En i hovrätten åberopad originalhandling, som vid tingsrätten företetts i kopierad form, har ansetts som ett nytt bevismedel när part redan vid tingsrätten invänt att handlingen utgjorde en förfalskning. Bevisningen har avvisats med tillämpning av 50 kap. 25 § tredje stycket rättegångsbalken.


Författningsreferens:
Rättegångsbalken Kap 50

Lagrum:
50 kap. 25 § 3 st. rättegångsbalken

P.W. yrkade vid tingsrätten att L.S. skulle förpliktas att till honom utge 71 168 kr jämte ränta. Till grund för sin talan gjorde P.W. i första hand gällande rätt till regress på grund av ett infriat borgensåtagande. I andra hand påstod han att L.S. enligt ett avtal av den 12 januari 1984 åtagit sig att utge det omtvistade beloppet.

L.S. bestred yrkandet. Beträffande den av P.W. i andra hand åberopade grunden gjorde han gällande att det avtal som åberopats av P.W. var en förfalskning och att han inte undertecknat handlingen.

P.W. åberopade som skriftlig bevisning bl.a. avtalet av den 12 januari 1984 i kopia.

Malmö tingsrätt (1999-06-14, rådmannen Ulla Nilsson), som inledningsvis konstaterade att det mot L.S:s bestridande inte kunde anses visat att denne ådragit sig borgensansvar, ogillade käromålet och utlät sig på följande sätt beträffande andrahandsgrunden.

Det är den som åberopar en skriftlig handling som har att visa att handlingen är giltig. P.W. har alltså bevisbördan för detta. När det gäller den bevisning som lagts fram till stöd för att handlingen rätt återger avtalet kan tingsrätten till en början konstatera att någon originalhandling inte har företetts i målet. P.W. har till stöd för att den kopia som åberopats är riktig åberopat uppgifter lämnade av G.W. och J.H. När det först gäller tillförlitligheten av hennes uppgifter har hon förklarat att hon inte kände L.S. i januari 1984. Hon har också berättat att den person som kom till bolagets kontor den 12 januari 1984 inte presenterade sig för henne. J.H:s uppgifter leder inte till att man med säkerhet kan säga att den person som skrev under ett avtal på bolagets kontor den 12 januari 1984 verkligen var L.S. Den bevisning som återstår till stöd för att avtalet är riktigt är G.W:s uppgifter. Enligt tingsrättens uppfattning kan inte hans uppgifter ensamma ligga till grund för bedömningen att avtalet är giltigt. Mot L.S:s påstående att den åberopade handlingen är en förfalskning har därför inte P.W. kunnat styrka sitt påstående om att handlingen är riktig.


P.W. överklagade domen och yrkade att hovrätten skulle bifalla käromålet.

L.S. bestred ändring.

I hovrätten åberopade P.W. avtalet av den 12 januari 1984 i original. Han anförde att originalhandlingen inte skulle anses som ny bevisning och att Statens Kriminaltekniska Laboratorium skulle undersöka handlingen.

L.S. yrkade att hovrätten skulle avvisa denna bevisning.

Hovrätten över Skåne och Blekinge (2000-04-25, hovrättslagmannen Per Eriksson, adjungerade ledamoten rådmannen Jörn Jacobsson och tf. hovrättsassessorn Per Olsson, referent) tillät inte P.W. att åberopa originalhandlingen och anförde följande.

Vid tingsrätten åberopade P.W. ett avtal, daterat den 12 januari 1984, till styrkande av att L.S. åtagit sig att betala det i målet omtvistade beloppet. L.S., som bestred käromålet, gjorde bl.a. gällande att avtalet utgjorde en förfalskning. Vid tingsrättsprocessen förelåg avtalet endast i kopierad form.

P.W. har anfört att han vid tiden för målets handläggning vid tingsrätten trodde att originalavtalet hade försvunnit men att avtalet därefter framkommit.

Bl.a. mot bakgrund av att P.W. i hovrätten förutskickat att han ämnar låta Statens Kriminaltekniska Laboratorium utföra en äkthetsanalys av L.S:s namnteckning på originalhandlingen och därefter åberopa denna analys som bevis i målet, framstår det som uppenbart att syftet med att åberopa originalhandlingen i stället för kopian är att motbevisa L.S:s påstående om förfalskning. Den påstådda originalhandlingen får därför anses utgöra ett sådant nytt bevismedel som omfattas av preklusionsbestämmelsen i 50 kap. 25 § tredje stycket rättegångsbalken. P.W. har inte gjort sannolikt att han inte kunnat åberopa bevisningen vid tingsrätten. Han har inte heller visat att han annars haft giltig ursäkt att inte göra det.

Målnummer T 315-99

Heuman, SvJT 1993, s. 255 ff.
Litteratur:
Heuman, SvJT 1993, s. 255 ff.

Rättsfall från hovrätterna
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
00-04-25

Målnummer:
T-315/99