En 12-årig flicka som är omhändertagen för vård enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga motsätter sig umgänge med vårdnadshavaren. Socialnämndens beslut om totalt umgängesförbud har fastställts då det har ansetts att den ungas vilja skall tillmätas avgörande betydelse och att det måste anses vara det bästa för henne att något umgänge inte utövas så länge hon själv inte kan acceptera det.


Lagrum:
1 § och 14 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga

D.W. är vårdnadshavare för dottern P., född 1992. P. bereds sedan flera år vård enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU, och är placerad i familjehem, i vilket hon bott sedan april 2000. I samband med att Socialnämnden i Tidaholms kommun den 10 september 2003 beslutade att tvångsvården av P. skulle fortsätta, förordnade nämnden att tidigare beslut om umgängesförbud mellan mor och dotter skulle bestå. Länsrätten i Mariestad avslog i dom den 7 november 2003 D.W:s överklagande av socialnämndens beslut. D.W. överklagade länsrättens dom till Kammarrätten i Jönköping, som i dom den 16 februari 2004, såvitt avsåg frågan om umgänge, biföll överklagandet såtillvida att umgänge mellan D.W. och P. skulle äga rum en gång i månaden med början fr.o.m. mars 2004. I domslutet sades vidare att det fick ankomma på socialnämnden att bestämma tid och plats för umgänget samt den närmare utformningen av umgängestillfällena. - Regeringsrätten beslutade den 1 april 2004 att inte meddela prövningstillstånd i målet.

Socialnämnden beslutade härefter, den 6 april 2004 om totalt umgängesförbud mellan D.W. och hennes dotter P. Som motivering anfördes i huvudsak följande. Umgängesbegränsningen för D.W. gentemot P. upphörde den 3 mars 2004 efter att kammarrätten i sin dom den 16 februari 2004 beslutat att P. skulle ha umgänge med D.W. en gång i månaden. Detta skulle ha startat i mars månad men på grund av ett misstag fick D.W. ej reda på den tid som bokats in, varför inget umgänge ännu ägt rum. P. hörde av sig och hälsade att hon inte ämnade komma. Efter detta har D.W. skrivit två brev och ett vykort till P. som innehåller hot mot P. Hoten är polisanmälda den 5 april. P. har reagerat mycket starkt på dessa brev och mår psykiskt väldigt dåligt av det D.W. har skrivit. Med anledning av dessa brev samt P:s allvarliga reaktioner på breven bedömer socialnämnden att ett nytt beslut om umgängesbegränsning är nödvändigt.

D.W. överklagade socialnämndens beslut och yrkade att det skulle undanröjas och att umgänge skulle äga rum en gång i månaden som kammarrätten beslutat. Som grund för talan anfördes i huvudsak följande. Endast fem dagar efter det att Regeringsrätten avslagit socialnämndens begäran om prövningstillstånd med yrkande om total umgängesbegränsning, har socialnämnden den 6 april 2004 fattat beslut om total umgängesbegränsning. Socialnämndens påstående att D.W. skulle ha hotat P. saknar all grund. I uppenbar strid mot gällande rätt har socialnämnden i stället från början obstruerat mot kammarrättens domslut. Genom att fatta nytt beslut endast fem dagar efter det att Regeringsrätten avslagit socialnämndens begäran om prövningstillstånd, har socialnämnden rättsvidrigt försökt kringgå gällande rätt. Det måste framstå som ytterst anmärkningsvärt att en myndighet fullständigt ignorerar vad en svensk domstol beslutat. Detta samtidigt som den sociala myndigheten begär att den enskilda människan skall acceptera, tillika respektera, beslut som fattats av den egna myndigheten och även beslut/domar som fattats av landets domstolar.

Socialnämnden bestred bifall till D.W:s yrkanden och anförde i huvudsak följande. Socialnämnden bedömer att P. far mycket illa i kontakten med modern varför ett totalt umgängesförbud är nödvändigt för att P:s hälsa och utveckling skall säkras. Socialnämnden såg det nödvändigt att fatta ett nytt beslut om umgängesbegränsning på grund av de omständigheter som skett efter kammarrättens beslut. Det har ingenting med Regeringsrättens beslut att göra. Då socialnämnden bokar en tid för umgänge meddelar P. att hon inte tänker komma men hon vill att handläggaren skall lämna ett brev till D.W. som P. har skrivit. Umgänget kom ej till stånd eftersom D.W. ej fått brevet med tiden som var bokad vilket var mycket beklagligt. D.W. lämnar brev samt kort till P. den 26 mars och den 2 april 2004 via familjehemsmoderns arbetsplats. Dessa brev uppfattas som hotfulla av såväl P. som familjehemmet och socialtjänsten varför en polisanmälan görs den 5 april 2004. P. mår mycket dåligt efter att hon läst dessa brev. Hon vågar ej vara ensam hemma och hon sover mycket oroligt. Med anledning av P:s reaktioner ser socialnämnden det som nödvändigt att återigen besluta om totalt umgängesförbud för att skydda P. D.W. har flera gånger den senaste tiden ringt till familjehemmet och anklagat dem för att påverka P. och att det är därför som P. inte vill träffa henne. När D.W. ringer den 23 april 2004 pratar hon lite med P. D.W. säger åt henne att de är tvungna att träffas. P. svarar då att hon inte vill det och att hon inte vill att D.W. skall ringa till familjehemmet. P. säger också att hon inte vill se henne mer. Efter detta samtal, som är första gången P. pratar med D.W. på något år, mår P. mycket dåligt. Hon skakar och kan ej sova på natten. P. hoppas att D.W. inte skall höra av sig mer för hon vill ha lugn och ro. P. får nya brev av D.W. den 26 april 2004 som hon läser. Hon säger sedan att hon ej vill öppna några mer brev från D.W. - Socialnämnden företedde kopior på brev och kort samt polisanmälan.

P. förklarade i skrivelse till länsrätten att hon inte ville träffa D.W. Hon trivdes där hon bodde, mådde bra och ville ha lugn och ro.

Länsrätten i Mariestad (2004-06-15, ordförande Sjökvist) yttrade: Enligt 14 § LVU har socialnämnden ett ansvar för att den unges behov av umgänge med föräldrar och vårdnadshavare så långt möjligt tillgodoses. Om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vård enligt LVU får socialnämnden - enligt andra stycket punkten 1 - besluta hur den unges umgänge med vårdnadshavare skall utövas. Socialnämnden skall minst en gång var tredje månad överväga om ett sådant beslut fortfarande behövs. - D.W. har vid den muntliga förhandlingen anfört i huvudsak följande. Kammarrätten beslutade i dom den 16 februari 2004 att D.W. skulle ha rätt till umgänge med dottern P. en gång per månad. Socialnämnden har sedan mars månad försökt att skilja mor och dotter åt. Det är väldigt svårt att få ett domstolsbeslut verkställt om man inte har socialnämnden på sin sida. Socialnämndens beslut den 6 april 2004 är ett sätt att kringgå kammarrättens dom. Under våren 2001 var kontakten mellan D.W. och dottern P. god, men från augusti 2001 har kontakten varit helt bruten. P:s inställning till modern förändrades plötsligt markant. Hon skrev bland annat brev där hon önskade att modern var död. Frågan är varför P. har tagit avstånd från modern som har en enorm kärlek för sin dotter. Socialnämnden har ingen empati för D.W. utan klankar bara ner på henne vad hon än gör. P. har inte haft någon kontakt med sin far under uppväxten. D.W. uppmanade honom att kontakta sin dotter, men någon kontakt togs aldrig. P. och fadern har nu fått kontakt. Efter att kammarrätten meddelat dom i målet väntade D.W. på att socialtjänsten skulle kontakta henne med anledning av hennes umgänge med dottern. Hon erhöll ett brev från socialtjänsten där de undrade varför hon inte hade infunnit sig på mötet som hon kallats till. Hon hade dock inte erhållit någon kallelse. I samband med detta vidarebefordrade socialtjänsten ett brev från P. till modern. Av brevet framgår bland annat att P. inte vill ha någon kontakt med modern. Brevet måste ha tillkommit efter mycket negativ information om D.W. från någon annan person. Det är fel av socialtjänsten att vidarebefordra P:s brev till modern utan att förklara för P. att hon inte kan behandla modern hur som helst. Vidare måste socialtjänsten göra klart för P. att modern och syskonen älskar henne och att det är viktigt att hon har kontakt med sina rötter. Helt plötsligt är D.W. en negativ person och P:s far en positiv person enligt socialtjänsten. Ingenting har inträffat efter mars 2001 som gör att P. har anledning att ta avstånd från modern. Vid ett tillfälle har D.W. suttit på läktaren för att se sin dotter spela innebandy, men detta kan inte vara skäl nog för P. att ta avstånd. En förklaring kan vara att det ofta uppstår konkurrens mellan fosterfamiljen och de biologiska föräldrarna. I det här fallet har fosterfamiljen en avsevärt bättre ekonomi än D.W. och dessutom har de tillgång till en häst för P. Vidare känner P. tryck från fosterfamiljen och socialtjänsten att inte ha kontakt med modern. Den 24 april 2004 ringde D.W. till fosterfamiljen för att höra hur det var med P. Fostermamman sade att hon själv fick prata med dottern. P. gjorde då klart för modern att hon inte ville träffa henne. Därefter skrev D.W. ett brev till P. Socialnämnden tolkade brevet som ett hot mot P., vilket det inte var. Vad hon ville förklara i brevet var att det är viktigt att P. har kontakt med sin familj, för det är inte säkert att familjen finns kvar för henne om hon vill återuppta kontakten i 20-årsåldern. - Socialnämnden har vid den muntliga förhandlingen anfört i huvudsak följande. Socialnämnden delar inte D.W:s uppfattning att förhållandet mellan henne och dottern var bra under våren 2001. Förhållandet dem emellan var dåligt redan i april 2000, när P. flyttade till familjehemmet. Denna familj hade sedan år 1995 varit kontaktfamilj för P. Modern har inte haft förmågan att ge dottern tillräcklig stimulans och omsorg och dessutom har hon utsatt dottern för kränkande behandling. P. stannade kvar hos kontaktfamiljen på eget initiativ. Därefter fattades ett beslut om omhändertagande av P. enligt LVU. Sedan dess har förhållandet mellan mor och dotter försämrats. P. upplever det som kränkande och hotfullt att modern kommer till hennes matcher eller passerar utanför huset. Konflikten mellan dem är så djup att det inte finns något att bygga på. Att P. känner rädsla, ångest och i viss mån hat beror inte på socialtjänsten, utan dessa känslor härrör från tiden innan placeringen i familjehemmet. Anledningen till att socialnämnden bestred D.W:s överklagande till kammarrätten var att nämnden ville avvakta tills P. var så känslomässigt mogen att hon själv kunde avgöra om hon ville ha kontakt med modern. Idag medför ett umgänge inget positivt för P. Hennes inställning är inte en följd av familjehemsplaceringen eller de ekonomiska resurserna i familjehemmet. Familjen har en genomsnittlig standard. P. har mått dåligt efter att hon har erhållit breven från modern. P. upplever dessa som hot och hon tror att modern skall skada henne eller kan döda henne. P. har blivit mer inåtvänd och osjälvständig, vilket har fått till följd att hon bland annat inte åker till stan själv i rädsla av att stöta på modern. Hon har varit på BUP vid ett tillfälle och hon kommer att bli kallad dit igen. Man har från BUP muntligen uppgett att P:s avståndstagande gentemot modern är tydligare idag än tidigare. - D.W. har tillagt i huvudsak följande. Socialtjänsten hotade att omhänderta P. enligt LVU om hon inte gick med på en familjehemsplacering. Vidare såg socialtjänsten till att P. blev folkbokförd i familjehemmet. Därefter ansträngde sig socialtjänsten inte för att hon skulle få kontakt med dottern. Om socialtjänsten hade sett till att kontakten fungerade hade detta problem inte uppstått. Socialtjänsten kontaktade först P:s far och därefter skrev P. ett brev till honom. Deras relation har sedan utvecklats med bland annat sms-meddelanden. Fadern har uttryckt att det är bra att P. är placerad i familjehem, trots att han inte har varit delaktig i hennes uppväxt. - Kammarrätten har i domen den 16 februari 2004 uttalat bl.a. följande. En grundtanke när det gäller vård enligt LVU är att vården inte skall pågå längre än nödvändigt och att den skall vara inriktad på att barnet skall återförenas med sina föräldrar så snart det är möjligt med hänsyn till barnets väl. För att en sådan återförening på sikt skall kunna ske är det väsentligt med en nära och god kontakt mellan barnet och föräldrarna under vårdtiden. Bestämmelserna om umgängesbegränsning skall därför tillämpas restriktivt. Socialnämnd eller domstolar får inte utan starka skäl besluta om inskränkningar. Omständigheterna kan emellertid vara sådana att föräldrarna under den tid som vården pågår inte bör träffa barnet. Det kan t.ex. finnas risk för att föräldrarna obehörigen griper in i vården. Föräldrarnas personliga förhållanden kan också, exempelvis vid långtgående missbruk eller vid psykisk sjukdom, vara sådana att de över huvud taget inte bör träffa barnet (prop. 1979/80:1 s. 601 f.). Andra skäl kan vara att det föreligger en risk att en förälder avviker med barnet, att barnet visar rädsla för en förälder, att det finns risk för övergrepp mot barnet eller att en förälder kräver så mycket umgänge att vården blir verkningslös eller hindrar barnets anknytning till familjehemmet. I förevarande fall har D.W. sedan ett par år inte träffat P. Hon har visserligen försökt få kontaktmed dottern under den tid som beslutet om umgängesbegränsning gällt; hon har bevistat ett innebandyträningstillfälle i hopp om att få en skymt av sin dotter och hon har ringt till familjehemmet för att höra om dottern tagit emot de julklappar hon sänt henne. Dessa tämligen harmlösa försök till kontakt utgör enligt kammarrättens mening inte något obehörigt ingripande i vården. Det framkommer inte några sådana omständigheter som tyder på att D.W:s personliga förhållanden skulle vara av den arten att hon inte bör träffa sin dotter. Inte heller verkar det föreligga någon risk att hon skulle avvika med P. eller att hon skulle utsätta henne för övergrepp. Vad som talar för ett beslut om umgängesbegränsning är dock det starka avståndstagande som P. visar gentemot sin mor. Kammarrätten finner att ansvaret för avgörandet huruvida det över huvud taget skall förekomma någon kontakt mellan P. och D.W. är alltför tungt för att läggas på endast blott elvaåriga P:s axlar. Ett totalt kontaktförbud inte endast försvårar utan även i stort sett omöjliggör att under överskådlig tid bygga upp en normal relation mellan mor och dotter. Det objektivt bästa för P. måste, hennes starka avståndstagande gentemot modern till trots, därför vara att någon form av umgänge dem emellan äger rum. Med tanke på P:s inställning till sin mor bör umgänget, åtminstone inledningsvis, ske i mindre skala och i en för henne trygg miljö samt i sällskap av människor som får henne att känna sig trygg. - Länsrätten gör följande bedömning. - Utgångspunkten måste vara att kammarrättens dom av den 16 februari 2004 skall gälla. Länsrätten har därför främst att ta ställning till om det efter den domen har inträffat nya omständigheter som kan vara grund för total umgängesbegränsning som socialnämnden beslutat. - Det har framkommit att D.W. efter kammarrättens dom den 16 februari 2004 har skrivit brev och kort till dottern P. Dessa har av såväl P. som familjehemmet och socialtjänsten uppfattats som hotfulla, varför en polisanmälan har gjorts. P. har gett uttryck för att hon inte vill ha kontakt med sin mor. Länsrätten kan emellertid inte finna att det skriftliga material som tillkommit i form av brev och kort samt de upplysningar som i övrigt framkommit rörande P:s och D.W:s personliga förhållanden är grund för en annan bedömning och slutsats än den som kammarrätten har kommit fram till. Länsrätten finner därför att överklagade beslutet skall undanröjas. I domslutet bör också konstateras att kammarrättens domslut avseende umgänge alltjämt skall gälla. - Länsrätten bifaller överklagandet och undanröjer socialnämndens beslut. Kammarrättens i Jönköping domslut den 16 februari 2004 i mål nr 4073-03 skall alltjämt gälla avseende umgänge.

Socialnämnden överklagade hos kammarrätten och åberopade samma grunder och omständigheter som i länsrätten. Nämnden åberopade också ett den 10 juni 2004 dagtecknat yttrande från Barn- och ungdomspsykiatriska verksamheten vid Skaraborgs sjukhus. - D.W. bestred bifall.

Kammarrätten i Jönköping (2004-10-22, Hessmark, Hallström, referent, Mattsson samt nämndemännen Lindstedt och Sandahl) fastställde länsrättens dom.

Socialnämnden överklagade och yrkade att Regeringsrätten, med ändring av kammarrättens dom, skulle fastställa socialnämndens beslut den 6 april 2004 om totalt umgängesförbud mellan D.W. och hennes dotter P. Nämnden anförde bl.a. följande. Det är väl dokumenterat att det finns en djup konflikt mellan D.W. och hennes dotter och att orsaken till denna är att hänföra till D.W. P. har redan i omhändertagandemålet inför länsrätten klargjort att hon inte önskade kontakt med sin mor. Hon har alltjämt samma inställning. Socialnämnden gör fortfarande bedömningen att ett umgänge inte på något sätt gagnar P. Mot bakgrund av hennes ålder skall hennes egen inställning tillmätas stor betydelse. Hon visar en god mognadsgrad för sin ålder. Socialförvaltningen har arbetat mycket hårt för att få till stånd umgänge mellan mor och dotter.

D.W. ansåg att Regeringsrätten skulle lämna socialnämndens överklagande utan bifall och anförde bl.a. följande. Vid tidpunkten för det "slutliga" omhändertagandet av P. våren 2001 rådde ett mycket gott förhållande mellan P., då 8-9 år gammal, och henne. P:s fosterfamilj hade under flera års tid, med socialtjänstens benägna bistånd, aktivt verkat för att P. skall ta avstånd från sin egen familj. Det är socialtjänstens agerande som har lett till att P. förlorat all kontakt med sin mamma, sina syskon och alla övriga släktingar på mammans sida. För det fall socialnämndens talan bifalls innebär det att P. slutligt förlorat all anknytning till sina "rötter".

Socialstyrelsen som på Regeringsrättens begäran avgav yttrande i målet anförde bl.a. följande.

Ett umgänge mellan barn och föräldrar under pågående vård med stöd av LVU kan inte likställas med sådant umgänge som regleras i föräldrabalken, FB. Vid vård med stöd av LVU finns det brister hos en eller båda föräldrarna som måste beaktas vid utformningen av umgänget. Överväganden av just det slaget behöver vanligen inte göras vid umgängesbeslut med stöd av FB. - Frågan är om det går att förordna om umgänge mot en 12-årings vilja. Hänsyn skall tas till den unges vilja med beaktande av hans eller hennes ålder och mognad. LVU anger inte något riktmärke i fråga om vilken ålder ett barn bör ha uppnått för att hans eller hennes vilja att motsätta sig umgänge skall beaktas. Socialstyrelsen anser att det är rimligt att anlägga ett synsätt liknande det som kommer till uttryck i 21 kap. 5 § FB. Hänsyn bör alltså normalt tas till en viljeyttring av ett barn som fyllt 12 år. Det nu sagda utesluter inte heller att hänsyn även kan tas till ett yngre barns uttalade vilja när det gäller barn som bereds vård med stöd av LVU. Socialstyrelsen saknar anledning att ifrågasätta att P. har uppnått en sådan mognadsgrad som är adekvat för hennes ålder. - Av handlingarna i målet framgår att P. såväl skriftligt som muntligt uttalat att hon inte vill träffa sin mamma och att hon har reagerat kraftigt på de brev som modern därefter skrivit till henne. Socialnämnden bedömer att ett umgänge mellan P. och modern skulle störa vården i sådan omfattning att ett totalt umgängesförbud behöver råda för att P:s hälsa och utveckling inte skall vara i fara. I utlåtande från Barn- och ungdomspsykiatriska verksamheten vid Skaraborgs sjukhus görs bedömningen att ett framhärdande i försök att få till stånd ett umgänge under den närmaste tiden riskerar att försämra utsikterna för en eventuell förbättrad relation mellan mor och dotter i framtiden. - Barnets vilja bör tillmätas avgörande betydelse om viljeyttringen med rimlig säkerhet kan antas utgöra ett självständigt och i förhållande till barnets ålder övervägt och välgrundat ställningstagande. Frågan om när så kan vara fallet går inte att besvara generellt utan får avgöras med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Det är också viktigt att i denna bedömning väga in tänkbara konsekvenser för den unge av att hans eller hennes vilja beaktas, både på kort och på lång sikt. -Socialstyrelsen finner vid en samlad bedömning att vad P. uttalat som sin mening i fråga om umgänget med modern får anses ge uttryck för ett så övervägt och välgrundat ställningstagande från hennes sida att det saknas grund att genomföra ett umgänge mot P:s vilja. Den omständigheten att P. fyllde 13 år i mars i år och alltjämt synes stå fast vid sin uppfattning talar ytterligare för att hennes vilja skall beaktas. - Till det sagda bör fogas också den omständigheten att ett förordnande om umgänge mot P:s vilja torde fordra någon form av tvångsinsatser, ytterst polishämtning. Det framstår som uppenbart att så drastiska åtgärder innebär en allvarlig risk för att den låsning som finns i dag i kontakten mellan P. och modern ytterligare trappas upp och därmed riskerar att försvåra ett umgänge också på längre sikt. Det finns därmed risk för att ett framtvingat umgänge i dag skulle vara direkt kontraproduktivt i förhållande till LVU-vården och dess långsiktiga mål, nämligen att barnet skall kunna återförenas med sina föräldrar så snart som det är möjligt med hänsyn till barnets väl.

Regeringsrätten (2005-06-27, Billum, Eliason, Ersson, Hamberg, Fernlund) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 1 § första stycket LVU skall insatser inom socialtjänsten för barn och ungdom göras i samförstånd med den unge och hans eller hennes vårdnadshavare. Insatserna skall präglas av respekt för den unges människovärde och integritet. Enligt femte stycket skall vad som är bäst för den unge vara avgörande vid beslut enligt lagen. I sjätte stycket föreskrivs att den unges inställning så långt möjligt skall klarläggas. Hänsyn skall tas till den unges vilja med beaktande av hans eller hennes ålder och mognad.

Femte och sjätte styckena infördes genom en lagändring som trädde i kraft den 1 juli 2003. Syftet med den var att stärka barnperspektivet i LVU och att anpassa lagen till Sveriges åtaganden enligt FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen). I konventionens artikel 12 anges att barn, som är i stånd att bilda egna åsikter, skall ha rätt att fritt få uttrycka dessa i alla frågor som rör det, varvid barnets åsikter skall tillmätas betydelse i förhållande till dess ålder och mognad. Vidare anges att barnet för detta ändamål skall beredas möjlighet, antingen direkt eller genom företrädare, att höras i alla domstolsförfaranden och administrativa förfaranden som rör barnet. Det finns i konventionen inte någon nedre åldersgräns för när barnet skall få komma till tals och uttrycka sina åsikter. I motiven påpekades att även ett mycket litet barn skall ha rätt att bli hört och respekterat för sina åsikter inför beslut som rör det (prop. 2002/03:53, s. 79). I författningskommentaren till sjätte stycket anges att skyldigheten att så långt möjligt ta reda på barnets inställning och respektera densamma vid beslutsfattandet genom bestämmelsen utvidgades till att gälla alla beslutssituationer och ingripanden som sker med stöd av lagen (a. prop. s. 105).

Enligt 14 § första stycket LVU har socialnämnden ett ansvar för att den unges behov av umgänge med föräldrar och vårdnadshavare så långt möjligt tillgodoses. I motiven till bestämmelsen påpekas att en nära och god kontakt mellan föräldrarna och barnet under vårdtiden oftast är en viktig förutsättning för att barnet skall kunna utvecklas väl i familjehemmet och på sikt kunna återförenas med föräldrarna. Det framhålls vidare att socialnämnden har ett ansvar för att föräldrarna får stöd och hjälp av både personlig och ekonomisk art för att klara kontakten med barnet och att det är nämndens uppgift att verka för att familjehemsföräldrarna medverkar till att en positiv kontakt mellan föräldrar och barn upprätthålls under vårdtiden (prop. 1989/90:28, s. 115).

I punkt 1 i lagrummets andra stycke föreskrivs att, om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vård enligt lagen, socialnämnden får besluta hur den unges umgänge med bl.a. vårdnadshavare skall utövas. I lagrummets tredje stycke föreskrivs att socialnämnden minst en gång var tredje månad skall överväga om ett sådant beslut fortfarande behövs.

En motsvarande bestämmelse fanns tidigare i 16 § LVU. I förarbetena till den bestämmelsen anfördes att ett beslut om vård inte borde leda till andra begränsningar i föräldrarnas umgänge med den unge än som var nödvändigt för att genomföra vården och att reglerna om begränsning av umgänget borde tillämpas restriktivt (prop. 1979/80:1, del A, s. 601 f.).

P. hade vid tidpunkten för socialnämndens nu överklagade beslut fyllt tolv år. I yttrande till länsrätten den 5 maj 2004 uppgav socialnämnden att P. förklarat att hon inte tänkte komma till ett planerat umgängestillfälle. I yttrandet uppges också att P. - när D.W. senare ringde till henne - sade att hon inte ville träffa henne och att hon inte ville att D.W. skulle ringa till familjehemmet. P. har också i ett brev till länsrätten förklarat att hon inte vill träffa sin mamma. I ett till kammarrätten ingivet barnpsykiatriskt utlåtande daterat den 10 juni 2004, har överläkare Gudrun Nolskog, specialist i barn- och ungdomspsykiatri, och socionom Karin MacCormack vid Skaraborgs sjukhus bl.a. uttalat att P. är en väsentligen välfungerande flicka. De har intrycket att hon personlighetsmässigt är bestämd i sina uppfattningar och att hon inte verkar lättpåverkad för omgivningen. Hon har en mycket starkt negativ inställning till modern. Deras uppfattning är vidare att P:s inställning till modern omöjliggör försök till umgänge i någon form under överskådlig tid och att det utifrån samtal med P. inte bedöms finnas något utrymme för "förhandling" med henne avseende umgänget. Ett framhärdande i försöken att få till stånd ett umgänge under den närmaste tiden riskerar snarast att försämra utsikterna för en eventuellt förbättrad relation mellan mor och dotter i framtiden.

Regeringsrätten gör följande bedömning.

Annat har inte framkommit i målet än att P. är normalt utvecklad och att hon har uppnått en sådan mognad som motsvarar hennes ålder. Hon har mycket konsekvent framhållit att hon inte önskar ha någon kontakt med modern. I det barnpsykiatriska utlåtandet framhålls att hon inte förefaller lättpåverkad. Ställningstagandet får därför anses vara ett uttryck för hennes verkliga vilja. Såväl i det barnpsykiatriska utlåtandet som i Socialstyrelsens yttrande görs bedömningen att något umgänge inte bör genomföras mot P:s vilja. Lagstiftaren har i 2003 års lagstiftningsärende särskilt betonat barnperspektivet och framhållit skyldigheten att ta reda på barnets inställning och att respektera densamma. Regeringsrätten finner därför att P:s vilja - oberoende av orsakerna till hennes ställningstagande - skall tillmätas avgörande betydelse och att det måste anses vara det bästa för P. att något umgänge inte utövas så länge hon själv inte kan acceptera det. Socialnämndens överklagande skall därför bifallas. Regeringsrätten erinrar samtidigt om att det åvilar socialnämnden att fortsätta arbeta för att förbättra relationen mellan P. och hennes mor så att förbudet mot umgänge inte behöver bestå längre än nödvändigt (jfr prop. 1989/90:28 s. 74 f.).

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten upphäver kammarrättens och länsrättens domar och fastställer Socialnämndens i Tidaholm beslut den 6 april 2004.

Föredraget 2005-06-15, föredragande Noring, målnummer 6374-04


Litteratur:
Prop. 1979/80 :1, del A, s. 601-602; prop. 1989/90:28, s. 73-75, 115; prop. 1994/95:224, s. 33-35; prop. 1996/97:124, s. 98-100; prop. 1997/98:7, s. 46-48; prop. 2002/03:53, s. 76-81, 104-105

Rättsfall från Regeringsrätten
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2005-06-27

Målnummer:
6374-04