En borgenär har ansökt om att en gäldenär skall försättas i konkurs och har som grund för ansökan åberopat att gäldenären får anses vara på obestånd eftersom denne inte efter betalningsuppmaning betalat en klar och förfallen löneskuld. Under ärendets handläggning i tingsrätten har borgenären ånyo ansökt om att gäldenären skall försättas i konkurs och har till grund för den nya konkursansökningen åberopat en nyuppkommen löneskuld. Hovrätten har funnit att rättegångshinder i form av litispendens föreligger mot att ta upp den andra konkursansökningen till prövning.


Lagrum:
2 kap. 9 § och 16 kap. 2 § konkurslagen (1987:672); 13 kap. 6 § rättegångsbalken (1942:740)

Malmö tingsrätt

Borgenären S.A. ansökte den 9 maj 2006 om att M.S. skulle försättas i konkurs enligt 1 kap. 2 § och 2 kap. 9 § konkurslagen och åberopade som grund för ansökan ett lönekrav hänförligt till mars månad 2006. Den 19 juni 2006 ansökte S.A. ånyo om att M.S. skulle försättas i konkurs enligt samma lagrum och åberopade som grund för ansökan ett lönekrav hänförligt till april månad 2006.

Tingsrätten (rådmannen Ole Riis) avvisade i beslut den 22 juni 2006 den senast inkomna konkursansökningen på grund av processhinder i form av litispendens.

Hovrätten över Skåne och Blekinge

S.A. överklagade beslutet och yrkade att hovrätten skulle upphäva tingsrättens beslut och återförvisa konkursärendet till tingsrätten för fortsatt handläggning.

Hovrätten (hovrättsråden Roberth Nordh, referent, Staffan Anderberg och Hanserik Romeling) anförde i beslut den 21 juli 2006:

SKÄL

S.A har i två vid tingsrätten anhängiggjorda konkursärenden ansökt om att M.S. skall försättas i konkurs. Som grund för sina ansökningar har S.A. anfört att M.S. får anses vara på obestånd eftersom denne inte efter betalningsuppmaning betalat klar och förfallen löneskuld avseende, i den första ansökningen, mars månad 2006 och, i den andra ansökningen, april månad 2006.

Konkurslagen saknar generella regler om rätten för en konkurssökande att ändra sin talan, om litispendens och om rättskraft. Enligt 16 kap. 2 § konkurslagen gäller emellertid i konkursärenden rättegångsbalkens bestämmelser om tvistemål i tillämpliga delar, om inte något annat sägs i konkurslagen.

Av 13 kap. 6 § rättegångsbalken följer att det inte kan inledas en ny rättegång angående en fråga som redan är föremål för rättegång mellan samma parter. Med fråga menas här väsentligen detsamma som med begreppet sak som styrande för rättskraftens utsträckning enligt 17 kap. 11 § första stycket rättegångsbalken. Den bärande tanken kan sägas vara att om rättskraften hos ett avgörande som avslutar rättegången hindrar en part från att senare väcka en viss talan, bör det inte heller vara möjligt att under tiden som rättegången pågår väcka denna talan i en särskild process. I stället finns möjlighet för parterna att i den pågående rättegången införa nytt material, som på grund av principerna om domens rättskraft och litispendens annars inte skulle kunna bli föremål för sakprövning.

Enligt 2 kap. 4 § konkurslagen skall en borgenär vid ansökningen lämna uppgifter om sin fordran och de omständigheter i övrigt på vilka han grundar yrkandet om att gäldenären skall försättas i konkurs. Borgenären är oförhindrad att under konkursärendet - också först i högre rätt - åberopa en annan fordran, än den först uppgivna, till stöd för sin behörighet, se NJA 1982 s. 641 och 1992 s. 627. Denna möjlighet att åberopa en ny fordran får anses följa av 13 kap. 3 § tredje stycket rättegångsbalken (jfr prop. 1975:6 s 169 f). Enligt den bestämmelsen är det inte att anse som en ändring av talan att käranden, utan att saken ändras, åberopar en ny omständighet till stöd för sin talan.

Den rättstillämpning som sålunda vunnit stöd i praxis innebär alltså att den sak ett konkursärende anses angå förblir oförändrad, även om borgenären som grund för sitt yrkande om gäldenärens försättande i konkurs åberopar en annan fordran än den ursprungligen angivna (jfr Palmér och Savin, Konkurslagen, En kommentar s. 2:7). Det framstår då som mest ändamålsenligt att vid tillämpning av 13 kap. 6 § rättegångsbalken också anse att rättegången rör samma fråga, oberoende av vilken fordran som borgenären åberopar. Som S.A. anfört kan, med hänsyn till ordalydelsen i 2 kap. 9 § konkurslagen, visserligen en sådan ordning medföra att en borgenär hamnar i ett sämre läge när det gäller bevisning om gäldenärens obestånd. Detta är emellertid enligt hovrätten inte något som bör påverka bedömningen av om det föreligger rättegångshinder på grund av reglerna om litispendens.

Sammanfattningsvis finner alltså hovrätten att ett åberopande av en annan fordran, än den i ansökningen upptagna, som grund för ett yrkande om gäldenärens försättande i konkurs inte kan ske genom en ny konkursansökan utan endast i det pågående konkursärendet. Tingsrättens beslut att avvisa S.A:s andra ansökan skall därför stå fast.

SLUT

Hovrätten avslår överklagandet.

Hovrättens beslut meddelat: den 21 juli 2006.

Mål nr: Ö 1692-06.

Lagrum: 2 kap. 9 § och 16 kap. 2 § konkurslagen (1987:672); 13 kap. 6 § rättegångsbalken.

Rättsfall: NJA 1982 s. 641; NJA 1992 s. 627.

Litteratur: prop. 1975:6 s 169 f; Palmér och Savin, Konkurslagen, En kommentar s. 2:7.


Litteratur:
Prop. 1975:6 s 169 f; Palmér och Savin, Konkurslagen, En kommentar s. 2:7

Rättsfall från hovrätterna
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2006-07-21

Målnummer:
Ö1692-06