Sedan åklagaren och den tilltalade inom treveckorsfristen överklagat tingsrättens dom i vissa delar, har åklagaren anslutningsvis överklagat domen i andra delar. Sistnämnda överklagande har avvisats.

BAKGRUND

Åklagaren yrkade vid Halmstads tingsrätt ansvar å 14 personer, däribland H.C. Åtalet mot denne avsåg bland annat: enligt stämningsansökan nr 1: bokföringsbrott, grovt brott, och försvårande av skattekontroll, grovt brott (åtalspunkterna 1 och 2) samt grovt skattebrott (åtalspunkterna 3 och 4), enligt stämningsansökan nr 2: grovt bedrägeri (åtalspunkten 1) och grovt bidragsbrott (åtalspunkterna 2 och 3), enligt stämningsansökan nr 3: grovt bedrägeri (åtalspunkterna 1, 2, 3 och 4), samt enligt stämningsansökan nr 6: grovt bedrägeri (åtalspunkten1) och grovt bidragsbrott (åtalspunkterna 2, 3 och 4).

Åklagaren yrkade vidare att H.C. skulle meddelas näringsförbud.

Tingsrätten dömde genom dom den 9 februari 2012 H.C. för grovt bidragsbrott (stämningsansökan nr 1, åtalspunkterna 1 och 2) och för grovt bidragsbrott (stämningsansökan nr 3, åtalspunkten 3) till fängelse 1 år och 4 månader och ålade honom näringsförbud för en tid om 3 år. Resterande delar av åtalet mot H.C. ogillades.

Sista dagen för överklagande av tingsrättens dom var den 1 mars 2012.

Hovrätten för Västra Sverige

I en inlaga som kom in till tingsrätten den 27 februari 2012 överklagade H.C. domen och yrkade - såvitt nu är av intresse - att hovrätten skulle ogilla åtalet i sin helhet, dvs. åtalspunkterna 1 och 2 i stämningsansökan nr 1 samt åtalspunkten 3 i stämningsansökan nr 3, liksom yrkandet om näringsförbud.

Åklagaren överklagade tingsrättens dom i en inlaga som kom in till tingsrätten den 1 mars 2012. Hon yrkade där - såvitt nu är av intresse - att hovrätten skulle döma H.C. för grovt bokföringsbrott och försvårande av skattekontroll helt i enlighet med åtalspunkterna 1 och 2 i stämningsansökan nr 1 samt för grovt skattebrott i enlighet med åtalspunkterna 3 och 4 i samma stämningsansökan. Vidare yrkade hon straffskärpning och att tiden för näringsförbudet skulle bestämmas till tio år.

Åklagaren yrkade därefter i en ny inlaga anslutningsvis att hovrätten skulle döma H.C. för grovt bedrägeri och grovt bidragsbrott enligt åtalspunkterna 1-3 i stämningsansökan nr 6. Denna inlaga kom in till tingsrätten den 8 mars 2012 och var benämnd Överklagande (anslutningsvis).

Åklagaren och H.C. motsatte sig varandras ändringsyrkanden.

Hovrätten beredde åklagaren och H.C. tillfälle att yttra sig i frågan om en part som överklagat inom den i 51 kap. 1 § rättegångsbalken angivna tiden även kan överklaga anslutningsvis enligt bestämmelsen i 2 § nämnda kapitel mot samma motpart.

Åklagaren anförde därvid i huvudsak följande. Beträffande åtalet i stämningsansökan nr 6 så ogillades det mot H.C. medan de i denna stämningsansökan medtilltalade dömdes. Två av dessa har överklagat tingsrättens dom. Då målet i denna del nu ska prövas är det ändamålsenligt att pröva målet i denna del även mot H.C. Eftersom H.C. överklagat tingsrättens dom enligt 51 kap. 1 § rättegångsbalken har motparten, dvs. åklagaren, rätt att överklaga enligt 51 kap. 2 §. Ett självständigt överklagande förtar inte rätten att överklaga anslutningsvis.

Hovrätten (hovrättslagmannen Katarina Påhlsson samt hovrättsråden Bengt Nilsson och Christer Ranch) anförde i beslut den 29 maj 2012 följande.

SKÄL

Av 51 kap. 1 § rättegångsbalken framgår att en part som vill överklaga tingsrättens dom i ett brottmål ska göra detta skriftligen inom tre veckor från den dag då domen meddelades. Om ena parten överklagat tingsrättens dom, har motparten enligt 51 kap. 2 § rättegångsbalken rätt att överklaga domen inom en vecka från den dag då den i 1 § angivna tiden gick ut. Bestämmelsen i 2 § tar i första hand sikte på inom vilken tid en motpart till huvudklaganden kan inkomma med ett anslutningsöverklagande. Även om bestämmelsen inte uttryckligen föreskriver att en förutsättning för rätten att anslutningsöverklaga är att parten inte överklagat inom ordinär tid så har den mot bakgrund av dess tidigare lydelse getts tolkningen att rätten till anslutningsöverklagande endast tillkommer en part som inte tidigare överklagat mot samma motpart (se bl.a. hovrättens beslut den 16 januari 2008 i mål B 4638-07, jfr NJA II 1994 s. 683 f och 689).

Hovrätten menar att innebörden av bestämmelsen i 51 kap. 2 § rättegångsbalken bör tolkas mot bakgrund av syftet med rätten till anslutningsöverklagande samt rättegångsbalkens systematik angående rätten att överklaga. Det kan härvid konstateras att rätten att anslutningsöverklaga anses ha en processekonomisk funktion. En part som kan nöja sig med tingsrättens dom om han eller hon slipper processa vidare ska inte behöva överklaga enligt 1 § bara för att inte riskera att hamna i en process utan utsikt att vinna något (se Welamson/Munck: Processen i hovrätt och Högsta domstolen, 4 uppl., 2011, s. 70 ff.). En part i ett brottmål som inte är nöjd med tingsrättens bedömning av vissa åtalspunkter och därför överklagar enligt 1 § får vid detta överklagande antas ha övervägt i vilka delar som han eller hon anser att tingsrättens dom ska ändras till nackdel för motparten. Behovet av en möjlighet att anslutningsöverklaga mot samma motparts överklagande framstår då som minimalt (jfr Welamson: Om anslutningsvad och reformatio in pejus, 1953, s. 122 f., särskilt fotnot 29).

Det kan vidare hävdas att den som valt att överklaga på ordinär väg därigenom också valt att hålla sig inom den treveckors frist som gäller för ett sådant överklagande. För det fall åklagaren medgavs rätt att överklaga anslutningsvis i en situation som den förevarande skulle det dessutom medföra en mot bestämmelsen i 51 kap. 24 § andra stycket rättegångsbalken stridande ändring av det först gjorda överklagandet. Sålunda tillåts enligt denna bestämmelse inte en klagande att ändra sin talan att avse en annan gärning än den som avses i överklagandet. Det kan i detta sammanhang konstateras att det inte finns utrymme att tolka in ytterligare gärningar i åklagarens i ordinär väg gjorda överklagande.

Hovrätten anser på de anförda skälen att åklagaren inte har rätt att anslutningsöverklaga mot H.C.

SLUT

Hovrätten avvisar åklagarens anslutningsvis gjorda överklagande mot H.C.

Hovrättens beslut meddelat: den 29 maj 2012.

Mål nr: B 1872-12.

Lagrum: 51 kap. 2 § rättegångsbalken.

Litteratur: NJA II 1994 s. 683 f och 689; Welamson: Om anslutningsvad och reformatio in pejus, 1953, s. 122 f; Welamson/Munck: Processen i hovrätt och Högsta domstolen, 4 uppl., 2011, s. 70 f.

NJA II 1994 s. 683 f och 689; Welamson: Om anslutningsvad och reformatio in pejus, 1953, s. 122 f; Welamson/Munck: Processen i hovrätt och Högsta domstolen, 4 uppl., 2011, s. 70 f.
Litteratur:
NJA II 1994 s. 683 f och 689; Welamson: Om anslutningsvad och reformatio in pejus, 1953, s. 122 f; Welamson/Munck: Processen i hovrätt och Högsta domstolen, 4 uppl., 2011, s. 70 f.
RH 2012:60

Rättsfall från hovrätterna
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2012-05-29

Målnummer:
B1872-12