Hinder p.g.a. res judicata har ansetts föreligga mot att ta upp yrkande om skadestånd för egendoms värde till prövning när frågan om skyldighet för svaranden att utge egendomen ogillasts i tidigare dom.

Hudiksvalls tingsrätt

B.B. inkom den 21 december 2006 med stämningsansökan gentemot Edsbyns Hyvleri Aktiebolag - nedan bolaget - vari han yrkade att bolaget skulle förpliktas att till honom utge skadestånd med 30 435 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämningsansökan. Som grund för och utveckling av sin talan anförde B.B. i huvudsak följande. Han har tidigare varit anställd hos bolaget. Under anställningstiden påbörjade han byggnation av en stuga på bolagets område och han har i samband därmed haft egendom som tillhör honom stående inom detta område. Han avskedades den 19 augusti 2004 och har därefter inte haft tillträde till arbetsplatsen. Egendomen bestod då han avskedades av åtta väggblock till en stuga, 40 golvåsar, fyra takstolar, en takås samt en bunt takplåt, som tillsammans utgjorde delar av en stuga. Han har efter avskedandet hos bolaget begärt att få hämta ut sin egendom, men nekats detta. Då bolaget har haft besittning av egendomen, men inte äganderätten till densamma, har det varit skyldigt att vårda egendomen. Bolaget har uppgivit att egendomen inte längre finns i bolagets besittning, vilket innebär att det brustit i sin vårdplikt. Bolaget är därigenom skadeståndsskyldigt gentemot honom med det yrkade beloppet.

I svaromål yrkade bolaget i första hand att tingsrätten skulle avvisa käromålet på grund av res judicata. I andra hand yrkade bolaget att käromålet skulle ogillas. Till grund för och utveckling av invändningen om rättegångshinder anförde bolaget följande. Avskedandet av B.B. har varit föremål för rättslig prövning i Arbetsdomstolens dom den 22 mars 2006. I målet hos Arbetsdomstolen har B.B., i samband med yrkandet om ogiltigförklaring av avskedet, yrkat utfående av egendom som han påstod fanns på bolagets område och som tillhörde honom. Arbetsdomstolen har i sin dom prövat frågan om B.B. hade egendom tillhörig honom på bolagets område och funnit att B.B. inte styrkt att så var fallet. B.B:s yrkande ogillades därför i denna del. Frågan är således avgjord genom lagakraftvunnen dom.

B.B. bestred att grund för avvisning förelåg och anförde därvid följande. Med hänvisning till att nya omständigheter kommit fram vid huvudförhandlingen i Arbetsdomstolen har han rätt att få saken prövad i en ny rättegång. Arbetsdomstolen har i sin dom prövat rätten att utfå viss preciserad egendom och inte frågan om rätten att utfå skadestånd, en s.k. surrogatprestation. Arbetsdomstolens dom har därför ingen rättskraft i ett efterföljande skadeståndsmål.

Tingsrätten (rådmannen Christina Brohlin) anförde i slutligt beslut den 20 augusti 2007 följande.

SKÄL

Av handlingarna i målet framkommer att B.B. i Arbetsdomstolens mål med nummer 37-05 mot bolaget framfört yrkande om att utfå till honom hörande egendom bestående av åtta väggblock till en stuga, 40 golvåsar, fem takstolar, en takås samt en bunt takplåt. Bolaget har vid Arbetsdomstolen bestritt att någon egendom tillhörande B.B. funnits på bolagets område. Arbetsdomstolen har prövat kärandens yrkande men ogillat detsamma på den grunden att käranden inte förmått att framföra bevisning om huruvida till honom hörande egendom funnits på bolagets område. Yrkandet om utfående av egendomen och yrkandet om skadestånd är alternativa och ekonomiskt likvärdiga. Det nu framställda yrkandet om skadestånd omfattas av den rättskraft som Arbetsdomstolens dom har och det föreligger hinder enligt 17 kap 11 § tredje stycket rättegångsbalken för tingsrätten att uppta målet till prövning.

SLUT

Tingsrätten avvisar kärandens talan.

Hovrätten för Nedre Norrland

B.B. överklagade tingsrättens beslut och yrkade att tingsrättens beslut om avvisning måtte undanröjas och att målet skulle återförvisas till tingsrätten för prövning i sak.

Som grund för yrkandet anförde B.B. följande. Det föreligger inte något hinder enligt 17 kap. 11 § tredje stycket rättegångsbalken mot att ta upp målet till prövning. I första hand görs gällande att Arbetsdomstolen inte har prövat den fråga som nu är föremål för prövning, nämligen om bolaget har brustit i sin vårdplikt av hans egendom och därigenom ådragit sig skadeståndsskyldighet gentemot honom. Arbetsdomstolen har endast prövat frågan om den aktuella egendomen fanns i bolagets besittning vid tidpunkten för avgörandet. Arbetsdomstolen har inte prövat frågan om egendomen tidigare funnits i bolagets besittning. I andra hand görs gällande att yrkandet om skadestånd och det tidigare yrkandet om utfående av egendomen inte är alternativa och ekonomiskt likvärdiga.

Till utveckling av förstahandsgrunden anförde B.B. sammanfattningsvis följande. Det som yrkades i Arbetsdomstolen var utfående av egendom. Frågan om att i stället begära skadestånd, en s.k. surrogatprestation, har aldrig prövats av domstolen och Arbetsdomstolens dom har ingen rättskraft i ett efterföljande skadeståndsmål.

Beträffande andrahandsgrunden anförde han följande. Yrkandet om utfående av egendomen är inte alternativt eftersom han i Arbetsdomstolen ville ha ut just den stuga som han själv börjat bygga och inte enbart en ekonomisk kompensation. Yrkandet är inte heller ekonomiskt likvärdigt eftersom den delvis färdigställda byggnaden representerar ett betydligt större ekonomiskt värde än enbart anskaffningsvärdet av materialet, med hänsyn till kostnaden för allt det arbete som han och hans medhjälpare lagt ned på anskaffandet av materialet och byggandet av stugan.

Hovrätten avgjorde målet utan att höra motparten.

Hovrätten (hovrättsråden Ola Pettersson och Anders Erlman samt tf. hovrättsassessorn Hanna Hjorth, referent) meddelade prövningstillstånd och anförde i slutligt beslut den 29 november 2007 följande.

SKÄL

Enligt 17 kap. 11 § första stycket rättegångsbalken äger dom rättskraft såvitt därigenom avgjorts den sak, varom talan väckts. Enligt 17 kap. 11 § tredje stycket rättegångsbalken får fråga som sålunda avgjorts ej ånyo upptagas till prövning. Den rättskraftiga domen utgör alltså hinder mot en sådan rättegång och den nya talan skall avvisas på grund av rättegångshinder (res judicata).

I doktrinen har olika uppfattningar framförts i frågan huruvida den situation som här är aktuell innebär att res judicata föreligger. Ekelöf har angående denna frågeställning anfört följande. "Antag att käranden i processen nr 1 yrkat att svaranden måtte förpliktas att återlämna en sak, som han haft till låns, samt i processen nr 2 att svaranden måtte förpliktas ersätta sakens värde. Om det första käromålet ogillats därför att svaranden ej längre har saken i sin besittning, har domen ingen rättskraft i skadeståndsmålet" (Ekelöf, Rättegång III, 6 uppl., s. 143 f). Samma uppfattning har framförts även av andra (se bl.a. Lindell, Civilprocessen, 1:a upplagan s. 313 och Lehrberg, Process-gemenskap s. 361 och 379). Roberth Nordh har å andra sidan, med argument som för hovrätten framstår som övertygande, anfört att han finner ståndpunkten svår att förena med Högsta domstolens avgöranden och att det måste stå klart att en senare talan om en surrogatprestation skall avvisas p.g.a. res judicata (Nordh, Olika rättsföljder, SvJT 2001 s. 662 f). Även Bengt Lindell synes efter Högsta domstolens avgörande NJA 1999 s. 520 ha ändrat uppfattning i frågan (se Lindell, Civilprocessen, 2:a upplagan, s. 307).

I det nyss nämnda avgörandet fann Högsta domstolen att reglerna i 17 kap. 11 § rättegångsbalken inte kräver mer än att samma rättsföljd inte skall bli föremål för två rättegångar och att behovet av en klar och lättillämpad regel med skärpa talar för att den negativa rättskraften begränsas till yrkanden som avser samma rättsföljd eller avser en rättsföljd som är alternativ och ekonomiskt likvärdig. Visserligen har ett yrkande om skadestånd för förlorat gods en annan karaktär än ett yrkande om utfående av godset. Yrkandena om skadestånd respektive utfående är emellertid alternativa såtillvida att den som väljer det ena samtidigt väljer bort det andra. Av handlingarna i målet framgår att B.B. redan i samband med handläggningen i Arbetsdomstolen måste ha fått klart för sig att bolagets uppfattning var att det omtvistade godset inte fanns i dess besittning. Mot bakgrund härav framstår det som rimligt att kräva att B.B. i en och samma rättegång hade tagit ställning till om det alternativa yrkandet där borde ha framställts. Hovrätten ansluter sig vidare till tingsrättens bedömning att yrkandena om utfående av godset respektive yrkandet om skadestånd är att anse som ekonomiskt likvärdiga.

Mot bakgrund av vad som ovan anförts föreligger hinder på grund av res judicata mot att ta upp målet till prövning. Tingsrättens avvisningsbeslut skall därför stå fast.

SLUT

Hovrätten fastställer tingsrättens beslut.

Hovrättens beslut meddelat: den 29 november 2007.

Mål nr: Ö 930-07.

Lagrum: 17 kap. 11 § tredje stycket rättegångsbalken.

Rättsfall: NJA 1999 s. 520.

Litteratur: Ekelöf, Rättegång III, sjätte upplagan; Lindell, Civilprocessen, första och andra upplagan; Lehrberg, Processgemenskap; Nordh, Olika rättsföljder, SvJT 2001 s. 662 f.

Ekelöf, Rättegång III, sjätte upplagan; Lindell, Civilprocessen, första och andra upplagan; Lehrberg, Processgemenskap; Nordh, Olika rättsföljder, SvJT 2001 s. 662 f
Litteratur:
Ekelöf, Rättegång III, sjätte upplagan; Lindell, Civilprocessen, första och andra upplagan; Lehrberg, Processgemenskap; Nordh, Olika rättsföljder, SvJT 2001 s. 662 f

Rättsfall från hovrätterna
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2007-11-29

Målnummer:
Ö930-07