En person som varit först VD och därefter konsult i ett bolag har ansetts ansvarig för att bolagets kundregister röjts för ett konkurrerande bolag. Kundregistret har ansetts utgöra företagshemlighet och angreppet obehörigt. Även fråga om bestämmande av skadestånd.


Författningsreferens:
Lagen (1990:409) om skydd för företagshemligheter

V-bolaget yrkade vid tingsrätten att bl.a. B.E. och dennes konsultbolag, F-bolaget, skulle förpliktas att solidariskt utge skadestånd till V-bolaget samt att de skulle förbjudas att utnyttja eller röja uppgifter i V-bolagets kundregister vid påföljd av vite om 1 000 000 kr för varje gång föreskriften överträddes. V-bolagets skadeståndsyrkande uppgick till 9 000 000 kr jämte ränta beräknat enligt lagen (1990:409) om skydd för företagshemligheter, alternativt 8 200 000 kr enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer.

Som grund för sin talan åberopade V-bolaget att B.E. och konsultbolaget - alternativt tillsammans med en eller flera av tre andra personer - angripit och till VF-bolaget röjt V-bolagets kundregister därvid B.E. utnyttjat registret. V-bolaget anförde vidare att för det fall att rätten skulle anse att angreppet eller röjandet skett enbart av B.E. var konsultbolaget, på grund av konsultavtal med V-bolaget och 3 kap. 1 § skadeståndslagen, ansvarigt för B.E:s angrepp eller röjande. V-bolaget gjorde gällande att konsultbolaget och B.E. solidariskt skulle utge skadestånd enligt 6 eller 8 §§ lagen om skydd för företagshemligheter samt, eftersom utnyttjandet eller röjandet var obehörigt, åläggas vite enligt 11 § samma lag. Skadeståndsskyldigheten för svarandena förelåg enligt V-bolaget jämväl enligt 5 § jämfört med 3 § nämnda lag samt enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler på grund av brott mot den lojalitetsplikt som följt av konsultavtal därigenom att de angripit och utnyttjat registret för användning i konkurrerande verksamhet.

B.E. och konsultbolaget bestred käromålet och anförde som grund för bestridandet att varken B.E. eller bolaget angripit eller röjt V-bolagets kundregister på det sätt som V-bolaget påstod, att varken B.E. eller konsultbolaget ansvarade för den andres - av V-bolaget påstådda - agerande vad gällde kundregistret, att B.E. inte gjort sig skyldig till brottslig gärning, att de uppgifter som V-bolaget påstod hade angripits och röjts inte utgjorde företagshemlighet, att V-bolaget inte lidit någon skada på grund av det av V-bolaget påstådda angreppet och röjandet, att skadestånd inte heller av något annat skäl skulle utgå samt att varken B.E. eller konsultbolaget brutit mot konsultavtalet.

Som ostridig bakgrund antecknade tingsrätten följande.

V-bolaget ger sedan mitten av 1950-talet ut bland annat en till villaägare gratisdistribuerad tidning. Upplagan uppgår till 1 950 000 exemplar och utgör därmed den största gratisdistribuerade tidningen. Den finansieras i allt väsentligt genom annonsintäkter från företag med villaägare och fritidshusägare som målgrupper. Under år 1996 uppgick enbart annonsintäkterna till ungefär 50 000 000 kr. V-bolaget har under cirka 20 år samlat tänkbara annonskunder till tidningen i ett kundregister. V-bolaget har sedan år 1991 även arrangerat villamässor som möjliggjorts genom att V-bolaget i sitt kundregister hade alla tänkbara utställare av betydelse med aktuella adresser och kontaktpersoner för varje företag.

B.E. anställdes år 1975 som faktor hos V-bolaget som då ägdes av I.T. och H.L. L.T. började på företaget år 1976. I.T. avled år 1980 och L.T. tillträdde då som VD. I början av 1980-talet utnämndes B.E. till vice VD för V-bolaget. L.T. sålde bolaget till Electrolux år 1983 men såväl L.T. som B.E. satt kvar som VD respektive vice VD. Electrolux utnämnde B.E. till VD för bolaget år 1986. L.T. köpte tillbaka bolaget år 1989 och B.E. arbetade kvar som VD. I oktober 1994 slutade B.E. som VD hos V-bolaget och arbetade till i augusti 1997 som nära konsult åt bolaget genom sitt konsultbolag. B.E. arbetade då som säljare med provision samt ansvarade för V-bolagets mässverksamhet och kontroll av provtrycken. Även B.E:s dotter E.E. började arbeta hos konsultbolaget år 1994. Under sommaren 1997 slutade E.E. hos konsultbolaget och i augusti 1997 slutade B.E. som konsult hos V-bolaget. Tre av V-bolagets säljare slutade i anslutning därtill och började i stället att arbeta med B.E. hos VF-bolaget. E.E. började arbeta hos VF-bolaget i juli 1997. VF-bolaget var ett familjeföretag som drevs av B.E. I företaget arbetade även hans hustru, som formellt var antecknad som aktieägare, hans dotter och de tre säljarna som slutade hos V-bolaget. Bolaget gav ut en tidning som kom ut med fyra nummer under år 1998 innan VF-bolaget försattes i konkurs den 9 november 1998.

V-bolaget anförde bl.a. följande.

Kundregistret utgjorde V-bolagets viktigaste tillgång och betraktades som en företagshemlighet hos bolaget. Respektive säljare hos V-bolaget hade tillgång till registret på så sätt att de fick utskrifter på sina kunder från det. V-bolaget anordnade under år 1995 en mässa i samarbete med Malmömässan. Det träffades därvid ett avtal som innebar att Malmömässan fick ta del av V-bolagets kundregister. I avtalet fanns en uttrycklig föreskrift om att registret endast fick användas i samband med arrangerandet av mässan. Det var B.E. som hade det övergripande ansvaret för mässverksamheten vid denna tidpunkt. En ny mässa skulle anordnas i Malmö år 1997 men V-bolaget och Malmömässan lyckades inte enas om de ekonomiska villkoren. V-bolaget bestämde därför att de skulle anlita en annan arrangör. Malmömässan gjorde då ett utskick angående en egen mässa till V-bolagets kunder som fanns i registret och som Malmömässan fått tillgång till. Vid detta tillfälle skötte B.E. kontakterna med Malmömässan. V-bolaget såg allvarligt på det obehöriga utnyttjandet av kundregistret. Efter förhandlingar med V-bolaget beslutade Malmömässan att lägga ned planerna på en egen mässa. V-bolaget hade även ett samarbetsavtal med ett annat bolag som B.E. var med och förhandlade fram. Även i det avtalet fanns en sekretessbestämmelse som bland annat innebar att V-bolagets kundregister utgjorde en företagshemlighet. Det stod således helt klart för B.E. vilken vikt V-bolaget lade vid kundregistret och att det utgjorde en företagshemlighet.

B.E. hade ingående kännedom om V-bolagets ekonomi. År 1996 uppvisade V-bolaget ett nollresultat och L.T. hade en skuld om 28 000 000 kr. L.T. hade lovat B.E. att få bli delägare i V-bolaget. B.E. lämnade i stället ett bud om 28 000 000 kr för hela bolaget. L.T. nekade B.E. att köpa V-bolaget för det priset eftersom han inte visste om B.E. hade medel och V-bolaget hade värderats till mellan 60 och 90 miljoner kr vid en värdering året innan. Den 1 februari 1997 sade B.E. upp F-bolagets konsultavtal med V-bolaget för omförhandling. Under våren fördes förhandlingar mellan B.E. och V-bolaget varvid B.E. bland annat begärde ökad provision på sin försäljning. Man träffade därför en överenskommelse om en ny och högre provision för år 1998. L.T. trodde att parterna var överens och att B.E. var nöjd med villkoren. I augusti 1997 meddelade S.J. och K-A.S. L.T. att de ville sluta hos V-bolaget. Det framkom därvid även att de skulle starta en ny verksamhet tillsammans med B.E. Efter detta kopplades B.E. ifrån V-bolagets mässverksamhet. I september 1997 meddelade C-G.J. L.T. att han skulle sluta hos V-bolaget för att i stället börja arbeta på ett tryckeri. Det visade sig senare att C-G.J. inte började på tryckeriet utan i stället tog anställning hos VF-bolaget.

Under vecka 39 år 1997 kom ett utskick till personer som fanns i V-bolagets kundregister om att VF-bolaget skulle starta en ny tidning. Utskicket kom även till personer som inte var direkta kunder till V-bolaget men av olika anledningar ändå fanns inlagda i V-bolagets kundregister. VF-bolaget hade plagierat V-bolagets affärsidé och de båda tidningarna var förväxlingsbara.

VF-bolaget måste ha planerats och förberetts under en mycket lång tid och således under tid för gällande konsultavtal mellan V-bolaget och konsultbolaget. Bland annat har VF-bolaget anlitat det tryckeri som V-bolaget använde sig av. Säljarnas hårddiskar har återställts med hjälp av en amerikansk programvara och det visade sig därvid att säljarna hade raderat information på sina hårddiskar när de lämnade V-bolaget. Det framgick även att VF-bolagets syfte var att försätta V-bolaget i konkurs. Av utredningen framgår vidare att uppgifterna i VF-bolagets register började att läggas in i ett register hos VF-bolaget den 2 juli 1997.

För VF-familjen var det helt avgörande att kunna utnyttja V-bolagets register vid verksamhetens start. Finansieringen hade inte kunnat ordnas på något annat sätt. Efter att tidningen startat utbröt ett priskrig mellan bolagen. VF-bolaget bearbetade V-bolagets kunder och man bjöd under varandra. V-bolaget fick sänka sina priser med 10 % vilket blev mycket tungt för V-bolaget som befann sig i ett kritiskt ekonomiskt läge. Det talades om att V-bolaget eventuellt skulle försättas i konkurs. V-bolaget drabbades av ökade kostnader då man också tvingades att anställa nya säljare. L.T. sålde därför V-bolaget till Bonnierkoncernen under sommaren 1998. VF-bolaget försattes i konkurs den 9 november 1998. V-bolagets nya ägare tvingades att under år 1998 göra ett aktieägartillskott om 6,4 miljoner kr. Branschstatistiken visar att branschen som sådan hade en uppgång under år 1998 med 19,7 %. V-bolaget gick samtidigt med en kraftig förlust som uppgick till drygt 6 miljoner kr.

B.E. och konsultbolaget anförde följande.

Efter att L.T. köpt tillbaka V-bolaget år 1989 vantrivdes B.E. alltmer med sitt arbete som VD. L.T. förklarade år 1993 att personalen från de olika avdelningarna på bolaget skulle flytta samman i gemensamma lokaler. Eftersom B.E. och L.T. kom att sitta i samma lokaler fick B.E. svårt i sin roll som VD och började fundera på att söka annan utkomst. L.T. föreslog att B.E. i stället skulle börja att arbeta som konsult för V-bolaget och på så sätt slippa sitt ansvar som VD. V-bolaget upprättade och utformade ett konsultavtal. B.E. tog inte del i utformningen av avtalet. Under vintern 1995/96 började L.T. att i samtal med B.E. redogöra för att bolaget gick dåligt. Han var inte nöjd med B.E:s arbetsinsats och uppgav att revisorn hade anmärkt att B.E:s förmåner var alltför generösa. L.T. fortsatte att lämna liknande kommentarer under år 1996. B.E. kände sig därför inte uppskattad då ständiga pikar och klagomål riktades mot honom. Under våren 1996 lät B.E. därför registrera firman VF-bolaget eftersom han insåg att han kanske måste hitta en annan utkomst inom den bransch som han hade arbetat inom under så många år.

I februari 1997 lämnade B.E. in en skriftlig uppsägning till V-bolaget. Därefter löpte en uppsägningstid om sex månader. I juni 1997 förklarade L.T. för B.E. att han och konsultbolaget inte längre var önskvärda som konsulter hos V-bolaget. B.E. lät därför E.E. under sommaren 1997 upprätta ett kundregister hos VF-bolaget. Detta gjorde hon med hjälp av det material om kunder som fanns att tillgå hos konsultbolaget. Det materialet utgjordes inte av utdrag från något av V-bolagets register utan togs från de mappar som B.E. sparat sin information om kunder i. E.E. upprättade kundregistret främst på eget initiativ.

Hos V-bolaget fördes ett centralt register över kunder. Varje säljare förde dessutom ett eget register över sina kunder. B.E. var dock helt okunnig i fråga om datorer och hade inte heller någon dator på sitt rum. Han har alltid fört sina anteckningar om kundkontakter m.m. för hand och därefter lämnat dessa till administrativ personal som fört in uppgifterna i datorerna. På konsultbolaget skötte E.E. administrationen. Hon införskaffade även den programvara som användes till VF-bolagets register. I V-bolagets register fanns samma uppgifter som B.E. hade i sina mappar och anteckningar. Det är därför naturligt att uppgifterna i registren överensstämmer. B.E. har aldrig försett VF-bolaget med någon utskrift av eller diskett med V-bolagets register. Däremot har någon eller några andra än B.E. tagit ut utskrifter från någon eller några av säljarnas personliga register hos V-bolaget och, utan B.E:s kännedom, lämnat dessa till E.E. som har fört in uppgifterna i VF-bolagets kundregister.

De uppgifter som funnits i V-bolagets register och kommit VF-bolaget tillhanda är mycket begränsade till antalet. Samtliga uppgifter har även funnits att hämta genom att bläddra i tidigare utgåvor av V-bolagets tidning eller genom att för några tusen kronor köpa ett register hos Svensk Byggtjänst eller posten (PAR). Säljarna och B.E. hade vidare samlat ett stort antal visitkort från kunder som också lämnades till E.E. för inregistrering i VF-bolagets register. B.E. har även köpt en bok som innehåller en förteckning med samtliga reklambyråer. Uppgift om vem som är annonsansvarig kontaktperson på ett företag kan enkelt erhållas genom ett samtal till företagets växel. B.E. och de tre säljarna kunde också namnen på de kontaktpersonerna de hade när de arbetade hos V-bolaget. Var och en av dem arbetade med ungefär 80 stycken återkommande annonskunder och för dem var det inte svårt att minnas namnen på kontaktpersonerna.

B.E. har inte visat någon illojalitet mot V-bolaget. Det följer inte heller någon begränsning av B.E:s eller konsultbolagets möjligheter att verka på marknaden efter konsultavtalets upphörande. V-bolagets ekonomiska kris beror på att man sänkte sina annonspriser kraftigt under år 1998 samt att V-bolagets bästa säljare slutade. I den skadeståndsberäkning som V-bolaget gjort har man inte tagit hänsyn till att man fått lägre kostnader för t.ex. lön och tryckning.

Södra Roslags tingsrätt (2000-12-20, chefsrådmannen Jan Levin, rådmannen Gustaf Lindstedt och tingsfiskalen Marianne Lishajko) ogillade V-bolagets talan mot konsultbolaget, men förpliktade B.E. att till V-bolaget utge ett ekonomiskt skadestånd om 2 500 000 kr jämte ränta och ett allmänt skadestånd om 1 000 000 kr samt förbjöd B.E. att, vid vite om 1 000 000 kr varje gång förbudet överträddes, utnyttja eller röja uppgifter i V-bolagets kundregister.

Tingsrätten anförde i sina domskäl bl.a. följande.

I frågan om V-bolagets register utgjort en företagshemlighet

Med företagshemlighet avses enligt 1 § första stycket lagen om skydd för företagshemligheter sådan information om affärs- eller driftförhållanden i en näringsidkares rörelse som näringsidkaren håller hemlig och vars röjande är ägnat att medföra skada för honom i konkurrenshänseende. Av lagens förarbeten framgår att informationen kan anses hemlig även om den är känd för alla inom företaget. Inte heller företaget som sådant bildar en absolut gräns. När spridningen går utanför företaget får den dock inte vara allmän och okontrollerad. Informationen får därför inte spridas utanför en krets som åtminstone i princip är identifierbar och sluten. Kravet på att informationen skall hållas hemlig anses uppfyllt när näringsidkaren har klargjort eller det ändå står klart att information av visst slag inte får spridas utanför en viss krets (prop. 1987/88:155 s. 35 f.).

Det är i målet ostridigt att V-bolagets verksamhet har finansierats genom försäljning av annonsutrymme i tidningen och att det funnits ett omfattande kundregister för detta ändamål. Detta talar i sig för att registret har karaktären av en företagshemlighet då ett röjande av det är ägnat att medföra skada för V-bolaget i konkurrenshänseende. Att delar av V-bolagets kundregister framgår av annonser i tidningar och mässkataloger är naturligt med hänsyn till bolagets verksamhet. Av utredningen framgår dock att registrets fullständiga innehåll inte har spridits till andra än V-bolagets samarbetspartners och anställda. Av vittnesmål framgår att de gamla listorna som tagits fram ur registret skulle förstöras när de inte längre användes. Vidare framgår av flera förhör att V-bolaget reagerade kraftigt på Malmömässans utnyttjande av registret och att de i avtal mellan V-bolaget och ett annat bolag tagits in klausuler om att kundregistret skall betraktas som en företagshemlighet. Vid en sammantagen bedömning finne tingsrätten att V-bolagets kundregister har utgjort en sådan företagshemlighet som avses i lagen om skydd för företagshemligheter.

I frågan om V-bolagets register angripits och röjts till VF-bolaget

Av motiven till lagen om skydd för företagshemligheter framgår att det med utnyttjande avses att någon i egen verksamhet praktiskt tillämpar den information som företagshemligheten innebär. Med röjande avses att företagshemligheten avslöjas för någon annan (prop. 1987/88:155 s. 41). V-bolaget har till stöd för sitt påstående åberopat omfattande skriftlig bevisning. Revisorn O.D. har gjort en jämförande studie av V-bolagets och VF-bolagets register och därvid kommit fram till att det i princip inte föreligger någon sannolikhet att VF-bolaget på egen hand skulle ha kunnat bygga upp ett register som till över 99 % återfinns hos V-bolaget. Han har vidare konstaterat att ett flertal indicier tyder på att V-bolagets register angripits och överförts till VF-bolaget.

Av E.E:s och en av säljarnas vittnesmål framgår att i vart fall C-G.J. lämnat listor innehållande delar av V-bolagets kundregister till E.E. i juli 1997 och att hon därefter lade in uppgifterna i dessa listor i VF-bolagets kundregister. Av V-bolaget åberopad bevisning framgår vidare att även B.E:s och de andra två säljarnas kunder från V-bolaget lagts in i VF-bolagets register under juli och augusti 1997. B.E. och E.E. har berättat att E.E. lade in B.E:s kunder i VF-bolagets register med hjälp av uppgifter från de mappar som förvarades på konsultbolaget. Av revisorns utredning framgår dock att bland annat ordning på kontaktpersoner, adressfel och stavfel i de båda registren överensstämmer. Med hänsyn härtill finner tingsrätten att det vore högst osannolikt att registreringen hos VF-bolaget gått till på det sätt som B.E. gjort gällande. Sammantaget finner tingsrätten att det är utrett att V-bolagets kundregister har röjts till VF-bolaget. S.J. har uppgett att han lämnade muntliga uppgifter om kunderna till E.E. efter att han påbörjat sin anställning hos VF-bolaget i september 1997. Av det register som tagits i beslag från VF-familjen framgår dock att S.J:s kunder lagts in i registret innan denne påbörjade sin anställning hos VF-bolaget. Vidare överensstämmer dessa uppgifter, t.ex. vad det gäller ordningsföljden på kontaktpersonerna, mycket väl överens med de i V-bolagets register. Den förklaring som S.J. har lämnat till överensstämmelsen mellan de båda registren ter sig inte sannolik. E.E. och K-A.S. har uppgett att K-A.S. lämnat maskinskrivna listor på kunder till E.E. under juli 1997. Detta stämmer väl överens med tidpunkten då K-A.S:s kunder lades in i VF-bolagets register. Den exakt överensstämmande ordningsföljden på kontaktpersoner tyder på att de listor som överlämnades kom direkt från V-bolagets register. Vid en samlad bedömning finner tingsrätten det vara klarlagt att uppgifterna från V-bolagets register har angripits och röjts till VF-bolaget.

I frågan om B.E:s och konsultbolagets ansvar m.m.

I 6 § lagen om skydd för företagshemligheter stadgas att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet utnyttjar eller röjer en företagshemlighet hos en näringsidkare som han har fått del av i förtroende i samband med en affärsförbindelse med denne skall ersätta den skada som uppkommer genom hans förfarande. Av utredningen framgår att B.E. och konsultbolaget fått del av V-bolagets kundregister i samband med en sådan affärsförbindelse som avses i 6 § lagen om skydd för företagshemligheter. Den bevisning som har förebringats från V-bolagets sida ger dock inte någon helt entydig bild om hur angreppet av V-bolagets register gått till. Det har över huvud taget inte förebringats någon bevisning som ger stöd för påståendet att angreppet skulle ha skett genom B.E:s eller konsultbolagets försorg. V-bolagets talan kan därför inte vinna framgång med stöd av 6 § lagen om skydd för företagshemligheter.

Enligt 8 § första stycket lagen om skydd för företagshemligheter skall den, som uppsåtligen eller av oaktsamhet utnyttjar eller röjer en företagshemlighet som, enligt vad han inser eller bör inse, har angripits enligt lagen, ersätta den skada som uppkommer genom hans förfarande. Med hänsyn härtill har tingsrätten först att ta ställning till om någon kommit över V-bolagets kundregister i strid med bestämmelserna i lagen om skydd för företagshemligheter. Av 7 § samma lag följer att en arbetstagare som uppsåtligen eller av oaktsamhet utnyttjar eller röjer arbetsgivarens företagshemlighet som han har fått del av i sin anställning under sådana förhållanden att han insåg eller borde ha insett att han inte fick avslöja den skall ersätta den skada som uppkommer genom hans förfarande. Enligt 2 § lagen om skydd för företagshemligheter krävs det även att utnyttjandet eller röjandet är obehörigt.

Angreppet och röjandet av V-bolagets register synes närmast ha gått till på så sätt att en eller flera av de säljare som arbetade hos V-bolaget, och som senare gick över till att arbeta för VF-bolaget, har lämnat listor med uppgifter från V-bolagets kundregister till E.E. som sedan lagt in dessa uppgifter i VF-bolagets kundregister. Av E.E:s och C-G.J:s vittnesmål framgår att i vart fall C-G.J. lämnat åtminstone sitt kundregister från V-bolaget till E.E. för överföring till VF-bolagets kundregister för ett eventuellt framtida bruk. De listor det varit fråga om har säljarna fått del av i sin anställning hos V-bolaget.

De tre säljarna har uppgett att de inte kände till att V-bolagets register utgjorde en företagshemlighet. Med hänsyn till V-bolagets verksamhet och den föreliggande konkurrenssituationen mellan V-bolaget och VF-bolaget finner tingsrätten att säljarna borde ha insett att de inte fick avslöja kundregistrets innehåll för VF-bolaget. Tingsrätten finner, som tidigare nämnts, det vara utrett att någon eller några av säljarna angripit och röjt V-bolagets företagshemlighet. Detta har i vart fall skett genom oaktsamhet. Det är, enligt tingsrättens uppfattning, helt klarlagt att C-G.J. angripit och röjt företagshemligheten och att detta skett genom i vart fall oaktsamhet. Av förarbetena till 8 § lagen om skydd för företagshemligheter framgår dock att det inte krävs att det går att klarlägga vem som förövat det tidigare angreppet (1988/89:LU s. 45). Utskriften av VF-bolagets register, som V-bolaget åberopat som bevisning, visar med tydlighet att i stort sett samtliga uppgifter i VF-bolagets register förts in i detta under juli och augusti 1997. Det bör framhållas att samtliga säljare då fortfarande var anställda hos V-bolaget. Angreppet och röjandet har alltså företagits under tid för pågående anställning hos V-bolaget.

Vid en samlad bedömning finner således tingsrätten att de anförda omständigheterna talar med sådan styrka för att V-bolagets kundregister obehörigen angripits och röjts till VF-bolaget av någon eller några av säljarna under tid för pågående anställning att detta kan hållas för visst. Ett angrepp och röjande har därför skett i strid med 7 § första stycket lagen om skydd för företagshemligheter.

Fråga uppkommer härefter om B.E. eller konsultbolaget uppsåtligen eller av oaktsamhet har utnyttjat eller röjt V-bolagets kundregister och därvid har insett att detta har angripits på sätt som angetts tidigare. Tingsrätten finner att det härvid framstår som mycket osannolikt att säljarna, utan någon som helst kontakt med B.E., på eget initiativ röjt kundregistret till VF-bolaget vid en tidpunkt då de enligt egen utsago inte ens hade kännedom om att de med säkerhet skulle börja arbeta för VF-bolaget. Det framstår vidare som osannolikt att E.E., som är dotter till B.E. och var bosatt på samma gård som han, lagt in dessa uppgifter från V-bolagets kundregister i VF-bolagets eget register utan att B.E., som var den drivande och beslutande kraften bakom VF-bolaget, var införstådd med detta. Det måste i vart fall ha framstått som uppenbart för B.E. att registret röjts vid tidpunkten för beställningen av den dummy och folder som skickades ut till kunderna i VF-bolagets register. Han måste därvid ha haft kännedom om registrets storlek och känt till att det fanns betydligt fler tilltänkta kunder i registret än de som han själv bidragit med. Tingsrätten finner mot bakgrund härav utrett att B.E. känt till att V-bolagets register angripits och röjts till VF-bolaget. Han har trots denna vetskap obehörigt utnyttjat detta register när han har gjort utskick till kunderna med användning av uppgifterna i det. Med hänsyn härtill är B.E. enligt 8 § lagen om skydd för företagshemligheter skyldig att ersätta V-bolaget för den skada som uppkom genom hans förfarande.

Beträffande tingsrättens bedömning i övrigt i denna del antecknas följande. Tingsrätten fann inte styrkt att även konsultbolaget angripit V-bolagets register på den grunden att rätten fann att B.E. inte agerat i egenskap av anställd hos konsultbolaget utan som privatperson eller företrädare för VF-bolaget när han planerade och startade sistnämnda bolag och därvid utnyttjade V-bolagets kundregister. Tingsrätten fann att konsultbolaget inte, vare sig på grund av lojalitetsplikt eller principalansvar, hade något ansvar för de handlingar som B.E. företagit.

I frågan om skadeståndets storlek

Enligt 9 § lagen om skydd för företagshemligheter skall, vid bestämmande av skadeståndet för ett angrepp på en näringsidkares företagshemlighet, särskild hänsyn tas även till dennes intresse av att hemligheten inte obehörigen utnyttjas eller röjs och till övriga omständigheter av annat än rent ekonomisk betydelse. V-bolaget har yrkat ersättning för dels ekonomisk skada och dels s.k. allmänt skadestånd.

Beträffande det ekonomiska skadeståndet gör tingsrätten följande bedömning. V-bolaget har till stöd för sitt påstående om att skadan uppgår till, avrundat, 8 200 000 kr beräknat skadeståndet utifrån ett underlag om 30 kunder. Beräkningen utgår ifrån att V-bolaget gått miste om intäkter med anledning av att dessa 30 kunder valt att annonsera i VF-bolagets tidning i stället. V-bolaget har med utgångspunkt i nämnda underlag beräknat vilket totalt intäktsbortfall som inträffat på grund av att annonsering skett i VF-bolagets tidning i stället för i V-bolagets tidning, då med beaktande av annonsernas storlek och slag. Det kan konstateras att V-bolaget och VF-bolagets tidningar varit i det närmaste identiska och riktat sig till samma målgrupper och tryckts i lika många exemplar. Detta innebär dock inte nödvändigtvis att en kund skulle ha placerat alla sina annonser hos V-bolaget om de inte annonserat i VF-bolagets tidning. Vid bedömningen av skadans storlek bör beaktas att kundregistret torde ha varit en nödvändig förutsättning för att VF-bolaget skulle kunna starta verksamheten på ett så snabbt sätt som skett. Vidare skall beaktas att V-bolaget i samband med att VF-bolaget startade förlorade fyra rutinerade säljare som gick över till den konkurrerande verksamheten. Det kan emellertid inte uteslutas att V-bolaget, med anledning av de inskränkningar i verksamheten som säljarnas avgång och minskad annonsering torde ha inneburit, gjorde vissa kostnadsbesparingar under den tid man konkurrerade med VF-bolaget.

Underlaget för beräkningen av skadans storlek är inte tillräckligt för att visa att omfattningen av den ekonomiska skada V-bolaget lidit har uppgått till just det påstådda beloppet. Om bevisning om en skadas storlek endast med svårighet kan föras får domstolen bestämma skadeståndet till ett skäligt belopp med stöd av 35 kap. 5 § rättegångsbalken. Även om tingsrätten funnit att skadan inte har den omfattning som påstås har V-bolaget i allt fall påvisat en avsevärd försäljningsminskning efter att VF-bolagets tidning startades. Även om angreppet, röjandet och utnyttjandet av kundregistret inte varit den enda bidragande orsaken till detta måste det ha haft en avsevärd betydelse för att VF-bolaget skulle komma igång snabbt med sin verksamhet under den säsong då det enligt vittnesmål säljs mest annonsutrymme. Detta får otvivelaktigt anses ha bidragit till en avsevärd intäktsminskning för V-bolaget. Tingsrätten finner med hänsyn till dessa omständigheter att det ekonomiska skadeståndet skäligen bör bestämmas till 2 500 000 kr.

Beträffande det allmänna skadeståndet gör tingsrätten följande överväganden. Enligt förarbetena till lagen om skydd för företagshemligheter skall skadeståndet sättas så högt att det aldrig ter sig fördelaktigt att kalkylera med möjligheten att angripa någon annans företagshemlighet (prop. 1987/88:155 s. 49). Kundregistret torde kunna betraktas som den viktigaste ingrediensen i V-bolagets verksamhet och har utgjort en företagshemlighet. Denna har angripits, röjts och utnyttjats i en direkt konkurrerande verksamhet. Med beaktande av detta bedömer tingsrätten att 1 000 000 kr är ett skäligt allmänt skadestånd.

I frågan om vitesförbud

Enligt 11 § lagen om skydd för företagshemligheter kan domstol vid vite förbjuda den som angripit en företagshemlighet att utnyttja eller röja företagshemligheten. Detta vitesförbud får meddelas endast om ett utnyttjande eller röjande skulle vara obehörigt enligt 2 § samma lag.

Tingsrätten har funnit att B.E. gjort sig skyldig till angrepp enligt 8 § lagen om skydd för företagshemligheter. Detta angrepp har också befunnits vara obehörigt enligt 2 § nämnda lag. På grund härav bör B.E. förbjudas vid vite om 1 000 000 kr att utnyttja eller röja uppgifter i V-bolagets kundregister.


B.E. överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle ogilla V-bolagets talan. Även V-bolaget överklagade domen och yrkade å sin helt sida bifall till sin skadeståndstalan. Parterna bestred varandras ändringsyrkanden.

B.E. omformulerade sina grunder i hovrätten enligt följande. Uppgifterna i V-bolagets kundregister utgör inte företagshemlighet i lagens mening. B.E. har inte angripit, röjt eller utnyttjat några hemliga uppgifter. Obehörigt angrepp har inte skett avseende registeruppgifterna. B.E. har inte gjort sig skyldig till någon brottslig handling. Han är inte ansvarig för om VF-bolaget anses ha utnyttjat uppgifterna. B.E. har inte brutit mot konsultavtalet med V-bolaget. V-bolaget har inte lidit ekonomisk skada på sätt som bolaget påstår. Om ett angrepp mot företagshemligheter har ägt rum, så har B.E. varken känt till eller bort känna till det.

Svea hovrätt (2001-10-26 f.d. hovrättslagmannen Lars Persson, hovrättsrådet Richard Ljungqvist och tf. hovrättsassessorn Viktoria Lindgren) ändrade tingsrättens dom på så sätt att skadeståndet bestämdes till 6 800 000 kr jämte ränta, varav 6 miljoner kr avsåg inkomstbortfall och 800 000 kr avsåg allmänt skadestånd. Hovrätten anförde bl.a. följande.

I frågan om V-bolagets kundregister utgjort en företagshemlighet och, om så varit fallet, B.E. m.fl. känt till det

Företagshemlighet definieras i lagen om skydd för företagshemligheter som sådan information om affärs- eller driftförhållanden i en näringsidkares rörelse som näringsidkaren håller hemlig och vars röjande är ägnat att medföra skada för honom i konkurrenshänseende. Denna definition har utvecklats närmare av Högsta domstolen i NJA 1998 s. 633. Därvid anfördes bl.a. att alla typer av uppgifter, också enkla och okomplicerade sådana, omfattas av begreppet information. Beträffande innebörden av att informationen skall avse affärs- eller driftförhållanden i en näringsidkares rörelse anförde Högsta domstolen att informationen skall ha anknytning till ett företag och till näringsverksamheten i företaget. Därvid omfattas inte bara uppgifter om enskilda affärshändelser utan även information om affärshändelser av mer allmänt slag.

V-bolagets kundregister innehöll bl.a. uppgifter om vilka företag som annonserade i bolagets tidning eller som kunde tänkas vara intresserade av sådana annonser samt kontaktpersoner hos dessa företag med uppgift om bl.a. kontaktpersonernas mobiltelefonnummer. Enligt hovrättens mening föreligger inget tvivel om att kundregistret utgjort information om affärs- eller driftförhållanden i en näringsidkares rörelse.

För att registret skall anses ha utgjort företagshemlighet krävs vidare att det hållits hemligt av V-bolaget. I förarbeten och tidigare omnämnt rättsfall anförs att kravet att informationen hålls hemlig är uppfyllt om den inte får yppas för andra än de anställda som behöver den för att fullgöra sitt arbete. Även information som får spridas utanför företaget kan ha karaktär av hemlig information. Spridningen får dock inte vara allmän och okontrollerad. Näringsidkaren anses hålla informationen hemlig om han klargjort eller det ändå står klart att den inte får spridas utanför en viss krets.

Parterna är ense om att respektive säljare hos V-bolaget endast erhöll den del av kundregistret som berörde kunder, aktuella och tilltänkta, som var tilldelade honom. Redan detta förhållande talar för att kundregistret hölls hemligt av V-bolaget. Emellertid kan det också förklaras med att registret var omfattande och att varje säljare inte hade behov av större del av registret än som avsåg hans kunder.

V-bolaget har gjort gällande att det endast var högre chefer som L.T. och B.E., under dennes tid som VD, som hade rätt att få ut hela registret samt att äldre utskrifter av registret skulle förstöras av respektive säljare när denne erhöll nya uppdaterade utskrifter. Detta har B.E. bestritt. Han har anfört att hela registret fanns tillgängligt vid säljkonferenserna två gånger per år, att säljledaren hade rätt att när som helst få ut hela registret, att personalen inte på något sätt fått information om att registret skulle vara hemligt eller hur de skulle hantera äldre utskrifter ur registret och att säljarna inte heller i praktiken förstörde sådana utskrifter. Det har inte påståtts av V-bolaget att personalen skriftligen informerats om att kundregistret var hemligt eller att det funnits skriftliga instruktioner om hur de skulle hantera utskrifter ur det. Inte heller har bolaget påstått att personalen uttryckligen informerats muntligen om detta. Om det ändå var underförstått att gamla utskrifter ur registret skulle behandlas på ett visst sätt, går inte heller att klarlägga utifrån de uppgifter som de hörda lämnat om detta, eftersom de i den frågan har lämnat alltför olika uppgifter.

Att V-bolaget behandlade kundregistret som hemlig information framgår däremot av bolagets kontakter med Malmömässan och bolagets reaktion när Malmömässan använde en del av det, avseende mässkunder, för ett utskick i strid med ett avtal mellan företagen. B.E. var delaktig i V-bolagets agerande i anledning av detta utskick och måste därvid ha fått klart för sig hur bolaget såg på registret. V-bolaget är inte ett stort företag och det måste enligt hovrättens mening hållas för visst att även övriga anställda insett nämnda förhållande. Det kan i detta sammanhang noteras att S.J. i sitt vittnesförhör här anfört att han utgått från att det inte var tillåtet att ta med sig utskrifterna ur registret avseende de kunder som fördelats på honom när han lämnade företaget. Att B.E., som han gjort gällande, reagerade på Malmömässans utskick därför att det stred mot avtalet mellan företagen och inte därför att han ansåg att det uppfyllde lagens kriterier på företagshemlighet ger inte anledning till annan bedömning. Det är tillräckligt att ha klart för sig att V-bolaget ansåg att registret var sådant att de som fått del av det inte fick sprida eller använda det på annat sätt än som var avtalat.

B.E. har vidare anfört att den information som kundregistret innehöll var allmänt spridd och kunde utläsas bl.a. av annonserna i V-bolagets tidning. Informationen i kundregistret avsåg dock inte enbart enskilda kunder som faktiskt annonserat i tidningen. Den innehöll en sammanställning av såväl aktuella som presumtiva kunder med angivande av kontaktpersoner m.m.

Sammanfattningsvis anser hovrätten att det är klarlagt att V-bolaget höll kundregistret hemligt och att B.E., liksom övriga säljare, var medvetna om detta.

Slutligen uppställer lagen kravet att ett röjande av den aktuella informationen, för att det skall vara fråga om en företagshemlighet, skall vara ägnat att medföra skada för näringsidkaren i konkurrenshänseende. V-bolagets tidningar är gratis för mottagarna. De finansieras genom de annonser som införs i tidningarna och det register som här avses gäller just dem som annonserar, eller kan tänkas vilja annonsera, i tidningarna. B.E. har invänt att motsvarande register kunnat köpas från posten eller Svensk Byggtjänst. Hovrätten anser dock att utredningen ger vid handen att andra register som kan erhållas på marknaden inte motsvarar V-bolagets kundregister och att ett röjande av registret var ägnat att medföra skada för bolaget i konkurrenshänseende.

På grund av det anförda anser hovrätten alltså att V-bolagets kundregister utgjort en företagshemlighet i lagens mening.

I frågan om kundregistret röjts, utnyttjats eller angripits på annat sätt som är obehörigt och om B.E. var ansvarig för detta

Hovrätten har uppfattat V-bolagets talan så att det är tillräckligt, för att grunda skadeståndsskyldighet, att någon av omständigheterna att B.E. angripit och till VF-bolaget röjt registret samt att han utnyttjat detta föreligger. I detta sammanhang skall noteras att begreppet angripit i lagen om skydd för företagshemligheter används för flera olika förfaranden.

B.E. har förklarat att han inte längre ifrågasätter att VF-bolagets kundregister härrört från datalistor innehållande V-bolagets kundregister. Han har också vidgått att VF-bolaget använt sig av registret hösten 1997. Dessa förhållanden stöds också av utredningen i målet och hovrätten lägger detta till grund för den fortsatta bedömningen. Av utredningen i målet framgår vidare följande. Uppgifterna i VF-bolagets register har skrivits in av E.E. med början tidigt i juli 1997. En mycket stor del av uppgifterna har skrivits in innan det bolaget var formellt bildat. B.E. var då fortfarande bunden av konsultavtalet med V-bolaget och de tre säljarna hade inte slutat sina anställningar hos V-bolaget. De uppgifter som skrevs in i detta skede avsåg B.E:s, C-G.J:s och S.J:s kunder samt en inte ringa del av K-A.S:s kunder. K-A.S:s kunder skrevs in den 22 juli 1997 och under tiden den 30 juli - den 5 augusti samma år. Det kan hållas för visst att samtliga uppgifter om K-A.S:s kunder lämnades under juli månad, även om inskrivningen av dessa fortsatte in i augusti månad. Uppgifterna om övriga säljares kunder förefaller ha överlämnats till E.E. senast under mitten av augusti 1997; alltså då i vart fall de tre säljarna fortfarande var anställda hos V-bolaget.

Exakt hur och av vem E.E. fått kundregistret anser hovrätten inte har kunnat klarläggas. B.E. har närmast gjort gällande att C-G.J., som tidigare varit säljledare i V-bolaget och därmed haft tillgång till hela registret, lämnat detta till E.E. E.E. har här uppgett att hon av C-G.J. fick en tjock bunt datalistor innehållande ca 500 kunder ur V-bolagets register. C-G.J. själv har uppgett att det är möjligt att det material han överlämnade till E.E. innehöll samtliga uppgifter som hon förde in i VF-bolagets register från V-bolagets kundregister. Han har dock varit svävande i sina uppgifter och såväl han som E.E. har här lämnat uppgifter som på väsentliga punkter avviker från vad de uppgav vid tingsrätten. Hovrätten anser därför att deras uppgifter inte kan läggas till grund för en bedömning av hur uppgifterna kom E.E. och VF-bolaget till del.

Inte heller S.J. kan anses vara trovärdig på denna punkt. Han har förklarat att han, efter att ha slutat sin anställning hos V-bolaget, lämnade E.E. muntliga uppgifter om sina kunder och att hon antecknade dessa. Han har emellertid inte kunnat precisera hur denna muntliga redovisning, som med hänsyn till mängden material måste ha tagit avsevärd tid, närmare gått till och det får dessutom, som anförts ovan, anses klarlagt att uppgifterna om hans kunder redan hade förts in i registret av E.E. när han säger sig ha lämnat dessa till henne. Sistnämnda synpunkter kan läggas även på de uppgifter som K-A.S. har lämnat.

B.E. har berättat att han inte såg kundregistret som någon väsentlig fråga när en ny, med V-bolagets tidning konkurrerande tidning skulle startas, utan att finansieringen och kompetent personal var de två viktiga förutsättningarna. Även om det skulle ha varit möjligt för B.E. att, med hjälp av de tre säljarna som gick över från V-bolaget, starta en konkurrerande tidning utan det aktuella registret, måste enligt hovrättens mening det aktuella kundregistret emellertid ha varit en förutsättning för att satsningen skulle lyckas. B.E. var initiativtagare till och VD i VF-bolaget och har varit huvudansvarig för denna lansering.

Mot bakgrund av det anförda anser hovrätten att det är uteslutet att de tre säljarna själva och helt på eget initiativ överlämnat de aktuella uppgifterna till sin blivande arbetsgivare, och det t.o.m. vid en tidpunkt när det inte var klart att de skulle få anställning hos VF-bolaget. Det måste i stället hållas för visst att B.E. fått uppgifterna, antingen genom sitt uppdrag som konsult eller från de övriga säljarna under den tid då de fortfarande var anställda av V-bolaget, och att han röjt dessa uppgifter för VF-bolaget. Samtliga berörda har, i vart fall, handlat av oaktsamhet och B.E. kan inte ha undgått att inse vad säljarna gjort. Angreppen har varit klart obehöriga. B.E. är därmed enligt 6 och 8 §§ lagen om skydd för företagshemligheter skyldig att ersätta den skada som uppkommit genom hans förfarande.

I frågan om skada uppkommit och med vilket belopp i så fall skadestånd skall erläggas

Det ligger nära till hands att anta att utgivningen av en ny tidning i form av VF-tidningen, där fyra säljare kom från V-bolaget, gav påtagliga effekter för V-bolagets del. Tidningarna var i det närmaste identiska och verksamheten för båda byggde på annonsintäkter från samma krets av företag. Det torde vara ostridigt mellan parterna att det inte fanns plats på marknaden för två sådana tidningar. Det framgår av förebragd skriftlig bevisning att B.E. var inställd på att V-bolaget skulle konkurreras ut.

V-bolaget har beträffande den påverkan som konkurrenttidningen hade på V-bolagets verksamhet är 1998 anfört bl.a. följande. Trettio företag som tidigare annonserat i V-bolagets tidning hade år 1998 annonser i VF-bolagets tidning i stället. Hade dessa annonser införts i V-bolagets tidning, skulle det - med tillämpning av 1997 års priser - ha inneburit intäkter för V-bolaget på minst 8 200 000 kr, det belopp som V-bolaget har yrkat ersättning för såsom ekonomiskt skadestånd. Det fanns därutöver ytterligare företag som bytte till VF-bolaget. I konkurrensen om annonsörerna utbröt ett priskrig mellan tidningarna. V-bolaget sänkte sina priser med drygt 10 % jämfört med år 1997. Om V-bolaget hade haft lika stora annonsintäkter år 1998 som år 1997, då de var 51 901 000 kr, skulle 10 % inkomstbortfall bli 5 190 000 kr. I kampen om annonsörerna fick priserna sänkas med åtminstone ytterligare 10 %. - V-bolaget anställde andra säljare i stället för dem som gått över till VF-bolaget.

V-bolaget har för att ytterligare belysa de ekonomiska effekterna som utgivningen av VF-bolagets tidning innebar även åberopat följande. Från år 1997 till år 1998 ökade annonsintäkterna för kategorin gratisdistribuerade tidningar/annonsblad med 19,7 %. För V-bolaget föll de i stället från förut angivna 51 901 000 kr till 43 214 000 kr, dvs. med 8 687 000 kr. Om V-bolaget hade haft samma uppgång som branschen i övrigt, dvs. med ca 20 %, skulle intäkterna ha stigit med 10 380 000 kr. Denna beräkning ger stöd för att skadan kan ha uppgått till i storleksordningen 18 000 000 kr med visst avdrag för inbesparade rörliga kostnader. En jämförelse har också gjorts av intäkterna för årets första åtta månader åren 1996-1999. Intäkterna uppgick i avrundade belopp till 38 000 000 kr, 42 000 000 kr, 32 000 000 kr respektive 51 000 000 kr.

B.E. har i denna del inte åberopat någon egen utredning. Han har emellertid inte vitsordat riktigheten av V-bolagets sifferuppgifter och har ifrågasatt de beräkningar och antaganden som V-bolaget gjort. B.E. har särskilt framhållit att V-bolagets resultat självfallet påverkades negativt av att de duktigaste säljarna slutade och att de nya säljare som anlitats inte lyckades lika bra som de gamla säljarna.

Hovrätten finner utrett att V-bolaget drabbades av en kraftig intäktsminskning år 1998. Huruvida intäkterna - som V-bolaget hävdat med stöd av ett procenttal för en allmän uppgång i den aktuella branschen - i stället borde ha ökat med över 10 miljoner kr från år 1997 till år 1998 framstår emellertid som osäkert. Att det skedde en sådan allmän uppgång ger dock visst stöd för antagandet att V-bolaget, om inget oförutsett inträffat, hade kunnat uppnå åtminstone samma ekonomiska resultat år 1998 som år 1997.

Till viss del kan enligt hovrättens mening V-bolagets minskade intäkter förklaras av att en del företag valde att marknadsföra sig på annat sätt än i en av tidningarna och att de säljare som ersatte dem som gått till VF-bolaget inte var lika effektiva som dessa. En stor del av intäktsminskningen får dock antas ha uppkommit som en direkt följd av konkurrensen med VF-bolaget. Det alldeles övervägande antalet av de företag som valde att annonsera i VF-bolagets tidning hade säkerligen annonserat i V-bolagets tidning, om endast den senare tidningen funnits att tillgå. I så fall hade annonsintäkterna från dessa företag tillfallit V-bolaget.

Det är inte klarlagt i vad mån de annonsprissänkningar som V-bolaget gjorde under år 1998 orsakades av den nya konkurrensen från VF-bolaget eller dessa ändå hade behövts exempelvis för att V-bolaget genom ökad annonsvolym skulle uppnå bättre lönsamhet. Det är heller inte utrett om V-bolaget fick ökade eller minskade kostnader år 1998 på grund av händelserna år 1997.

En samlad bedömning av den utredning som V-bolaget lagt fram ger enligt hovrättens mening i varje fall stöd för slutsatsen att V-bolagets intäkter som en direkt följd av utgivningen av VF-bolagets tidning blev betydligt mindre år 1998 än vad de annars skulle ha blivit.

Fråga är då om V-bolagets resultat år 1998 kan sägas bero på att B.E. obehörigen röjt V-bolagets kundregister för VF-bolaget och VF-bolaget utnyttjat detta. Hovrätten gör i den frågan följande överväganden.

Det var av vital betydelse för VF-bolaget att snarast på hösten år 1997 kunna inleda annonsackvisitionen för att man skulle kunna ge ut tidningen under år 1998. För den skull behövdes tillgång till V-bolagets fullständiga kundregister, inte bara till den del därav som VF-bolagets säljare kunde återge ur minnet eller med hjälp av privata anteckningar. Den s.k. dummyn behövde skickas ut till hela den kundkrets man skulle konkurrera om med V-bolaget och hela denna kundkrets behövde bearbetas. En realistisk bedömning är att VF-bolaget utan tillgång till ett fullständigt register inte kunnat starta sin tidningsutgivning förrän åtskilliga månader, kanske ett år, senare än som skedde. VF-bolagets utsikter att lyckas i en sådan situation skulle ha varit små. Att fyra erfarna säljare året före gått över till VF-bolaget skulle då inte ha någon större betydelse. Vid det laget skulle de kunder som dessa säljare hade haft under sin anställning hos V-bolaget ha övertagits av säljare som fanns kvar där. Hovrätten finner därför att den skada som röjandet och utnyttjandet av V-bolagets kundregister medfört i princip uppgår till hela det intäktsbortfall som V-bolaget drabbades av år 1998 som en följd av konkurrensen med VF-bolaget.

I likhet med tingsrätten anser hovrätten att det ekonomiska skadeståndet med stöd av 35 kap. 5 § rättegångsbalken får bestämmas till skäligt belopp. Med beaktande av den framlagda utredningen finner hovrätten emellertid att detta skadestånd, trots den försiktighet som bör prägla en prövning enligt detta lagrum, skall bestämmas till ett högre belopp än vad tingsrätten har funnit. Hovrätten bestämmer skadeståndet till följd av inkomstbortfallet till sex miljoner kr.

På de skäl som tingsrätten anfört bör VF-bolaget dessutom åläggas utge allmänt skadestånd. Detta bör dock stanna vid ett belopp om 800 000 kr, det belopp som V-bolaget vid framställningen av sina yrkanden uppenbarligen själv beräknat skadeståndet till.

I frågan om vitesförbudet anslöt sig hovrätten till tingsrättens bedömning.

Referenten, hovrättsrådet Mona Wildig, var skiljaktig såvitt avsåg det ekonomiska skadeståndet och fastställde i den delen tingsrättens dom samt anförde följande.

Jag ansluter mig till majoritetens beräkningar av hur V-bolagets resultat för år 1998 påverkades av konkurrensen från VF-bolaget. Däremot delar jag inte majoritetens mening att den snabba och breda lanseringen av VF-bolagets tidning - som utnyttjandet av kundregistret möjliggjorde - var en förutsättning för att VF-bolagets satsning skulle lyckas och att VF-bolaget skulle ha kunnat starta sin tidningsutgivning först långt senare än som skedde om bolaget inte haft tillgång till registret.

Vid en bedömning av vilken betydelse kundregistret hade för VF-bolagets konkurrerande verksamhet och vilken skada röjandet och utnyttjandet av registret innebar, måste jämförelse ske med hur förhållandena skulle ha varit om verksamheten startats utan att registret utnyttjades. Detta förutsätter dock att VF-bolaget utan tillgång till registret alls kunnat ge ut den konkurrerande tidningen under år 1998, vilket alltså måste prövas först.

Det var av stor betydelse för VF-bolaget att redan hösten 1997 kunna inleda annonsackvisationen för att tidningen skulle kunna ges ut år 1998. För att åstadkomma detta utnyttjade VF-bolaget kundregistret för en mycket bred satsning. Såvitt framgår av utredningen härrörde emellertid de annonser som faktiskt kom att införas i VF-bolagets tidning sistnämnda år till stor del från kunder som hos V-bolaget varit tilldelade antingen B.E. eller någon av de tre säljare som hösten 1997 övergick till en anställning hos VF-bolaget. Av de 30 kunder vars annonsering en väsentlig del av skadeståndsberäkningen grundas på, var 26 stycket sådana kunder. Det har inte heller påståtts att annat än ett fåtal av de kunder som införde annonser hos VF-bolaget tidigare var annat än aktuella annonsörer hos V-bolaget. Dessa förhållanden leder enligt min mening till slutsatsen att kundregistret inte hade sådan betydelse för VF-bolagets satsning att tillgång till registret var nödvändigt för att tidningsutgivningen skulle kunna inledas redan i början av år 1998.

Däremot förutsatte den breda och snabba satsning som faktiskt ägde rum hösten 1997 tillgång till kundregistret och det måste anses klarlagt att den utgivning som följde därav har inneburit en större nedgång av V-bolagets resultat för år 1998 än en utgivning utan tillgång till registret kunde ha inneburit. V-bolaget har alltså lidit ekonomisk skada med anledning av B.E:s förfarande - även om röjandet och utnyttjandet av kundregistret inte kan anses ha föranlett mer än en begränsad del av inkomstbortfallet. Den del av inkomstbortfallet som röjandet och utnyttjandet av kundregistret föranlett bör, med stöd av 35 kap. 5 § rättegångsbalken, bestämmas till det av tingsrätten utdöma ekonomiska skadeståndet.

Målnummer T 435-01

NJA 1998 s. 633

Rättsfall från hovrätterna
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
01-10-26

Målnummer:
T-435/01