Luftfartssabotage. Fråga om innebörden av rekvisitet "åtgärd som är ägnad att framkalla fara för ett luftfartygs säkerhet under flygning". Även fråga om tillämpning av 51 kap. 23 a § rättegångsbalken och 2 kap. 5 § andra stycket brottsbalken.


Lagrum:
13 kap. 5 a § och 2 kap. 5 § andra stycket brottsbalken (1962:700); 51 kap. 23 a § rättegångsbalken (1942:740); 1 § förordningen (1993:1467) med bemyndigande för Riksåklagaren att förordna om väckande av åtal i vissa fall; Artikel 1, Montrealkonventionen den 23 september 1971 om brott mot den civila luftfartens säkerhet

Göteborgs tingsrätt

Åklagaren väckte åtal mot V.K. för luftfartssabotage, ofredande och våldsamt motstånd enligt följande gärningsbeskrivning.

1. Luftfartssabotage och ofredande

V.K. har den 7 juni 2009 ombord på ett flygplan tillhörigt flygbolaget Ryanair under den pågående flygresan med flighten FR 2644 mellan flygplatserna Stansted London i Storbritannen och Lidosta/Riga i Lettland i ett starkt alkoholberusat tillstånd vidtagit ett antal olika åtgärder som varit ägnade att framkalla fara tör säkerheten ombord under flygning med följd att kaptenen fattat beslut att med hänsyn till säkerheten ombord avbryta vidare flygning mot Riga när flygplanet efter cirka halva flygsträckan befann sig över Örestadsområdet i höjd med Malmö och Köpenhamn och i stället gå ner med planet i Göteborg så att svensk polis skulle kunna gå ombord och gripa V.K. sedan han under färden mellan Malmö och Köpenhamn till Göteborg kunnat hållas på plats med båda armarna hållna bakom en flygstol till följd av ett ingripande av två fysiskt mycket starka passagerare, till professionen boxare, som därmed kunnat ta slutlig kontroll över V.K. så att de fyra i kabinbesättningen kunde återupptaga sina uppgifter såsom att påbörja sina förberedelser för landningen i Göteborg.

V.K. har sålunda vidtagit nedan angivna åtgärder vilka i enskildhet och tillhopa tagna varit ägnade att framkalla en fara för säkerheten för ett luftfartyg under flygning genom att i sitt berusade tillstånd högljutt skrika ut såväl hotelser som förolämpningar mot såväl besättningsmän som passagerare tillika slå med händerna mot flygplanssätena, knuffa en flygvärdinna ner i ett säte så att hon förlorade balansen och upprepade gånger framhärda i att han ville komma ur planet därvid V.K. utan full kontroll över sin kropp rört sig mot flygplanets säkerhetsdörr som föranlett besättningsmän att inta olika positioner mellan V.K. och flygplanets säkerhetsdörr och till skydd för att känslig teknisk utrustning såsom att flygplanets utrustning för att bli evakuerat med hjälp av en gummirutschkana inte skulle ha utösts i kabinen. Sålunda har V.K.

a) Skrikit på ryska till en kvinnlig passagerare i flygplanssätet bakom honom genom att yttra: "Jag kommer att döda den här tjejen i Riga".

b) Utdelat en knuff mot stewarden M.O. därvid han till honom yttrat "Jag vill av från flygplanet".

c) Skrikit mot ytterligare passagerare och fortsatt att slå sin hand mot ett flygplanssäte därvid blodvite på V.K:s ena hand uppstod.

d) Uttala hot mot stewarden M.O. genom att till honom yttra "Steward din djävel".

e) Utdela ytterligare flera knuffar mot stewarden M.O. därvid V.K:s blodiga hand kommit att besudla M.O:s skjorta.

f) Skrikit mot besättningsmedlemmar i samband med att V.K. blev fråntagen sin vodkaflaska.

g) Vägrat lugna ner sig och sätta sig ner i flygplansätet sedan han blivit förd till flygplanets främre del av stewarden M.O. och flygvärdinnan J.S.

h) Upprepade gånger ställt sig upp och i sitt kroppsspråk givit uttryck för att vilja nå fram till säkerhetsdörren tillika gått mot denna i följd varav olika medlemmar i besättningen ställt sig emellan framför huvuddörren.

i) Verbalt uttryckt sin avsikt att han ville öppna dörrarna och därvid röra sig i riktning mot säkerhetsdörren i avsikt att nå fram till den.

j) Utdelat en knuff mot flygvärdinnan A.R. som därmed bringat henne ur balans med följd att hon fallit ner mot ett säte.

k) Vägrat medverka till att låta stewarden M.O. sätta på honom säkerhetsbälte under det att två starka passagerare höll V.K. fast.

l) Försökt att måtta slag mot såväl stewarden M.O. som de två ingripande passagerarna A.K. och R.D. under det att A.K. och R.D. höll V.K. fast i ett säte.

m) Genom att vägra medverka till att lugna ner sig och låta säkerhetsbältet bli påsatt försatt de båda passagerarna A.K. och R.D. för en säkerhetsrisk såväl för deras del som andra passagerare och medlemmar besättningsmän då A.K. och R.D. under flygningen fram till och med landningen inte hade kunnat ta på sig några säkerhetsbälten.

V.K. har genom sina åtgärder framkallat fara för ett luftfartygs säkerhet under flygning genom att samtliga fyra besättningsmän i flygplanets kabin blivit tvungna att lämna sina enligt säkerhetsreglerna förutbestämda områden och arbetsuppgifter inom flygplanets kabin såsom att ha bibehållen beredskap för och ta hand om akuta behov eller tillbud av sjukdom hos passagerarna, kunna behålla kontroll över serveringsvagnarna, fullfölja serveringen av mat och dryck till passagerarna, förbereda landning, säkra serveringsvagnarna och tillse att samtliga ombord kommit att sitta fastspända i sina säkerhetsbälten. Flera av besättningsmännen har istället kommit att samlas runt V.K. i främre delen av flygplanets kabin för att försöka få kontroll över V.K. till skydd för såväl honom själv som övriga 172 personer ombord och deras egendom. V.K. har dels genom att ofreda flygplanets steward M.O. på sätt som framgår under punkterna d) och e) ovan och dels ofreda flygvärdinnan A. R. såsom det framgår under punkten i) ovan jämte alla övriga av honom vidtagna åtgärder tillhopa tagna såsom de framgår under övriga punkterna a)-c), f)-h) och j)-l) ovan framkallat allvarlig fruktan hos såväl enskilda besättningsmän som hos olika enskilda passagerare för sin egen som annans säkerhet till person och egendom vilket ytterligare varit ägnat att framkalla fara för säkerheten ombord på luftfartyget.

2. Våldsamt motstånd

V.K. har den 7 juni 2009 på Säve flygplats i Göteborg i samband med att han skulle gripas och avföras från ett Ryanirflygplan i anledning av gärningen såsom den framgår under åtalspunkten 1 satt sig till motvärn mot de ingripande polismännen genom att vid gripandet ombord på flygplanet dels spjärna emot, dels försöka sparka och dels kränga med kroppen därvid V.K. fortsatt att kränga med sin kropp och sparka under transporten nedför flygplanets trappa. Sedan V.K. kunnat hållas fast på golvet till en tom gate på Säve flygplats har han i samband med att skulle föras från platsen in i en polisbil såväl på väg till som i polisfordonet fortsatt att sätta sig till motvärn mot de ingripande polismännen genom att sparka omkring sig och kränga med kroppen.

V.K. kunde varken erkänna eller förneka gärningarna då han helt saknade minne av det inträffade på grund av kraftig berusning. Han hävdade vidare att de av åklagaren framförda agerandet och åtgärderna inte varit ägnade att framkalla fara för flygsäkerheten.

V.K. hördes. På åklagarens begäran hördes som målsägande flygvärdinnan A.R. samt hölls vittnesförhör med stewarden M.O., flygkaptenen R.S., flygvärdinnan J.S., flygvärden B.S. samt passagerarna R.D. och A.K. Därutöver hölls vittnesförhör med polismännen B.J., B.A., K.T. och M.G. Slutligen hölls vittnesförhör med flygplatspersonalen J.L. och P.E. Åklagaren åberopade viss skriftlig bevisning.

Tingsrätten (rådmannen Patrik Claeson samt nämndemännen Maria Hilmersson, Lars Lindberg och Inga-Lisa Elzer) anförde i dom den 22 oktober 2009 följande.

DOMSKÄL

Bakgrund

Den aktuella flygningen hade startat från Stansted flygplats i London med destination Riga, Lettland. Ombord på planet fanns sex besättningsmän och 172 passagerare. När planet befann sig över svenskt luftrum ovanför Malmöregionen begärde kaptenen att få nödlanda på Säve flygplats i Göteborg på grund av en man som bråkade ombord. Planet landade på Säve flygplats och möttes upp av polis som bordade planet och tog med sig V.K. av planet. V.K. fördes till arresten på Aminogatan och vid ett senare taget blodprov påvisades en uppmätt alkoholkoncentration om 2,30 promille alkohol i blodet.

Förhörsutsagor

V.K. har berättat följande: Han skulle resa från Irland för att besöka släktingar i Lettland. På Stansteds flygplats åt han en bit mat och drack ett par öl. I tax-free butiken inhandlade han en 1-liters vodkaflaska som han tog med ombord på planet. Han lider av flygrädsla och så fort planet lyfte öppnade han vodkaflaskan och halsade ur den. Han blev ganska snabbt berusad och minns egentligen inte mer av vad som hände under flygresan. Han har ett svagt minne av att han skrikit åt en flygvärdinna om en varm korv. Det är först när han sitter i en polisbil och är på väg någonstans som han börjar återfå minnet. Han tror det kan ha att göra med smärtan från de handfängsel han var belagd med. Han förstod först när en rysk tolk talade med honom att han befann sig i Sverige. Han brukar normalt endast dricka alkohol vid större helger och inför flygresor. När han flyger kan det bli ganska mycket alkohol på grund av flygrädslan. Hade dottern varit med på resan hade han undvikit alkohol. Första gången han flög hade han en kamrat med sig som höll koll på honom under flygningen. Detta är första gången han fått höra att något sådant här har hänt. Han är uppriktigt ledsen och beklagar det som hänt ombord på flygplanet.

Flygvärdinnan A.R. har berättat följande: Hon tjänstgjorde som nr 4 i kabinen. Hon upplevde att de var en erfaren besättning ombord. Hon hade vid flygningen tjänstgjort hos Ryanair i ca 2 år. Hon uppmärksammade inget särskilt vid ombordstigningen. Första gången hon förstod att allt inte stod rätt till ombord var när en kollega kom fram till kabinchefen (besättningsman nr 1) och sade att någon bråkade bak i kabinen. Av det som utspelade sig bak i kabinen har hon bara hört och ej sett. Hon fortsatte sitt arbete i den främre delen av kabinen. Kabinchefen bestämde att en barnfamilj skulle flyttas från den störande passagerarens närhet. Situationen förvärrades dock och de tog beslut om att i stället flytta den störande passageraren, V.K., till den främre delen av kabinen. V.K. gick framför kollegan framåt i kabinen och satte sig ned på rad 1. Han var berusad. De ville att han skulle sätta sig på rad 3 eftersom första raden var avsedd för personalen. Mannen trodde nog att de var framme i Riga för han sade att han ville gå av och försökte gå mot dörren. Hon ställde sig i vägen. Någon översatte vad han sade på ryska och de förstod att han ville till nödutgången. På något sätt knuffade V.K. till henne så att hon hamnade sittandes i ett säte. Det var mer av att han ville fram till dörren och inte för att ofreda henne upplevde hon det. En kvinnlig passagerare som talade V.K:s språk kom fram och försökte lugna ned honom men det lyckades inte. Under tiden försökte kabinchefen få V.K. att sätta sig på rad 3. Hon hörde hur V.K. började hota kabinchefen och slog i det framförvarande sätet så att han började blöda. Efter en stund kom det fram två manliga passagerare som tog tag i V.K. och höll honom i varsin arm samt tryckte ned honom i ett säte. Dessa två personer höll sedan fast V.K. till dess att planet hade landat i Göteborg. - Hon blev involverad i hanterandet av V.K. först efter en stund. Hon har fått höra att V.K. skulle ha hotat att döda en annan passagerare vid ankomsten till Riga. Passagerarna var oroliga och hon var själv rädd för vad som kunde hända då V.K. inte lugnade ned sig. Hon såg inget fysiskt mellan V.K. och kabinchefen men väl att kabinchefens skjorta hade en blodfläck. Den antog hon komma från V.K:s blodiga hand. Hon minns med säkerhet ett tillfälle som V.K. försökte ta sig fram till dörren. Hon hörde översatt av andra att han vid ett flertal tillfällen uttryckte att han ville komma av planet. Hon var rädd att han skulle kunna göra skada på dörrens box som skyddar utrustningen eller komma åt rutschkanan som är fäst i nödutgången. Vid något tillfälle kände hon att allt var utom kontroll. Kaptenen var informerad om vad som pågick i kabinen. Hon upplevde inte att V.K. medvetet ville göra henne illa men på grund av hans berusning och aggressiva beteende kunde han börja löpa amok i planet. När han började slå omkring sig blev det mer hotfull stämning. Hon hade själv inga fysiska möjligheter att hindra V.K. På grund av V.K:s beteende fick hon avbryta insamlandet av skräp ombord och det hade varit svårt för henne att ta hand om akutsituationer i övrigt. Serveringsvagnarna hade hon säkrat. Passagerarna var lättade när polisen kom ombord och tog med sig V.K. av planet.

M.O. har berättat följande: Han har arbetat som kabinpersonal hos Ryanair sedan den 27 april 2007. Han var kabinchef (nr1) ombord på den aktuella flygningen. I deras primära säkerhetsuppgifter ingår bl a. att svara för att nödutgångarna är fria och fungerande. En av kabinpersonalen, B.S., gjorde honom uppmärksam på att det var problem med en passagerare i bakre delen av kabinen. Detta var ca 20 minuter efter starten. B.S. sade inte i detalj vad det rörde sig om. Han kommer ihåg att han flyttade en barnfamilj. Han såg inte själv att V.K. drack medhavd sprit ombord men en kvinnlig passagerare sade att V.K. höll flaskan bakom ryggen. Han tog av V.K. flaskan och lämnade den vidare. Incidenten inleddes med att V.K. gapade åt andra passagerare. V.K. yttrade sig hotfullt om att döda en av de kvinnliga passagerarna. Denna kvinna blev något skrämd. Han var först inte rädd utan mer överraskad och han meddelade kaptenen att de hade en situation i kabinen som kommer att lösa sig. Han höll kaptenen informerad om vad som hände. V.K. blev ombedd att flytta fram. V.K. sprang framåt och kom att knuffa till A.R. så att hon tappade balansen. V.K. satte sig på rad 1 och han bad honom att flytta till rad 3 eller 4. De stod upp och V.K. gapade och skrek samt gestikulerade med armarna. V.K. slet och slog i sätena och i något skede fick han blod på sin skjorta. V.K. sade ett flertal gånger att han ville gå av planet samtidigt som han rörde sig mot huvuddörren. Vid något tillfälle knuffade V.K. till honom och sade att han ville gå av. V.K. skrek så att kaptenen hörde detta. Han sade till slut till kaptenen att de hade en berusad man ombord som de inte klarade av att hålla lugn och som försökte ta sig mot dörren. Han och kaptenen beslutade gemensamt för att gå ned i Göteborg. Det var kaptenen som hade det slutgiltiga avgörandet. Det kom sedan fram två passagerare som kunde tala med mannen och höll fast honom. De höll fast honom under hela inflygningen och landningen i Göteborg. Han minns inte hur det var med deras bälte under landningen. - V.K. var en säkerhetsrisk och kunde ha blivit fysiskt våldsam mot såväl besättning som passagerare. De hade inte kontroll över V.K. och han upplevde till och från en viss rädsla för vad som kunde hända.

R.S. har berättat följande: Han var kapten ombord på den aktuella flygningen. Första timmen var lugn sedan fick han besked om en incident i kabinen. En person var stökig och otrevlig mot besättning och passagerare. Han meddelade över internradion att sådant beteende inte var acceptabelt och inte skulle tolereras samt att följden kunde bli en omdirigering av flygplanet. Han bad även besättningen sluta att sälja alkohol ombord. När han på nytt fick besked om att personens beteende fortsatte och att kabinpersonalen inte hade kontroll över situationen valde han att omdirigera planet till Göteborg och meddela de lokala myndigheterna. Det var 3-4 samtal från kabinchefen inför det beslutet. Det kom uppgifter om problem kring L1-dörren, d.v.s. den främre utgången. Någon försökte komma åt dörren på något sätt. Även om dörren inte går att öppna vid flygning var han rädd att rutschkanan som är integrerad i dörren skulle utlösas in i kabinen. Den utlöses med en metallskena som löper utmed dörrens nedre kant. Om den löses ut inåt blåses en 6-8 meter lång gummirutschkana ut i en trång kabin vilket kan få allvarliga följder. Han låste även det andra låset på cockpitdörren. Han har arbetat 12 år som pilot och har upplevt berusade passagerare förut. Han har dock inte varit med om denna typ av eskalerande situation tidigare. Landningen gick normalt och de fick parkera nära terminalen så att de lokala myndigheterna snabbt kunde komma in i planet och ta hand om mannen.

J.S. har berättat följande: Hon arbetade som kabinpersonal den aktuella flygningen. Det var en normal ombordstigning. Efter ett tag blev en passagerare, V.K., högljudd. V.K. sluddrade lite grann. Hon serverade varm korv samtidigt som passagerarna runt V.K. upplevde honom som otrevlig och högljudd. En av passagerarna sade att V.K. höll något bakom ryggen och det visade sig vara en vodkaflaska. Kabinchefen förklarade att han inte fick dricka medhavd sprit ombord och tog ifrån V.K. flaskan. V.K. blev än mer otrevlig och passagerarna runt om honom ville flytta. De bestämde sig för att flytta V.K. framåt i planet. V.K. gapade att han ville gå av planet och att han ville röka. Det skedde flera gånger. Kaptenen var informerad och ropade ut i högtalarsystemet att sådant beteende inte kunde tolereras. V.K. ville inte vid något tillfälle sätta sig ned. Hon arbetade i bakre delen av kabinen men fick följa med framåt när V.K. flyttades. De trodde nog först att de skulle klara av situationen men när han fortsatte att vara aggressiv och röra sig mot dörren förstod de att de inte skulle få kontroll på honom. V.K. knuffade kabinchefen och försökte även putta bort de två passagerna som kom fram och tog tag i honom. Passagerna var två mycket starka herrar som lyckades hålla fast V.K. till dess att planet hade landat. De försökte också få fast bältet på V.K. inför landningen. V.K. försökte hela tiden komma loss. De fyra i kabinen fick mest uppehålla sig i den främre delen och kunde därmed inte ha kontroll över dörrar och säkerhetsutrustningen i den bakre delen av kabinen. Serveringsvagnarna var alla säkrade på sina platser inför landningen. Hon var kabinchefen behjälplig med att finnas till hands under incidenten men ingrep aldrig mot V.K.

B.S. har berättat följande: Han arbetade som kabinpersonal i den bakre delen av flygplanet. Från början var allt i sin ordning. Han minns dock att han reagerade över att V.K. hade blodsprängda ögon när denne klev ombord. V.K. blev högljudd och otrevlig mot andra passagerare. Han hörde ordväxling mellan V.K. och kabinchefen. V.K. skrek åt kabinchefen att han ville av. Kabinchefen försökte lugna ned honom och upplyste V.K. om att han kunde bli arresterad om han fortsatte. De var tre i besättningen som försökte få V.K. att sätta sig ned. Han minns att V.K. var mycket otrevlig bl.a. mot en kvinnlig passagerare men han minns inga direkta hot. Såväl kaptenen som besättningen varnade V.K. att han skulle bli arresterad men V.K. fortsatte ändå med sitt aggressiva beteende. V.K. försökte att komma fram till den främre dörren vid två tillfällen. En kvinnlig passagerare försökte lugna honom men det misslyckades. Han är medveten om att dörren inte kan öppnas under flygning men han blev ändå väldigt orolig över det faktum att V.K. försökte nå dörren. Det fanns alltid någon ur personalen mellan V.K. och dörren. När de väl hade bestämt sig för att gå ned i Göteborg fick de hjälp av två passagerare som höll fast V.K. Hade de inte fått denna hjälp vet han inte hur det hade slutat.

R.D. har berättat följande: Han reste tillsammans med kamraten A.K. De satt på var sin sida av gången i kabinen och han slumrade något. Han väcktes av en ung man på väg framåt i kabinen. Han förstod att det var någon slags konflikt som uppstått och mannen, V.K., var uppjagad. Han hörde först inte vilket språk som talades. Så småningom hörde han att V.K. talade ryska. Personalen lyckades inte få V.K. att sätta sig ned och V.K. visade aktivt sitt missnöje ombord. Han såg att någon ur personalen ringde till kaptenen. Till slut bestämde sig han och kamraten för att hjälpa till. De gick fram och tryckte ned V.K. i ett säte och satte på denne bältet. De höll honom i varsin arm eftersom han gapade och viftade med armarna hela tiden. V.K. ropade bland annat efter vodka. De höll honom tills polisen kom ombord och tog över. Om de inte hade ingripit kunde V.K. säkert ha gett sig på någon i besättningen. Det hela kunde ha utvecklats till något värre. Han fick intrycket av att V.K. ville kliva av planet. Han gjorde kraftfulla ansatser att vilja gå av planet. Det stod alltid personer i vägen för honom. Han såg inga slag eller knuffar utdelas från V.K:s sida. Det fanns andra passagerare som var skrämda av händelsen. Besättningen hade inte kontroll över situationen. Varken han eller kamraten kunde få på sina bälten under inflygningen till Göteborg. Han trodde att V.K. var berusad på mer än alkohol på grund av dennes beteende. Han och kamraten hade kunnat hålla fast V.K. till Riga och tyckte att beslutet att gå ned i Göteborg var lite hastigt taget.

A.K. har i allt väsentligt bekräftat kamraten R.D:s uppgifter om händelsen.

B.J. har berättat följande: Han tjänstgjorde på Säve flygplats och fick information att ett plan skulle landa med en bråkig passagerare som hölls fast i planet. Han tillkallade en radiobil och när kaptenen vinkade åt dem gick han och kollegan ombord för att gripa mannen. När de klev ombord satt det två män och höll fast V.K. De belade honom med handfängsel. V.K. stretade emot och gapade. De hade vissa problem med att få honom av planet och fick ta i ordentligt. I vänthallen fick de lägga ned honom på mage och hålla fast honom i väntan på radiobilen. Han fortsatte att sprattla och skrika. Det var svordomar på engelska och "tugg" på det egna språket. De fick hjälp av markpersonalen på Säve. Det var även svårt att få in honom i radiobilen. V.K. var motsträvig under hela händelsen. Kollegan ropade högt från start att de var poliser. De var dessutom uniformerade. Kaptenen var lugn men förtvivlad över det som hänt. Besättningen var mera skärrad av händelsen.

B.A. har berättat följande: Han fick besked av markpersonal att ett Ryanair plan begärt att få nödlanda med en mycket stökig person ombord som hade försökt att öppna dörrar. Han och kollegan sprang på planet och han uppgav att de var svensk polis och belade V.K. med handfängsel. V.K. hölls fast i båda armarna av två passagerare. V.K. var stökig och bråkig under hela tiden de höll fast honom. B.A. har därutöver berättat i överensstämmelse med vad kollegan uppgett.

J.L. har berättat följande: Han arbetar på Säve flygplats och fick ett anrop om en nödsituation. Planet befann sig över Malmötrakten och kaptenen lät lätt uppjagad. Kaptenen begärde polisassistans på marken. Det var en passagerare som slogs med besättningen och försökte öppna dörrarna ombord men som nu hölls fast av två personer. Kaptenen återkom ytterligare en gång och uppgav samma sak. Planet landade och de tog in planet nära terminalen för att underlätta ombordstigandet. Han såg en mycket okontrollerbar person tas av planet. Han såg även en genomskinlig spritflaska med ca 20 cl kvar av innehållet. Det var stora problem med att få med personen. Besättningen ombord var skärrad men lättad när det var över.

P.E. har som markpersonal bekräftat de uppgifter som lämnats av övriga hörda kring V.K:s beteende när denna plockads av planet.

K.T. och M.G. har samstämmigt redogjort för hur transporten av V.K. till Aminogatan gick till och att V.K. krängde omkring i bilen och försökte komma loss med sina ben samt att det var svårt att få in honom i radiobilen. De upplevde denna transport som något stökigare än vanligt.

Tingsrättens bedömning i skuldfrågan

Tingsrätten kan till en början konstatera att V.K. helt saknat egna minnesbilder av hela det händelseförlopp som övriga personer omvittnat. De övriga hörda personerna har utifrån sina utgångspunkter lämnat i huvudsak samstämmiga uppgifter och det saknas helt anledning att betvivla riktigheten i dessa berättelser. Dessa ska således läggas till grund för bedömningen i målet.

Av polismännens och markpersonalens redogörelser för ingripandet mot V.K. dels i planet och vidare ut till terminalen för vidare transport i radiobil till Aminogatan framgår att V.K. gjort sig skyldig till våldsamt motstånd på det sätt som åklagaren har gjort gällande i åtalspunkten 2.

Vad sedan gäller luftfartssabotage gör tingsrätten följande bedömning.

Det är utrett att V.K. varit mycket berusad ombord på planet och uppträdde såväl högljutt som hotfullt mot dels andra passagerare och dels delar av besättningen. Han har knuffat på såväl kabinchefen som en av flygvärdinnorna samt uttalat dödshot mot en kvinnlig passagerare. Han har vidare uttalat vid ett flertal tillfällen att han velat kliva av planet och i samband härmed rört sig mot flygplanets främre dörr. Besättningen ombord har upplevt ett stort obehag och en rädsla för vad V.K. faktiskt skulle kunna göra om han nådde dörren. V.K. har vägrat att lyda besättningens uppmaningar att sitta ned och samtliga hörda har omvittnat att V.K. varit i ett mycket uppretat och aggressivt tillstånd, vilket lett till att besättningen i huvudsak blivit upptagen med att hålla ordning på V.K. i kabinen. De två passagerarna som ingripit mot V.K. har också uppfattat att kabinpersonalen inte klarade av att hantera V.K. och insåg att något värre kunde hända om de ej ingrep. Att dessa två personer funnits med ombord och varit V.K. fysiskt överlägsna har varit en ren tillfällighet.

Med beaktande av vad kaptenen berättat om risken för att gummirutschkanan kunnat utlösas inåt i kabinen samt det faktum att V.K. var så aggressiv att ytterligare våldshandlingar var nära förestående, vilket i sin tur kunnat leda till panik ombord bland passagerare och besättning, anser tingsrätten det utrett att V.K. samlade handlande ombord på flygplanet utgjort ett sådant agerande som varit ägnat att framkalla fara för säkerheten ombord under flygningen, vilket V.K. måste ha insett. V.K. ska därför dömas för luftfartssabotage enligt 13 kap 5 a § brottsbalken. Däremot anser tingsrätten, med beaktande av vad A.R. själv uppgett, att V.K. inte gjort sig skyldig till ofredande på sätt åklagaren har gjort gällande.

Påföljd

V.K. förekommer inte i belastningsregistret och är enligt egen uppgift tidigare ostraffad i hemlandet.

V.K:s handlande har inneburit en fara för såväl allmänna intressen som ett stort antal passagerare och besättning ombord på flygplanet. V.K. har dock inte skadat vare sig planet eller passagerare. Sammantaget anser tingsrätten att brottets art och straffvärde utesluter annan påföljd än ett fängelsestraff. Vid bedömningen av straffets längd tar tingsrätten även hänsyn till att V.K:s handlande emanerat från en flygrädsla och inte av en direkt önskan att orsaka en fara för säkerheten ombord även om detta varit en ofrånkomlig följd av hans handlande. Straffets längd kan därför stanna vid fängelse 8 månader.

DOMSLUT

Tingsrätten dömer V.K. för luftfartssabotage enligt 13 kap. 5 a § och för våldsamt motstånd enligt 17 kap. 4 § brottsbalken till fängelse 8 månader. Åtalet för ofredande (del av åtalspunkten 1) ogillas.

Hovrätten för Västra Sverige

Åklagaren överklagade tingsrättens dom och yrkade att strafskärpning.

V.K. motsatte sig ändring av tingsrättens dom.

Hovrätten (hovrättsråden Ulla Kragh Munck, Nanna Töcksberg och Per Renell, referent, samt nämndemännen Helena Alsonius och Krister Stensson) anförde i dom den 28 december 2009 följande.

DOMSKÄL

Utredningen m.m.

I hovrätten har tingsrättens förhör med M.O., A.R., R.S. och R.D. återgetts genom ljud- och bilduppspelning medan förhören med J.S. och A.K. har återgetts genom ljuduppspelning. Förhören med V.K., B.S., B.J., B.A., J.L. och P.E. har föredragits såsom de antecknats i tingsrättens dom. Även skriftlig bevisning har förekommit.

Åklagaren har i hovrätten gjort vissa smärre justeringar av gärningspåståendet beträffande luftfartssabotage, men i övrigt vidhållit detta.

Omfattningen av hovrättens prövning

Åklagarens överklagande avser endast påföljdsfrågan. Av 51 kap. 23 a § rättegångsbalken följer att hovrätten som huvudregel inte skall pröva frågan om V.K. skall dömas för de gärningar som tingsrätten dömt honom för. I hovrättens prövning ingår dock alltid frågan om hur gärningarna skall rubriceras. Inom ramen för den frågan åligger det hovrätten att pröva den rättsliga betydelsen av de omständigheter som tingsrätten funnit utredda (jfr Fitger, Rättegångsbalken, s. 51:81). Hovrättens prövning avser således dels rubriceringsfrågan, innefattande den rättsliga betydelsen av de omständigheter som tingsrätten funnit utredda, dels påföljdsfrågan. Eftersom tingsrättens dom inte är överklagad i skuldfrågan kan de åtalsjusteringar åklagaren gjort i hovrätten inte beaktas. Hovrätten kan inte heller beakta sådana omständigheter som åklagaren påstått om luftfartssabotage i gärningsbeskrivningen men som inte anses klarlagda genom tingsrättens dom.

Hovrätten har under huvudförhandlingen uppmärksammat parterna på att rubriceringsfrågorna är föremål för prövning här och att hovrätten kan komma att överväga en annan rubricering än luftfartssabotage. Vid förhandlingen har hovrätten även påpekat för parterna att tingsrätten inte i sina domskäl uttalat att V.K:s handlande utgjorde en åtgärd som var ägnad att framkalla fara för luftfartygets säkerhet under flygningen, utan beskrivit gärningens innebörd på ett något annorlunda sätt (se nedan).

Rubriceringsfrågorna

V.K. har av tingsrätten dömts för dels luftfartssabotage, dels våldsamt motstånd. Beträffande luftfartssabotage finns det i rubriceringsfrågan anledning till följande överväganden.

Tingsrätten har i domen angett ett antal omständigheter som visats i målet och därefter gjort bedömningen - mot bakgrund av vissa ytterligare omständigheter - att det anses utrett "att V.K:s samlade handlande ombord på flygplanet utgjort ett sådant agerande som varit ägnat att framkalla fara för säkerheten ombord under flygningen", vilket han måste ha insett. Enligt tingsrätten skulle V.K. därför dömas för luftfartssabotage.

För luftfartssabotage döms, enligt 13 kap. 5 a § andra stycket 2 brottsbalken, den som - såvitt här är av intresse - vidtar en åtgärd som är ägnad att framkalla fara för ett luftfartygs säkerhet under flygning. Detta är således det relevanta brottsrekvisitet. Av såväl bestämmelsens ordalydelse som förarbetena (se t.ex. prop. 1973:92, s. 23 f. och s. 39) följer att det omedelbara skyddsobjektet är luftfartyget, inte de personer eller den egendom som under flygningen finns ombord. En fara för "säkerheten ombord" på luftfartyget - ett vidsträckt begrepp - är inte nödvändigtvis detsamma som en fara för "luftfartygets säkerhet". Det senare avser just själva luftfartyget. I sammanhanget kan nämnas 5 kap. 4 § luftfartslagen, som avser befälhavarens m.fl. rätt att ingripa till skydd för luftfartygets säkerhet eller för säkerheten ombord. En viss åtgärd kan ha varit ägnad att framkalla fara för säkerheten ombord på luftfartyget utan att vara ägnad att framkalla fara för luftfartygets säkerhet. Begreppet "säkerheten ombord" kan därför inte likställas med "luftfartygets säkerhet" på det sätt som tingsrätten synes ha gjort och som åklagaren argumenterat för.

Genom tingsrättens dom är följande klarlagt om V.K:s handlande ombord på flygplanet och de omedelbara effekter detta fått.

"Det är utrett att V.K. varit mycket berusad ombord på planet och uppträdde såväl högljutt som hotfullt mot dels andra passagerare och dels delar av besättningen. Han har knuffat på såväl kabinchefen som en av flygvärdinnorna samt uttalat dödshot mot en kvinnlig passagerare. Han har vidare uttalat vid ett flertal tillfällen att han velat kliva av planet och i samband härmed rört sig mot flygplanets främre dörr. Besättningen ombord har upplevt ett stort obehag och en rädsla för vad V.K. faktiskt skulle kunna göra om han nådde dörren. V.K. har vägrat att lyda besättningens uppmaningar att sitta ned och samtliga hörda har omvittnat att V.K. varit i ett mycket uppretat och aggressivt tillstånd, vilket lett till att besättningen i huvudsak blivit upptagen med att hålla ordning på V.K. i kabinen. De två passagerarna som ingripit mot V.K. har också uppfattat att kabinpersonalen inte klarade av att hantera V.K. och insåg att något värre kunde hända om de ej ingrep. Att dessa två personer funnits med ombord och varit V.K. fysiskt överlägsna har varit en ren tillfällighet."

Fråga är då om det som tingsrätten ansett utrett om V.K:s handlande, enskilt eller samlat, kan anses vara en åtgärd som är ägnad att framkalla fara för luftfartygets säkerhet under flygning. För straffansvar krävs inte att en konkret fara uppstått. Med lagtextens uttryck "åtgärd som är ägnad att" följer inte sällan vissa tillämpningssvårigheter. Den lagtekniska konstruktionen med ett sådant rekvisit har kritiserats (Jareborg, Allmän kriminalrätt, 2001, s. 177) för att den "i märklig mån lämnar oavgjort vad som skall vara brottsligt och icke brottsligt". Den aktuella bestämmelsen i brottsbalken är en följd av den s.k. Montrealkonventionen (1971), vars artikel 1 anger att vissa slags handlingar är brottsliga om de är ägnade att bl.a. äventyra ett luftfartygs säkerhet under flygning. Det kan nämnas att i den engelskspråkiga textversionen användes uttrycket "is likely to endanger the safety of that aircraft" och liknande formuleringar. Brottsbalkens bestämmelse torde avse fall i vilka fara för luftfartygets säkerhet typiskt sett framstår som en sannolik följd av en viss åtgärd (se även Leijonhufvud m.fl., Straffansvar, 8 uppl., s. 36), men inte fall när sådan fara i och för sig är möjlig, men osannolik.

Genom sitt handlande har V.K. tveklöst orsakat en betydande och skrämmande störning ombord på flygplanet. Hans handlande liknar i viss mån det som var aktuellt i denna hovrätts dom i mål nr B 784-99, vilken dom åberopats av åklagaren. I det fallet förekom emellertid också den omständigheten att det, på grund av den tilltalades handlande, fanns risk för att en serveringsvagn skulle kunna komma in i cockpit och där i vart fall försvåra piloternas arbete. I förevarande fall finns det inget i V.K:s handlande som direkt var ägnat att försvåra pilotens arbete. Han har inte heller skadat någon utrustning eller andra föremål ombord på flygplanet. Att V.K. uttalade att han ville lämna flygplanet torde här inte ha någon självständig betydelse eftersom han inte försökte öppna någon dörr (vilket för övrigt inte synes ha varit möjligt). Vad R.S. har berättat om risken för att "gummirutschkanan" skulle utlösas om dörrens nedre del utsattes för påverkan är i sig inte heller relevant för rubriceringen, eftersom en sådan risk inte kan kopplas till någon åtgärd som V.K. faktiskt vidtog. Om V.K. hade haft för avsikt att manipulera utrustningen - vilket inte är klarlagt genom tingsrättens dom - hade hans ansträngningar att röra sig mot dörren möjligtvis kunnat bedömas som ett försöksbrott. Inte heller är det omedelbart relevant att V.K:s humör var sådant att man kunde befara kommande våldshandlingar, dvs. åtgärder han inte hade vidtagit men möjligen skulle komma att vidta.

Vad som emellertid kan vara relevant i detta fall är om V.K:s samlade handlande var sådant att kabinpersonalen hindrades i arbetsuppgifter av betydelse för flygplanets säkerhet under flygning. Till skillnad från åtgärder som försvårar cockpitpersonalens arbete är det långtifrån givet att flygplanets säkerhet påverkas av åtgärder som försvårar arbetet endast för annan personal ombord. I målet har det inte framgått att de konkreta följder som tingsrätten ansett utredda beträffande V.K:s handlande var sådana att de med någon sannolikhet kunde äventyra flygplanets säkerhet. Hovrätten anser därför att V.K:s handlande, såsom det klarlagts genom tingsrättens dom, inte uppfyller det aktuella farerekvisitet och att han därför inte skall dömas för luftfartssabotage.

Hans gärningar kan dock vara att bedöma som annat brott. I gärningsbeskrivningen finns - förutom påstående om ofredande som ogillats av tingsrätten - även påstående om gärningar som kan vara att rubricera som olaga hot. Detta påstående har tingsrätten saknat anledning att pröva särskilt eftersom domstolen i stället bedömt hoten som moment i luftfartssabotaget.

När hotgärningarna skall bedömas för sig tillkommer komplikationen att det inte framgått närmare var de begicks. Enligt 2 kap. 5 § andra stycket brottsbalken krävs särskilt förordnande för att åtal skall få väckas för brott som begåtts utom riket. Från regeln görs en rad undantag. Det enda undantaget av möjlig relevans i målet är det som avser brott som begåtts i Danmark. När hotgärningarna begicks är det tänkbart att flygplanet befann sig i danskt luftrum, men det är lika tänkbart att flygplanet inte ännu hade hunnit dit. Osäkerheten måste leda till att hovrätten inte kan anse undantaget tillämpligt. För åklagarens del krävs således ett särskilt förordnande för att få väcka åtal för dessa gärningar. Som huvudregel ges förordnandet av regeringen. Genom förordningen (1993:1467) med bemyndigande för riksåklagaren att förordna om väckande av åtal i vissa fall, kan dock förordnande under vissa förutsättningar meddelas av Riksåklagaren. Det aktuella fallet är inte något sådant som anges i förordningen, varför förordnandet måste ges av regeringen och inte Riksåklagaren. Det förordnande från Riksåklagaren som åklagaren inhämtat i målet saknar därmed betydelse för åtalsrätten i det nu aktuella avseendet. Med den föreliggande processuella bristen anser sig hovrätten inte kunna gå in i prövning av de gärningar som skulle kunna vara att rubricera som olaga hot.

V.K. skall således dömas endast för våldsamt motstånd på sätt tingsrätten angett.

Påföljdsfrågan

V.K. skall dömas till böter. Med beaktande av det frihetsberövande som V.K. undergått skall böterna anses helt verkställda.

DOMSLUT

Med ändring av tingsrättens dom ogillar hovrätten åtalet för luftfartssabotage samt bestämmer hovrätten påföljden för våldsamt motstånd till 70 dagsböter å 50 kr.

Hovrätten förordnar med tillämpning av 33 kap. 6 § tredje stycket brottsbalken att bötesstraffet skall anses helt verkställt.

Hovrättens dom meddelad: den 28 december 2009.

Mål nr: B 4167-09.

Lagrum: 13 kap. 5 a § och 2 kap. 5 § andra stycket brottsbalken; 51 kap. 23 a § rättegångsbalken; 1 § förordningen (1993:1467) med bemyndigande för Riksåklagaren att förordna om väckande av åtal i vissa fall; Artikel 1, Montrealkonventionen den 23 september 1971 om brott mot den civila luftfartens säkerhet.

Rättsfall: Hovrättens för Västra Sverige dom den 11 augusti 1999 i mål B 784-99.

Litteratur: Prop. 1973:92 s. 23 f och 39; Fitger, Rättegångsbalken, s. 51:81; Jareborg, Allmän kriminalrätt, 2001, s. 176 f ; Leijonhufvud -Wennberg, Straffansvar, 8 uppl., s. 36.

Prop. 1973:92 s. 23 f och 39; Fitger, Rättegångsbalken, s. 51:81; Jareborg, Allmän kriminalrätt, 2001, s. 176 f ; Leijonhufvud -Wennberg, Straffansvar, 8 uppl., s. 36
Litteratur:
Prop. 1973:92 s. 23 f och 39; Fitger, Rättegångsbalken, s. 51:81; Jareborg, Allmän kriminalrätt, 2001, s. 176 f ; Leijonhufvud -Wennberg, Straffansvar, 8 uppl., s. 36

Rättsfall från hovrätterna
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2009-12-28

Målnummer:
B4167-09