Tingsrätten har, utan att motivera sitt beslut, förordnat annan till offentlig försvarare än den som den tilltalade begärt och till synes därför inte heller beaktat bestämmelsen i 21 kap. 5 § rättegångsbalken i dess lydelse från den 1 januari 2010. Hovrätten har undanröjt tingsrättens beslut och visat frågan om förordnade av offentlig försvarare åter till tingsrätten för fortsatt behandling.

Blekinge tingsrätt

Åklagaren åtalade B.K. för våld mot tjänsteman. Av stämningsansökan framgick att B.K. begärt advokaten M.N., Malmö, som offentlig försvarare.

Tingsätten förordnade den 10 februari 2010 advokaten R.W., Karlskrona, till offentlig försvarare för B.K.

Hovrätten över Skåne och Blekinge

B.K. överklagade tingsrättens beslut och begärde att advokaten M.N. skulle förordnas som offentlig försvarare för honom.

Hovrätten (hovrättsråden Hanserik Romeling, referent, och Jan E Ohlsson samt tf. hovrättsassessorn Therese Persson) anförde i beslut den 25 februari 2010:

SKÄL

Av handlingarna framgår att B.K. under förundersökningen begärt att få M.N. som offentlig försvarare och att åklagaren, när åtalet väcktes, angav detta på stämningsansökan.

Tingsrättens beslut att förordna R.W. innefattar således i praktiken ett avslag på B.K:s begäran om att M.N. ska förordnas. Det framgår inte av beslutet vilka skäl som motiverat tingsrättens ställningstagande. Beslutet uppfyller därmed inte kravet i 17 kap. 13 § första stycket rättegångsbalken att ett beslut, som inte är slutligt, ska i den utsträckning som det behövs ange de skäl som det grundas på.

Sedan den 1 januari 2010 gäller enligt 21 kap. 5 § rättegångsbalken att om den misstänkte till offentlig försvarare har föreslagit någon som är behörig för uppdraget, ska denne förordnas, om det inte finns särskilda skäl mot detta. Att ett förordnande av en begärd försvarare kan medföra avsevärt ökade kostnader utgör inte längre ett sådant särskilt skäl som hindrar att den begärda personen förordnas (se prop. 2008/09:232 s. 20). Det allmännas ansvar begränsas i stället för merkostnader för tidsspillan och utlägg, som har uppstått på grund av att försvararen har sin verksamhet långt ifrån den ort där domstolen är belägen (se 21 kap. 10 § fjärde stycket rättegångsbalken). Enligt lagrummet ges en möjlighet för såväl den misstänkte som den föreslagne offentlige försvararen att begära förhandsbesked i frågan om sådana merkostnader omfattas av rätten till ersättning.

Omfattningen av statens kostnadsansvar får i många fall antas ha avgörande betydelse för såväl den enskildes önskemål om en särskild försvarare som den föreslagne försvararens möjlighet och intresse att åta sig uppdraget (a. prop. s. 24). Behovet av att få klarhet i denna fråga aktualiseras framför allt vid domstolens ställningstagande till förordnandet.

Det har mot denna bakgrund ankommit på tingsrätten att vidta de åtgärder som B.K: s begäran att få M.N. som offentlig försvarare aktualiserade redan där. Hovrätten bör inte som första - och sista - instans hantera de frågor som begäran väcker. Det överklagade beslutet bör därför undanröjas och målet visas åter till tingsrätten för fortsatt behandling. Det framstår som uppenbart obehövligt att låta B.K. yttra sig i frågan om undanröjande.

Det ankommer på tingsrätten att besluta om ersättning till R.W.

SLUT

Hovrätten undanröjer tingsrättens beslut och visar frågan om förordnande av offentlig försvarare åter till tingsrätten för fortsatt behandling.

Hovrättens beslut meddelat: den 25 februari 2010.

Mål nr: Ö 408-10.

Lagrum: 17 kap. 13 § första stycket samt 21 kap. 5 § och 10 § fjärde stycket rättegångsbalken.

Litteratur: Prop. 2008/09:232 s. 20 och 24.

Prop. 2008/09:232 s. 20 och 24
Litteratur:
Prop. 2008/09:232 s. 20 och 24

Rättsfall från hovrätterna
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2010-02-25

Målnummer:
Ö408-10