Domare som i beslut om rättspsykiatrisk undersökning funnit övertygande bevisning föreligga för att den tilltalade begått åtalade gärningar har ansetts jäviga då de vid fortsatt huvudförhandling prövat ny bevisning som åberopats av den tilltalade.


Författningsreferens:
Rättegångsbalken Kap 4; Europakonventionen artikel 6.1

Lagrum:
4 kap. 13 § 10 samt 51 kap. 27 och 29 §§ rättegångsbalken; Artikel 6.1 Europakonventionen

Åklagaren åtalade vid Sundsvalls tingsrätt häktade T.M. dels för olaga hot i en punkt, dels i en annan punkt för försök till mord, alternativt grovt olaga hot, samt grovt vapenbrott. Åklagaren påstod beträffande gärningarna under sistnämnda punkt bl.a. att T.M. natten mot den 20 augusti 2000 i foajén på Restaurang Esplanad i Sundsvall riktat en pistol mot målsäganden D.S. på ett avstånd om cirka fyra meter och avlossat ett skott mot denne i avsikt att försöka skada och beröva denne livet, samt att T.M. under tiden den 19-20 augusti 2000 innehaft en pistol.

D.S. yrkade i anslutning till åtalet skadestånd av T.M. med 60 000 kr för det fall gärningen skulle bedömas som försök till mord och med 35 000 kr för det fall gärningen skulle bedömas som försök till grov misshandel eller grovt olaga hot.

Tingsrätten, rådmannen Kristina Almqvist samt nämndemännen Rolf Andersson, Gerd Håkansson och Sven Johansson, förordnade efter huvudförhandling i målet den 18 oktober 2000 om rättspsykiatrisk undersökning av T.M., efter att ha konstaterat att övertygande bevisning förelåg att T.M. gjort sig skyldig till olaga hot, grovt olaga hot och vapenbrott.

Den 7 november 2000 skrev T.M. till tingsrätten och åberopade ny bevisning i målet i form av ett sakkunnigutlåtande från Statens kriminaltekniska laboratorium avseende kulmaterial och en patronhylsa från en skottlossning mot den aktuella restaurangen någon gång under tiden den 20-29 oktober 2000. Enligt utlåtandet kunde det hållas för visst att denna patronhylsa avlossats med samma vapen som använts vid skottlossningen den 20 augusti 2000, för vilken T.M. stod åtalad. T.M. hemställde att denna omständighet skulle vägas in i processen och att den styrkte hans berättelse om att det var en annan person som hållit i vapnet vid skottlossningen den 20 augusti 2000. Han gjorde härvid gällande att det förelåg hinder för fortsatt huvudförhandling och att ny huvudförhandling därför skulle hållas, samt att tingsrätten, på grund av sitt ställningstagande i skuldfrågan i samband med beslutet om rättspsykiatrisk undersökning, i den sammansättningen var jävig enligt 4 kap. 13 § 10 rättegångsbalken. T.M. hänvisade också till att han enligt artikel 6.1 i Europakonventionen hade en grundlagsskyddad rätt att få sin sak prövad inför en opartisk domstol.

Åklagaren motsatte sig ny huvudförhandling i målet och yrkade att den nya bevisningen skulle avvisas enligt 35 kap. 7 § rättegångsbalken, varvid han anförde att den nya bevisningen, mot bakgrund av att målsäganden D.S. och vittnet V.J. båda pekat ut T.M. som den som den 20 augusti 2000 avlossat skottet på restaurangen, saknade betydelse eller uppenbart skulle bli utan verkan. För det fall tingsrätten inte ansåg sig kunna avvisa bevisningen gjorde åklagaren, med hänvisning till rättsfallet RH 1997:74, gällande att den nya bevisningen i vart fall var av så ringa eller perifer betydelse att hinder inte kunde anses föreligga mot fortsatt huvudförhandling.

Tingsrätten - i en annan sammansättning än den som prövade brottmålet i sak - meddelade beslut i jävs- och avvisningsfrågan den 21 november 2000. Tingsrätten anförde härvid att den inte ansåg att den av T.M. åberopade nya bevisningen saknade betydelse i målet, men att det mot bakgrund av de utpekanden av T.M. som gjorts fanns mycket som talade för att den nya bevisning som åberopats skulle komma att bli utan verkan. Då det ändock inte var uppenbart att så skulle bli fallet, lämnade tingsrätten åklagarens yrkande om avvisning av den nya bevisningen utan bifall. I jävsfrågan anförde tingsrätten: Huvudregeln när ny bevisning tillkommer är att ny huvudförhandling med ny sammansättning skall hållas. Tingsrätten finner emellertid att den av T.M. åberopade nya bevisningen i förevarande fall är av så ringa och perifer betydelse att det inte motiverar att hela huvudförhandlingen tas om. Tingsrätten finner således att den nya bevisningen inte utgör hinder för fortsatt huvudförhandling med den sammansättning som beslutade om rättspsykiatrisk undersökning beträffande T.M. Med hänsyn härtill lämnas T.M:s jävsinvändning utan bifall.

T.M. anmälde missnöje mot beslutet.

Tingsrätten beslutade den 22 november 2000 att beslutet i frågan om jäv fick överklagas endast i samband med överklagande av tingsrättens dom eller slutliga beslut i målet.

Vid fortsatt huvudförhandling i målet den 23 november 2000 bestod rätten av rådmannen Kristina Almqvist samt nämndemännen Rolf Andersson och Sven Johansson, sedan det konstaterats att nämndemannen Gerd Håkanson hade laga förfall och inte kunde närvara vid den fortsatta huvudförhandlingen. T.M. anmälde hinder mot fortsatt huvudförhandling under anförande att det inte var lämpligt att slutföra målet då ny bevisning tillkommit och tingsrättens tidigare sammansättning redan tagit ställning i ansvarsfrågan. Tingsrätten avvisade yrkandet om att förhandlingen skulle ställas in med hänvisning till att frågorna om den nya bevisningen och jäv redan prövats i beslutet den 21 november 2000 och att några nya omständigheter inte anförts. Den fortsatta huvudförhandlingen genomfördes, varvid den av T.M. åberopade nya bevisningen upptogs.

Sundsvalls tingsrätt (2000-11-30, rådmannen Kristina Almqvist samt nämndemännen Rolf Andersson och Sven Johansson) dömde T.M. för olaga hot, grovt olaga hot och grovt vapenbrott till fängelse i ett år och sex månader samt förpliktade T.M. att utge skadestånd till D.S. med 15 000 kr. I domskälen anförde tingsrätten, rörande den nya bevisningen: I målet är det upplyst att det förekommit skottlossning utanför den aktuella restaurangen efter händelsen och genom vad som framkommit i det av T.M. åberopade utlåtandet framstår det som sannolikt att dessa skott avlossats med samma vapen som användes natten mot den 20 augusti 2000. Det vapen som då användes har inte återfunnits. Att vapnet använts av annan efter det tillfälle som behandlas i målet saknar enligt tingsrättens mening betydelse vid bedömningen av huruvida det var T.M. som innehade vapnet och avlossade skottet den aktuella natten. Genom de uppgifter D.S. och V.J. lämnat och vad som övrigt förekommit finner tingsrätten att det är utrett att det var T.M. som innehade vapnet och avlossade skottet på Restaurang Esplanad under natten mot den 20 augusti 2000.


T.M. överklagade såväl tingsrättens dom som dess beslut i jävsfrågan, med yrkande i första hand att hovrätten skulle undanröja tingsrättens dom och återförvisa målet till tingsrätten för förnyad handläggning. Till stöd för yrkandet om återförvisning anfördes i huvudsak: Tingsrätten har grundat sitt beslut om rättspsykiatrisk undersökning på ett ställningstagande att övertygande bevisning förelåg att han gjort sig skyldig till de åtalade brotten. Genom sitt beslut har tingsrätten definitivt tagit ställning till att han begått de åtalade gärningarna, att han haft uppsåt därtill samt hur de gärningar han sålunda befunnits övertygad om skulle rubriceras. Det är uppenbart att tingsrätten efter ett sådant beslut ej kan ha förmåga att ta till sig och fritt värdera nytillkommen bevisning. Detta gäller så snart bevisning förts in i målet som kan ha någon, om än perifer, betydelse. Efter beslutet om rättspsykiatrisk undersökning inträffade omständigheter som kunde ha betydelse för bedömningen av hans skuld. Tingsrätten har lämnat åklagarens yrkande om avvisning utan bifall, vilket ger vid handen att bevisningen kunde ha haft betydelse för de överväganden som rätten hade att göra, men som den, på grund av sitt tidigare ställningstagande, var förhindrad till. Den aktuella bevisningen avsåg en omständighet som visade att det i målet aktuella vapnet använts vid ytterligare skottlossning mot restaurangen. Det är uppenbart att någon annan än han använt vapnet. Förklaringen skulle kunna vara att den person som tidigare avlossat skott inne i lokalen nu återkommit. Det finns ett flertal hypoteser, vilka är värda att pröva. Genom tingsrättens beslut att i samma sammansättning fortsätta huvudförhandlingen har han betagits den rätt till en opartisk bedömning som tillförsäkras honom genom reglerna om domarjäv i 4 kap. 13 § rättegångsbalken och artikel 6.1 i Europakonventionen.

Åklagaren bestred yrkandet om återförvisning och anförde att det saknade varje bevisvärde i målet att det under den tid T.M. varit häktad avlossats skott mot samma restaurang av en annan person med samma vapen.

Hovrätten för Nedre Norrland (2001-01-12, hovrättsråden Christer Berg och Anja Brandoné, referent) undanröjde tingsrättens dom, utom såvitt avsåg frågor om försvararersättningar, beslag och sekretess, samt upphävde tingsrättens beslut den 21 november 2000, utom i vad avsåg tillåtande av ny bevisning, och återförvisade målet till tingsrätten för erforderlig handläggning. I beslutet anförde hovrätten.

I sitt beslut i anslutning till huvudförhandlingen den 18 oktober 2000 fann tingsrätten att det genom utredningen i målet förelåg övertygande bevisning om att T.M. gjort sig skyldig till olaga hot i enlighet med åtalet under åtalspunkten 1 samt till grovt olaga hot och grovt vapenbrott under åtalspunkten 2. Fråga är om tingsrättens ledamöter var jäviga när de vid den fortsatta huvudförhandlingen på nytt tog ställning till skuld- och rubriceringsfrågor i målet på grundval av en utredning som skilde sig från den tidigare framlagda därigenom att ny bevisning tillkommit. T.M. har hävdat att jäv förelåg på grund av att tingsrätten efter sitt beslut den 18 oktober 2000 inte haft förmåga att ta till sig och fritt värdera den nytillkomna bevisningen och det även om bevisningen ansågs ha perifer betydelse.

Den jävsbestämmelse som är aktuell att tillämpa är generalklausulen i 4 kap. 13 § 10 p rättegångsbalken. En domare är enligt denna bestämmelse jävig att handlägga ett mål om det föreligger någon särskild omständighet som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet i målet. Frågan huruvida omständigheterna i det konkreta fallet har varit ägnade att rubba förtroendet för domarens opartiskhet skall bedömas efter en objektiv måttstock.

Vid tillämpningen av generalklausulen får ledning hämtas från vad som anfördes i det lagstiftningsärende som ledde till dels införandet av jävsbestämmelsen i 4 kap. 13 § 8 p rättegångsbalken dels ändringar av bestämmelserna om uppskjuten huvudförhandling i 46 kap. 11 § rättegångsbalken (prop. 1992/93:25). Europadomstolens avgöranden angående artikel 6.1 i Europakonventionen, vari anges bl.a. att envar skall, när det gäller att pröva anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till opartisk rättegång inför en opartisk domstol, får också betydelse vid tillämpningen av generalklausulen. I de omnämnda lagförarbetena analyserades Europadomstolens dom den 24 maj 1989 i målet Hauschildt mot Danmark, den s.k. Hauschildtdomen, ingående med avseende på de jävsproblem som den aktualiserade i svensk rätt. I svensk rätt är främst rättsfallen NJA 1998 s. 82 och RH 1997:74 av intresse. I det förstnämnda fallet har Högsta domstolen funnit att domare, som i beslut om rättspsykiatrisk undersökning funnit övertygande bevisning föreligga att den tilltalade begått de åtalade gärningarna, var jäviga då de inför fortsatt huvudförhandling avvisat ny bevisning som åberopats av den tilltalade.

Av förarbetena enligt ovan framgår att det vid en fortsatt huvudförhandling i mål där rättspsykiatrisk undersökning äger rum regelmässigt inte bör behandlas annat än frågor om påföljd och liknande och att det normala blir att ny huvudförhandling hålls i de fall då ny bevisning åberopas inför det andra förhandlingstillfället (a prop. s. 26-28 och 31 f). Redan mot bakgrund av de uttalanden som där görs av departementschefen och lagrådet torde enligt hovrättens mening utrymmet för att hålla fortsatt huvudförhandlig när ny bevisning tillkommit efter beslutet om rättspsykiatrisk undersökning vara ytterst begränsat. I det ovan angivna RH-fallet anlade även Svea hovrätt ett liknande synsätt.

I förevarande fall har T.M. efter beslutet om rättspsykiatrisk undersökning åberopat ytterligare bevisning till styrkande av att han är oskyldig till den åtalade skottlossningen. Tingsrätten har i beslutet den 21 november 2000 funnit att den nya bevisningen inte saknar betydelse i målet men samtidigt anfört att den är av ringa och perifer betydelse. Väl kan sägas att värdet av den nya bevisningen, med hänsyn till de utpekanden av T.M. som gjorts av målsäganden och ett vittne i fråga om skottlossningen, ter sig begränsat. Den nya bevisningen rör dock en central fråga i målet och bör i och med att den befunnits inte sakna betydelse bedömas och ställes i relation till övrig upptagen bevisning i den delen av målet. Av tingsrättens domskäl framgår inte helt klart vilka överväganden tingsrätten gjort härvidlag.

Mot bakgrund av vad som sålunda anförts finner hovrätten att målet när den rättspsykiatriska undersökningen slutförts borde ha företagits till ny huvudförhandling med helt nya ledamöter, eftersom de tidigare ledamöternas opartiskhet, som även ifrågasatts av den tilltalade, även ur objektiv synvinkel kunde ifrågasättas. De tidigare ledamöterna var alltså jäviga vid den fortsatta huvudförhandlingen och därmed vid domens beslutande. På grund härav har hovrätten enligt 51 kap. 27 och 29 §§ rättegångsbalken att undanröja tingsrättens dom till de delar den överklagats och återförvisa målet till tingsrätten för erforderlig behandling.

Adjungerade ledamoten, f.d. hovrättsrådet Ulf Sterner, var skiljaktig och anförde: Det avgörande för frågan om återförvisning är, om den av T.M. åberopade nya bevisningen kan anses vara av så perifer betydelse att den inte motiverar att hela huvudförhandlingen tas om. Jag gör härvid följande överväganden. I motsats till fallet RH 1997:74 är det här inte fråga om indiciebevisning. Den fällande domen grundar sig i stället, enligt vad som framgår av tingsrättens domskäl, på uppgifter från vittnet och målsäganden. Av det av T.M. åberopade sakkunnigutlåtandet framgår att patronhylsorna vid de två skottlossningarna med visshet avfyrats ur samma vapen. Denna omständighet har också beaktats av tingsrätten, som funnit den sakna betydelse vid bedömningen av om det var T.M. som innehade vapnet och avlossade skottet den 20 augusti 2000. Jag delar denna bedömning. Då den tilltalade utpekats av två personer blir det avgörande för utgången i skuldfrågan bedömningen av dessa utsagors bevisvärde. Denna bedömning påverkas i ringa grad av det förhållandet att den aktuella pistolen - som inte återfunnits - använts vid ett senare tillfälle. Det måste anses klart att tingsrätten skulle ha kommit till samma slutsats i skuldfrågan om den nya bevisningen funnits tillgänglig redan vid den första huvudförhandlingen. Vid detta förhållande får bevisningen anses vara av så perifer betydelse att det inte föreligger skäl att ta om hela huvudförhandlingen från början. Mot bakgrund av det här anförda kan jag ej finna att tingsrättens ledamöter varit jäviga. Yrkandet om återförvisning skall därmed enligt min mening inte vinna bifall. Överröstad i dessa delar är jag i övrigt ense med majoriteten.

Målnummer B 508-00

NJA 1998 s. 82; RH 1997:74
Litteratur:
Prop. 1992/93:25, s. 26-28 och 31 f.

Rättsfall från hovrätterna
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
01-01-12

Målnummer:
B-508/00