Socialnämnd har ålagts att ersätta motparts rättegångskostnader i ett mål enligt lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn men inte det familjehem som också varit tappande part.


Lagrum:
11 §, 12 § och 21 § lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn; 1 §, 2 §, 6 § och 11 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga; 21 kap. 13 § föräldrabalken; 18 kap. 1 § rättegångsbalken; Artikel 13 konventionen den 25 oktober 1980 om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn (Haagkonventionen)

C.C. och S.T. hade gemensam vårdnad om sonen G., född 1994. Familjen hade sitt hemvist i Cypern. I utslag dagtecknade den 16 och den 23 maj 1997 av en provinsdomstol i Cypern tillerkändes C.C. interimistisk vårdnad om barnet och meddelades förbud för annan än vårdnadshavaren att föra ut barnet från Cypern. S.T. och barnet reste till Sverige 1998. Sedan S.T. avlidit beslutade Socialnämnden i Skövde kommun den 23 juli 1999 med stöd av 6 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) att barnet omedelbart skulle omhändertas och placeras i enskilt hem hos morföräldrarna M. och A.T. (makarna T.). Länsrätten i Mariestad beslutade den 17 september 1999 om vård av barnet enligt 2 § LVU.

Länsrätten i Mariestad (1999-09-10, ordförande Larsson) lämnade C.C:s ansökan om att barnet skulle överflyttas till honom, enligt 11 § lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn (verkställighetslagen), utan bifall.

C.C. överklagade domen hos Kammarrätten i Jönköping.

Sedan fråga uppkommit om rätt partsställning i målet beslutade kammarrätten den 13 oktober 1999 att socialnämnden och makarna T. skulle upptas som motparter i stället för, som i länsrätten, barnet.

Kammarrätten i Jönköping (1999-12-10, Englund, Gårdmark, referent, Andersson-Jarl) upphävde länsrättens dom i huvudsaken och biföll C.C:s ansökan om att sonen G. skulle överflyttas till honom samt yttrade i fråga om rättegångskostnaderna följande. Enligt 21 § verkställighetslagen skall i mål av förevarande art bestämmelserna för verkställighetsmål i 21 kap. 13 § FB om fördelning av rättegångskostnader tillämpas. Makarna T. har i denna fråga gjort gällande att hänsyn borde tas till att kammarrätten beslutat om ändrad partsställning i förhållande till vad länsrätten ansett. Kammarrätten, som inte ansett att länsrättens dom på grund av dess annorlunda bedömning i berört avseende skall undanröjas, finner inte skäl att bifalla makarna T:s invändning såvitt gäller i kammarrätten uppkomna rättegångskostnader. - Enligt huvudregeln i 18 kap. 1 § rättegångsbalken, som ger riktlinjer även för mål gällande verkställighet, skall den part som tappar målet ersätta motparten hans rättegångskostnad. Makarna T. är tillsammans med socialnämnden på grund av utgången i målet tappande parter. Kammarrätten finner inte skäl att frångå huvudregeln om ersättningsskyldighet på annat sätt än att de tappande parterna inte åläggs ersättningsskyldighet för kostnaderna i länsrätten. - Makarna T. och Socialnämnden i Skövde kommun skall solidariskt ersätta C.C:s rättshjälpskostnader i kammarrätten, 54 166 kr 50 öre, med den fördelning mellan honom och staten som Rättshjälpsmyndigheten fastställer.

Socialnämnden och makarna T. yrkade att de skulle befrias från skyldigheten att ersätta C.C:s rättshjälpskostnader i kammarrätten. Socialnämnden anförde att den endast fullföljt sina åligganden enligt LVU och att det då var direkt oskäligt att nämnden

skulle åläggas ersättningsskyldighet för motpartens rättegångskostnader. Makarna T. ansåg att det inte var skäligt att de skulle ersätta motpartens rättegångskostnader eftersom de inte sökt partsställning av egen fri vilja utan tvingats därtill av kammarrätten.

Prövningstillstånd meddelades.

Svenska Kommunförbundet yttrade sig i Regeringsrätten och anförde bl.a. följande. Enligt socialtjänstlagen har kommunen det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp de behöver. Att kommunen, när den agerar för att uppfylla sina offentligrättsliga skyldigheter genom att bereda vård enligt LVU, skulle få ett sådant egenintresse i saken att den kan anses som part i mål av civilrättslig karaktär kan inte vara rimligt. Tanken att en kommun/socialnämnd skulle kunna inta partsställning i denna typ av mål är inte heller förenlig med 16 § verkställighetslagen och dess förarbetsuttalanden. Även om kommunen skulle inta partsställning är det inte rimligt att den skall stå för motpartens rättegångskostnader eftersom nämndens agerande grundar sig på offentligrättslig lagstiftning till skydd för minderåriga.

Socialstyrelsen yttrade sig i Regeringsrätten och anförde att det var av vikt för rättstillämpningen att klargöra om verkställigheten av en dom enligt LVU kunde anses vara ett sådant olovligt kvarhållande som avsågs i 11 § andra stycket verkställighetslagen.

Regeringsrätten (2002-09-18, Hulgaard, Almgren, Melin, Stävberg, Kindlund) yttrade: Skälen för regeringsrättens avgörande. Frågan i målet gäller om socialnämnden och makarna T. skall förpliktas att ersätta motpartens rättegångskostnader i kammarrätten i mål om överflyttning av barn enligt verkställighetslagen. Fråga har härvid också uppkommit om socialnämnden och makarna T. rätteligen haft partsställning i målet.

Enligt i målet gällande bestämmelser i 3 § socialtjänstlagen (1980:620) har kommunen det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp de behöver. Enligt 1 § LVU skall insatser inom socialtjänsten göras i samförstånd med den unge och hans vårdnadshavare med undantag för vissa fall när vård enligt LVU anses erforderlig. I förevarande fall beslutade socialnämnden att omedelbart omhänderta barnet för samhällsvård och länsrätten beslutade efter ansökan av nämnden om vård enligt LVU. Ingripandet enligt LVU innebar att socialnämnden fick det övergripande ansvaret för vården av barnet, vilket bl.a. innefattade skyldighet att bestämma hur vården av barnet skulle ordnas och var barnet skulle vistas under vårdtiden (11 § LVU).

Av förarbetena till 11 § verkställighetslagen (prop. 1988/89:8 s. 40) framgår att den som har vård om barnet kan vara en fysisk eller en juridisk person och att en barnavårdsinstitution som anförtrotts vården om barnet också kan komma i fråga vid tillämpningen av paragrafen. Enligt artikel 13 i konventionen den 25 oktober 1980 om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn (Haagkonventionen) får den judiciella eller administrativa myndigheten i den stat där barnet olovligen hålls kvar besluta att barnet inte skall återlämnas, om den person eller institution eller det organ av annat slag som motsätter sig återlämnandet visar att vissa i artikeln närmare angivna förutsättningar föreligger som är till nackdel för barnet (jfr 12 § verkställighetslagen). Av vad som anförts ovan följer enligt Regeringsrättens mening att socialnämnden och makarna T., som motsatt sig ett överlämnande och som haft det yttersta ansvaret för barnet respektive den faktiska omvårdnaden av barnet, varit motparter till C.C.

Frågan härefter är om socialnämnden och makarna T. som förlorat målet i kammarrätten skall åläggas att betala motpartens rättegångskostnader.

I mål om verkställighet av domar m.m. får rätten enligt 21 kap. 13 § föräldrabalken enligt vad som är skäligt förordna att den ena parten skall ersätta motpartens rättegångskostnader. Enligt 21 § verkställighetslagen är nämnda bestämmelse tillämplig även i mål om överflyttning av barn enligt 11 § verkställighetslagen. Även om lagstiftaren givit domstolarna vidsträckt befogenhet att vid avgörande av fråga om ersättning för rättegångskostnad ta hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall, gäller som huvudregel den i 18 kap. 1 § rättegångsbalken angivna principen att part som tappat målet skall ersätta motparten hans rättegångskostnad. Från denna huvudregel bör undantag göras - förutom vid försumlig processföring eller liknande från den vinnande partens sida - endast om det inte framstår som rimligt att den tappande parten skall belastas med den vinnande partens kostnader (RÅ80 2:11, prop. 1980/81:84 s. 159).

I förevarande fall har C.C., som ende legale vårdnadshavare och förälder till barnet varit tvungen att vända sig till domstol för att få barnet överlämnat till sig. Kammarrätten har i sin dom funnit att det inte framkommit något som visar att det förekommit bristande vård eller omsorg om barnet och hans hälsa då han stått under faderns omvårdnad eller att det skulle föreligga någon brist i möjligheterna att få adekvat stöd beträffande barnet från sociala myndigheter i Cypern.

Av vad nu anförts följer enligt Regeringsrätten att skäl att frångå huvudregeln om ersättningsskyldighet inte föreligger när det gäller socialnämnden. Nämndens invändning om att den endast agerat för att uppfylla sina offentligrättsliga skyldigheter enligt LVU ändrar inte denna bedömning. Nämnden skall således som tappande part förpliktas att ersätta motpartens rättegångskostnader i kammarrätten.

När det gäller makarna T:s ersättningsskyldighet gör Regeringsrätten följande bedömning. Makarna T. har haft socialnämndens uppdrag att ansvara för barnets faktiska omvårdnad. Det har dock varit socialnämnden som haft det yttersta ansvaret för utformningen av vården och beslutanderätten när det gällde var barnet skulle vistas under vårdtiden. Avtalsförhållandet mellan makarna T. och nämnden får anses ha inneburit att makarna T. saknat befogenheter att lämna ut barnet till C.C. utan nämndens medgivande. Mot denna bakgrund kan det enligt Regeringsrättens mening inte anses skäligt att makarna T. skall ersätta motpartens rättegångskostnader i kammarrätten. De skall därför befrias från denna skyldighet.

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten beslutar, med ändring av kammarrättens dom i vad den avser fördelning av rättegångskostnader, att Socialnämnden i Skövde kommun skall ersätta C.C:s rättshjälpskostnader i kammarrätten och att M. och A.T. skall befrias från denna skyldighet.

Föredraget 2002-06-12, föredragande Hoffstedt, målnummer 8516-1999


Litteratur:
prop. 1980/81:84 s. 159 samt 1988/89:8 s. 24-25 och 40.

Rättsfall från Regeringsrätten
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2002-09-18

Målnummer:
8516-99