En person dömdes för försök till dråp. Gärningarna riktades mot två polismän som hade ingripit för att hindra denne från att begå självmord genom att kasta sig ut från en byggnadsställning. Den tilltalade ansågs ha begått brotten under påverkan av en allvarlig psykisk störning - ett kortvarigt psykotiskt tillstånd utlöst av rus, s.k. patologiskt rus - men inte lida av någon sådan störning vid domstillfället. Han förklarades vara fri från påföljd. - Även fråga om skadestånd vid brott som har begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning.


Författningsreferens:
Brottsbalken Kap 3; Brottsbalken Kap 23; Brottsbalken Kap 30; Skadeståndslagen (19720:207) Kap 2

Lagrum:
3 kap. 2 §, 23 kap. 1 § och 30 kap. 6 § brottsbalken; 2 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207)
NJA 1995 s. 48
RH 2001:38

Rättsfall från hovrätterna
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
01-02-09

Målnummer:
B-4929/00