Fråga om frivilligt tillbakaträdande från försök till mord.


Författningsreferens:
Brottsbalken Kap 23

Lagrum:
23 kap. 1 och 3 §§ brottsbalken

Åklagaren väckte åtal vid Sundsvalls tingsrätt mot R.P. och F.T. enligt följande.

R.P. och F.T. har på natten till den 10 mars 2002 gemensamt och i samråd eller i vart fall i samförstånd beslutat att beröva T.H. livet. Under natten har de som en del av förberedelserna beväpnat sig med ett dubbelsidigt hagelgevär samt hagelpatroner som hämtats från R.P:s bostad och en stor kastyxa som hämtats från F.T:s bostad. Sålunda beväpnade har de satt sig i R.P:s bil med R.P. som förare och F.T. som passagerare och hållandes geväret. Ytterligare tre passagerare fanns med i baksätet. R.P. körde bilen från Stöde och in på en mindre väg mot Slöjan i Stöde, Sundsvalls kommun, där han och F.T. visste att T.H. skulle passera tidigt på morgonen. R.P. körde in bilen på en skogsbilväg och alla fem klev ur. R.P. tog med kastyxan ur bilen och F.T. bar på geväret. Samtliga gick fram mot ett timmerupplag vid sidan av vägen ca 700 meter från den plats där bilen parkerats. R.P. släpade fram två timmerstockar som han placerade tvärs över vägen i syfte att få T.H. att stanna sin bil. I detta skede gick de tre baksätespassagerarna tillbaka till bilen. R.P. och F.T. gömde sig under några granar vid sidan av vägen där stockarna var placerade och inväntade T.H. F.T. laddade vapnet. När T.H. kom till platsen i sin bil stannade han och släpade undan timmerstockarna, varefter han satte sig i bilen och började köra därifrån. R.P. hade då tagit geväret från F.T. och avlossade två skott i snabb följd, riktade mot T.H:s huvud. T.H., som efter det första skottet hunnit få upp armen till skydd för huvudet, träffades i armen men kunde köra därifrån. Vänster underarm skadades av blyhagel med söndertrasning av strålbenet, hud, muskler och nerver. Vidare fick T.H. sårskador på huvudet och halsens vänstra sida och på höger hand samt en blödning under det vänstra ögats bindehinna. Med hänsyn till att skottet riktats mot T.H:s huvud har fara för brottets fullbordan förelegat eller varit utesluten endast på grund av tillfälliga omständigheter. Uppenbar risk för T.H:s liv och hälsa har förelegat. R.P. och F.T. har båda varit aktiva som gärningsmän; i vart fall har F.T. genom sitt handlande främjat gärningen med råd och dåd.

Både R.P. och F.T. bestred ansvar för försök till mord men vidgick de faktiska omständigheterna. F.T. bestred dock att han agerat i samråd med R.P. Han gjorde gällande att han under alla förhållanden hade tillbakaträtt från brottsplanen genom att vägra avlossa skott mot T.H. och därför inte skulle ådömas ansvar som gärningsman.

Sundsvalls tingsrätt (2002-04-16 och 2002-05-14, lagmannen Rolf Hammar med nämndemän) dömde F.T. och R.P. för försök till mord.

I sina domskäl fann tingsrätten utrett att F.T. och R.P. handlat med uppsåt att beröva T.H. livet samt att de handlat enligt en överenskommen plan fram till skottögonblicket. Tingsrätten ansåg att gärningen var att bedöma som försök till mord, med hänsyn till att den föregåtts av planering och innefattat brutalt våld, samt att fara för brottets fullbordan hade förelegat.

När det gällde F.T:s invändning att han genom att avstå från att i enlighet med överenskommelsen med R.P. avlossa skotten mot T.H. hade tillbakaträtt från brottsplanen och inte skulle ådömas ansvar som gärningsman anförde tingsrätten följande.

Som tingsrätten tidigare uttalat får de tilltalades uppgifter i de delar de är motstridiga bedömas med försiktighet. F.T. har uppgett att han - trots att han flera gånger av R.P. uppmanats att skjuta - avstått från att skjuta mot T.H. F.T. har vidare uppgett att R.P. tagit över geväret från honom. Vid bedömningen av F.T:s ansvar får dennes uppgifter i och för sig godtas. Enligt 23 kap 3 § brottsbalken skall den som frivilligt genom att avbryta gärningens utförande eller annorledes föranlett, att brottet ej fullbordats, ej ådömas ansvar. Genom att lägga timmerstockarna över vägen och ladda geväret har F.T. och R.P. påbörjat utförandet av gärningen i enlighet med den planering som skett. Med hänsyn till att F.T. inte på allvar bemödat sig att förhindra brottets fullbordan har han medverkat i gärningen i sådan grad att även han är att anse som gärningsman. Han skall ådömas ansvar för försök till mord.


F.T. och R.P. överklagade tingsrättens domar och yrkade att åtalen skulle ogillas.

Åklagaren bestred ändring.

Hovrätten för Nedre Norrland (2002-06-25, hovrättslagmannen Håkan Lavén, adjungerade ledamoten, f.d. kammarrättslagmannen Stina Zackari, referent, adjungerade ledamoten, kammarrättsassessorn Rolf Forsberg och nämndemannen Elisabet Bergqvist) fastställde tingsrättens dom mot R.P. men ändrade domen mot F.T. bl.a. på så sätt att denne dömdes för medhjälp till försök till mord.

I domskälen uttalades inledningsvis att hovrätten gjorde samma bedömning som tingsrätten vad gällde det händelseförlopp som föregått skottlossningen och att de omständigheter som legat till grund för tingsrättens prövning därmed också skulle ligga till grund för hovrättens bedömning av skuldfrågorna.

I domskälen såvitt avsåg åtalet mot F.T. anförde hovrätten följande.

Av utredningen framgår att F.T. liksom R.P. uttalat att de skulle "ta" T.H. och att de gemensamt och i samförstånd försett sig med vapen i form av en yxa och ett gevär med ammunition. F.T. har vidare haft hand om vapnet under färden mot Slöjan och också laddat det då de till fots närmade sig platsen för gärningen. Han har vidare såvitt framkommit inte reagerat mot att R.P. dragit fram stockar för att tvinga T.H. att stanna sin bil och han har i vart fall under ca 15 minuter, gömd tillsammans med R.P., väntat på T.H. vid vägkanten, under vilken tid han hållit i det laddade vapnet. F.T. har förnekat att han för sin del haft någon avsikt att ta livet av T.H. och såsom förklaring till sitt handlande uppgivit att syftet med att göra som R.P. ville var att få denne lugn samt att det inte varit någon fara för att någonting skulle hända så länge han själv hade hand om geväret. Vad F.T. uppgivit i denna del innebär enligt hovrättens bedömning ingen rimlig förklaring till den aktivitet han visat när det gällt att skaffa vapen och inte heller till att han, med laddat vapen i hand, tillsammans med R.P. - vilken enligt vad som framkommit till följd av bråket med T.H. befunnit sig i ett synnerligen uppjagat tillstånd - inväntat T.H. på den plats där han visste att denne måste stanna sin bil och stiga ur för att kunna komma vidare. Hovrätten finner därför att hans handlande under detta skede inte kan tolkas på annat sätt än som ett uttryck för att han skulle ha handlat som han gjort även om han insett att hans handlande skulle medföra att han medverkade till T.H:s död.

Vid denna bedömning har hovrätten att pröva betydelsen av vad F.T. uppgivit angående sitt handlande omedelbart innan vapnet övertagits av R.P. och mordförsöket fullbordats genom de avlossade skotten. Hovrätten har därvid att utgå från vad F.T. själv uppgivit, vilket innebär att han på R.P:s upprepade uppmaningar vägrat att skjuta mot T.H. och att denne då tagit ifrån honom geväret. F.T:s vägran att i det avgörande ögonblicket skjuta T.H. får anses innebära att han tillbakaträdde frivilligt från den gemensamma brottsplan som i vart fall dittills, enligt vad utredningen visar, hade gått ut på att han och R.P. skulle ta livet av T.H. och att det var han som skulle skjuta T.H. med hagelgeväret. För att F.T. efter sitt tillbakaträdande skall kunna dömas som gärningsman för försök till mord krävs att hans uppsåt omfattade även den nya situation som uppstod sedan R.P. tagit över geväret och fullföljt beskjutningen, dvs. att F.T. trots att han själv vägrade avlossa hagelgeväret ändå hade ett uppsåt att tillsammans med R.P. ta livet av T.H. Åklagaren har bevisbördan för att så varit fallet. Enligt hovrättens uppfattning ger utredningen i målet inte något direkt stöd för att F.T. i detta skede av händelseförloppet skulle ha handlat i samråd eller i samförstånd med R.P. i avsikt att ta livet av T.H. Tvärtom ligger det nära till hands att uppfatta hans vägran att skjuta som att han sent omsider kom till klarhet över vad som höll på att hända och att han inte längre ville medverka vid genomförandet av planen. F.T. skall vid nu angivna förhållanden inte dömas som gärningsman för försök till mord. Han har emellertid medverkat vid förberedelsen av brottet fram till den tidpunkt när han själv vägrade fortsätta och skall i enlighet härmed dömas för medhjälp till försök till mord.

Nämndemannen Mats Wallin var skiljaktig och fastställde i såväl skuldfrågan som påföljdsfrågan vad tingsrätten bestämt.

Målnummer B 535-02 och B 578-02

SOU 1996:185 s. 239 ff; Holmqvist m.fl., Brottsbalken, En kommentar, s. 23:35 ff och 23:41 ff; Hoflund, Medverkan till brott, s. 92 f; Jareborg, Straffrättens ansvarslära, s. 268 ff; Wennberg, Försök till brott, s. 294 ff.
Litteratur:
SOU 1996:185 s. 239 ff; Holmqvist m.fl., Brottsbalken, En kommentar, s. 23:35 ff och 23:41 ff; Hoflund, Medverkan till brott, s. 92 f; Jareborg, Straffrättens ansvarslära, s. 268 ff; Wennberg, Försök till brott, s. 294 ff.

Rättsfall från hovrätterna
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
02-06-25

Målnummer:
B-535/02