En banks tio år gamla interna kreditinstruktion har ansetts utgöra företagshemlighet. Yrkande om editionsföreläggande för banken beträffande instruktionen har avslagits.


Lagrum:
38 kap. 2 § rättegångsbalken (1942:740); 36 kap. 6 § rättegångsbalken (1942:740); 1 § lag (1990:409) om skydd för företagshemligheter

Nils S upptog 1989 ett lån i dåvarande PKbanken för inköp av konvertibla förlagsbevis utgivna av Conata-gruppen AB. Detta bolag gick senare i konkurs och konvertiblerna, som utgjorde pant för bankens fordran, blev värdelösa.

Nordbanken väckte vid Östersunds TR talan mot Nils S angående återbetalning av lånet. Nils S bestred käromålet under åberopande av att det på sätt som avses i 36 § avtalslagen var oskäligt att göra kreditavtalet gällande. Han hänvisade därvid i huvudsak till att banken vid kreditprövningen inte iakttagit god kreditgivningssed.

Nils S begärde i målet editionsföreläggande för Nordbanken beträffande de interna instruktioner för kreditgivning som var gällande i slutet av år 1989. Han anförde som skäl för begäran att instruktionerna kunde vara av betydelse som bevis i frågan om banken avvikit från god kreditgivningssed. Banken bestred yrkandet under hänvisning till att det inte preciserats vilken bevisbetydelse och rättslig relevans instruktionerna hade i målet och att de i vart fall innefattade företagshemlighet. Nils S invände häremot att de för år 1989 gällande instruktionerna nu inte hade sådant ekonomiskt värde att de utgjorde företagshemlighet och att det i vart fall förelåg synnerlig anledning att förete handlingen. Banken bestred att synnerlig anledning förelåg.

TR:n (rådmannen Lindkvist) anförde i beslut d 14 maj 1997: Skäl. Enligt 38 kap 2 § RB gäller att den som innehar en skriftlig handling som kan antas äga betydelse som bevis, är skyldig att förete den. Från denna regel görs undantag för sådan handling som innehåller yrkeshemlighet. Endast om det föreligger synnerlig anledning skall en sådan handling företes. I det aktuella fallet har TR:n funnit att den handling Nils S begärt att Nordbanken skall förete kan antas äga betydelse som bevis. TR:n har vidare funnit att handlingen av banken anförda skäl utgör en företagshemlighet. Fråga är då om det föreligger synnerlig anledning att förete handlingen. Vid bedömningen skall bankens intresse av att inte behöva röja innehållet i den aktuella handlingen vägas mot de grunder Nils S åberopat för ett bifall till editionsyrkandet. Vid denna avvägning skall beaktas att vad banken anfört inte gör det sannolikt att ett utlämnande av de aktuella handlingarna medför skada av betydelse för banken. Med hänsyn härtill och vid en samlad bedömning av omständigheterna i övrigt i målet får vad Nils S åberopat anses innefatta synnerlig anledning för bifall till editionsyrkandet.

TR:ns beslut.

Nordbanken föreläggs vid vite om 10 000 kr att inom tre veckor från delfåendet av detta beslut till TR:n inge de konsumentkreditinstruktioner som gällde inom banken under senare delen av 1989.

Nordbanken överklagade i HovR:n för Nedre Norrland och yrkade i första hand att HovR:n skulle ogilla Nils S:s yrkande om edition avseende de konsumentkreditinstruktioner som gällde inom banken under senare delen av 1989 och, i andra hand, att HovR:n skulle inskränka föreläggandet till att avse de bestämmelser i kreditinstruktionen som rör det slag av kredit som lämnats Nils S.

Nils S medgav att HovR:n ändrade TR:ns beslut i enlighet med Nordbankens andrahandsyrkande men bestred i övrigt ändring.

HovR:n (hovrättsråden Grefberg och Stoorhöök, referent, samt tf hovrättsassessorn Hagelin) anförde i slutligt beslut d 23 jan 1998: HovR:n ändrar överklagade beslutet endast på så sätt att editionsföreläggandet begränsas till att omfatta de bestämmelser i kreditinstruktionen som gällde inom banken under senare delen av 1989 och som rör det slag av kredit som lämnats till Nils S samt att editionen skall fullgöras senast en vecka efter det detta beslut vunnit laga kraft.

Nordbanken (ombud advokaten Jonas Eklund) överklagade och yrkade att HD skulle ogilla yrkandet om editionsföreläggande.

Nils S (ombud advokaten Torbjörn Pettersson) bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Malm, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. Nordbanken har vid TR:n ---se HD:s beslut--lämna den utan avseende.

Nils S har som skäl för yrkandet om editionsföreläggande anfört att den efterfrågade handlingen kan ha betydelse som bevis i det den kan visa att banken brutit mot sin egen instruktion för kreditgivningen eller att instruktionen i sig inte är förenlig med god kreditgivningssed.

Banken har hävdat att kreditinstruktionen inte har någon betydelse för bedömningen av om banken vid kreditgivningen brutit mot god kreditgivningssed och att den i vart fall innehåller företagshemligheter som det saknas synnerlig anledning att röja. Banken har bland annat framhållit att kreditgivningen utgör en del av bankernas kärnverksamhet och ett medel med vilket bankerna konkurrerar med varandra, att instruktionen upprättats med utgångspunkt från allmänna affärsmässiga överväganden och bankens policy i fråga om kreditgivningen, att denna policy är av fundamental betydelse för bankens möjligheter att hävda sig på marknaden och att det skulle leda till allvarlig skada för banken i konkurrenshänseende om instruktionen offentliggjordes.

Nils S har häremot invänt att det, med hänsyn till den tid som förflutit och de förändringar som skett inom bankväsendet sedan den ifrågavarande instruktionen utfärdades, måste antas föreligga betydande skillnader mellan denna och dagens instruktion. Enligt Nils S skulle det av det skälet idag inte längre ha något ekonomiskt värde för banken att instruktionen hålls hemlig och därmed inte vara ägnat att medföra någon skada för banken i konkurrenshänseende om den lämnas ut.

Banken har uppgett att det i allmänhet inte sker några större förändringar i kreditinstruktionen från är till år och att den, även om den förändrats över tiden, idag till stora delar har ett innehåll som motsvarar det som gällde för år 1989.

Den processuella editionsplikten tillgodoser ett allmänt intresse av att domstolarnas avgöranden grundar sig på en så fullständig utredning som möjligt, något som med större styrka gör sig gällande i exempelvis brottmål än i dispositiva tvistemål. Den kan emellertid även sägas vara motiverad av den enskilde partens intresse av att få tillgång till ett så gott underlag som möjligt för sitt agerande i processen. Detta intresse står i proportion till sakens vikt för denne. Det är en grundläggande förutsättning för att editionsplikt skall föreligga att den ifrågavarande handlingen kan antas få betydelse som bevis i rättegången. I förlängningen härav ligger att skälen för att den skall lämnas ut är starkare ju viktigare handlingen är för partens talan.

Vid värderingen av det intresse som talar för edition har domstolen således att beakta dels naturen och vikten av saken i målet, dels vilken betydelse handlingen som bevis skulle kunna få för sakens avgörande. Detta intresse får vägas mot innehavarens intresse av att inte behöva lämna ut handlingen.

Innefattar handlingen information som utgör företagshemlighet, är innehavaren, till följd av det i lagen stadgade undantaget avseende yrkeshemligheter, skyldig att förete den endast om synnerlig anledning till det föreligger (se NJA 1995 s 347). I dessa fall krävs således att intresset för edition i särskilt hög grad överväger det motsatta intresset för att domstolen skall kunna förelägga motparten att förete handlingen.

Som företagshemlighet skyddas sådan information om affärs- och driftsförhållanden i en näringsidkares rörelse som av denne hålls hemlig, och som i näringsidkarens hand har ett värde som visar sig i att det är ägnat att medföra skada i konkurrenshänseende om hemligheten röjs. Domstolens bedömning av om handlingen innehåller företagshemlighet och värderingen av intresset av att inte behöva röja innehållet får grundas på den allmänna beskrivning av hemligheten som innehavaren kan göra utan att avslöja den samt de antaganden som kan göras utifrån vad som i övrigt är upplyst i målet.

Det saknas skäl att utgå från annat än att, som banken uppgett, ifrågavarande instruktion upprättats med utgångspunkt från allmänna affärsmässiga överväganden och bankens policy i fråga om kreditgivningen. Det senare tillhör obestridligen kärnan av bankens verksamhet. Det måste antas att det i konkurrenshänseende representerar ett avsevärt värde för banken att de aktuella direktiven för denna verksamhet hemlighålls gentemot utomstående. I detta fall är emellertid frågan om värdet av att hemlighålla instruktioner som nu är tio år gamla är så uttunnat att informationen inte längre är skyddsvärd som företagshemlighet eller att det i vart fall inte är sannolikt att ett utlämnande skulle medföra skada av större betydelse för banken. Det avgörande för denna fråga är uppenbarligen vilka slutsatser rörande bankens nu gällande kreditinstruktion som kan dras av innehållet i den äldre instruktionen. I och för sig framstår det på de av Nils S anförda skälen som ett rimligt antagande att likheterna mellan 1989 års instruktion och den som gäller idag är mycket små. Banken har emellertid uppgett att innehållet till stora delar motsvarar innehållet i dagens instruktion. Med hänsyn till att banken lämnat denna uppgift, som får förutsättas vara sanningsenlig, kan det antas att ett röjande skulle vara ägnat att medföra skada i konkurrenshänseende. Editionsfrågan får därför prövas utifrån förutsättningen att den ifrågavarande handlingen innefattar företagshemlighet.

Företagshemligheten avser för banken särskilt betydelsefulla förhållanden av konkurrenskänslig natur. Det är tydligt att det för banken skulle kunna få kännbara ekonomiska konsekvenser att röja denna. Bankens intresse av att inte nödgas lämna ut handlingen får därför anses vara av avsevärd styrka.

Frågan om Nordbankens rätt enligt kreditavtalet skall lämnas utan avseende eller jämkas torde vara beroende av flera skilda omständigheter. Kreditinstruktionens innehåll får i sammanhanget anses vara av begränsad betydelse. Även om bankens talan avser ett för Nils S betydande belopp saknar intresset av att handlingen lämnas ut den särskilda styrka som krävs för att det skall anses föreligga synnerlig anledning att besluta om edition.

På grund av det anförda skall yrkandet om editionsföreläggande lämnas utan bifall.

HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut avslår HD yrkandet om editionsföreläggande.

HD (JustR:n Gregozu, Lind, Nyström, Victor, referent, och Pripp) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Nordbanken har vid TR:n väckt talan mot Nils S med yrkande om återbetalning av ett år 1989 upptaget lån om 52 240 kr jämte ränta. Nils S har bestritt bifall till käromålet. Han har till grund för bestridandet åberopat att banken i vissa, av honom närmare angivna, avseenden brutit mot god kreditgivningssed när den prövat krediten och att förutsättningar föreligger att jämlikt 36 avtalslagen jämka bankens rätt enligt kreditavtalet eller lämna den utan avseende.

Nils S har begärt att banken skall föreläggas att förete den kreditinstruktion som gällde inom banken under senare delen av år 1989 såvitt angår de bestämmelser som rör det slag av kredit som lämnats till Nils S. Som skäl har han anfört att handlingen kan ha betydelse som bevis genom att den kan visa att banken brutit mot sin egen instruktion för kreditgivningen eller att instruktionen inte är förenlig med god kreditgivningssed.

Banken har hävdat att kreditinstruktionen inte har någon betydelse för bedömningen av om banken vid kreditgivningen brutit mot god kreditgivningssed och att den i vart fall innehåller företagshemligheter som det saknas synnerlig anledning att röja.

För att en företagshemlighet skall föreligga krävs att det är fråga om information om affärs- eller driftsförhållanden i en näringsidkares rörelse som hålls hemlig av näringsidkaren och vars röjande är ägnat att medföra skada för honom. Den form av kreditinstruktion som Nils S:s begäran om editionsföreläggande avser är en intern instruktion som bl a återspeglar bankens kreditpolicy och innehåller information om olika grundläggande krav som banken tillämpar i sin kreditgivning. I likhet med Nordbanken håller andra banker regelmässigt den form av information som ingår i kreditinstruktionerna hemlig. Det är också uppenbart att ett röjande av informationen är ägnat att medföra skada för den bank som berörs.

Att nya instruktioner upprättas årligen innebär inte att äldre instruktioner därigenom upphört att vara företagshemlighet. Det måste antas att instruktionerna normalt endast undergår mindre förändringar år från år och att äldre instruktioner därför - som banken påstått i det aktuella fallet - delvis överensstämmer med dem som gäller för tillfället. Även om bankens intresse av att hålla äldre kreditinstruktioner hemliga får antas vara mindre ju äldre instruktionerna är kan inte enbart den omständigheten att de i målet aktuella instruktionerna numera är tio år gamla läggas till grund för en bedömning att de inte längre skulle utgöra företagshemlighet. Vad Nils S anfört om förändringar av bankstrukturen och kreditmarknaden i allmänhet kan inte heller - mot bankens bestridande - antas ha lett till sådana förändringar att den instruktion som yrkandet avser därigenom upphört att vara företagshemlighet.

En part är skyldig att förete en handling vars innehåll utgör företagshemlighet endast om det föreligger synnerlig anledning till detta. Även om man - i strid mot vad banken gjort gällande - finner att instruktionens innehåll i de delar som det begärda föreläggandet avser är relevant som bevisning i målet, är det uppenbart att dess värde som bevis för bedömningen av de omständigheter som ligger till grund för Nils S:s talan i målet skulle bli begränsat.

På grund av det anförda skall yrkandet om editionsföreläggande lämnas utan bifall.

HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut avslår HD yrkandet om editionsföreläggande.

HD:s beslut meddelades d 28 juni 1999 (mål nr Ö 810-98).

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1999-06-28

Målnummer:
Ö810-98