Utnyttjande av ritningar som erhållits i samband med en anbudsförfrågan har bedömts som obehörigt enligt lagen om skydd för företagshemligheter. Även fråga om skadeståndets storlek.


Författningsreferens:
Lagen (1990:409) om skydd för företagshemligheter

Lagrum:
1 §, 6 § och 9 § lagen (1990:409) om skydd för företagshemligheter

I juli 1987 gick Bristol City Council ut med en anbudsförfrågan till flera varv, däribland D-varvet och B-varvet, om att bygga en lotsbåt. Tillsammans med anbudet översändes visst underlag, bl.a. en anbudsritning som hade framställts av D.C. I det utsända underlaget angavs särskilt att upphovsrätten till såväl ritningen som båten tillkom D.C. Vidare angavs att handlingarna skulle returneras och att de som inbjöds att delta i anbudsgivningen skulle behandla det närmare innehållet i anbudsförfrågan som privat och konfidentiellt. D-varvet fick sedermera kontraktet att bygga båten, vilken fick namnet "Robina Fisk". B-varvet avgav aldrig något anbud.

Under år 1992 infordrade Sjöfartsverket anbud på leverans av tre lotsbåtar. Såväl D-varvet som B-varvet deltog i anbudsförfarandet och uppdraget gick slutligen till B-varvet, som kom att bygga lotsbåtarna med beteckningarna "tjänstebåt 737, 738 och 739". Dessa båtar benämns i det följande "tjänstebåtarna"

D-varvet väckte talan mot B-varvet vid Södra Roslags tingsrätt och yrkade att B-varvet skulle förplikas att till D-varvet utge 1 850 000 kr jämte ränta. Som grund för sin talan åberopade D-varvet i första hand att B-varvet vid framställandet av tjänstebåtarna olovligen efterbildat eller bearbetat D.C:s anbudsritning till Robina Fisk och i andra hand att B-varvet gjort intrång i D.C:s upphovsrätt till Robina Fisks skrovform. För det tredje gjorde D-varvet gällande att B-varvet genom passivitet eller konkludent handlande blivit bundet av villkoret i anbudshandlingarna att dessa skulle återställas till D.C. om kontraktet att bygga lotsbåten gick till en annan intressent och att B-varvet genom att bygga tjänstebåtarna samt genom att överlämna helt eller delvis plagierade handlingar till Sjöfartsverket brutit mot detta villkor och därmed ådragit sig skadeståndsskyldighet gentemot D.C. I vart fall hävdade D-varvet att B-varvets utnyttjande av ritningarna berättigade till skadestånd på utomobligatorisk grund enligt 6 § lagen om skydd för företagshemligheter. Det angavs vidare att D.C. hade överlåtit sin rätt till ersättning på ovan angivna grunder till D-varvet.

Vad gällde skadans omfattning anförde D-varvet följande. Skadan består till en början av 350 000 kr avseende uteblivna licensavgifter (10 000 engelska pund för varje såld lotsbåt som levererats till slutkund i Sverige). Vidare skall 1 500 000 kr utgå som allmänt skadestånd, varvid som jämförelsematerial kan användas det täckningsbidrag som D-varvet har gått miste om vid en tänkt leverans av lotsbåtar vid uppskattandet av ett skäligt belopp. Det görs därvid gällande att den del av yrkat belopp som utgör allmänt skadestånd har D-varvet, i egenskap av D.C:s rättighetsinnehavare, lidit på grund av att lotsbåtar framställts i enlighet med D.C:s ritningar utan att denne erhållit ersättning härför. Den skada som D-varvet har drabbats av består således av sådana typiska negativa verkningar på marknaden som en upphovsrättsman drabbas av vid efterbildningar av ett upphovsrättsligt skyddat verk av det aktuella slaget. D.C:s syfte har aldrig varit att överlåta verket utan endast att genom ett sedvanligt anbudsförfarande finna ett varv till vilket licens att bygga Robina Fisk skulle upplåtas.

B-varvet bestred käromålet och åberopade som grund härför att D-varvet saknade legitimation att kräva ersättning för eventuella intrång i D.C:s rättigheter till Robina Fisk, att anbudsritningen inte åtnjöt något upphovsrättsligt skydd vare sig i sig själv eller genom det objekt - skrovet - som den representerade, att båtskrov i allmänhet inte kan utgöra verk i upphovsrättslagens mening, att Robina Fisks skrov i vart fall inte utgjorde ett sådant verk samt att tjänstebåtarna under alla förhållanden föll utanför Robina Fisks skyddsomfång. Vidare bestred B-varvet att varvet efterbildat eller bearbetat anbudsritningen och hävdade att det saknades samband mellan det påstådda intrånget och den påstådda skadan. Vad gäller D-varvets för det tredje framställda grund gjorde B-varvet gällande att D.C. inte var part i den påstådda kontraktuella relationen utan agerade på uppdrag av Bristol City Council och således inte hade någon självständig avtalsrelation med B-varvet. B-varvet bestred även att varvet åtagit sig att inte använda anbudsritningen eller att varvet haft någon skyldighet att återlämna densamma till D.C. och anförde att man i vart fall inte brutit mot något sådant åtagande. Slutligen bestreds att B-varvet genom att rita och bygga tjänstebåtarna hade brutit mot lagen om företagshemligheter varför någon skadeståndsskyldighet inte heller på denna grund förelåg.

Vad gäller skadans omfattning anförde B-varvet följande. Det bestrids att D-varvet är berättigat till skäligt vederlag för utnyttjande. Det vitsordas att det vid fastställande av skäligt vederlag för utnyttjande i och för sig är rimligt att använda licensavgifter som måttstock. B-varvet kan dock inte uttala sig om skäligheten i och för sig av licensavgiften i avtalet mellan D.C. och D-varvet. Det bestrids vidare att licensavgiften i nämnda avtal skall tillmätas betydelse i det här fallet eftersom den avser tillgång till ett material som B-varvet inte haft tillgång till. Det bestrids att D-varvet har rätt till "allmänt skadestånd". Varken D-varvet eller D.C. har drabbats av förlust, lidande eller annat förfång som avses i 54 § upphovsrättslagen.

Södra Roslags tingsrätt (1999-10-25, chefsrådmannen Jan Levin, rådmannen Hans Cederberg och tingsfiskalen Åsa Marklund-Andersson) ogillade käromålet.

Tingsrätten fann inledningsvis att D-varvet var legitimerat att föra talan om ersättning på grund av eventuella intrång. Vidare fann tingsrätten - mot bakgrund bland annat av att det inte framkommit på vilket sätt den påstådda kopieringen eller efterbildningen skulle ha gått till och att D-varvet inte åberopat någon ritning som skulle utgöra den aktuella efterbildningen - det inte vara visat att något intrång skett i upphovsrätten till D.C:s ritning. Tingsrätten fann även att Robina Fisks skrovform inte uppnådde verkshöjd och därför saknade upphovsrättsligt skydd som brukskonst, varför det enligt tingsrättens mening saknades anledning att närmare pröva intrångsfrågan i den delen.

Vidare anförde tingsrätten följande.

Det är i och för sig ostridigt att B-varvet inte återlämnat ritningen till anbudsgivaren trots att detta stipulerats i inbjudan till anbud. Någon sanktion för underlåtenhet att återlämna utskickade anbudshandlingar finns inte angiven i anslutning till det nämnda villkoret. Det borde för övrigt inte ha inneburit någon olägenhet för D.C. att stöta på om ett återlämnande av handlingarna. B-varvets underlåtenhet att återställa anbudshandlingarna kan därför inte anses skadeståndsgrundande på sätt D-varvet gjort gällande i denna del.

Tingsrätten anser att det material som skickades ut i samband med inbjudan till anbud i och för sig är att betrakta som företagshemligheter. Ett utnyttjande av sådana, som sker uppsåtligen eller av oaktsamhet, medför skyldighet att ersätta skada som uppkommer genom utnyttjandet.

Som har redovisats ovan har tingsrätten funnit att D-varvet inte visat att B-varvet utnyttjat anbudsritningen vid konstruktion eller byggande av tjänstebåtarna. Det är därför inte heller visat att B-varvet handlat skadeståndsgrundande enligt lagen om företagshemligheter. D-varvets framförda grund för skadeståndsskyldighet med anledning av utnyttjande eller röjande av företagshemlighet saknar därför bärkraft.

Käromålet skall således ogillas.


I hovrätten frånföll B-varvet invändningen att D-varvet skulle sakna saklegitimation.

Svea hovrätt (2001-04-06, hovrättslagmannen Magnus Göransson, hovrättsråden Lii Orlov-Lempert och Mikael Mellqvist, referent, samt f.d. hovrättsrådet Lennart Grobgeld) ändrade tingsrättens dom och förpliktade B-varvet att till D-varvet betala 450 000 kr jämte ränta.

Hovrätten fann inledningsvis att det var klarlagt att anbudsritningen på något sätt måste ha använts i processen med att framställa de slutliga ritningarna till lotsbåten 737. Härefter anslöt sig hovrätten till tingsrättens bedömning att det inte var visat att B-varvet gjort sig skyldigt till intrång i upphovsrätten till D.C:s rätt till anbudsritningen liksom att Robina Fisks skrovform saknade upphovsrättsligt skydd. Vidare konstaterade hovrätten att någon kontraktuell skyldighet för B-varvet att återlämna anbudshandlingarna inte kunde anses ha uppkommit enbart genom att B-varvet tagit emot handlingarna.

Vad gällde frågan om D-varvet var berättigat till skadestånd av B-varvet med stöd av lagen om skydd för företagshemligheter uttalade hovrätten i domskälen följande.

Lagen (1990:409) om skydd för företagshemligheter trädde i kraft den 1 juli 1990, dvs. efter att B-varvet tagit emot anbudshandlingarna med anbudsritningen från Bristol City Council. Utnyttjandet av denna ritning har emellertid skett i samband med att B-varvet år 1992 byggde och till Sjöfartsverket levererade lotsbåtarna, dvs. efter lagens ikraftträdande. Härigenom finner hovrätten att lagen i sig är tillämplig på utnyttjandet (jfr p. 2 i lagens övergångsbestämmelser).

Enligt definitionen i 1 § första stycket avses med företagshemlighet sådan information om affärs- eller driftförhållanden i en näringsidkares rörelse som näringsidkaren håller hemlig och vars röjande är ägnat att medföra skada för honom i konkurrenshänseende.

Det skall alltså för det första vara frågan om information, varvid det, till skillnad mot vad som gäller i upphovsrättsliga sammanhang, inte krävs att informationen har någon viss "kvalitet" (se prop. 1987/88:155 s. 12 f. och s. 34 f. samt Reinhold Fahlbeck, Företagshemligheter, konkurrensklausuler och yttrandefrihet, 1992, s. 183 f. och Christina Helgesson, Affärshemligheter i samtid och framtid, 2000, s. 273 f.). Den ritning som ingick i anbudsunderlaget till B-varvet innehåller tveklöst information i lagens mening. - Den information som kan skyddas skall vidare vara av sådan art att vem som helst med adekvat utbildning kan omsätta informationen i praktiskt resultat (a. prop. s. 35 och Helgesson a.a.s. 275 och 289 f.). Ifrågavarande ritning uppfyller också detta krav och kan därför utgöra företagshemlighet.

Lagtextens krav att informationen skall avse affärs- eller driftförhållanden är inte avsett att innebära någon snävare avgränsning av vad informationen kan röra. Av lagens förarbeten framgår dock klart att teknisk information, t.ex. sådana som kan återfinnas i en ritning, hör till den kategori av information som kan falla under lagens tillämpningsområde (se a. prop. s. 35 och Helgesson, a.a. s. 282 f.). Det har också hävdats att lagen i praktiken till stora delar är inriktad just på teknisk information (se Helgesson, a.a. s. 279 f.). Enligt hovrättens mening råder inget tvivel om att ritningarna rör affärsförhållanden.

Frågan om ritningarna utgör information i D.C:s rörelse är värd särskild uppmärksamhet i detta fall eftersom B-varvet har fått ritningarna inte direkt från D.C. utan från Bristol City Council.

Av de bland anbudshandlingarna ingående ritningarna framgår dock att dessa är upprättade av D.C. och att han har förbehållit sig rätten till dem. Ritningarna har alltså utgjort information i D.C:s rörelse.

Det är numera ostridigt att D-varvet är berättigat att göra samtliga D.C:s nu ifrågavarande rättigheter gällande i detta mål.

För att den informationsbärande ritningen skall anses utgöra företagshemlighet krävs vidare att informationen hålls hemlig av näringsidkaren, dvs. att näringsidkaren, i detta fall D.C., har ambitionen att behålla informationen inom den krets där den är känd (a. prop. s. 36 och Fahlbeck, a.a. s. 186 f.). Frågan är då om det förhållandet att ritningarna överlämnats till Bristol City Council och därifrån spridits vidare till en större krets i samband med anbudsförfarandet innebär att D.C. därmed gett upp ambitionen att hålla informationen hemlig. Även om informationen på detta sätt spridits utanför det egna företaget, är det emellertid alltjämt fråga om en avgränsad och identifierbar krets som har tillgång till informationen. När det gäller frågan om D.C. har manifesterat sin vilja att hålla informationen hemlig, har inte framkommit att han vidtagit några särskilda åtgärder utöver de som framgår av handlingarna i anbudsfrågan, t.ex. genom att hos B-varvet eller andra varvsföretag begära att återfå ritningarna i enlighet med föreskriften i anbudshandlingarna att dessa skulle returneras. Å andra sidan har det genom vittnesuppgifter och även av vad A.B. [ställföreträdare för B-varvet] själv berättat framgått att ritningar innehållande bl.a. spantrutor regelmässigt hålls hemliga inom ett varvs- eller konstruktionsföretag. Med hänsyn till att kravet på sekretessaktivitet inte bör ställas särskilt högt, måste D.C. anses tillräckligt tydligt ha visat sin avsikt att hålla ritningen hemlig inom en viss begränsad krets (jfr a. prop. s. 36 och Fahlbeck a.a. s. 187).

Enligt 6 § lagen om skydd för företagshemligheter skall den som uppsåtligen eller av oaktsamhet utnyttjar eller röjer en företagshemlighet hos en näringsidkare, som han i förtroende fått del av i samband med en affärsförbindelse med denne, ersätta den skada som uppkommer genom hans förfarande. Att någon har fått del av en företagshemlighet i förtroende innebär att mottagaren inser eller bör inse att det är en förutsättning för att han skall få del av uppgiften att han inte obehörigen utnyttjar denna uppgift (a. prop. s. 43, jfr NJA 1998 s. 633).

Med hänsyn till vad i målet hörda personer berättat om vad som är brukligt i branschen, nämligen att ritningar, särskilt spantrutor, regelmässigt hålls hemliga samt till vad som angetts i det ifrågavarande anbudsmaterialet borde B-varvet ha förstått att ritningen inte fick spridas vidare eller utnyttjas i något annat sammanhang än det, i vilket man fick del av den. B-varvet har trots detta kommersiellt utnyttjat ritningen. Detta utnyttjande måste i vart fall anses ha skett av oaktsamhet av betydande grad. D-varvet, som alltså förvärvat D.C:s rättigheter, är därför berättigat att enligt 6 § lagen om skydd för företagshemligheter erhålla skadestånd av B-varvet.

Av D-varvets skadeståndsyrkande avser 350 000 kr uteblivna licensavgifter och 1 500 000 kr avser allmänt skadestånd för lidande och förfång.

Av 9 § lagen om skydd för företagshemligheter framgår att skadestånd kan utgå inte bara i form av ekonomiskt skadestånd utan också som allmänt skadestånd, dvs. hänsyn skall tas även till omständigheter av annat än rent ekonomisk betydelse. I lagens förarbeten (se prop. 1987/88:155 s. 26 f. och 49 f. samt Fahlbeck, a.a.s. 256 f.) betonas också att det kan vara näst intill omöjligt att visa vilken faktisk skada man har lidit och att man i förevarande fall måste tillåta sig en friare bedömning för att skadeståndet skall bli en effektiv sanktion. En sådan friare bedömning kan innebära att man bl.a. beaktar den vinst som skadevållaren uppnått genom sitt angrepp.

I förevarande fall kan D.C. inte sägas i verdertagen mening visat någon till beloppet bestämd skada. Det är dock klarlagt att B-varvet genom att utnyttja företagshemligheten har besparats vissa kostnader och därigenom gjort en större vinst vid försäljningen av de tre lotsbåtarna än man annars skulle ha gjort. Hänsyn måste också tas till att B-varvets utnyttjande måste hänföras till en betydande grad av oaktsamhet, vilket i sig är ägnat att påverka bedömningen av skadeståndets storlek (a. prop. s. 50). Ytterligare bör beaktas det allmänna intresset av att företagshemligheter inte utnyttjas på ett sätt som skett i detta fall. Skadeståndsbestämmelsen har utformats i syfte att kunna utgöra en effektiv reglering såväl i reparativt som preventivt hänseende och skadestånd måste därför ligga på en sådan nivå att ett otillbörligt utnyttjande inte i något fall ter sig som ekonomiskt fördelaktigt (jfr a. prop. s. 27).

Med hänsyn tagen till nämnda omständigheter finner hovrätten skäligt att bestämma skadeståndet till 450 000 kr.

Målnummer: T 8471-99

NJA 1998 s. 633
Litteratur:
Prop. 1987/88:155 s. 12 f., 26 f., 34-36, 43 och 49 f.; Fahlbeck, Företagshemligheter, konkurrensklausuler och yttrandefrihet 1992, s. 186 f, 256 f. och 273 f; Helgesson, Affärshemligheter i samtid och framtid 2000, s. 273-290.

Rättsfall från hovrätterna
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
01-04-06

Målnummer:
T-8471/99