En kvinna har vägrat att efterkomma en domstols förordnande om att vårdnaden om hennes två barn skulle flyttas över till pappan. Kvinnan har hållit barnen gömda i Sverige under sex och ett halvt års tid och på så sätt berövat dem all kontakt med såväl pappan som släkt och vänner. Som skäl för sitt handlande har kvinnan anfört att barnen riskerade att utsättas för sexuella övergrepp av pappan och att hon handlat i nöd. Hovrätten har dömt kvinnan för egenmäktighet med barn, grovt brott, och bestämt påföljden till fängelse.


Lagrum:
7 kap. 4 § första stycket och tredje stycket brottsbalken (1962:700)

Åklagaren åtalade A.E. för bl.a. egenmäktighet med barn, grovt brott, med följande gärningspåstående: A.E. har bl.a. i Östersund och Tranås från den 30 januari 1998, då fadern A.H. interimistiskt tillerkändes vårdnaden om sönerna M och T, obehörigen skilt dem från fadern. Brottet, som pågått till den 11 augusti 2004, är grovt på grund av att A.E. genom brottet omöjliggjort all kontakt mellan fadern och barnen under så lång tid att den i praktiken omfattat hela eller i vart fall största delen av vad de kan minnas av sin tidiga barndom.

A.E. vitsordade de faktiska omständigheterna men bestred ansvar för brott och gjorde gällande att hon haft beaktansvärda skäl för sitt handlande. Om hon ändå skulle dömas för brottet egenmäktighet med barn gjorde hon gällande att detta inte skulle rubriceras som grovt, eftersom hon har haft uppfattningen att A.H. utsatt barnen för sexuella övergrepp och att hon därför handlat med barnens bästa för ögonen.

Åklagaren åberopade målsägandeförhör med A.H. samt handlingar från det vårdnadsmål som förekommit mellan parterna, såsom domar, vårdnadsutredningar och läkarintyg samt handlingar ur en nedlagd förundersökning mot A.H.

Även A.E. hänförde sig sakframställningsvis till olika handlingar ur vårdnadsmålet och handlingar som sammanhängde med den nedlagda förundersökningen. A.E. åberopade vittnesförhör med barnens dagmamma L.M., överläkaren A-L.N., skolpsykologen A.B., läraren M.J., diakonen E.C. samt A.S. från kvinnojouren i Göteborg.

Angående de bakomliggande omständigheterna redovisade tingsrätten i sin dom följande.

Bakgrund

A.E. och A.H. träffades 1990 och flyttade ihop i Umeå efter en kort tids bekantskap. De fick barnen M och T, födda 1991 respektive 1992. De bodde ihop till 1995 då A.E. ville separera. Hon flyttade tillsammans med sönerna till en lägenhet i Umeå. De hade gemensam vårdnad om barnen och A.H. umgicks med dem varannan helg samt en tid också en kväll varje vecka. Förhållandet mellan A.H. och A.E. var tidvis infekterat. Under 1996 planerade A.E. att flytta till Östersund eftersom hon ville komma närmare sina släktingar. Hon uppmanades av företrädare för familjerätten i Umeå, där parterna varit på samtal, att nämna planerna för A.H., men det gjorde hon inte utan han fick reda på flytten genom att hon lämnade ett flyttkort. Barnen var hos A.H. under dels sommaren 1996 under A.H:s semester dels en helg i månadsskiftet augusti-september 1996.

Under hösten 1996 väckte A.E. talan om att få ensam vårdnad om barnen och i december beslöt Östersunds tingsrätt att interimistiskt tillerkänna henne ensam vårdnad om barnen. Samtidigt beslöt tingsrätten att A.H. skulle ha umgänge med pojkarna i närvaro av tredje person. Hovrätten ändrade detta beslut på det sättet att umgänget skulle ske utan närvaro av kontaktperson. A.E. medverkade dock inte till detta umgänge, varför barnen inte träffade A.H. förrän sommaren 1997. Då var barnen hos honom utan närvaro av kontaktperson. I januari 1998 hölls huvudförhandling i målet och i samband med denna förhandling träffade A.H. barnen en kortare stund hemma hos A.E. Genom tingsrättens dom från januari 1998 bestämdes att A.H. skulle få ensam vårdnad om barnen. Domen grundades på att A.E. inte tillät barnen att träffa sin far. Denna dom fastställdes senare av hovrätten. Vid den förhandlingen var inte A.E. närvarande. Sista gången A.H. träffade barnen var i anslutning till tingsrättens huvudförhandling i januari 1998. A.E. försvann därefter med dem.

Under hösten 1995 och under 1996 besökte A.E. vid ett flertal tillfällen läkare, eftersom hon ansåg att sönerna hade blåmärken som berodde på att A.H. hade slagit barnen. Dessa läkarbesök ledde dock aldrig till att någon polisanmälan gjordes. Efter den sista umgängeshelgen i månadsskiftet augusti-september 1996 tyckte A.E. att barnen var förändrade både på det sätt de uppträdde och genom att T var röd i stjärten och senare hade blod i avföringen. Detta föranledde ett besök hos läkare, först på hälsocentralen och senare på Östersunds sjukhus. Iakttagelserna som den läkare som undersökte T gjorde ledde till en anmälan från socialtjänsten mot A.H. för misstänkt sexuellt övergrepp. En förundersökning inleddes, vid vilken båda pojkarna hördes. Genom beslut den 17 december 1996 lades förundersökningen ned. Sedan A.E:s ombud anfört nya omständigheter öppnades förundersökningen igen och nya förhör hölls bl.a. med pojkarna. Båda förhören hölls i närvaro av barnpsykolog. Genom beslut den 29 maj 1997 lades även denna förundersökning ned. Inte i någon av förundersökningarna hördes A.H. eller delgavs han någon misstanke om brott.

Från förhören med A.E. och A.H. antecknade tingsrätten följande.

A.H: Efter separationen framförde A.E. krav på ensam vårdad, men advokaten sa att förutsättningen var att det förekom misshandel eller liknande. A.E. kom då med anklagelser om misshandel. Han märkte inget särskilt, men det förekom att pojkarna jagade och slog varandra med plastsvärd. När A.E. flyttade fick han veta det genom att A.E. lämnat ett flyttkort med den nya adressen. Under helgen i månadsskiftet augusti-september 1996 hände ingenting särskilt. Han minns att barnen var ute och lekte i sandlådan medan han stekte pannkakor. Det hände att de lekte ”nakenfis” och drog i snoppen, men han såg ingenting märkligt i det. A.E. ringde efter helgen och sa att T var röd i stjärten. Han fick sedan inte träffa barnen förrän under sommaren 1997. Sista gången han träffade dem var i samband med tingsrättens huvudförhandling i vårdnadsmålet i augusti 1998. De försvann sedan och han fick ingen information om var de befann sig. Under den första tiden hade han mardrömmar i vilka det hände otäcka saker med barnen. Han trodde först att A.E. och barnen befann sig utomlands men fick senare, efter kanske ett år, reda på att barnen fanns i Sverige och att de mådde bra och gick i skolan.

A.E: Efter att barnen varit hos A.H. under helgen i månadsskiftet augusti-september 1996 var T röd och glansig i stjärten. Hon försökte fråga T vad som hade hänt, men då avbröt M henne och sa att de hade lekt i sandlådan. T uppträdde dessutom märkligt och kissade på sig i sängen. Barnens dagmamma märkte att pojkarna började ägna sig åt sexualiserade lekar på ett sätt som de inte gjort förut. Pojkarna ville inte besöka A.H. Händelsen ledde till att hon besökte läkare och T fick genomgå undersökningar på barnkliniken vid två tillfällen. De informationer hon fick av läkaren tydde på att T varit utsatt för yttre våld. På grund av allt som hänt var hon övertygad om att T varit utsatt för ett sexuellt övergrepp från A.H:s sida. Hon lät därför inte A.H. träffa pojkarna. När domen i vårdnadsmålet kom ansåg hon att hon var tvungen att ”gå under jorden” med pojkarna för att A.H. inte skulle kunna fortsätta att begå sexuella övergrepp mot dem. Hon vistades först en tid i Göteborg och fick hjälp av kvinnojouren. Därefter flyttade hon till Tranås. Hon fick hjälp så att barnen kunde gå i skolan men de förekom inte på klasslistor eller på skolfoton. Själv levde hon under ett annat namn. Hon fick hela tiden hjälp från kvinnojourer och kyrkan på olika sätt. Hon har ställt upp för barnen och ägnat mycket tid åt olika aktiviteter i skolan. Hon har vid olika tillfällen föreslagit att barnen skulle ta kontakt med A.H., men det har de inte velat. Inför den kommande höstterminen hade hon bestämt att barnen skulle leva öppet i skolan och hon hade bokat tid med rektorn för att prata om det.

Östersunds tingsrätt (2004-09-29, rådmannen Göran Ingebrand och nämndemannen Arne Eskilsson) biföll åtalet men bedömde inte brottet som grovt samt bestämde påföljden till villkorlig dom med samhällstjänst 120 timmar. Tingsrätten angav i sina domskäl följande.

Är A.E:s handlande brottsligt?

De faktiska omständigheterna är ostridiga. Det är alltså klarlagt att A.E. skilt barnen från sin pappa trots att det var han som hade vårdnaden om dem och att hon sedan hållit sig själv och barnen dolda för honom ända fram till den 11 augusti 2004. Hon har därigenom gjort sig skyldig till egenmäktighet med barn enligt 7 kap. 4 § brottsbalken. Eftersom A.E. sagt att hon med sitt handlande velat undvika att barnen utsattes för en fara i form av sexuella övergrepp uppkommer fråga om handlandet är straffritt på grund av nöd.

Denna fråga har prövats av Högsta Domstolen i rättsfallet NJA 1993 s. 128. Det fallet avsåg också en kvinna som skilt ett barn från fadern som hade fått vårdanden och till stöd för sitt handlande åberopade att barnet riskerade att utsättas för sexuella övergrepp av fadern. Eftersom de omständigheter kvinnan åberopade till stöd för sin uppfattning redan varit kända för domstolen när vårdnadsfrågan prövades fann Högsta domstolen att utrymmet för att tillämpa nödbestämmelserna på grund av den handlandes egen riskbedömning var mycket ringa och konstaterade att någon nödsituation inte förelegat. A.E:s handlande i detta fall har inte varit straffritt på grund av bestämmelserna om nöd.

Orsakerna till A.E:s handlande

Sedan det konstaterats att A.E:s gärning är brottslig har tingsrätten att ta ställning till om A.E:s handlande är förestavat utifrån vad A.E. ansett vara barnens bästa eller om det haft andra orsaker. Åklagaren har gjort gällande att hon tagit misstankarna om sexuella övergrepp som förevändning för att bryta banden mellan barnen och A.H. Frågan om orsaken till handlandet har betydelse både vid bedömningen av gärningens straffvärde och vid rubriceringen.

Om A.E., som åklagaren påstått, gick under jorden med barnen endast i syfte att bryta kontakten mellan barn och far är detta naturligtvis en försvårande omständighet som höjer gärningens straffvärde. I enlighet med principerna om bevisbördan i brottmål har åklagaren bevisbördan för att det förhåller sig på det sättet och inte på det sätt A.E. själv anfört, nämligen att det var rädslan för sexuella övergrepp som låg till grund för hennes handlande. Beviskravet är detsamma som för övriga objektiva rekvisit, nämligen att det skall vara ställt utom rimligt tvivel att det förhåller sig på det sättet.

Det finns omständigheter i målet som pekar på att A.E. redan kort tid efter separationen agerade på ett sådant sätt att vårdnaden om barnen skulle tillkomma henne ensam. Som framgått i inledningen var hon ofta till läkare på grund av blåmärken som hon ansåg att sönerna hade fått vid besök hos fadern. Misstankarna har uppenbarligen inte bedömts som särskilt starka eftersom någon polisanmälan aldrig gjordes från sociala myndigheters sida. Efter helgen i månadsskiftet augusti-september 1996 övergick anklagelserna om misshandel till anklagelser om sexuella övergrepp.

Detta mål har kommit att handla mycket om misstankarna om sexuella övergrepp och vad som talar för eller emot att sådana skett. Det åligger dock inte tingsrätten att i detta sammanhang göra en prövning av dessa misstankar. Däremot kan konstateras att misstankarna prövats i en förundersökning samt i de tidigare vårdnadsdomarna och att åklagare respektive domstolar kommit fram till att de inte varit av sådan styrka att förundersökning fortsatt genom förhör med A.H. eller att de beaktats i vårdnadsmålet. Dessa omständigheter talar naturligtvis för att A.E. trots insikt om att några övergrepp inte har skett ändå har gått under jorden med barnen och inte låtit dem ha kontakt med fadern.

Vad som kan tala för att A.E. ändå, trots utgången av förundersökningen och i vårdnadsmålet, kan ha haft uppfattningen att sexuella övergrepp skett är vad som framkommit i läkarintyget och vad läkaren uppgav till A.E. om T:s skada. Enligt vad hon berättat vid förhör i detta mål hade hon uppfattningen att T hade en skada i anus som orsakats av yttre våld. Övriga undersökningsfynd talade nämligen inte för att den orsakats av trög mage eller liknande. Inte minst genom att A.E. redan från början haft den mycket bestämda uppfattningen att åtminstone T utsatts för ett sexuellt övergrepp har det sannolikt varit svårt för henne att ta till sig vad som rent objektivt framkommit i utredningen, utan hon har i stället fokuserat sig på sådant som gett stöd för den uppfattning hon hade redan från början. Av samma skäl kan även barnens beteende, som i och för sig kan ha flera orsaker, av A.E. ha bedömts utgöra ytterligare tecken på att övergrepp har skett. Det kan också konstateras att A.E:s sätt att leva, gömd för myndigheter och med stora begränsningar i det dagliga livet, inte minst för barnen i skolan, har inneburit avsevärda påfrestningar och svårigheter för A.E. och barnen. Det faktum att hon ändå under många år valt att leva på det sättet talar i viss mån för att hon själv anser sig ha mycket starka skäl till ett sådant agerande. Att dessa skäl enbart skulle bestå i en allmän motvilja mot och önskan att A.H. inte skulle träffa barnen framstår inte som helt övertygande.

Sammanfattningsvis finner tingsrätten inte visat annat än att A.E. själv ansett att barnen varit utsatta för sexuella övergrepp och att hon därför ansåg att hon handlade utifrån barnens bästa när hon vägrade lämna över barnen till A.H. och höll sig dold för honom och andra.

När det gällde rubriceringen av gärningen uttalade tingsrätten följande.

Vid bedömningen av hur gärningen skall rubriceras skall utgångspunkten sålunda vara att A.E. handlade på ett sådant sätt eftersom hon ansåg det vara till barnens bästa. Situationen är likartad den som förekom i rättsfallet NJA 1993 s. 128. Skillnaden mot det fallet är tiden; i 1993 års fall hölls barnet dolt under två år medan det i detta fall rör sig om en tid av sex och ett halvt år. I 1993 års fall uttalade Högsta domstolen att brottet var allvarligt eftersom all kontakt mellan far och son omöjliggjorts men att det på grund av att moderns handlande förestavades av vad hon ansåg vara barnets bästa ändå inte skulle bedömas som grovt. Vad som anfördes i 1993 års fall om kontakten mellan barn och far gäller i än högre grad i detta fall, eftersom kontakten omöjliggjorts under en ännu längre tid. Gärningen i detta fall har därför ett högre straffvärde.

I kommentaren och förarbetena till den lagändring genom vilken en särskild straffskala för grovt brott tillkom anförs att det kan komma i fråga att bedöma brottet som grovt i de fall då barnet förs till ett annat land, avskärs från all kontakt med sin invanda miljö och den andre föräldern och då bortförandet ligger nära gränsen för ett olaga frihetsberövande. Av vikt vid bedömningen är också vilken inverkan bortförandet och kvarhållandet haft på barnet och hur förhållandet varit med den person som bortfört barnet. En genomgång av praxis visar att i de mål där brottet bedömts som grovt har det uteslutande varit fråga om fall där en förälder - oftast fader - fört barnet till ett annat land och kanske inte ens tagit hand om barnet själv utan överlåtit den faktiska vårdnaden till någon släkting. Påföljden har i sådana fall bestämts till fängelse mellan ett och två år (se t.ex. NJA 1992 s. 566, NJA 1995 s. 269 och RH 2002:24).

I detta fall föreligger inte den situation som i praxis och förarbeten har bedömts som grovt brott. Detta hindrar i och för sig inte att andra omständigheter kan göra att ett brott bedöms som grovt. Enligt tingsrättens bedömning måste den åtalades avsikt med sitt handlande vara av stor betydelse. Enligt den grundläggande regeln om vad som skall påverka en gärnings straffvärde i 29 kap. 1 § 2 st. brottsbalken anges som en av de faktorer som skall påverka straffvärdet den tilltalades avsikter med sitt handlande. Det är ofrånkomligt att bedömningen av straffvärdet också påverkar hur en gärning skall rubriceras, eftersom rubriceringen avgör var på straffskalan en gärning hamnar.

Enligt tingsrättens bedömning föreligger en stor skillnad i straffvärde mellan detta fall och de fall som i praxis hänför sig till grova brott. I detta fall framgår det klart att A.E., bortsett från att hon undanhållit barnen från fadern, har tagit väl hand om dem och att hon har försökt skapa goda förutsättningar för deras välbefinnande samtidigt som hon själv har engagerat sig både i deras verksamhet och för olika aktiviteter i skolan. Även om det för den förälder som berövas tillgången på barnen och för barnen själva inte spelar så stor roll om barnen finns i Sverige eller ett annat land så länge kontakten mellan barn och förälder är helt bruten och den andre föräldern inte ens vet var barnen befinner sig är ändå straffvärdet betydligt lägre för en gärning som innebär att barnen tagits väl om hand av den andre föräldern och där annat inte kan visas än att den föräldern handlar utifrån vad hon tror är bäst för barnen. Det kan också tilläggas att A.H. i vart fall efter någon tid fått besked att barnen befann sig i Sverige och att de mådde bra. Sammanfattningsvis finner tingsrätten att brottet närmar sig gränsen för ett grovt brott, men skall bedömas som ett brott av normalgraden.

Under rubriken Påföljd anförde tingsrätten bl.a:

När det gäller A.E:s personliga förhållanden är hon inte tidigare straffad. Hon har varit sjukskriven under många år sedan hon fått en whiplash-skada 1988, som sedan förvärrats vid en behandlingsskada 1994. Till följd av att hon levt dold har hon haft en ansträngd ekonomisk och psykisk situation. Vissa tecken talar för att hon på slutet känt sig särskilt pressad samtidigt som hon uppgett att hon från och med höstterminen 2004 haft för avsikt att låta barnen leva helt ”öppet” i skolan.

Det brott som A.E. gjort sig skyldig till ligger i närheten av straffminimum för grovt brott. Tingsrätten bedömer straffvärdet till fängelse fem månader. Frågan om artvärdet för egenmäktighet med barn som inte är grovt brott är inte omnämnd i förarbeten eller prövad i överrättspraxis. Med tanke på omständigheterna som redogjorts för ovan gör tingsrätten den bedömningen att gärningen har ett visst artvärde och motiverar ett fängelsestraff, men att detta värde inte är högre än att samhällstjänst kan väljas som påföljd. Eftersom A.E. inte har något behov av övervakning skall påföljden fastställas till villkorlig dom i förening med samhällstjänst. När det gäller antalet timmar skall dessa bestämmas med beaktande av att A.E. suttit häktad under en månads tid. Tingsrätten fastställer antalet timmar till 120 och alternativstraffet till fem månaders fängelse.

Nämndemännen Lillemor Rydow och Rolf Adolfsson var av skiljaktig mening och ansåg att det var klarlagt att A.E. själv förstod att barnen inte varit utsatta för sexuella övergrepp utan att hon själv använde detta argument som en förevändning för att bortföra barnen och avbryta all kontakt mellan barnen och A.H. Med beaktande härav bedömde de brottet som grovt och bestämde påföljden till ett års fängelse.

Åklagaren överklagade tingsrättens dom med yrkande att A.E. skulle dömas för egenmäktighet med barn, grovt brott, och att påföljden skulle bestämmas till fängelse. Åklagaren justerade härvid åtalet så att gärningsbeskrivningen fick följande lydelse:

A.E. har bl.a. i Östersund och Tranås från den 30 januari 1998 då fadern A.H. interimistiskt tillerkändes vårdnaden om sönerna M och T obehörigen skilt dem från fadern. Brottet, som pågått till den 11 augusti 2004, är grovt på grund av att A.E. som föregiven anledning till gärningen uppsåtligen utan grund beskyllt A.H. för att ha utsatt barnen för misshandel och sexuella övergrepp. A.E. har genom brottet omöjliggjort all kontakt mellan fadern och barnen under en så lång tid att den i praktiken omfattat hela eller i vart fall största delen av vad de kan minnas av sin tidiga barndom och därigenom utsatt dem för ett avsevärt lidande.

A.E., som bestred ändringsyrkandet, yrkade anslutningsvis att åtalet skulle ogillas. Hon intog samma ståndpunkt till åtalet som vid tingsrätten. A.H. biträdde åtalet.

Den bevisning som förebringades vid tingsrätten lades fram även i hovrätten; i vissa fall hölls förnyade förhör, medan några vittnesutsagor förebringades genom banduppspelning av tingsrättens förhör. Vidare åberopades åtskillig ny muntlig bevisning i hovrätten, bl. a. vittnesförhör med en läkare, tre socialsekreterare, två systersöner och en väninna till A.E.

Hovrätten för Nedre Norrland (2003-11-14, hovrättslagmannen Håkan Lavén, hovrättsrådet Marie Norberg, hovrättsassessorn Anu Rintala, referent, samt nämndemännen Christer Svensson och Anna-Britt Bromée) dömde A.E. för egenmäktighet med barn, grovt brott, till fängelse tio månader. I sina domskäl anförde hovrätten följande.

När det gäller de bakomliggande förhållandena och upprinnelsen till åtalet har i hovrätten framkommit i huvudsak samma omständigheter som redogjorts för i tingsrättens dom. A.E. och A.H. har vid förhören i hovrätten lämnat i allt väsentligt samma uppgifter som antecknats i tingsrättens dom. Utöver vad som där antecknats har följande framkommit i hovrätten.

När A.E. i november 1995 första gången konsulterade läkare i anledning av att M och T hade blåmärken var det distriktsläkaren G.L. som undersökte barnen. G.L. har i hovrätten uppgett att A.E. för honom berättade att hon kände oro över att allt inte stod rätt till hemma hos A.H. och att hon ville ha hans uppfattning om vad som orsakat blåmärkena. G.L. var i egenskap av läkare skyldig att anmäla till de sociala myndigheterna så fort det uppstod misstanke om att barn for illa. Han redogjorde för A.E. om sin skyldighet och gjorde därefter en anmälan till myndigheterna. G.L:s anmälan ledde till att socialsekreteraren N.F. på Barn- och Familjegruppen i Umeå tillsammans med ytterligare en kollega fick i uppdrag att utreda ärendet enligt 50 § socialtjänstlagen. N.F. har uppgett att hon under utredningens gång träffade såväl föräldrarna som M och T och att hon och kollegorna när utredningen var genomförd var av uppfattningen att det inte fanns någon grundad anledning att tro att pojkarna for illa hos A.H. N.F. har också berättat att hon personligen talade om detta för A.E. och att hon även upplyste A.E. om att det fanns en stor risk för att pojkarna skulle komma att ta skada av den konflikt som rådde mellan A.E. och A.H. Ärendet avslutades vid socialtjänsten i Umeå i augusti 1996. N.F. har uppgett att hon inte uppfattat A.E. på annat satt än att det hos henne fanns en seriös oro över att pojkarna inte mådde bra och att A.E. sökte stöd och hjälp för att utreda vad som hänt med barnen. Enligt N.F. var A.E. mycket frustrerad över att myndigheterna inte gjorde samma bedömning som hon angående vad som hänt med barnen och hon hade mycket svårt att ta till sig andras synpunkter i den frågan.

Efter att A.E. under hösten 1996 väckt talan vid Östersunds tingsrätt om ensam vårdnad, förordnade tingsrätten att socialnämnden i Östersunds kommun skulle göra en vårdnadsutredning. I utredningsarbetet deltog bland andra familjerättssekreteraren L.O. Hon har uppgett att A.E. då var orolig över att barnen utsatts för sexuella övergrepp av A.H. L.O. har redogjort för att hon under utredningen hade kontakt med förundersökningsledaren avseende de påstådda sexualbrotten och att förundersökningen och dess resultat var en del av det totala utredningsmaterialet som hon och hennes kollegor grundade sina överväganden på. L.O. har vidare berättat att hon mot bakgrund av den utredning som socialnämnden hade till sitt förfogande inte hade anledning att tro att A.H. hade utsatt M och T för brott. Enligt L.O. ansåg dock A.E. att grund fanns för sådana misstankar och L.O. har berättat att hon fick uppfattningen att A.E. var övertygad om att brott hade begåtts mot barnen.

Sedan A.E. under hösten 1998 bosatt sig i Tranås tillsammans med M och T fick pojkarna kontakt med skolkuratorn A.B. A.B. har berättat att pojkarna fungerade väl och mådde bra, men att de i samband med att djupare samtal fördes visade stark ångest och att de inte ville tänka tillbaka på vad som hänt innan de flyttade till Tranås. A.B. har också berättat att hon gjorde den bedömningen att pojkarna genomgått traumatiska upplevelser som de blockerat, men att hon däremot inte kunde dra några slutsatser om vad som närmare hade hänt.

A.E. har berättat att varken hennes släkt eller A.H. och dennes släkt visste var hon och barnen befann sig efter att de försvunnit från Östersund. Hon och pojkarna hade under perioden januari 1998 till augusti 2004 inte några personliga kontakter alls med sina släktingar. Hon har vidare uppgett att barnen aldrig frågade efter sin far eller övriga släktingar. Enligt A.E. har dock både M och T hela tiden hållit fast vid att de inte vill bo hos A.H. A.E. har vidare berättat att hon under den tid de levt gömda inte pratat med barnen om de misstankar hon haft gentemot A.H. och att de över huvud taget inte diskuterat det som hänt. Enligt A.E. använde såväl hon som pojkarna andra efternamn än sina egna under tiden i Tranås medan de i övrigt levde så öppet och normalt som möjligt.

När det gäller barnens vistelse i Tranås har både läraren M.J. och B.K., som är vän till familjen, berättat att M och T var glada och normala pojkar som fungerade väl i skolan och i umgänget med kamraterna. De har vidare berättat att A.E. var en engagerad och omtänksam mor. B.K. har uppgett att A.E:s pojkar och hennes barn var kamrater och att hon själv vid flera tillfällen besökte A.E. i dennas lägenhet. B.K. har vid dessa tillfällen inte uppfattat några missförhållanden i bostaden utan tvärtom ansåg hon att lägenheten var välskött.

Den 11 augusti 2004 greps A.E. i bostaden efter att polisen fått ett anonymt tips om var hon befann sig. M och T placerades av de sociala myndigheterna hemma hos en jourhemsfamilj i Tranås. Pojkarna bor numera hos A.H. i Umeå. Såväl jourhemsmamman som A.H. har uppgett att M och T visat att de mått dåligt och att det kommer att ta lång tid att bygga upp en relation mellan dem och A.H. igen.

Hovrättens bedömning

Är A.E:s handlande brottsligt?

A.E. har obehörigen skiljt barnen M och T från A.H., som ensam hade vårdnaden om dem, och har därefter hållit barnen gömda för honom under tiden den 30 januari 1998 - 11 augusti 2004. Som tingsrätten funnit har A.E. därmed gjort sig skyldig till egenmäktighet med barn enligt 7 kap. 4 § brottsbalken.

A.E. har även i hovrätten gjort gällande att hon handlat i nöd och att åtalet därför skall ogillas på den grunden. De omständigheter som enligt A.E. har konstituerat nöd är att barnen riskerat att utsattas för fortsatta sexuella övergrepp av A.H. när han tillerkändes vårdnaden om de båda pojkarna och de skulle komma att bo hos honom i Umeå.

Som tingsrätten redovisat har Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1993 s. 128 uttalat att en nödsituation inte kan anses föreligga när de omständigheter som åberopas till stöd för nöd tidigare har prövats av en domstol i en vårdnadstvist och domstolen därvid funnit att omständigheterna inte kan tillmätas betydelse i målet. I rättsfallet slog Högsta domstolen fast att det endast i undantagsfall kan bli aktuellt att tillämpa nödbestämmelserna i de fall då någon efter egen riskbedömning handlar i strid mot ett vårdnadsbeslut som fattats av domstol. En sådan undantagssituation kan enligt Högsta domstolen föreligga om det framkommit nya betydelsefulla uppgifter som inte varit föremål for bedömning i vårdnadsmålet.

A.E. har i hovrätten argumenterat för att det numera framkommit nya uppgifter som gör att bestämmelserna om nöd skall tillämpas i förevarande fall. Hon har uppgett att överläkaren A-L.N. och pojkarnas dagmamma L.M. i nu förevarande mål lämnat uppgifter som inte framkom i vårdnadsmålet och att de omständigheter som hon nu åberopar till stöd för att det förelegat en nödsituation inte heller i övrigt belystes tillräckligt väl när vårdnadsfrågan prövades av tingsrätten.

Hovrätten kan konstatera att A.E. i vårdnadsmålet vid tingrätten gjorde gällande att A.H. inte var lämplig som vårdnadshavare eftersom han utsatt sina barn för sexuella övergrepp, och att tingsrätten vid prövningen av vårdnadsfrågan bedömt risken för att barnen skulle utsättas för sådana övergrepp men funnit att någon sådan risk inte förelåg. All den utredning som åberopats i förevarande mål rörande frågan om sexuella övergrepp fanns tillgänglig vid tidpunkten för tingsrättens huvudförhandling i vårdnadsmålet. Det är vidare utrett att L.M. på A.E:s begäran hördes i målet om vårdnad. Klarlagt är också att A-L.N:s uppgifter, såsom de antecknats i ett av henne upprättat rättsintyg och till vilket hon hänfört sig när hon hörts i förevarande mål, beaktats under förundersökningen gentemot A.H. och att förundersökningen, enligt vad L.O. uppgett, utgjort en del av materialet i vårdnadsutredningen. Enligt hovrättens uppfattning kan det mot denna bakgrund inte anses ha framkommit några sådana nya betydelsefulla uppgifter i förevarande mål jämfört med vårdnadsmålet som gör att det finns skäl att bedöma frågan om nöd annorlunda än vad tingsrätten gjorde i vårdnadsmålet. A.E. kan därmed inte heller undgå ansvar för brott på grund av bestämmelserna om nöd.

Är gärningen att bedöma som grovt brott?

Åklagaren har till stöd för att brottet skall rubriceras som grovt åberopat dels att A.E. uppsåtligen utan grund beskyllt A.H. för att ha utsatt barnen för misshandel och sexuella övergrepp och dels att hon genom brottet omöjliggjort all kontakt mellan A.H. och barnen under en så lång tid att den i praktiken omfattat hela eller i vart fall största delen av vad de kan minnas av sin tidiga barndom och därigenom utsatt dem för ett avsevärt lidande.

Utredningen kan enligt hovrättens uppfattning inte anses visa att A.E. uppsåtligen och med vetskap om att anklagelserna var påhittade skulle ha beskyllt A.H. för att ha begått sexuella övergrepp och misshandel av barnen enbart i syfte att hon själv skulle få vårdnaden om dem. Samtidigt står det klart att A.E. varit väl medveten om att hennes anklagelser mot A.H. hade prövats av ett flertal rättsliga instanser med särskild kompetens och utbildning på området, bl.a. polis, åklagare, sociala myndigheter och domstol, utan att dessa myndigheter funnit någon som helst grund för att sådana övergrepp skulle ha förekommit. Även om hon själv var av uppfattningen att M och T varit utsatta för misshandel och sexuella övergrepp och att det var A.H. som hade begått brotten måste hon därför ha insett att underlaget för hennes uppfattning var utomordentligt svagt. Att i den situationen ta sig själv rätt och fatta ett för pojkarna så ingripande beslut är givetvis mycket allvarligt.

A.E. har under sex och ett halvt års tid hållit M och T gömda for A.H. Pojkarna var sex och ett halvt respektive fem och ett halvt år gamla då A.E. obehörigen förde bort dem från Östersund och tretton respektive tolv år gamla när de åter fick träffa sin far. De har därmed, som åklagaren angett, varit berövade kontakten med A.H. under en mycket stor del av sin tidiga barndom. Det kan vidare konstateras att A.E. inte själv tog kontakt med myndigheterna för att överlämna barnen till A.H. utan att det var genom ett anonymt tips till polisen som myndigheterna kom A.E. på spåren och barnen kunde tas om hand.

Av utredningen framgår att uppbrottet från Östersund innebar att pojkarna hastigt tvingades lämna den invanda miljön, varvid kontakterna bröts för lång tid inte bara med A.H. utan även med övrig släkt och vänner. I Tranås synes pojkarna visserligen anpassat sig förhållandevis väl både vad gäller skolarbete och med att finna kamrater. Det framgår samtidigt att de levt under mycket speciella förhållanden där A.E. i syfte att dölja barnens identitet ändrat pojkarnas efternamn och födelsedagar. Pojkarna har inte heller fått delta på skolfoton och inte förekommit på skolans klasslistor.

Det kan enligt hovrättens mening inte råda någon tvekan om att pojkarna har levt under mycket pressande förhållanden och att de utsatts för ett betydande lidande när de på detta sätt under lång tid skiljts från A.H., andra släktingar och vänner utan att kunna ta kontakt med dem och utan att egentligen få någon förklaring till varför de inte får träffa sina närstående. Med beaktande av det anförda finner hovrätten att den egenmäktighet med barn som A.E. har gjort sig skyldig till måste bedömas som grov.

Påföljden

Straffminimum för egenmäktighet med barn, grovt brott, är sex månaders fängelse. Enligt hovrättens mening ligger straffvärdet av nu aktuellt brott högre än så, främst med tanke på den långa tid som pojkarna hållits gömda och det lidande de därmed utsatts för. Det som talar i förmildrande riktning är att A.E:s handlande styrts av vad hon trott vara bäst för barnen och att hon under den tid de levt gömda tillsammans tagit väl hand om dem. Hovrätten finner vid en samlad bedömning att brottets straffvärde motsvarar fängelse i tio månader. Brottet är enligt hovrätten av sådan art att någon annan påföljd än fängelse inte kan komma i fråga. A.E. skall således dömas till tio månaders fängelse.

Målnummer B 1111-04

Rättsfall från hovrätterna
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2005-09-20

Målnummer:
B1111-04