Fråga om ansvar för folkmord och grovt folkrättsbrott. Även fråga om lagval vid talan om skadestånd när den skadegörande handlingen har ägt rum utomlands.


Lagrum:
1 § lagen (1964:169) om straff för folkmord; 22 kap. 6 § brottsbalken (1962:700); 11 kap. 1 §, 13 kap. 3 § tredje stycket, 35 kap. 2 § andra stycket och 50 kap. 25 § andra och tredje styckena rättegångsbalken (1942:740); NJA 1969 s. 163

Stockholms tingsrätt

Åklagaren åtalade S.M. för folkmord och folkrättsbrott, grovt brott, enligt följande gärningsbeskrivning.

S.M. har i prefekturen i Kibuye, i en ledande roll på lägre nivå, inom tidsperioden från den 6 april till den 30 juni 1994, i samverkan med andra, medverkat till mord, försök till mord, anstiftan av mord samt människorov mot en etnisk eller rasmässigt bestämd folkgrupp - tutsi - med avsikt att förgöra gruppen helt eller delvis. Sålunda har han medverkat i följande handlingar:

Massaker på Ruhiro och massakern vid Nyamishaba

Mellan den 12 och 16 april hade hundratals människor flytt upp på berget Ruhiro. De var obeväpnade och de flesta var tutsier. De sökte skydd mot angrepp från paramilitära grupper och andra. Under flera angrepp från paramilitära grupper och andra förövare dödades hundratals tutsier på berget och många flydde mot läroanstalten Nyamishaba där de sökte skydd mot angreppen. Sedan tutsier från Ruhiro och från andra håll samlats vid Nyamishaba samverkade hundratals militärer, gendarmer, poliser, paramilitära grupper och civilpersoner den 15 eller 16 april i en gemensam attack och dödade flera hundra människor genom att skjuta dem och slå dem med tillhyggen. S.M. har medverkat i ett angrepp på Ruhiro och i den gemensamma attacken vid Nyamishaba.

På Ruhiro har S.M. sålunda, gemensamt och i samförstånd med andra, under en organiserad attack med flera grupper av förövare, uppsåtligen medverkat i att beröva och att försöka beröva många människor livet. Sålunda har de i samverkan dödat många människor genom att skjuta dem eller slå dem med tillhyggen och - med fara för brottets fullbordan - försökt beröva många människor livet. Under samma attack har deltagare i en grupp som S.M. ledde, i samförstånd med S.M., uppsåtligen berövat en äldre man och en äldre kvinna livet genom att slå dem med tillhyggen.

Vid Nyamishaba har S.M., gemensamt och i samförstånd med andra, under den organiserade attacken, uppsåtligen medverkat till att beröva flera hundra människor livet. Sålunda har de i samverkan dödat många människor genom att skjuta dem eller slå dem med tillhyggen. Under samma attack har S.M. personligen, med ett automatvapen, dels berövat, eller i vart fall - med fara för brottets fullbordan - försökt beröva ett okänt antal människor livet genom att skjuta in i en folksamling, dels berövat, eller i vart fall - med fara för brottets fullbordan - försökt beröva en man livet genom att skjuta honom i ryggen vid strandkanten till sjön Kivu.

Massakern vid Katolska kyrkan och Home St. Jean

Den 10 - 17 april 1994 samlades tusentals män, kvinnor och barn i och runt den Katolska kyrkan och hotellet Home St. Jean. De var obeväpnade och de flesta var tutsier. De hade sökt skydd mot angrepp från paramilitära grupper och andra. Många av de människor som sökte skydd blev anvisade eller beordrade till Katolska kyrkan och Home St. Jean av myndighetspersoner. Sedan de hade samlats i ett begränsat område kring kyrkan och hotellet - omringade av militärpoliser, poliser och paramilitärer och civilpersoner - fick de inte lämna platsen. Den 17 april gick flera hundra militärer, militärpoliser, poliser, paramilitärer och civilpersoner till en gemensam attack från flera håll och dödade de flesta människorna i området. Förövarna använde skjutvapen, granater, machetes, spjut, påkar och andra tillhyggen. Vid kyrkan använde förövarna brinnande bildäck och tårgas för att tvinga ut människor och döda dem. Människor som lyckades komma ifrån området tog sin tillflykt till sjön Kivu, där många drunknade eller dödades.

S.M. har gemensamt och i samförstånd med andra, under den organiserade attacken, uppsåtligen medverkat till att frihetsberöva tusentals människor med uppsåt att döda dem samt uppsåtligen medverkat till att beröva tusentals människor livet. Sålunda har de i samverkan, först bemäktigat sig och spärrat in människorna genom att inte låta dem lämna platsen, sedan berövat dem livet genom att skjuta dem, brisera handgranater intill dem eller slå dem med tillhyggen. S.M. har under attacken personligen berövat, eller i vart fall - med fara för brottets fullbordan - försökt beröva många människor livet genom att skjuta in i folksamlingar med ett automatvapen.

Massakern vid Gatwaro stadion

Mellan den 13 och 18 april 1994 samlades efterhand flera tusen män, kvinnor och barn i Gatwaro stadion. De var obeväpnade och de flesta var tutsier. De hade sökt skydd mot angrepp från paramilitära grupper och andra. Många av de människor som sökte skydd blev anvisade till Gatwaro stadion av myndighetspersoner. Den 18 april, sedan de hade samlats i stadion - omringade av militärpoliser, poliser och paramilitärer - fick de inte lämna platsen. Flera hundra militärer, militärpoliser, poliser, paramilitärer och civilpersoner gick till en gemensam attack från flera håll mot människorna i stadion och dödade och skadade många svårt. Förövarna använde vid denna första attack främst skjutvapen och granater men även machetes, spjut, påkar och andra tillhyggen mot människor som försökte fly. Sedan militärpoliser och andra under natten den 18-19 april hindrat människor att lämna stadion fortsatte attacken på samma sätt den 19 april då människor som hade överlevt den 18 april - och inte lyckats fly - dödades.

S.M. har gemensamt och i samförstånd med andra, under den organiserade attacken den 18 april och under den organiserade attacken den 19 april, uppsåtligen medverkat till att frihetsberöva flera tusen människor med uppsåt att döda dem samt uppsåtligen medverkat till att beröva flera tusen människor livet. Sålunda har de i samverkan, först bemäktigat sig och spärrat in människorna genom att inte låta dem lämna stadion, sedan berövat dem livet genom att skjuta dem, brisera handgranater intill dem eller slå dem med tillhyggen. S.M. har under attacken den 18 april personligen berövat eller i vart fall - med fara för brottets fullbordan - försökt beröva många människor livet genom att skjuta in i folksamlingar på stadion med ett automatvapen och genom att brisera en handgranat bland människor på stadion och under attacken den 19 april personligen berövat eller i vart fall - med fara för brottets fullbordan - försökt beröva många människor livet genom att skjuta in i folksamlingar på stadion med ett automatvapen.

Massakern i Wagasirika

Efter massakern vid Gatwaro stadion vistades många tutsier på flykt i områden i och omkring Kibuye stad. Paramilitära grupper och andra patrullerade i dessa områden och letade efter flyende tutsier i avsikt att döda dem.

S.M. har inom tidsperioden mellan den 20 april och 30 juni, under sådan patrullering, på en väg inte långt från Guesthouse Kibuye i Wagasirika, gemensamt och i samförstånd med andra, uppsåtligen berövat åtta flyende tutsier - sju män och en kvinna - livet genom att de i samverkan skjutit människor i gruppen och slagit dem med tillhyggen eller stenar. S.M. har under attacken personligen berövat en av männen livet genom att upprepade gånger kasta och slå en sten eller cementklump i huvudet på honom.

Mordet vid Guesthouse Kibuye

Vid ett tillfälle i slutet av maj eller början av juni hade en man från folkgruppen tutsi, A.N., sökt skydd mot angrepp från paramilitära grupper och andra på en vind till en personalbostad till Guesthouse Kibuye i Wagasirika.

S.M. har vid detta tillfälle, gemensamt och i samförstånd med andra uppsåtligen berövat N. livet. Sålunda har de i samverkan, med uppsåt att döda N., dels tvingat ut honom från vinden genom att skjuta med automatvapen, brisera en handgranat utanför huset, kasta in tårgasgranater i huset och antända gummidäck i huset så att kraftig rökutveckling uppstått dels - sedan N. kommit ut ur huset - skadeskjutit honom och dödat honom genom att slå honom med tillhyggen.

Massakrer vid Bisesero

Inom tidsperioden från den 9 april till den 30 juni flydde flera tusen män, kvinnor och barn till bergsmassiven söder om Gitesi kommun inom Kibuye prefektur - här definierat som Bisesero. De flesta var tutsier och de sökte skydd mot angrepp från paramilitära grupper och andra från stora delar av prefekturen Kibuye och från andra prefekturer. Vid många tillfällen under den angivna perioden skedde attacker mot människor på flykt i Bisesero. Sammanlagt dödades flera tiotusentals civila människor under attackerna och många skadades. Förövare var militärer, militärpoliser, poliser, paramilitärer och civilpersoner. De använde skjutvapen, granater, machetes, spjut, klubbor och andra tillhyggen. Vid vissa attacker deltog enstaka grupper av förövare och vid vissa samordnade attacker deltog tusentals förövare samtidigt. Från tid till annan försökte de angripna människorna att försvara sig med stenar, käppar och andra primitiva vapen.

S.M. har, inom tidsperioden från den 13 april till den 30 juni, i Bwishyura sektor, medverkat i folkmordet genom att uppmana andra att delta i attacker mot tutsier och genom att organisera och ta ut grupper med hutuer - många unga - som transporterades till Bisesero i syfte att de skulle delta i dödandet av tutsier. Sålunda har han som ett led i folkmordet anstiftat mord samt främjat mord eller mordförsök.

S.M. har dessutom aktivt, vid flera tillfällen, inom tidsperioden från den 13 april till den 30 juni, vid attacker i Bisesero, bland annat vid Gitwa/Karongi vid minst två tillfällen den 13-26 april och vid Muyira och områden däromkring vid flera tillfällen - bland annat den 13-15 maj - gemensamt och i samförstånd med andra, uppsåtligen medverkat till att beröva många människor livet. Sålunda har de i samverkan, under sådana attacker dödat människor genom att skjuta dem eller slå dem med tillhyggen.

Vid minst en av attackerna vid Gitwa/Karongi och vid minst en av attackerna vid Muyira och området däromkring har S.M., personligen berövat eller i vart fall - med fara för brottets fullbordan - försökt beröva flera människor livet genom att skjuta mot människor med ett automatvapen.

Rekrytering av förövare

Inom tidsperioden från den 12 april till den 19 april 1994 har S.M. - utöver vad som anges i p 70 - i området kring Petrorwanda och i Wagasirika i eller vid Kibuye cell i Bwishuyira sektor i Gitesi kommun medverkat i folkmordet genom att uppmana andra - många unga hutuer - att delta i attackerna mot tutsier vid Ruhiro/Nyamishaba, vid Katolska kyrkan och Home St Jean och vid Gatwaro stadion. Sålunda har han som ett led i folkmordet anstiftat mord samt främjat mord och mordförsök.

Grovt folkrättsbrott

S.M. har genom sina handlingar under folkmordet även gjort sig skyldig till svåra överträdelser av den gemensamma artikeln 3 i 1949 års Genèvekonventioner och av allmänt erkända grundsatser, som rör den internationella humanitära rätten i väpnade konflikter. Sålunda har S.M. under den nationella väpnade konflikten tillfogat av folkrätten särskilt skyddade civilpersoner allvarligt lidande och hans handlingar har innefattat våld mot många människors liv och person, omänsklig behandling samt kränkning av många människors personliga värdighet genom särskilt förödmjukande och nedsättande behandling.

Brottet är grovt eftersom det förövats genom ett stort antal skilda handlingar och eftersom många människor dödats eller skadats på grund av brottet.

Ett tjugotal målsäganden förde talan mot S.M. om skadestånd i anslutning till åtalet. Skadeståndsyrkandena avsåg i huvudsak ersättning för kränkning och sveda och värk grundat på att S.M. gemensamt och i samförstånd med andra utsatt målsägandena för brottsliga gärningar. I fråga om lagval gjorde målsägandena gällande att svensk rätt skulle tillämpas och anförde i allt väsentligt följande.

Rättegången i målet hålls vid svensk domstol. Svensk processrätt och straffrätt tillämpas. S.M. har en stark anknytning till Sverige då han är svensk medborgare och bor här tillsammans med sin familj sedan flera år. Dessa omständigheter utgör tillräckliga skäl för att frångå den allmänna lagvalsregeln i svensk internationell privaträtt att skadeståndsskyldighet i utomobligatoriska förhållanden ska bedömas i överenstämmelse med den materiella lagen i det land där den skadegörande handlingen företagits. Rättsutredningen beträffande rwandisk skadeståndsrätt har dessutom visat att det inte är möjligt att framställa skadeståndsyrkandena enligt rwandisk rätt. Tillämpningen av rwandisk rätt är därför också uppenbart oförenlig med grunderna för den svenska rättsordningen.

S.M:s inställning och egna uppgifter

S.M. förnekade gärningarna och bestred skadeståndsyrkandena. Han bestred även att svensk rätt skulle vara tillämplig vid skadeståndsprövningen och gjorde i stället gällande att rwandisk rätt är tillämplig. I fråga om lagval anförde han följande.

Enligt svensk internationell rätt gäller som allmän regel för skadevållande händelser som inträffat före 2009 att skadeståndsskyldighet i utomobligatoriska förhållanden ska bedömas i överensstämmelse med den materiella lagen i det land där den skadegörande handlingen företagits, oavsett om i straffrättsligt avseende svensk lag tillämpas eller inte. För händelser inträffade 2009 och därefter, och som således inte är tillämplig i förevarande fall, gäller som huvudregel enligt den s.k. Rom-II förordningen att lagen i det land där skadan uppkommit ska tillämpas. Samtliga skadegörande handlingar har enligt åklagaren skett i Rwanda 1994. Samtliga skador uppkom också i Rwanda. Vid den aktuella tidpunkten var såväl S.M. som samtliga målsäganden stadigvarande bosatta samt medborgare i Rwanda. Alla målsägandena är, såvitt känt, dessutom fortfarande medborgare och bosatta i Rwanda. Under dessa omständigheter får anknytningen till Sverige anses vara begränsad. Rwanda har numera skapat ett system som innebär att överlevarna kan få skadestånd via en fond, vilket kan innebära fördel för målsägandena. Det framgår inte närmare av utredningen vad som skett efter fondens inrättande eller när ersättning kan betalas ut. Den ordning som Rwanda har bestämt sig för strider inte mot svensk rättsordning eller ordre public.

S.M. lämnade följande uppgifter om sin bakgrund och om sin verksamhet under de skeenden som avses med åtalet.

S.M. är född 1958 och uppväxt i Gitesi kommun i Kibuye prefektur. Hans familj bestod av fadern A.R. och modern N.A. samt två systrar. Hans far var tjänsteman på prefekturen och hans mor sålde bröd, öl m.m. S.M:s ena syster dog när han var liten och den andra systern, C.M., tros ha dödats under folkmordet 1994. Även fadern dödades under folkmordet. Modern avled 2008. S.M:s etnicitet var bestämd som hutu. Familjen bodde i ett hus på en kulle ovanför Petrorwanda i Kibuye stad. Ovanför huset låg grundskolan Ruganda. Delar av fastigheten finns fortfarande kvar inom familjen.

S.M. har bedrivit högre tekniska studier bl.a. i väg- och vattenbyggnad vid tekniska högskolan i Kigali 1975-1978 och vid tekniska högskolan i Krasnoder i dåvarande Sovjetunionen 1980-1986 samt vid universitetet i Sherbrooke i Kanada 1990-1993. Han är utbildad civilingenjör. 1978 ritade och konstruerade han familjens hus i Kibuye. Han deltog också aktivt i anläggande av grund och uppbyggnad. Han skickade finansiellt stöd till sina föräldrar för att slutföra byggnaden. Han slutförde jobbet 1986 när han kom tillbaka från sina studier i dåvarande Sovjetunionen.

Han gifte sig 1987 med J.M., som också är från Kibuye. Hennes föräldrar var E.R. och L.N. Båda är avlidna. Deras fastighet låg på andra sidan stigen nedanför S.M:s föräldrars hus. I den fastigheten hade sedermera puben La Natura sina lokaler. Sommaren 1993 påbörjade han studier vid universitetet i Gent i Belgien. Han återvände till Rwanda i februari 1994, allt enligt studieplanen. Men på grund av händelseutvecklingen i Rwanda fick han avbryta studierna. Vid tidpunkten för folkmordet hade han en tjänst på universitetet i Butare, men han arbetade även vid universitetet i Mudende i Gisenyi. Familjen bodde i Kigali. Han hade dessförinnan bl.a. arbetat vid nationella utbildningsministeriet i Rwanda och som lärare vid olika tekniska skolor.

Efter den 6 april 1994 stannade han en vecka eller mer i Kigali. Därefter begav han sig till Gitarama. Där bodde han hos sin kusin O. i orten Kabgayi, belägen strax utanför Gitarama. O. arbetade som läkare på sjukhuset i Kabgayi men hade tidigare verkat som militär. Efter en vecka, omkring den 20 april, åkte han vidare till Kibuye eftersom säkerhetsläget blev sämre i Gitarama. Säkerhetsläget i Kibuye var inte heller bra så han höll en låg profil och var mest inomhus. Han började med mjölkförsäljning hemifrån och när säkerhetsläget blev bättre flyttade han sin mjölkförsäljning till en byggnad nära Petrorwanda. När han var ute och förhandlade om mjölk såg han kroppar som ännu inte hade samlats ihop och begravts. Men han såg aldrig något dödande. Han har inte begått brott eller påverkat andra att begå brott mot tutsier eller varit med i gäng som mördat tutsier, om man inte anser att det innefattar att ha sålt mjölk och småbröd till sådana gäng. Förutom sin affärsverksamhet hade han inte någon kontakt med militärer i Kibuye. Han minns inte om de berättade vad de hade gjort när de köpte mjölk av honom.

Han är inte politiskt intresserad och har inte tillhört något politiskt parti av fri vilja. Han har tidigare varit medlem i MRND eftersom det var obligatoriskt för alla oavsett om man var hutu eller tutsi. När det blev flerpartisystem i Rwanda valde han att inte vara medlem i något parti. Han gjorde tre resor till Gitarama under tiden i Kibuye 1994. Den 28 april-1 maj var han där för att hämta sitt bagage. I början av maj fick han höra att hans syster hade setts vid en vägspärr och att hon blivit hotad då hon saknade id. Han skaffade ett id åt henne på kommunhuset och åkte till Gitarama för att leta efter henne. Han var där mellan den 8-16 maj, men han hittade inte henne. Han fick senare höra att hon hade blivit dödad vid en vägspärr. Den 19 maj blev hans svåger J. dödad.

Han åkte till Gitarama den 19-20 maj för att hämta kroppen. J. begravdes sedan i Kibuye den 22 maj. Hela juni var han i Kibuye. Han tror dock att han åkte två gånger till Giseny där hans fru jobbade. I mitten av juni dödades hans far på grund av att han antogs gömma tutsier. Han blev då själv hotad och lämnade Rwanda via Kivusjön i slutet av juni. Hans fars yngre brors första fru var släkt med informationsministern i interimsregeringen E.N. Denne yngre bror är O:s far. Först 1986 fick han vid ett samtal med O. veta att E.N. var en del av släkten. Han har tagit en öl med E.N. när denne arbetade på informationskontoret för Radio Rwanda. Han har även träffat honom i Gitarama.

Han kände till prefekten C.K. och borgmästaren A.K. i Kibuye och han kan ha hälsat på dem. A.K. mötte han även på kommunhuset i samband med att han ordnade id-handlingar till sin syster. Han träffade dock inte E.N. i Kibuye. Däremot träffade han dennes fru och barn på marknadsplatsen i Kibuye. När man talar om någon som man känner i Kibuye identifierar man denne genom att använda föräldrarnas namn. I Kibuye visste folk att hans föräldrar hade en son som studerat utomlands. Han var den ende i byn som hade gjort det. På så sätt blev han känd och en slags ikon som hälsade på alla. Han är 164-166 cm lång och har haft mustasch ända fram till 2012. Från 1975 bar han också alltid glasögon. Han tog dock av dessa vid vägspärrar eftersom han inte ville bli igenkänd som välutbildad.

När han var i Nairobi deltog han i möten mot den rwandiska regimen. Han umgicks då med S.S., som var inrikesminister i den första RPF-regeringen efter maktövertagandet. På grund av övergrepp mot mänskliga rättigheter lämnade S.S. regimen och bedrev opposition. 1998 blev denne dödad. Sedan dess har S.M. inte varit politiskt aktiv, men han har varit en försvarare av mänskliga rättigheter, även om det inte skett organiserat.

De tre passhandlingar som tagits i beslag hos honom hade han införskaffat för att kunna resa; ett rwandiskt pass utfärdat den 31 december 1997, ett ugandiskt pass utfärdat den 15 september 1998 och ytterligare ett rwandiskt pass utfärdat den 3 maj 2002, som felaktigt anger namnet T.M. i stället för S.M. och födelsetiden den 17 maj 1959 i stället för 26 augusti 1958. De oriktiga uppgifterna i det sistnämnda passet beror på att hans mamma, som hjälpte honom skaffa passet, inte var läskunnig.

Den iscensatta rättegången mot honom kan vara ett sätt för regimen att hämnas på honom, som intellektuell hutu, för att han våren 2009 dels avböjde ett erbjudande av ambassadör J.M. vid rwandiska ambassaden i Stockholm om en tjänst i New York, dels gav uttryck för att han inte ville vara en del av den rwandiska diasporan i Sverige, och dels avsåg att bygga ut familjens fastighet i Kibuye.

Tingsrätten (rådmännen Tomas Zander och Ann-Britt Jansson samt nämndemännen Håkan Belin, Carin Beije, Hans Carlsson och Eva Löfgren Wallensten) anförde i dom den 20 juni 2013 följande.

DOMSKÄL

Straffansvar

(i) Rättsliga utgångspunkter för tingsrättens prövning

1. Den straffrättsliga bestämmelsen för folkmord återfinns i 1 § i lagen (1964:169) om straff för folkmord i sin lydelse före den 1 juli 2009. Enligt straffbestämmelsen kan den dömas för folkmord som förövar gärning, för vilken enligt lag är stadgat fängelse i fyra år eller däröver, mot en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös folkgrupp med avsikt att förgöra gruppen helt eller delvis.

2. I fråga om folkmord har åklagaren under åberopande av individuella gärningspåståenden gjort gällande att S.M. i prefekturen Kibuye, i en ledande roll på lägre nivå, inom tidsperioden från den 6 april till den 30 juni 1994, i samverkan med andra, medverkat till mord, försök till mord, anstiftan av mord samt människorov mot en etnisk eller rasmässigt bestämd folkgrupp - tutsi - med avsikt att förgöra gruppen helt eller delvis. Tingsrätten gör en prövning av de särskilda gärningspåståendena nedan och, om de anses bevisade, en bedömning av om de förövats mot en folkgrupp med den avsikt som lagen föreskriver.

3. För folkrättsbrott återfinns den straffrättsliga bestämmelsen i 22 kap. 6 § brottsbalken. Enligt straffbestämmelsen kan den dömas för brottet som gjort sig skyldig till en svår överträdelse av något sådant avtal med främmande makt eller någon sådan allmänt erkänd grundsats, som rör den internationella humanitära rätten i väpnade konflikter. I denna del har åklagaren gjort gällande att S.M. genom sina handlingar under folkmordet även gjort sig skyldig till svåra överträdelser av den gemensamma artikel 3 i 1949 års Genèvekonventioner och av allmänt erkända grundsatser, som rör den internationella humanitära rätten i väpnade konflikter.

4. Rwanda tillträdde Genèvekonventionerna redan den 5 maj 1964 och dess tilläggsprotokoll den 19 november 1984 och var bundet av dessa under den i åtalet relevanta tidsperioden.

5. Genèvekonventionerna I-IV (GK I-IV) innehåller vissa grundläggande garantier som gäller för den händelse en väpnad konflikt, som inte är av internationell karaktär, uppkommit på en av de fördragsslutande staternas territorium. Dessa garantier anges i artikel 3 i var och en av GK I-IV och i tilläggsprotokoll II (TP II) till dessa från 1977. TP II utgör en komplettering till artikel 3 i GK I-IV och förstärker skyddet för utsatta grupper i icke internationella väpnade konflikter. De närmare garantierna som det handlar om anges i artikel 4 i TP II.

6. För att det ska vara fråga om en väpnad konflikt av icke-internationell karaktär krävs att det förekommer utdraget väpnat våld mellan regeringstrupper och en väpnad grupp eller mellan olika väpnade grupper. Utredningen har visat att konflikten i Rwanda var en intern uppgörelse mellan den rwandiska armén RAF (Rwandan Armed Forces) och invasionstruppen RPF (Rwandan Patriotic Front) och att konflikten nått en nivå som innebär att nu aktuella bestämmelser är tillämpliga (Se ICTR-96-4-T, Akayesu, Förstakammarens dom den 2 september 1998, pp. 619-621 och 627). Regelverket är redan på traktatmässig grund tillämpligt på konflikten i Rwanda. Det utgör därför utgångspunkt för den vidare straffrättsliga bedömningen i fråga om folkrättsbrott.

7. Enligt innehållet i den gemensamma artikel 3 till GK I-IV ska de skyddade personerna behandlas med humanitet. Artikeln förbjuder uttryckligen bland annat, a) våld mot liv och person, i synnerhet mord i alla dess former, stympning, grym behandling och tortyr, c) kränkning av den personliga värdigheten, särskilt förödmjukande och nedsättande behandling.

8. I TP II artikel 4 framgår att de skyddade personerna under alla omständigheter ska behandlas humant och inte utsättas för ogynnsam åtskillnad. Bl.a. förbjuds uttryckligen följande handlingar, a) våld mot personers liv, hälsa och fysiska eller mentala välbefinnande, särskilt mord och grym behandling såsom tortyr, stympning eller varje form av kroppslig bestraffning och e) kränkande av personlig värdighet, i synnerhet förödmjukande och nedsättande behandling, våldtäkt, påtvingad prostitution och varje form av otillbörligt närmande.

10. De exempel på svåra överträdelser som ges i 22 kap. 6 § p 6 brottsbalken är hämtade från Genèvekonventionernas uppräkning av "grave breaches"; något som närmare beskrivs bl.a. i GK III artikel 130 och GK IV artikel 147 (Se Internationella straffrättsutredningen, SOU 2002: 98 s. 241 f.). Hit hör bl.a. följande överträdelser av regler med avseende på skyddade personer: Uppsåtligt dödande, omänsklig behandling, uppsåtligt förorsakande av svårt lidande eller svår skada till kropp eller hälsa och olaglig inspärrning. I sammanhanget kan finnas anledning att framhålla att vissa handlingar givetvis kan innefatta överträdelser av flera förbud, s.k. sammansatta brott, som påverkar bedömningen av dess svårighetsgrad.

11. I väpnade konflikter av internationell karaktär är det centralt att klargöra om aktörerna har så kallad status som kombattant. För konflikter av en icke internationell karaktär finns inte någon sådan status. De grundläggande garantier som kommer till uttryck i den gemensamma artikel 3 till GK I-IV och TP II gäller personer som inte aktivt deltar i striderna eller som upphört att delta bl.a. på grund av att de tagits till fånga eller internerats. De kategorier som avses är alltså civila och personer som brukar betecknas som hors de combat.

12. Vid konflikter av icke-internationell karaktär kan även enskilda civilpersoner göra sig skyldiga till krigsbrott under internationell humanitär rätt (Se ICTR-96-4-T, Akayesu, Förstakammarens dom den 2 september 1998, p 633). För detta krävs att det finns ett samband mellan det brottsliga handlandet och den väpnade konflikten. Privat motiverade brott utan sådant samband är inte att betrakta som krigsbrott. För att sådant samband ska anses föreligga krävs att konflikten har spelat en väsentlig roll för gärningsmannens förmåga att utföra handlingen eller dennes beslut att utföra handlingen, sättet handlingen utfördes på eller syftet med handlingen (Se IT-96-23 & 23/1-A, Kunarac, Överklagandekammarens dom den 12 juni 2002, p 58).

13. Tingsrätten har med detta som utgångspunkt att pröva åklagarens påståenden att S.M. under den nationella väpnade konflikten tillfogat av folkrätten särskilt skyddade civilpersoner allvarligt lidande och att hans behandlingar har innefattat våld mot många människors liv och person, omänsklig behandling samt kränkning av många människors personliga värdighet genom särskilt förödmjukande och nedsättande behandling.

14. Bevisningen för åklagarens individuella gärningspåståenden rörande S.M:s handlande under folkmordet i prefekturen Kibuye är uteslutande muntlig. Det rör sig om återgivande av mer än 18 år gamla iakttagelser som för det stora flertalet av de hörda personerna gjorts under emotionellt svåra och kaotiska förhållanden. I många fall har målsäganden och vittnen också i andra sammanhang återkommande, under t.ex. den årliga sorgeperioden eller i gacacarättegångar, berättat eller hört andra berätta om i målet aktuella händelser. Det är därför viktigt för bedömningen av utsagornas trovärdighet att utreda utsagornas uppkomstbetingelser, d.v.s. hur förhörspersoner erhållit kunskap om det de uttalat sig om och vilket stöd de haft för minnet. Bevisvärderingen går ytterst ut på att bedöma om lämnade uppgifter orsakats av det som utsagan ska styrka.

15. Vid bevisvärdering av omständigheter som direkt eller indirekt har betydelse som bevis för ett gärningsmoment, s.k. bevisfakta, kan hjälpfakta användas som understöd, t.ex. uppgifter om ett vittnes iakttagelseförmåga, ljusförhållande på platsen etc. Andra omständigheter som kan beaktas vid bevisvärderingen på grund av att de understödjer annan bevisning är t.ex. uppgifter om brottets planläggning, motiv för brottet och tillfälle att begå brottet, en persons uppträdande före och efter ett påstått brott eller i övrigt i anslutning till brottsplatsen och en persons anknytning till brottsverktyg.

16. Om det inte noteras särskilt under bevisvärderingen har förhörspersoner inte fått se något foto av S.M. i utredningen. Skälet till att foton inte visats är att S.M. enligt åklagarsidan varit känd sedan tidigare för i stort sett samtliga förhörspersoner. Något som bekräftats genom utredningen då de allra flesta i förhör beskrivit hur de kände till S.M., hans mor N.A. eller far A.R. och var familjen bodde i Kibuye. T.L., som hörts om människans minnesfunktioner, har bekräftat att det inte finns skäl att hålla en fotokonfrontation om förhörspersonen känner personen ifråga sedan tidigare.

17. Att mycket lång tid har förflutit sedan brottstidpunkterna gör att försiktighet måste iakttas vid bevisvärderingen av de uppgifter som lämnats. T.L. har bekräftat att människan generellt sett har förmåga att minnas vissa saker som inträffar under traumatiska situationer väl under lång tid. Flera studier tyder på att väldigt starka emotionella händelser fokuserar på centrala detaljer som utseende och att perifera detaljer är svårare att minnas. Generellt gäller också att en längre exponeringstid ger ett bättre minne och att distinkta avvikande händelser är sådant man minns bättre. Vidare är man bättre på att minnas personer som är kända sedan tidigare jämfört med okända personer.

18. En annan sak är att nyanser och perifera detaljer kan gå förlorade vid tolkning. Vidare ger naturligtvis en berättelse i andra hand normalt sätt ett betydligt lägre bevisvärde än en berättelse grundat på direkta iakttagelser.

19. H-P.S., som hörts om minnets påverkan av posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) har berättat att en tysk undersökning bl.a. visar att 46 procent av överlevare i Rwanda lider av PTSD. De centrala händelserna vid PTSD sitter som berg och går inte att glömma. Det rör sig om minnesbilder av t.ex. förövare och olika sinnesintryck. Däremot kanske man inte minns så mycket av det som händer runt omkring. Personer med PTSD är känslomässigt oberörda under sjukdomstillståndet och kan ge en rigid framställning där personen återkommer till samma sak.

20. I ett mål av denna karaktär måste det ställas höga krav på robusthet i bevisningen. Att ett visst bevis inte har lagts fram på allra bästa sätt, vilket kan sägas utgöra en brist i utredningens robusthet, ger i allmänhet ett lägre bevisvärde. Tingsrätten har i målet använt sig av principen om det bästa bevismaterialet och hållit syn och hört flera personer i Rwanda, vilka gjort direkta iakttagelser av händelser som behandlas i målet.

21. Tingsrätten har vid bevisvärderingen att bedöma flera bevis som vart och ett sett för sig, direkt eller indirekt, kan tala för brottsligt handlande. Efter en bedömning av bevisvärdet för vart och ett av dessa bevis och tillkommande understödjande bevisning ska de erhållna bevisvärdena vägas samman innan det kan göras några uttalanden om existensen av påstådda gärningar. Den osäkerhet som eventuellt kan finnas rörande värdet av varje bevis får kvarstå ända fram till bedömningen av den sammanvägda bevisningen för påstådda brott. Det sammanvägda bevisvärdet blir förstås i princip högre än värdet av något enskilt faktum. Flera bevis kan dock ha samma felkälla och därmed kanske inte ha särskilt mycket högre sammanvägt värde än värdet av ett av dessa.

22. Åklagaren har som alltid i brottmål bevisbördan för sina påståenden om gärningar och gärningsmoment och beviskravet är "ställt utom rimligt tvivel".

(ii) Tingsrättens prövning av utredningens tillförlitlighet och robusthet

23. Försvaret har allmänt sett ifrågasatt det rwandiska rättsväsendets självständighet och opartiskhet och hävdat att det i målet rör sig om falska anklagelser från den rwandiska regimen riktade mot S.M. grundat på att han är en intellektuell hutu. Utredningen har enligt denna tes konstruerats och lagts till rätta för i målet föreliggande åtal; något som börjat med S.M:s gacacadom och sedan fortsatt med åtalet som ligger till grund för utlämningsframställan.

24. F.R., som är sakkunnig på Rwanda, har inte kunnat uttala sig om personer blivit åtalade för delaktighet i folkmordet enbart för att de varit intellektuella hutuer då han saknar kunskap om sådana fall. Enligt tingsrätten är det heller inte rimligt att tro att den rwandiska regimen fabricerat utredningen mot S.M. enbart av det skälet, även om regimen, enligt F.R., allmänt sett velat ge en felaktig bild av att i stort sett alla hutuer har deltagit i folkmordet.

25. För att S.M:s uppgift om en iscensatt utredning i syfte att felaktigt sätta dit honom för delaktighet i folkmordet ska kunna tas på allvar måste det finnas någon annan rimlig förklaring till detta.

26. Enligt F.R. har den rwandiska regimen monopol på sanningen, och om någon kritiserar regimen beskrivs detta som ett förnekande av folkmordet. F.R. har vidare sagt att sådana personer utsätts för hot och några har även åtalats. Tingsrätten kan konstatera redan på S.M:s egna uppgifter att detta inte kan utgöra motiv för regimens intresse för honom eftersom han inte ens är politiskt intresserad. Den omständigheten att han uttryckt sig främja mänskliga rättigheter och därför skrivit på en protestskrift 2010 mot den rwandiska regimen, upprättad av den belgiska organisationen Dialog Rwanda, kan heller inte ensamt anses utgöra en rimlig förklaring till regimens intresse för honom; en skrift som för övrigt kom först efter att gacacadomen meddelats, vilket naturligtvis ytterligare försvagar tesen.

27. S.M. har inte omnämnt att han i något annat sammanhang skulle ha uttalat sig kritiskt mot regimen. Att han varit vän med regimkritiker utan att själv vara aktiv kan inte förklara intresset för honom hos regimen. S.M. har heller aldrig uttryckt att han eller hans familj utsatts för hot, vilket enligt F.R. och även enligt Säkerhetspolisens Kunskapspromemoria om Rwanda är förekommande mot de som betraktas som oppositionella. I sammanhanget kan även framhållas att Säkerhetspolisens chefsanalytiker W.U. framhållit att oppositionella måste nå upp till en viss kaliber för att regimen ska bry sig om dem.

28. Med hänsyn till vad som hittills framkommit finns det alltså inte någon omständighet som med tyngd talar för att S.M. grundat på regimkritisk verksamhet skulle vara av särskilt intresse för den rwandiska regimen. Trots det förekommer han i det s.k. Örebromålet, där en person står åtalad för olovlig underrättelseverksamhet. Tingsrätten ifrågasätter inte Säkerhetspolisens utredning i Örebromålet om att S.M. i och för sig bedömts vara regimkritisk och därmed föremål för de rwandiska underrättelse- och säkerhetstjänsternas intresse. Men tingsrätten kan liksom åklagaren påpekat konstatera att det i utredningen till Örebromålet finns uppgifter om en kartläggning inte bara av S.M. utan av flera andra rwandier i Sverige. Slutsatsen måste därför bli att det är osannolikt att regimen enbart grundat på en enstaka händelse skulle rikta falska anklagelser mot S.M. för medverkan i folkmordet och som stöd för dessa konstruera och tillrättalägga en stor utredning mot honom.

29. Enligt F.R. kan det förutom politiska skäl för regimens intresse också finnas ekonomiska skäl där den rwandiska regeringen vill beslagta egendom i Rwanda av en person som befinner sig utomlands. Detta är en teori som också S.M. lagt fram som en tänkbar förklaring. Enligt S.M. började intresset för honom först sedan det blivit känt att han avsåg att bygga ut familjens fastighet i Kibuye. Som tingsrätten förstått det utgörs fastigheten av lite mark och ett sammansatt enplanshus med två separata bostäder. S.M. har också tillagt att han 2009 fick kännedom om att hans mamma hade sålt halva huset. Under dessa förhållanden kan tingsrätten inte se att egendomen i sig skulle kunna utgöra ett rimligt skäl till regimens stora intresse för honom.

30. S.M:s andra teori om att regimen utsatt honom för falska anklagelser som en hämnd för att han dels våren 2009 tackade nej till ett erbjudande om en tjänst i New York, som han fick av den rwandiska ambassadören i Stockholm, J.M., dels gav uttryck för att han inte ville vara en del av den rwandiska diasporan i Sverige, måste redan i utgångsläget bedömas som osannolikt. Uppgifterna har även motsagts av J.M. som dels sagt att S.M. medverkade till diasporans aktivitet per telefon fram till dess att dennes roll i diasporan upphävdes när det blev känt att han blivit fälld i en gacacadomstol för deltagande i folkmordet, dels bestämt förnekat att hon skulle ha erbjudit S.M. något arbete i New York; något som hon förklarat att hon inte ens hade befogenhet till.

31. Motiv för målsäganden eller vittnen att lämna oriktiga utsagor skulle enligt försvaret kunna vara en rädsla för att annars bli anklagade för att förespråka folkmordsideologi. Försvarets tes grundar sig i allt väsentligt på en allmän rapportering av organisationer som arbetar med bevakning av mänskliga rättigheter, s.k. MR-rapportering, om brister i det rwandiska rättsväsendet och på uppgifter från bl.a. F.R. Försvaret har pekat på bl.a. en rapport från Amnesty International där det framgår att ICTR i fem fall nekat överlämnande till Rwanda för lagföring med hänsyn till att lagen mot folkmordsideologi skulle få en påverkan på åtalades möjligheter att lägga fram bevisning. Hot om anklagelser för folkmordsideologier eller risk för sådana anklagelser kunde enligt rapporten hindra vittnesmål till åtalades fördel och därmed få en påverkan på rätten till en rättvis rättegång (Se Amnesty Internationals rapport "Safer to Stay Silent" publicerad i augusti 2010, Jfr.

32. En motvikt till den kritik som framförts i den allmänna MR-rapporteringen mot rwandiska rättsväsendets självständighet och opartiskhet är Europadomstolens och andra internationella organs, som t.ex. ICTR, senare bedömningar av rättssäkerhetsläget i Rwanda.

33. I fallet S.A., som rörde utlämning till Rwanda för lagföring för medverkan i folkmordet, fann Europadomstolen i dom den 27 oktober 2011 att den svenska regeringens beslut den 9 juli 2009, att utlämna S.A. till Rwanda, inte innebar en kränkning av artiklarna 3 och 6 i Europakonventionen. Det ska särskilt framhållas att domen kom samtidigt som den svenska förundersökningen i detta mål pågick i Rwanda med upptagande av förhör. Inför Europadomstolen gjorde S.A. gällande bl.a. att det rwandiska rättsväsendets inte var självständigt och opartiskt i förhållande till regeringsmakten samt att han fanns med på en lista med hutuintellektuella som åklagare var instruerade att samla och fabricera anklagelser mot; alltså liknande omständigheter som S.M. anfört. Den svenska regeringen förnekade att det rwandiska rättsväsendet inte skulle vara självständigt och opartiskt och anförde att ICTR inte funnit några bevis för att det skulle finnas en substantiell risk för att den rwandiska regeringen skulle lägga sig i fall som överlämnades till det ordinarie rwandiska rättsväsendet (Se ICTR-97-36-R11bis, Munyakazi, Överklagandekammarens beslut den 8 oktober 2008, pp. 26-30). Vidare hänförde regeringen sig till ett antal lagstiftningsåtgärder som Rwanda genomfört.

34. Europadomstolen konstaterade i sitt avgörande att ICTR och andra domstolar och myndigheter i flera länder under 2008 och 2009 avslagit begäran om utlämning till Rwanda för lagföring med hänsyn till misstankar om att de inte skulle få en rättvis rättegång i landet på grund av bl.a. svårigheter för försvaret att åberopa vittnen och den exekutiva maktens inflytande över rättsväsendet. Det noterades också att UK High Court funnit bevis för att den exekutiva makten i Rwanda ingripit i rättsliga förfarande även om ICTR inte funnit anledning att rikta någon kritik mot oberoendet och opartiskheten av det rwandiska rättsväsendet. Europadomstolen konstaterade därefter att flera lagändringar genomförts i Rwanda sedan dess. Slutsatsen från Europadomstolen, som bl.a. beaktade uppgifter från holländska och norska utredningsteam om att rwandiska myndigheter inte lagt sig i och påverkat deras arbete eller de vittnen som hörts i deras brottsutredande verksamhet var att det inte fanns tillräckliga indikationer på att rwandiska rättsliga myndigheter saknade nödvändigt oberoende och opartiskhet. Förundersökningsledarna för det svenska utredningsteamet har bekräftat att de uppgifter som lämnats av holländska och norska utredningsteam även gäller för den svenska utredningen i detta mål.

35. Det saknas i det läget skäl för tingsrätten att anta att rwandiska rättsliga myndigheter skulle sakna nödvändig självständighet och opartiskhet.

36. Däremot visar utredningen att det funnits brister i gacacasystemet som tillfälligt infördes för att klara av att hantera alla de fall som folkmordet genererade. Systemet har kritiserats bl.a. av Human Rights Watch som funnit att gacacasystemet lett till en kompromissad eller förvanskad rättvisa som i vissa fall manipulerats av privatpersoner och representanter för myndigheter (Se Human Rights Watch, Justice Compromised, maj 2011, s 130-131 (XIII. Conclusion). Även Kommuniké no 118/2009 från Centrum för Bekämpning av Straffrihet och Orättvisa i Rwanda (CLI IR) Centre de Lutte Contre L¿impunite et L¿injustice au Rwanda. P.C., som är sakkunnig på gacacarättegångar, har trots kritiken ändå uttryckt att gacacasystemet på det stora hela fungerat väl. Både P.C. och F.R. har bekräftat att ett stort antal fall lett till frikännande domar, även om F.R. påpekat att det funnits fall där vittnen ljugit och säkerhetstjänsten försökt påverka utgången.

37. Av uppgifter från R.M., som var en av ordförandena i gacacadomstolen i Bwishyura, har framkommit att grunden till åtalet mot S.M. var uppgifter lämnade av andra förhörspersoner. Denna information anmäldes sedan av ledaren för gacacadomstolen till åklagarmyndigheten; ett förfarande som enligt P.C. var normalt.

38. Försvarets påpekande av formella fel och brister i kallelsen etc. till S.M:s gacacarättegång och att endast begränsade förhörsuppgifter redovisats i domen kan förklaras av att gacaca i huvudsak var ett lekmannasystem; något som beskrivits av P.C. Enligt P.C. skrevs samtliga anteckningar från förhandlingarna ner för hand och det var oundvikligt att en hel del information inte noterades. Anteckningarna från gacacarättegångar ger därför enligt P.C. inte full rättvisa åt vad som verkligen hände under förhandlingarna. I detta sammanhang vill tingsrätten lyfta fram att det av en arresteringsorder till S.M:s gacacadom står antecknat att han åtalats för följande brott: bära skjutvapen, uppmuntra andra att delta i attacker i Bisesero, Nyamishaba och andra ställen, att hans fall klassas i kategori-1 samt att han är dömd till livstids fängelse; detta är uppgifter som talar för att gacacadomen inte varit begränsad till enbart händelser i Bisesero som försvaret hävdat.

39. M.R:s uppgift om att gacacrättegångarna i Kibuye redan hade avslutats när S.M:s rättegång kom upp har motsagts av P.C. som i stället bedömt att det är osannolikt att gacacrättegångar i Kibuye, som var ett av de mest utsatta områdena under folkmordet, skulle ha avslutats före 2009 eftersom gacacaförfarandet i flesta prefekturer nådde sin höjdpunkt då.

40. Det har lämnats en rimlig förklaring till att åklagarna inte fått tillgång till allt material från gacacasystemet, som t.ex. listor på misstänkta upprättade under informationsinsamlingarna till gacacarättegångarna. Av foton från gacaca-arkivets lokaler i Kigali framgår att mängder av kartonger bara staplats på varandra i stora utrymmen. Enligt uppgift har materialet inte katalogiserats eller sorterats på ett sökbart sätt. I det läget utgör inte heller denna omständighet skäl för att tro att rwandiska myndigheter medvetet undanhåller utredning som skulle kunna underkänna bevisning i målet som konstruerad och tillrättalagd.

41. Värdet av den muntliga bevisningen har ifrågasatts av försvaret som hänvisat till frågetecken kring uppkomstbetingelserna för utsagorna. Det har pekats på att motsägelsefulla uppgifter förekommer, att målsäganden och vittnen tidigare hörts i olika sammanhang, att förundersökningen är utförd i Rwanda samt att den rwandiska utredningsmannen M.R. varit med under hela den svenska förundersökningen och att vittnen kan ha påverkats eller påverkat varandra när svensk polis inte varit på plats.

42. Att personer som hörts sagt emot sig själva eller lämnat motstridiga uppgifter i förhållande till uppgifter lämnade under förundersökningen behöver inte nödvändigtvis innebära att utsagan är fabricerad. Det kan på ett allmänt plan finnas ett flertal förklaringar till att motstridiga uppgifter lämnas, särskilt i fråga om detaljer. Frågor kan t.ex. ha ställts på olika sätt, tolkningen kan ha varit bristfällig, det kan ha nedtecknats på ett sätt som inte överensstämmer med utsagan etc. Det ska också betonas att det för de personer som hörts handlat om att minnas mycket gamla händelser där perifera detaljer lätt kan gå förlorade eller ändras. Det finns inte något som generellt berättigar till slutsatsen att vittnen som gör ändringar i sin berättelse skulle vara mer opålitliga än vittnen som lämnar konstanta upplysningar. I själva verket är det mycket rimligt att en vittnesberättelse förändras eftersom underlaget för vittnets beskrivningar i sig själva är föränderliga minnesbilder som personen förmår framkalla vid de olika förhörstillfällena.

43. I målet har också förklaringar lämnats av förhörspersoner, bl.a. H.R. och E.M., som båda deltagit i attacker under folkmordet, till ny information som framkommit under förhören i förhållande till vad som antecknats i förundersökningen eller i gacacadomar. I huvudsak har förklaringen varit att det tidigare inte frågats specifikt efter informationen eller att svaren inte fullständigt återgivits. Ett genomgående intryck från de förhör som hållits inför tingsrätten är att förhörspersoner endast ger begränsade svar på frågor som ställs. På det stora hela finner tingsrätten inget anmärkningsvärt med de förklaringar som lämnats till avvikelser under förhören.

44. Någon konkret omständighet som talar för att personer som hörts i målet blivit utsatta för påverkan att felaktigt anklaga S.M. för brottsligt handlande har inte framkommit. Tvärtom har samtliga förklarat att de inte utsatts för någon sådan påverkan och att deras utsagor är sanningsenliga. Däremot har det förekommit uppgifter om att ett vittne i målet blivit utsatt för påverkan att ta tillbaka uppgifter som talar emot S.M. H.R. har berättat att han blev uppsökt av en man vid sitt arbete som bad honom ta tillbaka vad han sagt om S.M. mot ekonomisk ersättning. Det har också framkommit att H.R. känt sig hotad och orolig av det inträffade och att han berättat om händelsen för L.M., som också deltagit i attacker under folkmordet, och den rwandiska utredningsmannen M.R.; något som bekräftats av M.R. som upprättat en PM om händelsen.

45. Vidare har det inte framkommit någon beaktansvärd omständighet som indikerar att medgärningsmän som hörts i målet kan förvänta sig en straffnedsättning om de uttalar sig på visst sätt; något som också skulle kunna utgöra motiv för att lämna en oriktig berättelse. Att regeringen skulle blanda sig i rättsväsendet och påverkavittnen har även förnekats av J.S., som jobbar som chef för den avdelning hos Riksåklagaren i Rwanda som arbetar med att utreda och eftersöka personer utomlands som misstänks för delaktighet i folkmordet.

46. Den omständigheten att personer, som känt till S.M. och som överlevt eller deltagit i attacker och därmed varit på brottsplatser, inte gjort iakttagelser av S.M. är inte något som motsatsvis talar för att S.M. inte var där eller att åklagarens bevisning i målet är oriktig. Det kan finnas andra naturliga förklaringar till detta. L.R., som överlevde attacken mot kyrkan, har t.ex. inte sett S.M. vid kyrkan men väl H.R. Men L.R. har samtidigt sagt att det var mycket folk, ca 200 angripare vid kyrkan. Enligt tingsrätten kan detta vara en förklaring till varför han inte noterade S.M. Inte heller E.T., H.U. eller G.R., som alla deltagit i attacker, har sett S.M. på brottsplatser. E.T. har inte heller säkert kunnat säga att han sett E.M. i Gitwa eller H.R. vid kyrkan, trots att de själva berättat att de varit där. H.U. har vidare inte sett A.Z. vid stadion, trots att A.Z. erkänt att han varit där. Sammanfattningsvis konstaterar tingsrätten att det i sig inte är anmärkningsvärt att personer inte noterat S.M:s närvaro i det kaos som rådde på brottsplatserna med ett stort antal förövare. Till det kommer att G.R. berättat att han vid den aktuella tiden inte sett S.M. sedan han var ca 11 år, vilket kan innebära att han inte ens kände igen S.M. även om han såg honom.

47. Inte heller den omständigheten att S.M. saknas på den lista över ansvariga i Kibuye som upprättats på de överlevandes vägnar den 25 maj 1994, till synes av J.N., utgör bevis för att det rör sig om konstruerade och falska anklagelser. Enligt J.N. var detta inte en slutlig lista. Han har också förklarat att han själv inte har namngivit S.M. på en öppen fråga under förhör med svensk polis eftersom han inte såg S.M. under attackerna. Förklaringen till avsaknaden av S.M:s namn på listor, som t.ex. på den av allmänna åklagaren G.G. vid Högsta domstolen i Kigali upprättade listan från 2001, kan vara att informationssamlingarna inom gacacasystemet då ännu inte hade inletts.

48. Att målsägandena D.K., A.N. m.fl. vittnat i en rättegång mot M. i Kibuye, som försvaret angett som ett exempel på en uppgjord utredning och rättegång, kan inte ges någon särskild betydelse för värdet av de uppgifter de lämnat i detta mål. Att t.ex. A.N. vittnat mot M. vid gacacadomstolen om att denne hållit möte och tillhandahållit bilar är inte något som har någon påverkan på värdet av hans vittnesmål här. Det har för övrigt inte framkommit något som visar att han eller någon annan för den delen medvetet lämnat oriktiga uppgifter i M-målet.

49. Utredningen innefattar förhör med både kvinnor och män i olika åldrar och med olika etnisk bakgrund. Flertalet har genomgått hela eller i vart fall delar av grundskolan. I målet har också hörts personer med högre utbildning. De har inte varit politiskt aktiva. Många personer har känt till S.M. sedan tidigare, men det finns också personer som inte känt till honom. Utredningen innehåller varierande uppgifter från målsäganden, medgärningsmän och oberoende vittnen. Vissa personerhar redovisat uppgifter genom hörsägen medan andra lämnat uppgifter avseende direkta iakttagelser. Förhörspersonerna har inte samstämmigt kunnat peka ut S.M. som gärningsman eller ens som någon som varit vid de massakrer de berättat om. De har berättat återhållsamt. Om det skulle vara så som försvaret gör gällande, att utredningen fabricerats av rwandiska myndigheter, är det rimligt att tro att innehållet varit mer samstämmigt inriktat på S.M:s närvaro och medverkan på brottsplatser. Det kan i sammanhanget vara värt att notera att T.L., som är sakkunnig på folkmordet i Rwanda, konstaterat att rättegångarna efter folkmordet lett till att folk är mer bekväma med att tala om folkmordet, vilket också har bekräftats av P.C.

50. Till detta kommer att den svenska förundersökningen enligt vad som framkommit i målet bedrivits självständigt och utan påverkan av rwandiska myndigheter; namn på personer som hörts i målet och som gjort iakttagelser på brottsplatserna har tillkommit under förundersökningens gång. Det är alltså inte så att den svenska förundersökningen varit hänvisad till förhörspersoner utpekade av rwandiska myndigheter. Detta har bekräftats av J.S. och M.R. Av deras uppgifter framgår inte annat än att utredningen har skett på ett korrekt och rättssäkert sätt och att det varit misstankar om delaktighet i folkmordet som föranlett Rwandas intresse att få S.M. utlämnad.

51. Enligt tingsrättens mening ger inte utredningen något konkret stöd för att bevis tillkommit på ett otillbörligt sätt. Däremot kan det inte uteslutas att viss påverkan har skett i fråga om detaljer som förhörspersoner anser sig minnas vid alla de möten och rättegångar som de kan ha deltagit i och inte minst med hänsyn till den påverkan på minnesbilder som den långa tid som förflutit kan ha.

52. Sammanfattningsvis finns inte skäl att rikta anmärkningar på utredningens tillförlitlighet och robusthet. Det har inte framlagts någon konkret omständighet som tyder på att utredningen är konstruerad och tillrättalagd eller på att någon annan otillbörlig inblandning förekommit i utredningen från rwandiska myndigheters sida. Tvärtom talar utredningens robusthet och innehåll mot försvarets teori.

(iii) Tingsrättens prövning av bakgrundsfakta om Rwanda och folkmordet 1994

53. Åklagarens redovisning av historiska bakgrundsfakta till folkmordet i Rwanda 1994, den geografiska indelningen i landet, ledningsstruktur och militär organisation 1994 samt beskrivningen av folkmordet i stort och särskilt i Kibuye prefektur i III. A. pp. 1-4 och 6-45 ovan får starkt stöd av åberopad och framlagd utredning i målet. I allt väsentligt rör det sig om notoriska fakta (Se Gérard Prunier, The Rwanda Crisis 1959-1994, History of a Genocide, och ICTR-97-23-S, Jean Kambanda, ICTR-96-14-T, Eliézer Niyitegeka, ICTR-96-7-I, Théoneste Bagosora, ICTR-99-52-T, Ferdinand Nahimana, ICTR-99-52-T, Hasan Ngeze, ICTR-95-1-T, Clément Kayishema, ICTR-96-4- T, Jean-Paul Akayesu, ICTR-96-10, Gerard och Elizaphan Ntakirutimana, ICTR-96-13, Alfred Musema, ICTR-96-3-A, Georges Rutaganda, ICTR-98-44-T, Édouard Karemera, ICTR-01-71-T, Emmanuel Ndindabahizi och ICTR-95-1 A-T, Bagilishema) vars riktighet också har bekräftats av T.L., som är sakkunnig på folkmordet i Rwanda. Tingsrätten godtar redovisningen och utgår från dess innehåll i den fortsatta prövningen.

54. Allmänna uppgifter om S.M. och uppgifter om hans ankomst och inledande vistelse i Kibuye, som framgår bl.a. av III. A. pp. 47-48 ovan inleder tingsrättens prövning. Avsnitten om i målet aktuella brottsplatser i III. A. p. 5 och hans påstådda brottsliga handlande under folkmordet i III. A. pp. 49-73 behandlas särskilt nedan under avsnitten för respektive brottsplats.

(iv) Tingsrättens prövning av allmänna uppgifter om S.M., tidpunkten för hans ankomst till Kibuye, vilken roll han tog där m.m.

55. Tingsrätten börjar med att behandla mer allmänna uppgifter om S.M. och särskilt om han, som åklagaren påstått i III. A. pp. 47-48 ovan dels redan inom några dagar efter den 6 april 1994 tog sig från Kigali via Gitarama till prefekturen Kibuye och intog en informell roll som ledare på lägre nivå bland unga hutuer som sympatiserade med eller kom att sympatisera med hutuextremismen, dels under folkmordet och vistelsen i Kibuye prefektur var utrustad med skjutvapen, vilket ytterligare stärkte hans position som ledare, eftersom det i huvudsak var människor i ledande ställning som var utrustade med skjutvapen.

56. Detta är omständigheter som S.M. har förnekat. Han har i stället hävdat att han anlände till Kibuye stad först omkring den 20 april och att han därefter i huvudsak ägnade sig åt försäljning av mjölk, vilken han inhandlade från lokala bönder, från ett ställe i närheten av Petrorwanda. Det kan noteras att uppgifterna i huvudsak bekräftats av hans fru J.M., S.M. och svågern M.R.

57. Åklagarens påståenden i denna del är, om de bevisas, av indirekt betydelse som understödjande bevisning åt mer central bevisning som direkt visar på enskilda gärningspåståenden.

58. I fall som detta där identifieringen rör en känd person i ett litet samhälle med hierarkisk uppbyggnad och stark social kontroll måste risken för sammanblandning och felaktiga utpekanden generellt sett vara liten. Att detta är en högst rimlig slutsats framgår bl.a. av vad B.N., en moderat hutu, uppgett i ett förhör under förundersökningen. Det står där antecknat att han sagt "jag vet inte om det som de överlevande berättade är sant, det jag vet är att om folk pratade om S.M. så visste de vem han var, han var för övrigt väldigt känd". Ställd mot uppgiften har B.N. uppgett att han menade att om någon är utbildad över gymnasienivå så känner alla till den personen i Kibuye där det inte bodde mer än 3000 personer. S.M. har själv bekräftat detta och sagt att han blev en slags ikon i byn då han var den ende därifrån som hade studerat utomlands. S.M. har också sagt att han hälsade på alla och att han var känd som sina föräldrars son.

59. Det råder alltså inte någon tvekan om att S.M. var en person som var känd i Kibuye och att det är honom förhörspersonerna har talat om. Beskrivningar som lämnats av S.M. har det inte funnits anledning att anmärka på. De längdangivelser som förekommit har t.ex. gett intryck av att vara korrekta. Osäkerhet har uttryckts i fråga om S.M. bar glasögon eller inte vid tillfället för iakttagelserna. Tingsrättens uppfattning är att glasögon är en sådan detalj i sammanhanget som kan försvinna ur minnesbilden när det gäller att komma ihåg mycket gamla händelser som det här är frågan om. Däremot är utseendet av en sedan tidigare känd person central. Dessutom har S.M. själv sagt att han vid vägspärrar tagit av sig glasögonen eftersom han inte ville bli igenkänd som välutbildad. Tingsrätten lägger därför ingen särskild vikt vid den omständigheten.

60. Åklagaren har målat upp en motivbild som går ut på att S.M. har sympatiserat och varit lojal med interimsregeringen och att han handlat i överensstämmelse med sin politiska övertygelse. Dessa uppgifter har motsagts av S.M., som uttalat att han aldrig varit politiskt intresserad.

61. Rwanda 1994 var ett mycket hierarkiskt samhälle, vilket framgår av vad som redovisats om ledningsstruktur och militär organisation i III. A. pp. 6-12 ovan. Utredningen innehåller vidare uppgifter i rapporter som visar att civila från samtliga yrkeskategorier var inblandade i folkmordet, t.ex. akademiker, journalister, advokater, domare, läkare, lärare, präster, affärsmän, anställda inom FN-organ och andra internationella organisationer - även innefattande sådana som tillhandahöll humanitär hjälp och medicinsk vård. Uppgifter finns om att ett oproportionerligt stort antal lärare och andra personer med anknytning till utbildningsverksamheten i Rwanda deltog i folkmordet, bl.a. från universitetet i Butare. Det finns också uppgifter om att många yrkeskategorier även var involverade i massakrer mot tutsier 1990 och 1991 utan några rättsliga sanktioner från staten, vilket sände en stark signal till deras kollegor och samhället i stort att bara de som var beredda att döda betraktades som lojala och kunde få dra fördel av statlig välvilja (Se African Rights, Rwanda Death, Despair and Defiance, 1995, s 119 och 131).

62. S.M., som haft förmånen att få genomgå höga utbildningar betalda av staten både i Rwanda och internationellt, har gett intryck av att ha känt sig tvungen att visa lojalitet mot regimen. Han har uttryckt det så att han lydde instruktioner för att överleva. Han kände sig enligt egen uppgift t.ex. tvungen att ställa upp som lärare i stället för att ta ett mer välbetalt arbete inom den privata sektorn. Det är tydligt att det funnits ett lojalitetsband mellan S.M. och regimen.

63. Till detta kommer att han haft kontakt med personer som agerade som ledare under folkmordet. Han bodde hos sin kusin O. i Kabgayi när han kom från Kigali någon gång efter den 6 april 1994. Utredningen i målet har visat att sjukhuset där O. arbetade som läkare bedömts ha varit ett av fyra koncentrationsläger belägna i offentliga anläggningar i det lilla samhället (Se African Rights, Rwanda Death, Despair and Defiance, 1995, s 708-718). S.M. och O. var vidare släkt med informationsministern E.N., som enligt B.N. också bodde hos O. i Kabgayi när interimsregeringen var där. Det finns utredning i målet som visar att S.M. haft kontakt med E.N. både i Kabgayi och i Kibuye. Vidare greps E.N. i Nairobi 1999 där även S.M. bodde. T.L. har sagt att han tror att E.N. fick i uppgift att ansvara för det s.k. "självförsvaret" i Kibuye. För att rättfärdiga dödandet gjordes det enligt T.L. gällande att det var civilt självförsvar inom ramen för inbördeskriget. Utredningen talar för att S.M. under folkmordet även umgåtts med lokala ledare i Kibuye som prefekten C.K. och borgmästaren A.K. Den senare var dessutom en gammal klasskamrat till S.M. Umgänget med samtliga dessa personer är något som S.M. gett intryck av att vilja tona ner.

64. Åklagarens motivbild får stöd av individuella uppgifter från personer som hörts i målet. J.S., som överlevde attacker i Kibuye stad, har berättat att S.M. umgicks med personer som tillhörde partiet PARMEHUTU, som kallades POWER. Också I.N., som överlevde attackerna i Bisesero, har sagt att han sett S.M. vid flera MDR-POWER möten tillsammans med E.N. I.N. har lämnat detaljer kring var möten hölls och vad de innehöll. Han har även uppgett att han sett S.M. stoppa in tre fingrar i näsborren vid ett möte och säga att det var ett tecken för en riktig hutu. Sist han såg S.M. på ett sådant möte var i slutet av mars 1994 vid kommunhuset i Gishyita. Detaljrikedomen och de speciella detaljerna som I.N. berättat om förstärker bevisvärdet av uppgifterna.

65. B.N:s uppgift om att han såg S.M. hemma hos E.N. i Kibuye i slutet av juni i samband med att han fick förfrågan om att hjälpa till med problemen i Bisesero är naturligtvis också besvärande för S.M.

66. Enligt L.M., som var med i Interhamwe och som är dömd för delaktighet i folkmordet, var S.M. en viktig person i partiet. Han har sagt att S.M. var med på ett MRND-möte på prefekturkontoret i Kibuye vid ett tillfälle 1993 några månader före folkmordet. Tidsuppgiften får betecknas som tveksam med hänsyn till att S.M. då studerade i Belgien och inte kom tillbaka till Rwanda förrän i februari 1994. Med hänsyn till den långa tid som gått är dock tidsangivelser allmänt sett ytterst vanskliga och försiktighet måste iakttas om det inte går att associera händelsen till något särskilt. L.M. har vidare sagt att han såg S.M. tillsammans med bl.a. C.K., T. och A.K. på Kibuye Guesthouse och att han hörde S.M. tala om kackerlackor på hotellet och att de skulle rädda landet. Med hänsyn till L.M:s goda kännedom om S.M. är uppgiften besvärande för honom, även om försiktighet måste iakttas vid fastställande av dess värde.

67. J.N., som varit lärare åt S.M. 1969 i grundskolan, har lämnat uppgifter om att han någon gång i slutet av 1992 eller i början av 1993 från skolan sett S.M. på väg till bostaden nedanför skolan med ett vapen av modell Kalashnikov, typ SMJ samt att han 2-3 månader senare från berget på andra sidan vägen vid Gatwaro stadion såg S.M. på ett CDR-möte inne på stadion. Tingsrätten har varit på de platser som J.N. gjort sina iakttagelser på. Vid skolan har tingsrätten svårt att se hur J.N. kunnat göra en säker iakttagelse med hänsyn till den sluttande terrängen med vegetation och hus i vägen. Det har inte påståtts från åklagarsidan att terrängen skulle ha sett annorlunda ut på den tiden. Uppgiften om S.M:s närvaro på CDR-mötet är också osäker. Iakttagelsen är gjort på ett längre avstånd där S.M. ska ha haft keps på sig och vistats bland 200-300 personer. Tingsrätten finner uppgifterna något osäkra, även om de kommit från en person med god kännedom om S.M.

68. Samtliga förhörspersoner bekräftar och förstärker emellertid varandras uppgifter i det att S.M. deltog på politiska möten inriktade på hutuideologi och att han också umgicks med personer med kopplingar till hutuextremistiska partier. Lämnade uppgifter utgörs av kunskap som inhämtats av förhörspersonerna genom direkta iakttagelser av en för dem sedan tidigare känd person. Redan vid en sammanvägning av nu redovisad bevisning kan konstateras att utredningen talar för att S.M. deltagit på politiska möten inriktade på hutuideologi och att han haft kontakt med och umgåtts i kretsar av hutuextremistiska ledare som sedan blivitdömda för deltagande i folkmordet.

69. I målet har det förekommit uppgifter om att Rwandier historiskt sett är ett hierarkiskt folk som följer sina ledare. Av utredningen framgår att hutuextremister ansåg att personer som inte var med dem var emot dem till följd att de själva eller anhöriga riskerade att råka illa ut. Detta har inte minst framgått av de uppgifter som olika förhörspersoner, som dömts för deltagande i folkmordet, lämnat. H.R. har uppgett att om man inte gick med på att delta i dödandet betraktades man som fiende. Också E.M. och J.V. har bekräftat detta. E.M. har berättat att ledare som C.K. sa att man fick straff om man inte var med i angreppen. Uppgifterna får också stöd av B.N:s uppgift att det i premiärministern J.K:s tal på radion efter ett stort möte i Kibuye den 3 maj 1994 framkom att de som inte anslöt sig ansågs tillhöra RPF och skulle komma att dödas.

70. Med hänsyn till vad som nu har redovisats måste S.M:s uppgift att han inte var intresserad av det som hände under folkmordet och att han kunde stå utanför detta och i stället ägna sig åt mjölkförsäljning i centrala Kibuye nära Petrorwanda under pågående massakrer bedömas som osannolikt. Inte minst med beaktande av att hutuextremister, som han uppenbarligen umgicks med, samtidigt ägnade sig åt folkmordsaktiviteter på uppmaning av centralregeringen, där underlydande mobiliserades för genomförandet av folkmordet, såsom gendarmer, den kommunala polisen och milisen, som i sin tur mobiliserade hutu befolkningen och såg till att de kom till platserna för massakrerna (Se ICTR-96-14-T Eliézer Niyitegeka, p. 229, som visar att Eliézer Niyitegeka vid ett möte den 18 juni i Kibuye prefektur gav uttryck för att borgmästare och andra skulle göra allt de kunde för att få ett tillräckligt deltagande i kommande attacker i Bisesero).

71. Som tidigare konstaterats är det endast S.M:s fru J.M., S.M. och svågern M.R. som bekräftat hans uppgifter, trots att ett stort antal av de personer som hörts i målet rört sig i området kring Petrorwanda. J.V. har t.ex. uttryckligen sagt att om S.M. hade ägnat sig åt mjölkförsäljning vid Petrorwanda så hade han sett det. J.H., S.M:s gamle skolkamrat, har dock sagt att S.M. höll på med försäljning av öl och lättare mat från en butik nära Petrorwanda när han kom dit i juni och att han också såg S.M:s fru där. Vidare var mjölk, enligt Dr. W.B., en lyxprodukt som sällan fanns färsk på flaska utan som mest tillhandahölls i form av mjölkpulver.

72. Sammanfattningsvis finner tingsrätten mot denna bakgrund att S.M:s position i samhället som högutbildad, hans lojalitet mot regimen, hans umgänge i hutuextremistiska kretsar och de krav som ställdes på medborgarna på att delta från såväl central som lokal nivå är omständigheter som talar emot S.M:s uppgifter om att han ägnade sig åt mjölkförsäljning i Kibuye och för åklagarens motivbild.

73. För åklagarens påståenden om att S.M. redan inom några dagar efter den 6 april tog sig från Kigali, via Gitarama, till prefekturen Kibuye och att han bar skjutvapen och deltog i förberedande aktiviteter i en informell roll som ledare bland unga hutuer som sympatiserade med hutuextremismen talar följande bevisning.

74. Hans hustru J.M. har lämnat motsägelsefulla uppgifter i fråga om när de anlände till Kibuye. Hon har inför tingsrätten sagt att hon fick berättat för sig att attackerna i Kibuye redan hade skett när de kom dit. Men anteckningar från ett polisförhör med henne den 1 februari 2012 motsäger uppgiften. Där framgår klart och tydligt att attacken mot kyrkan ännu inte hade skett när de kom till Kibuye. Hon har uppgett att situationen var lugn när de anlände. Det framgår vidare i relevanta delar att tutsier hade flytt till kyrkan, att hennes syster J.U. efter en tid inte stod ut med att vara kvar i Kibuye samt att hon från S.M:s föräldrars hus hörde skottlossning från kyrkan när den började. Tingsrätten har svårt att förstå hur det skulle kunna ha rört sig om en missuppfattning; förhöret är inspelat och översättningen har kontrollerats av tolkar som jämfört den med inspelningen av förhöret. Även hennes uppgifter om när hon lämnade Kibuye för att arbeta för företaget Rwandex i Gisenyi är motsägelsefulla. Hon har inför tingsrätten uppgett att hon lämnade Kibuye i mitten av maj men i polisförhör har hon sagt att hon redan hade lämnat Kibuye vid tidpunkten för attacken mot Gatwaro stadion. Tingsrätten konstaterar att hon lämnat detaljerade uppgifter om emotionellt starka upplevelser. De ändrade uppgifterna kan inte rimligen ges någon annan förklaring än att det rör sig om efterhandskonstruktioner. Uppgifterna har ett högt bevisvärde för åklagarens påstående om att S.M. kom till Kibuye stad tillsammans med sin hustru före massakern vid Katolska kyrkan och Home St. Jean.

75. Att det förhöll sig så motsägs inte av uppgifter som lämnats av B.N., som liksom S.M. bodde hos O. i Kabgayi från omkring den 12 april 1994. Enligt honom rörde nämligen S.M. på sig från O:s hem i Kabgay till, som han uppfattade det, Kigali och Kibuye. En omständighet som talar för åklagarens påstående är att B.N. även vittnat om att S.M., någon gång under hans andra eller tredje vecka i Gitarama, berättat att B.N:s farbror hade dödats vid en attack mot Katolska kyrkan i Kibuye den 17 april. Här ska särskilt framhållas att uppgifter i utredningen från Dr. W.B. och f.d. ambassadören J.M. talar för att telefonnätet då låg helt nere i Rwanda på grund av kriget. Av Dr. W.B:s nedtecknade ögonvittnesskildring framgår att telefonnätet i Kibuye stängdes ner innan flyktingar, framförallt från Mbanza anlände till Kibuye stad, vilket skedde den 13 april (Se ICTR-95-1A-T, Bagilishema p. 484). Naturligtvis skulle uppgiften om att B.N:s farbror dödats kunnat förklaras med att S.M. fått informationen från någon som hade varit i Kibuye. Men S.M. har förnekat händelsen och sagt att han inte ens kände till någon i B.N:s familj. B.N. har gett intryck av att vara säker på sin sak. Att det rör sig om en emotionellt laddad händelse som han vittnat om talar för att det är en korrekt minnesbild som förmedlats. Tingsrätten finner B.N:s uppgifter i centrala delar avseende S.M:s rörlighet under tiden i Kabgayi och informationen som han lämnat rörande B.N:s farbror trovärdiga och tillförlitliga.

76. Även uppgifter lämnade av målsägandena D.K., A.N. och C.G., som överlevde attacken mot kyrkan och Home St. Jean, rörande bortförandet av en tutsiflicka vid namn E., som anklagades för samröre med Inkotanyi (RPF), från vandrarhemmet Home St. Jean omkring den 12-14 april 1994 ger stöd åt åklagarens tidsuppgift och uppgifter om S.M:s roll. Enligt D.K. såg han S.M. tillsammans med en militär och en tredje person vid receptionen på Home St. Jean den 13 eller 14 april när de frågade efter E. Han har gjort iakttagelser utanför receptionen under ca 10 minuter och har kunnat beskriva S.M:s klädsel och att denne bar en handgranat i bältet. Han har också uttryckt förvåning över att S.M. bar militärskjorta. Ställd inför uppgiften att det inte står något om handgranat i polisförhöret har han stått på sig och sagt att det är något han berättat om. A.N. har sagt att han såg S.M. på från ca 18 meters håll när denne kom i en bil tillsammans med B., C. och A. för att hämta E. Han har bekräftat D.K:s uppgifter om klädsel och sagt att S.M. bar militärskjorta och civila kläder i övrigt. Det kan noteras att A.N. själv nämnde S.M:s namn under polisförhöret när han berättade om händelsen.

77. D.K:s och A.N:s uppgifter får i sin respektive del stöd av vad C.G. berättat om. Det ska noteras särskilt att hon, till skillnad från D.K. och A.N., inte kände till S.M. sedan tidigare, utan att hon fick berättat för sig av bl.a. D.K. och A.N. att S.M. var son till N.A., som var känd för henne. C.G. har dels berättat att hon såg S.M. komma till vandrarhemmet första gången den 12 april 1994 tillsammans med gendarmer och några andra för att fråga efter E., dels att de kom tillbaka den 14 april och hämtade henne. Hon har också bekräftat att S.M. bar en militärskjorta och civila byxor samt att han hade en granat. Uppgiften om att S.M. var i Kibuye redan omkring den 12 april får även stöd av E.M., som är dömd för medverkan i flera attacker i Kibuye. E.M. har sagt att han såg S.M. i Kibuye fyra dagar efter det att planet skjutits ner.

78. Enligt tingsrätten måste händelsen med E. ha varit uppskakande för målsägandena, som befunnit sig i en svår och utsatt situation. De måste vid tillfället haft en ökad beredskap och uppmärksamhet vilket ökar värdet av uppgifterna. D.K. och A.N. har vidare fått sin kunskap genom direkta iakttagelser av en för dem känd person. Tingsrätten kan konstatera att det för C.G. rört sig om upprepade iakttagelser av en person som hon fick veta namnet på av flera personer. Att hon inte kunnat identifiera S.M. i rättssalen har hon förklarat med att hon har dålig syn. Enligt tingsrätten bekräftar och förstärker deras uppgifter varandra i centrala delar. Uppgifterna, som är trovärdiga och tillförlitliga, talar för att S.M. var på plats innan attacken mot kyrkan och Home St. Jean och att han då deltog i aktiviteter mot tutsier tillsammans med andra myndighetspersoner.

79. F.N., som blivit frikänd för misstänkt delaktighet i folkmordet, har vittnat om en händelse som han tror inträffade före attacken mot kyrkan. Vid detta tillfälle såg han en man tillsammans med gendarmen B., professorn T., affärsmannen R. och en man vid namn T. stanna en bil med en tutsikvinna i Wagasirika. Kvinnan dödades i anslutning till detta av gendarmer. Vid tillfället hörde F.N. att någon ropade S.M. En person som åkte med F.N. upplyste honom om att S.M. var son till A.R. och N.A. Som närmare redovisas nedan i Biseserodelen har F.N. därefter återkommande sett S.M. i Wagasirika. Han har även bekräftat att den åtalade är den person som han sett i Wagasirika. Tingsrätten anser att uppgifterna i och för sig är trovärdiga och tillförlitliga även om tidsuppgiften är vag.

80. Ytterligare bevisning för åklagarens påståenden om när S.M. kom till Kibuye och vilken roll har tog är uppgifter lämnade av fotografen R.M., som kände S.M. sedan tidigare. Enligt R.M. såg han S.M. runt den 15 april 1994 när S.M. satt i militära kläder och pratade med andra ledare vid Petrorwanda, medan Interahamwe plundrade bensin och affärer som tillhörde tutsier, däribland S.M:s svåger J-B.N:s butik. Genom att inte ingripa gav de enligt R.M:s uppfattning stöd åt plundringen. Enligt tingsrätten måste händelsen ha varit uppseendeväckande för R.M., som befann sig i en svår och utsatt situation med hänsyn till att han själv var gift med en tutsikvinna, vilket naturligtvis ökade hans uppmärksamhet. Han har lämnat en detaljrik redogörelse för händelsen. Det förhållandet att han har fått sin kunskap genom direkta iakttagelser av en för honom känd person gör uppgifterna trovärdiga och tillförlitliga.

81. R.M:s uppgifter får också stöd av uppgifter lämnade av H.R., som är f.d. militär och dömd för deltagande i flera attacker i Kibuye. Han har nämligen vittnat om att han såg S.M. tillsammans med andra ledare vid Petrorwanda när de förberedde attackerna mot Katolska kyrkan och Home St. Jean. Han har redogjort för att S.M. bar en äkta militärskjorta och civila byxor samt hade skjutvapen av typen R4, även om han inte med säkerhet kan säga vilken modell det var. Enligt H.R. frågade S.M. flera unga människor på plats om de fått kännedom om fienden och att de måste jaga tutsier. Uppgifterna är besvärande för S.M. Det förhållandet att H.R. har fått sin kunskap genom direkta iakttagelser av en för honom känd person gör uppgifterna om att S.M. varit på plats och att han varit beväpnad trovärdiga och tillförlitliga.

82. I sammanhanget ska tilläggas att T.L. har bekräftat att det i huvudsak var människor i ledande ställning, som även innefattade civilpersoner med högre utbildning, som organiserade attacker. Enligt T.L. var de närvarande men dödade inte med traditionella vapen, vilket kunde vara ett hårt arbete. I stället överläts detta till ungdomar och bönder från lägre samhällsklasser. B.N. har också sagt att det var välutbildade som ledde attacker och gav order till vanligt folk.

83. Den nu redovisade utredningen talar för att S.M. var i Kibuye före massakrerna och att han bar vapen i form av granater och skjutvapen. Det finns också uppgifter, vilka redovisats ovan under b) ovan som talar för att han deltagit på politiska möten innan folkmordet samt umgåtts med ledare och i de kretsar av hutuextremister som låg bakom genomförandet av folkmordet i Kibuyeområdet. Det framstår dessutom som osannolikt att han i uppkommet läge valde eller ens tilläts välja att stå utanför de aktiviteter som hans umgänge på uppmaning av centralregeringen ägnade sig åt; inte minst med hänsyn till att ett sådant beteende innebar att man då ansågs vara fiende och skulle dödas.

84. Så långt kan konstateras att det finns omständigheter som indikerar att det funnits både motiv och tillfälle för S.M. att begå brott. Vidare finns det bevisning om hur S.M. har uppträtt före massakrerna och bevisning som knyter honom till brottsverktyg. Detta är omständigheter som understödjer den fortsatta bevisningen och därmed får utslag vid bevisvärderingen.

85. Sammanfattningsvis ger redan nu redovisade omständigheter stöd för åklagarens påståenden i III. A. pp. 47-48 ovan att S.M. inom några dagar efter folkmordets inledning den 6 april begav sig från Kigali, via Gitarama, till prefekturen Kibuye där han tog en informell roll som ledare på lägre nivå bland unga hutuer, som sympatiserade med eller kom att sympatisera med hutuextremismen samt att han var utrustad med vapen.

86. Med detta som utgångspunkt övergår tingsrätten till att pröva de enskilda gärningspåståendena och de utpekanden som gjorts av S.M. på respektive brottsplats. Tingsrätten återkommer med ett slutligt ställningstagande vid den sammanvägda bedömningen av bevisningen under respektive gärningspåstående.

(v) Tingsrättens prövning av de enskilda gärningspåståendena

87. Tingsrätten prövar nu om S.M., på sätt åklagaren påstått, medverkat i handlingar vid Ruhiro/Nyamishaba, Katolska kyrkan/Home St. Jean, Gatwaro stadion, Wagasirika, Guesthouse Kibuye och Bisesero samt om han vidare medverkat i folkmordet genom att ha rekryterat förövare i övrigt på sätt åklagaren påstått.

88. En första fråga att ta ställning till är i vilken ordning angreppen skedde. G.R., som var med vid en attack mot Ruhiro på kvällen den 15 april, har uppgett att gendarmen M. dödades av en granat i Gitwa (i fortsättningen Gitwa/Karongi) samma dag. E.T:s och E.M:s uppgifter om att M. dödades i Gitwa/Karongi före attackerna i Kibuye stad talar också för att attacken i Gitwa/Karongi skedde först. Även uppgifter lämnade av P.N. och A.K., som överlevde attackerna i Bisesero, ger stöd för att attacken i Gitwa/Karongi inträffade före attacken mot Ruhiro/Nyamishaba. Dagboksanteckningar från Dr. L.H., som arbetade på Kibuye sjukhus, daterade under perioden den 27 december 1993-31 juli 1994 tyder på att attacken mot läroanstalten Nyamishaba skedde den 16 april, Katolska kyrkan och Home St. Jean den 17 april samt Gatwaro stadion den 18 april. Att det förhöll sig på det sättet får också starkt stöd av annan utredning i målet.

89. Enligt tingsrätten är detta uppgifter som i någon mån talar emot att S.M. var med vid det första angreppet på Ruhiro på kvällen den 15 april och att han grundat på annan bevisning i målet i stället var med vid attacken i Gitwa/Karongi när M. dödades. Men uppgifterna utesluter inte att han även kan ha varit med vid attacken mot Ruhiro på kvällen. I vart fall talar uppgifterna för att de stora attackerna skedde i följande ordning: Gitwa/Karongi den 15 april, Ruhiro/Nyamishaba den 16 april, Katolska kyrkan/Home St. Jean den 17 april och Gatwaro stadion den 18-19 april samt därefter Bisesero innefattande den andra attacken i Gitwa/Karongi den 26 april. Tingsrätten väljer dock att hålla ihop prövningen på det sätt och i den ordning som åtalet anger. Det betyder att attacken i Gitwa/Karongi den 15 april kommer att prövas i Biseserodelen.

90. Inledningsvis redovisar tingsrätten bevisning som på ett allmänt plan talar för åklagarens påståenden. Det rör sig om erkännanden som gjorts av S.M. inför hans kamrat sedan skoltiden J.H. och uppgifter som S.M:s svåger J-B.N. hört från andra vid sin återkomst till Kibuye redan 1995 samt i övrigt uppgifter som förhörspersoner hört från andra vid informationssamlingar, gacacarättegångar etc. Dessa omständigheter utgör tillsammans med vad som redan redovisats ovan i avsnitt (iv) en slags utgångspunkt som understödjande bevisning till den mer centrala bevisningen som utgörs av utpekanden och direkta iakttagelser av gärningsmoment och som behandlas under respektive gärningspåstående.

91. J.H. har vittnat om att S.M. vid ett tillfälle i juni - juli 1994 när de träffades i Kibuye berättade för honom att han brukade åka med angripare till Bisesero för att döda de som kämpade emot. Enligt J.H. sa S.M. att attackerna var organiserade av militär och att de jagade och sköt folk som gömde sig. J.H. fick uppfattningen av samtalet att S.M. hade varit i Bisesero flera gånger. Han har förklarat att han minns samtalet eftersom han blev besviken på S.M. för att denne deltog i attackerna. J.H. ifrågasatte handlandet och frågade S.M. hur han, som gått en utbildning, kunde kriga mot människor som inte gått i skolan. Han har vidare spekulerat i och sagt att han tror att S.M:s engagemang grundade sig på en slags övertygelse om att det som hände var rätt och i en stolthet över att vara hutu.

92. J-B.N., som var gift och hade en dotter med S.M:s syster C., har uppgett att många personer berättade för honom att S.M. hade varit med och dödat under folkmordet när han kom tillbaka till Kibuye första gången 1995 för att leta efter tillhörigheter. J-B.N. har sagt att han hörde detta varje gång han åkte till Kibuye och att det var så många personer som berättade för honom om S.M:s deltagande i attackerna i Kibuye att han inte ifrågasatte uppgifterna.

93. Enligt tingsrätten är erkännandet som S.M. gjort inför J.H. mycket besvärande för S.M. Det rör sig om information som lämnats direkt från S.M. till en gammal klasskamrat och vän. J.H. har sagt sig minnas sin besvikelse över uppgifterna som S.M. lämnade. Det måste ha varit en mycket emotionell och stark upplevelse som naturligtvis är svår att glömma. Uppgifterna har ett högt bevisvärde. Även J-B.N:s uppgifter är besvärande för S.M., även om de bygger på hörsägen om S.M:s deltagande i folkmordet. Att utredningen visat att J-B.N:s bil användes för transporter under folkmordet tillsammans med att S.M. och J-B.N. var svågrar gör att det finns anledning att tro att folk ville prata med J-B.N. om S.M. vid J-B.N:s återkomst 1995. Det måste ha varit svårt och uppskakande för J-B.N. att få del av information om en släktings deltagande i attacker mot tutsier. J-B.N. var själv tutsi. Informationen lämnades till honom också relativt nära i tiden efter händelserna. Uppgifterna får därför anses ha ett högt bevisvärde trots att det rör sig om uppgifter genom hörsägen. Det har inte framkommit någon ovänskap eller annan orsak som indikerar att J.H. eller J-B.N. felaktigt skulle vilja anklaga S.M. för brottsligt handlande. Risken för dessa personer att förväxla S.M. med någon annan är obefintlig. Deras uppgifter bedöms trovärdiga och tillförlitliga.

94. Tingsrätten redovisar nu i korta drag uppgifter från personer som överlevt attacker under folkmordet och som grundar sig på information som lämnats av andra personer vid informationssamlingar, gacacarättegånger och i andra sammanhang. J.N. har uppgett att det omkring 2006-2007 talades om S.M:s deltagande i folkmordet under gacacarättegångar. Enligt C.G. hörde han ofta S.M:s namn vid informationssamlingar, gacacarättegångar och andra sammankomster. Han har sagt att han hörde att S.M. haft militärkläder på sig under folkmordet och att denne också deltog i dödandet i Bisesero. Han fick höra från överlevare när han kom tillbaka i slutet av 1994 att hans vän A. hade dödats av S.M. Han har senare även hört detta under informationssamling och gacacarättegångar samt från L.M. M.M. har sagt att hon hört S.M:s namn i gacacarättegångar, bl.a. av L.M.. C.G. har berättat att det var många som vittnade mot S.M. i gacacadomstolen och att hon själv nämnde hans namn när hon vittnade mot Mugambira samt att hon hört från andra att han var en av ledarna. A.M. har berättat att hon hört att S.M. hade lånat ut sin bil för att skjutsa förövare till Home St. Jean och att han tog E. och dödade henne. D.K. har bl.a. sagt att han hört S.M:s namn vid en informationssamling och att folk berättat att de var tillsammans med denne vid attackerna mot stadion och kyrkan. Han har också sagt sig ha hört vid informationssamlingen att S.M. var en av dem som attackerade A.P.N. har sagt att han hört vittnen berätta under S.M:s egen rättegång, att S.M. var med vid kyrkan och Home St. Jean. C.N. har sagt att hennes kusin G.I. berättat för henne när de gick tillsammans till en gacacarättegång att S.M. var en av angriparna som dödade folk vid kyrkan och att S.M. bodde i Kibuye. Hon hörde även namnet vid en informationssamling i Kayenzi inför en rättegång någon gång mellan 1994 och 2000. G.I. har berättat att han hört S.M:s namn under gacacarättegångar mellan 2006 och 2009. A.N. har sagt att han hört andra berätta att S.M. var på stadion och i Bisesero. A.M., som var från en annan kommun än den som S.M. kom ifrån, har sagt att hon efter förhöret med svensk polis fått information från en person i Gitesi att S.M. deltagit i folkmordet. J.D. har sagt att han under minnesdagarna i Bisesero hört personer som kom från Kibuye berätta att S.M. även hade varit inblandad i händelser vid stadion och i Gitwa. I.N. har sagt att han hört från andra att S.M. var med vid varje angrepp i Bisesero, att S.M. hade eldvapen som han sköt med mot folk. Han har vidare berättat att han hört att det pratats om S.M. som en av förövarna under sorgedagarna. L.R. har sagt att J-B.S. berättat för honom att S.M. var i Kibuye och deltog i folkmordet, att S.M. ledde grupper som bland annat åkte till Bisesero och gjorde attacker i distriktet Karongi samt att S.M. sågs tillsammans med C.K. i Bisesero.

95. Även personer som medverkat under folkmordet har lämnat uppgifter om S.M. som de hört från andra personer. A.K. har sagt att han hört av L.M. i fängelset att S.M. sköt en man i Wagasirika. Han har vidare uppgett att L.M. även berättade om detta vid sin egen gacacarättegång efter 2006 samt att H.R. berättade att S.M. deltog tillsammans med honom i attacker i Bisesero under informationssamlingen till sin rättegång. Också E.T. har sagt att han hört i fängelset att S.M. hade deltagit på vissa ställen i mördandet.

96. B.N. har vidare sagt att han fick höra av en kvinna i Kongo som sympatiserade med RPF att S.M. var bland dem som deltog i dödandet i Bisesero. Enligt B.N. hade kvinnan hört det av någon annan för hon hade inte själv varit i Kibuye. 3-4 år senare när B.N. åkte tillbaka till Kibuye hörde han vid två tillfällen folk berätta att S.M. var bland dem som åkte till Bisesero.

97. Som redovisats i avsnittet om bevisfrågor (i) (b) ovan har sådana uppgifter genom hörsägen som nu redovisats ytterst begränsat bevisvärde sett för sig, men kan så klart ändå verka understödjande till mer central bevisning.

98. Tingsrätten vill i sammanhanget också behandla de uppgifter som lämnats av D.U. som överlevde attacken mot stadion. Hon har under polisförhöret sagt att hon inte kände igen namnet S.M. Sedan har hon ändrat sig och sagt att flera personer nämnt namnet på ett IBUKA-möte. Hon har också sagt sig minnas S.M. som en person hon sett utanför sjukhuset när denne stått och talat med andra personer. Tingsrätten konstaterar att det har gått lång tid och det rör sig om enstaka tillfällen där iakttagelser gjorts under kort tid av en för henne okänd person. Det kan ifrågasättas hur hon erhållit den kunskap som hon vittnat om och vilket stöd hon haft för minnet. Uppgifterna bedöms inte trovärdiga eller tillförlitliga.

99. Slutligen vill tingsrätten uppmärksamma det förhållandet att S.M. aldrig återvänt till Rwanda sedan folkmordet trots att hans mor bodde kvar i Kibuye till sin död. Det är märkligt inte minst ur ett rwandiskt perspektiv, som också åklagaren påpekat, att han inte ens reste tillbaka till Rwanda för att delta på sin mors begravning 2008. Det blir ändå märkligare om man beaktar J.M. S.M:s uppgift om att ingen släkting har varit politiskt aktiv. S.M:s förklaring till att han avstod är inte helt övertygande. Det finns andra välutbildade, framgångsrika hutuer i målet som återvänt till Rwanda för t.ex. affärer och som inte råkat illa ut; hans egen svåger M.R. är ett sådant exempel. Det kan även nämnas i detta sammanhang att S.M. använt sig av id-handlingar med felaktiga uppgifter, vilket också är märkligt och svårförklarligt.

100. Med detta som utgångspunkt övergår tingsrätten till att pröva mer central bevisning med avseende på utpekanden och konkreta gärningsmoment vid de olika massakrerna i den ordning som bestämts ovan.

Massakern på Ruhiro och vid Nyamishaba

101. Att massakern inträffat på Ruhiro och vid Nyamishaba på sätt åklagaren påstått har inte ifrågasatts av S.M. Åklagarens allmänna beskrivning av händelserna får stöd av utredningen i målet som visar på följande. Mellan den 12 och 16 april hade hundratals människor flytt upp på berget Ruhiro för att söka skydd mot angrepp från paramilitära grupper och andra. De var obeväpnade och de flesta var tutsier. Under flera angrepp från paramilitära grupper och andra förövare dödades hundratals tutsier på berget och många flydde mot läroanstalten Nyamishaba där de sökte skydd mot angreppen. Sedan tutsier från Ruhiro och från andra håll samlats vid Nyamishaba samverkade hundratals militärer, gendarmer, poliser, paramilitära grupper och civilpersoner den 16 april i en gemensam attack och dödade flera hundra människor genom att skjuta dem och slå dem med tillhyggen. För åklagarens påståenden om S.M:s medverkan i angreppet på Ruhiro och i den gemensamma attacken vid Nyamishaba talar följande bevisning.

103. J.S., som överlevde attackerna, har sett S.M. tillsammans med vice borgmästaren i Gitesi, G., redan vid den första attacken. Därefter har han sett hur S.M. nästa dag under den stora attacken sprang med ett skjutvapen, som var en armslängd långt, och jagade tutsier. Hans har gjort sina iakttagelser på ett avstånd om ca 100 meter när han låg gömd i buskar på väg ner mot Nyamishaba. Slutligen har han också sett S.M. vid skolan i Nyamishaba när denne sprang efter tutsier och dödade dem. Han har särskilt nämnt att han sett S.M. slå en person som hette M. med en batong i Nyagahinga som ligger ovanför Nyamishaba. M. ska därefter ha dödats av en annan person med trädgårdskniv. Även dessa iakttagelser har han gjort på ett avstånd om ca 100 meter.

104. J.S:s uppgift om att S.M. deltog i den stora attacken får stöd av vad E.M., som gick i S.M:s grupp från stan, berättat. Enligt E.M. gick S.M. framför honom och sköt på folk på Ruhiro samt gav order om att döda fienden. Deras grupp dödade en gammal tant. Hon hade blivit huggen på halsen nedanför örat men han är osäker på om hon även var skjuten. Hon rörde på sig när de fortsatte att springa och jaga tutsier. Alla ansåg att S.M. bar ansvaret för det inträffade eftersom det var han som gav ordern.

105. E.M. har vidare sagt att det var S.M. som sedan konstaterade att de var klara på Ruhiro och sa att de skulle bege sig vidare ner mot Nyamishaba. Liksom J.S. har E.M. berättat om M:s död, dock med den skillnaden att han sagt att M. sköts ihjäl av en polis i en byggnad i Nyamishaba. Han har vidare berättat om hur S.M. i Nyamishaba sköt in i en grupp av hundra personer. Och att han också sköt en man vid namn B., som E.M. gått i skolan med, vid Kivusjön framför kantinen där E.M. stod. Han såg sedan B:s kropp fyra dagar senare när de var i Nyamishaba för att plundra. Slutligen har E.M. berättat om hur han och andra angripare efter attacken gick till en bar nära S.M:s hem för att fira och att S.M. där delade ut öl som belöning från prefekten.

106. Också vad A.Z. berättat om från attacken ger stöd åt J.S:s och E.M:s uppgifter om S.M:s deltagande. Han har nämligen sagt bl.a. att S.M. var ledare för den grupp som han gick i samma dag från Ruhiro till Nyamishaba. Han har dock inte sett vad S.M. gjorde på berget, men enligt A.Z. bar S.M. inte vapen. Han har bekräftat att de fortsatte ner från Ruhiro till Nyamishaba och dödade de som fanns där. Enligt A.Z. samlade S.M. angriparna på skolplanen efteråt och förklarade att de var klara med uppdraget och att de skulle gå och ta något på baren La Natura. Ställd mot uppgifter i polisförhör där det antecknats att han uppgett att S.M. hade ett gevär och att A.Z. gick i en annan grupp har han sagt att uppgiften om geväret är felaktigt antecknat. Enligt A.Z. hade S.M. gevär i Bisesero men inte på Ruhiro/ Nyamishaba. Han har vidare förklarat att han vid tillfället för polisförhöret hade glömt att de gick i samma grupp.

107. Det kan tyckas anmärkningsvärt att J.S. under förundersökningen svarat nekande på frågan om han kände till en person med namnet S.M. och att han först inför tingsrätten berättat att han sett S.M. vid Ruhiro/Nyamishaba. Men han har förklarat detta med att han endast var bekant med N.A:s och A.R:s son till utseendet och att han inte fick se något foto. Han har vidare sagt att det var en granne till honom som efter polisförhöret berättade för honom att S.M. var N.A:s och A.R:s son. Han har alltså inte kunnat identifiera S.M. genom namnet utan bara på uppgiften att han var N.A:s och A.R:s son. Tingsrätten kan inte finna att hans förklaring är orimlig. I sammanhanget kan noteras att det har gått lång tid och att familjen N.A. och R.A., som J.S. kände väl, och sonen S.M. inte hade något gemensamt familjenamn. S.M. har också själv sagt att när man talar om någon man känner i Kibuye identifierar man denne via föräldrarnas namn.

108. J.S:s uppgift om att S.M. var på plats redan vid den första attacken den 15 april 1994 får inte stöd i utredningen. I stället motsägs uppgiften av annan utredning som pekar på att S.M. deltagit i attacken mot Gitwa/Karongi samma dag; något som redovisas närmare i Biseserodelen. J.S:s uppgift i detta avseende måste därför värderas med försiktighet. Det finns inte heller någon närmare utredning om hans förutsättningar för att göra korrekta iakttagelser vid tillfället. Det har framkommit att händelsen t.ex. inträffade på kvällen, varför det kan ha varit sämre ljusförhållanden. Tillförlitligheten av uppgiften kan därför ifrågasättas.

109. Däremot får de uppgifter som J.S. lämnat om S.M. vid den stora attacken den 16 april i centrala delar stöd av E.M:s uppgifter, d.v.s. att S.M. var på plats och att han sköt med ett vapen mot tutsier. Det rör sig om direkta iakttagelser gjorda i dagsljus. Även A.Z:s uppgifter ger stöd åt J.S:s uppgift att S.M. var på plats och deltog i massakern. Både E.M. och A.Z. har vidare lämnat samstämmiga uppgifter om S.M:s roll under attacken, nämligen att han var ledare för en grupp med förövare. Att A.Z. inte noterat att S.M. bar vapen kan förklaras av att han, som indikeras av uppgifter i förundersökningen, kan ha gått i en annan grupp och därför inte sett detta. För detta talar även uppgiften att han inte alls sett vad A.M. gjorde vid tillfället. Att S.M. skulle ha deltagit i attacken utan att ha varit beväpnad är inte sannolikt med hänsyn till de slutsatser som tingsrätten kommit fram till ovan vid sin behandling av den understödjande bevisningen i avsnitt (iv) (c) ovan. Tvärtom ger den bevisningen indirekt stöd åt J.S:s och E.M:s uppgifter i fråga om beväpning.

110. Försvaret har pekat på att förhörspersoner inte redovisat detaljer av händelseförlopp och att uppgifter även ändrats och fyllts ut i förhållande till vad som antecknats i förhör hållna under förundersökningen. Även om det förhåller sig på det sättet finner tingsrätten att uppgifterna i centrala delar avseende S.M:s närvaro och medverkan på det stora hela är trovärdiga och tillförlitliga. Uppgifter från E.M. och A.Z., som deltog i attacken, ger stöd åt de uppgifter som redovisats från J.S. som överlevde attacken. Det handlar om framkallande av minnesbilder från starkt känslomässiga händelser. Samtliga har hävdat att de sedan tidigare kände eller kände till S.M. och de har också identifierat honom under rättegången. De har vidare fått sin kunskap genom direkta iakttagelser i dagsljus. Till detta kommer att uppgifterna i fråga om roll och utrustning i form av vapen ges indirekt stöd av den understödjande bevisning som redovisats i avsnitt (iv) ovan. Bevisen förstärker varandra till den grad att den sammanvägda bevisningens värde medför att det inte finns rimliga tvivel i fråga om S.M:s medverkan vid attacken på Ruhiro och Nyamishaba samt i fråga om att S.M. sköt in en folksamling vid Nyamishaba.

111. Däremot är utredningen tveksam när det gäller åklagarens påståenden om S.M:s personliga handlande i övrigt i angreppet på Ruhiro. E.M. har i förhör under förundersökningen sagt att de hann ifatt en gammal tant och en man som de dödade men tingsrätten kan inte finna att uppgiften om mannen upprepats under förhöret här. E.M. ska vidare enligt ett sammanfattande förhör under förundersökningen ha sagt att den gamla tanten dog omedelbart. Men inför tingsrätten har han, som han får uppfattas, sagt att hon rörde på sig när de lämnade henne. Enligt tingsrätten är utredningen alltför bristfällig för att kunna fastslå att kvinnan faktiskt avled. Inte heller räcker utredningen för att fastslå att en gammal man också dödats vid tillfället. Utredning i denna del utgörs enbart av E.M:s vaga uppgifter så som de antecknats under polisförhöret. För det fall M. skulle omfattas av påståendet om den gamle mannen kan tingsrätten konstatera att uppgifterna då också är motsägelsefulla eftersom de personer, J.S. och E.M., som sett mordet på M., nämnt olika brottsplatser och sätt på vilket M. dödats. Det går alltså inte ens att fastslå grundat på utredningen att mordet på M. omfattas av Ruhirodelen.

112. När det gäller E.M:s uppgift att S.M. sköt B. vid Kivusjön har utredningen visat att flera andra, förutom S.M., använde skjutvapen vid tillfället. Vidare har förhållandena i Nyamishaba beskrivits som kaotiska. I det läget räcker inte enbart E.M:s uppgifter för att anse det bevisat med den säkerhet som krävs i brottmål att S.M. sköt B. vid sjön.

113. Sammanfattningsvis finner tingsrätten det ställt utom rimligt tvivel att S.M. gemensamt och i samförstånd med andra, under en organiserad attack med flera grupper av förövare mot Ruhiro, uppsåtligen medverkat i att beröva och försökt beröva många människor livet. Sålunda har de i samverkan dödat många människor genom att skjuta dem eller slå dem med tillhyggen och - med fara för brottets fullbordan - försökt beröva många människor livet.

114. Vidare är det ställt utom rimligt tvivel att S.M., gemensamt och i samförstånd med andra, under den organiserade attacken mot Nyamishaba, uppsåtligen medverkat till att beröva flera hundra människor livet. Sålunda har de i samverkan dödat många människor genom att skjuta dem eller slå dem med tillhyggen. Under samma attack har S.M. personligen, med ett automatvapen skjutit in i en folksamling. I avsaknad av närmare utredning är det dock inte bevisat att S.M. dödat någon genom sitt handlande, även om risken för detta naturligtvis är väldigt hög om man skjuter in i en samling med människor. I vart fall har han genom sitt agerande - med fara för brottets fullbordan - försökt beröva ett okänt antal människor livet.

115. Utredningen ger däremot inte tillräckligt stöd för slutsatsen att deltagare i den grupp som S.M. ledde i attacken mot Ruhiro, i samförstånd med S.M., uppsåtligen berövat en äldre man och en äldre kvinna livet genom att slå dem med tillhyggen, eller att S.M. vid Nyamishaba berövat eller ens försökt beröva en man livet genom att skjuta honom i ryggen vid strandkanten till sjön Kivu.

Massakern vid Katolska kyrkan och Home St. Jean

116. Att massakern inträffat vid Katolska kyrkan och Home St. Jean på sätt åklagaren påstått har inte ifrågasatts av S.M.. Åklagarens allmänna beskrivning av händelserna får stöd av utredningen (Se bl.a. ICTR-95-1-T, Kayishema, Trial Chamber, pp. 314-320, 328, 331, 334, 347 och 349).

117. Av ett s.k. "Information Sheet" daterat den 10 July 1994 i Goma från FN missionen Operation Turquoise rörande informationsinsamling med avseende på våldshandlingar begångna vid Home St. Jean i Kibuye framgår bl.a. följande. Kl 8 på morgonen söndagen den 17 april hade enligt uppgift från Röda korset i Rwanda 4 300 tutsier tagit sin tillflykt till Home St. Jean komplexet innefattande kyrkan. Några gendarmer, fängelse- och tulltjänstemän gick dit tillsammans med civila, bl.a. från Rutsiro kommun, för att delta i massakern. Home St. Jean vaktades av tutsiflyktingar som försökte hålla gendarmerna borta genom att kasta stenar på dem. Men de sköts ihjäl. Granater kastades in i byggnaden där kvinnor och barn fanns. Från de observationer som gjordes på plats noterades skotthål i väggen på framsidan av kyrkan och att fönstren på framsidan var borta. Verandan var svart av rök. Kyrkans tak var fullt med hål efter skott från automatvapen. Trots att kyrkan blivit städad fanns fortfarande en kvarvarande doft av döda kroppar. Jorden på en påstådd massgrav framför kyrkan var fortfarande mjuk på ett 10 m x 8 m stort område.

118. Av en forensisk brottsplatsundersökning daterad den 24 februari 1997 gjord av forensikern W.H. på uppdrag av tribunalen framgår bl.a. följande. Flera massgravar på området hittades. Sammanlagt 454 kroppar hittades i en grav bakom kyrkan. Av dessa var 205 kvinnor och 135 män. För 114 personer gick det inte att bestämma könstillhörighet. 115 personer var barn i åldern 10 år och under, medan 174 var barn i åldern 15 år och under. 288 personer hade trauma efter trubbigt våld, 45 personer hade trauma efter skarpt våld och åtta personer hade trauma efter både trubbigt och skarpt våld, etc. Därutöver hittades 39 döda kroppar i naturen på den norra sluttningen.

119. Utredningen visar alltså sammanfattningsvis följande. Den 10-17 april 1994 samlades tusentals män, kvinnor och barn i och runt den Katolska kyrkan och Home St. Jean för att söka skydd mot angrepp från paramilitära grupper och andra. De var obeväpnade och de flesta var tutsier. Många av de människor som sökte skydd blev anvisade eller beordrade till Katolska kyrkan och Home St. Jean av myndighetspersoner. Sedan de hade samlats i ett begränsat område kring kyrkan och vandrarhemmet - omringade av militärpoliser, poliser, paramilitärer och civilpersoner - fick de inte lämna platsen (I fråga om frihetsberövandet, se ICTR-95-1-T Kayishema, pp. 316-318 och 321-324 och 349). Den 17 april gick flera hundra militärer, militärpoliser, poliser, paramilitärer och civilpersoner till en gemensam attack från flera håll och dödade de flesta människorna i området. Förövarna använde skjutvapen, granater, macheter, spjut, påkar och andra tillhyggen. Vid kyrkan använde förövarna brinnande bildäck och tårgas för att tvinga ut människor och döda dem. Människor som lyckades komma ifrån området tog sin tillflykt bl.a. till sjön Kivu, där många drunknade eller dödades.

120. För åklagarens påståenden om S.M:s medverkan i angreppet talar följande bevisning.

121. G.I., som överlevde attacken, har sagt att han såg S.M. den 17 april stå på vägen framför kyrkan i en grupp tillsammans med bl.a. C., T. och M. framför de andra angriparna. Han gjorde sina iakttagelser under ca 10 minuter på ett avstånd om ca 25-30 meter. Enligt G.I. hade S.M. på sig en grön militärskjorta och i övrigt civila kläder. G.I. har sagt att de som stod främst hade vapen, men han har inte kunnat minnas om han såg S.M. med något vapen.

122. C.G., som också överlevde attacken, ger stöd åt G.I:s uppgifter i det att hon berättat att hon hört S.M:s namn vid två tillfällen under den stora attacken den 17 april i samband med att angripare ropade på sina ledare för att få instruktioner. Detta hörde hon dels när hon stod framför kyrkan vid minnesplatsen, dels när hon låg gömd i ett utrymme under taket till föreståndaren E:s bostad vid Home St. Jean.

123. Även A.N., som överlevde attacken, har gett stöd åt uppgifterna då han bekräftat att han sett S.M. framför kyrkan vid tillfället. A.N. har vidare sagt att S.M. hade en klubba och att han stod bland dem som hade traditionella vapen.

124. H.R., som själv deltog i attacken, ger också stöd åt uppgiften att S.M. var på plats tillsammans med angripare. Han har också bekräftat G.I:s uppgift i fråga om S.M:s klädsel. H.R. har nämligen uppgett att S.M. hade samma klädsel som när han såg denne förberedda attacken vid Petrorwanda, dvs., en äkta militärskjorta utan gradbeteckningar och civila byxor. När det gäller S.M:s agerande under attacken har H.R. sagt att S.M. låg framför honom på marken och sköt singelskott, men även automateld, mot dörrarna till kyrkan. Han har sagt att folk träffades och föll till marken, men han har inte kunnat uttala sig om hur många personer S.M. dödade. Ställd mot uppgifter som han lämnat i förhör under förundersökningen har han bekräftat riktigheten av dessa. Det är uppgifter om att han sett S.M. skjuta personer som han kände sedan tidigare, bl.a. prästen S. och dennes fru samt J.N. Han har slutligen också berättat att han såg S.M. vid bakdörren till kyrkan och senare på kvällen på La Natura där de samlades för att dricka öl.

125. Försvaret har genomgående pekat på att personer som hörts inte redovisat detaljer av händelseförlopp och att uppgifter även ändrats och fyllts ut i förhållande till vad som antecknats i förhör hållna under förundersökningen. Även om det förhåller sig på det sättet finner tingsrätten att uppgifterna i centrala delar avseende S.M:s närvaro och medverkan på det stora hela är trovärdiga och tillförlitliga. Rimliga förklaringar har lämnats till avvikelser. Vittnesuppgifter från H.R. som deltog i attacken ger stöd åt uppgifter lämnade av G.I., C.G. och A.N. som alla överlevde attacken. Det handlar om framkallande av minnesbilder från starkt känslomässiga händelser. Uppgiften i H.R:s gacacadom om att H.R. kom till platsen först efter dödandet behöver inte innebära annat än att han som åtalad velat förminska sin egen inblandning. Att H.R. deltog i attacken, som han nu sagt, får dessutom stöd av uppgifter från andra förhörspersoner i målet som t.ex. L.R., som sagt att han såg H.R. i början av attacken. Det står vidare klart att G.I., A.N. och H.R. sedan tidigare hade kännedom om S.M. G.I. skrev också spontant upp S.M:s namn på en lista över de gärningsmän som han kom ihåg från attacken mot kyrkan. Samtliga har vidare identifierat S.M. under rättegången. A.N. och G.I. har vidare fått sin kunskap genom direkta iakttagelser i dagsljus av en för dem känd person. För G.I:s del rör sig om iakttagelser på relativt nära håll under flera minuter. Deras uppgifter får även stöd av den understödjande bevisningen i (b) ovan.

126. Att S.M. skulle ha deltagit i attacken utan att ha varit beväpnad är inte sannolikt med hänsyn till de slutsatser som tingsrätten kommit fram till ovan vid sin behandling av den understödjande bevisningen i (iv) (c) ovan. Även H.R:s uppgifter i fråga om S.M:s roll och klädsel får indirekt stöd av den understödjande bevisningen. H.R:s uppgifter förstärks även av det faktum att det utkristalliserats ett mönster i fråga om S.M:s uppträdande vid attackerna i Gitwa/Karongi den 15 april och Gatwaro stadion den 18 april som behandlas i de följande avsnitten samt Ruhiro/Nyamishaba den 16 april som behandlats ovan. Vid samtliga dessa attacker, som utgör en serie av händelser, har det ansetts bevisat att S.M. använt skjutvapen mot folk. Visst stöd till H.R:s uppgift om S.M:s vapeninnehav ger också G.I:s allmänna uppgift om att de som stod främst hade vapen. A.N:s uppgift däremot om att S.M. bar en klubba är tveksam med hänsyn till bevisläget. Risken för förväxling och misstag rörande en sådan detalj som dessutom har gjorts på avstånd bland många andra förövare, måste vara stor.

127. Utredningen visar vidare att attacken började med skottlossning och granatkastning. Också uppgifterna i det s.k. "Information Sheet" daterat den 10 Juli 1994 som upprättats av FN missionen Operation Turquoise rörande informationsinsamling från platsen utvisar att skjutvapen använts mot framsidan av kyrkan. Det finns noterat spår efter bl.a. skottlossning med automatvapen.

128. Även om försiktighet ska iakttas i fråga om uppgifter från personer som själva varit inblandade i brottsligt handlande bedömer tingsrätten ändå uppgifterna från H.R. som trovärdiga och tillförlitliga. Den förstärkning av bevisvärdet som sker vid en sammanvägning av den samlade bevisningen gör enligt tingsrätten att det inte finns rimliga tvivel i fråga om S.M:s medverkan vid attacken samt i fråga om att S.M. skjutit mot folk med ett automatvapen. I fråga om frihetsberövandet har detta utgjort ett led i den organiserade attacken, varför S.M. också bedöms ha medverkat i detta gärningsmoment.

129. Sammanfattningsvis finner tingsrätten det ställt utom rimligt tvivel att S.M. har, gemensamt och i samförstånd med andra, under den organiserade attacken, uppsåtligen medverkat till att frihetsberöva tusentals människor med uppsåt att döda dem och uppsåtligen medverkat till att beröva tusentals människor livet. Sålunda har de i samverkan, först bemäktigat sig och spärrat in människorna genom att inte låta dem lämna platsen, sedan berövat dem livet genom att skjuta dem, brisera handgranater intill dem eller slå dem med tillhyggen.

130. Det är också ställt utom rimligt tvivel att S.M. personligen under attacken har skjutit mot folk med ett automatvapen. I avsaknad av närmare utredning om personer faktiskt avlidit av S.M:s handlande, även om risken för detta naturligtvis är väldigt hög om man skjuter in bland människor med ett vapen av den typ som beskrivits, har han därigenom i vart fall - med fara för brottets fullbordan - försökt beröva många människor livet.

Massakern vid Gatwaro stadion

131. Att massakern inträffat vid Gatwaro stadion på sätt åklagaren påstått har inte ifrågasatts av S.M. Åklagarens allmänna beskrivning av händelserna får i allt väsentligt stöd av utredningen (Se bl.a. ICTR-95-1-T, Kayishema, Trial Chamber, pp 314-320 och 355-356, 372 och 374) som visar på följande.

132. Mellan den 13 och 18 april 1994 samlades efter hand flera tusen män, kvinnor och barn på Gatwarostadion för att söka skydd mot angrepp från paramilitära grupper och andra. De var obeväpnade och de flesta var tutsier. Många av de människor som sökte skydd blev anvisade till Gatwaro stadion av myndighetspersoner. Den 18 april, sedan de hade samlats på stadion - omringade av militärpoliser, poliser och paramilitärer - fick de inte lämna platsen (I fråga om frihetsberövandet, se ICTR-95-1A-T Bagilishema, Trial Chamber 1, p 480-494). Flera hundra militärer, militärpoliser, poliser, paramilitärer och civilpersoner gick till en gemensam attack från flera håll mot människorna inne på stadion och dödade och skadade många svårt. Förövarna använde vid denna första attack främst skjutvapen och granater men även macheter, spjut, påkar och andra tillhyggen mot människor som försökte fly. Attacken fort satte den 19 april då människor som hade överlevt den 18 april - och inte lyckats fly - dödades.

133. Åklagarens beskrivning i den allmänna delen om att militärpoliser och andra under natten den 18-19 april hindrat människor att lämna stadion får inte tillräckligt stöd i utredningen (Se även ICTR-95-1-T Kayishema, Trial Chamber p 377). I stället har det framkommit genom utredningen att några personer lämnat stadion under natten.

134. Inför tingsrättens genomgång av den centrala bevisningen kan konstateras att många av de som dödades vid Gatwaro stadion kom från Mabanza kommun (Se artikel av Philip Verwimp "Death and survival during the 1994 genocide in Rwanda"). Det förhållandet kan förklara varför de målsäganden som överlevt massakern och som hörts i målet inte kände till S.M.

135. För åklagarens påståenden om S.M:s medverkan i angreppet talar följande bevisning.

136. J.S., som överlevde attacken mot stadion, har sagt att han såg S.M., tillsammans med fångvaktare och poliser, skjuta in mot stadion från kullen på andra sidan vägen vid ett hus som tillhörde S. Han har uppskattat avståndet dit från den plats där han satt på den stora läktaren till ca 50 meter. Men utredningen har visat att J.S. sannolikt i stället gjort sina iakttagelser från ett avstånd på omkring 100 meter. Hans uppgifter sedda för sig får därför värderas med försiktighet då det är förenat med svårigheter att identifiera någon på ett sådant avstånd.

137. J.S:s uppgifter att S.M. var på plats och att han sköt från kullen in mot stadion får emellertid stöd av uppgifter från E.M., som deltog vid attacken. Enligt E.M. började det med att borgmästaren A.K., S.M. samt vice borgmästaren G. höll ett möte vid Petrorwanda där de informerade och gav order om angreppet. Vid stadion såg E.M. hur S.M. sköt in mot stadion från kullen där det finns bostäder. Vapnet som S.M. använde var enligt E.M. något som såg ut som en Kalashnikov. Han gjorde sina iakttagelser av S.M. på endast ca 8 meters håll.

138. Att S.M. var på plats och att han deltog aktivt i attacken får även stöd av uppgifter lämnade av H.R., som också deltog under attackens första dag. H.R. har sagt att de som var med vid attacken mot kyrkan också var med vid attacken mot stadion och att S.M. hade samma klädsel på sig som när han såg honom vid Petrorwanda och kyrkan. Enligt H.R. gick han tillsammans med S.M., B. och K. längst stadions långsida, som vetter mot skolan, till Gatwaroberget. H.R. kastade in en handgranat på stadion. När de kom fram till Gatwaroberget klättrade de upp en bit på berget för att kunna skjuta in mot stadion. Enligt H.R. sköt S.M. singelskott med sitt vapen av modell R4, vilka bl.a. träffade en person som hette G.

139. Även uppgifter lämnade av A.Z., som också deltog i attacken mot stadion, talar för att S.M. var på plats och att han deltog i attacken. A.Z., som också sett E.M. och H.R. vid tillfället, har sagt att han såg hur S.M., klädd i en militärskjorta, sköt in mot stadion från ingången som låg mot skolsidan. Han har sagt att de som bar skjutvapen syntes mer och att han är säker på sin iakttagelse som gjordes på ca 100 meter från kullen där det fanns bostäder. Vidare har A.Z. även gett visst stöd åt H.R:s uppgift i det att han bekräftat att militärer, bl.a. K. befann sig en bit upp på Gatwaroberget.

140. Den nu redovisade bevisningen talar för att S.M. var närvarande vid den stora attacken den 18 april och att han deltog aktivt vid tillfället. Det förhållandet att H.R., E.M. och A.Z. sett S.M. på olika platser vid stadion är inte märkligt i sig med hänsyn till att det rört sig om ett utdraget händelseförlopp. Det är rimligt att tro att E.M., H.R. och A.Z. i själva verket har berättat om olika episoder där S.M. befunnit sig under dagen och att han rört sig från kortsida till kortsida via den östra långsidan av stadion.

141. Försvaret har genomgående tagit upp att hörda personer inte redovisat detaljer av händelseförlopp och att uppgifter även ändrats och fyllts ut i förhållande till vad som antecknats i förhör hållna under förundersökningen. Även om det förhåller sig på det sättet finner tingsrätten även i denna del att uppgifterna i centrala delar avseende S.M:s närvaro och medverkan på det stora hela är trovärdiga och tillförlitliga. Rimliga förklaringar har lämnats till gjorda avvikelser. Vittnesuppgifter från personer som E.M., H.R. och A.Z., vilka själva deltog i attacken, ger stöd åt uppgifter som lämnats av J.S. som överlevde attacken. Det handlar om framkallande av minnesbilder från starkt känslomässiga händelser. Samtliga personer som hörts i målet har haft kännedom om S.M. sedan tidigare. Samtliga har också identifierat S.M. under rättegången. Berättelserna förstärker varandra och får också indirekt stöd av den understödjande bevisning som redovisats i avsnitt (iv) och (b) i detta avsnitt. Eftersom det rör sig om iakttagelser av S.M. vid olika platser på stadion bedöms det som uteslutet att bevisen skulle kunna ha samma felkälla. J.S., E.M., H.R. och A.Z. har fått sin kunskap genom direkta iakttagelser i dagsljus. Den förstärkning av bevisvärdet som sker vid en sammanvägning av bevisen innebär enligt tingsrättens bedömning att det inte finns rimliga tvivel i fråga om S.M:s medverkan vid attacken den 18 april samt i fråga om S.M. då också skjutit in i folksamlingar på stadion med ett automatvapen. I fråga om frihetsberövandet har detta utgjort ett led i den organiserade attacken, varför S.M. också bedöms ha medverkat i detta gärningsmoment under dagen den 18 april.

142. Det saknas bevis för påståendet att S.M. briserat en handgranat bland människor på stadion. Vidare saknas också stöd i utredningen för åklagarens påstående om S.M:s medverkan i den fortsatta attacken den 19 april. Det finns endast en uppgift från E.M. som knyter S.M. till platsen denna dag. Han har sagt att de var där tidigt och att S.M. sa att han skulle hämta en grävmaskin för att flytta döda kroppar. I det utredningsläget är det givetvis inte visat att S.M. medverkat i den fortsatta attacken den 19 april på sätt åklagaren påstått.

143. Sammanfattningsvis finner tingsrätten genom utredningen det ställt utom rimligt tvivel att S.M. har gemensamt och i samförstånd med andra, under den organiserade attacken den 18 april, uppsåtligen medverkat till att frihetsberöva flera tusen människor med uppsåt att döda dem samt uppsåtligen medverkat till att beröva flera tusen människor livet. Sålunda har de i samverkan, först bemäktigat sig och spärrat in människorna genom att inte låta dem lämna stadion, sedan berövat dem livet genom att skjuta dem, brisera handgranater intill dem eller slå dem med tillhyggen.

144. Vidare är det ställt utom rimligt tvivel att S.M. under attacken har skjutit in i folksamlingar på stadion med ett automatvapen. I avsaknad av närmare utredning om personer faktiskt avlidit av S.M:s handlande, även om risken för detta naturligtvis är väldigt hög om man skjuter in bland människor med ett vapen av den typ som beskrivits, har han därigenom i vart fall - med fara för brottets fullbordan - försökt beröva många människor livet. Det saknas tillräckligt stöd i utredningen för åklagarens påstående att S.M. briserat en handgranat bland människor på stadion eller att han deltagit i attacken den 19 april.

Massakern i Wagasirika - Steningen

145. När det gäller massakern i Wagasirika har S.M. förklarat att han saknar kännedom om den. Åklagarens allmänna bakgrundsbeskrivning till händelsen får emellertid stöd av utredningen som visar på följande. Efter massakern vid Gatwarostadion vistades många tutsier på flykt i områden i och omkring Kibuye stad. Paramilitära grupper och andra patrullerade i dessa områden och letade efter flyende tutsier i avsikt att döda dem.

146. Åklagarens påståenden om en konkret massaker i området och S.M:s medverkan i angreppet bygger uteslutande på uppgifter från L.M., som själv stått åtalad för händelsen men blivit frikänd. L.M. har sagt att händelsen inträffade efter "mordet vid Guesthouse Kibuye" som behandlas i nästa avsnitt. Enligt L.M. blev han vid det här tillfället stoppad på natten av S.M., T., B. och andra personer från Interahamwe som färdades i en bil. S.M. ska enligt L.M. ha känt igen honom och sagt att L.M. var hutu. Vid tillfället hade S.M. en militärskjorta och i övrigt civila kläder på sig. L.M. har vidare berättat att det därefter kom ut folk från skogen. Det var personer som var på flykt. L.M. såg då på ca 15 meters håll i ljuset av bilens strålkastare hur S.M. och de andra kastade stenar på dem. S.M. ska enligt vad L.M. har sett träffat två personer med stenar. Totalt dog åtta personer vid tillfället.

147. Närmare ställd mot uppgifter som antecknats i förhör med honom från förundersökningen har L.M. bekräftat riktigheten av dessa, innebärande bl.a. att B. använde sig av skjutvapen och att S.M. slog ihjäl en man med en cementklump genom att upprepade gånger slå cementklumpen mot mannens huvud.

148. Uppgifter från en person som själv stått åtalad för den aktuella händelsen men blivit frikänd måste värderas med försiktighet. Till detta kommer att det var mörkt vid tillfället och att L.M. endast gjort sina iakttagelser i ljuset från bilstrålkastare, vilket ytterligare drar ner bevisvärdet eftersom det har en direkt påverkan på tillförlitligheten av uppgifterna. Det ska också noteras att L.M. inte nämnt något om händelsen i det första förhöret som den rwandiska utredaren M.R. höll med honom.

149. I det utredningsläget och i avsaknad av annan bevisning som ger stöd åt L.M:s uppgifter är inte bevisningen tillräcklig för att anse att åklagaren har uppfyllt sin bevisbörda. Åtalet rörande massakern i Wagasirika ska därmed ogillas i sin helhet.

Mordet vid Guesthouse Kibuye - Utrökningen

150. Även när det gäller mordet vid Guesthouse Kibuye har S.M. förklarat att han saknar kännedom om den händelsen. Enligt åklagarens allmänna beskrivning av händelsen ska en man från folkgruppen tutsi, A.N., vid ett tillfälle i slutet av maj eller början av juni ha sökt skydd mot angrepp från paramilitära grupper och andra på en vind till en personalbostad till Guesthouse Kibuye i Wagasirika.

151. Åklagaren bygger även de närmare påståendena om mordet på A.N. och S:M:s medverkan i centrala delar endast på uppgifter från L.M., som är dömd för medverkan i mordet. Enligt L.M. anlände militärer och gendarmen B. någon gång efter den 25 maj till ett hus i Wagasirika som användes som personalbostad åt personer som jobbade på Guesthouse Kibuye. De hade fått information om att en tutsi som hette A.N. gömde sig där mellan inner- och yttertak. L.M. såg vidare när S.M. kom till platsen i en ambulans som kördes av P. S.M. var enligt L.M. klädd i en militärskjorta och hade med sig en Kalashnikov och en tårgasgranat. Det var första gången L.M. såg S.M. under folkmordet. Enligt L.M. kastade S.M. in en tårgasgranat i huset och gav sedan order till militärerna att skjuta. Även S.M. sköt vid tillfället enligt L.M. S.M. gav sedan order om att däck skulle hämtas från ett intilliggande transportföretag och läggas i huset. Med hjälp av bensin från en motorcykel satte S.M. sedan eld på däcken. A.N. kom då ner från vinden och när denne försökte fly sköts han. L.M. har hört att det kan ha varit S.M. som sköt A.N. men det är inte något han sett själv. A.N. slogs sedan ihjäl med en klubba och på S.M:s order begravdes han. Enligt L.M. lämnade S.M. sedan platsen på motorcykeln som han fick i belöning.

152. C.M. har sagt att hon såg S.M. kl. 9 på morgonen komma från området där militärförläggningen ligger och passera hennes hus i riktning mot huset där A.N. låg gömd. Enligt C.M. var S.M. klädd i kamouflagefärgade militärkläder; en s.k. smokie, militärjacka och militärbyxor. Hon har gjort sina iakttagelser från terrassen på ca fem meters håll. Hon har bekräftat att militärer brukade passera där. Hon har även sagt att en man som lagade skor vid namn S., som bevakade ett hus som låg ovanför huset som A.N. gömde sig i, kom hem till henne vid 10-tiden samma dag och berättade att A.N. dödats och begravts samt att S.M. varit på plats vid dödandet.

153. Tingsrätten konstaterar inledningsvis att uppgifter från en person som själv blivit dömd för den aktuella händelsen måste värderas med försiktighet. I konkreta delar bygger utredningen i stort sett enbart på L.M:s uppgifter om S.M:s deltagande i mordet. S.M. beskrivs av L.M. som den som varit drivande i mordet på A.N. Tingsrätten noterar att L.M. i förhör under förundersökningen lämnat motstridiga uppgifter i fråga om vem som sköt A.N. Också rörande andra omständigheter har L.M. lämnat motstridiga uppgifter och inte varit konsekvent i förhörssituationer. I centrala delar som rör S.M:s medverkan i mordet har han dock varit konsekvent. Även om L.M:s uppgifter är besvärande för S.M. är inte bevisvärdet av dessa ensamt sådant att det räcker för en fällande dom.

154. L.M:s uppgifter får i vart fall delvis stöd av C.M:s uppgifter att hon sett S.M. passera på morgonen i närheten av huset där A.N. befann sig. Men hennes utpekande av S.M. är långtifrån säkert. Det finns också motsägelser i hennes uppgifter i förhållande till annan utredning. Ingen annan i utredningen har sagt att S.M. bar en fullständig militäruniform. Hennes uppgifter överensstämmer inte heller med L.M:s uppgift om hur S.M. kom till platsen. Vidare har hon inte hört någon skottlossning som L.M. berättat om. Till detta kommer att L.M. enligt henne var med när polis och åklagare kom och talade med henne i Wagasirika och hon pratade även med L.M. sedan polis och åklagare hade åkt därifrån. Detta försvagar naturligtvis värdet av hennes uppgifter.

155. I övrigt består den understödjande bevisningen i form av klädsel, beväpning och roll av uppgifter redovisade i avsnitt (iv) och i övrigt av uppgifter genom hörsägen i (b) ovan. I sammanhanget vill tingsrätten framhålla att i fall som detta där omedelbar kunskap om en händelse endast utgår från iakttagelser av en person kan flera bevis grundat på hörsägen naturligtvis ha samma felkälla, vilket innebär att bevisens sammanvägda värde inte blir särskilt mycket högre än värdet av ett av dem.

156. Tingsrätten vill avslutningsvis peka på att den tekniska undersökningen av det aktuella huset i Wagasirika som svensk polis utfört inte visar på några synliga skador orsakade av granatsprängning eller beskjutning av kulvapen på väggar, innertak eller plåttak, trots att tecken på omfattande renoveringar av huset saknades. Inte heller kunde synliga tecken efter brand i huset i form av kolningsskador eller sotskador orsakat av brandgaser observeras.

157. I det utredningsläget och i avsaknad av annan bevisning som ger ett mer tydligt stöd åt L.M:s uppgifter är inte bevisningen tillräcklig för att anse att åklagaren har uppfyllt sin bevisbörda. Åtalet rörande mordet vid Guesthouse Kibuye ska därmed ogillas.

Massakrer i Bisesero innefattande Gitwa/Karongi

158. Att massakrer inträffat i Bisesero på sätt åklagaren påstått har inte ifrågasatts av S.M. Åklagarens allmänna beskrivning av händelserna får stöd av utredningen (Se bl.a. ICTR-95-1-T, Kayishema, Trial Chamber, pp 405-412 och ICTR-96-14-T Niyitegeka, pp 115-116, 130, 178, 205, 215, 225, 229, 238, 268, 272, 312) som visar på följande.

159. Inom tidsperioden från den 9 april till den 30 juni flydde flera tusen män, kvinnor och barn till bergsmassiven söder om Gitesi kommun inom Kibuye prefektur - här definierat som Bisesero. De flesta var tutsier som sökte skydd mot angrepp från paramilitära grupper och andra från stora delar av prefekturen Kibuye och från andra prefekturer. Vid många tillfällen under den angivna perioden skedde attackermot människor på flykt i Bisesero. Sammanlagt dödades flera tiotusentals civila människor under attackerna och många skadades (Se Africa Rights, Résistance au Génocide, Bisesero avril-juin 1994 och ICTR-95-1-T, Kayishema, Trial Chamber, p 531). Förövare var militärer, militärpoliser, poliser, paramilitärer och civilpersoner. De använde skjutvapen, granater, macheter, spjut, klubbor och andra tillhyggen. Vid vissa attacker deltog enstaka grupper av förövare och vid vissa samordnade attacker deltog tusentals förövare samtidigt. Från tid till annan försökte de angripna människorna försvara sig med stenar, käppar och andra primitiva vapen.

160. Utredningen visar också att informationsministern E.N. deltog aktivt i massakrerna i Bisesero och att han deltog redan den 13 april 1994 i en attack i Rugarama i Bisesero (Se ICTR-96-14-T, Niyitegeka, Trial Chamber, p 238). Även prefekten C.K. i Kibuye prefektur deltog aktivt i massakrerna.

161. Av ett telegram från prefekten C.K. till den rwandiska försvarsministern i interimsregeringen daterat den 12 juni 1994 framgår att han bl.a. anhöll om vapen i form av granatgevär och handgranater samt ammunitionskassetter till R4 och maskingevär för att genomföra en operation som gick ut på att "rensa ut" i Bisesero. I domen mot E.N. fann domstolen klarlagt att denne en dag någon gång mellan den 17 april och 30 april 1994 tillsammans med andra, bl.a. militärer, poliser och Interahamwe, lett fler än 6 000 beväpnade förövare i en stor attack vid Muyira Hill mot ungefär 5 000 tutsier på flykt (Se ICTR-96-14-T, Niyitegeka, Trial Chamber, p 115). E.N. var också en av ledarna vid en stor attack mot tutsier vid Muyira Hill den 13 maj (Se ICTR-96-14-T, Niyitegeka, Trial Chamber, p 178). Det framgår också att han någon gång runt den 17 juni delat ut vapen till förövare vid ett möte på prefekturen i Kibuye att användas i jakten på tutsier i Bisesero dagen därpå.

162. För åklagarens påståenden om S.M:s medverkan i angreppen i Bisesero talar inledningsvis uppgifter lämnade av A.K., P.N., D.H. , J.D. och I.N., som samtliga överlevde attackerna.

163. A.K. har sagt att han såg S.M. två gånger vid angrepp i Gitwa dels vid det första stora angreppet den 15 april, dels vid det andra stora angreppet den 25-26 april. Vid det första angreppet har han gjort sina iakttagelser av S.M. på ett avstånd om 10-15 meter. De hade ögonkontakt och befann sig på samma höjd. Enligt A.K. sköt S.M. med ett eldvapen som var en armslängd långt. Men han såg inte om någon blev träffad eftersom han flydde och fick angriparna bakom sig. A.K. har i sammanhanget uppgett att de ibland överraskades och kom att befinna sig mitt bland mördarna. Han har också nämnt att militären M., som han kände sedan tidigare, dog under attacken. Vid det andra angreppet såg han S.M. från en högre nivå på berget och på 20-25 meters håll när S.M. kom med andra angripare. Han vet inte om S.M. också vid det tillfället hade vapen. Han minns inte heller något särskilt om S.M:s klädsel annat än att han var civilklädd.

164. Tingsrätten vill här understryka att det framkommit att A.K. haft god kännedom om S.M. och dennes familj vid tidpunkten för sina iakttagelser. Det handlar om upprepade emotionellt starka upplevelser där han har gjort sina iakttagelser på relativt nära håll och i dagsljus. Hans förklaring till att han måste ha missuppfattats under förhöret med M.R. där det framgår att han skulle ha sagt att S.M. bar på en påk första gången han såg S.M. är inte orimlig. För han har betonat att han då uppgav att andra förövare hade påkar, men att S.M. bar skjutvapen. Han har också sagt att han inte sa att S.M. sköt eftersom M.R. inte frågade om detta. Tingsrätten har noterat, som framgått ovan, att det är ett utmärkande drag som gått igen hos i stort sett samtliga personer som hörts i målet att svaren begränsats till den ställda frågan. Enligt tingsrätten är uppgifterna i centrala delar avseende S.M:s medverkan trovärdiga och tillförlitliga.

165. Uppgifterna avseende S.M:s medverkan vid det andra stora angreppet i Gitwa den 26 april får stöd av vad P.N., som även sett S.M. vid attacker i Bisesero den 13 och den 15 maj, berättat om. P.N. har sagt att ledarna vid attackerna var bl.a. C.K, A.K., S.M. och M. och att han såg S.M. på ett avstånd om 10-15 meter den 26 april. Enligt P.N. ska de då ha tittat på varandra. P.N. har sagt att S.M. både hade traditionella vapen och skjutvapen samt att han gick med dem som hade klubbor och dödade människor.

166. När det gäller den stora attacken den 13 maj har P.N. berättat att angriparna kom i bilar till kyrkan nära minnesplatsen. Angriparna följde efter och dödade dem och plundrade deras hem. Många människor dödades enligt P.N. vid angreppet. P.N. blev själv huggen i huvudet och gömde sig i en buske. Han gjorde sina iakttagelser av S.M. på ca 15 meters håll från Rwiramboberget när denne gick upp på berget. P.N. såg också S.M. med en klubba på ca 5 meters håll när angriparna kom tillbaka den 15 maj; ett avstånd som P.N. har förklarat med att de kunde stöta på angripare när de sprang omkring eftersom angriparna kom från olika håll. Enligt P.N. hade S.M. en klubba vid alla tillfällena.

167. Tingsrätten kan konstatera att P.N., som hade kännedom om S.M. sedan tidigare, har gjort upprepade iakttagelser av honom vid flera attacker på relativt nära håll i dagsljus. Det handlar om emotionellt starka upplevelser. Att han lämnat olika uppgifter om vilka vapen S.M. hade kan förklaras av att detta är en sådan detalj som kan förväxlas vid minnesframkallningen av så gamla minnesbilder. Enligt tingsrätten är uppgifterna i centrala delar avseende S.M:s medverkan trovärdiga och tillförlitliga.

168. Även D.H. har lämnat uppgifter som ger stöd åt åklagarens påstående att S.M. medverkat i attacker i Gitwa och Bisesero. Han har sagt att han såg S.M. vid den tredje attacken på Gitwa då angriparna kom med eldvapen. Vid tillfället låg han gömd i buskarna tillsammans med en agronom från Kibuye vid namn B. Denne pekade ut S.M. för honom på ca 100 meters avstånd som en av de angripare B. tidigare hade sett på ett avstånd om uppskattningsvis 50 meter. Vid utpekandet kom S.M. tillsammans med C.K. i en slags lastbil med folk på flaket. S.M. var sedan med under attacken och hade något i handen som han inte kunde uppfatta vad det var. Han flydde samma dag från Gitwa till Bisesero. Där befann han sig nedanför den plats där minnesplatsen nu ligger när ett stort angrepp från Kibuye kom. Han gömde sig i en grop vid vägen där det växte gräs och såg på 7-8 meters håll när S.M. gick förbi med ett eldvapen i handen tillsammans med andra angripare. De gick upp på berget till en plats där många tutsier hade samlats. Det är den platsen där minnesplatsen nu ligger. Han hörde sedan mycket skottlossning. I Bisesero såg han från långt håll att förövarna dödade B. och han hittade sedan liket utan huvud. Han fick höra att B:s huvud tagits med till kommunhuset i Gitesi som bevis för att de hade dödat denne.

169. Även om S.M. tidigare inte var känd för D.H. har han beskrivit hur han fått S.M. utpekad och namngiven för sig. Det rör sig om upprepade emotionellt starka upplevelser där han gjort sina iakttagelser i dagsljus. Att han ändrat sig i väsentligt avseende i förhållande till vad han sagt i polisförhöret i fråga om den andra attacken gör dessa uppgifter osäkra. Han sa då att andra från Kibuye berättat att S.M. var med vid attackerna i Bisesero. Hans förklaring att han blev överraskad och att han var rädd när han hördes på plats av polisen och att han nu tänkt efter är inte särskilt övertygande. Det rör sig om en central minnesbild av en förövare som ska vara svår att glömma. Tingsrätten finner därför att uppgifterna om attacken i Bisesero måste värderas med försiktighet. Däremot är uppgifterna i centrala delar avseende S.M:s närvaro och medverkan vid attacken i Gitwa trovärdiga och tillförlitliga.

170. J.D. har också lämnat uppgifter som talar för åklagarens påståenden om S.M:s medverkan i attacker i Bisesero. Han har uppgett att han blev skjuten vid ett större angrepp i Muyira Hill i Bisesero den 25 april och att han hörde från personer som kom från Kibuye att bl.a. S.M. fanns med bland angriparna. Han kände inte själv till namnet eller personen. En person som bodde granne med S.M. sa att S.M. hade skjutvapen och att hans grupp attackerade på ett effektivt sätt. Han hörde namnet efter varje attack i ca 15-20 dagar. En agronom som han inte vet namnet på sa också att S.M. deltog. De sa att S.M. var ledare för en grupp och att han alltid gick före dem som skulle angripa. Vid ett tillfälle ca fyra dagar efter den 13 maj i slutet av de stora attackerna låg han gömd i en buske ca 100 meter från den plats där angriparna hade samlats. Han hörde då prefekten C.K. tala i en, som det får uppfattas, megafon där han tackade de som attackerat för ett bra jobb, d.v.s. att döda tutsier. C.K. omnämnde då särskilt S.M. för att denne bidragit mycket. Han förstod då att det han hade hört från andra om S.M. stämde. Prefekten sa också att de som hade överlevt kunde dödas med traditionella vapen. Angriparna från andra prefekturer än Kibuye återvände därefter hem. Men angriparna från Kibuye prefektur fortsatte att komma tillbaka. Han har hört andra säga att S.M. även var på plats vid dessa tillfällen.

171. Även om det i huvudsak rör sig om uppgifter genom hörsägen som i sig måste värderas med försiktighet kan konstateras att det förhållandet att han direkt hört C.K. utdela beröm för ett väl utfört arbete och att S.M:s namn särskilt omnämndes för att han bidragit mycket vid attackerna är en uppgift som måste ges ett starkt bevisvärde. Det är inte anmärkningsvärt i sig att han uppfattat vad som sagts från det avstånd han angett med hänsyn till att C.K. talat genom en megafon.

172. Slutligen ger också I.N:s uppgifter stöd åt den övriga bevisningen ovan om S.M:s medverkan i attackerna i Bisesero. Han har sagt att han på 25 meters håll vid vägskälet till Gishyita och Gisovu på Kumuhiraberget såg S.M. vid ett angrepp i en grupp som leddes av C.K. S.M. hade enligt I.N. militärskjorta och civila kläder i övrigt samt regnkappa. S.M. hade ett sådant gevär i metall som militärerna brukade ha. De kämpade mot varandra och I.N. kastade stenar mot angriparna. I.N. blev sedan skjuten i låret när han skulle gå över vägen vid ett vägskäl ca 1,5 km från den plats där minnesplatsen nu ligger i Bisesero. Enligt I.N. sköt S.M. många personer. Han såg S.M. vid ytterligare två tillfällen på ett avstånd om ca 25 meter dels vid en väg innan man går över till Kumuhira, dels vid ett ställe innan man skulle ta en väg mot Komogogo.

173. Av de uppgifter som I.N. lämnat är det inte någon tvekan om att han visste vem S.M. var när han gjorde sina iakttagelser. Han jobbade nära S.M:s hem 1977 och visste redan då vad S.M. hette och kände till dennes familj. Han har även sett S.M. besöka sina föräldrar och, som redovisats ovan i avsnitt (iv) under flera MDR-Power möten. Även om han också hört om S.M:s deltagande i folkmordet i olika sammanhang, som framgår av den understödjande bevisningen i (b) ovan i detta avsnitt, rör det sig här om framkallande av minnesbilder från starkt känslomässiga händelser. Det handlar också om upprepade iakttagelser som gjorts i dagsljus och på relativt nära håll. Enligt tingsrätten är uppgifterna i centrala delar avseende S.M:s medverkan trovärdiga och tillförlitliga.

174. Den nu redovisade bevisningen i form av uppgifter från målsäganden som överlevt attackerna i Bisesero får stöd av personer som själva har medverkat vid sådana attacker. Deras uppgifter redovisas i relevanta delar i det följande.

175. L.M. har vittnat om att det var S.M. som bestämde vilka som fick följa med till Bisesero och att han tog ut unga, starka killar som skulle kunna döda och springa fort. Han såg S.M. åka i en bil, som Interahamwe hade tagit, till Bisesero med killarna som jobbade på Petrorwanda. S.M. åkte dit vid fem av de stora angreppen och totalt åkte S.M. till Bisesero vid minst 20 tillfällen. Sista gången han såg angripare komma tillbaka från stora attacker i den bil som S.M. ansvarade för var i början av juni då de kom tillbaka med Bigiramanas huvud, som hölls upp så att alla kunde se det.

176. Tingsrätten konstaterar att L.M. kände till både S.M. och B. Uppgifterna är i och för sig allmänt hållna men centralt utgör de ändå bevis för att S.M. åkte med i bilarna och uppträdde som en av ledarna.

177. L.M:s uppgifter om S.M:s roll i rekryteringen av förövare får stöd av uppgifter som lämnats av F.N., som berättat att S.M. kom i stort sett dagligen tillsammans med bl.a. prefekten, B., T. och R. i bilar som bl.a. tillhörde J-B.N., till Wagasirika för att uppmana folk att delta i attacker. Enligt F.N. pågick detta ända tills de flydde. Han har även mer specifikt nämnt att han sett S.M. med prefekten och de andra när de färdades i en bil som tillhörde fiskeprojektet och som kördes av C. i Wagasirika. Det var en Toyota av äldre modell med flak som de kom med för att hämta folk som skulle åka med till Bisesero.

178. Att F.N. i polisförhör sagt S.T. i stället för S.M. har han förklarat med att namnen ligger nära varandra. Som framgått ovan i avsnitt iv (c) kände F.N. inte till S.M. förrän i mitten av april innan de stora attackerna hade börjat i Kibuye. Han fick då information om S.M:s namn i samband med att han iakttog denne i Wagasirika i samband med mordet på en kvinna. Detta kan utgöra en förklaring till att han inte uttalat namnet korrekt. Oaktat denna felsägning finner tingsrätten att hans uppgifter är trovärdiga och tillförlitliga i det att han gjort upprepade iakttagelser av S.M., som han då hade kännedom om, under en längre tid i Wagasirika i samband med att S.M. och andra uppmanade och hämtade personer att delta i attacker i Bisesero. Som redovisats ovan i (iv) har F.N. har bekräftat att den åtalade är den person som han har sett i Wagasirika.

179. L.M:s uppgifter får vidare stöd av H.R., som sagt att S.M. bar vapen och att han brukade åka i de bilar som startade från Petrorwanda till Bisesero samt att han kan ha sett S.M. där tre gånger. Han har sagt att han även hört S.M. berätta på baren La Natura om Bisesero. S.M. ska då ha sagt att det fanns folk som gömde sig och att de inte var klara, varför de skulle fortsätta dagen efter. Enligt H.R. sa även S.M. att han skulle hämta vapen i Kigali som de skulle använda sig av i Bisesero. Och dagen efter kom S.M. tillbaka med två Kalashnikov och en R4. H.R. fick då själv ett vapen men han lämnade ifrån sig det till en annan person.

180. Uppgiften om att S.M. hämtat vapen i Kigali måste värderas med försiktighet. Att han skulle kunna göra det på så kort tid under de förhållanden som rådde i landet har tingsrätten svårt att se. En möjlig förklaring till den beskrivna händelsen är att S.M. fått tillgång till vapnen på annat sätt. Som framgått ovan har t.ex. C.K. begärt vapen från centralt håll för att kunna rensa ut i Bisesero. I övrigt ger uppgifterna om S.M:s deltagande indirekt stöd åt de uppgifter som målsäganden och vittnen lämnat om S.M:s medverkan i attackerna i Bisesero.

181. E.M:s uppgifter ger stöd åt L.M:s och H.R:s uppgifter i centrala delar. Han har sagt att han åkte med S.M. och tre gendarmer i en Daihatsu från Petrorwanda till Gitwa/Karongi. S.M. och de tre gendarmerna hade skjutvapen. I övrigt var de ca 40 personer utrustade med klubbor som åkte på lastbilen. Bilen fördes av C. De krigade mot tutsier. En del dog vid skottlossningen. En gendarm vid namn M. dödades av en granat som exploderade. När tutsier tog M:s vapen sa S.M. att det var allvarligt och att de måste rädda sina liv. När andra gendarmer åkte tillbaka till Karongi för att hämta M:s lik konstaterades det att liket hade blivit skändat. Han såg också S.M. tillsammans med borgmästaren på S.M:s bar.

182. Tingsrättens konstaterar att E.M:s uppgifter överensstämmer i delar med vad andra har sagt i utredningen. Det gäller såväl uppgifter om bil, förare och M:s död. Uppgifterna ger alltså stöd åt de uppgifter som målsäganden och vittnen lämnat om S.M:s medverkan i attackerna i Gitwa/Karongi.

183. Vad J.V. berättat ger ytterligare stöd åt bevisningen i målet och då särskilt åt H.R:s uppgifter. J.V. har nämligen sagt att S.M. brukade ha smokie och träningsbyxor på sig när han kom på morgonen till samlingsplatsen vid Petrorwanda. Det fanns poliser, militärer och gendarmer där. S.M. hade två skjutvapen med sig av modell Kalashnikov. Han lämnade över ett av vapnen till en militär. S.M. var tillsammans med andra ledare som t.ex. prefekten och uppmuntrade angriparna att döda. Han hörde S.M. säga att tutsier var fiender. Andra som åkte med till Bisesero var bl.a. M., L.M. och H.R. De åkte i samma bil. En av de fyra bilar som användes var en Daihatsu som tillhörde J-B.N. S.M. var med vid båda de tillfällen han åkte med till Bisesero. Det åkte till en plats som ligger nära den plats där minnesplatsen nu ligger. S.M. hade sin Kalashnikov med sig men han såg honom inte skjuta för de gick åt olika håll. Många tutsier dödades vid båda tillfällena. Baren La Natura låg nära S.M:s bostad och när de kom hem gick de dit. S.M. var också där. Man sa att baren tillhörde S.M.

184. Även A.Z. har lämnat uppgifter som ger stöd åt annan bevisning. Han har berättat om en attack vid Bisesero som han var med på. De samlades nere vid 8- tiden på morgonen. S.M. var där, tillsammans med andra ledare som borgmästaren A.K., och valde ut dem som skulle åka med till Bisesero. Han valde de som var starkast. Han såg på S.M. som en ledare. S.M. satt med chauffören i den blå Daihatsun som de hade tagit från J-B.N. Det var en lastbil som kunde frakta ca 40 personer. J.V. m.fl. var med på lastbilen. Däremot var inte H.R. och E.M. med vid detta tillfälle. S.M. sa att de skulle sjunga att de skulle hugga ner dem under färden. Militärernas bil var framför dem och gendarmerna åkte i tre andra bilar. Det kom även dit angripare från andra platser. De stannade på vägen nedanför den plats där minnesplatsen nu ligger. Under attacken gick han vid sidan om S.M. De hade militärer framför sig. S.M. hade en Kalashnikov som han sköt med. Han stod bredvid S.M. och såg när denne sköt två personer. När de kom tillbaka bjöd S.M. på öl på puben La Natura.

185. J.V:s och A.Z:s berättelse stöder uppgifter och detaljer i centrala delar som andra berättat om. Det handlar såväl om vad som skedde vid samlingen vid Petrorwanda som agerandet under själva attacken. Det kan framhållas att A.Z. uppgift om att S.M. hade en Kalashnikov som han sköt två personer med lämnats spontant och inte på direkt fråga. En sådan laddad och central uppgift rörande en emotionellt stark upplevelse som han iakttagit på nära håll måste ges ett relativt högt bevisvärde även om det är från en person som själv deltog i attacken. Sammantaget får deras utsagor anses ha ett högt bevisvärde.

186. H.U. har sett S.M. flera gånger vid nära baren La Natura tillsammans med angripare som skulle till Bisesero. Han såg vidare S.M. efter angreppen på baren La Natura vid två tillfällen på 6-7 meters håll. Enligt H.U. hade S.M. ett långt vapen i handen och bar en s.k. smokie. Förövare kom dit i 3-4 bilar, men han såg inte om S.M. kom i bilarna tillsammans med de som varit i Bisesero för H.U. kom dit först efteråt. De angripare som samlades på La Natura och som han kände igen var de som hade lett angreppen och de flesta förövarna var hans grannar. Han gick runt och hörde om Bisesero och vad de hade gjort där eftersom han var nyfiken. Han hörde att de talade om att tutsierna i Bisesero var mycket starka.

187. H.U. har gjort iakttagelser av en för honom känd person på nära håll. Uppgifterna om S.M. är försiktiga utan överdrifter. Samtidigt finns det avvikelser i förhållande till vad han sagt i tidigare förhör. Han har där sagt att han aldrig sett S.M. med militärkläder och eldvapen. Han har förklarat detta med att det förhöret inte avsåg attackerna i Bisesero utan en tidigare situation när han såg S.M. vid Petrorwanda. Med hänsyn till att erfarenheten visat att många förhörspersoner bara svarar specifikt på de frågor som ställs kan förklaringen inte bortses ifrån. Det finns även avvikelser i fråga om S.M:s beväpning. Men H.U. har förnekat att han skulle sagt att S.M. bar på en klubba. Hans uppgifter i centrala delar måste trots avvikelserna ges ett relativt högt bevisvärde.

188. Till denna bevisning som nu redovisats och gåtts igenom tillkommer även bevisning i form av iakttagelser gjorda av fotografen R.M., som är ett oberoende vittne. Han har berättat att han såg S.M. vid ett tillfälle då han var på väg till kommunhuset med borgmästaren A.K. med anledning av att han hade fått i uppdrag att fotografera personer som fått sina id-kort förstörda. Enligt R.M. kom S.M. tillsammans med ca 30 personer från en attack i Karongi. S.M. hade en kamouflageskjorta, civila byxor, keps och ett militärt skjutvapen som var knappt en meter långt. Han hade mycket blod på kläderna och sa att kackerlackorna angripit dem och att de måste försvara sig. På fråga från A.K. svarade S.M. att läget var allvarligt och att en gendarm hade dött. A.K. sa att de behövde förstärkning och att de skulle ta kontakt med militären. S.M. fick behålla sitt vapen för A.K. medan de andra fick lämna ifrån sig sina vapen.

189. R.M:s uppgifter får vad gäller uppgiften om den döde gendarmen och även beträffande detaljer rörande bilar som använts stöd av vad andra som hörts i målet berättat. Bland annat E.M:s uppgifter är snarlika i det att han sagt att S.M. under attacken sedan M. dödats yttrat att situationen var allvarlig. Det saknas anledning att tro att R.M. lämnar felaktiga uppgifter i fråga om att S.M. avrapporterade för borgmästaren A.K. efter en attack i Bisesero. Enligt tingsrätten är uppgifterna trovärdiga och tillförlitliga.

190. En uppgift som återkommit i utredningen och som många personer berättat om är att J-B.N:s blå pickup av märket Daihatsu använts under attackerna. Detta har också bekräftats av J-B.N. som sagt att han fått höra att Interahamwe tagit bilarna och att Daihatsun körts av C. och använts för transporter till Bisesero.

191. Sammanfattningsvis talar bevisningen för att S.M. medverkat vid attacker i Gitwa/Karongi och i Bisesero under den tidsrymd som åklagaren angivet. Av L.M:s, F.N:s, J.V:s och A.Z:s uppgifter framgår bl.a. att S.M. uppmanat andra att delta i attacker mot tutsier och att han också tagit ut grupper med hutuer som transporterades till Bisesero för att delta i attacker. Det framgår vidare av uppgifter lämnade av A.K., P.N., D.H., E.M. och R.M. att S.M. medverkat bl.a. i attacker vid Gitwa/Karongi vid minst två tillfällen under tiden den 13 - 26 april. Av uppgifter lämnade av P.N., D.H., J.N, I.N., J.V. och A.Z. framgår bl.a. att S.M. medverkat i attacker vid Muyira och områden däromkring vid flera tillfällen - bland annat under tiden den 13-15 maj (Av ICTR-95-1-T, Kayishema, p. 406 och ICTR-96-14-T, Niyitegeka, p. 178 och p. 205 framgår att stora attacker i Muyira skedde den 13 och 14 maj. Av kartan över Bisesero, se II ovan framgår vidare att minnesplatsen där angriparna parkerade bilarna ligger i området där Muyira och andra närliggande berg finns). Slutligen framgår det av uppgifter lämnade av A.K. att S.M. skjutit mot människor med ett automatvapen vid minst en av attackerna vid Gitwa/Karongi och av uppgifter lämnade av I.N. och A.Z. att han även gjort så vid minst en av attackerna vid Muyira och området däromkring. Att S.M. personligen skjutit mot folk vinner även indirekt stöd av uppgifter om att S.M. hade vapen med sig i samband med resor till Bisesero.

192. Försvaret har liksom tidigare, och som också framgått av redovisningen och genomgången ovan, pekat på att uppgifter ändrats och fyllts ut i förhållande till vad som antecknats i tidigare förhör samt att detaljer av händelseförlopp inte redovisats. Även om det förhåller sig på det sättet finner tingsrätten att uppgifterna i centrala delar avseende S.M:s närvaro och medverkan på det stora hela är trovärdiga och tillförlitliga. Oberoende vittnesuppgifter och uppgifter från personer som deltagit i attacker ger stöd åt uppgifter som lämnats av de som överlevt attacker. Det handlar om framkallande av minnesbilder från starkt känslomässiga händelser. I stort sett samtliga har hävdat att de sedan tidigare känt till S.M. och de har också identifierat honom under rättegången. De har vidare fått sin kunskap genom direkta iakttagelser i dagsljus. Till detta kommer att uppgifterna i fråga om kläder, roll och utrustning i form av vapen, m.m. förstärks av den understödjande bevisning som redovisats i avsnitt (iv) och (b) i detta avsnitt. Bevisen förstärker varandra till den grad att den sammanvägda bevisningens värde medför att det inte finns rimliga tvivel i fråga om S.M. under aktuell tidsperiod medverkat i attacker i Gitwa/Karongi och Bisesero på sätt åklagaren har påstått.

193. S.M. har, inom tidsperioden från den 13 april till den 30 juni, i Bwishyura sektor, medverkat i folkmordet genom att uppmana andra att delta i attacker mot tutsier och genom att organisera och ta ut grupper med hutuer - många unga - som transporterades till Bisesero i syfte att de skulle delta i dödandet av tutsier. Sålunda har han som ett led i folkmordet anstiftat mord samt främjat mord eller mordförsök.

194. S.M. har dessutom aktivt, vid flera tillfällen, inom tidsperioden från den 13 april till den 30 juni, vid attacker i Bisesero, bland annat vid Gitwa/Karongi vid minst två tillfällen under tiden den 13-26 april och vid Muyira och områden däromkring vid flera tillfällen - bland annat under tiden den 13-15 maj - gemensamt och i samförstånd med andra, uppsåtligen medverkat till att beröva många människor livet. Sålunda har de i samverkan under sådana attacker dödat många människor genom att skjuta dem eller slå dem med tillhyggen.

195. Vid minst en av attackerna vid Gitwa/Karongi och vid minst en av attackerna vid Muyira och området däromkring har S.M. skjutit mot människor med ett automatvapen. I avsaknad av närmare utredning om personer faktiskt avlidit av S.M:s handlande, även om risken för detta naturligtvis är väldigt hög om man skjuter in bland människor med ett vapen av den typ som beskrivits, har han därigenom i vart fall - med fara för brottets fullbordan - försökt beröva flera människor livet.

Rekrytering av förövare

196. För åklagarens påståenden om att S.M. också medverkat i folkmordet genom att "rekrytera" förövare till de angrepp som skett mot Ruhiro/Nyamishaba, Katolska kyrkan och Home St. Jean samt Gatwaro stadion talar i stort sett endast H.R:s uppgifter avseende förberedelser inför attacken mot Katolska kyrkan och Home St. Jean. I övriga delar saknas konkret bevisning för åklagarens påståenden.

197. H.R. har vittnat om att han sett S.M. tillsammans med andra ledare vid Petrorwanda när de förberedde attacken och att han då hört hur S.M. frågade flera unga människor på plats om de hade fått kännedom om fienden och att han sa att de måste jaga tutsier. Uppgifterna är besvärande för S.M. men bevisvärdet är inte så högt att H.R:s uppgifter ensamt utgör tillräckligt bevis för åklagarens påstående. Inte heller den understödjande bevisningen ovan i avsnitt (iv) och (b) i detta avsnitt förändrar bevisläget i någon nämnvärd omfattning.

198. I det utredningsläget har åklagaren inte uppfyllt sin bevisbörda. Åtalet i denna del ska därmed ogillas.

Sammanfattande straffrättslig bedömning

199. Utgången av tingsrättens prövning av de individuella gärningspåståendena innebär att S.M. i bevisade delar i en ledande informell roll på lägre nivå i samverkan med andra medverkat till mord, försök till mord, anstiftan av mord samt människorov i den mening som avses i svensk rätt i prefekturen Kibuye inom den av åklagaren angivna tidsperioden. Omständigheterna som redovisats under respektive gärningspåstående är sådana att S.M. är att anse som gärningsman. Vidare har S.M. personligen gjort sig skyldig till försök till mord genom att vid attacker i Ruhiro/Nyamishaba, Katolska kyrkan/Home St. Jean, Gatwaro stadion och Gitwa/Karongi samt Bisesero skjuta mot folk med ett automatvapen. Genom utredningen är det klarlagt att gärningarna har förövats mot den rwandiska folkgruppen tutsi. Med beaktande av bl.a. att etniciteten fanns angiven i idkorten och att tutsier betraktade sig själva som en etnisk folkgrupp samt att också hutuer var av denna uppfattning var tutsi att bedöma som en etnisk eller rasmässigt bestämd folkgrupp i Rwanda (Se ICTR 95-1-T, Kayishema, pp. 522-526).

201. I fråga om det s.k. avsiktsrekvisitet har uppfyllts vill tingsrätten särskilt framhålla följande omständigheter. Redan den 11 januari 1994 skickade befälhavaren för FN-styrkan UNAMIR (United Nations Assistance Mission for Rwanda), R.D., ett kodat telegram till FN högkvarteret i New York i vilket han begärde att få slå till mot och röja vapengömmor i Rwanda som kommit till hans kännedom genom uppgifter från en tillförlitlig informatör. I telegrammet förekommer uppgifter om att informatören blivit beordrad att registrera samtliga tutsier i Kigali, vilket informatören misstänkte skulle användas i syfte att utrota dem.

202. Utredningen har vidare visat när det särskilt gäller Kibuye prefektur att massakrerna där var förberedda och planerade av myndighetspersoner. Det förekom tal med hatiskt innehåll mot tutsier i prefekturen och underlydande mobiliserades för genomförandet av folkmordet (Se ICTR-95-1-T, Kayishema, pp 309, 310, 312 och ICTR-97-23-DP, Kambanda, p. 3.15). Det finns skriftlig dokumentation mellan borgmästare i kommunerna och prefekten C.K. med listor på RPF-anhängare och förfrågan om arbetet påbörjats, samt mellan prefekten och centralregeringen där det begärs förstärkning för att rensa i Bisesero. Attackerna i Kibuye genomfördes kontinuerligt och systematiskt samt ledde till att ett stort antal tutsier dödades.

203. Utredningen visar sammantaget att syftet med handlingarna, som S.M. medverkat i, har varit att förgöra folkgruppen tutsi helt eller delvis (Jfr ICTR 95-1-T, Kayishema, pp 91-97, 528-545 och ICTR-96-4 T, Akayesu, pp. 112-129 där domstolen slaget fast dödandet haft detta syfte). Därmed står det klart att S.M:s handlande i straffrättsligt hänseende är att bedöma som folkmord enligt 1 § i lagen (1964:169) om straff för folkmord i sin lydelse före den 1 juli 2009 (Se ICTR-98-44-AR73(C), Karemera, p 35, där domstolen slår fast att det ska betraktas som notoriska fakta att ett folkmord skett i Rwanda 1994).

204. Nästa fråga är om S.M. genom sina handlingar under folkmordet även gjort sig skyldig till svåra överträdelser av den gemensamma artikel 3 i 1949 års Genèvekonventioner (GK I-IV) och tilläggsprotokoll II (TP II) till dessa samt allmänt erkända grundsatser som rör den internationella humanitära rätten i väpnade konflikter. Tingsrätten börjar med att konstatera att folkmord inte konsumerar folkrättsbrott. Handlingar som ryms inom ramen för brottsrubriceringen folkmord kan alltså även innefatta handlande som är att bedöma som krigsförbrytelser (Se ICTR-96-3 A, Rutaganda, pp 556-585 och ICTR-97-20-A, Semanza, pp 365-370).

205. Som konstaterats ovan i avsnitt (i) förelåg en väpnad konflikt av icke internationell karaktär mellan å ena sidan regeringstrupperna FAR och å den andra sidan invasionstrupperna RPF, vilket innebär att garantier som anges i art. 3 i var och en av GK I-IV och TP II till dessa blir tillämpliga. Utredningen har visat att S.M:s brottsliga handlingar inte varit privat motiverade utan att de har utförts inom ramen för den väpnade konflikten, som spelat en avgörande roll för S.M:s förmåga och beslut att utföra handlingarna. Offren var civila som tillhörde den motsatta sidan i konflikten. Han har också utfört gärningarna i en ledande informell roll på lägre nivå och gärningarna har tjänat ett specifikt syfte. Det står alltså helt klart genom utredningen att det finns ett samband mellan de åtalade gärningarna och den väpnade konflikten.

206. Med beaktande av det samband som finns mellan handlingarna som S.M. har gjort sig skyldig till och den väpnade konflikten är dessa handlingar också att anses som svåra överträdelser mot reglerna i internationell humanitär rätt. Vid denna bedömning finner tingsrätten att S.M. med sitt handlande under den nationella väpnade konflikten även tillfogat av folkrätten särskilt skyddade civilpersoner allvarligt lidande genom de handlingar som har innefattat våld mot många människors liv och person, omänsklig behandling samt kränkning av många människors personliga värdighet genom särskilt förödmjukande och nedsättandebehandling (Se ICTR-95-1A-T, Bagilishema, pp 479-494 där det fastslagits att människorna på Gatwaro stadion utsattes för olaglig inspärrning samt omänsklig, nedvärderande och förödmjukande behandling). Alla dessa handlingar är att bedöma som svåra överträdelser av artikel 3 i GK I-IV (Se bl.a. artikel 147 GK IV).

207. S.M:s handlande är därmed vid en straffrättslig bedömning också att bedöma som folkrättsbrott enligt 22 kap. 6 § första stycket p. 6 brottsbalken.

208. Med hänsyn till att brottet har förövats genom ett stort antal skilda handlingar där många människor dödats eller skadats är folkrättsbrottet att bedöma som grovt brott.

Påföljd och straffmätning

209. Straffet för folkmord var vid tidpunkten för brottet fängelse på viss tid, lägst fyra och högst tio år, eller på livstid. För grovt folkrättsbrott var straffet fängelse i högst 10 år eller på livstid.

210. S.M:s agerande under folkmordet omfattar ett stort antal skilda handlingar där många människor dödats eller skadats på grund av brotten. Till detta kommer att S.M. haft en informell roll som ledare och att han själv aktivt har deltagit i folkmordet, bl.a. har han skjutit mot folkmassor med ett automatvapen. Det rör sig om synnerligen allvarlig brottslighet med mycket höga straffvärden. Även om det vid straffmätningen beaktas att det har gått 19 år sedan folkmordet är straffvärdet för brottsligheten ändå så högt att straffet måste bestämmas till fängelse på livstid.

Skadestånd

211. Tingsrätten har först att ta ställning till frågan om svensk eller rwandisk rätt ska tillämpas i tvisten om S.M:s skadeståndsskyldighet mot målsägandena för kränkning och personskada.

212. Sedan den 11 januari 2009 gäller Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II-förordningen). I förordningen anges som huvudregel att lagen i det land där skadan har uppkommit är tillämpligt på utomobligatoriska förpliktelser (artikel 4.1). Om det däremot av alla omständigheter framgår att den skadeståndsgrundande händelsen har en uppenbart närmare anknytning till ett annat land ska lagen i det landet tillämpas (artikel 4.3).

213. I fråga om tillämplig lag i tvister av det aktuella slaget i tiden före Rom II-förordningen är Högsta domstolens avgörande i NJA 1969 s. 163 vägledande. I rättsfallet uttalar Högsta domstolen att enligt svensk internationell privaträtt får såsom allmän regel anses gälla att skadeståndsskyldighet i utomobligatoriska förhållanden ska bedömas enligt den materiella lagen i det land där den skadegörande handlingen har företagits. Och detta gäller oavsett om svensk lag ska tillämpas i straffrättsligt avseende.

214. De skadegörande handlingarna i detta mål har företagits i Rwanda 1994. Skadorna har uppkommit i Rwanda 1994. S.M. och målsägandena var samtliga medborgare i Rwanda vid denna tidpunkt och bodde där. För målsägandena är det såvitt känt fortfarande så. Det finns alltså inte någon närmare anknytning till Sverige. De skäl som målsägandena anfört i detta avseende förändrar inte denna bedömning.

215. Det finns därför inte skäl att frångå den allmänna regeln att skadeståndsskyldigheten ska bedömas enligt den materiella lagen i det land där den skadegörande handlingen har företagits. Det innebär att rwandisk rätt ska tillämpas i tvisten.

216. Vad gäller rwandisk skadeståndsrätt framgår av rättsutredningen att bestämmelsen i 1996 års Grundlag om Organisation av åtal för brott, som folkmord eller brott mot mänskligheten som begåtts sedan den 1 oktober 1990, som hänvisar till föreskrifter om civilrättsliga förfaranden, i materiellt hänseende ger överlevande möjlighet att yrka skadestånd som målsägande i brottmål. Detta gäller, såsom det får förstås, även idag för de skadestånds-anspråk som riktas mot s.k. kategori-1 misstänkta personer. I formellt hänseende framgår vidare att endast en fond vid namn Fond d¿Assistance pour les Rescapés du Génocide (FARG) numera får företa rättsliga åtgärder mot kategori 1-misstänkta och företräda offer för folkmordet samt att FARG enligt den rwandiska regeringen ska uppfattas som ett skadeståndsmaskineri. I målet har det inte förekommit någon annan uppgift än att S.M. tillhör kategori-1.

217. Frågan är då om den ordning som Rwanda har bestämt sig för, innebärande att målsägandena är hänvisade att framställa sina anspråk via FARG, strider mot svensk rättsordning eller ordre public.

218. Av rättspraxis och förarbetena till de författningar som uttryckligen innehåller ordre public klausuler framgår att detta förbehåll ska tillämpas restriktivt. Detta anses i princip gälla inom hela den svenska internationella privat- och processrätten, även i fall som det förevarande där det saknas uttryckliga lagvalsbestämmelser. Det är endast följden av tillämpningen av den utländska rättsregeln i det enskilda fallet som domstolen ska ta ställning till. I sammanhanget bör hänsyn tas till vilken anknytning det enskilda fallet har till Sverige och till det främmande landet. Med andra ord är utrymmet för att acceptera den utländska rättsregeln större om det enskilda fallet har stark anknytning till den främmande staten och vice versa.

219. Utredningen är vag i fråga om den rwandiska rättens innehåll och mening. Den visar emellertid inte annat än att överlevande från folkmordet i och för sig har möjlighet att yrka skadestånd som målsägande i brottmål, men att de måste gå genom FARG som har att bistå dem i detta avseende. Det har inte framkommit om FARG kontaktats i ett sådant ärende. I det utredningsläget, och med särskilt beaktande av händelsernas starka anknytning till Rwanda, är det inte visat att tillämpningen av rwandisk rätt är uppenbart oförenlig med svensk ordre public.

220. Något yrkande om skadestånd grundat på rwandisk rätt finns inte längre i målet. I det läget och då en prövning enligt svensk rätt inte är möjlig ska samtliga skadeståndsanspråk lämnas utan bifall.

DOMSLUT

Tingsrätten dömer S.M. för folkmord och folkrättsbrott, grovt brott, till fängelse på livstid. Målsägandenas skadeståndsyrkanden lämnas utan bifall.

Svea hovrätt

S.M. överklagade tingsrättens dom och yrkade att åtalet skulle ogillas.

Målsägandena överklagade tingsrättens dom och yrkade att deras skadeståndsyrkanden skulle bifallas.

Parterna motsatte sig varandras ändringsyrkanden.

Hovrätten (hovrättsråden Hans Cappelen-Smith, Joakim Zetterstedt, referent, och Catrine Björkman samt nämndemännen Jan Persson och Anne-Marie Karlsson) anförde i dom den 19 juni 2014 i huvudsak följande.

DOMSKÄL

Skuld

S.M:s inställning till åtalet

Det är ett faktum att de attacker som beskrivs i åtalet har ägt rum (se tingsrättens dom, fotnot 8, med referenser). Ett stort antal personer har i målet pekat ut S.M. som ledare och deltagare i attackerna. Frågan i målet gäller i huvudsak om utpekandena är riktiga. S.M:s inställning i målet är att han inte har deltagit i attackerna, att han inte är en förövare som deltagit i folkmordet och att utpekandena av honom är felaktiga. S.M. har gjort gällande att åtalet bygger på falska eller felaktiga anklagelser mot honom. Enligt S.M. har någon - närmast Rwandas regim - aktivt manipulerat utredningen och detta kan bero på att S.M. är en intellektuell hutu som tar avstånd från regimen. En annan orsak skulle kunna vara att någon vill komma åt S.M:s egendom i Kibuye eller hindra honom från att bebygga egendomen. Personer som har hörts i utredningen och lämnat uppgifter om S.M. kan enligt honom vara manipulerade att tala osanning, men det kan också vara så att de bara har hört ryktesvägen att han ska vara en förövare och att de mot den bakgrunden lämnat uppgifterna för att rättvisa ska skipas eller för att hämnas. En ytterligare orsak skulle kunna vara att förhörspersoner t.ex. på grund av missuppfattning eller att det har gått en lång tid sedan folkmordet felaktigt pekar ut honom. Enligt S.M. är det möjligt att flera sådana förhållanden föreligger oberoende av varandra.

Hovrätten prövar inledningsvis de fel och felkällor i utredningen som har påtalats av S.M.

Är S.M. utsatt för en konspiration?

Tingsrätten prövade i den överklagade domen försvarets ifrågasättande av utredningen mot S.M. och analyserade ingående vilka motiv som skulle kunna ligga till grund för att oriktigt peka ut denne som gärningsman. I sina slutsatser fann tingsrätten att det inte lagts fram någon konkret omständighet som tyder på att utredningen är konstruerad eller tillrättalagd eller på att någon annan otillbörlig inblandning förekommit i utredningen från de rwandiska myndigheternas sida. Försvaret har i hovrätten vidhållit sitt ifrågasättande av utredningen och här bl.a. åberopat en dom från Örebro tingsrätt i ett mål rörande olovlig underrättelseverksamhet (B 2571-12). Enligt försvaret visar domen och utredningen i det målet att den rwandiska regimen har ett intresse av att anklaga S.M. för brott. Försvaret har också åberopat en dom från överrätten i Ontario, Kanada, daterad den 5 juli 2013. I domen frikändes en folkmordsanklagad person bl.a. på grund av att vittnen i sina förhör medgett att de ljugit under förundersökningen. Enligt försvaret visar den kanadensiska domen att det förekommer falska vittnesmål i mål rörande anklagelser om folkmord.

Enligt hovrätten har det - även med beaktande av det som här har tillförts utredningen - inte framkommit något som ger anledning att frångå tingsrättens bedömning och slutsats i fråga om motiv för de rwandiska myndigheterna att rikta felaktiga eller fabricerade anklagelser mot S.M. eller att manipulera utredning till stöd för sådana anklagelser. Det har inte heller framkommit något som ger skäl till misstanke om att förhörspersonerna - enskilt eller i grupp - har påverkats att lämna felaktiga uppgifter om S.M. eller att förhörspersoner talat ihop sig om sådana uppgifter.

Har S.M. alibi för attackerna i Gitwa/Karongi och i Kibuye?

Tingsrätten har kommit fram till att S.M. befann sig i Kibuye redan före massakrerna. S.M. har i hovrätten åberopat det nya vittnet I.M. för att vederlägga vittnet F.N. uppgifter om att S.M. före attacken mot kyrkan befann sig i Wagasirika i samband med en situation där en kvinna - D. - dödades. I sitt förhör har I.M. uppgett att han inte såg S.M. på platsen. I.M. har emellertid berättat att han lämnade platsen i ett inledande skede, efter att en gendarm bett honom att åka för att hämta vapen. När I.M. kom tillbaka var kvinnan redan död. Hans berättelse utesluter således inte att den händelse som vittnet F.N. berättat om har inträffat under den tid han var borta. S.M. har vidare åberopat förhör i hovrätten med sin svägerska J.U. Förhöret med henne är avsett att ge stöd åt S.M:s egna uppgifter om hans ankomst till Kibuye och om hans vistelse där. Enligt J.U. kom hon tillsammans med S.M. till Kibuye den 23 april 1994. Dessförinnan hade de bott en vecka i Gitarama hos S.M:s släkting O. Där hade hon träffat S.M. varje dag i samband med måltider. När de anlände till Kibuye hade attackerna mot kyrkan och stadion redan ägt rum. Hon var dock orolig för att det skulle uppstå skottlossning som hämnd för massakrerna och efter att ha bott hos S.M:s mor i tre dagar åkte hon därför till en familj i Ruhengera tillsammans med sin syster. Där blev de kvar i några dagar, tills det visade sig att oron för hämndaktioner byggde på felaktig information. Bara ett par dagar efter ankomsten till Kibuye hade S.M. börjat sälja mjölk från en butik i närheten av Petrorwandamacken. Hon hjälpte till när hon kom tillbaka till Kibuye. Hon såg inte att förövare åkte till Bisesero. Hon såg inte heller något som tydde på att S.M. deltog i folkmordet. S.M. bar en militärskjorta och utanpå den en khakifärgad väst med fickor. Enligt hovrätten framstår J.U:s uppgifter som tillrättalagda och hennes beskrivning av situationen i Kibuye motsvarar inte den bild som lämnats av flertalet övriga förhörspersoner i målet. J.U:s kontakter med S.M. i Gitarama och Kibuye har inte heller varit så omfattande att de utesluter att denne deltagit i folkmordshandlingar på det sätt som har påståtts i målet. Sammanfattningsvis finns det enligt hovrätten inte skäl att frångå tingsrättens bedömning och slutsats att S.M. befann sig i Kibuye under massakrerna och att han anlände dit dessförinnan. S.M. har således inte alibi för attackerna i Gitwa/Karongi och i Kibuye.

Går det att sätta tilltro till uppgifter från överlevare och förövare?

Flertalet av de personer som har hörts i målet är antingen överlevare eller förövare från folkmordet. Endast ett fåtal av dem som hörts har inte varit överlevare eller förövare. Mot bakgrund av vad som upplysts om förhållandena kring de nu aktuella händelserna, är det begripligt att det är på det viset.

De flesta överlevare som hörts i målet är också målsägande som för skadeståndstalan mot S.M. Överlevarna har genomgående lämnat starka och gripande berättelser om det som drabbade dem och deras familjer under folkmordet. Flera av dem har berättat om sådant som utan tvekan måste vara det mest omskakande och fruktansvärda som kan inträffa i en människas liv. Till den del överlevarnas berättelser rör S.M:s påstådda förehavanden under folkmordet finns det inte något i berättelserna som framstår som överdrivet. Tvärtom är de påtagligt sakliga och nyanserade. Inte heller har det framkommit något som antyder hat, hämnd eller en önskan att skaffa sig ekonomisk vinning genom att få S.M. fälld för brott.

Försvaret har framhållit risken för att förövare som alltjämt avtjänar straff lämnar felaktiga uppgifter i tron att det ska gynna deras straffverkställighet. Det har dock inte framkommit någon särskild omständighet som tyder på att så skulle vara fallet, eller att det ens skulle vara möjligt att påverka sin straffverkställighet med sådana medel. Det har inte heller framkommit att förövare av något annat skäl skulle vilja tillvita S.M. brott som han inte har begått. Det kan konstateras att även förövare som numera har avtjänat sina straff har lämnat uppgifter som är besvärande för S.M. Avgörande för bedömningen av förövarnas uppgifter är dock att de i många och avgörande avseenden sammanfaller med eller bekräftar uppgifter som lämnats av överlevare och andra personer som hörts i målet. Sammanfattningsvis kan konstateras att det inte har framkommit något som ger anledning att på ett generellt plan ifrågasätta trovärdigheten av de uppgifter som har lämnats av överlevare eller förövare i målet.

Misstar sig förhörspersonerna när de pekar ut S.M.?

De åtalade händelserna inträffade för 20 år sedan under tumultartade och dramatiska förhållanden. Flertalet av åklagarsidans förhörspersoner har berättat om iakttagelser av S.M. i olika situationer under folkmordet, i många fall situationer där denne själv gör gällande att han inte befann sig på platsen. Om man bortser från risken att någon av dessa förhörspersoner medvetet talar osanning om sina iakttagelser, kvarstår ändå möjligheten att de tagit fel på person. De flesta förhörspersonerna har dock uppgett sig känna eller känna till S.M. (se domen mot C.K. angående innebörden av att "känna någon", ICTR-95-1-T, C.K. p. 458). S.M. identifieras genom personlig kännedom, genom sin familj och genom sin ställning och utbildning. I sistnämnda avseende utmärker sig denne i Kibuye. I enlighet med de rön som T.L. har redovisat - och som allmänt sett framstår som logiska och naturliga - är det lättare att identifiera personer som man känner igen sedan tidigare jämfört med helt obekanta personer. Förhörspersoner som inte har sett S.M. tidigare - t.ex. D.H. och C.G. - har fått denne utpekad för sig i samband med sina iakttagelser. I D.H:s fall var det S.M:s granne B. som pekade ut S.M. C.G. fick S.M. utpekad för sig av A.N. och D.K., som båda kände till denne före folkmordet. Tingsrätten har kommit fram till att det inte råder någon tvekan om att det är S.M. som förhörspersonerna har berättat om. Hovrätten delar den slutsatsen.

Finns det risk att förhörspersonerna missförstås?

I flertalet förhör i målet har tolkning skett mellan kinyarwanda och svenska. Liksom i alla mål där förhör tolkas mellan två språk är domstolens rätta förståelse av förhörspersoner i hög grad beroende av att tolkningen håller hög klass. I hovrätten har framförallt försvaret invänt att tolkningen under vissa förhör vid tingsrätten, men också under förundersökningen, varit bristfällig. S.M. har under förhandlingen varit aktiv i att påpeka brister, och hovrätten har på begäran av försvaret låtit tolka om de avsnitt där felaktigheter påstås finnas. Att tolkningen inte alltid verkar ha genomförts helt korrekt har även hovrätten kunnat notera vid uppspelning av förhör. Det har i dessa fall bl.a. framgått att tolken inte översätter allt det som förhörspersonen säger.

Efter kontroll av tolkningen har i några fall kunnat påvisas brister. Dessa har dock mestadels varit sådana att de inte inverkar på förståelsen av förhörspersonen eller förändrar den huvudsakliga innebörden av vad personen har sagt. I några fall har det efter omtolkning framkommit att förhörspersonen sagt något annat än det som ursprungligen tolkats. De fallen har dock varit få. De avvikelser som har kunnat konstateras har i flertalet fall saknat egentlig betydelse i målet, men där så ändå varit fallet har avvikelserna talat såväl till S.M:s fördel som till hans nackdel.

På det hela taget finns det enligt hovrätten inte anledning att tillmäta de avvikelser och brister som har kunnat påvisas i tolkningen mer än marginell betydelse för att hovrätten rätt ska kunna bedöma förhörspersonernas utsagor.

Lämnar förhörspersonerna tillförlitliga uppgifter?

Hovrätten har i det föregående konstaterat att det inte har framkommit något i målet som ger anledning till antagandet att de förhörspersoner som åklagarsidan har åberopat - enskilda eller grupper av personer - medvetet har lämnat oriktiga uppgifter om S.M. Det har också konstaterats att förhörspersonerna inte misstar sig på person när de talar om S.M. Vid sådan bedömning återstår frågan om förhörspersonernas tillförlitlighet i något annat avseende brister så att deras uppgifter om S.M:s handlande inte kan godtas. Försvaret har här framhållit att förhörspersonerna kan minnas fel i detaljer och att detaljer är väsentliga och avgörande för bedömningen av tillförlitligheten av utsagor.

Det är ovanligt att domstolar har att bedöma vittnesmål som gäller händelser som har inträffat för så länge sedan som i detta mål. Sakkunniga vittnena T.L. och H-P.S. har hörts i målet och uttalat sig om människans minne och möjlighet att komma ihåg händelser som har inträffat för länge sedan. Av förhören framgår att det är möjligt att komma ihåg centrala detaljer även mycket lång tid efter en traumatisk händelse, medan perifera detaljer är svårare att minnas. Detta gäller även för personer som lider av posttraumatiskt stressyndrom, något som många av överlevarna efter folkmordet antas göra. Människans förmåga att plocka fram uppgifter ur minnet påverkas av den situation där detta sker. Minnen plockas bäst fram i en lugn situation där personen får berätta fritt, utan att det ställs ledande frågor (se även Lena Schelin, Bevisvärdering i brottmål, 2006, s. 126-152).

Hovrätten noterar att de förhör som skett under förundersökningen och rättegången i detta mål i många fall varit långa, upprepade och pressande för förhörspersonerna. Det kan nog ifrågasättas om betingelserna vid förhören alltid varit de bästa för förhörspersonernas möjligheter att plocka fram uppgifter ur minnet. Detta förhållande bekräftas också av att förhören vid tingsrätten till stor del har rört frågor om förhörspersonernas berättelser avviker från vad de tidigare berättat eller att de inte berättat om S.M. i sina förhör eller gjort så först efter att dennes namn förts på tal.

Enligt Högsta domstolen finns det vid bedömningen av utsagor ofta anledning att lägga vikt främst vid sådana faktorer som avser innehållet i berättelsen som sådan, exempelvis i vad mån den är klar, lång, levande, logisk, rik på detaljer, påvisat sanningsenlig i viktiga enskildheter samt fri från felaktigheter, motsägelser, överdrifter, svårförklarliga moment, konstansbrister, dåligt sammanhang eller tvekan i avgörande delar (se bl.a. NJA 2009 s. 447 I och II med hänvisningar och 2010 s. 671 punkten 8). I den rättsvetenskapliga litteraturen har hävdats att det för flera av faktorerna saknas vetenskapligt stöd för att tillmäta dem avgörande betydelse vid bevisvärderingen. Så har t.ex. i forskningen inte kunnat påvisas att konstans eller bristande konstans kan användas för att avgöra en utsagas sannolika verklighetsförankring. Frågan om hur svårförklarliga moment påverkar bedömningen av en utsagas tillförlitlighet är beroende av om det finns en rimlig förklaring till momentet i fråga (Schelin a.a. s. 190; se även Roberth Nordh, Praktisk process VIII, Bevisrätt C, 2013, s. 121 f.).

Försvaret har pekat på flera fall av konstansbrister i förhörspersonernas uppgifter samt på uppgifter som framstår som svåra att förklara. Tingsrätten har i den överklagade domen analyserat och sökt förklaringar till bristerna och de svårförklarliga uppgifterna. I flertalet fall har det ansetts finnas rimliga förklaringar till dessa. Med beaktande främst av vad som har upplysts om människans minne och möjlighet att komma ihåg händelser som har inträffat för länge sedan, anser även hovrätten att det i flertalet fall finns rimliga förklaringar till konstansbrister och till uppgifter som vid en första anblick kan framstå som svårförklarliga. Det gäller inte minst mot bakgrund av hur uppgifterna har kommit fram under förundersökning och rättegången i detta mål. Enligt hovrätten är förhörspersonernas uppgifter i relevanta delar i allmänhet tillförlitliga. Det innebär att utpekanden av S.M. i situationer där han deltar som förövare under folkmordet i huvudsak ska godtas och läggas till grund för bedömningen av de gärningspåståenden som läggs honom till last. I avsnittet om vilka gärningar S.M. ska dömas för redovisar hovrätten sin bedömning av enskilda förhörspersoners trovärdighet och tillförlitlighet.

Har S.M. deltagit i folkmordet?

Tingsrätten har under punkterna 60-72 i sin dom utförligt analyserat såväl frågorna om S.M:s motiv och lojalitet mot den dåvarande regimen i Rwanda som hans uppgifter om sina förehavanden i Kibuye. Hovrätten ansluter sig helt till tingsrättens överväganden i dessa delar.

Slutsatsen att S.M. befann sig i Kibuye före och under massakrerna bygger på uppgifter som även ger stöd för att han har deltagit i folkmordet som förövare. Särskilt uppgifterna om hans deltagande i sökandet efter och hämtningen av E. är både trovärdiga och tillförlitliga och lämnar enligt hovrätten inte utrymme för tvivel i den frågan. Det finns därutöver flera olika och oberoende iakttagelser av S.M. under den aktuella tiden iklädd uniform eller militär klädsel, med vapen i Kibuye och i sällskap med personer som hade ledande roller i folkmordet. I sammanhanget kan framhållas att även J.U. berättat att S.M. under vistelsen i Kibuye brukade vara iförd militärskjorta. Till det kommer uppgiften från J.H. om att S.M. för honom berättat om sitt deltagande i attackerna i Bisesero. Som tingsrätten har konstaterat har uppgifterna från J.H. ett högt bevisvärde för S.M:s deltagande i folkmordet. Enligt hovrätten är det således utrett att S.M. som förövare har deltagit i folkmordet.

Vilka gärningar ska S.M. dömas för?

Den utredning som har åberopats till styrkande av S.M:s deltagande i de olika attackerna under folkmordet är av varierande omfattning och styrka. Tingsrätten har i sin dom utförligt redogjort för hur man har värderat utredningen. Hovrätten delar, med de ändringar och avvikelser som anges i det följande, tingsrättens bedömning av på vilket sätt S.M. har deltagit. Den starkaste utredningen finns i anslutning till den del av åtalet som gäller händelserna i Bisesero, inbegripet Gitwa/Karongi, samt rekrytering av förövare till dessa angrepp. Genom framför allt L.M:s och A.Z:s uppgifter, är det utrett att S.M. rekryterat förövare till angreppen i Bisesero och Gitwa/Karongi på det sätt som påstås i åtalet.

Uppgifterna från bl.a. målsägandena D.H., P.N. och A.K. är i centrala delar samstämmiga och visar enligt hovrätten att S.M. medverkat vid attackerna i Bisesero, inbegripet Gitwa/Karongi, på det sätt som påstås i åtalet. Deras uppgifter får stöd av uppgifter från flera av dem som deltog som förövare vid angreppen. Till skillnad från tingsrätten anser dock hovrätten att det saknas anledning att ifrågasätta D.H:s förklaring till att han först i tingsrätten berättat om S.M:s medverkan vid Bisesero. Hans uppgift om att han sett S.M. nära den plats som nu är minnesplats ger ytterligare stöd till övriga förhörspersoners uppgifter om S.M:s medverkan vid Bisesero. Som tingsrätten också har funnit får målsägandenas uppgifter i väsentliga delar stöd av uppgifter från personer som själva medverkat vid attackerna. Det gäller i hög grad uppgifterna från E.M., J.N., A.Z. och i viss mån även H.R., som ger inbördes stöd åt varandra inte bara i fråga om iakttagelser av S.M. utan också om detaljer och enskildheter kring attackerna.

Däremot anser hovrätten, i motsats till tingsrätten, att det finns anledning att bedöma uppgifterna från R.M. med större försiktighet än vad tingsrätten har gjort. R.M:s uppgifter är i vissa delar svårförklarliga och de skiljer sig också i flera avseenden från vad övriga förhörspersoner har uppgett. Ett exempel är när denne förlägger tidpunkten för gendarmen M.s död till början av juni månad, under det att andra personer som berättat om denna händelse sagt att den inträffat i mitten av april. R.M. har också lämnat svårförklarliga uppgifter om antalet gacacadomar som ska ha meddelats mot S.M. Intrycket av att R.M. uppgifter inte är tillförlitliga har stärkts i hovrätten genom vittnesmålet från J.M. Sammantaget anser hovrätten att uppgifterna från R.M. inte är av den styrka att de kan läggas till grund för bedömningen. Oavsett detta är dock utredningen kring den del av åtalet som gäller händelserna i Bisesero och Gitwa/Karongi så stark att det inte råder något tvivel om S.M:s gärningsmannaskap.

Även i den del av åtalet som avser Katolska kyrkan och Home St Jean är utredningen stark. Målsägandena C.G., A.N. och G.I. har lämnat uppgifter om S.M. som stöds av vittnet H.R., som deltog som förövare vid angreppet. Det framgår dock av C.G:s egen berättelse att hon inte hörde S.M:s namn ropas utanför kyrkan utan endast när hon låg gömd under taket till vandrarhemmet. Uppgifterna är emellertid både trovärdiga och tillförlitliga i frågan om S.M. medverkat vid attackerna på det sätt som påstås i åtalet. Hovrätten instämmer därför i tingsrättens bedömning också i denna del.

När det gäller angreppen i Ruhiro och Nyamishaba gör hovrätten följande överväganden. Den utredning som åberopats till stöd för åtalet i denna del utgörs av förhören med J.S., E.M. och A.Z. Som redan tingsrätten konstaterat finns det flera avvikelser och oklarheter i förhöret med J.S. Det gäller bl.a. det förhållandet att han i polisförhör sagt sig inte känna till S.M., hans avståndsbedömningar och hans beskrivning av hur M. dödades på Ruhiro. Härtill kommer att det i hovrätten framkommit att J.S., när han hördes som vittne inför FN:s Rwandatribunal (ICTR) den 28 april 1997, då uppgav att, när han befann sig på Gatwarostadion, fick höra talas om angreppet i Nyamishaba. Under vittnesförhöret inför tribunalen sa han ingenting om att han själv skulle ha varit med om angreppen i Ruhiro eller Nyamishaba. Hörd i hovrätten har han vidhållit sin berättelse från tingsrätten, men inte lämnat någon annan förklaring till avvikelserna än att han är gammal och glömsk. Enligt hovrätten skiljer sig de uppgifter J.S. lämnat inför ICTR i så hög grad från vad han berättat i förevarande mål att hans uppgifter, i avsaknad av en rimlig förklaring till avvikelserna, inte kan anses tillförlitliga och därmed inte heller kan läggas till grund för bedömningen.

Vad sedan gäller E.M. och A.Z. konstaterar hovrätten att båda har haft god kännedom om S.M. De har också båda gjort ett trovärdigt intryck. Det finns dock anledning att ifrågasätta tillförlitligheten i de uppgifter de lämnat om angreppen i Ruhiro och Nyamishaba. Vid förhör under förundersökningen har sålunda E.M. uppgivit att han inte gick i samma grupp av angripare som S.M. Under huvudförhandlingen vid tingsrätten har emellertid såväl E.M. som A.Z. berättat att de gick i samma grupp som S.M. E.M. har berättat att S.M. var beväpnad med ett skjutvapen, medan A.Z. uppgivit att denne inte bar vapen vid detta tillfälle men väl vid andra angrepp. Skillnaderna mellan utsagorna gör att det inte helt kan uteslutas att E.M. och A.Z. tagit miste på vilket angrepp de beskriver.

Vid nu angivna förhållanden finns det sådana tvivel kring tillförlitligheten av de förhörsutsagor som lämnats i denna del att åtalet ska ogillas såvitt avser angreppen i Ruhiro och Nyamishaba. I fråga om händelserna på Gatwarostadion följer av vad hovrätten anfört ovan om J.S:s tillförlitlighet att hans uppgifter inte kan läggas till grund för bedömningen. De utsagor som lämnats av E.M. och A.Z. är emellertid i sig både trovärdiga och tillförlitliga och de får sådant stöd av vad H.R. vittnat att - även med bortseende från J.S:s berättelse - åtalet i denna del ska bifallas på de skäl tingsrätten anfört.

Sammanfattningsvis finner hovrätten att S.M. har begått de gärningar som tingsrätten funnit honom övertygad om utom såvitt avser angreppen i Ruhiro och Nyamishaba. Frågan är hur brottsligheten ska rubriceras.

Gärningar som S.M. ska dömas för

S.M. ska - med ovan angivet undantag - dömas för samma gärningar som tingsrätten funnit honom skyldig till. Det innebär att han ska dömas för att på det sätt som närmare anges i åtalet - i Katolska kyrkan, Home St Jean, Gatwarostadion och Bisesero gemensamt och i samförstånd med andra, under organiserade attacker på respektive brottsplatser, uppsåtligen medverkat i att beröva och att försöka beröva tusentals personer livet genom att skjuta dem, slå dem med tillhyggen och - vid Katolska kyrkan, Home St Jean och Gatwarostadion - brisera handgranater intill dem,

- vid Katolska kyrkan, Home St Jean, Gatwarostadion och Bisesero personligen - med fara för brottets fullbordan - försökt beröva ett stort antal personer livet genom att på respektive brottsplatser skjuta in i folksamlingar med automatvapen,

- vid Katolska kyrkan, Home St Jean och Gatwarostadion, gemensamt och samförstånd med andra, uppsåtligen medverkat till att frihetsberöva tusentals personer med uppsåt att döda dem, och

- uppmanat andra att delta i attacker mot tutsier och organiserat och tagit ut hutuer som transporterats till Bisesero i syfte att delta i dödandet av tutsier.

Åklagaren har gjort gällande att S.M. har gjort sig skyldig till folkmord genom att begå gärningarna i syfte att helt eller delvis förgöra den etniskt eller rasmässigt bestämda folkgruppen tutsier. Enligt åklagaren har S.M. vid gärningarna haft en ledande roll på lägre nivå.

Åklagaren har vidare gjort gällande att S.M. med sitt handlande har begått folkrättsbrott, genom att han under folkmordet gjort sig skyldig till svåra överträdelser av den gemensamma artikel 3 i 1949 års Genèvekonventioner och av allmänt erkända grundsatser som rör den internationella humanitära rätten i väpnade konflikter. Brottet är enligt åklagaren grovt eftersom det förövats genom ett stort antal handlingar och eftersom många människor dödats eller skadats på grund av brottet.

De överträdelser som görs gällande är att S.M. tillfogat särskilt skyddade civilpersoner allvarligt lidande genom

- våld mot många personers liv och person,

- omänsklig behandling, och

- kränkning av många människors personliga värdighet genom särskilt förödmjukande och nedsättande behandling.

Folkmord

S.M. ska dömas för att ha deltagit i de angrepp som har ägt rum vid Katolska kyrkan, Home St Jean, Gatwarostadion och Bisesero. Vid angreppen dödades tusentals personer.

Enligt åtalet har S.M. vid angreppen varit ledare på lägre nivå. Det bekräftas genom vad flera av förhörspersonerna har omvittnat. Målsäganden C.G. har berättat att hon vid Home St Jean hörde hur förövare ropade S.M:s namn och frågade efter instruktioner. Förövaren H.R. har i sitt förhör berättat att S.M. var en av ledarna vid dessa angrepp. Beträffande angreppen på Gatwarostadion är det bara förövaren E.M. som har uppgett att han blev tillsagd av S.M. att hämta en grävmaskin för att flytta de döda kropparna. Detta gäller dock en händelse som ska ha ägt rum den 19 april 1994 och som tingsrätten inte funnit styrkt. Flera förhörspersoner har beskrivit S.M. som en av ledarna vid angreppen i Biseserobergen. Det gäller såväl utifrån att han anlänt tillsammans med andra ledare, som att han har iakttagits i samband med attacker. Så har t.ex. målsäganden P.N. berättat att S.M. var bland de ledare som gick först och förövaren J.N. att han åkte till Bisesero två gånger tillsammans med S.M., som uppmuntrade angriparna att döda tutsier som var fiender.

Den utredning som finns i målet visar att S.M. varit en av ledarna vid attackerna. Han har som ledare medverkat vid angreppen genom att t.ex. anföra och organisera grupper av förövare och uppmana dem till angrepp mot tutsier. S.M. har begått dessa gärningar gemensamt och i samförstånd med andra gärningsmän och hans handlande bör bedömas som medverkan till mord såsom gärningsman.

Vid Katolska kyrkan, Home St Jean och Gatwarostadion har S.M. i sin egenskap av ledare gemensamt och samförstånd med andra uppsåtligen medverkat till att frihetsberöva tusentals personer med uppsåt att döda dem. Vid Gatwarostadion har frihetsberövandet enligt vad utredningen i målet visar varit påtagligt genom att de personer som tagit sin tillflykt dit hindrats från att lämna stadion (se även ICTR-95-AT, Bagilishema, Trial Chamber 1, p. 480-484). Katolska kyrkan och Home St Jean ligger på en halvö i Kivusjön, och det framgår av utredningen att angreppen mot dessa platser innebar att de personer som samlats där saknade möjlighet att ta sig från halvön för att fly angreppen (se även ICTR-95-1-T, C.K. p. 349). S.M:s handlande i är dessa delar att bedöma som människorov.

Vid Katolska kyrkan, Home St Jean, Gatwarostadion och Bisesero har S.M. personligen - med fara för brottets fullbordan - försökt beröva ett stort antal personer livet genom att på respektive brottsplatser skjuta in i folksamlingar med automatvapen. Detta handlande är att bedöma som försök till mord.

Inför angreppen har S.M., i egenskap av ledare, uppmanat andra att delta i attacker mot tutsier och organiserat och tagit ut hutuer som transporterats till Bisesero i syfte att delta i dödandet av tutsier. Hans handlande i denna del är att bedöma som anstiftan av mord.

Enligt 1 § lagen (1964:169) om straff för folkmord döms den för folkmord som begår en gärning för vilket det enligt lag är föreskrivet fängelse i fyra år eller mer, om gärningen begåtts mot en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös folkgrupp med avsikt att förgöra folkgruppen helt eller delvis.

S.M. har på det sätt som angetts i det föregående gjort sig skyldig till mord, anstiftan av mord, försök till mord och människorov i ett mycket stort antal fall. Det är för vart och ett av dessa brott föreskrivet fängelse i fyra år eller mer. Det är, som tidigare påpekats i denna dom, ostridigt att det vid tiden för brottsligheten utspelade sig ett folkmord i Rwanda riktat mot folkgruppen tutsier (se t.ex. ICTR 95-1- T, C.K., p. 291). Det har i målet visats att S.M. haft ett politiskt intresse och engagemang bl.a. i det hutunationalistiska partiet MDR och att han under sin vistelse i Kabgay och i Kibuye umgåtts med personer som haft ledande roller under folkmordet. Det har också genom flera vittnesmål framkommit att S.M. fällt uttalanden där han under folkmordet uppmanat till angrepp på tutsier. Slutligen har det genom ett stort antal vittnesiakttagelser framkommit att S.M. deltagit i angrepp på tutsier vid attacker som ostridigt skett inom ramen för folkmordet. Det anförda leder till slutsatsen att S.M. medverkat i handlingar vars syfte varit att helt eller delvis förgöra folkgruppen tutsier. Det står därmed - och som också tingsrätten har funnit - klart att S.M:s handlande i straffrättsligt hänseende är att bedöma som folkmord.

Till skillnad från vad som är fallet för t.ex. mord och människorov är skyddsobjektet vid folkmord inte i första hand knutet till de enskilda individerna utan snarare till den folkgrupp som individerna utgör en del av. I förarbetena till den nya lagstiftning om bl.a. folkmord som träder i kraft den 1 juli 2014 sägs bl.a. att det kan finnas anledning att låta kriterier som avser tid och rum samt den brottsliga verksamheten som sådan vara avgörande vid bedömning av om ett eller flera folkmordsbrott har begåtts. Det kan således vara aktuellt att döma en person som har gjort sig skyldig till folkmord genom att t.ex. ha dödat ett större antal personer för ett brott (prop. 2013/14:146 s. 223). Även om den lagstiftningen inte är tillämplig i detta mål, finns det enligt hovrättens mening skäl att anlägga motsvarande synsätt vid bedömningen av vad som är en brottsenhet enligt lagen om straff för folkmord i dess lydelse före den 1 juli 2009. Det är vid en sådan tillämpning mest naturligt att betrakta hela S.M:s brottslighet som ett brott, nämligen folkmord enligt 1 § i den nyss angivna lagen.

Folkrättsbrott

Det finns, som även tingsrätten har funnit, inte något hinder mot att döma för folkrättsbrott samtidigt som ansvar ådöms för folkmord (se prop. 2013/14:146 s. 224). Åklagarens ansvarsyrkande i fråga om folkrättsbrott får uppfattas som att de - i vart fall - hänför sig till de gärningspåståenden som ligger till grund för åtalet för folkmord. Genom sådana handlingar påstås S.M. ha gjort sig skyldig till svåra överträdelser av den gemensamma artikel 3 i 1949 års Genevekonventioner genom att ha tillfogat av folkrätten särskilt skyddade personer allvarligt lidande. Frågan om de som utsatts för S.M:s gärningar under folkmordet är skyddade av folkrätten ska bedömas utifrån nämnda konventioner. Tingsrätten har kommit fram till att personerna har åtnjutit ett sådant skydd och hovrätten delar den bedömningen. Genom de gärningar som S.M. gjort sig skyldig till har skyddade personer åsamkats allvarligt lidande genom att utsättas för våld, omänsklig behandling och kränkning i enlighet med vad som görs gällande i åtalet. Detta utgör svåra överträdelser av den gemensamma artikel 3 i Genevekonventionerna och är att bedöma som folkrättsbrott enligt 22 kap. 6 § första stycket 6 brottsbalken. Enligt hovrätten är det här fråga om ett stort antal skilda handlingar genom vilka många människor dödats eller skadats. Handlingarna har riktat sig mot samma skyddsintresse och bör sammantaget bedömas som ett folkrättsbrott, som är att anse som grovt.

Påföljd

Hovrätten gör inte någon annan bedömning än den som tingsrätten har gjort i fråga om påföljd och straffmätning.

Skadestånd

Målsägandena har i första hand yrkat bifall till sina vid tingsrätten framställda skadeståndsyrkanden och därvid gjort gällande att dessa ska bedömas enligt svensk rätt. För det fall att hovrätten skulle finna att deras skadeståndsyrkanden ska prövas enligt rwandisk rätt, har var och en av dem yrkat skadestånd med det belopp hovrätten finner skäligt. S.M. har yrkat att andrahandsyrkandet och åberopandet av rwandisk rätt ska avvisas.

Till stöd för sitt avvisningsyrkande har S.M. åberopat följande. Andrahandsyrkandet innebär att målsägandena ändrat sin talan till att avse en annan del av tingsrättens dom än som avsågs med överklagandet. Yrkandet ska därför avvisas med stöd av 50 kap. 25 § andra stycket rättegångsbalken. Åberopandet av rwandisk rätt innebär i vart fall att målsägandena i hovrätten åberopat en ny omständighet i strid med bestämmelsen i 50 kap. 25 § tredje stycket rättegångsbalken. Omständigheten ska därför avvisas. Under alla förhållanden ska andrahandsyrkandet avvisas, eftersom målsägandena inte visat att de fått uppdrag att företräda den statliga rwandiska fonden FARG som enligt rwandisk lag är ensam behörig att i ett fall som det förevarande föra talan om skadestånd för målsägandenas räkning.

Målsägandena har bestritt avvisningsyrkandet.

Parterna har i lagvalsfrågan argumenterat på motsvarande sätt som vid tingsrätten. De har i sak åberopat samma grunder och omständigheter som vid tingsrätten. Vad först gäller S.M:s avvisningsyrkande, gör hovrätten följande överväganden. Målsägandenas andrahandsyrkande, att hovrätten ska utdöma skadestånd med skäligt belopp, måste uppfattas som en sådan inskränkning av talan som avses i 13 kap. 3 § tredje stycket rättegångsbalken. En beloppsmässig inskränkning av detta slag utgör inte en ändring av talan och är tillåten även i högre rätt. Andrahandsyrkandet hänför sig till skadeståndsdelen i målet, och kan därmed inte anses innebära att målsägandena i strid med bestämmelsen i 50 kap. 25 § andra stycket rättegångsbalken ändrat sin talan till att avse en annan del av tingsrättens dom än som angivits i överklagandet. I svensk internationell privaträtt torde som regel gälla att rätten även i dispositiva tvistemål - som det här är fråga om - självmant ska tillämpa utländsk rätt om de av parterna åberopade omständigheterna leder till att utländsk rätt är tillämplig på tvisten (se Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 8 uppl., s. 38 f. med hänvisningar). Att en part gör gällande att utländsk rätt ska tillämpas innebär inte att parten åberopar ett rättsfaktum till stöd för sin talan utan endast att denne uppmärksammar rätten på lagvalsfrågan. Att målsägandena i hovrätten i andra hand begär att rwandisk rätt ska tillämpas, innebär följaktligen inte att de här åberopat en ny omständighet i den mening som avses i 50 kap. 25 § tredje stycket rättegångsbalken.

Enligt 11 kap. 1 § rättegångsbalken kan envar vara part i rättegång. Paragrafen gäller även utländska rättssubjekt. I 11 kap. 3 § samma balk föreskrivs att utlänning, som enligt lagen i sitt hemland är oförmögen att föra talan, dock äger föra talan här i riket, om han enligt svensk lag är behörig därtill. Det har inte ifrågasatts att målsägandena har såväl parts- som processbehörighet enligt svensk rätt. Av grundläggande principer i svensk internationell processrätt följer vidare att frågor om talerätt, med undantag främst för vissa familjerättsliga mål, ska bedömas enligt svensk rätt (se Bogdan, a.a. s. 63 f.). Den omständigheten att den rwandiska lagen 69/2008 av den 30 december 2008 föreskriver, att i ett fall som det förevarande FARG är ensam behörig att föra talan om skadestånd för folkmordsoffrens räkning, innebär således inte att målsägandena skulle sakna rätt att vid svensk domstol föra en skadeståndstalan grundad på materiell rwandisk skadeståndsrätt. Av det anförda följer att S.M:s avvisningsyrkande ska lämnas utan bifall.

När det sedan gäller frågan om tillämplig lag, finner hovrätten på de av tingsrätten anförda skälen att skadeståndsfrågorna ska bedömas enligt rwandisk rätt. Eftersom målsägandena, enligt vad hovrätten funnit ovan, kan föra talan enligt rwandisk rätt vid svensk domstol, kan en tillämpning av denna rättsordning inte på det av målsägandena angivna skälet anses strida mot svensk ordre public.

Som ovan anförts har rätten även i mål om utomobligatoriskt skadestånd att självmant beakta om utländsk rätt ska tillämpas. Till skillnad från vad som gäller ifråga om svensk rätt är emellertid rätten inte skyldig att känna till innehållet i den utländska rätten. Av 35 kap. 2 § andra stycket rättegångsbalken framgår sålunda att om främmande lag ska lända till efterrättelse, och dess innehåll inte är för rätten känt, får rätten anmana part att förebringa bevisning därom. Vad som blir följden om innehållet i den utländska rätten av någon anledning förblir okänt, har varit föremål för olika meningar i doktrinen. För sådana mål där det ankommer på käranden att förebringa bevisning om den utländska rätten har sålunda förespråkats såväl att käromålet ska avvisas som att det ska ogillas (se Bogdan a.a. s. 47 f. med hänvisningar).

I förevarande mål saknar hovrätten kunskap om innehållet i rwandisk rätt. Redan under målets handläggning i tingsrätten har målsägandena dock åtagit sig att komma in med sådan utredning. Målsägandena har emellertid inte åberopat någon utredning om innehållet i materiell rwandisk skadeståndsrätt utan endast viss utredning om processuella regler rörande skadeståndstalan som väcks med anledning av folkmordet. På uttrycklig fråga från hovrätten vid huvudförhandlingen har de förklarat att de önskar att hovrätten prövar skadeståndsfrågan på föreliggande material. Vid angivna förhållanden har målsägandena inte åberopat någon utredning som gör det möjligt att bifalla deras talan. På grund av det anförda finner även hovrätten att målsägandenas skadeståndsyrkanden ska ogillas.

DOMSLUT

Hovrätten, som tillämpar 22 kap. 6 § brottbalken i dess lydelse före den 1 juli 1995, ändrar endast på så sätt tingsrättens dom att hovrätten ogillar åtalet till den del det avser angreppen i Ruhiro och i Nyamishaba (åtalspunkterna 49-54).

Hovrättens dom meddelad: den 19 juni 2014.

Mål nr: B 6669-13.

Lagrum: 1 § lagen (1964:169) om straff för folkmord; 22 kap. 6 § brottsbalken; 11 kap. 1 §, 13 kap. 3 § tredje stycket, 35 kap. 2 § andra stycket och 50 kap. 25 § andra och tredje styckena rättegångsbalken.

Rättsfall: NJA 1969 s. 163; NJA 2009 s. 447 I och II; NJA 2010 s. 671.

Litteratur: prop. 2013/14:146 s. 223 f.; Lena Schelin, Bevisvärdering i brottmål, 2006, s. 126-152, 190; Mikael Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 8 uppl., s. 38 f. och 47; Roberth Nordh, Praktisk process VIII, Bevisrätt C, 2013, s. 121 f.

NJA 1969 s. 163; NJA 2009 s. 447 I och II; NJA 2010 s. 671
Litteratur:
Prop. 2013/14:146 s. 223 f.; Lena Schelin, Bevisvärdering i brottmål, 2006, s. 126-152, 190; Mikael Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 8 uppl., s. 38 f. och 47; Roberth Nordh, Praktisk process VIII, Bevisrätt C, 2013, s. 121 f.
RH 2014:34

Rättsfall från hovrätterna
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2014-06-19

Målnummer:
B6659-13