Banken A har överfört ett belopp från företaget B:s konto i banken C till företaget D:s konto hos A samt krediterat sistnämnda konto med beloppet. Sedan C därefter vägrat att godta överföringen, har A debiterat D:s konto med beloppet samt vägrat att utbetala detta till D. Frågor om bl a betydelsen av kontots kreditering, A:s möjlighet att rätta denna och relevansen av bristande förutsättningar på A:s sida.


Lagrum:
1 § lag (1936:81) om skuldebrev; Rubriken till 3 kap. avtalslagen (1915:218); 39 § andra meningen avtalslagen (1915:218); 1 kap. 2 § lag (1987:617) om bankrörelse; 2 kap. 1 § lag (1987:617) om bankrörelse; 7 kap. 21 § lag (1987:617) om bankrörelse; NJA 1883 s. 4

Sun Microsystems AB (Sun) väckte talan mot Nordbanken AB vid Stockholms TR med yrkande att banken skulle förpliktas att till Sun betala 8 085 986 kr jämte ränta.

Nordbanken bestred yrkandet men vitsordade kapitalbeloppet i och för sig.

Sun åberopade två utlåtanden av professor Bert Lehrberg.

TR:n (chefsrådmannen Nöteberg, rådmannen Heino och tingsfiskalen Ingman.) anförde i dom d 13 jan 1995: Bakgrund. Fram till mitten av november 1992 anlitade Sun ett bolag vid namn Innovation Air Freight AB (IAF) för hantering av tullfrågor. Sun betalade därvid IAF i förskott för tullavgifter och andra kostnader. Den 9 nov 1992 satte Sim in drygt 8,5 milj kr på IAF:s checkkonto i Första Sparbanken. Efter inbetalningen överenskom Sim och IAF att större delen av beloppet skulle återbetalas så fort som möjligt. Vid tiotiden d 12 nov 1992 träffades därför företrädare för Sun och IAF på Nordbankens kontor i Märsta. Inget av företagen hade konto i Nordbanken. Företrädarna för de båda bolagen begärde att Nordbanken skulle föra över ett belopp om 8 085 986 kr från IAF:s checkkonto i Sparbanken till ett av Sun vid besöket öppnat konto i Nordbanken. IAF:s företrädare skrev på en uttagsorder. Företrädarna för de båda bolagen fick var sitt exemplar av en bokföringsavi som upprättats av Nordbanken. Avin var undertecknad av två banktjänstemän samt angav att beloppet 8 085 986 kr satts in på Suns konto. Samma dag bokfördes en kreditering av beloppet på Suns konto. Motsvarande debitering gjordes också på IAF:s konto i Sparbanken.

IAF hade beviljats kredit om 5,6 milj kronor på checkkontot i Sparbanken. Sedan Sparbanken på eftermiddagen d 12 nov 1992 sagt upp krediten saknades täckning på kontot för det av Nordbanken indragna beloppet. Påföljande dag underrättades Sinn av Nordbanken om att bolaget inte disponerade de insatta medlen. Den 16 nov återförde Nordbanken indragningen.

På en av IAF d 16 nov 1992 ingiven ansökan försattes bolaget påföljande dag i konkurs.

Grunder och sakframställningar. Sun: IAF var skyldigt att redovisa för det belopp Sun betalade d 9 nov 1992. Det ålåg därför bolaget att hålla medlen avskilda från sina egna tillgångar. När beloppet stod inne på IAF:s checkkonto var det avskilt. I vart fall hade tidsfristen för avskiljande enligt lagen (1944:81) om redovisningsmedel inte gått ut vid den tidpunkt då överföringen till Stins konto i Nordbanken verkställdes. Orsaken till att Sun begärde att beloppet skulle betalas tillbaka var att Sun noterat flera förändringar i IAF:s styrelse. Oklarhet skulle därför kunna uppkomma om vem som var behörig att teckna IAF:s firma, vilket skulle kunna medföra osäkerhet om IAF skulle kunna i rätt tid fullgöra Suns skyldigheter.

Vid den tidpunkt då IAF:s företrädare beordrade överföringen till Stins konto fanns täckning på IAF:s konto i Sparbanken. Dessutom underrättades Sparbanken per telefon av en tjänsteman på Nordbanken om att IAF:s konto skulle belastas med uttaget. När transaktionen genomfördes hade Sparbankens tjänstemän också möjlighet att iaktta detta på sina dataskärmar. Nordbanken ansåg sig ha tillräckligt underlag för att genomföra transaktionen och utfärda bokföringsavin. I och med att beloppet gottskrevs Suns konto var betalningen genomförd. Nordbanken hade sedan inte rätt att disponera beloppet. Efter det att bokföringsavin hade utfärdats kunde banken inte längre göra invändningar hänförliga till det bakomliggande rättsförhållandet; Nordbanken var därför betalningsskyldig gentemot Sim oavsett om banken fick det krediterade beloppet från Sparbanken eller inte. Nordbankens åtgärder innebar en novation, varigenom Sun fick en fordran mot banken. Eftersom beloppet på IAF:s checkkonto utgjorde redovisningsmedel hade Sparbanken inte någon rätt att kräva återbetalning från Nordbanken.

Nordbanken är sålunda bunden av den kreditering som gjordes på Suns konto. Bundenheten uppstod vid endera av följande tidpunkter: då krediteringen gjordes, när bokföringsavin överlämnades till Suns företrädare eller senast vid bankdagens slut.

Nordbanken: Det är riktigt att IAF var skyldigt att hålla det belopp som Sun betalat avskilt. Insättning på LV:s rörelsekonto uppfyllde dock inte kravet på avskiljande. Orsaken till att Sun begärde att IAF skulle betala tillbaka beloppet var att Sun fått indikationer på att IAF var på obestånd. För att tillgodose Suns begäran var IAF tvunget att disponera alla sina likvida tillgångar. Betalningen skulle därför ha inneburit att det inte gått att driva IAF vidare.

När bokföringsavin utfärdades antog Nordbankens tjänsteman, som trodde sig känna till IAF, såsom självklart att täckning fanns på kontot i Sparbanken. Först efter det att bokföringsavin hade utfärdats kontaktade tjänstemannen Sparbanken och fick beskedet att uttaget inte omedelbart kunde skyddas. Under dagen överfördes medlen på Suns konto till ett bevakningskonto. Sparbanken meddelade senare under dagen definitivt besked att uttaget inte skyddades.

Nordbanken var visserligen behörig att belasta IAF:s konto i Sparbanken. Nordbanken gjorde det emellertid på egen risk. När det sedan visade sig att täckning saknades var Nordbanken skyldig att återföra beloppet till Sparbanken. Enligt de villkor som gällde för IAF:s konto i Sparbanken var banken berättigad att säga upp krediten vid förväntat kontraktsbrott. Det var också på den grunden som Sparbanken sade upp krediten.

Följande sju alternativa grunder åberopas till stöd för bestridandet.

1. Krediteringen av Suns konto var inte definitiv. Utfärdandet av bokföringsavin hade inte någon självständig rättsskapande verkan.

2. Krediteringen och utfärdandet av bokföringsavin var misstag föranledda av att. Nordbanken trodde att täckning fanns på IAF:s konto med Sparbanken och att Nordbanken skulle få den valuta som var en förutsättning för krediteringen. Sådana av misstag utförda rättshandlingar får rättas.

3. För det fall att någon rättsgrund skulle finnas är det fråga om en överlåtelse från IAF till Sun av en fordran på Sparbanken och vidareöverlåtelse av denna från Sun till Nordbanken. En överlåtare svarar för att fordringen existerar. I detta fall hade LÅT ingen fordran på Sparbanken. Med hänsyn till de regler som gällde mellan IAF och Sparbanken var denna inte skyldig finna sig i att IAF utnyttjade sin checkräkningskredit till det aktuella beloppet. Sun svarar gentemot Nordbanken för detta förhållande.

4. Nordbanken har inte ådragit sig någon skuld gentemot Sun, eftersom förutsättningen att Nordbanken skulle erhålla valuta har brustit.

5. Under förutsättning att Sun inte hade separationsrätt - det bestrids att Sun hade någon sådan rätt - var den bakomliggande transaktionen mellan Sun och IAF ett pactum turpe stridande mot 11 kap 4 § BrB och såsom sådant ogiltigt.

6. Ett bifall till Suns talan skulle innebära att Sun gjorde en obehörig vinst, dvs medföra en inte avsedd förmögenhetsöverföring från banken till Sun, eftersom banken var skyldig att återföra beloppet till Sparbanken.

7. I vart fall skall Nordbankens betalningsskyldighet jämkas till noll kr med stöd av 36 § avtalslagen med hänsyn till de vid 5 och 6 angivna omständigheterna samt till Suns insikt i IAF:s obeståndssituation.

Domskäl. På Nordbankens begäran har vittnesförhör hållits med en tjänsteman i Sparbanken.

På förmiddagen d 12 nov 1992 uppdrog på Nordbankens kontor i Märsta en behörig företrädare för IAF åt banken att dra in knappt 8,1 milj kr från bolagets checkräkning i Första Sparbanken och sätta in medlen på en nyöppnad räkning i Nordbanken för Sun. Uppdraget utfördes utan Sparbankens medverkan. Företrädarna för IAF och Sun fick bokföringsavier som utvisade att insättningen hade verkställts. Sparbanken meddelade senare under dagen att den i vart fall inte omedelbart skyddade belastningen. Senast påföljande dag lämnades definitivt besked att förutsättningar för belastningen saknades. Nordbanken var därför skyldig att låta indragningen gå åter. I samband därmed nollställdes d 13 nov det för Sun förda kontot.

Nordbanken har inte fått och inte kunnat få valuta för krediteringen av Suns konto. Åtgärden att utföra krediteringen i den egna bokföringen har inte medfört något betalningsansvar mot Sun. Den fråga som återstår är om ett sådant ansvar kunnat följa av att bokföringsavin överlämnades utan reservationer.

Bankerna fyller en viktig roll i samhället såsom förmedlare av betalningar. I omsättningens intresse får därför ställas krav på tillförlitligheten i bankernas uppgifter. Det kan ibland medföra att en uppgift om tillgodohavande för utomstående blir förpliktande för banken, även om någon förutsättning för förpliktelsen i övrigt saknas. Ett fall där ett sådant synsätt ligger nära till hands är när banken företar en omföring mellan bankens egna konton. Det är emellertid svårt att uppställa generella regler för hur ansvaret inträder. Det får i allmänhet bli beroende av en avvägning mellan skilda hänsyn, varvid inte minst får beaktas hur parterna har förhållit sig. Omständigheter av betydelse kan vara bankens medkontrahents berättigade förlitan på uppgiften och den tid som förflyter till dess oriktigheten uppdagas.

I förevarande tvist var syftet med transaktionen att ett belopp som överlämnats till IAF för att användas för betalningar för Stins räkning skulle återgå till Stin för att detta bolag skulle ha bättre kontroll på medlens riktiga utnyttjande. Sim visste att IAF hade ekonomiska svårigheter. Någon tidigare relation till Nordbanken hade inte något av bolagen. Sun disponerade inte över medlen innan bolaget dagen efter insättningen fick veta att denna hade återgått.

Vid angivna förhållanden får avvägningen utföras så att Sun inte har rätt till betalning av Nordbanken på grund av det bevis om insättning på eget konto som bolaget fått.

Käromålet skall därför lämnas utan bifall.

Domslut. Käromålet lämnas utan bifall.

Sun överklagade i Svea HovR och yrkade bifall till sin vid TR:n förda talan.

Nordbanken bestred ändring.

HovR:n (f d hovrättspresidenten Blom, hovrättslagmannen Löfmarck, hovrättsrådet Lindgren, referent, och t f hovrättsassessorn Gistorp) anförde i dom d 25 nov, 1996: Domskäl. Parterna har i HovR:n åberopat samma grunder och omständigheter till stöd för sin respektive talan som vid TR:n. Den skriftliga bevisningen är i allt väsentligt densamma som vid TR:n. Det av Nordbanken åberopade vittnesförhöret med banktjänstemannen Erik Mossberg har återgetts genom banduppspelning av förhöret vid TR:n.

Vad beträffar händelseförloppet vid betalningstransaktionens genomförande antecknar HovR:n till komplettering av beskrivningen i TR:ns dom följande av parterna obestridda omständigheter. På Suns begäran öppnade Nordbanken ett checkkonto åt Sun i Nordbanken. Detta skedde omkring kl 10.00 d 12 nov 1992. Avsikten var att Innovation Air Freight AB (IAF) skulle kunna föra över det belopp som tvisten rör till Suns nyöppnade konto från IAF:s konto i Sparbanken. IAF:s företrädare skrev på en uttagsorder i närvaro av företrädare för Sun och överlämnade den till den närvarande banktjänstemannen. Denne lämnade rummet och återkom efter ca 10 minuter med en bokföringsavi som banken upprättat. Av bokföringsavin, som var undertecknad av två av bankens tjänstemän, framgick att banken på IAF:s uppdrag satt in 8 085 986 kr på Suns konto i banken. Det framgick av avin att överföringen skett på uppdrag av IAF. Företrädarna för Sun och IAF erhöll var sitt exemplar av bokföringsavin.

Vad beträffar det fortsatta händelseförloppet har Nordbanken lämnat följande av Sun ej ifrågasatta redogörelse. Banktjänstemannen lämnade bokföringsavin till kontorets kassa för kassakörning. Först genom denna åtgärd skedde kreditering på Suns konto av det överförda beloppet. Kassakörningen skedde strax efter kl 10.00 och i varje fall före kl 11.00, som var sista tidpunkt för transaktioner som kunde bli föremål för den betalningsclearing mellan bankerna som skulle äga rum kl 12.00. Nordbankens Märstakontor ringde upp Sparbanken och frågade om Sparbanken kunde skydda överföringen. Telefonsamtalet ägde, såvitt HovR:n har kunnat förstå, rum efter clearingtidpunkten kl 12.00. Det var vittnet Erik Mossberg som tog emot samtalet. På grund av beloppets storlek kunde Sparbanken inte ge besked genast utan ville återkomma. På eftermiddagen d 12 nov fick Nordbanken meddelande från Sparbanken att Sparbanken inte skyddade överföringen och att banken med omedelbar verkan hade sagt upp IAF:s checkkredit.

Av vittnesförhöret med Erik Mossberg har framgått följande. Erik Mossberg hade till uppdrag att sköta bl a IAF:s företagskrediter. IAF hade en checkkredit med normala kreditvillkor. På IAF:s konto fanns inklusive krediten tillräckliga medel för att täcka betalningen till Sun. Efter överföringen återstod outnyttjat ungefär en halv milj kr av den beviljade checkkrediten som uppgick till 5,9 milj kr. Efter Nordbankens förfrågan om Sparbanken skyddade överföringen tog han kontakt med företrädare för IAF och fick av dessa beskedet att IAF efter betalningen till Sun saknade likvida medel för de stora utbetalningar som väntade företaget inom de närmaste veckorna. Detta föranledde Sparbanken att omedelbart säga upp checkkrediten och att därefter meddela Nordbanken att överföringen inte skyddades.

Nordbanken har beträffande clearingsystemet mellan bankerna tillagt att clearing skedde två gånger dagligen, dels kl 12.00 och dels vid en senare tidpunkt. Alla transaktioner som ägt rum före kl 11.00 omfattades av förmiddagsclearingen. Datafiler med dessa transaktioner överlämnades på eftermiddagen till bankgirocentralen för bearbetning. Resultatet anmäldes till Riksbanken som företog de nettoöverföringar mellan bankerna som blev resultatet av clearingen. Nordbanken har vidare framhållit att clearingsystemet är rent tekniskt i den meningen att clearingen inte är bindande mellan bankerna, i varje fall inte beträffande enskilda transaktioner som överstiger 2 000 kr. I förevarande fall godkände Sparbanken inte den överföring till Nordbanken som skedde genom clearingen av det aktuella beloppet utan begärde att Nordbanken skulle återföra beloppet. Så skedde också. Nordbanken fick således inte valuta från Sparbanken för IAF:s betalning till Sun.

Nordbanken har till utveckling av sin talan anfört följande utöver vad som antecknats i TR:ns dom. Sun fick d 12 nov 1992 inget kontoutdrag och alltså inget besked, som kunde utvisa ställningen på kontot. Sun har inte framställt någon begäran om att disponera medlen innan bolaget d 13 nov 1992 underrättades av Nordbanken om att banken inte skulle tillåta Sun att röra de insatta medlen. Sun har därför inte hunnit inrätta sig efter det förhållandet att bolaget skulle ha tillgång till medlen. - Nordbankens huvudinställning är att överföringen från Sparbanken inte var definitiv. En kontohavare, som från ett konto i en annan bank får medel överförda till sitt konto, kan inte inneha medlen på andra villkor än den kontoförande banken. Är överföringen mellan bankerna inte definitiv, får även kontohavaren finna sig i att insättningen omintetgörs. Nordbanken har således haft full rådighet över de på kontot krediterade medlen. Varken krediteringen som sådan eller utfärdandet av bokföringsavin har någon självständig rättsverkan innan clearingen har blivit definitiv. Vad avser den i TR:ns dom återgivna grund nr 5 har banken i HovR:n hävdat att återbetalningen med hänsyn till IAF:s dåliga ekonomiska ställning missgynnade övriga borgenärer och därför inte var bindande för IAF och följaktligen inte heller för Nordbanken, som därmed kunde åberopa detta förhållande gentemot Sun. - Ett bifall till Suns talan skulle medföra att Nordbanken endast erhöll en oprioriterad fordran i IAF:s konkurs.

Sun har sammanfattningsvis byggt sin talan på att insättningen av medlen på bolagets konto i Nordbanken har blivit definitiv sedan bolaget erhållit meddelande därom genom mottagandet av den av två banktjänstemän underskrivna bokföringsavin. Bolaget har därigenom erhållit en fordran mot banken. Sun har inte haft någon anledning att betvivla att IAF hade förmåga att återbetala beloppet, särskilt som medlen enligt. tullagen utgjorde redovisningsmedel och skulle hållas avskilda från IAF:s övriga medel.

HovR:n har först att ta ställning till om överföringen av medlen till Suns konto i Nordbanken har blivit bindande för banken.

Parterna har i denna del argumenterat från rättsfallen NJA 1982 s 366, 1988 s 312 samt 1995 s 25. HD har i de två förstnämnda fallen prövat frågan om betalning över postgiro fullgjorts i rätt tid, varvid det var av betydelse när gäldenären förlorade möjligheten att återkalla betalningsuppdraget och därmed rådigheten över beloppet. I båda målen ansågs tidpunkten för bokföringen av transaktionen vara väsentlig. I det sistnämnda rättsfallet gällde frågan när en gäldenär, som betalat skatt via bankgiro, med hänsyn till betalningssystemet och sin rådighet över beloppet senast kunde återkalla betalningsuppdraget. Gemensamt för alla tre rättsfallen är att betalningarna skedde över postgiro eller bankgiro och att diskussionen gällde rättsläget vid en tidpunkt innan betalningsmottagarna hade nåtts av någon underrättelse om att betalningen hade verkställts.

Läget i detta mål skiljer sig från rättsfallen på flera sätt. Betalningen har inte skett över postgiro eller bankgiro utan som en individuell transaktion vid sidan av dessa betalningssystem, låt vara att clearingförfarandet är gemensamt. Sun har i egenskap av betalningsmottagare erhållit en bokföringsavi undertecknad av två av bankens tjänstemän, varav framgår att beloppet insatts på företagets konto i Nordbanken. IAF har vid samma tillfälle erhållit samma bokföringsavi. I enlighet med mångårig praxis i banksammanhang gäller en sådan handling som kvitto på insatt belopp (jfr NJA 1883 s 4). Såväl betalare som betalningsmottagare har således erhållit skriftligt besked om att betalningsöverföringen har ägt rum samt underlag för bokföringen i respektive företag. Nordbanken har inte, när betalningsuppdraget utfördes, gett tillkänna för Sun och IAF att betalningen var villkorad av att Sparbanken skyddade uttaget från IAF:s konto i denna bank. HovR:n finner därför att Nordbanken i förhållande till Sun har blivit bunden av innehållet i bokföringsavin när denna överlämnades till Sun och att banken därmed förlorat den juridiska rådigheten över beloppet som då kommit att ingå i Suns förmögenhetsmassa. Ett annat synsätt skulle leda till att betalningsmottagaren trots besked om att medlen satts in på hans konto inte skulle kunna förlita sig på denna upplysning förrän vid en senare tidpunkt, vilken i praktiken skulle bestämmas av bankernas sätt att utforma clearingsystemet. Detta skulle leda till osäkerhet i betalningssystemet och motverka en rationell kapitalhantering.

Beloppet på Suns konto har således i och med att bokföringsavin överlämnades ingått i företagets förmögenhet. Nordbanken har trots detta utan överenskommelse med Sun fråntagit Sun rådigheten över beloppet och återfört detta till banken och senare via clearing till Sparbanken. Frågan i målet blir då närmast om Nordbanken har sådana rättsligt bärande grunder för sina åtgärder att banken inte kan förpliktas att betala tillbaka beloppet till Sun.

Nordbanken har i denna fråga som grund åberopat att krediteringen på Suns konto och utfärdandet av bokföringsavin var misstag föranledda av att Nordbanken trodde att täckning fanns på IAF:s konto med Sparbanken och att Nordbanken skulle få den valuta som var en förutsättning för krediteringen. Enligt Nordbanken får sådana av misstag utförda rättshandlingar rättas.

Som grunden är utformad rör det sig inte om ett misstag i sedvanlig bemärkelse såsom t ex felskrivning eller felräkning. Misstaget ligger i att banken utfört betalningsuppdraget under en förutsättning som senare visade sig vara felaktig. En sådan betalning kan gå åter om mottagaren har insett att förutsättningen var felaktig. I detta fall skulle resonemanget leda till att Nordbanken skall anses ha haft rätt att förfara på sätt som skett om banken kan styrka att Sun har mottagit beloppet med vetskap om att IAF inte hade medel som räckte till betalningen och att banken under sådana förhållanden inte skulle ha utfört denna.

Det är ostridigt i målet att betalningen hade sin grund i de inbördes relationerna mellan Sun och IAF och att besöket på Nordbankens kontor i Märsta var föranlett av en överenskommelse mellan Sun och IAF om att IAF skulle genomföra återbetalning av ett i förväg mellan parterna bestämt belopp. Företrädare för Sun och IAF var närvarande när IAF gav betalningsordern till Nordbanken. Sun har framhållit att de aktuella medlen utgjorde förskottsbetalning för tullavgifter, att medlen enligt tullagen skulle hållas avskilda från IAF:s övriga tillgodohavanden och att Sun därför inte hade anledning att tro att IAF inte hade tillräckliga medel för återbetalningen. Nordbanken har å sin sida framhållit att Sun hade tagit initiativet till återbetalningen på grund av att Sun hade fått vetskap om förändringar i IAF:s styrelse och kommit att misstänka att IAF var på obestånd. Vad som i dessa delar har framkommit ger enligt HovR:ns bedömning inte tillräckligt stöd för att anta att Sun vid betalningstillfället insåg eller borde ha insett att IAF saknade tillräckliga medel för att återbetala beloppet, särskilt som IAF hade mottagit ett ännu större belopp från Sun endast tre dagar före återbetalningen. Nordbanken har således inte kunnat styrka att Sun mottagit betalningen med insikt om att IAF inte hade egna medel som räckte till denna.

Nordbanken, i vars uppgifter betalningsförmedling ingår, har haft långt större möjligheter än Sun att överblicka de olika leden i betalningen. Med hänsyn härtill och då det inte visats något annat än att Sun vid betalningen var i god tro beträffande IAF:s finansiella resurser har Nordbanken att med beaktande av intresset av trygghet i omsättningen och i egenskap av betalningsförmedlare svara för sitt misstag (jfr NJA 1994 s 177).

Omständigheterna i målet är inte sådana att de kan anses ha inneburit en överlåtelse från IAF till Sun av en fordran på Sparbanken vilken Sun sedan överlåtit på Nordbanken. I stället är frågan om ett betalningsuppdrag som IAF har lämnat till Nordbanken som betalningsförmedlare. Sun kan således inte gentemot Nordbanken göras ansvarigt för att Sparbanken i förhållande till IAF inte var skyldig att tillåta IAF att utnyttja checkräkningskrediten.

Nordbanken har vidare gjort gällande att transaktionen mellan Sun och IAF var ett pactum turpe stridande mot 11 kap 4 § BrB och såsom sådant ogiltigt. Nordbanken har återfört beloppet i eget intresse. Banken kan därför inte freda sitt handlande med att betalningen skulle på ett otillbörligt sätt ha gynnat Sun framför IAF:s övriga borgenärer.

Inte heller kan allmänna principer om obehörig vinst tillämpas i detta fall. HovR:n har därvid särskilt beaktat att medlen innehafts av IAF med skyldighet att redovisa för dem till Sun och att Nordbanken själv försatt sig i den uppkomna situationen genom att underlåta att göra erforderlig kontroll med Sparbanken.

Med hänsyn till den bedömning som nyss gjorts är omständigheterna inte sådana att Nordbankens betalningsskyldighet, såsom Nordbanken hävdat, kan jämkas med stöd av 36 § avtalslagen. Ej heller kan det anses att Sun har gjort en obehörig vinst.

HovR:n finner sammanfattningsvis med hänvisning till ovan gjorda bedömningar att käromålet skall bifallas.

Domslut. Med ändring av TR:ns dom förpliktar HovR:n Nordbanken att till Sun betala 8 085 986 kr jämte ränta.

Nordbanken (ombud advokaten Peter Skoglund) överklagade och yrkade att HD skulle med ändring av HovR:ns dom ogilla Suns talan. Sun (ombud advokaten Björn Gärde) bestred ändring.

Sun åberopade ett utlåtande av professor Jan Ramberg. Finansinspektionen och Svenska Bankföreningen avgav yttranden i målet.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Magnusson, Lars K Beckman, Munck, referent, och Lundius) beslöt följande dom: Domskäl. Den 9 nov 1992 satte Sim in drygt 8,5 milj kr på Innovation Air Freight AB:s (IAF:s) checkkonto i Första Sparbanken som en förskottsbetalning för sådana tullavgifter och mervärdesskattebelopp som IAF enligt överenskommelse fortlöpande skulle erlägga för Suns räkning. Sedan Sun och IAF d 11 nov kommit överens om att större delen av detta belopp skulle återbetalas, sammanträffade påföljande dag IAF:s verkställande direktör Anders Nordgren och företagets ekonomichef Ulf Broen med Suns orderchef Per Molander på Nordbankens kontor i Märsta för att verkställa denna återbetalning. Företrädarna för de båda bolagen var ense om att ett belopp om 8 085 986 kr skulle överföras från IAF:s checkkonto i Första Sparbanken till ett av Sun nyöppnat konto hos Nordbanken. IAF:s företrädare skrev på en uttagsorder och överlämnade denna till den närvarande banktjänstemannen. Denne lämnade rummet och återkom efter ca 10 minuter med en bokföringsavi, enligt vilken Nordbanken på IAF:s uppdrag hade satt in det, angivna beloppet på Suns konto i banken. Företrädarna för Sun och IAF erhöll var sitt exemplar av avin. Kort därefter kassakördes transaktionen vilket innebar att Suns konto krediterades med beloppet.

Överföringen förutsatte att större delen av en till IAF:s checkkonto kopplad kredit utnyttjades. På eftermiddagen d 12 nov sade emellertid Första Sparbanken upp IAF:s checkräkningskredit, vilket fick till följd att täckning kom att saknas för det överförda beloppet. Sedan Nordbanken samma dag underrättats om detta, meddelade Nordbanken d 13 nov Sun att bolaget till följd härav inte disponerade de insatta medlen. Den 16 nov debiterade Nordbanken Suns konto med det insatta beloppet. Följande dag försattes IAF i konkurs.

Ostridigt är således att Nordbanken inte erhållit någon valuta för den kontoskuld gentemot Sun som återspeglades i bokföringsavin och kontokrediteringen. Med hänvisning härtill har Nordbanken gentemot Stins krav i första hand invänt att krediteringen av Suns konto inte var definitiv och att utfärdandet av bokföringsavin inte hade någon självständig rättskapande verkan. Nordbanken har i andra hand invänt att krediteringen och utfärdandet av bokföringsavin utgjorde misstag, föranledda av att Nordbanken trodde att täckning fanns på IAF:s konto hos Första Sparbanken och att Nordbanken skulle få den valuta som utgjorde en förutsättning för krediteringen, samt att sådana av misstag utförda rättshandlingar får rättas. I tredje rummet har Nordbanken åberopat att Sun gentemot Nordbanken svarat för existensen av den fordran på Första Sparbanken som överlåtits till Nordbanken.

Nordbankens invändningar aktualiserar till en början frågan om betydelsen av att banken krediterat Stins konto och till Sun överlämnat en bokföringsavi om krediteringen. I den mån någon av dessa åtgärder skall tilläggas betydelse som ett åtagande från bankens sida gentemot Sun aktualiseras också spörsmålet från vilken tidpunkt detta åtagande skall anses ha giltighet och i vad mån det är frigjort från bakomliggande förhållanden.

Kännetecknande för bankverksamhet är att verksamheten omfattar inlåning från allmänheten på konto med nominellt bestämd behållning och med tillgänglighet a vista, en uppgift som också är skyddad genom lagstiftningen (se 1 kap 2 §, 2 kap 1 § och 7 kap 21 § lagen 1987:617 om bankrörelse). Bankerna har också yrkesmässigt tagit på sig en central roll i betalningsförmedlingen. Utvecklingen har inneburit att kontohavarna själva i allt större utsträckning kan per telefon, med hjälp av automater eller genom olika arrangemang för elektronisk förmedling via dator följa rörelserna på kontot och omedelbart disponera över krediterade belopp. Rutinerna för utsändande av skriftliga uppgifter om belopp som tillförts ett konto varierar. Övervägande skäl talar därför för att banken redan genom kontots kreditering skall anses åta sig en betalningsförpliktelse mot kontohavaren. Om en överföring av ett tillgodohavande till mottagarens konto skall kunna fylla funktionen att utgöra betalning, måste kontohavaren också få en rätt som är frigjord från det bakomliggande förhållandet utan att behöva lyfta beloppet. Ett sådant synsätt överensstämmer med den uppfattning som enligt Svenska Bankföreningens yttrande i målet numera är rådande inom bankväsendet. Bankföreningen har tillagt att denna uppfattning har stöd i UNCITRAL:s modellag om internationella betalningar och EU:s direktiv om gränsöverskridande betalningar.

Detta betyder inte att ett av banken överlämnat bevis om krediteringen saknar betydelse. Ibland kan avtalsförhållandet mellan banken och kontohavaren tänkas vara utformat på det sättet att det bör vara beviset om krediteringen i stället för själva krediteringen som får avgörande betydelse. Även när den nyss antagna huvudregeln är tillämplig, kan som Bankföreningen framhållit ett sådant bevis i sig innebära en skyldighet för banken att ställa beloppet till kontohavarens disposition. Eftersom i förevarande fall kontot krediterades i omedelbar anslutning till att beviset överlämnades, saknas emellertid anledning att i detta mål ta ställning till de frågor som uppkommer om ett bevis överlämnas utan att någon motsvarande kreditering av konto äger rum.

HD har i flera fall prövat frågor om när en gäldenärs betalning av en skuld skall anses ha skett och i vad mån en sådan betalning kan återkallas, när betalningen skett genom post- eller bankgiro (NJA 1982 s 366, 1988 s 312, 1995 s 25 och 1998 s 23). Därvid har de villkor som vid olika tillfällen gällt för de ifrågavarande betalningssystemen tillagts betydelse. De överväganden som gjorts i de angivna rättsfallen har inte omedelbar betydelse för frågan om vid vilken tidpunkt en bank åtar sig betalningsskyldighet gentemot en kontohavare genom att kreditera hans konto. Det saknas anledning till annat synsätt än att detta åtagande skall anses vara en omedelbar följd av krediteringen, om denna skett utan förbehåll, och således utan att exempelvis bankdagens slut behöver avvaktas. Den betalningsutjämning som genom den s k Riksbanksclearingen förekommer bankerna emellan kan sålunda i princip inte tilläggas någon betydelse när det gäller tidpunkten för uppkomsten av bankens skyldighet gentemot den enskilde kontohavaren till följd av en kontokreditering.

På grund av det anförda och då det i förevarande fall inte påståtts att Nordbanken gentemot Sun gjort någon reservation vid kontots kreditering kan banken inte på grundval av sina i första och tredje rummet gjorda invändningar undgå betalningsskyldighet.

En banks bundenhet på grund av en kontokreditering kan emellertid aldrig vara mera långtgående än om beloppet betalats ut kontant till kontohavaren. Härav följer att banken måste vara berättigad att åberopa allmänna regler om rättshandlingars ogiltighet.

Enligt 32 § 1 st avtalslagen är den som avgett en viljeförklaring, vilken till följd av felskrivning eller annat misstag på hans sida fått annat innehåll än som åsyftats, inte bunden av viljeförklaringens innehåll, om den till vilken förklaringen är riktad insåg eller bort inse misstaget. Ett utrymme för att tillämpa den princip som kommit till uttryck i denna regel måste finnas även när det gäller kontoföringar. När Nordbanken krediterade Suns konto med det ifrågavarande beloppet var det emellertid inte fråga om något misstag av det slag som denna bestämmelse tar sikte på utan om en brist i de förutsättningar som förelåg på bankens sida.

Vad avser Nordbankens återstående invändningar bör först nämnas att banken i HD har tillåtits att som ny omständighet åberopa att en överenskommelse förelegat mellan IAF och Sun att de från Sim förskottsbetalade medlen fick användas i IAF:s löpande verksamhet mot det att viss räntekompensation utgick till Sun. Sun har bestritt att en sådan överenskommelse träffats. I detta avseende har parterna åberopat skriftlig bevisning. Dessutom har vittnesförhör ägt rum på begäran av Nordbanken med Broen och Nordgren samt på begäran av Sun med Molander, IAF:s tidigare styrelseordförande advokaten Birger Gunnard, Suns förutvarande ekonomichef Sören Jespersen och ekonomichefen vid speditionsföretaget Olsson och Wright Eric Rydhag.

Av den utredning som sålunda förebragts framgår att IAF genomgående försummat att hålla de medel som företaget mottagit av Sun och andra kunder för betalning av tullräkningar skilda från IAF:s övriga tillgångar, en underlåtenhet som stått i strid med 26 § 4 st i den vid den aktuella tiden gällande tullagen (1987:1065). Det står sålunda klart att dessa förskottsmedel satts in och, till dess att de förbrukats, kvarstått på IAF:s allmänna checkräkning hos Första Sparbanken, vilken använts i själva rörelsen. Utredningen kan emellertid inte anses visa att någon överenskommelse om detta träffats mellan IAF och Sun eller ens att Sun varit medvetet om förhållandet, låt vara att de uppgifter som lämnats av Molander och Jespersen ger vid handen att dessa som ansvariga tjänstemän hos Sun vid den aktuella tiden ej varit fullt medvetna om den rättsliga betydelsen av att redovisningsmedel hålls avskilda.

Nordbanken har gjort gällande att banken inte blivit betalningsskyldig gentemot Sun eftersom bankens förutsättning att den skulle erhålla valuta brustit och Sun med hänsyn till omständigheterna är närmast att bära risken för detta. Vidare har Nordbanken åberopat att transaktionen mellan IAF och Sun utgjorde ett s k pactum turpe stridande mot 11 kap 4 § BrB och att ett bifall till Suns talan skulle innebära att Sun gjorde en obehörig vinst. Dessa invändningar bör lämpligen behandlas i ett sammanhang.

Det står i och för sig klart att Nordbankens kreditering av Suns konto ägde rum under den bestämmande förutsättningen att Första Sparbanken skulle acceptera överföring av ett motsvarande tillgodohavande och att Sun insett detta. När det gäller frågan vilken av parterna som bör bära risken för att förutsättningen brustit måste utgångspunkten vara att det var bankens sak att hos sparbanken kontrollera att denna godtog överföringen. Nordbanken underlät tydligen att i erforderlig utsträckning utföra en sådan kontroll före kontots kreditering. I en sådan situation måste starka skäl föreligga för att risken skall anses falla på bankens motpart.

Som HovR:n angett skulle ett sådant skäl kunna vara att Sun vid tillfället för krediteringen känt till att IAF inte disponerade över medel som räckte till betalningen. Ändamålet med sammanträffandet i Nordbanken, som var varken Suns eller IAF:s bankförbindelse, för att ombesörja återbetalningen från IAF skulle i så fall, som Nordbanken får anses ha gjort gällande, ha kunnat vara en spekulation från Suns sida i att antingen Första Sparbanken eller också Nordbanken skulle brista i erforderliga kontroller.

Det ligger visserligen nära till hands att anta att Suns åtgärd att påfordra återbetalning av större delen av det till IAF d 9 nov 1992 utbetalade förskottsbeloppet hade sin bakgrund i en oro från Suns sida rörande IAF:s ekonomiska förhållanden. Det bör emellertid beaktas att IAF som förut framgått skulle ha haft möjlighet att återbetala beloppet med utnyttjande av den till checkkontot kopplade kredit som beviljats IAF och att det var först till följd av att Första Sparbanken sade upp krediten som täckning kom att saknas.

Nordbanken kan vid angivna förhållanden inte anses ha styrkt att Sun mottagit återbetalningen med insikt om att IAF inte disponerade medel för denna. Eftersom Sun fick kännedom om detta redan följande dag, uppkommer emellertid frågan om Sun likväl bör bära risken för att bankens förutsättning brustit. Nordbanken har härvidlag hänvisat till den princip som har kommit till uttryck i den s k re integra-bestämmelsen i 39 § andra meningen avtalslagen. Enligt första meningen i denna § gäller som huvudregel att, om giltigheten av avtal eller annan rättshandling enligt lagen är beroende av att den gentemot vilken rättshandlingen företogs var i god tro, hänsyn skall tas till vad han insåg eller bort inse vid den tidpunkt då han fick kännedom om rättshandlingen. Enligt andra meningen av §:n får emellertid, när särskilda omständigheter föranleder det, hänsyn också tas till den insikt han vunnit eller bort vinna efter nämnda tidpunkt men innan rättshandlingen inverkat bestämmande på hans handlingssätt.

För en tillämpning av re integra-principen krävs alltså inte bara att motparten fått kännedom om en ogiltighetsgrund innan rättshandlingen inverkat bestämmande på hans handlingssätt utan också att det finns särskilda omständigheter som talar för att principen skall tillämpas. Denna fråga hade aktualitet i ett av HD d 17 sept 1999 meddelat avgörande (mål T 5125-96)1, som gällde en utbetalning från en bank vilken vilseletts genom bedrägeri. HD konstaterade där att det förhållandet att banken ägnade sig åt yrkesmässig betalningsförmedling och i det aktuella fallet gjort sig skyldig till viss oaktsamhet kunde anses tala emot en tillämpning av re integra-bestämmelsen. Detta har giltighet även i det fall som nu är aktuellt.

Ett annat skäl för att låta Sun bära risken för att Nordbankens förutsättning brast skulle kunna vara att Sun eller IAF lämnat särskilda uppgifter till den ansvarige tjänstemannen på Nordbankens Märstakontor som föranlett denne att underlåta den kontroll som bort ske innan kontot krediterades med beloppet. Att så skett har emellertid inte ens påståtts.

Det är inte styrkt i målet att, såsom Nordbanken gjort gällande, IAF och Sun haft som uppsåt att genomföra en återbetalning i strid med 11 kap 4 § BrB.

Med avseende på vad banken anfört om obehörig vinst för Sun är det mycket som talar för att de till IAF förskottsinbetalade medlen skulle ha gått förlorade för Sun, om inte Nordbanken, till följd av sin underlåtenhet att vidta täckningskontroll, på sätt som skett krediterat Suns konto. Det är emellertid vanskligt att med full säkerhet uttala sig i den hypotetiska frågan hur händelseförloppet skulle ha gestaltat sig, om återbetalningen av de förskottsinbetalade medlen inte hade aktualiserats. Av betydelse är bl a om Första Sparbanken även i detta läge skulle ha sagt upp kreditavtalet med IAF eller en obeståndssituation för företaget skulle ha utlösts av annan anledning samt i vilken utsträckning IAF vid ett konkursutbrott haft redovisningsmedel och hur dessa hade hanterats. Mot att karakterisera återbetalningen, om den blir bestående, som en obehörig vinst för Sun och att tillägga detta förhållande rättsverkningar talar också att betalningen avsåg medel som tillhört Sun.

Vid angivna förhållanden kan ingen av Nordbankens nu senast behandlade invändningar innebära att Nordbanken undgår betalningsskyldighet i följd av kontokrediteringen.

Nordbanken har slutligen gjort gällande att bankens betalningsskyldighet skall jämkas med stöd av 36 § avtalslagen. Det kan inte anses uteslutet att ge detta lagrum en sådan tillämpning att jämkning kan ske av en banks betalningsskyldighet med anledning av en kontokreditering. Som redan konstaterats står det i och för sig klart att Nordbanken, om banken blir betalningsskyldig gentemot Sun i enlighet med kontokrediteringen, nödgas göra en utbetalning utan att ha erhållit däremot svarande valuta. Den vikt som i omsättningens intresse måste tilläggas sådana krediteringar talar dock emot att jämkning sker i andra fall än när det finns alldeles speciella skäl. Sådana skäl kan inte anses vara för handen i förevarande fall.

HovR:ns domslut skall alltså fastställas.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

JustR Håstad var skiljaktig i fråga om motiveringen och anförde: Om en borgenär, efter att ha underrättats om att kontot i hans bank blivit krediterat med ett belopp som hans gäldenär girerat till banken, inte har en fordran hos banken som är oberoende av att banken erhållit eller erhåller valuta från gäldenären, skulle borgenären få en anledning att inte godta dylika gireringar som betalning. Han skulle föranlåtas att kräva att gäldenären i stället skaffade sedlar eller andra motsvarande värdepapper samt överlät dessa till borgenären. Denne kunde därefter vidareöverlåta sedlarna till sin bank och få vederlaget insatt på ett konto i banken. I så fall skulle banken undgå att utge kontobeloppet endast om sedlarna varit förfalskade (se 9 § skuldebrevslagen). En sådan återgång till kontanter som betalningsmedel önskas inte av någon, allra minst bankerna, vilka dessutom genom räntefria dagar eller på annat sätt tar betalt för sin betalningsförmedling. Häravföljer att en borgenär senast när han av banken underrättats om att hans konto krediterats måste få en fordran hos banken som med få undantag är oberoende av de förhållanden som föranlett banken att göra krediteringen.

Eftersom kontohavare numera i allt större utsträckning kan per telefon, med hjälp av automater eller genom olika arrangemang för elektronisk förmedling via dator följa rörelserna på kontot och omedelbart disponera över krediterade belopp, medan rutinerna för utsändande av skriftliga uppgifter om belopp som tillförts kontot varierar, bör bankens betalningsskyldighet inträda redan genom kontots kreditering.

Det betalningsåtagande den kontoförande banken gör genom krediteringen eller på annat sätt måste dock kunna ryggas enligt allmänna regler om rättshandlingars ogiltighet.

I förevarande mål har Nordbanken såväl genom överlämnandet av den av två banktjänstemän undertecknade bokföringsavin som genom själva krediteringen av kontot i princip blivit betalningsskyldig mot Sim, eftersom överlämnandet respektive krediteringen skett utan något förbehåll.

Det återstår endast att pröva huruvida de av Nordbanken anförda ogiltighetsgrunderna ger banken rätt att rygga betalningsutfästelsen. Nordbanken har härvidlag åberopat att krediteringen gjorts av misstag, därför att banken förutsatte att IAF skulle tillhandahålla täckning hos Sparbanken, att Sun gjort en obehörig vinst, att den bakomliggande transaktionen mellan Sun och IAF utgjorde ett pactum turpe i strid mot 11 kap 4 BrB eftersom Sun inte skulle ha haft separationsrätt till några medel i IAF:s konkurs samt att en betalningsskyldighet för banken skulle vara oskälig.

Eftersom Nordbanken avsåg att kreditera Suns konto med det aktuella beloppet, föreligger inget sådant enkelt misstag som enligt 32 § 1 st avtalslagen alltid kan rättas när kontohavaren insett eller bort inse misstaget.

Det är klart att Nordbanken dock gjorde krediteringen under den bestämmande förutsättningen att IAF via Sparbanken skulle tillhandahålla täckning och att Sim insåg eller i vart fall borde ha insett förutsättningen. Denna visade sig strax därefter brista. Rättshandlingen kan då bli ogiltig, om en rättspolitisk bedömning leder till att Sun skall stå risken för Nordbankens felaktiga förutsättning.

En utgångspunkt är att varje part står risken för sina egna förutsättningar. Om förutsättningen hänför sig till motpartens sfär (den gäller t ex kvaliteten i dennes prestation eller något förhållande som motparten kontrollerar), kan förutsättningen emellertid vara relevant. I detta fall avsåg förutsättningen att kontohavarens gäldenär kunde tillhandahålla täckning. Denna förutsättning kan synas hänförlig till kontohavarens sfär. Emellertid är det uppenbart att, om Nordbankens förutsättning skulle bli relevant redan på denna grund, hela huvudregeln om att en kreditering av borgenärens konto skall kunna fungera som en tillförlitlig betalning skulle undergrävas. Det måste alltså tillkomma alldeles särskilda omständigheter för att Sun skall stå risken för att Nordbankens förutsättning brast.

Nordbanken har som en grund åberopat obehörig vinst. I anslutning härtill kan frågan ställas om Suns fordran hos IAF var värdelös när Nordbanken krediterade Sun och om en vinst för Sun på Nordbankens bekostnad bör anses vara så obehörig att Nordbankens förutsättning om täckning av denna anledning skall tillmätas relevans (jfr HD:s dom d 17 sept 1999 i mål T 5125-96, domskälens fjärde stycke).

På IAF:s konto fanns vid krediteringen ett tillgodohavande på 2,6 milj kr och ett beviljat kreditutrymme på 5,9 milj kr. I målet är utrett att Sparbanken - på Nordbankens förfrågan - inte var beredd att utan vidare bevilja IAF ett lyft på 8 milj kr. Sedan IAF inför Sparbanken medgivit att IAF efter en överföring av 8 milj kr till Sun skulle tvingas att omedelbart lägga ner verksamheten, eftersom Suns förskottsmedel behövdes för andra skulder, sade Sparbanken tvärtom upp krediten. Dessutom kvittade Sparbanken bort IAF:s tillgodohavande på 2,6 milj kr mot regressfordringar på ca 1,9 milj kr som Sparbanken hade hos Sun på grund av utställda garantier. Suns återbetalningskrav hos IAF medförde alltså att IAF nödgades ta sådan kontakt med Sparbanken att IAF omedelbart därefter tvingades i konkurs. I denna konkurs skulle Sun inte ha fått annat än oprioriterad utdelning. Sun skulle självfallet inte ha haft separationsrätt till mer än högst vad som återstod på IAF:s konto (2,6 milj kr) av de medel som Sun förskotterat d 9 nov (8,5 milj kr). Men även om de medel som överfördes d 9 nov (eller tidigare) får i den mening som avses i lagen (1944:181) om redovisningsmedel anses ha mottagits av IAF för Suns räkning med skyldighet att redovisa för medlen, och även om dessa medel får anses ha varit omedelbart tillgängliga för avskiljande utan att dröjsmål förelåg eller ha utgjort Suns samäganderättsandel i en sammanblandad fungibel mängd (se NJA 1994 s 506), torde Sparbanken ha haft rätt att kvitta med sina motfordringar hos IAF, eftersom Sparbanken förvärvat motfordringarna innan Sparbanken insåg eller bort inse att det var Sun som ägde göra fordringsrätten gällande (se 64 § 2 st kommissionslagen; jfr dock NJA II 1944 s 411 f. Angående regeln, vars berättigande de lege ferenda kan diskuteras, se vidare Håstad i Festskrift till Ramberg, 1996 s 273 ff med hänvisningar).

Sammanfattningsvis får alltså Suns fordran hos IAF anses ha blivit värdelös i och med att Sun begärde återföring av 8 milj kr. Eftersom inga medel frångick IAF genom Nordbankens betalningsåtagande och eftersom IAF:s skulder inte ökade genom att Nordbanken inträdde som borgenär i stället för Sun, kommer någon återvinning från Sun till IAF:s konkursbo inte i fråga. Sun har därmed vunnit 8 milj kr på Nordbankens bekostnad, om Nordbankens betalningsåtagande upprätthålls. Inte heller denna omständighet är emellertid tillräcklig för att Nordbankens bristande förutsättning skall tillmätas relevans. Det torde nämligen nästan alltid vara så, när en bank vill rygga en kreditering på grund av att täckning inte tillhandahållits av gäldenären, att borgenären gör en vinst på den krediterande bankens bekostnad. Återigen skulle tilltron till gireringar som tillförlitlig betalning undergrävas.

Förhållandena är inte likvärdiga med dem som råder vid condictio indebiti, när någon får betalt trots att han inte alls haft någon fordran eller denna redan betalats (se exempelvis NJA 1970 s 539 och JustR Lennander i NJA 1994 s 177), eller när en fastighetsägare på grund av mellankommande skogsvårdslagstiftning som hindrar avverkning inte bör tillåtas behålla såväl rotpostlikviden som träden (se NJA 1923 s 241 och Hellner, Obehörig vinst s 399 tf).

I förevarande fall gjorde Sun en vinst på Nordbankens bekostnad också såtillvida att Sun hade varit skyldigt att låta betalningen helt eller delvis gå tillbaka, om Nordbanken, som Sun inledningsvis antagligen trodde, hade fått överföringen skyddad av Sparbanken.

Om Sparbanken hade överfört 8 milj kr från IAF:s konto, skulle nämligen konkursboet med största sannolikhet ha kunnat återvinna åtminstone vad som tagits från IAF:s kreditutrymme hos Sparbanken (5,9 milj kr), eftersom dessa medel inte hade mottagits från Sim med redovisningsskyldighet. I stället hade återföringen av medlen utgjort en avsevärd försämring av IAF:s ekonomiska ställning, och betalningen hade, såsom brytande det tidigare mönstret, inte varit ordinär (se 4 kap 10 § KL; beträffande nackdelsrekvisitet vid betalning med lånade medel, se NJA 1996 s 271). Möjligen hade återvinning kunnat ske också enligt 4 kap 5 § KL.

Såvitt gäller en hypotetisk överföring av IAF:s tillgodohavande på 2,6 milj kr är frågan om återvinning mer komplicerad. Det är inte styrkt i målet att Sun gått med på att IAF hade rätt att sätta de förskotterade medlen i fara eller insett att förskotten riskerades men ändå fortsatt att tillhandahålla sådana medel; förskotten får därmed anses ha varit mottagna för Sun med skyldighet att redovisa för dem. Medlen har dock varit sammanblandade med IAF:s egna medel, fastän IAF troligen var insolvent redan innan Nordbanken krävde återbetalning (se vidare nedan). Ifrågavarande 2,6 milj kr var visserligen omedelbart tillgängliga att avskiljas, men de var inte omedelbart tillgängliga färatt avskiljas. Tidsutdräkten på tre dagar ligger på gränsen till dröjsmål (se NJA 1983 s 109, 1984 s 595, 1985 s 836 och 1987 s 517). En annan framför allt rättslig oklarhet är om IAF med stöd av samäganderätt skulle ha kunnat få separationsrätt till 2,6 milj kr, därför att kontot aldrig underskridit detta belopp under tiden d 9-17 nov (jfr NJA 1994 s 506; se dock NJA 1998 s 275).

Sammanfattningsvis kan konstateras att IAF:s konkursbo skulle ha kunnat återvinna minst 5,5 milj kr men möjligen hela överföringen av 8 milj kr, om Nordbanken hade fått täckning från Sparbanken. Sun hade alltså förlorat hela eller merparten av sin fordran, vare sig Nordbanken vägrat kreditera Sun eller med täckning från Sparbanken hade krediterat Sun. Endast i det föreliggande fallet, där Nordbanken krediterade Sun men försummade att försäkra sig om täckning, kan Sun få behålla hela beloppet medan Nordbanken drabbas av förlusten. Denna utmanande konstellation av utfall måste emellertid vara vanlig när en bank krediterat ett konto utan att få täckning. Inte heller återvinningsreglerna, som för övrigt har de befintliga borgenärerna som omedelbart skyddsobjekt, kan därför medföra att Nordbankens bristande förutsättning blir relevant.

Vad Nordbanken anfört om ett pactum turpe i strid mot 11 kap 4 § BrB befriar inte Nordbanken från betalningsåtagandet redan av det skälet att inga medel frångått IAF:s borgenärer.

Kvar står endast att omständigheterna vid överföringen var speciella. Sun har vitsordat att vissa tjänstemän hos Still kände till att IAF hade ekonomiska problem. Vidare framgår av utredningen att sakkunniga anlitade av Sun i sina utlåtanden anfört att återkravet föranleddes av att Sun tvivlade på IAF:s solvens, att Sun observerat att IAF:s externe styrelseledamot hade lämnat sitt uppdrag, att Sun två dagar efter tillhandahållandet av 8,5 milj kr i förskott begärt att återfå förskottet samt att återföringen följande dag inte gjordes genom att IAF uppmanade Sparbanken att överföra medlen till Suns bank (SE-banken) utan genom att representanter för IAF och Sun begav sig till en tredje bank (Nordbankens lokalkontor i Märsta), där IAF:s representant varit bankdirektör, och bad Nordbanken öppna ett konto för Sun och dit föra medel från IAF:s konto i Sparbanken, med besked att Sun skulle behålla ett konto där med dispositionsfullmakt för IAF.

Härigenom är inte styrkt att Sun kände till vare sig att IAF var insolvent eller att Sparbanken inte skulle medge uttag. Det har inte ens påståtts att Suns eller IAF:s representanter sagt något som föranledde Nordbankens tjänsteman att försumma täckningskontrollen. Bevisningen tyder emellertid i högsta grad på att Sun visste om att IAF kunde vara insolvent och att Sim dessutom kände oro för att överföringen eller krediteringen inte skulle lyckas vid en normal framställning.

Skulle banktjänstemannen vid Märstakontoret i detta läge, uppenbart utan att ens ha försökt kontakta Sparbanken för täckningskontroll, direkt ha krediterat Sun beloppet, ligger det nära till hands att det skulle anses strida mot tro och heder, om Sun mot banken åberopade krediteringen sedan det visat sig att täckning vägrades. Krediteringen hade i så fall, med hänsyn till omständigheterna vid dess tillkomst, varit ogiltig som betalningsutfästelse enligt 33 § avtalslagen. När den handläggande banktjänstemannen avvikit och efter 10 minuter återkommit med en avi om gjord kreditering, fick Sun emellertid fog för att tro att Nordbanken kontrollerat och, trots allt, fått täckning för beloppet hos Sparbanken. Vikten av tilltro till bankerna som betalningsförmedlare talar då för att Nordbankens betalningsåtagande blir gällande.

Sedan Nordbanken senare samma dag fått klart för sig att Sparbanken inte täckte beloppet, underrättades Sun nästa dag om att Sun till följd härav inte kunde disponera över beloppet på kontot. Underrättelsen aktualiserar en tillämpning av 39 § avtalslagen.

Bestämmelsen lyder: Är enligt denna lag giltigheten av avtal eller annan rättshandling beroende därav att den, gentemot vilken rättshandlingen företogs, icke ägde eller bort äga vetskap om visst förhållande eller eljest var i god tro, skall hänsyn tagas till vad han insåg eller bort inse vid den tidpunkt, då rättshandlingen blev honom kunnig. Dock må, där särskilda omständigheter sådant föranleda, hänsyn järnväl tagas till den insikt han vunnit eller bort vinna efter nämnda tidpunkt, men innan rättshandlingen inverkat bestämmande på hans handlingssätt.

Suns vetskap om att dess fordran var äventyrad och räddningsexpeditionen till Märstakontoret för Nordbanken skulle möjligen kunna utgöra sådana särskilda omständigheter som föranleder en tillämpning av 39 § avtalslagen. Sun har vidare under det dygn som Sun antagligen trodde att Sparbanken givit täckning knappast vidtagit några dispositioner i förlitan på detta för Sun begränsade belopp. Nordbankens besked har inte heller kunnat medföra att Sun underlåtit att vidta andra effektiva indrivningsåtgärder.

Bestämmelsen i 39 § synes emellertid inte alls vara tillämplig på fallet. Bestämmelsen avser den tidpunkt vid vilken ond tro skall föreligga angående objektiva rekvisit för avtalets ogiltighet (se bl a motivens exempel enligt vilket acceptantens efterföljande vetskap om ett ursprungligt misstag leder till att ett anbud inte är bindande; någon återkallelserätt utöver 7 § på grund av efterföljande ånger är det ej fråga om, NJA II 1915 s 288). 39 § kan då inte medföra att förutsättningar, som brister efter det att förutsättningskontrahentens löfte blev motparten kunnigt, blir relevanta (se NJA II 1914 s 264; annorlunda Karlgren i SvJT 1933 s 227 f). Bestämmelsen tillämpas dock, möjligen via analogi, annorlunda i Danmark (se Gomard, Almindelig kontraktsret, 2 uppl s 113 If) och i Norge (se Rt 1926 s 597 och 1963 s 917).

I stället talar motiven till 39 § avtalslagen och dess tillämpning i praxis mot att Nordbankens förutsättning tillmäts relevans på grund av Suns snabbt uppkomna vetskap om att förutsättningen brast. 39 § avtalslagen anses nämligen - när den är tillämplig - böra användas med stor försiktighet i kommersiella förhållanden (se bl a lagrådsledamoten Sjögren i NJA II 1915 s 257 f och Gomard, a a s 114). Nordbanken bedriver betalningsförmedling yrkesmässigt och har dessutom gjort sig skyldig till oaktsamhet (kanske rentav chansat för att etablera ett intressant kundförhållande). I en dom av HD d 17 sept 1999 (T 5125-96) hade en betalningsförmedlande bank inom en timme lämnat besked till mottagaren att överföringen till honom skulle frysas och att den säkerhet gäldenären ställt inte borde återlämnas, eftersom det var något som inte stod rätt till med betalningen, och mottagaren hade därefter behandlat de överförda medlen med utgångspunkten att risk kunde föreligga att betalningen var ogiltig. Ändock ansågs överföringen inte kunna återtas när det senare visat sig att svek förekommit, eftersom orsaken till ogiltigheten inte konkretiserats i beskedet samt banken handlat yrkesmässigt och gjort sig skyldig till viss oaktsamhet. Sistnämnda två omständigheter har vidare i NJA 1994 s 177 ansetts tillräckliga för att en bank inte ens när betalning redan hade gjorts av gäldenären (och banken således skulle sakna regressrätt mot gäldenären) tilläts återkräva sin av misstag gjorda betalning, som givit borgenären dubbel valuta.

På grund av det anförda kan inte heller de i målet föreliggande särskilda omständigheterna medföra att Nordbankens bristande förutsättning tillmäts relevans eller att Suns krav anses oskäligt.

Suns talan skall således bifallas.

HD:s dom meddelades d 30 dec 1999 (mål nr T 5786-96).

1. NJA 1999 s 575.

NJA 1883 s. 4; NJA 1982 s. 366; NJA 1988 s. 312; NJA 1994 s. 177; NJA 1995 s. 25; NJA 1998 s. 23; NJA 1999 s. 575

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1999-12-30

Målnummer:
T5786-96