Hovrätten har - till skillnad från tingsrätten - inte bedömt ett mutbrott som grovt brott. Brottet har därmed varit preskriberat, och hovrätten lämnade åtalet utan bifall.

Göteborgs tingsrätt

Åklagaren yrkade vid tingsrätten att O.L. skulle dömas för grovt mutbrott enligt följande gärningspåstående.

O. L. har under våren 2003 av företaget W, med säte i Bjärred, utan att betala för det fått 23,8 ton tegel för att användas vid byggnationen av den privata villa han då lät uppföra i Torslanda, Göteborgs kommun. Vid tidpunkten för gåvan innehade O. L. en tjänst som teknisk chef vid det kommunala bostadsbolaget P och han ansvarade därvid bl.a. för projektledning, inköp och fastighetsdrift.

Marknadsvärdet för teglet kan beräknas ha uppgått till minst 85 000 kr.

O. L. har således för sin tjänsteutövning tagit emot muta eller annan otillbörlig belöning.

Med hänsyn till förmånens värde, till att O. L. allvarligt missbrukat sin förtroendeställning för sin egen vinning, samt till att avsikten med gåvan varit att rubba den fria konkurrensen i samband med framtida upphandlingar, är gärningen att anse som grov.

O. L. förnekade brott. Han medgav att han har mottagit den påstådda mängden tegel men uppgav att han var av uppfattningen att han har erlagt full betalning för teglet. Han vidgick att han vid tidpunkten för den åtalade gärningen innehade den anställning vid P som åklagaren gjorde gällande.

Tingsrätten (chefsrådmannen Mats Sjösten samt nämndemännen Katarina Kristiansson, Jan Yngfors och Camilla Olsson) meddelade dom i målet den 28 april 2011. I domen uttalade tingsrätten bl.a. följande.

DOMSKÄL

I 20 kap. 2 § första stycket brottsbalken stadgas att arbetstagare som, för sig själv eller för annan, tar emot, låter åt sig utlova eller begär muta eller annan otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning, döms för mutbrott till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla, om arbetstagaren begått gärningen innan han erhöll anställningen eller efter det han slutat densamma. Är brottet grovt, döms till fängelse, lägst sex månader och högst sex år. I paragrafen anges inte några omständigheter som kan medföra att brottet ska bedömas som grovt.

Enligt 35 kap. 1 § första stycket 2 brottsbalken preskriberas ett brott efter fem år om det svåraste straffet för brottet inte överstiger fängelse i två år. Preskriptionen inträder om den misstänkte inom denna tid inte har häktats eller erhållit del åtal för brottet. Enligt 35 kap. 1 § första stycket 3 brottsbalken preskriberas ett brott efter tio år om det svåraste straffet för brottet inte överstiger åtta år och inträder om den misstänkte inom denna tid inte har häktats eller erhållit del åtal för brottet. Tiden ska, enligt 35 kap. 4 § första stycket brottsbalken, beräknas från den dag då brottet begicks.

Av det sagda följer att ett mutbrott som inte är att bedöma som grovt och är begånget längre tid tillbaka än fem år är preskriberat. För det fall rätten finner att det brott O.L. är åtalad för är preskriberat, ska inte några uttalanden fällas beträffande den tilltalades eventuella skuld utan tingsrätten ska endast nöja sig med att lämna åtalet utan bifall på denna grund. Tingsrätten har sålunda att pröva det aktuella åtalet med dessa utgångspunkter.

O. L. innehade vid tidpunkten för det av åklagaren påstådda brottet tjänsten som teknisk chef vid fastighetsbolaget P i Göteborg. Han tillhör därför den krets av personer - arbetstagare - som avses i 20 kap. 2 § första stycket brottsbalken.

Det är genom O. L:s egna uppgifter och den av åklagaren åberopade bevisningen utrett att O. L. och dennes hustru under 2002 påbörjade projekteringen av ett hus på en fastighet i Torslanda, att O. L. från bolaget W tagit emot den mängd tegel - dvs. 23,8 ton tegel - som åklagaren har gjort gällande, att teglet levererades till fastigheten i Torslanda runt årsskiftet 2002-2003 samt att O. L. har betalat de fakturor som han har erhållit från W.

Tingsrätten fann på anförda skäl att det genom den förebringade bevisningen var utrett att O. L. genom att mottaga det aktuella teglet för uppförandet av huset i Torslanda hade erhållit en belöning från W av ett inte obetydligt värde under den tid som han arbetade som teknisk chef vid P någon gång runt årsskiftet 2002-2003.

Tingsrätten uttalade vidare: Enligt 20 kap. 2 § första stycket brottsbalken förutsätts även att förmånen haft samband med O. L:s tjänsteutövning samt att gåvan är att betrakta som otillbörlig för att gärningen ska betraktas som rättsstridig. Frågan är därför om dessa övriga förutsättningar, för att straffansvar kan komma i fråga, är uppfyllda i detta fall.

En av förutsättningarna för att gärningen ska anses som rättsstridig enligt 20 kap. 2 § första stycket brottsbalken är att förmånen har lämnats och uttagits för arbetstagarens tjänsteutövning. Det krävs inte att förmånen har samband med en viss åtgärd inom ramen för anställningen, att den syftar till en oriktig åtgärd eller att givaren får en fördel. Förmånen måste dock lämnas under sådana omständigheter att det finns anledning att befara att den kan påverka hur mottagaren utövar sitt arbete eller uppdrag. Om mottagaren har möjlighet att aktivt eller passivt i sin anställning eller sitt uppdrag gynna givaren föreligger ofta samband mellan förmånen och arbetets eller uppdragets utövande.

Den gynnande åtgärden behöver inte omfattas av mottagarens formella behörighet. Det krävs inte heller att mottagaren har till uppgift att vidta denna åtgärd. Det är tillräckligt att mottagaren i sin anställning eller i sitt uppdrag faktiskt kan utöva inflytande på åtgärden på ett sätt som främjar givarens intresse. En anställd som ska bereda eller föredra ett ärende för beslut kan sålunda göra sig skyldig till mutbrott.

Ett samband med tjänsteutövningen anses i allmänhet föreligga så snart mottagaren har någon möjlighet till påverkan eller inflytande i något avseende som berör givaren. Ett tjänstesamband kan emellertid omkullkastas om det finns ett annat samband mellan givaren och mottagaren, t.ex. en vänskapsrelation, och att förmånen uteslutande eller i allt väsentligt, har sin grund i detta samband (se betänkandet Mut- och bestickningsansvaret SOU 1974:37 s. 142).

Begreppet otillbörlig har inte ansetts lämpligt att närmare preciseras i vare sig lagtext eller lagens förarbeten eftersom begreppet växlar från tid till annan och kan skilja sig åt mellan olika verksamhetsområden (se a. bet. s. 112). Utgångspunkten för otillbörlighetsbedömningen är att varje transaktion som objektivt sett är ägnad att påverka mottagarens tjänsteutövning ska anses som otillbörlig. Transaktionen ska vidare anses otillbörlig om det ligger i sakens natur att förmånens syfte inte gärna kan vara annat än att mottagaren - oavsett vad denne innerst inne kan ha för avsikt - ska vidta en viss pliktstridig åtgärd. Om transaktionen inte kan anses ha en sådan konkret och tydlig riktning är det istället avgörande om transaktionen allmänt sett är ägnad att påverka funktionärens tjänsteutövning. Bedömningen av otillbörlighet är vidare starkt beroende av den ifrågavarande förmånens ekonomiska värde men även förmånens art och de närmare omständigheterna kring dess mottagande (prop. 1975/76:176 s. 35 f.)

Åklagaren har inte genom den åberopade bevisningen lyckats styrka att teglets sammanlagda värde uppgick till 85 000 kr. Teglets värde kan uppskattas till 3 kr per tegelsten, vilket ger ett marknadsvärde om ca 51 000 kr inklusive mervärdesskatt.

Teglet som O. L. mottog från W och vars värde inte varit obetydligt räckte till att bygga huset i Torslanda. Att ge förmåner av detta slag kan i allmänhet inte anses utgöra en normal typ av gåva utan bär istället prägel av en egen särart. Därutöver är det svårt att frångå att - med beaktande av gåvans särskilda beskaffenhet - gåvan i objektivt hänseende är ägnad att påverka O. L:s tjänsteutövning. Oavsett vad O. L. haft för avsikter vid mottagandet av gåvan talar vad som framkommit i målet med styrka för att avsikten med gåvan varit att verka för att O. L. skulle vidta en pliktstridig åtgärd.

Tingsrätten fann i dessa nu behandlade delar att de samlade omständigheterna i målet gav vid handen att förmånen lämnats av W. till O. L. i dennes tjänsteutövning och att det därmed förelåg ett tjänstesamband samt att den belöning som O. L. erhöll från W - en förmån som inte kunde anses falla inom ramen för allmänt socialt accepterade förmåner - måste betraktas som otillbörlig.

Tingsrätten anförde vidare: Som tidigare nämnts är en förutsättning i det aktuella målet för att straffansvar över huvud taget ska kunna komma ifråga att den gärning som O. L. står åtalad för är att bedöma som grov.

Rätten ska vid bedömningen av s.k. gradindelade brott beakta samtliga omständigheter vid brottet. Beträffande gärningsmannens avsikter med brottet har sådana omständigheter i princip betydelse endast vid själva straffmätningen av det aktuella brottet, dvs. när gärningen väl har gradindelats (se prop. 1987/88:120 s. 79). I vissa straffstadganden återges omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av om en viss gärning är att bedöma som grov eller inte. Sådana uppräkningar ska i första hand anses som vägledande exempel. En helhetsbedömning ska sålunda göras i varje enskilt fall.

Beträffande mutbrott ger lagtexten inte någon närmare vägledning med exemplifierande uppräkningar av omständigheter att utgå ifrån vid bedömningen om ett mutbrott ska bedömas som grovt. Av förarbetena till den aktuella bestämmelsen framgår att för att brottet ska bedömas som grovt förutsätts i allmänhet att den mutade har en ställning som är i särskilt behov av integritetsskydd, eller att han har begått eller haft för avsikt att begå en pliktstridig handling eller att han föranlett stor skada. Ingen av de uppräknade omständigheterna ansågs emellertid ovillkorligen medföra att gärningen ska bedömas som grov. Beträffande begreppet integritetsskydd anges i ett annat avsnitt i samma förarbeten att det med begreppet i hög grad avses myndighetsutövning och annan väsentlig offentlig verksamhet. Misstanken att verksamheten på dessa områden inte bedrivs med opartiskhet och saklighet skulle på ett olyckligt sätt kunna rubba allmänhetens förtroende för offentliga organ (a. bet s. 144 f.)

Enligt tingsrättens mening är de av lagstiftaren angivna omständigheterna i förarbetena förhållandevis få. Det bör vidare fästas särskilt avseende vid att den nu gällande lagstiftningen tillkom under senare delen av 1970-talet. Sedan dess har det svenska samhället genomgått en rad förändringar och det framstår därför som angeläget att lagstiftningen bör tjäna en rationell funktion i det rådande samhällstillståndet. Lagregler skulle annars alltför snart bli föråldrade om de inte betraktades fristående från tidpunkten för lagstiftningens tillkomst (Jareborg, Allmän kriminalrätt, s. 108 ff.). Detta innebär emellertid inte att de av lagstiftaren angivna omständigheterna i förarbetena, som anges vara av betydelse för om brottet är att bedöma som grovt, saknar betydelse. Däremot är det naturligt att vid en prövning av en gärning i förhållande till ett visst straffbud bör utgångspunkten för avgörandet av till vilken svårighetsgrad ett visst brott är att hänföra ske i ljuset och på grundval av de värderingar och förutsättningar som är eller var av betydelse vid gärningstillfället samtidigt som det alltjämt måste finnas stöd i lag för den tolkning av lagen som rätten gör.

Åklagaren har åberopat tre särskilda omständigheter till grund för påståendet att gärningen ska betraktas som grov, nämligen förmånens värde, att O. L. allvarligt missbrukat sin förtroendeställning för sin egen vinning, samt att avsikten med gåvan varit att rubba den fria konkurrensen i samband med framtida upphandlingar.

Som ovan nämnts anges i förarbetena att värdet av det som mottagaren har erhållit har betydelse för i synnerhet bedömningen av gärningens otillbörlighet. Något uttryckligt stöd för att värdet har betydelse för avgörandet av till vilken svårighetsgrad ett visst brott är att hänföra finns inte i förarbetena (jfr dock bet. s. 113).

I förarbetena till 20 kap. 2 § brottsbalken anges att för att den mutade ska inneha en ställning med särskilt integritetsbehov - vilket enligt förarbetena i princip är en förutsättning för att ett grovt mutbrott över huvud taget ska anses föreligga - förutsätts i princip att arbetsuppgifterna innefattar myndighetsutövning eller annan väsentlig offentlig verksamhet. Enligt vad som får anses vara en vedertagen uppfattning innefattar offentlig upphandling, även för det fall upphandlingen sker inom ramen för en statlig eller kommunal myndighet, inte myndighetsutövning (jfr JO 2010/11 s. 547). Frågan är därför dels om den upphandlingsverksamhet som P bedrev under den aktuella perioden är att betrakta som väsentlig offentlig verksamhet, dels om O. L. i egenskap av teknisk chef innehaft en ställning i bolaget som varit i ett särskilt integritetsbehov.

Bland lagstiftningsåtgärder som vidtagits på senare år kan nämnas den, vid tidpunkten för den aktuella gärningen, då gällande lagen om offentlig upphandling. Den dåvarande lagstiftningen - liksom den nuvarande som beträffande de för lagstiftningen grundläggande principerna i allt väsentligt är oförändrad - hade sin grund i det dåvarande fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (EG) vilket sedermera ersatts av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF). En av de bärande principerna för lagstiftningen om offentlig upphandling är den av EU-domstolen utvecklade principen om likabehandling. För upphandlingsreglernas vidkommande innebär principen att alla leverantörer ska ges så lika förutsättningar som möjligt och att alla leverantörer vid samma tillfälle ska ges samma information. Huvudsyftet med bestämmelserna om offentlig upphandling är att säkerställa fri rörlighet för tjänster och att området öppnas upp för icke snedvriden konkurrens i alla medlemsstater i den Europeiska unionen (se nuvarande EU-domstolens dom i mål C-26/03 Stadt Halle och RPL Recyclingpark Lochau GmbH mot Arbeitsgemeinschaft Thermische Restabfall- und Energieverwertungsanlage TREA Leuna REG 2005 s. I-00001 p. 44). Offentlig upphandling utgör idag en central del av affärslivet i Sverige och övriga länder inom EU på grund av offentliga aktörers betydande köpkraft. Det allmänna, inkluderat offentligt ägda bolag, utgör därmed en betydelsefull aktör för privata aktörer som avser att lämna anbud. Även om offentlig upphandling, i enlighet med vad som sagts ovan, inte utgör myndighetsutövning bär offentlig upphandling drag av myndighetsutövning eftersom ett tilldelningsbeslut i en upphandling kan utgöra ett gynnande beslut där det allmänna i förhållande till den enskilde intar en monopolställning. Enligt tingsrättens mening står det klart att P omfattas av reglerna i lagen om offentlig upphandling. Emellertid måste offentlig verksamhet, även om den inte är underkastad lagen om offentlig upphandling, vara att bedöma som väsentlig när verksamheten omsätter betydande offentliga medel och där förvaltningen av dessa medel måste tillgodose huvudmannens - i förlängningen medborgarnas - intressen. Under sådana förhållanden måste enligt tingsrättens mening P:s verksamhet - även för mutbrottslagstiftningens vidkommande - anses utgöra ett centralt skyddsområde för samhället som därmed är att betrakta som en väsentlig offentlig verksamhet, trots att P vid den aktuella tidpunkten liksom nu utgörs av ett kommunalt bolag. Precis som nämnts i förarbetena skulle dessutom misstanken om att verksamheten på dessa områden inte bedrivs med opartiskhet och saklighet på ett olyckligt sätt kunna rubba allmänhetens förtroende, däribland företagen, för offentliga organ.

Tingsrätten, som på anförda skäl kom fram till att O. L. måste anses ha haft en sådan ställning i bolaget vilken varit i ett särskilt integritetsbehov, uttalade vidare att gärningen, med hänsyn till de angivna omständigheterna samt det faktum att O. L. återkommit till bolaget W:s representant och frågat om dennes erbjudande om teglet kvarstod, skulle bedömas som grov.

Eftersom O. L. enligt tingsrättens mening i vart fall varit likgiltig inför samtliga i 20 kap. 2 § första stycket brottsbalken uppställda rekvisit, skulle han därför dömas för den ifrågavarande brottsligheten, grovt mutbrott.

I fråga om påföljd och förverkande uttalade tingsrätten bl.a. följande.

Den brottslighet som O. L. nu ska dömas för har enligt tingsrätten inte i sig ett sådant högt straffvärde att det föreligger en presumtion innebärande att ett fängelsestraff är påkallat (jfr prop. 1987/88:120 s. 100). Även om en sådan presumtion inte föreligger kan en fängelsepåföljd komma ifråga trots att brottsligheten inte har ett särskilt högt straffvärde om brottsligheten är av en sådan art som motiverar att fängelse ska utdömas. Av den praxis som återfinns beträffande mutbrott förekommer skiftande uppfattningar kring huruvida mutbrott ska anses utgöra ett artbrott. Frågan är därför om det brott som O. L. har gjort sig skyldig till kan anses vara av en sådan art.

Förekomsten av korruption och mutor utgör ytterst ett hot mot samhället och därmed mot alla medborgare. Att bekämpa korruption och mutor är därför, enligt tingsrättens mening, i grunden ett arbete för att stärka och upprätthålla vår demokrati. Detta bör även vara en utgångspunkt när det gäller frågan om vilken påföljd som kan komma ifråga för den aktuella brottsligheten. Med hänsyn till bl.a. det anförda anser tingsrätten att brottet är av sådan art att någon annan påföljd än fängelse inte kan komma ifråga. Med beaktande av att O. L. till följd av domen sannolikt kommer att förlora sin anställning som verkställande direktör i det bolag där han numera är anställd och att brottet blivit föremål för omfattande publicitet ska fängelsestraffets längd stanna vid sex månaders fängelse.

Åklagaren har yrkat att tingsrätten ska förordna att 85 000 kr ska förverkas såsom ett utbyte av brott. Enligt 36 kap. 1 § första stycket brottsbalken ska utbyte av brott förklaras förverkat om detta inte är uppenbart oskäligt. Enligt förarbetena till den aktuella bestämmelsen framgår att som huvudregel avses med utbytet nettoutbytet (prop. 1968:79 s. 60). Det värde som tingsrätten ansett utrett att det tegel som O. L. har mottagit är värt - 51 000 kr -, måste anses utgöra ett sådant utbyte av brott som avses i den nämnda bestämmelsen. Ett förverkande av 51 000 kr är således inte uppenbart oskäligt. Yrkandet är därmed till denna del lagligen grundat och ska bifallas.

DOMSLUT

Tingsrätten dömde O. L. för mutbrott, grovt brott, till - med åberopande av 29 kap. 5 § första stycket punkterna 5 och 8 brottsbalken, fängelse 6 månader och förpliktade honom att såsom förverkat värde av utbyte av brott utge 51 000 kr.

Hovrätten för Västra Sverige

Båda parter överklagade tingsrättens dom. O. L. yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet och befria honom från skyldigheten att utge förverkat värde av utbyte av brott. Åklagaren yrkade att hovrätten skulle skärpa fängelsestraffet.

Parterna motsatte sig varandras ändringsyrkanden.

Hovrätten (hovrättslagmannen Katarina Påhlsson, hovrättsrådet Jennie Mellbin, referent, tf hovrättsassessorn Malin Stensbäck samt nämndemännen Kenneth Hallén och Gun Simonsson) anförde i dom den 16 september 2011 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Åklagaren har godtagit det marknadsvärde som tingsrätten kommit fram till att teglet haft, dvs. 51 000 kr.

O. L. har bestritt ansvar på grund av att han varit övertygad om att han betalat för teglet och då han inte heller i övrigt uppsåtligen för sin tjänsteutövning tagit emot muta eller annan otillbörlig belöning. Han har under alla förhållanden gjort gällande att brottet inte är att bedöma som grovt och att det således är preskriberat.

Vad är klarlagt när det gäller de faktiska omständigheterna?

När det gäller O. L:s ställning vid tiden som avses med åtalet är det, som tingsrätten angett, utrett att han i och för sig tillhör den personkrets som avses i 20 kap. 2 § första stycket brottsbalken. Hovrätten konstaterar vidare att det är utrett att O. L. har fått det aktuella teglet som gåva, att faktureringen i samband med leveransen i början av år 2003 endast avsett frakten och att det endast är denna O. L. faktiskt kommit att betala. Slutligen är det klarlagt att W:s syfte med gåvan var att påverka O. L. att i egenskap av beställare för P hjälpa W i framtida upphandlingar. Så långt gör alltså hovrätten samma bedömningar som tingsrätten.

När det gäller värdet av teglet konstaterar hovrätten följande. Som nyss anmärkts har åklagaren i hovrätten accepterat det värde på teglet som tingsrätten kommit fram till, dvs. 3 kr/sten exklusive mervärdesskatt. Vad som förevarit i hovrätten ger inte anledning att göra någon annan bedömning av själva värdet. Ingen i målet hörd person har emellertid fått frågor om priserna som de talat om är inklusive eller exklusive mervärdesskatt. Prisuppgift till konsument ska regelmässigt innehålla mervärdesskatt. Mot denna bakgrund och då någon annan utredning inte presenterats, bör den angivna prisuppgiften anses inkludera mervärdesskatt. Värdet av det tegel som O. L. mottagit ska således beräknas till 40 800 kr (13 600 stenar x 3 kr).

Sammanfattningsvis har alltså O. L. under tid som han arbetade som teknisk chef på P. i och för sig erhållit den påstådda mängden tegel, värd 40 800 kr, från W utan att betala för det. Hovrättens ställningstagande i denna del innebär inte att hovrätten gjort någon bedömning av vilka insikter eller avsikter O. L. haft i sammanhanget, dvs. av hans uppsåt.

Har det varit fråga om en otillbörlig belöning för O. L:s tjänsteutövning?

Avgörande för bedömningen av det s.k. otillbörlighetsbegreppet är i första hand syftet med straffbudet, dvs. de intressen som straffbudet avser att skydda måste skjutas i förgrunden. Inom den enskilda sektorn är av grundläggande betydelse uppdrags- eller arbetsgivarens intresse av att den anställde fullgör sina åtaganden utan ovidkommande hänsyn samt det från allmän synpunkt angelägna intresset av en fri och sund konkurrens inom handel och näringsliv. Transaktioner som objektivt sett är ägnade att skada dessa intressen bör anses otillbörliga (se JuU 1976/77:17 s. 10).

Reglerna om ansvar för mutbrott syftar till att motverka förfaranden som otillbörligt kan påverka beslutsprocessen i en verksamhet, men syftar även till att motverka redan uppkomsten av misstankar om att en arbetstagare låter sig påverkas av förmåner av olika slag. Avsikten med kriminaliseringen är således att ge ett långtgående skydd för vad som kan betecknas som en tjänsts eller ett uppdrags integritet eller, annorlunda uttryckt, att säkerställa ett korrekt och lojalt fullgörande av tjänsten eller uppdraget. Det är alltså inte nödvändigt för straffansvar att en förmån faktiskt haft betydelse för mottagarens handlande.

Den typiska mutan, som innebär att någon tar emot en förmån som lämnas mot att han eller hon ska vidta en pliktstridig handling, är alltid otillbörlig. Frågan om en viss förmån utgör en otillbörlig belöning är i andra fall däremot beroende av sed och allmän uppfattning. Bedömningen kan växla från tid till annan och vara olika på olika verksamhetsområden. Den betydelse uttrycket "otillbörlig belöning" har i bestämmelsen i 20 kap. 2 § brottsbalken innebär att transaktionen i sin helhet måste anses otillbörlig för att ett mutbrott ska föreligga. Vad som är otillbörligt får avgöras på grundval av en samlad bedömning av alla för det enskilda fallet betydelsefulla omständigheter. En sådan omständighet är självfallet en förmåns ekonomiska värde, men domstolen måste beakta även andra faktorer. Det är givet att det bör fästas större vikt vid förmånens värde om förmånen uppgått till ett särskilt högt belopp eftersom risken för en beteendepåverkan ökar med förmånens värde. Ett värde som i sig inte kan anses vara särskilt högt, som i det nu aktuella fallet, kan emellertid inte tas till intäkt för att det inte rört sig om en otillbörlig transaktion.

Som tingsrätten konstaterat är utgångspunkten för bedömningen i detta avseende, att varje transaktion som objektivt sett är ägnad att påverka mottagarens tjänsteutövning ska anses som otillbörlig. Utredningen i målet har inte gett vid handen att det funnits någon annan relation mellan W eller detta bolags representant och O. L. än en rent yrkesmässig. Det har inte ens påståtts att gåvan av teglet skulle vara föranledd av något annat än tjänsterelaterade skäl. Bolagets representant har till och med förklarat att avsikten från W:s sida med att skänka teglet till O. L. var att denne som teknisk chef på P skulle kunna hjälpa W i framtida upphandlingar. Någon annan innebörd än att W avsåg att få en förmånligare behandling än sina konkurrenter kan alltså inte tillmätas bolagets agerande. Det står också klart, inte minst genom hans egna uppgifter, att O. L. som teknisk chef hade inflytande i P:s byggprojekt. Därmed är det klarlagt att gåvan av teglet i och för sig varit en otillbörlig belöning som getts O. L. för dennes tjänsteutövning på det sätt som avses i 20 kap. 2 § brottsbalken.

Finns det förutsättningar att bedöma det aktuella förfarandet som grovt brott?

Det är således utrett att O. L., i sin egenskap av arbetstagare, för egen del tagit emot tegel värt 40 800 kr från W utan att betala för det, att gåvan i och för sig utgjort en otillbörlig belöning samt att den haft ett sådant samband med hans tjänsteutövning som avses i bestämmelsen i 20 kap. 2 § brottsbalken. Nästa fråga hovrätten har att ta ställning till är om detta förfarande objektivt sett ska bedömas som grovt brott. Hovrätten gör således inte heller här någon bedömning av O. L:s avsikter och insikter, dvs. av hans uppsåt.

Att sådana gärningar som att ta emot en otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning straffbelagts har naturligtvis sin grund i att korruption har skadeverkningar. Inom den offentliga sektorn kan korruption utgöra ett hot mot det demokratiska systemet. I all näringsverksamhet hotar den marknadsekonomins funktion. Lagstiftaren har således ansett att inte bara huvudmannens intresse är skyddsvärt utan även att tredje man, dvs. allmänheten, bör skyddas mot korruptionens skadeverkningar.

I samband med att personkretsen för ansvar för mutbrott utvidgades till att omfatta även arbets- och uppdragstagare inom den privata sektorn uttalade justitieutskottet att de högsta straffsatserna borde vara förbehållna korruptionsförfaranden i samband med myndighetsutövning eller annan viktig offentlig verksamhet (JuU 1976/77:17 s. 11). Departementschefen framhöll att den särskilda straffskalan för grova fall över huvud taget knappast skulle komma att bli tillämplig på mut- och bestickningsbrott inom den privata sektorn (se prop. 1975/76:176 s. 38). För att grovt brott ska anses föreligga förutsätts i allmänhet att den mutande har en ställning som är i ett särskilt behov av integritetsskydd, eller att han eller hon har begått eller har haft för avsikt att begå en pliktstridig handling eller att han eller hon har föranlett en stor skada. Ingen av dessa omständigheter medför dock att gärningen måste bedömas som grov. Andra omständigheter av betydelse är om gärningen rört mycket stora belopp, skett systematiskt eller i stor omfattning (se Mutbrott, SOU 2010:38 s. 69).

Domstolarna har i flera fall prövat frågan om ett mutbrott ska bedömas som grovt. Följande exempel från denna praxis är av särskilt intresse för hovrättens utgångspunkter.

I RH 1996:30 dömdes en avdelningsdirektör vid Byggnadsstyrelsen för mutbrott till åtta månaders fängelse. Han hade fått 195 000 kr av en fastighetsägare för att i sin anställning ha förmedlat tre hyreskontrakt mellan statliga myndigheter och fastighetsägaren eller av denne företrädda bolag. Hovrätten motiverade sin bedömning av mutbrottet som grovt med att brottet avsett ett betydande belopp, att avdelningsdirektören haft en befordrad tjänst och att det i hans uppgifter ingått att företräda staten vid känsliga hyresförhandlingar.

Hovrätten för Västra Sverige bedömde i ett relativt nyligen avgjort mål ett mutbrott som grovt där en trafikinspektör hade tagit emot penningbelopp för att i samband med uppkörningar godkänna körkortselever (hovrättens dom den 29 juni 2010 i mål B 4800-09). Vid bedömningen av brottets svårhetsgrad pekade hovrätten på att trafikinspektören var tjänsteman vid en statlig myndighet, att hon hade tagit emot mutor i sin tjänsteutövning upprepade gånger under en lång tid (25 elever under fyra år) och att det fanns en systematik i hennes handlande. Dessutom beaktades att agerandet utgjort en fara för trafiksäkerheten samt att det belopp hon mottagit, 168 000 kr, var betydande.

I RH 1997:43 dömdes en teknisk chef i en kommun för att ha tagit emot muta i form av ett fritidshusbygge till ett värde av 187 000 kr. Åklagaren gjorde gällande att brottet skulle rubriceras som grovt med hänsyn till att kostnaden för byggbolagets åtaganden uppgått till ett betydande belopp och att den tilltalade i egenskap av teknisk chef innehaft en särskilt ansvarsfull ställning. Hovrätten delade uppfattningen att mutbrottet avsett ett betydande belopp men menade att den tilltalades ställning som teknisk chef - enligt vad han själv uppgett - inte inneburit att han för kommunens räkning hade haft behörighet att utifrån lämnade anbud självständigt fatta beslut om vilket byggbolag som skulle erhålla en viss entreprenad. Hovrätten påpekade också att den tilltalades uppgifter att han inte heller i övrigt haft något avgörande inflytande på kommunens beslut i entreprenadärenden inte ifrågasatts av åklagaren och därför skulle godtas. Vid sådant förhållande var mutbrottet, trots att det avsett ett betydande belopp, inte att bedöma som grovt.

I förevarande fall har åklagaren gjort gällande att mutbrottet ska bedömas som grovt på grund av förmånens värde, att O. L. allvarligt missbrukat sin förtroendeställning för sin egen vinning samt att avsikten med gåvan varit att rubba den fria konkurrensen i samband med framtida upphandlingar.

Som tingsrätten konstaterat ska domstolen vid bedömningen av brottets svårhetsgrad beakta samtliga omständigheter. En helhetsbedömning ska göras i varje enskilt fall. Hovrätten gör mot bakgrund av det redovisade följande överväganden.

Av praxis framgår att inte ens otillbörliga belöningar om relativt höga belopp, särskilt där andra försvårande omständigheter saknas, behöver medföra att ett mutbrott bedöms som grovt. Värdet av den nu aktuella förmånen har uppgått till 40 800 kr. Teglets värde kan varken sägas vara obetydligt eller betydande. Värdet av den aktuella förmånen talar alltså varken i försvårande eller förmildrande riktning vid en bedömning av gärningens svårhetsgrad. När det så gäller påståendet att O. L. allvarligt missbrukat sin förtroendeställning för sin egen vinning beaktar hovrätten följande. Det förhållandet att en arbets- eller uppdragstagare missbrukar eller riskerar missbruka sin förtroendeställning för sin egen vinning är en av förutsättningarna för att ett mutbrott över huvud taget ska kunna komma ifråga. För att anses ha allvarligt missbrukat sin förtroendeställning måste det därför enligt hovrättens mening i allmänhet krävas något ytterligare såsom att det är utrett att den enskilde vidtagit eller haft en konkret avsikt att vidta en pliktstridig handling. Något sådant har inte ens påståtts i målet. Den av åklagaren här åberopade omständigheten kan därför inte i sig utgöra en grund för att mutbrottet ska bedömas som grovt. Slutligen har åklagaren gjort gällande att gärningen ska bedömas som grov eftersom avsikten med gåvan varit att rubba den fria konkurrensen i samband med framtida upphandlingar. Som framgått tidigare är ett av syftena bakom straffbestämmelsen om mutbrott just att värna den fria konkurrensen. Inte heller en sådan omständighet bör därför ensamt medföra slutsatsen att en gärning är grov. De av åklagaren särskilt angivna omständigheterna bör alltså varken var för sig eller vid en helhetsbedömning medföra att det påstådda mutbrottet ska anses grovt.

Tingsrätten har vid sin prövning av åtalet emellertid kommit fram till att P:s verksamhet måste anses utgöra ett centralt skyddsområde för samhället, och därmed är att betrakta som en väsentlig offentlig verksamhet, att förmånen därför måste anses ha getts i samband med annan viktig offentlig verksamhet och att O. L. i egenskap av teknisk chef på P. innehaft en tjänst av beskaffenhet som krävt särskilt integritetsskydd. Även om förmånen inte getts i samband med myndighetsutövning har tingsrätten på de anförda skälen bedömt mutbrottet som grovt.

Hovrätten har som utgångspunkt att betrakta all verksamhet som de politiska församlingarna bestämt ska bedrivas i offentlig regi som angelägen. Det är inte lika självklart att denna utgångspunkt ska gälla även verksamhet som bedrivs i form av ett kommunägt aktiebolag, vilket är fallet med P. Åklagaren har inte lagt fram någon utredning och än mindre argumenterat för vilka omständigheter i P:s verksamhet som särskilt utmärker denna eller som skulle kunna kvalificera den som en sådan väsentlig eller viktig offentlig verksamhet som lagstiftaren ansett ska skyddas av de högsta straffsatserna. Något egentligt stöd i praxis eller förarbetsuttalanden för att göra en sådan bedömning finns inte heller. Hovrätten ansluter sig därför inte till tingsrättens överväganden och slutsatser i denna del.

Tingsrätten har vidare kommit fram till att O. L. haft en tjänst av beskaffenhet som kräver särskilt integritetsskydd. Som nämnts är redan ett av själva syftena bakom bestämmelserna om ansvar för mutbrott att skydda en tjänsts eller ett uppdrags integritet. Varje sådant behov av skydd kan därför inte medföra att en gärning ska bedömas som grov. I praxis har tjänster inom vårdverksamheten ansetts vara av beskaffenhet att de kräver särskilt integritetsskydd (se bl.a. rättsfallet NJA 1985 s. 477, där dock mutbrottet bedömdes vara av normalgraden). Även om O. L. i egenskap av teknisk chef i P haft möjlighet att utöva ett visst inflytande i beställarledet i byggbranschen, har han enligt hovrättens mening inte haft en sådan ställning som lagstiftaren avsett med ett särskilt behov av integritetsskydd som medför att varje otillbörlig belöning är att bedöma som grov oavsett omständigheterna i övrigt.

Sammanfattningsvis gör alltså hovrätten bedömningen att omständigheterna i målet inte kan medföra att det aktuella förfarandet skulle kunna bedömas som grovt brott.

Preskriptionstiden för mutbrott av den s.k. normalgraden är fem år. Den påstådda gärningen ägde rum under våren 2003 och åtal i målet väcktes först den 18 januari 2011. Brottet är därför preskriberat. Åtalet ska lämnas utan bifall.

Förverkandeyrkandet

Om ett brott är preskriberat kan värdet av utbyte av brott ändå, under vissa omständigheter, förverkas om stämning delgivits inom fem år från det brottet begicks. Åklagaren framställde i förevarande fall yrkandet om förverkande i samband med åtalet, dvs. mer än fem år efter det att den påstådda gärningen ägt rum. Förverkandeyrkandet ska därför också lämnas utan bifall.

DOMSLUT

Med upphävande av tingsrättens dom, utom såvitt avser därigenom tillerkänd ersättning till försvararen, lämnar hovrätten åtalet och förverkandeyrkandet utan bifall.

Hovrättens dom meddelad: den 16 september 2011.

Mål nr: B 2778-11.

Lagrum: 20 kap. 2 §, 35 kap. 1 § brottsbalken.

Rättsfall: NJA 1985 s. 477; RH 1997:43; RH 1996:30.

Litteratur: SOU 1974:37; SOU 2010:38; JuU 1976/77:17; Prop. 1975/76:176; Prop. 1987/88:120.

NJA 1985 s. 477; RH 1997:43; RH 1996:30
RH 2012:6

Rättsfall från hovrätterna
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2011-09-16

Målnummer:
B2778-11