Anslutningsöverklagande mot part som ej överklagat har avvisats.


Författningsreferens:
Rättegångsbalken Kap 51

Lagrum:
51 kap. 2 § rättegångsbalken

A.R.S. åtalades vid tingsrätten för mened och våld mot tjänsteman. I anslutning till åtalet för våld mot tjänsteman yrkade tjänstemannen skadestånd av A.R.S. Tingsrätten ogillade åtalet för mened, dömde A.R.S. för våldsgärningen, men rubricerade den som misshandel, och bestämde påföljden till dagsböter. Tingsrätten biföll skadeståndsyrkandet till viss del.


Åklagaren överklagade och yrkade att menedsåtalet skulle bifallas. I anslutningsöverklagande yrkade A.R.S. att åtalet och skadeståndsyrkandet skulle ogillas i sin helhet.

Göta hovrätt (2001-03-29, hovrättslagmannen Jan Carrick, hovrättsrådet Lars Holm, referent, och tf. hovrättsassessorn Natalie Kramer) avvisade anslutningsöverklagandet i skadeståndsdelen och anförde: Ett anslutningsöverklagande är inte något självständigt rättsmedel. Den som överklagar anslutningsvis måste som regel också ha varit den förste klagandens motpart i den del av domen som avses med överklagandet. Anslutningsöverklagande kan alltså i princip inte föras mot den som inte själv har överklagat. Åklagaren, som är den ende av A.R.S:s motparter som överklagat, är inte A.R.S:s motpart vad gäller det skadestånd som M.B. tillerkänts i anledning av misshandeln. På grund härav - och då åklagarens överklagande avser annan gärning än misshandeln - avvisar hovrätten A.R.S:s anslutningsöverklagande i skadeståndsdelen (jfr. NJA 2000 s. 181 och där anmärkt litteratur).

Målnummer B 1214-00

NJA 2000 s. 181; NJA 1966 s. 103; NJA 1960 s. 511; NJA 1956 s. 134; NJA 1948 s. 740
Litteratur:
Welamson, Om anslutningsvad och reformatio in pejus, 1953, s. 143-167 (särskilt s. 155); Welamson, Rättegång VI, 3:e uppl., s. 73-77; Fitger, Rättegångsbalken, del 4, s. 51:17.

Rättsfall från hovrätterna
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
01-03-29

Målnummer:
B-1214/00