Förvaltningsmyndighet har utfyllt ett s.k. blankettstraffstadgande i skogsvårdslagen som innehåller fängelsepåföljd genom att föreskriva viss rapporteringsskyldighet för fastighetsägare. Fråga om ansvar kan ådömas för medhjälp till sådant brott mot skogsvårdslagen.


Lagrum:
38 § 1 st. 5 skogsvårdslagen (1979:429); Skogsstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SKSFS 1993:2) till 14 § skogsvårdslagen; 23 kap. 4 § brottsbalken (1962:700); 2 kap. 8 § och 12 § regeringsformen (1974:152)

Åklagaren åtalade T.W. för medhjälp till brott mot skogsvårdslagen enligt följande gärningsbeskrivning:

Fastigheten Älvsbyn Granträsk 1:4 är skogsmark och ägs av T.Ö. T.Ö. har uppdragit åt T.W. som då arbetade för Assidomän att ombesörja avverkning av två skogsskiften på fastigheten Granträsk 1:4. I uppdraget ingick också att iakttaga den anmälningsskyldighet som följer av lag eller annan författning. Skogen på sammanlagt 4,9 hektar avverkades i januari-februari 2002 utan att anmälan gjordes. T.W. har genom sin underlåtenhet av oaktsamhet medverkat till att skogsmarkens ägare T.Ö. icke iakttagit skyldigheten att anmäla föryngringsavverkningen.

T.W. vidgick att det gått till på det sätt åklagaren påstått men gjorde gällande att även om hans underlåtenhet avseende anmälningsplikten kunde bedömas som i viss mån oaktsam, denna inte skulle föranleda straff.

Luleå tingsrätt (2004-02-25, rådmannen Lars-Göran Östlund) dömde T.W. för medhjälp till brott mot skogsvårdslagen enligt 38 § första stycket 5 skogsvårdslagen (1979:429) och - rätteligen - Skogsstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SKSFS 1993:2) till 14 § skogsvårdslagen samt 23 kap. 4 § brottsbalken. Tingsrätten meddelade påföljdseftergift.

Tingsrätten anförde i sina domskäl följande.

Det saknas anledning att ifrågasätta T.W:s uppgifter. Det bör ändå framhållas att det som en följd av åtagandet gentemot skogsägaren för den verksamhet som virkesinköparen tjänar måste ställas särskilt höga krav på att effektiva rutiner utarbetats och tillämpas för att undvika att föreskriven anmälningsskyldighet underlåts. Med hänsyn till det sålunda ställda kravet bedöms den av T.W. visade underlåtenheten vara en följd av oaktsamhet från hans sida. Ringa fall bedöms inte föreligga. Åtalet är alltså styrkt. - När det så gäller påföljdsfrågan anser tingsrätten med beaktande av samtliga omständigheter det vara uppenbart oskäligt att döma T.W. till påföljd. Det skall därför meddelas påföljdseftergift.

Åklagaren överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle döma T.W. till dagsböter.

T.W. bestred ändring.

Hovrätten för Övre Norrland (2005-02-24, hovrättsråden Gunnar Sjöblom och Arne Åkerström, referent, samt tf. hovrättsassessorn Jonas Härkönen) ogillade med ändring av tingsrättens dom åtalet.

Hovrätten anförde i sina domskäl följande:

I enlighet med tingsrättens dom, som inte har överklagats i skuldfrågan, har T.W. på sätt åklagaren närmare angett i sitt gärningspåstående av oaktsamhet medverkat till att en fastighetsägare inte iakttagit sin skyldighet att anmäla en föryngringsavverkning. Tingsrätten har dömt T.W. för denna gärning enligt 38 § första stycket 5 skogsvårdslagen (1979:429) och - rätteligen - Skogsstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SKSFS 1993:2) till 14 § skogsvårdslagen samt 23 kap. 4 § brottsbalken för medhjälp till brott mot skogsvårdslagen.

Ansvarsbestämmelsen i 38 § första stycket 5 skogsvårdslagen är ett s.k. blankettstraffstadgande. Det kännetecknas av att brottsbeskrivningen fylls ut genom hänvisning till en primär regel på annat ställe i regelverket, i detta fall en föreskrift meddelad av Skogsstyrelsen. Sammantaget innebär regleringen att den som underlåter att fullgöra rapporteringsskyldigheten enligt Skogsstyrelsens föreskrifter och allmänna råd till skogsvårdslagen kan straffas med fängelse.

Att en förvaltningsmyndighet utfyller ett blankettstraffstadgande som innehåller fängelsepåföljd på ett sätt som innebär att det är förvaltningsmyndigheten som helt eller i väsentliga delar anger den gärning som härigenom straffbeläggs strider mot det i 2 kap. 8 § och 12 § regeringsformen stadgade kravet på lagform för frihetsbegränsande bestämmelser (jfr NJA 2005 s. 33). Detta innebär att det inte är förenligt med regeringsformen att tillämpa 38 § första stycket 5 skogsvårdslagen på sådant sätt att fängelse ådöms för ett åsidosättande av en föreskrift meddelad av Skogsstyrelsen. Av detta följer att fängelse inte kan anses ingå i straffskalan för det brott mot skogsvårdslagen för vilket T.W. åtalats för medhjälp till. För ansvar för medhjälp till brott i annan lag eller författning än brottsbalken krävs enligt 23 kap. 4 § nämnda balk att det är föreskrivet fängelse för brottet. Eftersom den åtalade gärningen således inte är straffbelagd skall åtalet ogillas.

Målnummer B 266-04

Rättsfall från hovrätterna
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2005-02-24

Målnummer:
B266-04