Fråga om återställande av försutten tid i ett fall där ett beslut av hovrätten hade expedierats till parten i stället för till dennes ombud och beslutet inte nådde parten personligen därför att denne inte vistades på den adress han uppgivit för hovrätten.


Lagrum:
17 kap. 9 § 7 st. rättegångsbalken (1942:740); 32 kap. 8 § rättegångsbalken (1942:740); 33 kap. 1 § rättegångsbalken (1942:740); 27 § 2 st. förordning (1996:271) om mål och ärenden i allmän domstol; NJA 1963 s. 294

Motala TR försatte genom beslut d 29 dec 1998 Jan J i konkurs. Sedan Jan J med anledning därav klagat över domvilla avslog Göta HovR genom beslut d 16 juli 1999 hans domvilloklagan. HovR:ns beslut vann laga kraft.

Jan J (ombud advokaten Björn-Anders Feijen) ansökte om återställande av försutten tid för överklagande av HovR:ns beslut. Riksskatteverket förklarade sig inte ha något att erinra mot bifall till ansökningen.

HD inhämtade yttrande från HovR:n. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Arvefors, föreslog i betänkande följande beslut: Jan J har till stöd för ansökningen åberopat att varken han eller hans ombud fick kännedom om HovR:ns beslut förrän det hade vunnit laga kraft. Jan J har till utveckling härav anfört att beslutet inte sändes till ombudet men att det sannolikt skickades till Jan J under hans adress i Belgien, där han emellertid inte vistades eller ens kunde befinna sig, eftersom han hade lämnat ifrån sig sitt pass till förvaltaren i konkursen.

Av handlingarna framgår att Jan J i ärendet i HovR:n företräddes av den advokat som är ombud för honom i HD och att Jan J i HovR:n inte uppgav annan adress än den i Belgien. På dagboksbladet i HovR:ns akt är antecknat att beslutet är expedierat till klaganden, men det framgår inte vad som närmare avses därmed.

Om en part har ombud, bör enligt 27 § 2 st förordningen (1996: 271) om mål och ärenden i allmän domstol domen eller beslutet sändas till ombudet i stället för till parten själv. Det av HovR:n avgivna yttrandet ger vid handen att HovR:n normalt expedierar domar och beslut till såväl parter som deras ombud. I yttrandet uttalas att den kanslist som expedierade beslutet tror att hon på grund av förbiseende kan ha sänt beslutet till enbart Jan J i Belgien och att hon alltså inte skickade det till dennes ombud. Jan J:s uppgifter härom bör därför läggas till grund för bedömningen. Inte heller har framkommit någon anledning att ifrågasätta påståendet att Jan J inte vistades på adressen i Belgien under den aktuella tiden. I uppgiften får anses ligga att Jan J inte hade eftersändning från denna adress och att inte heller någon för Jan J:s räkning kontrollerade inkommande post på adressen. Det får således anses klarlagt att varken Jan J eller hans ombud hade kännedom om HovR:ns beslut innan klagofristen hade löpt ut.

Den nämnda bestämmelsen i 27 § 2 st i 1996 års förordning är utformad som en rekommendation. HovR:n synes ha som praxis att följa den (se Domstolsverkets handbok Expediering Hovrätt s T-6). Emellertid har HD uttalat att det inte kan anses att en part äger förlita sig på bestämmelsen i sådan utsträckning att det är ursäktligt om han inte tar kontakt med sitt ombud när han själv erhåller handlingen (se NJA 1985 s 661 och NJA 1963 s 294).

I förevarande fall har Jan J inte personligen tagit del av HovR:ns beslut före överklagandetidens utgång. Den omständigheten att han själv bär ansvaret härför bör med hänsyn till omständigheterna inte inverka på bedömningen.

På grund av det anförda får Jan J anses ha haft laga förfall för sin underlåtenhet att i rätt tid överklaga HovR:ns beslut.

HD återställer enligt 58 kap 11 § RB den av Jan J försuttna tiden för att överklaga HovR:ns beslut. Jan J:s överklagande skall inom fyra veckor från dagen för HD:s beslut ha inkommit till HovR:n.

HD (JustR:n Lars K Beckman, Lennander och Håstad) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.

Referenten, JustR Blomstrand, med vilken JustR Westlander instämde, var skiljaktig och anförde: I förevarande fall kom inte HovR:ns beslut Jan J till handa, trots att HovR:n expedierade det till den adress som han själv hade uppgivit i sin inlaga med klagan över domvilla. Inlagan gavs in till HovR:n efter det att Jan J hade lämnat ifrån sig sitt pass. Han måste således ha varit medveten om att han inte kunde lämna Sverige och därmed inte kunde nås på adressen i Belgien. Ändå upplyste han inte HovR:n om var han kunde anträffas i Sverige, vilket han borde ha gjort enligt 33 kap 1 § RB. Om Jan J hade följt bestämmelserna i den §:n och därmed fått HovR:ns beslut, hade han i enlighet med HD:s tidigare avgöranden inte kunnat åberopa som giltig ursäkt att beslutet inte hade expedierats till ombudet. Det bör han inte heller tillåtas göra i förevarande situation där han inte har fått HovR:ns beslut därför att han har försummat att ge HovR:n besked om sin aktuella adress.

På grund av det anförda har Jan J inte haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet att i rätt tid överklaga HovR:ns beslut. Hans ansökan om återställande av försutten tid skall därför avslås.

HD:s beslut meddelades d 15 dec 1999 (mål nr Ö 3661-99).

NJA 1963 s. 294; NJA 1985 s. 661

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1999-12-15

Målnummer:
Ö3661-99