En jägare har skadeskjutit en älg inom eget jaktområde och därefter spårat älgen in på annans jaktområde och där avlivat den. Fråga om jägaren, trots vissa åtgärder, har gjort sig skyldig till brott mot jaktlagen genom att inte fullgöra den underrättelseskyldighet gentemot jakträttshavare eller andra som följer av 28 § andra stycket jaktlagen (1987:259). Frågan har besvarats jakande.

Östersunds tingsrätt

Åklagaren åtalade S.G.S. för brott mot jaktlagen enligt följande gärningsbeskrivning: S.G.S. har den 15 oktober 2004 vid jakt i trakten av Viggesågen i Bergs kommun påskjutit och skadat en älg. S.G.S. har sedan spårat och avlivat älgen in över andras jaktområden. Älgen fälldes sedan inom Östra Svartåsens jaktområde. S.G.S. har uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåtit att snarast underrätta jakträttshavaren, markägaren eller polismyndigheten om att den skadade älgen tagit sig in på deras jaktområde. Först den 3 november, efter att polisanmälan angående den aktuella jakten gjorts, har jaktlaget kontaktats av S.G.S.

S.G.S. förnekade brottslig gärning. Han vitsordade de faktiska omständigheterna men gjorde gällande att han inte handlat genom uppsåt eller grov oaktsamhet. För det fall tingsrätten skulle finna att den gärning som S.G.S. kunde läggas till last var brottslig hävdade S.G.S. att den skulle ses som ringa och icke straffbar.

S.G.S. uppgav vid förhör bl.a. följande: Han började jaga under aktuell fredagsförmiddag och fortsatte jakten även på eftermiddagen. Hans hund fick vittring på älg och det blev skall. Sent på eftermiddagen, efter 17-tiden, sköt han ett skott men älgen kom undan. Han märkte ut skottplatsen och upptäckte blod där. Då han förstod att älgen var skadeskjuten fortsatte han jakten och passerade rågången till Östra Svartåsens jaktmarker. Det blev mörkt och jakten drog ut på tiden, men slutligen lyckades han fälla älgen med två skott. Han kontaktade åter H.M., medlem i jaktlaget, och meddelade att han hade fällt älgen men att han inte visste exakt var han befann sig. Han gick sedan ett antal kilometer nedströms en å tills han hittade sina jaktkamrater, som väntade på en väg. Diskussion uppkom om vem som var markägare. Vid 21.30-tiden ringde han SCA då han misstänkte att han hade befunnit sig på deras mark, men utifrån de beskrivningar han gav kunde SCA inte fastställa huruvida detta antagande var riktigt eller ej. Han bytte kläder i jaktkojan och ringde därefter U.S., hundförare i SCA, för att förhöra sig närmare om saken, men denne var osäker på förhållandena och gav telefonnumret till H.H., som han ringde upp kl. 21.45. H.H. uppgav att det var kommunens mark. På kvällen anslöt sig jaktledaren S-G.J. Under lördagen beslutade jaktledaren att de skulle köra fram älgen och ta kontakt med "kommunjägarna". H.M:s son fick i uppdrag att besöka "kommunjägarnas" förläggning, men dessa var inte där och förläggningen var igenbommad. Ytterligare en gång, under eftermiddagen, försökte hans jaktlag komma i kontakt med "kommunjägarna". H.M. åkte till deras förläggning men fann inga människor där. Själv stannade han kvar i jaktkojan då han hade tänkt fortsätta jaga under söndagen. Då de under lördagen passerade rågången som markerade kommunens mark var hans jaktlagsmedlemmar säkra på att det var på kommunens jaktmark som älgen hade fällts. De kom överens om att S-G.J. skulle kontakta jaktlaget på kommunens mark angående den fällda älgen. - När han vid ett tillfälle den 2 november befann sig på sammanträde hållet av kommunstyrelsen i Bergs kommun berättade en ledamot om aktuell polisanmälan och visade på en karta var den polisanmälda jakten hade företagits. Då förstod han att det rörde sig om samma jakt som han själv varit inbegripen i. Han blev överraskad av att saken ännu inte hade blivit utagerad. Vid detta tillfälle försökte han ringa till S.S., men då han inte kunde komma i kontakt med honom ringde han polisen. Han är väl införstådd med innebörden av 28 § jaktlagen men hävdar samtidigt att det föreligger viss diskrepans mellan teori och praktik på så sätt att olika jaktlag allt som oftast kommer överens med varandra i efterhand när ett djur blivit påskjutet i ett område och därefter fällts i ett annat jaktområde. Att i dylika situationer ringa till polisen tillhör ovanligheterna. För det mesta brukar jaktlagen sköta saker och ting efter samförstånd och ömsesidiga kontakter med varandra.

S-G.J. uppgav vid vittnesförhör i huvudsak följande. Han är jägare och jaktledare för ett jaktlag i Nyboda. Han anslöt till den i målet aktuella jakten under fredagskvällen och fick då information om att S.G.S. hade spårat en älg, skadeskjutit den och förföljt den för att slutligen avliva den. Han visste inte på vems mark älgen hade fällts. Han talade med H.H. och S.G.S. per telefon och av den information han fick av dessa drog han slutsatsen att älgen hade fällts på kommunens jaktmark. Han hade en muntlig överenskommelse med L.D., som hade kontrakt på kommunmarken, att utan kontakt med denne avliva djur som hade tagit sig över på dennes mark efter påskjutning. Älgen hämtades under lördagen och på kvällen samma dag ringde han L.D. men fick inget svar. Både under lördag förmiddag och eftermiddag kontrollerade hans jaktlag om någon av "kommunjägarna" eller "stockholmarna" som de kallades befann sig i jaktstugorna, men dessa stugor var tomma och igenbommade. Under söndagen försökte han åter sätta sig i kontakt med L.D. utan att lyckas och ringde därefter inte mer till honom. Han har inte upplevt det inträffade som särskilt dramatiskt, då det är ganska vanligt att jägare tar djur som springer över till annans mark. Det var först i efterhand, då han fick höra att polisanmälan hade skett, som han insåg att älgen inte hade fällts på kommunens mark som han och hans jaktlag hade trott.

Tingsrätten (ordförande lagmannen Göran Ingebrand) anförde i dom den 26 oktober 2006:

DOMSKÄL

Det är klarlagt att S.G.S. inte kontaktade jakträttsinnehavarna på den mark där han fällde älgen och att han inte heller meddelade händelsen till polisen. De objektiva rekvisiten för det åtalade brottet är därmed uppfyllda.

Förutsättningen för att utdöma straff i enlighet med 45 § första stycket 4 jaktlagen är vidare att gärningsmannen skall ha handlat med uppsåt eller av grov oaktsamhet. Av vad S.G.S. och S-G.J. har berättat, vilket det inte finns någon anledning att betvivla, är det klarlagt att S.G.S. vid flera tillfällen försökte kontakta de personer som han trodde jagade på den mark där älgen fälldes. Han ringde däremot aldrig polisen. Frågan är hur hans agerande under lördagen och söndagen skall bedömas.

Nuvarande begränsning av det straffbara området för gärningar på jaktlagens område tillkom genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 januari 1995. Dessförinnan var även gärningar som var begångna av oaktsamhet straffbara. Ur förarbetena till jaktlagen (prop. 1994/95:23 s. 67) går att utläsa att kriminalisering skall användas med försiktighet och avse sådana överträdelser där straffsanktionen krävs med hänsyn till gärningens allvar. Särskild återhållsamhet bör iakttas med att straffbelägga oaktsamma förseelser. Vidare sägs att alltjämt kommer ett medvetet åsidosättande av reglerna för jakt samt de svårare fallen av vårdslösa beteenden att omfattas av straffansvar. Den föreslagna inskränkningen tar snarast sikte på de fall där den försumlige trots allt visat vilja att följa regelsystemet men i något avseende misslyckats härmed.

Frågan i målet är om S.G.S:s underlåtenhet att anmäla händelsen till jakträttsinnehavaren eller polisen skall medföra att hans samlade agerande skall bedömas som uppsåtligt eller grovt oaktsamt. Innebörden av regeln i 28 § andra stycket jaktlagen är att markägaren/jakträttsinnehavaren skall underrättas, men att jägaren i stället får underrätta polisen. Ordalydelsen ger vid handen att regeln är tillkommen i jägarens intresse; man kan inte ställa orimliga krav på att jägaren skall leta rätt på markägaren/jakträttsinnehavaren utan ger honom i stället möjligheten att kontakta polisen. I detta fall pågick försöken att nå markägaren/jakträttsinnehavaren under fredag kväll och lördag. S.G.S. lämnade sedan över till jaktledaren att fortsätta dessa kontakter. Detta överensstämmer också med vad som omnämns i naturvårdsverkets föreskrifter. Att någon underrättelse aldrig kom till markägaren/jakträttsinnehavaren får delvis tillskrivas olyckliga omständigheter. S.G.S:s handlande präglas inte av nonchalans eller kan misstänkas ha skett för att dölja verkliga förhållanden. Mot bakgrund av att S.G.S. vid ett flertal tillfällen gjort seriösa försök att sätta sig i kontakt med den som han trodde och sedermera var övertygad om var rätt jakträttsinnehavare respektive markägare och mot bakgrund av hur man från lagstiftarens sida sett på omfattningen av det straffbara området finner tingsrätten inte att S.G.S:s agerande är av sådan beskaffenhet och karaktär att det kan sägas innefatta uppsåt eller grov vårdslöshet. Till denna bedömning bidrar också det faktum att det mellan olika jaktlag finns en väl inarbetad praxis - i och för sig utan lagstöd - att lösa frågor av den här typen sinsemellan. Åtalet skall därför ogillas.

DOMSLUT

Åtalet ogillas.

Hovrätten för Nedre Norrland

Åklagaren överklagade tingsrättens dom och yrkade bifall till åtalet.

S.G.S. bestred ändring.

S.G.S. hördes på nytt och lämnade därvid i allt väsentligt samma uppgifter som vid tingsrätten. På hans begäran förebringades S-G.J:s vittnesmål genom uppläsning ur tingsrättens dom.

Hovrätten (hovrättslagmannen Håkan Lavén, adjungerade ledamoten, f.d. lagmannen Rolf Hammar och hovrättsassessorn Sonja Ahlgren, referent) anförde i dom den 9 maj 2007:

DOMSKÄL

I målet är utrett att S.G.S. i samband med älgjakt den 15 oktober 2004 i trakten av Viggesågen i Bergs kommun skadesköt en älg inom det egna jaktområdet och därefter spårade älgen in på Östra Svartåsens viltvårdsområde och där avlivade älgen. Av 28 § andra stycket jaktlagen följer att en jägare i den situationen är skyldig att se till att jakträttshavaren eller markägaren på det område där älgen avlivats snarast underrättas om det inträffade. Kan dessa nås endast med svårighet får polismyndigheten i orten underrättas i stället. S.G.S. underrättade inte någon av de nu angivna på det sätt som föreskrivs i 28 § jaktlagen och frågan i hovrätten är om hans underlåtenhet i det hänseendet varit uppsåtlig eller grovt oaktsam.

Bestämmelsen i 28 § andra stycket jaktlagen bör ses i belysning av de allmänna reglerna om jakträtt i 10-16 §§ jaktlagen. Av dessa paragrafer följer att det är jakträttshavaren som har ensamrätt att jaga på de egna markerna och i princip också rätt att tillgodogöra sig vilt som dödats på markerna. Bestämmelsen i 28 § första stycket jaktlagen innebär en inskränkning i denna ensamrätt till jakt så till vida att den som jagar på angränsande mark och där skadeskjuter en älg har rätt att spåra älgen in på annans mark och där också avliva älgen. Det är emellertid jakträttshavaren på den mark där älgen slutligen fälls som i allmänhet har rätt att tillgodogöra sig älgen och inte den jägare som spårat och avlivat den. Bestämmelsen om underrättelseskyldighet skall ses mot denna bakgrund. Syftet med den regleringen är att jakträttshavaren på den mark där viltet fällts skall bli informerad om vad som har inträffat för att han skall ha möjlighet att delta i eftersöket och ta till vara det fällda viltet. (Se prop. 1986/87:58 s. 80 f.)

Enligt 28 § andra stycket jaktlagen kan jägaren välja om han vill underrätta jakträttshavaren eller markägaren om att den påskjutna älgen tagit sig in på dennes marker. Det naturliga synes vara att i första hand underrätta jakträttshavaren, eftersom det är denne som normalt förfogar över det fällda viltet. Underrättelsen bör som huvudregel ske innan eftersöket påbörjas. Alternativet att anmäla till polismyndigheten är främst avsett att utnyttjas i den situationen när varken jakträttshavare eller markägare finns tillgängliga i området eller där det krävs en närmare undersökning för att få kännedom om vem som äger marken eller har jakträtten där (se prop. 1886/87:58 s. 81).

Av de uppgifter som S.G.S. lämnat i hovrätten angående jakten framgår följande. Han skadesköt älgen på det egna jaktlagets marker vid 17-tiden på fredagseftermiddagen och spårade den sedan med sin hund över till Östra Svartåsens viltvårdsområde där älgen senare under kvällen påträffades och kunde avlivas. Inom jaktlaget fördes under fredagskvällen en diskussion om vem som var markägare eller jakträttshavare på den mark där älgen hade fällts. Jaktlagets medlemmar var osäkra på hur det förhöll sig och de gjorde därför vissa försök att ta reda på vem som var jakträttshavare. Av den information S.G.S. fick vid olika telefonsamtal under fredagskvällen, bl.a. vid ett samtal med en jaktledare på angränsande jaktmark som tillhörde SCA, drog han och de övriga i jaktlaget slutsatsen att det var på kommunens mark som älgen hade avlivats. Några medlemmar i jaktlaget på kommunens mark kunde dock inte nås under kvällen eller dagen därefter och S.G.S. och de övriga kom då överens om att jaktledaren S-G.J. vid tillfälle skulle kontakta det berörda jaktlaget, vilket emellertid inte skedde. Under lördagen hämtade S.G.S. och hans jaktkamrater älgen i skogen och förde den över till de egna jaktmarkerna. Älgköttet delades senare upp och omhändertogs av S.G.S. och de övriga deltagarna i jaktlaget.

S.G.S. har i hovrätten invänt att han i samband med jakten överlämnade ansvaret för underrättelseskyldigheten enligt 28 § jaktlagen till jaktledaren i hans eget jaktlag, S-G.J. Han har i det hänseendet hänvisat till Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd om administration av jakt efter älg, kronhjort och stora rovdjur m.m. (NFS 2002:19). I 20 § punkten 3 i dessa föreskrifter anges att jaktledaren, "om så behövs, skall fullgöra den underrättelseskyldighet som följer av 28 § andra stycket jaktlagen."

Av allmänna principer för statens normgivning följer att vad riksdagen har beslutat om i lag har företräde framför vad som anges i föreskrifter eller allmänna råd som utfärdats av en myndighet. En jägares skyldigheter enligt 28 § jaktlagen inskränks därför inte av vad som anges i Naturvårdsverkets föreskrifter. Föreskrifter kan inte heller enligt sin ordalydelse anses stå i strid med bestämmelsen i 28 § jaktlagen utan får snarast ses som ett komplement till jaktlagens bestämmelser av innebörd att även jaktledaren i vissa situationer kan behöva vidta åtgärder för att underrättelseskyldigheten fullgörs. Enbart det förhållandet att S.G.S. uppdragit åt S-G.J. att underrätta jakträttshavaren om den skjutna älgen innebär alltså inte att hans eget ansvar för underrättelsen upphör eller minskar.

En annan sak är att en jägare som har underrättelseskyldighet enligt 28 § jaktlagen givetvis inte alltid själv behöver vara den som rent faktiskt informerar berörd jakträttshavare om det inträffade. Har jägaren uppdragit åt någon annan i jaktlaget att ta kontakt med jakträttshavaren måste han emellertid förvissa sig om att uppdraget fullföljs på avsett sätt för att han skall undgå ansvar. De eventuella fel eller brister som förekommer i underrättelsen faller i princip tillbaka på den ansvarige jägaren.

Även om S.G.S. och de övriga i jaktlaget gjort vissa försök att ta reda på vem som var jakträttshavare på den mark där älgen avlivades framstår inte dessa åtgärder som särskilt verkningsfulla och seriöst inriktade på att verkligen reda ut sakförhållandena. Att med ledning enbart av uppgifter per telefon från personer som inte deltagit i jakten och som inte heller har närmare kännedom om de aktuella jaktmarkerna söka fastställa vem som är rätt jakträttshavare ter sig äventyrligt. Det är också förvånande att S.G.S., som har en framträdande position inom Jägarförbundet och som har jagat länge i området, inte själv har sådana kontakter att han kan ta reda på vem som är jakträttshavare på mark som gränsar till hans egna jaktmarker. Under alla förhållanden borde S.G.S. - så länge han inte fått bekräftat vem som var markägare eller jakträttshavare - inte ha förlitat sig på de tämligen osäkra uppgifter som han fick i telefon utan i stället på ett mer grundligt sätt sökt ta reda på vem som ägde marken och hade jakträtten där. Ett alternativ hade varit att vända sig till Lantmäterimyndigheten som har uppgifter om fastigheternas ägarförhållanden. Ett annat alternativ hade varit att i enlighet med vad som anges i 28 § jaktlagen underrätta polismyndigheten. Det framstår som särskilt anmärkningsvärt att S.G.S. och de övriga i jaktlaget under nära nog tre veckor inte fullföljde försöken att ta kontakt med jakträttshavaren trots att de själva under den tiden tog hand om älgen och delade på köttet.

Vid en samlad bedömning av det anförda finner hovrätten att S.G.S. genom sin underlåtenhet att underrätta markägaren, jakträttshavaren eller polismyndigheten om att en älg avlivats på Östra Svartåsens viltvårdsområde varit grovt oaktsam. S.G.S. skall därför dömas för brott mot jaktlagen. Påföljden bör bestämmas till böter.

DOMSLUT

Med ändring av tingsrättens dom dömer hovrätten S.G.S. enligt 28 § andra stycket och 45 § första stycket 4 jaktlagen (1987:259) för brott mot jaktlagen till 40 dagsböter.

Hovrättens dom meddelad: den 9 maj 2007.

Mål nr: B 1256-06.

Lagrum: 28 § och 45 § 1 st. 4 jaktlagen (1987:259).

Litteratur: Prop. 1986/87:58 s. 80 f; prop. 1994/95:23 s. 67.

Rättsfall från hovrätterna
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2007-05-09

Målnummer:
B1256-06