Till förmån för fastigheten A gäller ett vid en lantmäteriförrättning bildat servitut, enligt vilket med A följer rätt att begagna väg över fastigheten B. - M var tidigare ägare till A. I samband med att hon sålde A upplät de nya ägarna till henne nyttjanderätt till vissa byggnader jämte kringliggande mark på fastigheten. - Det har ansetts att M har rätt att använda den ifrågavarande vägen med stöd av servitutet och nyttjanderättsavtalet; detta oavsett om hon enligt anläggningslagen (1973:1149) kan erhålla en sådan rätt eller ej.


Författningsreferens:
Jordabalken Kap 14

Lagrum:
14 kap. 1 § 3 st. och 3 § jordabalken

Under åren 1964-65 skedde lantmäteriförrättning angående gränsbestämning och laga skifte på fastigheten Tureholm 2:7 i dåvarande Vagnhärads kommun. Fastigheten ägdes vid denna tid till hälften av M.K. och till hälften av en annan person. Genom skiftet delades Tureholm 2:7 i två nya fastigheter, Tureholm 2:153 och Tureholm 2:154, varav M.K. kom att äga den sistnämnda. Vid förrättningen bildades ett servitut, enligt vilket med Tureholm 2:154 följer rätt att anlägga och begagna väg över Tureholm 2:153 inom en 6,5 m bred markremsa med minst fem meters avstånd från byggnader och med den sträckning som anges på en förrättningskarta.

I maj 1994 sålde M.K. Tureholm 2:154 till R.A. och B.A. I samband därmed träffade parterna ett nyttjanderättsavtal. Enligt detta upplät de båda köparna till M.K. nyttjanderätt till en garagebyggnad och den s.k. skrivarstugan samt omkringliggande mark på Tureholm 2:154. Avtalet skulle gälla längst till utgången av år 2069. - Det område till vilket M.K. sålunda har nyttjanderätt är beläget i den nordvästra delen av Tureholm 2:154, nära gränsen till Tureholm 2:153. Från nyttjanderättsområdet går en väg över Tureholm 2:153 och vidare över fastigheten Tureholm 2:110 fram till allmän väg.

R.A. och B.A. anhängiggjorde sedermera hos lantmäterimyndigheten ansökan angående anläggningsförrättning. Myndigheten meddelade beslut i ärendet den 1 december 1999. Det förordnades därvid att gemensamhetsanläggning skulle inrättas och bestå av befintliga enskilda vägen från anslutningen till allmänna vägen Tureholm-Uttervik till diket vid planket på Tureholm 2:154 samt att i gemensamhetsanläggningens utförande och drift skulle delta Tureholm 2:110, 2:153 och 2:154. Genom utslag den 21 november 2000 ändrade Nyköpings tingsrätt, fastighetsdomstolen, lantmäterimyndighetens beslut så att M.K:s byggnad på ofri grund skulle med visst andelstal anslutas till gemensamhetsanläggningen. Sedan tingsrättens utslag hade överklagats, avslog Svea hovrätt den 20 juni 2001 överklagandena. Högsta domstolen fann i beslut den 29 augusti 2001 att det inte förelåg skäl att meddela prövningstillstånd.

Fastigheten Tureholm 2:153 ägs numera av X.X. och Y.Y.

M.K. väckte vid Nyköpings tingsrätt talan mot X.X. och Y.Y. med yrkande bl.a. att tingsrätten skall fastställa att hon har rätt att nyttja den väg som omfattas av servitutet till förmån för fastigheten Tureholm 2:154.

Nyköpings tingsrätt (1999-09-22, rådmannen Lars Jansson) ogillade käromålet. Som skäl anförde tingsrätten i huvudsak följande.

Ett servitut utgör tillbehör till den härskande fastigheten och ingår i dess juridiska enhet. Den omfattning i vilken servitutsrätten utövas innebär ett motsvarande intrång i äganderätten till den tjänande fastigheten. Att belastningen på den tjänande fastigheten inte genom ensidiga åtgärder ökar så att den avviker från vad som varit avsett vid servitutets tillkomst är ett centralt intresse för denna fastighets ägare. En sådan ökad belastning bör därför inte utan tungt vägande skäl godtas utan medgivande från den tjänande fastighetens ägare. Den omständigheten att M.K:s nyttjanderätt har kommit att innebära att boendet på den härskande fastigheten har utökats med ytterligare ett hushåll får typiskt sett anses innebära att belastningen på vägen över X.X:s och Y.Y:s fastighet har ökat i förhållande till vad som gällde vid tiden för tillkomsten av servitutet. Eftersom tillgången till en utfartsväg är en grundläggande förutsättning för ett meningsfullt utnyttjande av en bostad, borde vägfrågan ha reglerats redan i anslutning till nyttjanderättsavtalets tillkomst. Nu är situationen emellertid den att M.K. efter erhållet bygglov redan har uppfört en friliggande byggnad för bostadsändamål på det markområde hon disponerar. Byggnaden utgör inte tillbehör till fastigheten Tureholm 2:154. M.K. har därför möjlighet att i enlighet med anläggningslagens regler få prövat rätten till upplåtelse av väg för byggnaden genom en anläggningsförrättning. Ett sådant förfarande har också inletts efter en ansökan från henne. Förrättningen har dock avbrutits sedan hon återkallat sin ansökan. Hon har inte ens påstått att hon inte skulle ha fått sin rätt till utfartsväg reglerad genom förrättningen, om den hade fullföljts.

Utöver den principiella restriktivitet som bör iakttas vid bedömningen huruvida en ökad belastning på den tjänande fastigheten kan godtas, bör enligt tingsrättens mening särskild vikt fästas vid det förhållandet att M.K. genom en anläggningsförrättning - av det slag som hon själv både inlett och avbrutit - kan få till stånd en reglering av rätten till utfartsväg från sin bostad. I en sådan ordning skulle dessutom X.X:s och Y.Y:s samt övriga berörda fastighetsägares intressen komma att beaktas. Mot denna bakgrund bör servitutsavtalets rätt till förmån för fastigheten Tureholm 2:154 inte omfatta M.K:s bostad. Hennes talan skall således lämnas utan bifall.


Svea hovrätt (2001-09-25, hovrättslagmannen Magnus Göransson, hovrättsrådet Christina Jacobsson och f.d. hovrättsrådet Lennart Grobgeld, referent) biföll käromålet. I sina domskäl anförde hovrätten följande.

I målet är fråga huruvida M.K. i egenskap av arrendator till viss del av fastigheten Tureholm 2:154 har rätt att använda sig av det vägservitut som tillkommer denna fastighet.

Vid sidan av äganderätt finns i svensk rätt ett antal begränsade rättigheter till en fastighet, bl.a. nyttjanderätt och servitut. Till skillnad från en nyttjanderätt, som är knuten till en eller flera personer, är ett servitut knutet till fastigheten som sådan. Servitutet skapar ett förhållande mellan två fastigheter. Det kan vara en rätt för den härskande fastighetens ägare i denna egenskap att i visst hänseende nyttja den tjänande fastigheten, t.ex. - som i nu förevarande mål - att ta väg över denna fastighet. - Servitutet medför en bestående belastning för den tjänande fastigheten och en motsvarande, stadigvarande, tillgång för den härskande fastigheten. Servitutet kan sägas vara ett tillbehör eller ett komplement till den härskande fastigheten. De befogenheter som ingår i servitutet smälter samman med de befogenheter som sedan tidigare ingår i äganderätten till fastigheten. Alla dessa befogenheter tillkommer ägaren till den härskande fastigheten i denna hans egenskap (Sten Hillert, Servitut, 3 uppl. 1991, s. 17 f., och Lars. K. Beckman m.fl., Sveriges Rikes Lag Fastighetsrätt I, 2001, s. 543).

Servitut kan komma till stånd antingen genom avtal, avtalsservitut, eller genom beslut av myndighet eller domstol, officialservitut.

Vissa allmänna bestämmelser om nyttjanderätt och servitut ges i 7 kap. jordabalken (JB). Närmare bestämmelser om servitut finns i 14 kap. JB. I 1 § tredje stycket i detta kapitel sägs att bestämmelserna här inte avser servitut som tillkommit genom förrättning enligt fastighetsbildningslagen (1970:988) eller genom expropriation eller liknande tvångsförvärv. - Av detta uttalande skulle kunna dras den slutsatsen att bestämmelserna i 14 kap. JB inte gäller för officialservituten. Det torde dock råda enighet om att de grundläggande principer som kommer till uttryck i kapitlet också gäller för dessa servitut; i vart fall då dessa tillkommit vid en fastighetsbildningsförrättning (se t.ex. Sten Hillert, a.a. s. 23 f. och Anders Victorin-Jan-Olof Sundell, Allmän fastighetsrätt, 3 uppl. 1999, s. 237 f.). Enligt hovrättens mening har därför de bestämmelser i 14 kap. JB som berörs i det följande bäring också i nu förevarande mål, där det aktuella servitutet har tillkommit genom en lantmäteriförrättning.

Den nyttjanderätt som M.K. erhållit genom avtalet med de nya ägarna till Tureholm 2:154 innebär att dessa till henne har upplåtit vissa befogenheter som ingår i deras äganderätt till fastigheten. I den aktuella upplåtelsehandlingen nämns visserligen inte något om servitut. Det bör dock enligt hovrättens mening kunna anses att upplåtelsen innefattar sådana befogenheter som har ett naturligt samband med den rätt till mark och byggnader som tillerkänts M.K. Detta skulle kunna gälla bl.a. rätten att använda den väg som passerar över Tureholm 2:153 och som därvid förbinder Tureholm 2:154 med allmän väg.

Det kan ifrågasättas om det sagda står i enlighet med bestämmelsen i 14 kap. 3 § JB, där det anges att ett servitut är förenat med äganderätten till den härskande fastigheten och att det inte får överlåtas särskilt. I motiven till detta lagrum sägs att servitutet är ett typiskt exempel på en s.k. osjälvständig rättighet, gällande endast i dens hand som är ägare till viss jord. (SOU 1960:25, Lagberedningens förslag till jordabalk m.m. II s. 396). - Detta uttalande står dock enligt hovrättens mening inte i strid med möjligheten att en nyttjanderättshavare, genom upplåtelse av nyttjanderätt från ägaren till den härskande fastigheten, erhåller befogenhet att utnyttja ett till fastigheten hörande servitut. Detta har då inte överlåtits särskilt. Servitutet är alltjämt knutet till den härskande fastigheten och kan alltjämt utövas av ägaren till denna fastighet. Men det bör därutöver kunna utövas av nyttjanderättshavaren, till vilken fastighetsägaren har upplåtit rätt att utöva vissa i äganderätten ingående befogenheter. Det skulle kunna sägas att nyttjanderättshavaren därvid handlar som en företrädare för fastighetsägaren (jfr Hillert a.a. s. 45).

Det bör dock inte vara möjligt för en nyttjanderättshavare att utnyttja varje servitut som tillkommer den härskande fastigheten. Som redan angetts bör en förutsättning härför vara att det finns ett naturligt samband mellan nyttjanderätten och den eller de befogenheter som servitutet omfattar. I förevarande fall anser hovrätten att ett sådant samband föreligger, eftersom den mark som M.K. har nyttjanderätt till är belägen så att den enda möjligheten att ta sig dit eller därifrån - till fots eller med fordon - är att begagna sig av vägen på Tureholm 2:153.

X.X. och Y.Y. har inte åberopat att en rätt för M.K. att utnyttja vägservitutet skulle medföra en belastning för ägarna till Tureholm 2:153 utöver vad som följer av upplåtelsen av servitutet. Redan på den grunden saknas skäl för hovrätten att pröva huruvida en eventuellt ökad belastning överstiger vad som kan vara förutsett då servitutet tillkom.

Det anförda leder till att M.K. i egenskap av nyttjanderättshavare har rätt att använda den ifrågavarande vägen med stöd av servitutet och nyttjanderättsavtalet. Detta gäller enligt hovrättens bedömning utan hänsyn tagen till om hon enligt t.ex. anläggningslagen (1973:1149) kan erhålla en sådan rätt eller ej. - M.K:s talan skall således bifallas.

Målnummer T 7703-00

Sten Hillert, Servitut, 3 uppl. 1991, s. 17 f., 23 f och 45; Lars. K. Beckman m.fl., Sveriges Rikes Lag Fastighetsrätt I, 2001, s. 543; Anders Victorin-Jan-Olof Sundell, Allmän fastighetsrätt, 3 uppl. 1999, s. 237 f.; SOU 1960:25, Lagberedningens förslag till jordabalk m.m. II s. 396.
Litteratur:
Sten Hillert, Servitut, 3 uppl. 1991, s. 17 f., 23 f och 45; Lars. K. Beckman m.fl., Sveriges Rikes Lag Fastighetsrätt I, 2001, s. 543; Anders Victorin-Jan-Olof Sundell, Allmän fastighetsrätt, 3 uppl. 1999, s. 237 f.; SOU 1960:25, Lagberedningens förslag till jordabalk m.m. II s. 396.

Rättsfall från hovrätterna
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
01-09-25

Målnummer:
T-7703/99