bostad. Vid tre eller fyra helger har hon inte fått träffa honom alls. Hon vill gärna se hur sonen har det i familjehemmet men familjehemsföräldrarna släpper inte in henne. Påståendet att hon inte kommer på avtalade tider stämmer inte. Det är i stället familjehemsföräldrarna som stänger dörren när hon kommer. Inte ens när hon hade ramlat i snön och slagit sig släppte de in henne. Vid ett tillfälle var de inte hemma. Hon och sonen förstår inte längre varandras språk och det blir därför problem när hon ska tala med honom i telefon. Påståendet att hon bytt telefonnummer stämmer men hon meddelade det nya numret. Hon har haft kontakt med psykiatrin en gång och det var i samband med att sonen omhändertogs. Det gick brutalt till när polismän förde sonen till familjehemmet och henne till sjukhuset. De tog sonen ur hennes famn när hon ammade honom. På sjukhuset berättade hon att hon och sonen behöver hjälp och att hon inte är psykiskt sjuk. Hon var inlagd i två dagar. Hon kan ha uttalat sig hotfullt och till och med sagt att hon varit beredd att döda sonen. Uttalandena var inte allvarligt menade och de gjordes i samband med att hon underrättats om avvisningsbeslutet eller inte blivit insläppt i familjehemmet. Vid dessa tillfällen var hon mycket arg, ledsen och upprörd. Det är förståeligt att andra människor blir oroliga över hennes uttalanden men ibland verkar det som om andra driver henne till att tala i sådana ordalag. Dessutom talade hon på bruten engelska och kan ha blivit missförstådd. Hon önskar bryta sin isolering och få hem sonen. Vidare vill hon utbilda sig till ett yrke och få plats på ett daghem för sonen. Nästan alla punkter i genomförandeplanen är uppfyllda. Det som inte fungerar är umgänget men orsaken verkar vara kommunikationsproblem. Eftersom socialnämnden låtit henne ha sonen hos sig, och även med övernattning, kan förutsättningar för vård enligt LVU inte föreligga. - Socialnämnden har i kammarrätten anfört bl.a. följande. Vid omhändertagandet var J.T.H. ganska liten, smal och rädd men i familjehemmet har han utvecklats väl. Han äter själv med sked och har uppnått normal vikt. Han har också slutat att "stjäla" mat från andra. Även i andra avseenden fungerar han bra. Ett av målen i genomförandeplanen var att han skulle sluta använda våld och detta mål är så gott som uppnått. Enligt länsrättens bedömning hade S.T.H. inga avsikter att skada sonen och hennes dödshot var rop på hjälp. Denna bedömning har föranlett utökat umgänge i bostaden och utan andra personers närvaro. Enligt familjehemsföräldrarna har helgumgänget delvis fungerat bra. Efter umgängestillfällena brukar emellertid J.T.H. vara lös i magen och mycket trött när han kommer tillbaka till familjehemmet och besvären håller i sig några dagar. Trots att det varit vinter har det hänt att han inte har med sig overall och vinterskor utan kommer tillbaka i sommarjacka och gymnastikskor. Umgänget i familjehemmet har däremot inte fungerat. S.T.H. brukar inte komma på avtalade tider och det har hänt att hon har kommit när familjehemsföräldrarna inte har varit hemma. Hon har också slutat ringa enligt överenskommelse och till och med bytt telefonnummer utan att meddela det nya numret. S.T.H. får bidrag till kostnader för resor mellan bostaden och familjehemmet. Hon lämnar in kvitton till socialkontoret men hon brukar inte komma för att hämta pengarna och för att diskutera umgänget. För några dagar sedan kom hon till familjehemmet när familjehemsföräldrarna åkt för handla kläder till J.T.H. De uppfattade henne som hotfull och vill därför inte längre att hon ska komma hem till dem för att utöva umgängesrätten. Socialtjänsten försökte tala med henne för att ordna ett annat umgängestillfälle men hon var så upprörd att hon lade på luren. De flesta punkterna i genomförandeplanen är uppfyllda men det är familjehemsföräldrarnas förtjänst och inte S.T.H:s. En punkt som inte är uppfylld, förutom ett fungerande umgänge, är att J.T.H. ska kunna bibehålla kontakten med sin mor, sitt ursprung och sin kultur. Samtal har förts med S.T.H. om hur hennes situation kan förbättras så att J.T.H. kan flytta hem till henne igen. Hon gör emellertid inget för att förbättra sin omsorgsförmåga och hon avvisar alla erbjudanden om hjälp i hemmet. Hon vill inte ha någon som spionerar på henne. Hennes omsorgsförmåga har därför inte förbättrats efter länsrättens dom och hemförhållandena är fortfarande alltför otrygga för att J.T.H. ska kunna flytta hem igen. Vården enligt LVU bör därför bestå. - J.T.H:s ställföreträdare har i kammarrätten anfört bl.a. följande. Det finns vittnesmål om att S.T.H. har uttalat sig hotfullt och det är högst osannolikt att påståendena är påhittade. Dessutom har hon sagt, när hon varit förhållandevis samlad, att hon varit beredd att döda sonen. S.T.H. har inte sökt hjälp för sitt psykiska tillstånd och hon inser inte att hon har psykiska problem. Hon befinner sig i en mycket pressad situation och är inte i balans. Det är J.T.H. som ska sättas i centrum och han behöver skyddas. Han behöver därför fortsatt vård enligt LVU. - Vittnet J.L., från Migrationsverket, har vid kammarrättens muntliga förhandling anfört följande. Han har varit mottagningshandläggare för S.T.H. sedan hösten 2006 och de har haft kontinuerlig, men inte tät, kontakt sedan dess. S.T.H. ringde honom dels för fyra dagar sedan, dels dagen före kammarrättens förhandling. Samtalen fördes utan tolk på bruten engelska. Vid båda samtalen var hon mycket ledsen och mådde dåligt. Hon hade inte träffat J.T.H. på ungefär tre veckor och längtade mycket efter att få träffa honom igen. När hon besökt familjehemmet var ingen hemma. Efter vad han uppfattade av samtalet ville S.T.H. ta livet av sig och hon önskade även att socialnämndens handläggare skulle dö. Han vidarebefordrade till socialnämnden vad hon sagt till honom. De talades vid även i november 2007, via tolk per telefon, med anledning av beslutet om avvisning. Vid det tillfället sa S.T.H. att hon helst åker utan J.T.H. och att hon hellre dödar honom i Sverige än att han blir dödad i hemlandet. Hennes sinnesstämning var ungefär densamma vid samtalet i november 2007 som vid samtalen de senaste dagarna men hon var inte lika ledsen vid samtalet i november. Han kan inte minnas att S.T.H. vid fler tillfällen har sagt att hon ska döda J.T.H. Han har inte heller sett att hon brukat våld mot J.T.H. - Kammarrättens bedömning. - Enligt 1 och 2 §§ LVU ska vård enligt lagen beslutas om det på grund av misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas och om det kan antas att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av den eller dem som har vårdnaden om honom eller henne. Av uttalanden i förarbetena till LVU framgår att en så allvarlig åtgärd som tvångsomhändertagande inte bör få vidtas utan tungt vägande skäl och att det för ett ingripande måste krävas att det föreligger - inte bara en obetydlig, oklar eller avlägsen risk för den unge utan - en klar och konkret risk för skada på den unges hälsa eller utveckling (prop. 1989/90:28 s. 62). - Socialnämnden har som grund för sin ansökan om vård enligt LVU åberopat att det på grund av brister i S.T.H:s omsorgsförmåga finns en påtaglig risk för att sonen J.T.H:s hälsa och utveckling skadas. I den utredning som legat till grund för nämndens beslut att ansöka om vård enligt LVU har nämnda brister angetts bestå i dels att sonen inte får den näring han behöver för att växa, dels att det framkommit att S.T.H. misshandlar sonen och dels att sonen lever under hot om att dödas av henne. Vid den muntliga förhandlingen i länsrätten synes socialnämnden dessutom ha gjort gällande att S.T.H. och hennes son lever isolerat i bostaden och att sonen inte får den stimulans han behöver genom lekar och andra aktiviteter utomhus. - Socialnämnden har i kammarrätten anfört att det enligt nämndens bedömning föreligger risk för att S.T.H. kan komma att verkställa sina hot om att döda sonen, även om det enligt nämnden är svårt att bedöma hur pass påtaglig denna risk är. Det oaktat har socialnämnden i kammarrätten samtidigt uppgett att den litar på den bedömning som länsrätten har gjort i detta hänseende, dvs. att S.T.H. inte haft för avsikt att skada sin son, och att nämnden därför inte ansett hoten utgöra hinder mot att medge henne ett utökat umgänge i form av helgumgänge med sonen i hemmet. Socialnämnden anser numera också att det är bristerna i S.T.H:s omsorgsförmåga som ger störst anledning till oro. Socialnämnden har vid kammarrättens muntliga förhandling uppgett att nämnden därvid åsyftar S.T.H:s bristande förmåga att tillse att sonen får mat i tillräcklig omfattning, att det enligt uppgifter förekommer att S.T.H. slår sonen och att hon "som helhet verkar sakna insikt om vad barn behöver". - Av socialnämndens utredning framgår bl.a. följande. - S.T.H. kom till Sverige som flykting i november 2005 och födde sonen J.T.H. i mars 2006. Migrationsverket har avslagit S.T.H:s ansökan om asyl i Sverige och beslutat att hon och hennes son ska utvisas från landet. I avvaktan på verkställighet av utvisningsbeslutet bor S.T.H. och sonen i en av Migrationsverkets lägenheter i Älvsbyn. - Den 31 maj 2006 besökte S.T.H. "asylsköterskan" i Boden då hon var orolig för att sonen vägde för lite. Det visade sig emellertid att hennes oro var obefogad och att "allt var bra" med sonen. S.T.H. har härefter - om än inte alltid på de tider som avtalats - kommit med sonen för regelbundna kontroller på Barnavårdscentralen (BVC) i Älvsbyn; dock med undantag för den kontroll som skulle ha skett när sonen var tre månader gammal. Av uppgifter som socialnämnden inhämtat från barnavårdcentralen framgår vidare bl.a. följande. S.T.H. hade kallats till sexmånaderskontroll i september 2006 men kom först när sonen var sju månader. Vid detta tillfälle tog BVC-sköterskan upp sonens kosthållning med henne. Den närmare orsaken till detta framgår inte. Vid åttamånaderskontrollen konstaterades att J.T.H. "inte hade ökat så mycket i vikt" och enligt BVC-sköterskan verkade S.T.H. inte förstå "hur hon skulle göra med vällingen". I samband med elvamånaderskontrollen i februari 2007 konstaterades att J.T.H. var en "pigg gosse" men att han enligt uppgift åt dåligt, vilket modern menade kunde bero på hans tänder. Vid läkarundersökning i samband med ettårskontrollen konstaterades att J.T.H. hade "lite" torr hud men att det i övrigt stod väl till med honom. Vid 18-månaderskontrollen i september 2007 berättade S.T.H. att J.T.H. hade fått besvär med bl.a. klåda i öronen och att hon med anledning härav ville upphöra med amningen. Hon fick då rådet att ge sonen "bra mat". Vid besök på BVC i slutet av november samma år konstaterades att J.T.H. hade gått ner i vikt och att han då låg under födelsekurvan. J.T.H. vägde vid detta tillfälle 11,3 kg, vilket ska jämföras med medelvikten för barn i hans ålder om 12,5 kg. Med anledning härav fick S.T.H. rådet att i fortsättningen ge J.T.H. mat fem gånger per dag. - Av utredningen framgår vidare att den "hemma-hos-person" som socialnämnden med S.T.H:s samtycke utsåg i slutet av november 2007 för att bl.a. vara ett stöd i föräldrarollen uppgett att S.T.H. i och för sig synes ha lagat mat till sig och J.T.H. men gjort bedömningen att sonen fått i sig för lite mat. Vidare har föräldrarna i det familjehem där J.T.H. varit placerad sedan det omedelbara omhändertagandet i december 2007 uppgett att J.T.H. i början var helt fixerad vid mat och att han betedde sig som om han svultit tidigare. - Socialnämnden har till stöd för sin bedömning att J.T.H. riskerar att bli slagen av S.T.H. i hemmet åberopat dels att S.T.H. enligt uppgift från Migrationsverket själv uppgett att hon "slår sonen när hon är frustrerad", dels att hon vid ett besök i Migrationsverkets lokaler i personals närvaro slagit sonen i samband med amning och dels att J.T.H., enligt vad familjehemsföräldrarna uppgett, under den första tiden i familjehemmet uppvisade ett beteende som kunde tyda på att han var van vid våld hemifrån. - Enligt vad som framgår av socialnämndens utredning har "hemma-hos-personen" uppgett att hon "tror att J.T.H. och S.T.H. levt ganska isolerat och att J.T.H. fått för lite stimulans i lägenheten". Även socialnämndens utredare har gett uttryck för uppfattningen att "J.T.H. och modern lever ett instängt liv och att de sällan är utomhus". - Kammarrätten gör följande överväganden. - Kammarrätten finner inledningsvis, på de skäl som länsrätten anfört, att det inte finns anledning att ifrågasätta S.T.H:s uppgift att hon inte menat allvar med sina hot om att döda sonen. Denna bedömning synes för övrigt numera också delas av socialnämnden. - S.T.H. har i målet bestritt att hon slagit sonen eller att hon skulle ha sagt att hon gjort det. Enligt kammarrättens mening får det emellertid, genom de uppgifter som Migrationsverket lämnat, anses utrett i målet att S.T.H. i samband med ett besök i Migrationsverkets lokaler slagit sonen med handflatan. Denna händelse kan i och för sig sägas ge stöd för Migrationsverkets uppgift att S.T.H. själv berättat att hon "slår sonen när hon är frustrerad". Emellertid finns inte någon medicinsk eller annan dokumentation i målet som visar att S.T.H. skulle ha brukat våld mot sonen vid fler tillfällen än det nu aktuella. Enligt kammarrättens mening kan enbart det förhållandet att J.T.H. i början av vistelsen i familjehemmet uppvisade ett beteende som, enligt familjehemsföräldrarna, skulle kunna tyda på att han var van vid våld hemifrån - i avsaknad av närmare utredning om orsakerna till hans beteende - inte läggas till grund för slutsatsen att han blivit utsatt för fysiskt våld i hemmet. - Av utredningen i målet framgår förvisso att J.T.H. vid tiden för läkarundersökningen i september 2007 hade gått ned i vikt och att hans vikt då låg något under "medelvärdet" för barn i aktuell ålder. Emellertid kan konstateras att utredningen i övrigt inte innehåller några konkreta uppgifter om J.T.H:s viktutveckling under den tid som han kontrollerats på BVC. Dock torde kunna utläsas att J.T.H:s vikt låg på normal nivå vid tiden för ettårskontrollen. Av de uppgifter som inhämtats från BVC framgår att det funnits en oro för att J.T.H. fått i sig för lite mat men något läkarutlåtande som närmare beskriver vilka risker detta har inneburit för hans hälsa eller utveckling har inte förebringats i målet. - Oaktat det ovan sagda finner kammarrätten av utredningen framgå att S.T.H. haft svårigheter att tillse att J.T.H. fått i sig mat i tillräcklig omfattning. S.T.H. har också i målet medgett att det föreligger brister i hennes förmåga att till fullo tillgodose sonens näringsbehov och att hon därför kan behöva få hjälp med hans mathållning. S.T.H. har emellertid vid kammarrättens muntliga förhandling undvikit att besvara frågan om hon också är villig att ta emot sådan hjälp i hemmet, varför det är oklart om hon skulle acceptera ett erbjudande om sådan insats i hemmet eller inte. Oavsett hur det förhåller sig härmed finner kammarrätten vid en samlad bedömning av vad som förekommit i målet - med beaktande av den ingripande åtgärd som ett tvångsomhändertagande innebär och med de krav som därmed måste ställas på den utredning som ligger till grund för ett sådant omhändertagande - att utredningen i målet inte ger tillräckligt underlag för att konstatera att det på grund av brister i omsorgen eller andra förhållanden i hemmet föreligger en sådan påtaglig risk för J.T.H:s hälsa och utveckling som förutsätts för vård enligt LVU. Överklagandet ska därför bifallas. - Med ändring av länsrättens dom avslår kammarrätten socialnämndens ansökan om att J.T.H. skall beredas vård med stöd av LVU.

Kammarrättsassessorn Karlsson, referent, var skiljaktig och anförde följande: I målet är ostridigt att S.T.H. brister i omsorgen om J.T.H. i vart fall avseende mathållningen, att hon gjort hotfulla uttalanden och att hon brukat otillåtet våld mot J.T.H. De hotfulla uttalandena synes ha gjorts när hon befunnit sig i mycket pressade situationer och verkar inte ha varit allvarligt menade. Uttalandena och våldet utgör inte i sig skäl för att bereda J.T.H. vård enligt LVU. Med beaktande av de konstaterade bristerna i omsorgen och den sammantagna situationen i övrigt finner jag att J.T.H. levt under mycket otrygga förhållanden och att en sådan tillvaro innebär en påtaglig risk för att hans hälsa och utveckling skadas. S.T.H. har sökt hjälp och sagt sig vara beredd att ta emot de hjälpåtgärder som kommer att erbjudas henne. Det har också framkommit i målet att hon har en ambivalent inställning till att ta emot erbjuden hjälp och att det råder tämligen låsta positioner mellan henne och socialnämnden. Det kan därför inte antas att J.T.H:s vårdbehov kan tillgodoses på frivillig väg. Jag delar länsrättens bedömning att förutsättningar för vård av J.T.H. enligt 1 och 2 §§ LVU föreligger. Överklagandet bör således inte bifallas.

Socialnämnden överklagade kammarrättens dom och anförde bl.a. följande. J.T.H:s situation är genom bristerna i mathållningen, mammans okontrollerade humör som yttrar sig i slag, hennes ovilja att ta emot hjälp i hemmet samt hennes tidigare dödshot mot sonen sådan att beslutet om vård enligt 1 och 2 §§ LVU ska bestå. Som framgått i nämndens utredningar av den 11 januari och 22 februari 2008 har S.T.H. inte tillgodosett de behov av vård och omsorg som J.T.H. har. De mål i genomförandeplanen som ligger på S.T.H:s ansvar har heller inte uppfyllts.

S.T.H. bestred bifall till överklagandet. Hon anförde att den bedömning som kammarrättens majoritet har gjort är korrekt och åberopade i övrigt vad hon tidigare framfört i målet.

J.T.H. medgav bifall till överklagandet genom sin ställföreträdare och anförde bl.a. följande. Det är givet att ju mer han vistas hos S.T.H. desto mer stärks hennes talan. Med tanke på att dödshot uttalats och på skyddsaspekten kan LVU-vården inte upphöra förrän det finns utredning som visar att risk inte längre föreligger att hotet verkställs. Kommunikationen mellan S.T.H. och socialnämnden synes inte vara den bästa och det går idag inte att bedöma risken för att hotet verkställs, särskilt eftersom hon inte sökt hjälp för sina psykiska problem.

Regeringsrätten (2008-08-14, Heckscher, Billum, Brickman, Stenman) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 1 § andra stycket LVU ska den som är under 18 år beredas vård om någon av de situationer som anges i 2 eller 3 § föreligger och det kan antas att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av den eller dem som har vårdnaden om honom eller henne och, när den unge har fyllt 15 år, av honom eller henne själv.

Enligt 2 § ska vård beslutas om det finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas på grund av fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet.

I ett nytt femte stycke i 1 § LVU, vilket gäller fr.o.m. den 1 juli 2003, föreskrivs vidare att vad som är bäst för den unge ska vara avgörande vid beslut enligt lagen.

I prop. 2002/03:53, som ligger till grund för det nya femte stycket i 1 § LVU, anfördes bl.a. följande (s. 76 f. och 105).

En av de grundläggande principerna i Konventionen om barnets rättigheter (barnkonventionen) är principen om barnets bästa. Enligt artikel 3 i konventionen ska barnets bästa komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn. Enligt flera författningar ska vad som är bäst för barnet beaktas vid beslut av olika slag. Så anges t.ex. i 1 kap. 2 § socialtjänstlagen (2001:453, SoL) att när åtgärder rör barn, det särskilt ska beaktas vad hänsynen till barnets bästa kräver. I 6 kap. 2 a § föräldrabalken anges att barnets bästa ska komma i främsta rummet vid avgörande enligt kapitlet av alla frågor som rör vårdnad, boende och umgänge. I båda dessa lagar har bestämmelsen utformats med barnkonventionen som förebild. - LVU saknar motsvarande bestämmelse. Lagen är förvisso primärt en skyddslag för barn och unga och andan i lagen är att de insatser som görs och beslut som fattas ska vara till fördel för den unges bästa, men som redan Barnkommittén konstaterade i sitt betänkande Barnets bästa i främsta rummet (SOU 1997:116) har emellertid rättsutvecklingen tenderat att inte alltid sätta den unges intresse främst. Behovet av ett förstärkt barnperspektiv i LVU har också verifierats av samtliga remissinstanser som uttalat sig i frågan. Så till exempel påpekar socialförvaltningen i Stockholms stad i sitt remissvar att flera studier har visat att föräldrarätten riskerar att komma i fokus i LVU-mål, varför det är angeläget att en särskild bestämmelse införs om att det är barnets bästa som ska vara avgörande vid alla beslut enligt lagen. Även övriga kommuner som har yttrat sig framhåller vikten av att i lagen tydliggöra att det är barnets bästa som ska vara avgörande vid alla beslut. - Bestämmelsen bör dock få en annorlunda utformning än den fått i SoL. När det gäller SoL tar bestämmelsen sikte på alla beslut som rör barn, således även beslut som primärt riktar sig till vuxna. Bestämmelsen fick där sin utformning på inrådan av Lagrådet, efter förebild från motsvarande bestämmelse i utlänningslagen (1989:529). Lagrådet hänvisade bl.a. till att det vid konventionens utarbetande hade valts en bred och något vagare formulering och att, eftersom principen om barnets bästa skulle appliceras på alla områden, denna princip samtidigt blivit endast ett av flera relevanta och nödvändiga intressen att ta hänsyn till. Regeringen uttalade vidare i propositionen att barnets bästa inte alltid är avgörande för vilket beslut som fattas, men ska alltid beaktas, utredas och redovisas (prop. 1996/97:124). - När det gäller LVU är emellertid förhållandena något annorlunda. LVU reglerar enbart åtgärder och beslut som riktar sig till barn och unga när det föreligger en påtaglig risk för att deras hälsa och utveckling skadas. Det handlar här om samhällets mest utsatta barn och ungdomar och det torde inte finnas några andra intressen som skulle kunna ha samma tyngd vid bedömningen av vilka åtgärder som ska vidtas. I en konflikt mellan barnets behov och andra intressen ska hänsynen till barnets bästa alltid ges företräde. Bestämmelsen bör därför utformas så att barnets bästa ska vara avgörande vid alla beslut enligt lagen.- - - - I ett nytt femte stycke anges att vid beslut enligt lagen ska avgörande vara vad som är bäst för den unge. Även detta tillägg är en anpassning av lagen till åtagandena i barnkonventionen, närmare bestämt artikel 3 som säger att vid alla åtgärder som rör barn ska barnets bästa komma i främsta rummet. Formuleringen av artikeln är vid och ger utrymme för att andra intressen kan vara avgörande för vilket beslut som fattas. Här har valts en snävare formulering, eftersom åtgärder som vidtas och beslut som fattas med stöd av lagen inte kan ha annat syfte än att förbättra för den unge. Inga andra intressen kan sålunda få ta över vad som är bäst för den unge.

I LVU-utredningens betänkande Omhändertagen - Samhällets ansvar för utsatta barn och unga (SOU 2000:77), vilket låg till grund för propositionen i nu aktuell del, anfördes bl.a. följande (s. 94).

Förutsättningarna för ingripande i 2 och 3 §§ LVU stämmer - som tidigare konstaterats - väl överens med barnkonventionen. Det går emellertid inte att komma ifrån att det är enskilda människor som tolkar lagen utifrån bl.a. egna värderingar. Detta förhållande ställer stora krav på lagstiftaren som har att så preciserat som möjligt vägleda lagtolkaren så att intentionerna med lagen stämmer överens med sättet på vilket den tillämpas. Anledningen till att LVU inte alltid har uppnått sitt syfte som skyddslag för barnet beror enligt min mening på att lagen har lästs och tolkats utifrån ett föräldraperspektiv. Detta i sin tur kan ha sin grund i Europakonventionens fokusering på familjen i första hand. Med barnkonventionens utgångspunkt är det i stället det enskilda barnets rättigheter och behov som ska sättas i centrum. - Jag har under utredningens gång inte kunnat finna att förutsättningarna för när ingripanden enligt lagen ska göras är för snäva och skulle behöva utvidgas. Att barnet inte synliggörs i utredningar och rättsliga beslut botas inte främst genom att de rättsliga förutsättningarna för ingripanden ändras. Det är snarare en fråga om att förändra synsättet hos dem som tillämpar lagen. Därför behövs det uttryckliga bestämmelser som kan förändra synen på barnet från att ha varit en del av sina föräldrar till att ha ett eget värde. Sådana bestämmelser kommer enligt min åsikt att leda till att lagens förutsättningar för ingripande tillämpas på ett annorlunda sätt.

Under den månad som föregick socialnämndens beslut om omedelbart omhändertagande den 19 december 2007 inträffade flera händelser som aktualiserade frågan om J.T.H. var i behov av socialnämndens skydd. Av rapporter från Migrationsverket framgick att S.T.H. sagt att hon inte orkade med J.T.H. Hon hade uppgett att hon blivit med barn efter en våldtäkt och att han riskerade att dö om han återvände till Eritrea. Vidare hade hon slagit J.T.H. i Migrationsverkets lokaler och förklarat att hon slog honom när hon var frustrerad. Hon hade också uttalat att hon hade för avsikt att döda sonen innan hon själv reste till Eritrea. Vid hembesök av socialförvaltningen hos S.T.H. och vid en av förvaltningen ordnad hälsoundersökning visade det sig att J.T.H. fick otillräckligt med mat och hade gått ned i vikt sedan en undersökning tio veckor tidigare. Inför personal från socialförvaltningen upprepade modern vid två tillfällen att hon tänkte döda sonen och sade att hon hade en plan för hur det skulle gå till. Vid det senare tillfället sade hon också att hon tänkte ta sitt eget liv.

Vidare framgår att J.T.H. under den första tiden i familjehemmet var starkt fixerad vid mat och att han slog de andra barnen i hemmet. Han har numera funnit sig väl till rätta i familjehemmet och har gått upp kraftigt i vikt. Han har slutat stjäla mat och att vara våldsam. Samarbetet mellan S.T.H. och familjehemmet har försvårats av att det inte har gått att upprätthålla en överenskommen ordning för moderns umgänge med J.T.H. och av att familjehemsföräldrarna känt sig hotade av henne. Det har också varit svårt för såväl familjehemmet som socialnämnden och Migrationsverket att över huvud taget nå kontakt med S.T.H.

I målet finns ingen närmare utredning av S.T.H:s psykiska tillstånd, men det framgår att hon lever i en mycket utsatt situation och att hennes agerande är svårt att förutse.

Regeringsrätten gör följande bedömning.

J.T.H. är bara två år gammal och i oundgängligt behov av vuxnas skydd och omvårdnad. Han har inga andra anhöriga än sin mor, som vid flera tillfällen och till olika personer uttalat att hon har för avsikt att döda honom. Han har visat tydliga tecken på att ha fått för lite mat. Det framgår också att modern har slagit honom.

LVU är en skyddslag för utsatta barn. Vad som är bäst för barnet ska vara avgörande vid beslut enligt lagen. När det föreligger sådana omständigheter som i detta mål måste i regel vård enligt LVU beslutas för att säkerställa att barnets hälsa eller utveckling inte skadas. En annan bedömning kan visserligen göras om det finns grundad anledning att anta att vårdnadshavaren inte menat allvar med sina hot mot barnet och att situationen i övrigt inte är sådan att den inger allvarlig oro för barnet. Med hänsyn till de ödesdigra konsekvenser som kan följa av en felaktig bedömning i en sådan situation kan det emellertid ofta vara rimligt att socialnämnden under en tid får den möjlighet till kontroll av barnets förhållanden som är förenad med vård enligt LVU. Annars kräver barnets skyddsintresse att det på ett betryggande sätt kan visas att det som inträffat i ärendet trots allt inte utgör en påtaglig risk för barnets hälsa eller utveckling. I detta fall medför moderns hotfulla uttalanden, det våld som hon har utövat mot sonen och hennes bristande vilja eller förmåga att tillgodose hans behov av vård och omsorg att det måste ställas förhållandevis höga krav på den utredning som ska visa att det ändå inte finns skäl för vård enligt LVU.

Kammarrätten och länsrätten har vid värderingen av de hot som S.T.H. riktat mot J.T.H. lagt stor vikt vid hennes uppträdande vid de muntliga förhandlingarna och hennes uppgift vid dessa att hon inte menat allvar när hon hotat att döda honom. Mot bakgrund av vad som har förekommit i målet och lagstiftningens syfte att vara ett skydd för barnet finner Regeringsrätten dock att S.T.H:s egna uppgifter inte kan tillmätas sådan tyngd som bevisning att de räcker för att man ska kunna bortse från hoten. En vårdnadshavares uppgifter måste i ett fall som det förevarande ges stöd av annan utredning som visar att barnet inte löper risk att skadas. Så är inte fallet i detta mål, där tvärtom de iakttagelser som Migrationsverket och socialförvaltningen gjort av brister i omsorgen om J.T.H. förstärker intrycket av att S.T.H. inte förmår tillgodose hans behov av trygghet.

Vad som är utrett om moderns uttalanden och beteende och om hennes och sonens situation leder enligt Regeringsrättens mening till bedömningen att vård enligt LVU ska beslutas. Överklagandet ska därför bifallas.

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten ändrar kammarrättens dom och fastställer det slut länsrättens dom innehåller i frågan om vård av J.T.H. enligt LVU.

Regeringsrätten fastställer vad kammarrätten har beslutat om sekretess samt bestämmer att ersättning ska betalas till advokaten H.A. som offentligt biträde med 4 053,50 kr (inklusive mervärdesskatt) för arbete och till advokaten R.B. som offentligt biträde med 3 715 kr (inklusive mervärdesskatt) för arbete.

Regeringsrådet Knutsson var skiljaktig och anförde:

Det är i målet utrett att S.T.H. har uttalat hot om att döda sin son. Det är givetvis synnerligen allvarligt. Enbart den omständigheten att en förälder uttalar sig på detta sätt är dock inte tillräckligt för att barnet ska beredas vård med stöd av LVU, utan man måste bedöma om det föreligger någon konkret risk i det enskilda fallet för att hotet ska förverkligas.

S.T.H. har själv uppgett att hennes uttalanden ska uppfattas som uttryck för desperation i en, som hon upplever det, hopplös situation och som ett rop på hjälp, och hon har bestämt förnekat att hon skulle kunna göra allvar av sina hot. Hur det förhåller sig med den saken kan dock ingen, utom möjligen S.T.H. själv, ha någon säker uppfattning om.

Jag konstaterar emellertid att både länsrätten och kammarrätten har hållit muntlig förhandling varvid S.T.H. har hörts och att båda domstolarna, baserat bl.a. på vad som kommit fram vid dessa förhandlingar, har gjort bedömningen att hon inte har menat allvar med sina hot om att döda sonen. Vad som i övrigt har förekommit i målet ger mig ingen anledning att ifrågasätta denna slutsats. Med hänsyn härtill, och då jag i övrigt gör samma bedömning som kammarrätten, anser jag att överklagandet bör avslås.

Föredraget 2008-07-23, föredragande Lidin, målnummer 3806-08

Prop. 1989/90:28 s. 62-65 och 106-108; prop. 2002/03:53 s. 76 f. och 105; SOU 2000:77 s. 94; SOSFS 1997:15 kap. 3-4
Litteratur:
Prop. 1989/90:28 s. 62-65 och 106-108; prop. 2002/03:53 s. 76 f. och 105; SOU 2000:77 s. 94; SOSFS 1997:15 kap. 3-4

Rättsfall från Regeringsrätten
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2008-08-14

Målnummer:
3806-08