En 19-åring har fällts till ansvar för rån. Frågor om tillämpningen av 23 kap. 5 § brottsbalken, val av påföljd samt straffmätning.

Falu tingsrätt

Tingsrätten (rådmannen Katarina Lindström samt nämndemännen Ruth Johansson, Mats Dagvall och Ola Johansson) dömde A.S. i dom den 10 augusti 2012 för rån, tillgrepp av fortskaffningsmedel, egenmäktigt förfarande, rattfylleri, olovlig körning, grovt brott samt narkotikabrott, ringa brott. Tingsrätten bestämde påföljden, med undanröjande av en A.S. den 20 juni 2012 ådömd skyddstillsyn, för brotten i den undanröjda domen (rån m.m.) och de nya brotten till fängelse två år.

När det gällde det aktuella rånbrottet dömdes A.S. för detta i enlighet med följande gärningsbeskrivning.

A.S.och H.T. har den 30 maj 2012 cirka kl. 10.15, tillsammans och i samförstånd, medelst hot som inneburit eller som för de hotade, M. A. och W. H. A., framstått som trängande fara, från butiken Atshans guld i Falangallerian i Falun stulit guld- och silversmycken till ett värde av cirka 200 000 kronor, vilket inneburit skada för målsäganden.

Hotet har bestått i att A.S. riktat ett vapen av typen soft airgun pumphagelgevär mot W.H.A. och M.A. samtidigt som A.S. upprepade gånger fällt yttranden av innebörd att om målsägandena satt stilla och inte gjorde något så skulle han inte göra någon illa. H.T. har, under det att A.S. agerat på ovan angivna sätt, med hjälp av en kofot slagit sönder flera glasmontrar inne i butiken ur vilka han plockat guld-och silversmyckena ned i en väska vilken han och A.S. därefter medtagit från butiken.

I påföljdsdelen anförde tingsrätten, som ogillade åtalet mot den medtilltalade H.T., följande.

DOMSKÄL

A.S. förekommer under nio avsnitt i belastningsregistret. Han dömdes senast den 20 juni 2012 för bland annat ett rån begånget 24 mars 2012, innefattande att han tillsammans med en annan person medelst våld olovligen med tillägnelseuppsåt tagit en annans mobiltelefon. Påföljden bestämdes då till skyddstillsyn med föreskrift att A.S. skulle åläggas de föreskrifter som frivården fann lämpligt. Denna dom har vunnit laga kraft. A. S. har inte undergått något till följd av domen på skyddstillsyn, då han satt häktad när domen meddelades.

Av det yttrande från frivården som nu inkommit framgår bland annat att A.S. börjat röka hasch för några år sedan och att han rökt hasch några gånger per dag, fram till för någon månad sedan då han minskade sin konsumtion. Han har uppgett att han numera mest umgås med familjen, istället för att som tidigare umgås med kompisar som rökte hasch. Mot bakgrund av de omständigheter som framkommit i detta mål ställer sig tingsrätten tveksam till riktigheten i detta. Av frivårdens yttrande framkommer också att A.S:s föräldrar berättat att de är oroliga för sonen och att han enligt dem behöver ett arbete för att få rutiner och komma bort från sitt umgänge.

Frivården har bedömt risken för återfall i brott som hög varför ett övervakarbehov finns. Man har därför föreslagit en skyddstillsyn med inriktning på kriminalitet och lämnande av urinprov som en lämplig påföljd, där man också bedömt att A. S. är lämplig att utföra samhällstjänst.

Vid en bedömning av vilken påföljd som ska väljas har tingsrätten inledningsvis att utgå från straffvärdet på de åtalade gärningarna. Det rån som A.S. utfört mot guldsmedsbutiken har ett högt straffvärde. Rånet har föregåtts av noggrann planering, samt utförts på ett hänsynslöst sätt då man använt sig av det som målsägandena uppfattat som ett pumphagelgevär för att hota målsägandena, samt då man tillgripit gods till ett värde av runt 200 000 kr. Rånet har inneburit en stor kränkning av målsägandenas personliga integritet samt inneburit ett allvarligt angrepp på målsägandenas trygghet till person. Vid en bedömning av straffvärdet, också med tillämpning av 29 kap. 1 § andra stycket brottsbalken, bedöms rånets straffvärde inte understiga tre års fängelse. Till detta kommer att A.S. också döms för annan brottslighet, dock av mindre allvarligt slag.

A.S. har anfört att 23 kap. 5 § brottsbalken ska tillämpas där det stadgas att om någon förmåtts att medverka till brott genom tvång, svek eller missbruk av hans ungdom, oförstånd eller beroendeställning eller medverkat allenast i mindre mån, må straffet för honom sättas under vad för brottet eljest är stadgat.

A.S. har om detta berättat att han "bötfällts" av olika kriminella element i sitt bostadsområde där man krävt honom på pengar och att han fått låna pengar av sin far för att betala dem. A.S. har berättat att han av dessa uppmanats att utföra aktuellt rån och att han fått brottsplanen av dem. Han har då heller inte behållit rånbytet utan lämnat det i väskan som använts vid rånet på en av personerna anvisad plats i Bojsenburg, där kläderna också brändes. Han har uppgett att han genom att utföra rånet skulle bli skuldfri och att han antar att han nu blivit det eftersom ingen ska ha kommit och knackat på hemma hos honom.

Enligt tingsrättens bedömning finns inte mycket som talar för att det skulle vara på det sättet A.S. påstår. Han har fått peka ut platsen där kläderna skulle ha bränts och väskan lämnats, utan att någon brandrest funnits där. Den väska som man kan se på bilder från rånet, och som enligt A.S. ska ha lämnats till de andra personerna i Bojsenburg, ser också ut som den väska som sedan påträffades i Örnsköldsvik i den lägenhet där A.S. vistats med kamrater. I den väskan fanns också 100 glasfragment, varav SKL:s undersökningsresultat talar starkt för att de fyra glasbitar som undersöktes kom från guldsmedsaffären. A.S:s märkliga resonemang vid huvudförhandlingen, om att någon av dem som pressat honom på pengar på något sätt sett till att väskan hamnat i Ö-vik, har inte stärkt hans trovärdighet i denna del. Omständigheterna talar istället för att väskan med rånbytet transporterats till Ö-vik, dit A.S. kommit med kamrater efter rånet.

Visserligen talar mycket för att A.S. under åren i vart fall kommit att drabbas av att personer skriver sina bilar på honom, vilket leder till problem. Detta har i vart fall vunnit stöd av vittnesförhöret med hans far, som dock inte kunnat lämna några konkreta uppgifter om sonen verkligen pressats på pengar. Till stöd för att A.S. verkligen stått under stark press att utföra rånet, finns egentligen bara hans egna uppgifter, av ett slag som en åklagare sällan kan kontrollera eller motbevisa. Omständigheterna kring väskan och avsaknaden av brandplats, talar dock starkt emot att det skulle ha gått till som A.S. berättat.

Alldeles oavsett om det skulle ha varit så att A.S. förmåtts att utföra rånet, vilket tingsrätten starkt betvivlar, har det ändå funnits andra valmöjligheter för A.S. än att välja att utföra ett allvarligt brott, exempelvis genom att kontakta polisen. När han ändå valt att utföra rånet, trots att han haft gott om tid att tänka på konsekvenserna, ska det inte anses finnas några förmildrande omständigheter. Straffmätningsvärdet ska därför inte påverkas av detta.

Dock ska tingsrätten vid straffmätningen beakta att A.S. bara var 19 år och fyra månader vid brottets utförande. Även med beaktande av A.S:s ungdom är rånbrottets straffvärde och art sådant att annan påföljd än fängelse inte kan användas. Tingsrätten ska då också undanröja den tidigare domen på skyddstillsyn för bland annat ett rån, som också haft ett högt straffvärde. Även om tingsrätten anser att A.S:s ungdom ska beaktas i större utsträckning, då det är fråga om ett längre fängelsestraff, kan ett kortare fängelsestraff än två år inte utdömas som en samlad påföljd. Påföljden bestäms därför till två års fängelse.

Svea hovrätt

A.S. överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle förordna att den tidigare skyddstillsynsdomen skulle avse den nu aktuella brottsligheten eller, i andra hand, att hovrätten skulle döma honom till ett kortare fängelsestraff än det som tingsrätten utmätt.

Åklagaren bestred ändring.

Hovrätten (f.d. hovrättsrådet Lars Hesser, hovrättsråden Peter Borgström, referent, och Agneta Munther samt nämndemännen Eva Ringbom och Gunilla Lindberg) fastställde i dom den 17 oktober 2012 tingsrättens dom.

I påföljdsdelen anförde hovrätten följande.

DOMSKÄL

Hovrätten gör följande prövning av vilken påföljd A.S. ska ådömas.

Brottslighetens straffvärde

Det aktuella rånbrottet har på skäl tingsrätten anfört uppenbarligen ett högt straffvärde. Det totala straffvärdet av samtliga brott för vilka A.S. ådömts ansvar i den överklagade domen kan uppskattas till cirka tre års fängelse. Den helt dominerande delen av detta straffvärde är givetvis att hänföra till rånbrottet (jfr RH 2011:22).

För den händelse Solna tingsrätts dom den 20 juni 2012 på skyddstillsyn ska undanröjas måste vidare beaktas även straffvärdet av den brottslighet - innefattande, utom annat, ett rånbrott avseende en mobiltelefon - för vilken A.S. ådömts ansvar genom den domen.

Till den fråga försvaret särskilt uppehållit sig vid - straffnedsättning med tillämpning av den i 23 kap. 5 § brottsbalken upptagna bestämmelsen - återkommer hovrätten nedan.

Brottslighetens s.k. straffmätningsvärde och påföljdsbestämningen

Försvaret har sammanfattningsvis hävdat att straffmätningsvärdet för nu aktuell brottslighet - med beaktande av dels den straffnedsättning som bör följa av bestämmelsen i 23 kap. 5 § brottsbalken, dels den s.k. ungdomsreduktion som A.S. enligt bestämmelsen i 29 kap. 7 § första stycket samma balk bör komma i åtnjutande av - inte är så högt att det finns något hinder mot att bestämma påföljden till en icke frihetsberövande sådan. Skulle sådant hinder likväl anses föreligga, har försvaret gjort gällande att straffmätningsvärdet för brottsligheten dock är lägre än vad tingsrätten kommit fram till och att det därför finns utrymme för att mildra det utdömda fängelsestraffet.

Straffnedsättning med tillämpning av bestämmelsen i 23 kap. 5 § brottsbalken (förmådd att medverka)?

Till att börja med kan anmärkas att bestämmelsen i 23 kap. 5 § brottsbalken inte upptar sådana omständigheter som lättsinne eller trångmål, t.ex. vid fruktan för repressalier från kamrater, låt vara att omständigheter av det slaget kan i någon mån beaktas med stöd av vad som stadgas i 29 kap. 3 § samma balk (se Petter Asp o.a., Kriminalrättens grunder, 2010, s. 490). Lagstiftaren har alltså inte velat medge att trångmål kan göra deltagande i brott försvarligt. Jfr härtill vad som uttalas i Nils-Olof Berggren o.a., Brottsbalken (maj 2012, Zeteo) i kommentaren till 23 kap. 5 §:

"Lagstiftaren har varken velat uppmuntra lättsinne eller medge att något trångmål kan göra deltagande i brott ursäktligt. Om vankelmodiga ska avhållas från att ansluta sig till ligabrottslighet, bör straffet inte efterges endast för att någon befinner sig i valet och kvalet mellan fruktan för repressalier från kamraterna å den ena och risk för straff å den andra sidan."

A.S. har i hovrätten lagt fram viss utredning om att ett antal fordon mot hans vilja registrerats på honom. Vad som i detta och andra hänseenden framkommit tillåter dock ingen slutsats om bakgrunden till det nu aktuella rånet. På skäl tingsrätten anfört framstår A.S:s diffusa och opreciserade uppgifter om att han pressats att utföra rånbrottet inte som trovärdiga. Till A.S:s bristande trovärdighet härvidlag bidrar hans påstående om att han ombetts att efter rånet göra sig av med väskan, innehållande ett rånbyte värt cirka 200 000 kr, genom att kasta denna i en buske. - Vad som här framkommit i vittnesförhöret med A.S:s moder, Therese Mardin, är på intet sätt ägnat att leda till annan bedömning.

I de delar A.S:s uppgifter om hur han pressats och utnyttjats av andra personer ska godtas - främst gäller detta vad han berättat om ett antal bilar som mot hans vilja registrerats på honom - innefattar vad han berättat inte sådana omständigheter som enligt 23 kap. 5 § brottsbalken kan föranleda någon straffnedsättning.

----

Inte heller i övrigt finns det anledning att se mildare på de brott som upptagits i den överklagade domen. Detta gäller desto hellre mot bakgrund av det förhållandet att A.S. på ett synnerligen aktivt sätt tagit del i såväl förberedandet som utförandet av det nu aktuella rånet.

Beaktande av bestämmelsen om ungdomsreduktion i 29 kap. 7 § första stycket brottsbalken

För den händelse straff ska väljas som påföljd saknas anledning att med hänsyn till A.S:s ålder vid tidpunkten för den nu aktuella brottsligheten beakta dennes ungdom i högre utsträckning än som skett vid tingsrätten; dess bedömning av straffnedsättningens storlek ligger i linje med vad som får anses gälla enligt praxis (jfr Martin Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, 2012, s. 219 och s. 221).

Hovrätten återkommer i det följande till betydelsen av bestämmelsen i 29 kap. 7 § första stycket brottsbalken.

Val av påföljd

Utifrån de faktorer som anges i 30 kap. 4 § andra stycket brottsbalken står klart att det i och för sig föreligger skäl att bestämma påföljden för A.S. till fängelse.

A.S. var vid tidpunkten för den nu aktuella brottsligheten emellertid inte mer än drygt 19 år gammal. Med hänsyn till bestämmelsen i 30 kap. 5 § andra stycket brottsbalken får han därför dömas till fängelse endast om det med hänsyn till gärningarnas straffvärde eller annars finns särskilda skäl för det. Detta innebär att de skäl som talar för att A.S. ska dömas till fängelse måste vara starkare än de skäl för fängelse som angetts i 30 kap. 4 § andra stycket brottsbalken (se Nils Jareborg o.a., Straffrättens påföljdslära, 2010, s. 159).

Frågan om förekomsten av särskilda skäl för fängelse enligt 30 kap. 5 § andra stycket brottsbalken hänger uppenbarligen samman med bestämmelsen om ungdomsreduktion i 29 kap. 7 § första stycket samma balk såtillvida att sistnämnda bestämmelse kan medföra att straffmätningsvärdet inte längre blir så högt att eljest gällande presumtion för ett fängelsestraff kvarstår (30 kap. 4 § andra stycket brottsbalken). - Frågan om förekomsten av särskilda skäl för fängelse, i belysning av bestämmelsen om ungdomsreduktion, behandlas i närmast följande avsnitt.

Kan bestämmelsen om ungdomsreduktion i 29 kap. 7 § första stycket brottsbalken eller något annat förhållande medföra att det inte finns särskilda skäl för att påföljden för A.S. ska bestämmas till fängelse?

Även med beaktande av bestämmelsen om ungdomsreduktion är straffvärdet av de brott för vilka A.S. ådömts ansvar genom den överklagade domen - och då främst rånbrottet - så högt att redan den omständigheten starkt talar för att annan påföljd än ett fängelsestraff nu inte kan komma i fråga. Detta synsätt kommer till uttryck också i den straffrättsliga doktrinen, se t.ex. Martin Borgeke, a.a, s. 292-293:

"De fall i vilka brottslighetens straffmätningsvärde är så högt att det ensamt talar för fängelse är, på motsvarande sätt som när det gäller vuxna personer, de då straffmätningsvärdet motsvarar fängelse i ett år eller däröver. Med de reduktioner som normalt görs för låg ålder med tillämpning av föreskriften i 29 kap. 7 § BrB måste, för att straffvärdet - efter hänsynstagande till billighetsskäl enligt 29 kap. 5 § BrB - ensamt ska leda till att det finns skäl för fängelse, detta ¿ för en nittonåring (motsvara) fängelse i ett år sex månader eller däröver ..."

Utöver brottslighetens höga straffvärde och rånbrottets art som skäl för att, även med beaktande av bestämmelsen om ungdomsreduktion, bestämma påföljden till fängelse kan f.ö. pekas på det förhållandet att A.S. nu återfallit i rånbrott kort tid efter det att han begick det rånbrott som Solna tingsrätt genom sin dom den 20 juni 2012 dömde honom för, låt vara att lagföringen för sistnämnda rånbrott, begånget den 24 mars 2012, skedde först efter det att han ånyo gjort sig skyldig till rån.

Med hänvisning till det anförda är det tydligt att bestämmelsen i 29 kap. 7 § första stycket brottsbalken inte kan föranleda att det ej föreligger särskilda skäl för att nu ådöma A.S. ett fängelsestraff (30 kap. 5 § andra stycket brottsbalken).

På grund av vad ovan upptagits, och då det inte heller i övrigt framkommit någon omständighet som föranleder annat, kan A.S., såsom tingsrätten funnit, nu alltså inte undgå att dömas till fängelse.

Undanröjande av domen på skyddstillsyn (Solna tingsrätts dom den 20 juni 2012)?

Vid den tidpunkt - den 20 juni 2012 - då Solna tingsrätt dömde A.S. till skyddstillsyn, hade denne redan häktats på grund av misstanke om det rån för vilket han ådömts ansvar i den överklagade domen. Som tingsrätten angett har han alltså inte undergått något till följd av domen på skyddstillsyn.

Också i övrigt är förhållandena sådana att skäl föreligger att, som tingsrätten gjort, undanröja den skyddstillsyn som A.S. ådömts genom Solna tingsrätts dom den 20 juni 2012 (jfr Martin Borgeke, a.a., s. 512-513).

Fängelsestraffets längd

Fängelsestraffets längd ska alltså bestämmas med utgångspunkt i att den skyddstillsyn som A.S. ådömts genom Solna tingsrätts dom den 20 juni 2012 ska undanröjas och att denne med tillämpning av bestämmelsen i 34 kap. 1 § första stycket 3 brottsbalken ska dömas till ett fängelsestraff för samtliga brott. Detta straff ska således omfatta inte bara de brott som han genom den överklagade domen dömts för utan också den brottslighet för vilken han ådömts ansvar genom nämnda dom på skyddstillsyn. Den domen avser, som ovan påpekats, bl.a. ett den 24 mars 2012 begånget rånbrott med ett långtifrån obetydligt straffvärde.

Av vad som anförts i det föregående framgår att brottsbalkens system innebär, inte bara att det råder särskilda begränsningar i fråga om att döma den som var under 21 år vid brottets begående till fängelse, utan också att - om vederbörande likväl ska dömas till en frihetsberövande påföljd - en kortare strafftid än som hade gällt för en vuxen person ska dömas ut.

Även med beaktande av bestämmelsen om ungdomsreduktion i 29 kap. 7 § första stycket brottsbalken står klart att det fängelsestraff som nu ska utdömas måste bli tämligen långvarigt, låt vara att vid bestämmandet av fängelsestraffets längd hänsyn ska tas också till att det i en situation som denna blir fråga om straffmätning vid flerfaldig och s.k. nyupptäckt brottslighet (jfr Martin Borgeke, a.a, s. 514).

I sammanhanget bör följande tilläggas. I den mån man vill anse att den straffnedsättning som A.S. ska komma i åtnjutande av bör bli större än eljest vid en så pass hög straffnivå som nu är aktuell, så uppvägs en sådan ökad reduktion av det förhållandet att straffet ska omfatta också den brottslighet för vilken A.S. ådömts ansvar genom Solna tingsrätts ovannämnda dom på skyddstillsyn.

Med hänvisning till vad ovan upptagits, och då det inte framkommit någon omständighet som ger skäl till annan bedömning, saknas anledning att mildra det av tingsrätten utdömda fängelsestraffet.

----

Det anförda leder till att tingsrättens dom, såvitt nu är i fråga, ska stå fast.

Hovrättens dom meddelad: den 17 oktober 2012.

Mål nr: B 7551-12.

Lagrum: 23 kap. 5 §, 29 kap. 7 § samt 30 kap. 4 och 5 §§ brottsbalken.

Litteratur: Petter Asp o.a., Kriminalrättens grunder, 2010, s. 490; Brottsbalkskommentaren till 23 kap. 5 §; Martin Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, 2012, s. 219, 221, 292-293 och 512-514; Nils Jareborg o.a., Straffrättens påföljdslära, 2010, s. 159.

Petter Asp o.a., Kriminalrättens grunder, 2010, s. 490; Brottsbalkskommentaren till 23 kap. 5 §; Martin Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, 2012, s. 219, 221, 292-293 och 512-514; Nils Jareborg o.a., Straffrättens påföljdslära, 2010, s. 159
Litteratur:
Petter Asp o.a., Kriminalrättens grunder, 2010, s. 490; Brottsbalkskommentaren till 23 kap. 5 §; Martin Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, 2012, s. 219, 221, 292-293 och 512-514; Nils Jareborg o.a., Straffrättens påföljdslära, 2010, s. 159
RH 2012:77

Rättsfall från hovrätterna
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2012-10-17

Målnummer:
B7551-12