Påföljden för grov misshandel av ett spädbarn - som erhållit bl.a. revbensbrott, kompressionsfraktur på en ryggkota, skallfrakturer samt brott på lårben och skenben - har bestämts till fängelse sex år.


Lagrum:
29 kap. brottsbalken

Åklagaren yrkade vid Handens tingsrätt ansvar på Lars A. för grov misshandel enligt följande gärningsbeskrivning:

Lars A. har i juni och juli 1992, senast den 24 juli i bostaden i Haninge kommun vid upprepade tillfällen misshandlat sin dotter Ronja, född den 10 juni 1992, genom att vid två tillfällen klämma till med händerna runt hennes bröstkorg, så att det knakat och ett flertal revbensbrott uppkommit, med stor kraft vika ihop hennes kropp framåt med kompressionsfraktur på en ryggkota som följd, tilldela henne två ytterst hårda slag i huvudet med händerna genom att samtidigt slå till på båda sidorna av huvudet, varvid två skallfrakturer uppkommit, snärta till henne på överläppen med ett finger, så att strängen under läppen skadats, samt vid ett flertal tillfällen kraftigt rycka, bryta och bända i hennes ben, senast den 24 juli 1992, så att flera benbrott uppkommit, ibland med ljudligt knakande. - Misshandeln bedömes som grov enär livsfara förelegat, svår kroppsskada tillfogats och Lars A. visat särskild hänsynslöshet eller råhet.

Åklagaren åberopade bl.a. läkarutlåtande avseende Ronja utfärdat av rättsläkaren Jan Lindberg. I utlåtandet sägs att det av tillgängliga sjukhushandlingar samt av tillgängliga röntgenutlåtanden framgår att i samband med röntgenfotograferingen en stor mängd skelettskador kunde påvisas, skelettskador som var lokaliserade till olika kroppsregioner:

dels en längre sprickbildning inom skallens högra sida och inom dess kalottdel dels en mindre sprickbildning inom skallens vänstra sida och inom dess kalottdel dels brott på andra ländkotkroppen åtföljd av sammanpressning av ländkotkroppens främre del

dels brott på höger lårben omedelbart nedanför de stora muskelfästena inom lårbenets övre del

dels flertalet till höger bröstkorgshalva och till den främre axelhålelinjen lokaliserade revbensbrott

dels två till vänster bröstkorgshalva och till den främre axelhålelinjen lokaliserade, troliga revbensbrott

dels brott på höger lårben och i anslutning till knäleden där ett mindre benstycke konstaterades avlöst från lårbenet

dels brott på vänster lårben och i anslutning till knäledsregionen och vilket brott anges ha samma utseende som brottet inom nedre delen av höger lårben

dels brott på vänster skenben inom dess översta del och i anslutning till knäledsregionen

dels troligt brott inom höger skenbens övre del och i anslutning till knäledsregionen att i anslutning till revbensskadorna på höger sida röntgenläkare gjort observationer tydande på pågående läkning av dem, det vill säga att han påvisat så kallade callusförändringar

att i anslutning till övriga skelettskador ingen observation synes ha gjorts av röntgenspecialist tydande på att skadorna var stadda i pågående läkning

och

att alla informationer i tillgängliga röntgenhandlingar anger att åtminstone revbensskadorna på höger sida tillkommit ganska lång tid före hennes införande till sjukhuset dock

att det är mycket svårt att exakt ange åldern på övriga skelettskador men

att övriga skador väl synes ha kunnat tillkommit nära hennes införande till sjukhuset och att de kan ha tillkommit allt ifrån mindre än ett dygn till kanske omkring halvannan vecka eller kanske mindre än en vecka

och

att således alla informationer anger att skadorna tillkommit vid flera i tiden skilda tillfällen

att vad gäller uppkomsttidpunkten för blåmärkesförändringarna i ansiktet något närmare yttrande ej kan göras på basis av tillgängliga handlingar annat än att de väl kan ha tillkommit ej alltför lång tid innan hon infördes till sjukhuset

att samtliga skador orsakats av trubbigt våld och

att de vid undersökningen på sjukhuset påvisade blåmärkesförändringarna under höger öga och under vänster öga skulle kunna vara följden av till exempel träff av knuten näve

att styrkan bakom det våld som orsakat skelettskadorna måste betraktas som mycket stor

och

att ingenstädes i sjukhushandlingarna informationer finns som anger att hon lättare skulle få skelettskador än andra jämnåriga barn

men

att det däremot klart anges att hennes skelettstruktur är normal, det vill säga inga observationer har gjorts tydande på skelettskörhet

att de påvisade skadorna inom skallen orsakats av någon form av mot området direkt övat, mycket kraftigt trubbigt våld som till exempel mycket kraftigt slag eller genom att huvudet mycket kraftigt och samtidigt träffats av något föremål som kanske till exempel knutna nävar som ytterligt hårt samtidigt träffar huvudets sidor

och

att den senare uppkomstmekanismen även skulle kunna förklara de punktformade blödningar som observerats i riklig mängd inom ögonlockens hud och inom ögonens bindehinnor

att skadorna på revbenen väl kan ha uppkommit till följd av ett framifrån och bakåt mycket kraftigt pressande våld som till exempel någon form av mycket kraftigt grepp runt bröstkorgen med händer

att skadan på andra ländkotkroppen orsakats av någon form av kraftig böjning inom området till exempel till följd av någon form av påtaglig böjning alternativt brytning inom området på så sätt att kroppen vikes kraftigt framåt

att brottet inom höger lårbens övre del väl kan vara resultatet av till exempel någon form av kraftigt brytande bändande våld till exempel i samband med grepp runt benet med hand

att skadorna i anslutning till högre knä och i anslutning till vänster knä orsakats av någon form av inom området övat bändande vridande våld

att det är helt uteslutet att någon av skadorna tillkommit i samband med förlossningen att skadebilden helt klart motsäger att skadorna uppkommit i samband med någon form av olyckshändelse

men

att skadebilden däremot helt motsvarar den som ses då av en eller annan anledning skadorna tillfogats av annan person

att det vidare kan sägas att hon till följd av det våld hon utsatts för mot huvudet varit försatt i mycket allvarlig situation

och

att hon mycket väl till följd av detta våld skulle ha kunnat få mycket svåra skador på hjärnan åtföljda av blödning till hjärnans hinnor

och

att sådana inre skador i skallen skulle ha satt hennes liv i mycket allvarlig fara och mycket väl skulle ha kunnat utsläcka hennes liv, det vill säga att sådana inre skador mycket väl skulle ha kunnat medföra att hon avlidit till följd av dem

att det vidare bör framhållas att sedan brottet högt upp på höger lår tillkommit det är helt uteslutet att blöjbyten med mera skulle kunna ske på normalt sätt det vill säga att hon ej skulle reagera på smärta från lårbenet i samband med blöjbytena

att vad gäller eventuella framtida men till följd av det mot henne övade kraftiga våldet - och då framför allt vad gäller det mot hennes huvud övade våldet samt våldet som orsakat skadan på andra ländkotkroppen - något säkert yttrande ej kan göras då detta skrives utan först efter en längre tids observation

dock

att det med försiktighet kan sägas - och därest undantages effekten av våldet mot huvudet som orsakat sprickbildningarna i skallens kalottdel samt skadan på andra ländkotkroppen - att därest läkningsprocesserna fortskrider helt ordinärt risk för framtida men ej synes troligt.

Ronja biträdde åtalet och yrkade skadestånd med 80 000 kr, varav 60 000 kr för kränkning och 20 000 kr för sveda och värk.

Handens tingsrätt (1992-11-30, rådmannen Kristina Lövgren och nämndemannen Anna Höglin) dömde Lars A. för grov misshandel till fängelse fyra år samt förpliktade honom att utge skadestånd till Ronja med 80 000 kr.

Tingsrätten anförde:

Lars A. är sedan två år tillbaka sammanboende med Camilla N. De har gemensamt dottern Ronja som är född den 10 juni 1992. Ronja är för tidigt född. Till en början vistades Ronja på sjukhus och blev utskriven till hemmet den 17 juni 1992.

Lars A. har erkänt gärningen dock med det tillägget att det bara var vid ett tillfälle som det hörts ett ljudligt knakande.

Lars A. har medgivit skadeståndsskyldighet dock har han gjort gällande att beloppet skall sättas lägre än vad som yrkats. Lars A. har medgivit att utge sammanlagt 50000 kr, varav 40000 kr för kränkning och 10000 kr för sveda och värk.

Genom den i målet förebringade utredningen är åtalet i sin helhet styrkt.

Således har Lars A. under loppet av några veckor orsakat ett nästan ofattbart lidande för Ronja. Det finns inte någon anledning att betvivla Lars A:s uppgifter om att Ronja under sin första levnadstid skrikit mycket och ofta och att detta varit mycket jobbigt för såväl Lars A. som Camilla N. Enligt vad Lars A. berättat har framkommit att han upplevt det väldigt jobbigt att Camilla N. till skillnad från honom fick dottern att sluta skrika när hon tog hand om henne. Lars A. har förklarat att han kommit att bruka våld mot dottern i de lägen han inte klarat av att få tyst på henne. Detta har enligt vad Lars A. berättat emellertid medfört att dottern skrikit ännu mer. Det är därför mycket svårförståeligt att misshandeln av dottern fortsatt. I personutredningen har Lars A. gett förklaringen till sitt handlande i att han överhuvudtaget aldrig lärt sig handskas med sina känslor och sin aggressivitet. Innan dotterns födelse har han alltid kunnat fly fältet, vilket sedermera inte varit möjligt. Tingsrätten delar åklagarens uppfattning att misshandeln är att bedöma som grov.

Med hänsyn till brottslighetens art anser tingsrätten att annan påföljd än ett kännbart fängelsestraff inte kan komma ifråga.

Vad gäller skadeståndsyrkandet anser tingsrätten att yrkad ersättning är skälig.

Nämndemännen Ulla Andersson och Kenneth Hansson var i så måtto skiljaktiga att de bestämde påföljden till fängelse fem år.

Åklagaren och Lars A. överklagade domen.

Åklagaren yrkade att straffet skulle skärpas.

Lars A. yrkade att påföljden skulle bestämmas till skyddstillsyn i kombination med fängelse eller i vart fall att straffet skulle sättas ned. Han yrkade också att skadeståndet skulle fastställas till 50 000 kr.

Part bestred motparts ändringsyrkande.

Svea hovrätt (1993-04-14, f.d. hovrättslagmannen Peter von Möller, hovrättsrådet Tommy Lennberg, referent, t.f. hovrättsassessorn Åsa Tysklind samt nämndemännen Eva Michal och Jan Schröder) ändrade tingsrättens dom på så sätt att fängelsestraffets längd bestämdes till sex år.

Hovrätten anförde i sina domskäl:

I enlighet med tingsrättens i den delen inte överklagade dom skall Lars A. dömas för misshandel.

Misshandeln har skett vid flera tillfällen mot ett barn som var för tidigt fött och omkring en månad gammalt. Barnet har orsakats framförallt mycket omfattande och allvarliga skelettskador, varav frakturerna på skallen skulle ha kunnat sätta dess liv i mycket allvarlig fara enligt rättsläkaren Jan Lindberg. Denne betecknar också styrkan bakom det använda våldet som mycket stor. Den misshandel som Lars A. utsatt sin dotter för måste betecknas som kvalificerat rå och hänsynslös. Med beaktande av det anförda skall gärningarna bedömas som grova brott.

Brottslighetens art är sådan att påföljden normalt skall bestämmas till fängelse. Även handlingarnas straffvärde - som ligger på flera års fängelse - talar med betydande styrka i den riktningen. Här vill hovrätten särskilt peka på att om ett brott vid straffvärdebedömningen anses böra medföra ett års fängelse eller mer innebär det en presumtion för att fängelse skall ådömas (prop. 1987/88:120 s. 100).

Endast om alldeles särskilda omständigheter föreligger - framförallt i fråga om de personliga förhållandena - finns det anledning att överväga annan än en frihetsberövande påföljd. Detta är inte fallet med Lars A. Han skall således dömas till fängelse.

För grov misshandel är strafflatituden fängelse lägst ett och högst tio år. Vid flerbrottslighet som i detta fall kan med tillämpning av regeln i 26 kap. 2 § andra stycket brottsbalken som straffmaximum 14 års fängelse ådömas.

I den anförda propositionen anges att man vid bestämmandet av straffvärdet skall överväga om den föreliggande gärningen är svårare eller lindrigare än andra gärningar som hör till samma brottstyp. Det sägs vidare att om någon omständighet beaktats redan vid avgörandet av till vilken grad brottet är att hänföra, saknas det ofta anledning att ytterligare beakta den i försvårande riktning vid straffmätningen inom den för graden föreskrivna straffskalan (s. 82). De omständigheter som i detta fall konstituerar misshandeln som grov har emellertid enligt hovrättens mening långtifrån beaktats i tillräcklig grad enbart genom rubriceringen av gärningarna. Tvärtom måste särskild vikt fästas vid att misshandeln har riktats mot detta lilla för tidigt födda barn med utomordentligt allvarliga skador som följd samt att den upprepats vid flera tillfällen. Givetvis har det också stor betydelse att barnet har plågats under lång tid genom att skadorna har fått förbli obehandlade. Vid en samlad bedömning av det sagda finner hovrätten att straffvärdet av brottsligheten ligger på den övre delen av straffskalan.

Vid straffmätningen anser hovrätten slutligen med stöd av 29 kap. 5 § första stycket 8 p brottsbalken det vara skäligt att i mildrande riktning beakta vad som i den rättspsykiatriska undersökningen sägs om självmordsrisk beträffande Lars A.

Sammantaget finner hovrätten att åklagarens vadetalan skall bifallas och fängelsestraffet väsentligt skärpas.

Skäl att sätta ned det utdömda skadeståndet föreligger inte.

Målnummer B 10/93

Rättsfall från hovrätterna
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1993-04-14 HSV

Målnummer:
B 10/93