Vilandeförklaring av ansökan om förlängd arbetstid till grundvattenbortledning från järnvägstunneln genom Hallandsåsen; nu fråga om återförvisning pga. rättegångsfel-----Ansökan om förlängning av arbetstid för vattenföretag borde ha kungjorts och sakägare beretts tillfälle att yttra sig. Likaså borde sakägare ha fått yttra sig över yrkande om vilandeförklaring i målet. Miljööverdomstolen ansåg att dessa brister sammantaget utgjorde rättegångsfel och undanröjde därför miljödomstolens beslut samt återförvisade målet för fortsatt behandling.


Lagrum:
13 kap. 2 §, 13 §, 22 § och 23 § samt 15 kap. 2 § vattenlagen (1983:291); 18 kap. 15 § 3 st., 32 kap. 5 § och 50 kap. 28 § rättegångsbalken (1942:740)

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Växjö tingsrätts, miljödomstolen, beslut 1999-09-01 i mål nr M 13-99, se bilaga A

KLAGANDE

1. Civilingenjören CB och medparter, se bilaga B

Ombud för medparterna

CB, CB BO. RL

Ombud

Advokaten NR

MOTPART

Banverket, Södra regionen, Box 366, 201 23 MALMÖ

Ombud

Advokaten BN

SAKEN

Vilandeförklaring av ansökan om förlängd arbetstid för tillstånd till grundvattenbortledning från järnvägstunnel genom Hallandsåsen; nu fråga om återförvisning p.g.a. rättegångsfel

____________________________

MILJÖÖVERDOMSTOLENS AVGÖRANDE

1. Miljööverdomstolen undanröjer miljödomstolens beslut i överklagad del och återförvisar målet för fortsatt behandling.

2. Det ankommer på miljödomstolen att efter målets återupptagande pröva frågan om skyldighet för part att utge ersättning för motparts rättegångskostnader i Miljööverdomstolen.

_____________________

BAKGRUND

Vattendomstolen gav i deldom den 24 november 1992 Banverket tillstånd dels att bortleda inträngande grundvatten i blivande bergtunnel genom Hallandsåsen intill vissa volymer per tidsenhet, dels att tills vidare släppa ut det bortledda grundvattnet i Stensån och Vadebäcken och dels att utföra vissa vattenanläggningar. I deldomen uppsköt vattendomstolen prövningen av frågorna om ersättning och kompensationsåtgärder för skada och intrång till följd av företaget och om eventuellt ytterligare skadeförebyggande åtgärder under en prövotid till den 24 november 1998. Banverket skulle därefter senast den 24 november 1999 lämna förslag till bl.a. slutlig skadereglering. Vidare föreskrev vattendomstolen att de i domen medgivna arbetena skulle, vid risk att tillståndet annars förfaller, vara fullbordade senast den 24 november 1997.

Med anledning av att Banverket inte skulle komma att fullborda de i 1992 års dom medgivna arbetena inom föreskriven tid, gav Banverket den 20 november 1997 in en ansökan om förlängd arbetstid för tillstånd till grundvattenbortledning från tunneln genom Hallandsåsen. I ansökan yrkade Banverket att vattendomstolen skulle förlänga arbetstiden med den tid Banverket senare skulle komma att ange. Banverket yrkade också att målet skulle förklaras vilande till dess Banverket kom in med en anmälan om dess återupptagande. Vattendomstolen beslutade den 12 december 1997 att förklara målet om förlängd arbetstid vilande och att på eget initiativ ta upp handläggningsfrågan till behandling. Vattendomstolen beslutade den 23 november 1998 om fortsatt vilandeförklaring till den 1 september 1999. I det nu överklagade beslutet förlängde miljödomstolen tiden för vilandeförklaring till den 1 november 2000. Liksom inför de två första besluten om vilandeförklaring av målet fick sakägare inför beslutet den 1 september 1999 inte möjlighet att yttra sig över Banverkets begäran om fortsatt vilandeförklaring. Av handlingarna framgår vidare att Banverket ännu inte preciserat hur länge arbetstiden bör förlängas.

YRKANDEN M.M. I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

CB och medparter - däribland TS och IN - samt RL (klagandena) har yrkat att Miljööverdomstolen skall upphäva miljödomstolens beslut om fortsatt vilandeförklaring av målet om förlängd arbetstid och återförvisa målet till miljödomstolen för handläggning av de sakfrågor, bl.a. frågan om ersättning för skada och intrång till följd av vattenföretaget, som har samband med vattendomstolens vid Växjö tingsrätt deldom den 24 november 1992. De har också yrkat att Banverket skall förpliktas utge ersättning för deras rättegångskostnader i Miljööverdomstolen.

Banverket har yrkat att Miljööverdomstolen skall avvisa överklagandena eftersom klagandena inte har något beaktansvärt intresse av frågan om vilandeförklaring och därför inte har rätt att överklaga miljödomstolens beslut. Banverket har yrkat att i vart fall TSs och INs överklaganden skall avvisas eftersom de inte är sakägare i målet. Banverket har i sak bestritt ändring. Banverket har vidare bestritt skyldighet att utge ersättning för klagandenas rättegångskostnader i Miljööverdomstolen.

Klagandena har bestritt yrkandet om avvisande av deras överklagande.

Miljööverdomstolen har avgjort målet utan huvudförhandling med stöd av 23 kap. 6 § första stycket första meningen miljöbalken.

UTVECKLING AV TALAN I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

RL har anfört i huvudsak följande i Miljööverdomstolen.

Hans fastighet är belägen nära tunnelns norra påslag. Genom den exceptionella grundvattenavsänkningen har fastighetens vattenförsörjning skadats. Det är en olägenhet för sakägarna att de inte har någon möjlighet att få till stånd en omedelbar skadereglering.

Banverket har redan utfört de arbeten som Banverket fått tillstånd till genom 1992 års dom och som enligt Banverket är tillståndspliktiga och det finns därför inte utrymme för att förlänga arbetstiden. Den återstående tunneldrivningen påverkar därför inte bedömningen av om vattenföretaget har utförts. Banverkets begäran om förlängning av arbetstiden kan därför inte tas upp till prövning. Det är i vart fall oklart vilka återstående arbeten det överklagade beslutet avser. Det har genom miljödomstolens beslut därmed förekommit sådana omständigheter som nämns i 59 kap. 1 § första stycket 1, 3 och 4 rättegångsbalken (domvilla).

CB och medparter har anfört i huvudsak följande i Miljööverdomstolen.

De har sina fastigheter belägna inom det för vattenföretaget fastställda influensområdet med undantag av två fastigheter som ligger vid Vadbäcken och som berörts av giftutsläpp från företagen. De har som sakägare och part i målet vid miljödomstolen rätt att överklaga miljödomstolens beslut.

Beslutet om fortsatt vilandeförklaring innebär att de återstående sakfrågor som har samband med 1992 års tillståndsdom inte prövas. Sakägarnas fastigheter har sjunkit i värde till följd av företaget och ett flertal skaderegleringsfrågor är olösta. Miljödomstolen hade inte bort vilandeförklara målet utan i stället pröva Banverkets ansökan om förlängd arbetstid, varvid berörda myndigheter och sakägare bort ges tillfälle att granska arbetsföretagets nya förutsättningar. Det är inte rimligt att tillåta ytterligare ett års vattenutflöde av samma omfattning som tidigare och som är ett betydligt större flöde än vad 1992 års dom tillåter. Redan det förhållandet att bortledningen av grundvatten är betydligt större än vad 1992 års dom medger är ett tillräckligt skäl för att låta tillståndet förfalla. En skadereglering bör nu komma till stånd och en eventuell fortsättning av tunnelprojektet får sedan prövas enligt miljöbalken efter en ny ansökan av Banverket. I vart fall bör 1992 års dom bli föremål för omprövning enligt vattenlagen till följd av de avsevärt ändrade förutsättningarna för vattenföretaget. Sakägarna har inte fått yttra sig i frågan om vilandeförklaring och en konsekvens av detta bör vara att Banverket ersätter sakägarna för deras rättegångskostnader i Miljööverdomstolen.

Banverket har anfört följande i Miljööverdomstolen.

RLs överklagande bygger på en missuppfattning i frågan om de tillståndsprövade anläggningarna och återstående arbeten. Någon domvilla har därför inte förekommit. Uppenbarligen har vattenbrist inte uppkommit i RLs borrade brunn eftersom denne inte kontaktat Banverket i frågan. Någon nackdel med vilandeförklaringen kan för RLs del över huvud taget inte tänkas förekomma. Även för CB och medparter gäller att tunneln som sådan och de tillståndsprövade anläggningarna inte påverkar deras ekonomiska förhållanden negativt. Vilandeförklaringen är sålunda inte av beskaffenhet att påverka klagandenas förhållanden negativt. De har därför inte något beaktansvärt intresse av frågan om vilandeförklaring. All den skadereglering som kan behövas kan ske i de pågående vattenmålen. Sakägarnas oro och obehag av ovissheten rörande projektets framtid minskas inte av att tillståndet tillåts förfalla. Om en ny tillåtlighetsprövning i stället skulle aktualiseras skulle det ta minst fyra år innan projektet kan fortsätta. Enligt Banverkets uppfattning är det lämpligaste att frågan om arbetstidens förlängning får anstå till dess regeringen fattat beslut i frågan om projektets genomförande.

MILJÖÖVERDOMSTOLENS SKÄL

I målet uppkommer fråga om miljödomstolen borde ha berett sakägare tillfälle att yttra sig över yrkandet om vilandeförklaring av målet beträffande frågan om förlängd arbetstid och, om så är fallet, målet p.g.a. rättegångsfel skall återförvisas till miljödomstolen för ny behandling.

Förevarande mål har inletts innan miljöbalken trädde i kraft och skall därför prövas i sak enligt vattenlagen (1983:291).

Enligt 15 kap. 2 § första stycket vattenlagen förfaller ett tillstånd om tillståndshavaren inte iakttar de bestämmelser om arbetstid som har meddelats i tillståndsdomen. Om tillståndshavaren visar att han har giltigt skäl för dröjsmålet eller att synnerliga olägenheter skulle uppstå om tillståndet förfaller, kan domstolen enligt andra stycket i samma paragraf förlänga arbetstiden med högst tio år. Ansökan om förlängning skall göras innan den föreskrivna arbetstiden har gått ut. Om domstolen förlänger arbetstiden på kortare tid än tio år torde den i ett senare beslut kunna förlänga arbetstiden ytterligare. Den förlängda arbetstiden får dock uppgå till sammanlagt högst tio år.

Av 13 kap. 13 § första stycket 9 vattenlagen framgår att mål om förlängd arbetstid är ansökningsmål. Enligt 13 kap. 22 § första stycket vattenlagen skall, om en ansökan upptas, domstolen utfärda en kungörelse om företaget. Banverkets ansökan om förlängd arbetstid innefattande begäran om vilandeförklaring skulle alltså ha kungjorts. Vidare följer av 13 kap. 23 § vattenlagen dels att ansökningshandlingarna och kungörelsen i regel skall sändas till Kammarkollegiet och Fiskeriverket, dels att kungörelsen skall sändas till berörda kommuner samt till länsstyrelsen och andra statliga myndigheter vars verksamhet kan beröras av ansökningen.

Banverket har gjort gällande att en vilandeförklaring av målet inte påverkar klagandenas förhållanden negativt och att de därför inte har något beaktansvärt intresse av frågan. Klagandena har därför, enligt Banverket, inte rätt att överklaga miljödomstolens beslut. Klagandena har obestritt uppgett att deras fastigheter med ett par undantag är belägna inom det fastställda influensområdet för grundvattenbortledningen. Sakägare har rätt att föra talan i mål om förlängd arbetstid och härmed följer också en rätt att överklaga ett beslut om vilandeförklaring av målet. Miljööverdomstolen finner att den närmare prövningen av om samtliga klaganden i Miljööverdomstolen är sakägare bör ske i miljödomstolen och att denna prövning kan anstå till dess ansökan kungjorts och yttranden inkommit. Miljööverdomstolen finner sålunda att det inte finns något hinder mot att pröva överklagandena.

Vattenlagen innehåller inte någon bestämmelse som reglerar frågan om vilandeförklaring av ett mål. Av 13 kap. 2 § vattenlagen följer att bestämmelsen om vilandeförklaring i 32 kap. 5 § rättegångsbalken därför skall tillämpas. Denna bestämmelse anger att om det för prövning av mål är av synnerlig vikt att en fråga som är föremål för annan rättegång eller behandling i annan ordning först avgörs, eller om det mot handläggningen möter annat hinder av längre varaktighet, får rätten förordna att målet skall vila i avvaktan på hindrets undanröjande. Bestämmelsen reglerar inte hur en begäran från part om vilandeförklaring skall handläggas. Av allmänna processrättsliga grundsatser följer dock att motparter skall beredas tillfälle att yttra sig över en sådan begäran.

I detta fall har sakägarna inte delgetts Banverkets ansökan om förlängd arbetstid och de har inte heller beretts tillfälle att yttra sig över Banverkets yrkande om vilandeförklaring av målet. Miljödomstolens handläggning av ansökan och besluten om vilandeförklaring har medfört att arbetstiden i praktiken förlängts med tre år utan att sakägare och myndigheter fått tillfälle att granska ansökningshandlingarna och yttra sig i de frågor som kan uppkomma med anledning av ansökan.

Miljööverdomstolen finner sammanfattningsvis att miljödomstolen, efter nödvändiga kompletteringar beträffande begärd arbetstidsförlängning, borde ha kungjort Banverkets ansökan om förlängd arbetstid och härigenom berett i vart fall sakägarna tillfälle att ta del av ansökningshandlingarna och yttra sig i frågan om vilandeförklaring. Genom att underlåta detta har miljödomstolen gjort sig skyldig till ett sådant rättegångsfel som enligt 50 kap. 28 § rättegångsbalken bör föranleda att beslutet om fortsatt vilandeförklaring undanröjs och målet återförvisas för fortsatt behandling.

Enligt 18 kap. 15 § tredje stycket rättegångsbalken ankommer det på miljödomstolen att efter målets återupptagande pröva frågan om skyldighet för part att utge ersättning för motparts rättegångskostnader i Miljööverdomstolen.

Miljööverdomstolens beslut får enligt 54 kap. 3 § andra stycket rättegångsbalken inte överklagas.

I avgörandet har deltagit hovrättslagmannen Ulf Bjällås, miljörådet Lars Hydén, hovrättsråden Eva Wagner, referent, och Mats Dahl samt hovrättsassessorn Anders Lillienau. Enhälligt.

Rättsfall från Miljööverdomstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2000-11-07

Målnummer:
M6665-99