Invändning om samtycke och nödvärn vid åtal för misshandel.


Lagrum:
24 kap. 1 § brottsbalken (1962:700); 24 kap. 7 § brottsbalken (1962:700); NJA 1969 s. 425

Allmän åklagare väckte vid Göteborgs TR åtal mot Arash K, född 1981, för misshandel enligt följande gärningsbeskrivning: Arash K har natten till d 1 jan 1998 på Järntorget i Göteborg uppsåtligen misshandlat Alireza G M genom att tilldela honom ett knytnävsslag i ansiktet. Av misshandeln har Alireza G M fått två tänder avslagna och en sårskada i läppen.

TR:n (ordf assessorn Lundegard) anförde i dom d 17 dec 1998: Domskäl. Arash K har vitsordat de faktiska omständigheterna, men bestritt ansvar för misshandel under påstående att han har handlat i nödvärn.

På åklagarens begäran har TR:n hört målsäganden Alireza G M och Arash K. Vidare har åklagaren föredragit ett rättsintyg avseende Alireza G M:s skador.

TR:ns bedömning. Av utredningen framgår att Arash K med en knytnäve har slagit Alireza G M i ansiktet och att denne genom slaget åsamkats de skador som åklagaren har påstått.

Frågan är om Arash K befann sig i en nödvärnssituation då han utdelade slaget. Arash K och Alireza G M har lämnat sinsemellan motstridiga versioner av händelseförloppet. När det gäller frågan om vilken version som är mest riktig har TR:n att förlita sig helt på deras redogörelser.

Alireza G M och Arash K har lämnat berättelser som var för sig framstår som trovärdiga. Ingen av utsagorna kan enligt TR:ns mening bedömas som mer tillförlitlig än den andra. Slutsatsen av resonemanget leder till att de uppgifter som Arash K har lämnat inte är vederlagda och därför skall läggas till grund för bedömningen av händelseförloppet.

Av Arash K:s berättelse framgår bl a följande. Han och en kamrat anlände till Järntorget med taxi. Arash K skulle kliva av medan hans kamrat skulle fortsätta färden. I det läget kom Alireza G M fram och frågade om taxin var ledig. Därefter utspann sig en viss ordväxling mellan Arash K, som klev ur taxin, och Alireza G M. Taxichauffören skilde dem åt och Alireza G M försvann iväg. När Arash K skulle passera taxikön upptäckte han att Alireza G M stod i kön. Alireza G M spottade en loska som hamnade strax framför Arash K:s fötter. Arash K blev arg och vände sig mot Alireza G M och frågade vad denne sysslade med. På något sätt hamnade de två bakom taxikön. Där stod de ansikte mot ansikte och smågruffade med varandra. Avståndet mellan dem var mycket kort. Plötsligt kom Alireza G M:s knytnäve farande mot Arash K. Knytnäven träffade honom inte eftersom han hann hoppa undan. I det läget for Arash K:s knytnäve rakt i ansiktet på Alireza G M. Varför det blev så kan Arash K inte förklara. Enligt honom var det en ren reflexhandling. När Alireza G M träffats av slaget tog han sig för munnen. Härefter fick Alireza G M bakifrån en knuff från Arash K:s kamrat. Av de uppgifter som Arash K har lämnat framgår det att han inte befann sig i nöd då han utdelade slaget. Han hade själv gett sig in i en ömsesidig dispyt och hade utan svårighet parerat slaget från Alireza G M. Omständigheterna ger vid handen att Arash K i det läget hade kunnat gå därifrån utan vidare missöden. Det slag som Arash K utdelade kan inte betraktas som en nödvärnshandling, utan får tolkas som ett svar på Alireza G M:s provokation. TR:n finner därför att åtalet för misshandel är styrkt.

Arash K är 17 år. Han förekommer inte i kriminalregistret och lever under ordnade förhållanden. Det finns inget som tyder på att han i vanliga fall är benägen att tillgripa våld. Nämnda händelse får ses som en engångsföreteelse.

Vid valet av påföljd beaktar TR:n, förutom att Arash K endast var 16 år när misshandeln ägde rum, att han vid gärningen var utsatt för påtaglig provokation från Alireza G M:s sida. Påföljden kan därför, trots de relativt allvarliga skador som drabbade Alireza G M, stanna vid böter.

Domslut. TR:n dömde Arash K enligt 3 kap 5 § BrB för misshandel till 70 dagsböter å 30 kr.

Arash K överklagade i HovR:n för Västra Sverige och yrkade ogillande av åtalet.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Dahlgren och Lönqvist, referent) anförde i dom d 12 febr 1999: Domskäl. I HovR:n har förnyade förhör hållits med Arash K och Alireza G M.

I likhet med TR:n anser HovR:n att Arash K:s uppgifter skall läggas till grund för bedömningen. Han har i HovR:n i huvudsak lämnat samma uppgifter som har antecknats i TR:ns dom. Dessutom har han tillagt att han blev knuffad av Alireza G M dels under ordväxlingen vid taxibilen, dels omedelbart innan denne riktade ett slag mot honom.

Arash K har gjort gällande att han handlade i nödvärn då han slog till Alireza G M. Frågan i målet är om situationen var sådan att Arash K kan åberopa nödvärn.

I målet får genom Arash K:s egna uppgifter anses utrett att han blev knuffad av Alireza G M under ordväxlingen vid taxibilen, att Alireza G M provocerade honom genom att spotta framför honom när han passerade taxikön samt att Alireza G M återigen knuffade honom omedelbart innan denne riktade ett knytnävsslag mot hans ansikte. Trots att det kan hållas för visst att slagväxlingen föregicks av provocerande uttalanden även från Arash K:s sida, kan inte situationen bedömas på annat sätt än att han befann sig i en nödvärnssituation då Alireza G M angrep honom med våld. Den omständigheten att Arash K hade kunnat undvika dispyten vid taxikön genom att bortse från Alireza G M:s provokation och gå därifrån, föranleder inte någon annan bedömning. Det våld som Arash K använt för att avvärja Alireza G M:s angrepp kan inte anses uppenbart oförsvarligt. Arash K skall därför inte dömas för den åtalade gärningen.

Domslut. Med ändring av TR:ns dons ogillar HovR:n åtalet.

Hovrättslagmannen Hannzed var skiljaktig och anförde: I målet är utrett att Arash K tilldelat Alireza G M ett kraftigt knytnävsslag i ansiktet och att Alireza G M därvid åsamkats de skador som åklagaren angett.

Lika med HovR:ns majoritet finner jag att Arash K:s uppgifter skall läggas till grund för bedömningen.

Arash K och Alireza G M har redan vid taxibilen råkat i dispyt. Situationen, såsom den beskrivits av Arash K, har redan då varit sådan att Arash K inte kunnat utesluta att en fortsatt dispyt skulle kunna utlösa våld. Genom chaufförens ingripande har de emellertid skilts åt. Arash K har därefter trott sig se att Alireza G M spottade framför hans fötter. Det är i och för sig förståeligt att Arash K reagerade och att han på nytt inlät sig i ordväxling med Alireza G M. Det måste emellertid redan från början ha stått klart för Arash K att han på så sätt inte skulle få upprättelse. Det oaktat har han fortsatt ordväxlingen, som av allt att döma blivit allt hätskare, samtidigt som han och Alireza G M förflyttat sig från taxikön. Det måste nu för Arash K ha framstått som uppenbart att ordväxlingen skulle kunna övergå i våld. Arash K, som varit oförhindrad att lämna platsen, har emellertid fortsatt bråket.

Den som utsätts för ett brottsligt angrepp har rätt att med våld söka avvärja angreppet. Den rätten kan emellertid inte utsträckas till att avse alla de situationer där två antagonister på så sätt provocerar varandra att risken för att provokationerna skall övergå i våld framstår som uppenbar för var och en av dem. Det skulle kunna leda till invändningar om rätt till nödvärn i alla de typfall av misshandel, som har sin upprinnelse i gräl och provokationer som parterna till lika del bär ansvaret för. Den som väljer att fortsätta en provocerande argumentering i stället för att lämna platsen kan inte åberopa rätten till nödvärn för att möta ett angrepp som är en förutsebar följd av hans eget handlande. Ett annat synsätt skulle allvarligt begränsa möjligheterna att ingripa mot den allt vanligare gatumisshandeln.

jag finner på nu angivna skäl att omständigheterna inte har varit sådana att Arash K ägt rätt att bruka våld mot Alireza G M. Han skall därför, som TR:n funnit, dömas för misshandel.

Riksåklagaren överklagade och yrkade att Arash K skulle dömas för misshandel till den av TR:n bestämda påföljden.

Arash K (offentlig försvarare advokaten Anders Munck) bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (Riksåklagaren genom byråchefen Nils Rekke).

HD (JustR:n Lind, Lars K Beckman, referent, Victor, Pripp och Håstad) beslöt följande dom: Domskäl. Arash K har i HD vidhållit att han handlat i nödvärn och att det våld som han tillgripit med hänsyn till omständigheterna inte varit uppenbart oförsvarligt. Han har även invänt att Alireza G M genom sitt eget agerande får anses ha samtyckt till den åtalade gärningen. Han har tillagt att han inte avsiktligen tillfogat Alireza G M de tandskador som denne fått.

Vid huvudförhandlingen har förnyade förhör hållits med Arash K och Alireza G M.

Arash K har i allt väsentligt lämnat samma uppgifter som för hans del antecknats i underrätternas domar. Beträffande det senare skedet av händelseförloppet har han således bl a uppgivit att han passerade Alireza G M i taxikön utan avsikt att söka upp denne, att Alireza G M då han passerade spottade framför honom, att det till följd därav uppstod en otrevlig ordväxling dem emellan, att Alireza G M först knuffade honom och strax därefter mättade ett slag mot hans ansikte, att han undvek slaget genom att ducka samt att han i omedelbar anslutning därtill reflexmässigt, utan att tänka efter, utdelade det slag som åtalet avser.

Alireza G M har bl a uppgivit att han inte spottat och inte heller mättat något slag mot Arash K. Med ändring av vad han uppgett i HovR:n har han däremot bekräftat Arash K:s uppgift om att han knuffat Arash K under den ordväxling som föregick det stag som Arash K utdelade.

HovR:n har - liksom TR:n - funnit att Arash K:s uppgifter inte är vederlagda och därför skall läggas till grund för bedömningen. Riksåklagaren har förklarat sig godta denna värdering av bevisningen i målet. Inte heller i övrigt har det i HD förekommit något som ger anledning till att vid bedömningen utgå från något annat än vad Arash K uppgett.

Enligt 24 kap 7 § BrB utgör en gärning som någon begår med samtycke från den mot vilken den riktas brott endast om gärningen, med hänsyn till den skada, kränkning eller fara som den medför, dess syfte och övriga omständigheter är oförsvarlig. Arash K har invänt att det förelegat samtycke från Alireza G M:s sida till det åtalade slaget.

Det har i målet inte ens påståtts att Alireza G M skulle uttalat något som inneburit eller av Arash K rimligen kunnat uppfattas som ett samtycke till att bli slagen av Arash K. För att ansvarsbefriande samtycke skall anses föreligga krävs emellertid inte att detta varit uttryckligen uttalat; att samtycke förelegat kan framgå av omständigheterna och även ett s k inre eller tyst samtycke är tillräckligt för att fria från ansvar. Av den omständigheten att någon riktat våld mot en annan person kan emellertid inte den slutsatsen dras att han också accepterat att bemötas med våld. Undantagsvis kan omständigheterna vara sådana att det får anses framgå att två personer som inlåter sig i bråk båda varit så inställda på att ofreda den andre och i någon utsträckning tillfoga varandra smärta och ringare övergående skador att gärningar som ligger inom denna ram är undantagna från ansvar på grund av samtycke. En sådan bedömning gjorde HD i NJA 1993 s 553 där det var fråga om två skolungdomar som, på lek, börjat bråka med varandra under en rast.

Omständigheterna i det fallet skiljer sig emellertid i hög grad från det nu aktuella. Att två för varandra okända personer ger sig in i häftig ordväxling under sådana omständigheter som här skett kan inte i sig, även om bägge vid händelsen var unga, anses innebära något ömsesidigt medgivande till att den andre också skulle få gå över till direkta handgripligheter. Arash K kan alltså inte undgå ansvar på den grunden att samtycke skulle föreligga helt oberoende av om gärningen vid samtycke skulle ha varit att bedöma som oförsvarlig.

Vad därefter angår invändningen om nödvärn (24 kap 1 § BrB) skall målet bedömas med utgångspunkt i att Alireza G M riktat ett slag mot Arash K som Arash K lyckades undvika. Detta innebär att Arash K varit utsatt för ett påbörjat brottsligt angrepp på sin person och därför också haft rätt till nödvärn. Riksåklagaren har emellertid gjort gällande att angreppet varit avslutat i och med att Arash K undvikit slaget och att någon rätt till nödvärn därför inte längre förelegat. Något annat är emellertid inte utrett i målet än att Arash K utdelat sitt slag omedelbart efter det att Alireza G M försökt slå Arash K. Angreppet kan under sådana omständigheter inte anses ha varit avslutat när Arash K slog tillbaka helt oavsett om Alireza G M, som Arash K här hävdat, även efter att ha träffats försökt att fullfölja det påbörjade angreppet. För frågan om rätten till nödvärn saknar det också betydelse om Arash K endast avsett att värja sig mot angreppet eller haft andra motiv för att slå tillbaka.

Frågan är då om det slag som Arash K utdelat med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt varit uppenbart oförsvarligt. Den bedömningen skall göras med hänsyn till vilka alternativ som kan ha förelegat för att undvika eller avvärja angreppet. Såsom strukits under i lagstiftningens förarbeten skall man härvid räkna med en relativt bred marginal till förmån för den angripne (SOU 1953:14 s 397 och prop 1993/94:130 s 30 och 69, jfr även NJA 1990 s 210 och 1994 s 48). Även om det skulle ha varit möjligt för Arash K att avlägsna sig från platsen efter det att Alireza G M försökt slå honom kan det mot den bakgrunden inte anses uppenbart oförsvarligt att Arash K i stället stannat och bemött angreppet. Det slag han utdelat har varit hårt. Han har emellertid endast slagit ett slag och det saknas anledning att anta att han skulle haft för avsikt att tillfoga Alireza G M sådana förhållandevis allvarliga skador som blev följden av slaget. Beaktas skall också att Alireza G M vid tillfället var påtagligt större och kraftigare än Arash K. Inte heller det våld som Arash K använt sig av kan därför anses ha varit uppenbart oförsvarligt.

På grund av det anförda skall åtalet för misshandel ogillas.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD:s dom meddelades d 18 juni 1999 (mål nr B 1073-99).

NJA 1969 s. 425; NJA 1970 s. 58; NJA 1971 s. 422; NJA 1977 s. 655; NJA 1990 s. 210; NJA 1993 s. 553; NJA 1994 s. 48

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1999-06-18

Målnummer:
B1073-99