Fråga om straffmätning för mord.


Lagrum:
3 kap. 1 § brottsbalken (1962:700); 5 § andra stycket lagen (1964:163) om införande av brottsbalken; NJA 1999 s. 531

Uppsala tingsrätt

P.A. åtalades för mord enligt 3 kap. 1 § brottsbalken, såsom åklagarna i målet slutligen bestämde sin talan, enligt följande gärningsbeskrivning.

"P.A. har den 8 april 2009 vid Ekeby gravfält i Uppsala genom att utöva kraftigt våld mot F.K:s huvud och upprepade gånger med kniv hugga honom i bålen berövat honom livet."

P.A. förnekade brott.

Därutöver åtalades S.M., såsom åklagarna slutligen bestämde sin talan, för medhjälp till grov misshandel enligt 3 kap. 6 § och 23 kap. 4 § brottsbalken enligt följande gärningsbeskrivning. "S.M. har främjat P.A:s våldsanvändning genom att, trots tidigare omfattande våld mot F.K., köra P.A. till brottsplatsen medveten om att F.K. i vart fall skulle komma att misshandlas med tillhygge."

S.M. förnekade brott.

Tingsrätten (chefsrådmannen Fredrik von Arnold samt nämndemännen Helena Carlsson, Rolf Hagman och Gunnar Odebäck) anförde i dom den 14 oktober 2009 (i vilken S.M. dömdes för medhjälp till grov misshandel) bl.a. följande.

DOMSKÄL

Den 28 april 2009 hittades en manskropp av en kvinna som rastade sina hundar vid Ekeby gravfält utanför Vattholma norr om Uppsala. Kroppen låg i ett skogsparti och var delvis dold av en skinnjacka och grenar. Byxor och kalsonger var neddragna och skjorta och t-shirt uppdragna över huvudet. Det kunde snart konstateras att det var F.K. och att han var bragd om livet. Han hade utsatts för bl.a. kraftigt våld mot skallen och flera fall av stickande våld mot ryggsidan. Näsben och näsbrosk var överrörliga som efter trubbigt våld. Knappt tio meter från kroppen påträffades blod, benbitar och vävnad från F.K. Bl.a. med ledning härav drogs slutsatsen att mordet skett på platsen och att kroppen sedan släpats en bit i skydd.

---

Det är utrett att S.M. och P.H. på eftermiddagen den 8 april 2009 hämtade F.K. på Sergels torg, att de tillsammans återvände till den bil vari P.A. väntade, att denne körde runt en stund i centrala Stockholm och under färden krävde F.K. på betalning för en skuld om 6 000 kr, att P.A. under färden slog F.K. i ansiktet, att P.H. på P.A:s uppmaning tryckte ett baseballträ eller en batong eller sina fingrar i ryggen på F.K., att P.H. lämnade bilen och att färden fortsatte vidare till P.A:s bostad i Spånga där ett längre uppehåll gjordes. Det är vidare utrett att färden norrut återupptogs, att S.M. på P.A:s uppmaning övertog körandet av bilen, att P.A. tilldelade F.K. ett par slag mot bakhuvudet med baseballträet, att S.M. stannade bilen på P.A:s uppmaning, att samtliga tre lämnade bilen, att P.A. tilldelade F.K. ett slag i ryggen eller på vänster axel med en S.M. tillhörig batong, att färden alltjämt med S.M. som förare fortsatte till Ekeby gravfält, att F.K. försökte fly men upphanns av P.A. som knivhögg F.K. flera gånger i ryggen och sedan denne fallit omkull tilldelade denne flera slag med en hammare och att såväl knivhuggen som slagen varit dödande.

P.A. skall alltså dömas för att uppsåtligen ha berövat F.K. livet. Några omständigheter som gör att gärningen skulle vara att anse som mindre grov föreligger inte. Gärningen är därför att rubricera som mord.

Påföljd

För mord är enligt den lagstiftning som gällde vid tiden för brottet straffet fängelse i tio år eller på livstid. Enligt rättsfallet NJA 2007 s. 194 bör vid straffmätningen för mord livstidsstraffet förbehållas de allvarligaste fallen. I detta fall har P.A. fört bort F.K., hotat och misshandlat honom för att slutligen mycket brutalt ta honom av daga. Resan måste ha varit alltmer skräckfylld för F.K. och han torde ha upplevt kraftig smärta och svår dödsångest innan han avled. Mot denna bakgrund kan annan påföljd än ett livstidsstraff inte komma ifråga.

DOMSLUT

Tingsrätten dömer P.A. för mord enligt 3 kap. 1 § brottsbalken till fängelse på livstid.

Svea hovrätt

P.A. överklagade tingsrättens dom och yrkade bl.a. att åtalet skulle ogillas. I andra hand yrkande han att han skulle dömas till ett tidsbestämt straff.

Åklagaren och målsägandena bestred ändring.

Hovrätten (hovrättsråden Stefan Johansson och Ingela Perklev, referent, tf. hovrättsassessorn Pernilla Svärd samt nämndemännen Anita Hagelbeck och Sven Måhlén) anförde i dom den 23 december 2009 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Skuldfrågan

Tingsrätten har på ett utförligt sätt redogjort för den utredning som har presenterats och hur tingsrätten har värderat densamma. Hovrätten delar fullt ut tingsrättens bedömning av vad som är utrett i målet och ansluter sig alltså till tingsrättens bedömning att det är styrkt att P.A. uppsåtligen har berövat F.K. livet. I likhet med tingsrätten anser hovrätten att brottet inte kan anses som mindre grovt. P.A. ska därför dömas för mord.

Påföljden

Straffet för mord var enligt den lagstiftning som gällde vid tiden för brottet fängelse i tio år eller på livstid. Enligt Högsta domstolens uttalanden i rättsfallen NJA 1999 s. 531 och 2007 s. 194 ska valet mellan ett tidsbestämt straff och ett livstidsstraff grundas på en samlad bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet, varvid livstidsstraffet bör förbehållas de allvarligaste fallen. Till de allvarligaste fallen hör bl.a. mord som utförts med stor brutalitet (se NJA 1999 s. 531). Andra omständigheter som i praxis beaktats i försvårande riktning är t.ex. att brottet har föregåtts av noggrann planering eller präglats av särskild förslagenhet, att brottet har syftat till att främja eller dölja annan brottslighet eller att gärningen har varit särskilt hänsynslös genom att den har medfört ett svårt lidande för brottsoffret (se bl.a. SOU 2007:90 s. 56 ff.).

Vid bedömande av påföljd för mordet på F.K. utifrån dessa utgångspunkter beaktar hovrätten följande omständigheter.

Utredningen i målet ger inte stöd för att brottet har föregåtts av någon närmare planering från P.A:s sida. Det synes snarare som att händelseförloppet, som inleddes med att P.A. ville få betalt för en påstådd skuld, har gått överstyr. P.A. kan inte heller sägas ha visat någon större förslagenhet vid brottets utförande. F.K:s kropp har visserligen dolts efter mordet men inte på ett sätt som har gjort att den var särskilt svår att upptäcka. Det är emellertid utrett att mordet på F.K. har föregåtts av hot och upprepad misshandel under bilresan, som måste ha framstått som alltmer skräckfylld för F.K. Vid Ekeby gravfält har F.K. försökt fly för sitt liv. Han får anses ha haft en skyddslös ställning på så sätt att han befunnit sig på den ensliga platsen ensam med P.A. och S.M. och han har inte kunnat påräkna hjälp från någon utomstående. P.A. har, sedan han sprungit ikapp F.K., slutligen knivhuggit densamme flera gånger i ryggen och sedan denne fallit omkull tilldelat honom flera slag med en hammare i huvudet. Såväl knivhuggen som slagen har varit dödande. Även om den rättsmedicinska utredningen ger vid handen att knivhuggen har utdelats i snabb följd och det inte heller i övrigt finns några hållpunkter för att händelseförloppet vid dödandet varit särskilt utdraget, visar utredningen att dödandet har präglats av stor brutalitet. F.K. torde därvid ha upplevt kraftig smärta och svår dödsångest innan han avled.

Vid en samlad bedömning av omständigheterna i målet anser hovrätten att de försvårande momenten i gärningen är sådana att påföljden, med tillämpning av den lagstiftning som gällde vid tidpunkten för gärningen, ska bestämmas till fängelse på livstid.

Lagstiftningen beträffande straffet för mord har emellertid ändrats. Sedan den 1 juli 2009 är straffet fängelse i lägst tio år och högst 18 år eller på livstid. Syftet med ändringen var att skapa utrymme för en mer nyanserad straffmätning av mord och en höjd straffnivå för de fall som inte föranleder fängelse på livstid (prop. 2008/09:118 s. 42 ff.)

Enligt 5 § andra stycket lagen (1964:163) om införande av brottsbalken (BrP) ska straff bestämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs. Gäller annan lag när dom meddelas ska den lagen, enligt samma lagrum, tillämpas om den leder till frihet från straff eller lindrigare straff. Bestämmelsen anses generellt tillämplig vid ändringar av strafflagstiftningen i den mån annat inte föreskrivs i övergångsbestämmelser till ny lag och innebär väsentligen att i valet mellan äldre och ny lag ska den lag väljas som för den tilltalade är minst ingripande. Några övergångsbestämmelser har inte meddelats till den nya lydelsen av 3 kap. 1 § brottsbalken.

Mot bakgrund av det anförda uppkommer fråga om det finns utrymme för att med tillämpning av den nu gällande lagstiftningen och i enlighet med 5 § andra stycket BrP i stället för livstidsstraff välja ett längre tidsbestämt straff som påföljd för mordet på F.K.

Fängelse på livstid bör enligt förarbetena till den nu gällande lagstiftningen förbehållas de allvarligaste fallen, dvs. där det finns skäl att döma till ett svårare straff än fängelse i 18 år. Fängelse på livstid kan enligt förarbetena t.ex. väljas när domstolen ska bestämma gemensamt straff för flera mord eller ett mord och annan allvarlig brottslighet eller när den tilltalade tidigare dömts för särskilt allvarlig brottslighet. Vidare anförs att i flertalet fall av mord bör ett tidsbestämt straff vara tillräckligt. I ju högre grad föreliggande omständigheter talar i skärpande riktning, desto högre i straffskalan för det tidsbestämda straffet bör domstolen bestämma straffet (se prop. 2008/09:118 s. 43).

Hovrätten har i detta fall kommit fram till att en tillämpning av den lag som var gällande vid tiden för brottet leder till att P.A. ska dömas till fängelse på livstid. Det bör därvid beaktas att enligt lagen (2006:45) om omvandling av fängelse på livstid (omvandlingslagen) kan ett livstidsstraff på ansökan av den dömde omvandlas till fängelse på viss tid. Om en ansökan om omvandling bifalls får det straff som domstolen beslutar inte understiga det lägsta tidsbestämda straff som kan dömas ut, dvs. för närvarande 18 år (se 4 § tredje stycket omvandlingslagen).

Före omvandlingslagen kunde tidsbestämning av ett livstidsstraff ske endast genom att regeringen av nåd ersatte livstidsstraffet med ett tidsbestämt straff. Fängelsestraffets längd bestämdes då sedan mitten av 1990-talet vanligen till 18-25 år (se t.ex. NJA 2007 s. 194). Högsta domstolen har i tre rättsfall som refereras i NJA 2008 s. 579 behandlat frågor om förutsättningar för omvandling av fängelse på livstid till fängelse på viss tid. Domstolen har där, beträffande de omständigheter som legat till grund för straffmätningen, anfört att de inte ger utrymme för mer än en mycket grov kategorisering inom det spann som en omvandling enligt förarbetena normalt ska ske till. Högsta domstolen uttalar vidare att i det fall en omvandling till 18 års fängelse inte kan anses möjlig på grund av brottets karaktär och svårighet torde i allmänhet 21 års fängelse anses vara tillräckligt med möjlighet att under särskilt försvårande omständigheter bestämma tiden till 24 års fängelse.

Vid en helhetsbedömning finner hovrätten att även om det aktuella brottets straffvärde är betydande kan de försvårande omständigheter som föreligger beaktas i tillräcklig grad genom att P.A. med stöd av den nu gällande lagstiftningen döms till det högsta tidsbestämda fängelsestraff som kan dömas ut, dvs. fängelse i 18 år.

Tingsrättens dom ska ändras i enlighet med det anförda.

DOMSLUT

Hovrätten ändrar tingsrättens dom på så sätt att hovrätten med tillämpning av 3 kap. 1 § brottsbalken i dess lydelse från den 1 juli 2009 bestämmer påföljden till fängelse i 18 år.

Hovrättens dom meddelad: den 23 december 2009.

Mål nr: B 8231-09.

Lagrum: 3 kap. 1 § brottsbalken; 5 § andra stycket lagen (1964:163) om införande av brottsbalken.

Rättsfall: NJA 1999 s. 531; NJA 2007 s. 194; NJA 2008 s. 579.

Litteratur: SOU 2007:90 s. 56 ff.; prop. 2008/09:118 s. 42 ff.

NJA 1999 s. 531; NJA 2007 s. 194; NJA 2008 s. 579
Litteratur:
SOU 2007:90 s. 56 ff.; prop. 2008/09:118 s. 42 ff.

Rättsfall från hovrätterna
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2009-12-23

Målnummer:
B8231-09