Fråga om påföljdsval enligt den nya lagstiftningen i 30 kap. 6 § brottsbalken (allvarlig psykisk störning) och den ändrade utformningen av 29 kap. 3 § första stycket 2 brottsbalken.

Attunda tingsrätt

Åklagaren väckte talan mot S.A. för de gärningar som framgår av tingsrättens dom.

S.A. erkände ett fall av skadegörelse (vilken i åtalet rubricerats som övergrepp i rättssak) men förnekade övriga gärningar under påståendet att de utförts av en dubbelgångare till honom.

Attunda tingsrätt (ordförande rådmannen Gustaf Lindstedt samt nämndemännen Sigvard Beck-Friis, Gunvi Hubler och Elisabeth Anulf) dömde - såvitt nu är i fråga - S.A. genom dom den 1 september 2008 för misshandel, försök till misshandel, olaga tvång, hemfridsbrott, grov stöld, tillgrepp av fortskaffningsmedel, skadegörelse, övergrepp i rättssak, olovlig körning och narkotikabrott till fängelse 1 år och 6 månader.

I sina domskäl gällande påföljdsfrågan anförde tingsrätten bl. a. följande.

Enligt ett s.k. § 7-intyg uppvisar S.A. inga tecken på psykisk sjukdom. Hans mycket envetna och konsekvent framförda påstående om sin dubbelgångare väcker visserligen farhågor, men sammantaget finns inte anledning att ge S.A. någon psykiatrisk särställning.

S.A. har nu fällts till ansvar för flera allvarliga brott. Med hänsyn till hur han har betett sig under huvudförhandlingen, är det inte svårt att förstå att han har en förmåga att injaga fruktan hos de personer som har blivit utsatta för hans aggressivitet, även om han hittills i huvudsak har stannat vid ett hotfullt beteende. Som försvårande omständighet framstår dock hans inträngande hos målsäganden L.K., där han har kunnat räkna med att andra familjemedlemmar kunde befinna sig eller som här en underårig. Målsäganden R.L.J. och J-E.L. har vidare som mest påfrestande uppgett förhållandet att de tre minderåriga barn som tidvis bor hos dem, vägrade vidare boende, särskilt efter det att S.A. hade kommit tillbaka och på nytt krossat ett fönster i bostaden. Mot denna bakgrund och med hänsyn till brottens sammanlagda straffvärde framstår fängelse som den enda påföljden.

Svea hovrätt

S.A. överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet i de delar han förnekat brott. Vad gäller ett åtal för grov stöld yrkade S.A. att den gärningen skulle bedömas som stöld. I vart fall yrkade S.A. att hovrätten skulle döma honom till en icke frihetsberövande påföljd. Åklagaren bestred ändring.

Hovrätten (hovrättsråden Bertil Ahnborg och Marianne Wasteson, referent, adjungerade ledamoten Peter Bengtsson samt nämndemännen Evy Hellberg Frelin och Mats Ericson) ogillade i dom den 11 december 2008 ett åtal för grov stöld och dömde i stället beträffande den gärningen för skadegörelse samt gjorde en rubriceringsändring i ett fall av olovlig körning.

I påföljdsfrågan anförde hovrätten följande.

S.A. fälls nu till ansvar för misshandel, försök till misshandel, olaga tvång, hemfridsbrott, tillgrepp av fortskaffningsmedel, två fall av skadegörelse, övergrepp i rättssak vid två tillfällen, tre fall av olovlig körning (varav två grova brott) samt ringa narkotikabrott.

Skriftlig utredning angående S.A:s personliga omständigheter

I hovrätten har inhämtats dels ett läkarintyg enligt 7 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m., dels en rättspsykiatrisk undersökning.

Till skillnad från det läkarintyg som inhämtades vid tingsrätten var bedömningen i det läkarintyg som hovrätten infordrade att det kunde misstänkas att S.A. led av en allvarlig psykisk störning vid gärningstillfällena och vid undersökningstillfället samt att det fanns skäl för rättspsykiatrisk undersökning för ställningstagande till frågan om fängelseförbud enligt 30 kap. 6 § brottsbalken samt till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § brottsbalken, med eller utan särskild utskrivningsprövning.

I det rättspsykiatriska utlåtandet bedöms sammanfattningsvis att S.A. har begått de åtalade gärningarna under påverkan av en allvarlig psykisk störning, att han vid tiden för undersökningen har en psykisk störning som till sin grad ej är en allvarlig psykisk störning, att han till följd av sitt psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt ej har behov av psykiatrisk vård som är förenat med frihetsberövande och annat tvång samt att det därmed ej finns medicinska förutsättningar att överlämna S.A. till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § brottsbalken.

I det rättspsykiatriska utlåtandet skrivs vidare bl.a. följande. S.A. har sedan flera år tillbaka en väldokumenterad förstämningssjukdom, en bipolär affektiv sjukdom med såväl hypomana/maniska som depressiva symptom. Diagnosen är bipolär affektiv sjukdom typ I (manodepressiv sjukdom), senaste episod hypomani. S.A. har sedan 2000 behandlats med stämningsstabiliserande läkemedel, från 2003 med litium. Det är noterbart att S.A. i perioder slarvat med sin behandling och att han då insjuknat i framför allt hypomani efter ett antal veckor. Det bedöms även vid tidpunkten för de åtalade brotten ha förelegat ett hypomant/maniskt tillstånd med minskat sömnbehov, försämrat omdöme, benägenhet för överilade beslut, lättväckt aggressivitet och bristande förmåga till rationellt tänkande. Det torde föreligga ett kausalsamband mellan brotten och det psykiska tillståndet. Det är dock noterbart att S.A., när han begick brotten, hade varit utan litium åtminstone ett par månader. Han hade mot bättre vetande slarvat med intaget av den förebyggande läkemedelsbehandlingen och var även vid åtminstone ett brottstillfälle alkoholpåverkad och uppvisade positivt blodprov för amfetamin. Det är undersökningsteamets bedömning att S.A. begått de åtalade gärningarna under inflytande av en bipolär affektiv sjukdom i hypoman/manisk fas. Syndromet är till sin art i rättspsykiatriska sammanhang att uppfattas som en allvarlig psykisk störning, där det dock för S.A:s del bör noteras att han trots kunskapen om riskerna med att utsätta pågående profylaktisk behandling ej skött sin medicinering och även varit påverkad av alkohol och droger vid något brottstillfälle. Vid tidpunkten för den rättspsykiatriska undersökningen befann sig S.A. i neutral grundstämning efter det behandling återinsatts och det föreligger inga förutsättningar för sluten rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § brottsbalken. Det samlade undersökningsteamet är enigt i sin bedömning att S.A. begått de åtalade gärningarna under inflytande av en allvarligt psykisk störning, som i viss utsträckning kan vara självförvållad genom utsättande av förebyggande läkemedelsbehandling och intaga rusmedel, att den psykiska störningen vid undersökningstillfället efter insättande av adekvat behandling ej till sin grad längre är allvarlig och att det inte föreligger förutsättningar för sluten rättspsykiatrisk vård. Om straffvärdet så medger föreslår undersökningsteamet skyddstillsyn med föreskrifter om fortsatt psykiatrisk öppenvård.

Av socialutredningen framgår bl.a. att det för att minska risken för återfall är av vikt att S.A. sköter sin medicinering och avhåller sig från alkoholkonsumtion. Enligt psykologutredningen bedöms en kontakt med den psykiatriska vården vara angelägen och det är önskvärt att denna inkluderar en samtalskontakt i syfte bl.a. att underlätta för S.A. att finna ett förhållningssätt till sin problematik och finna strategier för att bättre hantera denna.

Ny lagstiftning per den 1 juli 2008

Samtliga brott som S.A. nu döms för, utom den olovliga körningen enligt åtalet i domsbilaga 2, begicks efter den 1 juli 2008 då den nya lydelsen av 30 kap. 6 § brottsbalken och den ändrade utformningen av 29 kap. 3 § brottsbalken trädde i kraft. Brottsligheten som begåtts efter nämnda datum är helt styrande för påföljdsval och straffmätning och domstolen har att tillämpa angivna bestämmelser i dess nya lydelser. Det tidigare fängelseförbudet i 30 kap. 6 § brottsbalken har nu ersatts med en presumtion för att annan påföljd än fängelse ska väljas när brott begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning. I första hand ska en annan påföljd än fängelse väljas och fängelse får ådömas endast om det finns synnerliga skäl härför. Härvid ska rätten beakta om brottet har ett högt straffvärde (ett riktvärde om fyra år har angetts i förarbetena, prop. 2007/08:97 s. 23 f.), om den tilltalade saknar eller har ett begränsat behov av psykiatrisk vård, om den tilltalade i anslutning till brottet själv har vållat sitt tillstånd genom rus eller på något annat liknande sätt, samt omständigheterna i övrigt. Vid övervägande av om synnerliga skäl för fängelse föreligger ska en helhetsbedömning göras av nyss nämnda specifika förhållanden och av övriga omständigheter som är relevanta för straffmätning och påföljdsval. Fängelseförbudet kvarstår om den tilltalade till följd av en allvarlig psykisk störning har saknat förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt, dock inte om den tilltalade i anslutning till gärningen själv vållat sin bristande förmåga genom rus eller på något annat liknande sätt. För en person som i och för sig faller in under det absoluta fängelseförbudet, men som själv vållat sitt tillstånd i anslutning till gärningen ska en prövning göras av om det föreligger synnerliga skäl för fängelse (prop. 2007/08:97 s. 28). Omständigheten att den tilltalade själv vållat sitt tillstånd i anslutning till gärningen ska tala för fängelse oberoende av straffvärdet (prop. 2007/08:97 s. 24). Vållandet ska åtminstone ha skett av oaktsamhet. Det innebär att det ska vara fråga om frivillig förtäring, medicinering eller dylikt och att den till talade ska ha haft anledning att räkna med sin psykiska reaktion. Beroende på omständigheterna kan även ett tillstånd som utlösts av att den tilltalade avbrutit föreskriven medicinering anses självförvållat. För att tillståndet ska anses vara självförvållat krävs att det är direkt föranlett av ett förfarande som den tilltalade med vetskap om sitt sätt att reagera borde ha avstått ifrån. (Prop. 2007/08:97 s. 39.) Lagstiftningsreformen syftar sammantaget till att öka flexibiliteten vid påföljdsbestämningen och därigenom skapa större utrymme för proportionalitetsbedömningar i vissa fall samtidigt som den enskildes behov av vård ska beaktas.

Kompletterande utredning rörande S.A:s psykiska tillstånd

Under huvudförhandlingen har ansvarig undersökningsläkare för det rättspsykiatriska utlåtandet, överläkaren och specialisten i psykiatri och rättspsykiatri, Svend Otto Fredriksen, hörts på rättens initiativ, främst i syfte att utröna dels vilken insikt S.A. till följd av den psykiska störningen haft om gärningarnas innebörd och hans förmåga att anpassa sitt handlande efter en sådan förståelse, dels i vilken omfattning han genom eget handlande vållat sin psykiska störning vid gärningstillfällena.

Av undersökningsläkarens uppgifter har bl.a. följande framkommit. Det maniska tillstånd som S.A. befann sig i vid gärningstillfällena innefattade förhöjd självkänsla, hyperaktivitet, rastlöshet, tankeflykt och hämningslöshet samt vidare minskad förmåga till koncentration och impulsstyrning. Till följd härav insåg han inte konsekvenserna av sina handlingar. Behandlingen med litium hade en förebyggande effekt som avsevärt minskade humörsvängningarna, men den gjorde honom inte helt symptomfri. Han upplevde således svängningar i stämningsläget även när han medicinerade med litium, även om han inte tappade insikten om sina handlingars konsekvenser på samma vis som utan föreskriven medicin. Innan han slutade medicinera var han på väg in i en hypoman fas och detta tillstånd satte ned hans omdöme och påverkade hans beslut att upphöra med medicinintaget, eftersom han i det tillståndet förmodligen uppfattade sig själv som frisk och utan behov av medicinering. Han slarvade då även med läkarkontakt, vilket också kan ha att göra med hans lättare hypomana tillstånd, som alltså uppkommit trots intaget av litium.

Hovrättens bedömning

S.A. har begått de brott han nu döms för under inflytande av allvarlig psykisk störning. Hovrätten finner inte att han hör till den kategori mest psykiskt störda för vilka ett - i princip - absolut fängelseförbud föreligger enligt 30 kap. 6 § andra stycket brottsbalken. Han har dock till följd av sin psykiska störning haft en starkt nedsatt förmåga att inse gärningarnas innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt och hänsyn härtill ska i mildrande riktning tas vid bedömningen av straffvärdet enligt 29 kap. 3 § första stycket 2 brottsbalken. Straffvärdet av den samlade brottsligheten kommer därmed enligt hovrättens bedömning att understiga ett år och utgör därför inte i sig ett skäl för fängelse, vilket däremot arten av stor del av brottsligheten (misshandeln, det olaga tvånget och övergreppen i rättssak) gör. Kombinationen av det ändå relativt höga straffvärdet och förekomsten av artbrottslighet talar, normalt sett, starkt för ett fängelsestraff. I S.A:s fall krävs det dock mot bakgrund av att brotten begåtts under allvarlig psykisk störning, synnerliga skäl för att döma till fängelse. Vid den bedömningen är det enligt hovrättens mening, särskilt mot bakgrund av att S.A. i dag har ett förhållandevis begränsat behov av psykiatrisk vård, av avgörande betydelse om S.A:s tillstånd vid gärningarna kan läggas honom själv till last såsom självförvållat. I denna del konstaterar hovrätten att S.A:s beslut att upphöra med föreskriven medicinering mot sina långvariga psykiatriska problem starkt bidrog till hans tillstånd vid gärningarna och att tillståndet i ett sådant fall, beroende på omständigheterna, kan anses som självförvållat. Vidare har han vid ett av gärningstillfällena berusat sig med alkohol och amfetamin innan brotten begicks. I S.A:s fall har emellertid framkommit att hans beslut att avsluta medicineringen påverkats av hans sjukdomssyndrom i sig och hovrätten kan därför inte lägga honom sådan oaktsamhet till last som torde krävas för att tillståndet kan vara självförvållat. När han intog alkohol och amfetamin innan gärningarna i åtalspunkterna 2-5 utfördes, var hans psykiska störning redan allvarlig. Vid en helhetsbedömning av omständigheterna finner hovrätten därmed att synnerliga skäl för fängelse inte föreligger och S.A. ska därför ådömas en annan påföljd.

S.A. är i behov av övervakning och därtill psykiatrisk vård med samtalskontakt för att undvika återfall i brottslighet och komma till rätta med sina psykiatriska problem. Hovrätten finner därmed att skyddstillsyn med föreskrifter om sådan vård är den lämpligaste påföljden. Tingsrättens påföljdsbestämning ska därför ändras på så sätt.

Hovrätten bestämde, med tillämpning även av 29 kap. 3 § första stycket 2 brottsbalken, påföljden till skyddstillsyn med föreskrift för S.A. att underkasta sig den psykiatriska vård som Kriminalvården, Frivården i samråd med läkare bestämmer,

Hovrättens dom meddelad: den 11 december 2008.

Mål nr: B 6993-08.

Lagrum: 29 kap. 3 §, 30 kap. 6 § och 31 kap. 3 § brottsbalken.

Litteratur: Prop. 2007/08:97.

Prop. 2007/08:97
Litteratur:
Prop. 2007/08:97

Rättsfall från hovrätterna
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2008-12-11

Målnummer:
B6993-08