Ett försäkringsbolag, för vilket åklagaren i tingsrätten fört talan om enskilt anspråk, har först i hovrätten, dit målet överklagats endast i skadeståndsdelen, åberopat viss bevisning. Hovrätten har ansett att försäkringsbolaget har haft giltig ursäkt för att först i hovrätten åberopa bevisningen och har meddelat prövningstillstånd.

Växjö tingsrätt

Allmän åklagare väckte vid tingsrätten talan mot P.F. för bl.a. grov stöld under påstående att P.F. brutit sig in i ett fritidshus och där olovligen med tillägnelseuppsåt tagit bl.a. en högtryckstvätt och verktyg till ett sammanlagt värde av omkring 25 000 kr, vilket inneburit skada för målsäganden. Åklagaren förde även talan för flera målsäganden med yrkande om skadestånd, bl.a. för Länsförsäkring Kronoberg (försäkringsbolaget), som yrkade skadestånd med sammanlagt 34 815 kr avseende tillgripen egendom och reparationskostnader.

P.F. förnekade gärningen och bestred försäkringsbolagets skadeståndsyrkande. Han vitsordade inte något belopp som skäligt i och för sig.

Som bevisning åberopade åklagaren förhör med P.F. och en träffrapport avseende DNA från brottsplatsen.

Tingsrätten (rådmannen Lars Jeppsson) meddelade dom den 9 maj 2012, som såvitt nu är i fråga, hade följande innehåll.

DOMSKÄL

Tingsrätten fann sammanfattningsvis att det var styrkt att P.F. hade gjort sig skyldig till den åtalade gärningen och att denna skulle rubriceras som stöld av den s.k. normalgraden. I frågan om försäkringsbolagets skadeståndstalan anförde tingsrätten följande.

Försäkringsbolaget har yrkat ersättning för tillgripen egendom med 34 815 kr. Någon utredning om den tillgripna egendomens skick eller värde har inte åberopats eller på annat sätt framkommit i målet. Försäkringsbolagets skadeståndsyrkande kan därmed inte vinna bifall.

DOMSLUT

Tingsrätten dömde P.F. för bl.a. stöld enligt 8 kap. 1 § brottsbalken och bestämde påföljden till skyddstillsyn med särskild föreskrift om drogavvänjande behandling. Tingsrätten ogillade försäkringsbolagets skadeståndsyrkande.

Göta hovrätt

Försäkringsbolaget överklagade tingsrättens dom till hovrätten och yrkade att hovrätten skulle bifalla den skadeståndstalan bolaget hade fört vid tingsrätten.

Till styrkande av skadans storlek åberopade försäkringsbolaget ny bevisning i form av dels förhör med ägaren till fritidshuset, T.S., dels skriftliga handlingar i form av en tilläggsanmälan och ett brev från försäkringsbolaget till T.S.

Till stöd för sitt överklagande anförde försäkringsbolaget i huvudsak följande. P.F. har under perioden den 20 november - 2 december 2006 brutit sig in i T.S:s fritidshus och där olovligen med tillägnelseuppsåt tagit egendom till ett sammanlagt värde om 26 200 kr efter beaktande av ålder och bruk. Vid inbrottet har P.F. krossat tre olika fönster och gjort åverkan på en dörr. Kostnaden för att åtgärda dessa skador uppgår till 10 615 kr. T.S. har alltså orsakats en skada om totalt 36 815 kr. T.S. hade vid inbrottet en försäkring hos försäkringsbolaget, som med avdrag för en självrisk om 2 000 kr ersatte honom för de skador som orsakats genom inbrottet. Försäkringsbolaget har betalat ut ett belopp om 34 815 kr till T.S. Enligt försäkringsvillkoren övertar försäkringsbolaget i samma utsträckning som det utgett ersättning för skada T.S:s rätt att kräva ersättning från den som är ansvarig för skadan. Av nu åberopad tilläggsanmälan, innehållande en förteckning över tillgripen egendom, framgår att värdet på denna är betydligt högre än de 2 000 kr som tingsrätten har dömt ut som ersättning till T.S. Den omständigheten att tre fönster och en dörr har förstörts utvisar också att skadan är större än 2 000 kr. Den stulna egendomen har varit i brukbart skick och vidtagna reparationsåtgärder har varit nödvändiga, vilket kommer att styrkas av förhöret med T.S. Det finns därför anledning att betvivla riktigheten i det domslut som tingsrätten kommit till. Prövningstillstånd bör därför meddelas.

Som skäl för att den nya bevisningen skulle tillåtas angav försäkringsbolaget följande. Åklagaren har under processen i tingsrätten fört försäkringsbolagets talan. Någon skriftlig eller muntlig förberedelse av målet har inte hållits av tingsrätten före huvudförhandlingen. Först under huvudförhandlingen uppgav P.F. att han ifrågasatte storleken på skadan. Försäkringsbolaget har därför inte haft eller kunnat få kännedom om att P.F. ifrågasatte storleken på skadan förrän efter huvudförhandlingen. Försäkringsbolaget får därför anses ha giltig ursäkt för åberopande av den nya bevisningen, se NJA 2004 s. 247.

P.F. förelades att yttra sig över försäkringsbolagets överklagande, men avhördes inte.

Hovrätten (hovrättslagmannen Jan Carrick, hovrättsrådet Charlotta Sundin, referent, och adjungerade ledamoten Hans Ranholm) anförde i beslut den 1 mars 2013 följande.

SKÄL

I frågan om prövningstillstånd bör meddelas är främst 49 kap. 14 § första punkten rättegångsbalken av intresse. Enligt den bestämmelsen ska prövningstillstånd meddelas om det finns anledning att betvivla riktigheten av det slut som tingsrätten kommit fram till.

Vid tingsrätten åberopade försäkringsbolaget, som företräddes av åklagaren, inte någon bevisning till stöd för bolagets enskilda anspråk och det finns inte någon anledning att betvivla riktigheten av det slut som tingsrätten - i avsaknad av bevisning - har kommit till.

Frågan blir då om den bevisning som försäkringsbolaget åberopar i hovrätten kan tillåtas med tillämpning av bestämmelsen i 50 kap. 25 § tredje stycket rättegångsbalken och om det med beaktande av den nya bevisningen finns anledning att betvivla riktigheten av det slut tingsrätten kommit fram till.

Enligt sistnämnda lagrum får en part i ett dispositivt tvistemål till stöd för sin talan i hovrätten åberopa ny bevisning endast om han gör sannolikt att han inte kunde åberopa beviset i tingsrätten eller om han annars hade giltig ursäkt för att inte göra detta. Det står klart att den bevisning som försäkringsbolaget nu åberopar hade kunnat åberopas redan i tingsrätten. Frågan är då om omständigheterna är sådana att försäkringsbolaget får anses ha haft giltig ursäkt för att inte åberopa bevisningen där.

Lagstiftarens avsikt med bestämmelsen i 50 kap. 25 § tredje stycket rättegångsbalken är att, i syfte att åstadkomma att rättegångens tyngdpunkt läggs i tingsrätten, förmå parterna att lägga ned tillräcklig omsorg på processen i första instans och presentera allt relevant processmaterial där. När det gäller tolkningen av begreppet giltig ursäkt i bestämmelsen uttalas i förarbetena att frågan bör bedömas mot bakgrund av partens egna förutsättningar att avgöra hur processen ska föras, d.v.s. bedömningen bör inte ske utifrån någon objektiv måttstock annat än undantagsvis, t.ex. i fall då parten i ett omfattande och svårbedömt mål har underlåtit att ta hjälp av ett biträde (se proposition 1988/89:95 s. 40 ff). I doktrinen har framförts uppfattningen att bedömningen bör vara objektiv även i de fall då parten företräds av ett rättsbildat ombud, vilket innebär att bristande insikt hos ombudet endast i undantagsfall bör kunna åberopas som giltig ursäkt, samt att en sådan undantagssituation bör anses föreligga om ombudet har visat sig vara så kvalificerat olämplig att ombudet har avvisats av domstolen (Bengt Lindell, Processuell preklusion, 1993, s. 369 f). Vidare har hävdats att en part, även i de fall ombudet inte har avvisats av domstolen, åtminstone under vissa förutsättningar bör kunna åberopa giltig ursäkt, om parten efter sina förutsättningar och med hänsyn till sakens omfattning, på ett adekvat sätt har anlitat ombudet och det visar sig att ombudet var så olämpligt att parten själv väljer att entlediga honom eller med hänsyn till kostnadskonsekvenserna till och med väljer att behålla samma olämpliga ombud (Fitger, Rättegångsbalken, del 4, s 50:23). Hovrätten ansluter sig till denna uppfattning.

Bestämmelsen i 50 kap. 25 § tredje stycket rättegångsbalken har ansetts vara tillämplig även i de fall en målsägande, eller någon som har trätt i dennes ställe, överklagar ett avgörande angående ett enskilt anspråk, som åklagaren enligt bestämmelserna i 22 kap. rättegångsbalken har fört talan om i tingsrätten i den ordning som gäller för brottmål. Högsta domstolen har dock uttalat att bedömningen av rätten att åberopa ny bevisning eller ny omständighet i sådana mål måste, bl.a. eftersom det som regel inte förekommer någon muntlig förberedelse i brottmål, göras mot en annan bakgrund än i sådana tvistemål som bestämmelsen primärt tar sikte på (se rättsfallet NJA 1995 s.41). Vidare har Högsta domstolen uttalat att detta gäller även i sådana fall då den som åklagaren har företrätt, som ett försäkringsbolag, i och för sig skulle ha resurser och kompetens att föra talan på egen hand. Högsta domstolen har samtidigt betonat att detta dock inte utesluter att bedömningen av om det har funnits en giltig ursäkt för att inte åberopa bevisningen eller omständigheten i tingsrätten bör ske med beaktande av partens förutsättningar att bedöma hur processen ska föras, se rättsfallet NJA 2004 s. 247. I rättsfallet ansåg Högsta domstolen att ett försäkringsbolag (Trygg-Hansa), som vid tiden för huvudförhandlingen i tingsrätten var medvetet om en för målets utgång relevant omständighet, hade att kontrollera att för bedömningen relevant material hade förts in i processen. Det nu sagda får enligt hovrätten sammanfattningsvis anses innebära att bedömningen av om parten i nu aktuella fall har giltig ursäkt ska grundas på partens förutsättningar att avgöra hur processen ska föras i det enskilda fallet, varvid särskilt bör beaktas partens resurser och kompetens samt kännedom om relevanta sakomständigheter vid tiden för processen i tingsrätten.

Av 22 kap. 2 § rättegångsbalken följer att åklagaren på en målsägandes begäran är skyldig att i samband med åtalet förbereda och utföra målsägandens talan om denna grundas på ett brott som hör under allmänt åtal samt om det kan ske utan väsentlig olägenhet och anspråket inte är uppenbart obefogat. Regeln innebär bl.a. att åklagaren på en målsägandes begäran är skyldig att under förundersökningen utreda dennes anspråk och se till att tillräcklig bevisning till stöd för anspråket finns. Åklagaren är i dessa fall inte i formellt hänseende att anse som ett ombud för målsäganden. Åklagarens behörighet att föra målsägandens talan grundas i stället på åklagarens tjänsteplikt. Åklagarens befogenheter och skyldigheter är dock i stort sett desamma som ett ombuds. Åklagaren har exempelvis en lojalitetsplikt mot målsäganden.

Den brottsliga gärning som försäkringsbolagets enskilda anspråk grundar sig på i detta fall är stöld genom inbrott i ett fritidshus, vid vilket diverse verktyg, bohag, kläder och alkohol för ett påstått värde om omkring 26 000 kr tillgreps. Skadeståndskravet, som avser utbetalad ersättning till målsäganden för tillgripen egendom och för krossade fönsterrutor efter avdrag för självrisk, kan inte anses vara av sådan komplicerad art eller ha sådan omfattning att det har funnits skäl för försäkringsbolaget att inte låta åklagaren, med de kostnadsmässiga fördelar det innebär för bolaget, föra bolagets talan i samband med brottmålet. Det får även anses vara praxis att åklagaren för ett försäkringsbolags talan i denna typ av fall. Försäkringsbolagets anlitande av åklagaren att föra bolagets skadeståndstalan framstår således som adekvat mot bakgrund av skadeståndskravets art och omfattning.

Av handlingarna i målet framgår att försäkringsbolaget tidigt under förundersökningen anmälde sitt skadeståndskrav mot P.F. Det finns dock inget som tyder på att P.F:s inställning till skadeståndsanspråket utreddes under förundersökningen. Av tingsrättens dom i brottmålet framgår att P.F. vid huvudförhandlingen i tingsrätten bestred Länsförsäkringars skadeståndsyrkande samt att han inte vitsordade något belopp som skäligt i och för sig. Att åklagaren i det läget inte åberopade i vart fall förhör med målsäganden till styrkande av skadans storlek eller begärde att det enskilda anspråket skulle avskiljas för att handläggas i den ordning som föreskrivs för tvistemål, framstår som anmärkningsvärt. Försäkringsbolaget kan inte anses ha haft att räkna med att åklagaren skulle underlåta att göra detta. Det sistnämnda gäller inte minst mot bakgrund av den lojalitetsplikt som åklagaren, enligt vad som redogjorts för ovan, har mot en målsägande för vars räkning han på grund av sin tjänsteplikt för talan.

Mot bakgrund av det sagda och med beaktande särskilt av dels att det förhållandet att P.F. inte vitsordade det krävda beloppet som skäligt i och för sig - vilket innebar att ytterligare bevisning erfordrades till styrkande av skadeståndskravet - inte var känt för försäkringsbolaget före huvudförhandlingen i tingsrätten, dels det som tidigare har sagts angående tolkningen av begreppet giltig ursäkt vid ett ombuds olämplighet, får försäkringsbolaget anses ha haft sådan ursäkt för att först i hovrätten åberopa den aktuella bevisningen. Bevisningen är sådan att det finns anledning att betvivla det slut tingsrätten kommit fram till. Prövningstillstånd ska därför meddelas och försäkringsbolaget tillåtas att åberopa bevisningen.

SLUT

1. Hovrätten meddelar prövningstillstånd

2. Hovrätten tillåter försäkringsbolaget att åberopa den nya bevisningen i form av förhör med T.S. samt tilläggsanmälan och brev från försäkringsbolaget till T.S. (aktbilaga 4-6).

Hovrättens beslut meddelat: den 1 mars 2013.

Mål nr: T 1851-12.

Lagrum: 49 kap. 14 § första punkten och 50 kap. 25 § tredje stycket rättegångsbalken.

Rättsfall: NJA 1995 s. 41; NJA 2004 s. 247.

Litteratur: Prop. 1988/89:95 s. 40 ff; Bengt Lindell, Processuell preklusion, 1993, s. 369 f; Fitger, Rättegångsbalken, del 4, s. 50:23.

NJA 1995 s. 41; NJA 2004 s. 247
Litteratur:
Prop. 1988/89:95 s. 40 ff; Bengt Lindell, Processuell preklusion, 1993, s. 369 f; Fitger, Rättegångsbalken, del 4, s. 50:23
RH 2014:49

Rättsfall från hovrätterna
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2013-03-01

Målnummer:
T1851-12