Förvaltningsdomstols utredningsskyldighet avseende kostnad för boende i mål om avgift enligt 8 kap. socialtjänstlagen. Prövningstillstånd i kammarrätt.


Lagrum:
8 kap. 2 §, 5 §, 6 § och 7 § socialtjänstlagen (2001:453); 8 § första stycket och 34 a § andra stycket 2 förvaltningsprocesslagen (1971:291)

Omsorgsnämnden i Trollhättans kommun beslutade den 10 november 2003 att A.C. för särskilt boende inklusive matkostnad skulle betala 6 739 kr per månad. Hennes inkomst efter skatt beräknades till 6 146 kr per månad och det s.k. avgiftsutrymmet till ett negativt belopp, - 3 169 kr.

A.C. överklagade beslutet hos länsrätten och yrkade att beloppet skulle fastställas till ett lägre belopp. Hon anförde i huvudsak följande. Hyresavgiften måste anses oskälig med tanke på att kommunen inte får ta ut mer än självkostnadspris. F.n. hyrde hon och hennes make en trerumslägenhet som kostade mindre än 4 000 kr/månad, alltså mindre än vad rummet på gruppboendet kostade.

Omsorgsnämnden ansåg att överklagandet skulle avslås och anförde bl.a. följande. Det överklagade beslutet avsåg omvårdnadsavgift för gruppboende, kostnad för mat samt hyra. Minimibeloppet var som framgår av avgiftsbeslutet 5 020 kr/månad. Hänsyn hade då tagits till fördyrade matkostnader utöver Konsumentverkets beräkningar. Avdrag hade också skett med 356 kr för sådant som tillhandahålls på gruppboendet men ingår i minimibeloppet. Hyran uppgick till 4 295 kr/månad. Den hyra som togs ut kunde förefalla hög men motsvarade det belopp som kommunen erlade till fastighetsägaren. Den hyra kommunen kan ta ut är inte reglerad i socialtjänstlagen (2001:453), SoL.

Länsrätten i Vänersborg (2004-04-19, ordförande Brydolf) yttrade: Enligt 8 kap. 2 § SoL får kommunen ta ut skäliga avgifter enligt grunder som kommunen bestämmer för bl.a. hemtjänst, dagverksamhet och bostad i sådant särskilt boende som avses i 5 kap. 5 § andra stycket eller 7 § tredje stycket och som inte omfattas av 12 kap. jordabalken eller för annan liknande social tjänst. Avgifterna får dock inte överstiga kommunens självkostnader. - Den enskildes avgifter för hemtjänst och dagverksamhet, tillsammans med avgifter som avses i 26 § tredje stycket hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) får per månad uppgå till högst en tolftedel av 0,48 gånger prisbasbeloppet (8 kap. 5 § samma lag). - Enligt 8 kap. 6 § får avgifterna enligt 5 § inte uppgå till ett så stort belopp att den enskilde inte förbehålls tillräckliga medel av sitt avgiftsunderlag för sina personliga behov och andra normala levnadskostnader (förbehållsbelopp). När avgifterna fastställs skall kommunen dessutom försäkra sig om att omsorgstagarens make eller sambo inte drabbas av en oskäligt försämrad ekonomisk situation. Om avgifterna baseras på den enskildes betalningsförmåga skall avgiftsunderlaget beräknas. - Av utredningen framgår att A.C. betalar hyra för ett rum i särskilt boende. Kommunen har beräknat hennes minimibelopp med hänsyn till fördyrade matkostnader samt gjort avdrag för sådant som tillhandahålls på gruppboendet. Avgift för omvårdnad tas inte ut på grund av negativt avgiftsutrymme. - Länsrätten gör följande bedömning. - Enligt länsrättens mening är bostadskostnaden för det särskilda boendet att se som en ersättning i ett hyresförhållande enligt jordbalken då A.C. såvitt framgått hyr ett eget rum. Även om hyran får anses hög finner länsrätten därför att den inte omfattas av maxtaxan enligt SoL. Avgift för omvårdnad tas inte ut på grund av ett negativt avgiftsutrymme. Länsrätten finner därför att nämndens beslut är i överensstämmelse med bestämmelserna i 8 kap. SoL. Överklagandet kan därför inte bifallas. - Länsrätten avslår överklagandet.

A.C. överklagade länsrättens dom.

Kammarrätten i Göteborg (2004-08-02, Nyström, Bodin, referent) meddelade ej prövningstillstånd.

A.C. fullföljde sin talan hos Regeringsrätten och anförde bl.a. följande. Länsrätten borde ha hämtat in uppgifter om kommunens verkliga kostnader. Då det numera finns ett högkostnadsskydd vad avser omsorgsinsatser är det av yttersta vikt att kommunen inte kan ta ut ytterligare avgifter och beteckna dem som hyra.

Omsorgsnämnden anförde i av Regeringsrätten infordrade yttranden bl.a. följande. Makarna C. vistas på ett gruppboende för äldre personer med ett mycket stort omvårdnadsbehov. Boendet är att jämställa med den vård som tidigare gavs på s.k. sjukhem. Hyresgästerna disponerar ett eget rum samt ett eget våtutrymme. Kokmöjligheter saknas. Kommunen hyr bostäderna av det kommunala bostadsbolaget och upplåter dem i sin tur till vårdtagarna. Det finns inga skriftliga hyreskontrakt mellan respektive vårdtagare och kommunen. Hyresbeloppet framgår av avgiftsbeslutet. Vad som ingår i hyran har muntligen avtalats med vårdtagarna. Frågor om hyressättning regleras inte i SoL utan torde vara en tillämpning av hyreslagen, vilka frågor skall prövas av hyresnämnden.

A.C. genmälde bl.a. att hon fått veta att kommunen tar ut betydligt lägre hyra i ett annat äldreboende, trots att dessa rum har högre standard.

Regeringsrätten (2006-05-23, Billum, Stävberg, Kindlund, Lundin, Brickman) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Genom ändringar i SoL infördes fr.o.m. den 1 juli 2002 ett högkostnadsskydd för kommunernas avgifter inom äldre- och handikappomsorg. Bakgrund till reformen var bl.a. att utvecklingen av kommunernas taxesystem medfört att allt fler personer som erhöll vård- och omsorgsinsatser fick leva under knappa ekonomiska omständigheter, i vissa fall t.o.m. under nivån för försörjningsstödet enligt SoL (prop. 2000/01:149 s. 17 f.). Särskilt utsatta var äldre kvinnor med stora vård- och omsorgsbehov och låga pensionsinkomster. I vissa fall skulle såväl äldre som personer med funktionshinder vara hänvisade till en mycket låg levnadsnivå för resten av sina liv.

Högkostnadsskyddet innebär bl.a. att en högsta avgift bestämts i lag, dels för hemtjänst och dagverksamhet samt kommunal hälso- och sjukvård, dels för bostad i s.k. särskilt boende (8 kap. 5 och 6 §§ SoL). För äldre som inte bor i särskilt boende beaktas boendekostnaden på så sätt att den läggs till det s.k. minimibeloppet avseende levnadskostnader (8 kap. 7 §). Kostnad för boende kan vara hyra, bostadsrättsavgift eller kostnad för egen bostadsfastighet (a. prop. s. 57).

När det gäller hyressättning av bostadslägenheter för vilka 12 kap. jordabalken (hyreslagen) är tillämplig råder i princip avtalsfrihet. Hyreslagen innehåller dock vissa bestämmelser till skydd mot oskäligt höga hyror. Vid tvist om hyrans storlek kan hyresvärden eller hyresgästen vända sig till behörig hyresnämnd, som inom vissa ramar kan fastställa hyran till skäligt belopp.

För att reglerna i 8 kap. SoL skall fungera på avsett sätt och skydda äldre omsorgstagare mot oskäligt höga krav från kommunerna förutsätts uppenbarligen dels att vad som betecknas som ett hyresförhållande måste uppfylla kraven för att betraktas som ett sådant, dels att den uppgivna hyreskostnaden inte får innefatta mer än kostnaden för själva boendet. Risken för oklarheter i dessa hänseenden synes vara särskilt stor då det är kommunen som tillhandahåller såväl boendet som omsorgsinsatserna.

Av handlingarna i det aktuella målet framgår att A.C:s nettoinkomst uppgick till 6 146 kr och att det belopp hon förpliktats betala till Trollhättans kommun uppgick till 6 739 kr, varav 4 295 kr rubricerats som hyra för särskilt boende. A.C. har obestritt uppgett att denna hyra vida överstiger hyran för liknande bostäder i kommunen. Av uppgifter som Omsorgsnämnden lämnat i målet framgår vidare att fråga är om ett gruppboende för äldre med mycket stort omvårdnadsbehov. Kommunen hyr bostäderna av det kommunala bostadsbolaget och upplåter dem i sin tur till vårdtagarna. Det finns inga skriftliga hyreskontrakt mellan respektive vårdtagare och kommunen. Vad som ingår i hyran uppges ha avtalats muntligen med vårdtagarna.

Enligt 8 § första stycket förvaltningsprocesslagen (1971:291) skall rätten tillse att ett mål blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. Denna s.k. officialprincip gäller utan hinder av att förvaltningsprocessen numera blivit en tvåpartsprocess (jfr Wennergren, Förvaltningsprocesslagen m.m., 5 uppl. s. 148 f.). Särskilt när styrkeförhållandet mellan parterna är så ojämnt som i mål av nu aktuellt slag vilar ett stort ansvar på domstolen att se till att enskild part inte blir lidande genom att beslutsunderlaget är ofullständigt eller bristfälligt i något hänseende.

Vad som förekommit i målet är ägnat att inge osäkerhet om karaktären av den kostnadspost som kommunen betecknat som hyra, en fråga som är avgörande för bedömningen i målet. Länsrätten synes dock utan närmare utredning ha lagt kommunens uppgifter till grund för att avslå A.C:s överklagande. Regeringsrätten finner därför att målet inte blivit så utrett som dess beskaffenhet krävt. Kammarrätten borde av dessa skäl ha meddelat prövningstillstånd enligt 34 a § andra stycket 2 förvaltningsprocesslagen.

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten upphäver det överklagade beslutet och meddelar A.C. prövningstillstånd för prövning i Kammarrätten i Göteborg av överklagandet av Länsrättens i Vänersborg dom den 19 april 2004 i mål nr 3103-03. Handlingarna överlämnas till kammarrätten för fortsatt handläggning.

Föredraget 2006-04-05, föredragande Mathiasson, målnummer 5004-04


Litteratur:
Prop. 2000/01:149 s. 17 f., 25-26, 45-46, 56-57; Wennergren, Förvaltningsprocesslagen m.m., 5 u. s. 148 f.

Rättsfall från Regeringsrätten
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2006-05-23

Målnummer:
5004-04