Ett aktiebolag försattes i konkurs vid en förhandling i TR:n, vid vilken bolaget inte var närvarande. Fråga om tillämpningen av 9 § 3 st delgivningslagen i TR:n och om HovR:n, dit bolaget överklagade konkursbeslutet, bort hålla muntlig förhandling.


Lagrum:
9 § 3 st. delgivningslagen (1970:428); 52 kap. 11 § rättegångsbalken (1942:740); Lag (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna

Nacka Trä & Byggvaror, Sven G Aktiebolag (Nacka Trä) ansökte vid Stockholms TR att C S Byggnads Aktiebolag (S-bolaget) skulle försättas i konkurs.

TR:n höll förhandling d 20 okt 1998.

Vid förhandlingen var Nacka Trä närvarande genom ombud. S-bolaget inställde sig inte.

TR:n antecknade att gäldenären, S-bolaget, d 9 okt 1998 delgivits föreläggande och kallelse till förhandlingen.

Efter förhandlingen meddelade TR:n (rådmannen Kinberg) samma dag följande beslut: Eftersom gäldenären måste anses vara på obestånd enligt 1 kap 2 § KL försätter TR:n gäldenären i konkurs.

Till förvaltare utses advokaten Thomas Ehrner.

S-bolaget överklagade i Svea HovR och yrkade i första hand att HovR:n skulle undanröja konkursbeslutet och återförvisa ärendet till TR:n för fortsatt handläggning eller, i andra hand, ogilla eller avvisa konkursansökningen. Till grund härför anförde bolaget att bolaget ej delgivits kallelse till TR:ns konkursförhandling d 20 okt 1998, att hinder mot konkurs jämlikt 2 kap 10 § KL förelegat samt att bolaget inte var på obestånd. S-bolaget begärde att HovR:n skulle hålla muntlig förhandling. Konkursförvaltaren yttrade sig.

HovR:n (hovrättslagmannen Tersmeden, hovrättsrådet Frideen och tf hovrättsassessorn Bokstedt, referent) anförde i beslut d 28 okt 1998: HovR:n finner inte skäl att hålla muntlig förhandling.

HovR:n - som konstaterar att bolaget i laga ordning delgivits kallelse till förhandlingen d 20 okt 1998 - finner att bolaget inte visat att det är solvent. På grund härav och då grund för att avvisa ansökningen jämlikt 2 kap 10 § KL inte föreligger lämnar HovR:n överklagandet utan bifall.

S-bolaget (ombud advokaten Michael Nordstrand) överklagade och yrkade i första hand att HD skulle undanröja TR:ns beslut och återförvisa målet till TR:n för ny behandling och i andra hand att HD skulle avvisa Nacka Träs konkursansökan eller i vart fall ogilla den.

Nacka Trä (ombud jur kand Gunnar Andersson) bestred överklagandet, men förklarade att bolaget inte hade någon invändning emot att konkursmålet återförvisades till TR:n för förnyad handläggning.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Carlquist, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. S-bolaget delgavs föreläggande att svara på konkursansökan och kallelse till förhandling genom sådan särskild delgivning som avses i 9 § 3 st delgivningslagen (1970:428). Av TR:ns handlingar framgår att denna delgivning har föregåtts av ett delgivningsförsök med mottagningsbevis och att samtliga försändelser har skickats till den adress som är registrerad för bolaget i aktiebolagsregistret.

Av 9 § 3 st delgivningslagen framgår att särskild delgivning får ske med aktiebolag om försök till ordinär delgivning misslyckats. Kravet på det inledande delgivningsförsöket har satts lågt. Enligt förarbetena till lagen räcker det som regel med ett försök för varje delgivningsärende och att försändelsen med mottagningsbevis skickas till bolagets adress. Delgivningsförsöket skall givetvis ske på ett ändamålsenligt sätt. Så kan flera delgivningsförsök göras om domstolen får kännedom om att bolaget har en annan adress än den som anges i aktiebolagsregistret. Däremot behöver domstolen inte vidta några åtgärder för att efterforska alternativa adresser. (Se prop 1996/97:132 s 20ff.)

Vidare anges i förarbetena att särskild delgivning får användas vid delgivning av handlingar som inleder ett förfarande (se a prop s 25). Som exempel på sådana handlingar anges bl a ansökningar om försättande i konkurs (se 1996/97 JuU16). Utöver själva delgivningsförsändelsen skall ett kontrollmeddelande skickas till bolaget. Detta meddelande skall sändas minst en dag senare och innehålla en upplysning om att delgivningsförsändelsen har skickats och att bolaget anses delgiven vid en viss tidpunkt.

I målet finns inget som tyder på att TR:n hade anledning att göra fler än ett delgivningsförsök med bolaget eller att avvakta särskild delgivning. Det kan därför inte anses fel att, som i detta fall, använda särskild delgivning nio dagar efter det inledande delgivningsförsöket. Tvärtom är behovet av en effektiv delgivning särskilt stor när det rör sig om en ansökan om försättande i konkurs. TR:ns delgivningsförfarande har således uppfyllt de krav som kan ställas i detta sammanhang. Därmed får S-bolaget anses delgivet föreläggandet och kallelsen till förhandlingen vid TR:n.

I HovR:n begärde S-bolaget muntlig förhandling och åberopade förhör med bolagets ställföreträdare Curt S i avsikt att styrka att bolaget inte var på obestånd. Enligt 16 kap, 2 § KL gäller RB:s bestämmelser om tvistemål i tillämpliga delar, om inget annat sägs i denna lag. Av detta följer att bestämmelserna i 50 kap RB tillämpas när handläggningen i HovR sker vid en förhandling. I annat fall gäller 52 kap RB.

I besvärsmål är handläggning i överrätt skriftlig. Endast om det är nödvändigt för utredningen kan domstolen besluta om att en part eller någon annan skall höras muntligen (52 kap 11 § RB). Kravet på muntlig förhandling görs sig särskilt gällande då målet rör bevisfrågor. Ett förhör är tänkt att enbart komplettera utredningen. Avsikten är således inte att målet eller ärendet skall tas upp i sin helhet.

Vid en bedömning om muntlig förhandling skall hållas väger de krav som anses följa av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna tungt. I princip har den som vill rätt till muntlig förhandling, åtminstone i en instans. Konventionen lägger inte hinder i vägen om en överrätt avslår en begäran om muntlig förhandling när sådan förhandling hållits i lägre rätt rörande saken och det inte råder någon oklarhet av rättslig betydelse rörande sakfrågan i ärendet (se Fitger, Lagen om domstolsärenden, 1996, s 138 f). Några problem uppkommer inte heller i förhållande till konventionen om part vederbörligen blivit kallad till domstolen men inte inställt sig till förhandlingen. I ett sådant fall får parten anses ha avstått från att begagna sig av sin rätt till muntlig förhandling (se Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 1997, s 170).

S-bolaget har, som tidigare konstaterats, delgivits kallelse till förhandlingen i TR:n men uteblivit från förhandlingen. Bolaget får därmed anses ha avstått från sin rätt enligt konventionen till muntlig förhandling. Vidare kan det inte antas att en muntlig förhandling skulle ha gett utredningsmässiga fördelar framför ett skriftligt förfarande. Förhöret avsåg enbart obeståndsfrågan. Rörande denna fråga torde ett skriftligt förfarande vara tillräckligt som underlag för prövningen. Vid angivna förhållanden har HovR:n inte varit skyldig att hålla förhandling. Då det inte heller i övrigt finns anledning att ändra HovR:ns beslut lämnar HD S-bolagets överklagande utan bifall.

HD:s avgörande. HD fastställer HovR:ns beslut.

HD (JustR:n Lind, Nyström, Svensson, Westlander och Pripp, referent) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Bolaget har som stöd för sitt förstahandsyrkande åberopat att bolaget inte i laga ordning delgivits kallelse till TR:ns förhandling d 20 okt 1998, då bolaget försattes i konkurs, och att kallelsen inte heller kommit bolaget till handa.

Av handlingarna framgår att TR:n d 8 sept 1998 utfärdade ett föreläggande och en kallelse på bolaget att vid förhandling d 20 okt svara på den aktuella konkursansökan. Föreläggandet med kallelse skickades till bolaget dels under den postadress som var registrerad för bolaget i aktiebolagsregistret, dels till bolagets ställföreträdare Curt Åke S under den för honom i samma register angivna adressen. Något delgivningskvitto återkom emellertid inte till TR:n. Den 17 sept utfärdade och skickade TR:n på nytt ett föreläggande och kallade till förhandling d 20 okt och d 18 sept ett meddelande om att handlingen hade sänts, dvs TR:n vidtog åtgärder för sådan särskild delgivning med aktiebolag som anges i 9 § 3 st delgivningslagen (1970:428). Såväl föreläggandet och kallelsen som det efterföljande meddelandet skickades till bolaget under den postadress som var registrerad för detta i aktiebolagsregistret.

Av 9 § 3 st delgivningslagen framgår att särskild delgivning får ske med aktiebolag bl a om ett försök har misslyckats att överbringa handlingen till någon som har rätt att företräda bolaget. Kravet på det inledande delgivningsförsöket har satts lågt. Enligt förarbetena räcker det som regel med ett försök och att försändelsen med begäran om delgivningskvitto skickas till den adress som i bolagsregistret är angiven som bolagets (prop 1996/97:132 s 20ff). Till skillnad mot vad som gäller enligt 3 a § delgivningslagen finns det inte enligt 9 § 3 st något hinder mot att använda särskild delgivning med aktiebolag avseende handlingar som inleder ett förfarande. Tvärtom har just ansökningar om försättande i konkurs angetts som ett exempel på fall då det rättsliga förfarandet kan inledas på detta sätt (se 1996/97 JuU16 s 8).

Utöver att sända över handlingen med post skall domstolen också skicka ett kontrollmeddelande till bolaget. Detta meddelande skall sändas minst en dag senare och innehålla en upplysning om att delgivningsförsändelsen har skickats. Meddelandet bör enligt förarbetsuttalande innehålla också en upplysning om när bolaget skall anses delgivet. Tiden mellan kontrollmeddelande och tidpunkten då delgivning skall anses ha ägt rum får inte vara för kort. Under riksdagsbehandlingen framhölls sålunda att en rimlig avvägning mellan rättssäkerhet och effektivitet uppnåddes om tiden bestämdes till tre veckor (1996:97:JuU16 s 7).

TR:ns kontrollmeddelande har i detta fall skickats till bolaget mer än fyra veckor före den dag som förhandlingen i TR:n ägde rum. Bolaget får därför anses ha i laga ordning och i tillräckligt god tid före förhandlingen delgivits föreläggandet och kallelsen. Att bolaget uteblev från förhandlingen utgjorde därför inte något hinder för TR:n att pröva den ingivna konkursansökan.

I HovR:n begärde bolaget muntlig förhandling och åberopade förhör med Curt Åke S för att styrka att bolaget inte var på obestånd. Bolaget har gjort gällande att det förhållandet att HovR:n inte företog målet till muntlig förhandling inneburit att målets utgång där uppenbarligen grundats på grovt förbiseende eller grovt misstag.

Frågan om förhandling skulle hållas i HovR:n skulle bedömas enligt reglerna i 52 kap 11 § RB. Enligt den paragrafen får HovR:n på lämpligt sätt besluta att en part eller någon annan skall höras muntligen, om det är nödvändigt för utredningen. Vid en bedömning av frågan om muntlig förhandling skall hållas måste beaktas också de krav som följer av art 6:1 i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. (Se bl a NJA 1998 s 232 samt Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 1997, s 166ff.)

Frågan om gäldenärs försättande i konkurs är en fråga av ingripande betydelse för gäldenären. Den rör dennes civila rättigheter och skyldigheter. Med TR:ns beslut att i S-bolagets utevaro försätta bolaget i konkurs erhöll Nacka Trä ett avgörande som gick i omedelbar verkställighet. S-bolaget hade stort intresse av att få framlägga utredning, bl a i form av muntliga uppgifter från Curt Åke S, som skulle visa att bolaget var solvent. Bolagets överklagande framstår inte som uppenbart ogrundat. Bolaget kan inte genom att utebli från förhandlingen i TR:n anses ha avstått från rätten till muntlig förhandling i målet över huvud taget. Mot bakgrund av vad som nu sagts borde bolaget ha givits möjlighet att muntligen lägga fram sin sak och förebringa den åberopade bevisningen. HovR:ns beslut bör därför undanröjas och målet visas åter för ny behandling i HovR:n.

HD:s avgörande. HD undanröjer HovR:ns beslut och återförvisar målet till HovR:n.

HD:s beslut meddelades d 22 mars 1999 (mål nr Ö 4443-98).

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1999-03-22

Målnummer:
Ö4443-98