Ersättning för rättegångskostnad vid utdömande av vite; nu fråga om rättens domförhet-----Felaktig sammansättning av miljödomstolen vid utdömande om vite har inte ansetts vara av sådant slag att miljödomstolens dom ska undanröjas. I sådant mål har miljömyndighet inte rätt till ersättning för rättegångskostnad.


Lagrum:
20 kap. 4 §, 5 § och 10 § miljöbalken (1998:808); 9 § förordningen (1987:452) om avgifter vid de allmänna domstolarna; 51 kap. 28 § rättegångsbalken (1942:740)

RÄTTEN

Hovrättslagmannen Ulf Bjällås, hovrättsråden Eva Wagner och Roland Halvorsen samt hovrättsassessorn Anna Tiberg, referent

PROTOKOLLFÖRARE

Anna Tiberg, även föredragande

KLAGANDE

Miljö- och hälsoskyddsnämnden i Halmstads kommun, Box 153 301 05 HALMSTAD, ej närvarande

MOTPART

EP

SAKEN

Utdömande av vite

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Vänersborgs tingsrätts, miljödomstolen, dom 2000-01-12 i mål M 448-99

____________________________

Miljö- och hälsoskyddsnämnden i Halmstads kommun har yrkat bifall till sin talan om ersättning för rättegångskostnader.

Målet föredras.

Miljööverdomstolen fattar följande

BESLUT (att meddelas 2000-10-11 )

Miljödomstolen bestod av en lagfaren domare och ett miljöråd när den avgjorde målet. Avgörandet var enhälligt. Miljööverdomstolen har i ett tidigare avgörande (se beslut den 18 februari 2000 i mål M 5868-99) funnit att det av domförhets- och omröstningsreglerna i 20 kap. 4, 5 och 10 §§ miljöbalken får anses följa att en miljödomstol i mål om utdömande av vite skall ha den sammansättning som framgår av 20 kap. 4 § miljöbalken, dvs. en lagfaren domare, ett miljöråd samt två sakkunniga ledamöter. Denna praxis innebär att miljödomstolen i detta fall inte var domför när den avgjorde målet.

Det fel som förekommit i miljödomstolen är ett sådant rättegångsfel som innebär att Miljööverdomstolen med stöd av 51 kap. 28 § rättegångsbalken endast får undanröja miljödomstolens dom om felet kan antas ha inverkat på målets utgång och inte utan väsentlig olägenhet kan avhjälpas i Miljööverdomstolen. Rättspraxis innebär att det förbud mot återförvisning som bestämmelsen innehåller har begränsad räckvidd för fall då felet består i att den lägre rätten inte varit domför; se NJA 1991 s. 783.

I detta fall får antas att den bristande domförheten inte påverkat målets utgång och felet kan utan väsentlig olägenhet avhjälpas i Miljööverdomstolen. Miljööverdomstolen finner därför att miljödomstolens dom inte bör undanröjas.

I frågan om rättegångskostnader delar Miljööverdomstolen miljödomstolens bedömning.

Vad gäller möjligheterna att återfå ansökningsavgiften i målet erinrar Miljööverdomstolen om, att det enligt 9 § förordningen (1987:452) är möjligt att överklaga beslutet om avgift hos Domstolsverket.

HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga

Överklagande senast 2000-11-08

Som ovan

Anna Tiberg

Protokollet uppvisat/

Rättsfall från Miljööverdomstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2000-10-11

Målnummer:
M1225-00