Åtal har ogillats på grund av att åklagaren inte lyckats motbevisa den tilltalades påstående om att han handlat i nödvärn. Målsägandens skadeståndstalan har dock delvis bifallits eftersom den tilltalade inte har lyckats styrka att målsäganden varit medvållande.


Lagrum:
24 kap. 1 § brottsbalken (1962:700); 6 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207)

Helsingborgs tingsrätt

Åklagaren åtalade A.S. för misshandel enligt följande gärningsbeskrivning: A.S. har den 3 november 2003 på Karl X Gustavs gata i Helsingborg uppsåtligen tillfogat J.E. smärta, svullnad och blodvite samt ögonbottenfraktur genom att utdela flera knytnävsslag mot huvudet. Den nämnda misshandeln har även medfört att J.E. fallit till golvet och förlorat medvetandet en stund.

Målsäganden biträdde åtalet samt yrkade för egen del skadestånd med 14 580 kr jämte ränta, varav 2 000 kr avsåg ersättning för sveda och värk, 10 000 kr kränkning och 2 580 kr kostnader. Av kostnaderna avsåg 1 200 kr förstörda kläder, 900 kr läkarbesök och 480 kr resor.

A.S. medgav att han tilldelat J.E. två eller tre knytnävsslag men bestred ansvar under invändning att han handlat i nödvärn. Han bestred skadeståndsyrkandet och vitsordade som skäliga belopp 1 000 kr för sveda och värk, 5 000 kr för kränkning samt de yrkade beloppen för läkarbesök och resor, tillhopa 7 380 kr.

Tingsrätten (ordförande rådmannen Dick Peter Hartman) anförde i dom den 10 maj 2005 att åklagaren inte lyckats motbevisa A.S. påstående om att han handlat i nödvärn och ogillade åtalet samt lämnade skadeståndsyrkandet utan bifall.

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Åklagaren överklagade till Hovrätten över Skåne och Blekinge och yrkade att hovrätten skulle döma A.S. för misshandel till fängelse. J.E. biträdde åtalet och yrkade att hovrätten skulle bifalla hans vid tingsrätten förda skadeståndstalan. A.S. bestred ändring.

Hovrätten (hovrättsråden Roberth Nordh och Hanserik Romeling samt tf. hovrättsassessorn Tomas Törnqvist, referent) anförde i dom den 19 oktober 2006:

DOMSKÄL

Skuldfrågan

De vid tingsrätten hörda personerna har hörts på nytt i hovrätten och berättat i huvudsaklig överensstämmelse med sina uppgifter enligt tingsrättens dom, dock att A.S. uppgett att han utdelade två eller tre knytnävsslag. H.E. har hörts under ed. Journalutdrag och fotografier har förebragts. Härutöver har i hovrätten hållits vittnesförhör på åklagarens begäran med G.F. och på A.S. begäran med L.S. och J.B.

A.S. har bestritt ansvar för misshandel under invändning att han handlat i nödvärn sedan J.E. utdelat ett knytnävsslag mot honom och hållit fast honom i kläderna på bröstet.

Av utredningen framgår inledningsvis att A.S. tillfogat J.E. smärta, svullnad och blodvite samt ögonbottenfraktur genom att utdela två eller tre knytnävsslag mot huvudet. Tillräckliga belägg saknas för att detta våld medfört att J.E. fallit till golvet och förlorat medvetandet.

J.E:s och A.S:s uppgifter är motstridiga i frågan om vad som föregick det våld som åtalet avser. H.E. har visserligen uppgett att J.E. inte utdelade något slag mot A.S. Detta får visst stöd av G.F, som omvittnat att A.S. vid deras samtal efter händelsen sagt att han inte visste varför han slog J.E. Det står emellertid klart att händelseförloppet gick snabbt. Det kan mot denna bakgrund inte uteslutas att ett slag från J.E:s sida undgått H.E:s uppmärksamhet. För A.S:s version av händelseförloppet talar också den skada i dennes ansikte som avfotograferats samt uppgifterna från L.S. och J.B. om att A.S. berättat att han angripits av J.E. Det kan alltså ha gått till så som A.S. har berättat. Hovrätten har därför vid bedömningen av åtalet att utgå från att A.S. utdelade knytnävsslagen sedan han själv blivit angripen med ett knytnävsslag och fasthållen av J.E. samt att han därmed hade rätt till nödvärn. Det har framkommit att J.E. så sent som några dagar före händelsen efter narkotikamissbruk tvingats uppsöka sjukhus, att misshälligheter mellan honom och A.S. uppstått i samband med att A.S. varit honom behjälplig efter detta missbruk samt att J.E. tidigare under dagen uppträtt aggressivt mot A.S. Det våld som A.S. brukade i nödvärn kan med hänsyn härtill och till beskaffenheten hos J.E:s angrepp inte anses uppenbart oförsvarligt. Åtalet skall på grund av det anförda ogillas.

Skadeståndsfrågan

J.E. har till grund för skadeståndstalan åberopat den åtalade gärningen och, för det fall A.S. frikänns från ansvar, det förhållandet att A.S. genom att utdela knytnävsslagen uppsåtligen vållat honom de skador som skadeståndet avser. A.S. har till stöd för sitt bestridande anfört att J.E. genom att först angripa honom med ett knytnävsslag och hållit fast honom i kläderna på bröstet varit medvållande till sina skador. A.S. har vitsordat skäligheten av det yrkade skadeståndet i enlighet med vad som antecknats i tingsrättens dom.

Det är ostridigt att A.S. uppsåtligen utdelade de aktuella knytnävsslagen. Vid sådant förhållande är A.S. skadeståndsskyldig gentemot J.E. för personskada och sakskada som han därigenom vållat. Även om det, som framgått ovan, kan ha gått till så som A.S. påstått är bevisläget inte sådant att A.S. har förmått styrka sina uppgifter om medvållande från J.E:s sida. Någon jämkning av skadeståndet kan således inte komma i fråga.

J.E. har beträffande skadorna uppgett att svullnaden i ansiktet gick över efter en månad och att han hade stickningar i näsan i upp till ett halvår. Han har vidare uppgett att byxorna gick sönder när han ramlade över bords- eller soffkanten samt att t-shirten och tröjan blev nedblodade.

J.E. har som enda utredning angående kläderna åberopat sina egna uppgifter och fotografi av byxorna. Detta kan inte läggas till grund för bifall helt eller delvis till skadeståndstalan i denna del. Vad J.E. yrkat i ersättning för sveda och värk framstår som skäligt. Den yrkade ersättningen för läkarbesök och resor till lasarettet har vitsordats som skälig.

Genom utgången i ansvarsdelen är avgjort att A.S. inte gjort sig skyldig till något brottsligt angrepp. J.E. är därför inte berättigad till ersättning för kränkning.

A.S. skall med hänsyn till det anförda utge skadestånd till J.E. med sammanlagt 3 380 kr jämte yrkad ränta därå.

DOMSLUT

Hovrätten ändrar tingsrättens domslut endast på så sätt att hovrätten förpliktar A.S. att till J.E. utge skadestånd med tretusentrehundraåttio (3 380) kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från den 3 november 2003 tills betalning sker.

Hovrättens dom meddelad: den 19 oktober 2006.

Mål nr: B 1335-05.

Lagrum: 24 kap. 1 § brottsbalken; 6 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207).

Rättsfall från hovrätterna
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2006-10-19

Målnummer:
B1335-05