Reglerna i 18 kap 8 a § RB om vilka rättegångskostnader som är ersättningsgilla i småmål har ansetts tillämpliga även när en part eller hans ombud har vållat kostnad för motparten genom vårdslöshet eller försummelse (18 kap 6 eller 7 §).


Lagrum:
18 kap. 6 § rättegångsbalken (1942:740); 18 kap. 7 § rättegångsbalken (1942:740); 18 kap. 8 a § rättegångsbalken (1942:740)

Gunnel P väckte genom sitt ombud Arne O talan mot Tidermans Renting AB vid Göteborgs TR och yrkade skadestånd med 12 586 kr jämte ränta.

Tidermans bestred yrkandet.

Parterna fordrade ersättning för rättegångskostnader. Tidermans yrkade att Arne O solidariskt med Gunnel P skulle jämlikt 18 kap 6 och 7 §§ RB ersätta bolaget för kostnader med tillhopa 23 700 kr, avseende ombudsarvode.

Gunnel P bestred att ersättning för rättegångskostnader kunde utgå i annan ordning än enligt 18 kap 8 a § RB.

Arne O bestred det mot honom riktade yrkandet.

TR:n (chefsrådmannen Stendahl) fann i dom d 30 juni 1995 att Gunnel P:s talan inte kunde vinna bifall.

Beträffande rättegångskostnaderna anförde TR:n i domskälen: Tidermans yrkande avser i sin helhet ersättning för ombudskostnader. Enligt 18 kap 8 a § RB kan sådan ersättning utgå med belopp som inte får överstiga högsta avgift för rådgivning enligt rättshjälpslagen. Någon möjlighet att härutöver erhålla ersättning för ombudskostnader - även om de skulle vara orsakade av försumlighet från motpartens sida - föreligger inte. Gunnel P skall därför åläggas att ersätta bolaget för rättegångskostnader med 825 kr.

TR:n fann vidare på anförda skäl att Arne O hade vållat Tidermans rättegångskostnad som han borde förpliktas att solidariskt med Gunnel P betala till bolaget.

Domslut. TR:n ogillade käromålet och förpliktade Gunnel P och Arne O att solidariskt ersätta Tidermans för rättegångskostnader med 825 kr, avseende ombudsarvode.

Tidermans överklagade i HovR:n för Västra Sverige och yrkade fullt bifall till sitt vid TR:n framställda yrkande om ersättning för rättegångskostnader.

Gunnel P och Arne O bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Berggren, hovrättsrådet Krantz Westerberg och hovrättsassessorn Lövrup, referent) anförde i dom d 31 jan 1997: Domskäl. Tidermans har till stöd för sin talan anfört i huvudsak följande. Begränsningsregeln i 18 kap 8 a § RB ersätter, i den mån den är tillämplig, RB:s huvudregel i 18 kap 8 § angående ersättning för rättegångskostnader. Begränsningsregeln ersätter dock inte övriga stadganden i 18 kap RB, däribland bestämmelsen i 6 § om kostnadsansvar för försumlig processföring.

Gunnel P och Arne O har till stöd för bestridandet gjort gällande att bestämmelsen i 18 kap 6 § RB till följd av den särskilda begränsningsregeln i 8 a § i samma balk och kapitel inte är tillämplig i s k småmål.

Frågan om begränsningsregeln i 18 kap 8 a § RB är tillämplig när part i ett tvistemål om mindre värden genom försumlighet orsakar motparten höga ombudskostnader har prövats av HovR:n över Skåne och Blekinge (RH 1995:44). HovR:n kom i angivna avgörande fram till att lagtexten i 18 kap RB inte kunde anses ge stöd för att ålägga en försumlig part i s k småmål skyldighet att ersätta motparten för ombudskostnader i större omfattning än vad begränsningsregeln i 18 kap 8 a § medger. Inte heller fann HovR:n - med hänsyn till de ställningstaganden som gjorts i olika lagstiftningsärenden - möjligt att utan uttryckligt lagstöd ålägga part en sån skyldighet.

HovR:n ansluter sig till den bedömning som redovisats i angivna rättsfall.

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom i den del den har överklagats.

Tidermans (ombud advokaten Eric Leuchovius) överklagade med samma yrkande som i HovR:n.

Gunnel P och Arne O bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Hult, föreslog i betänkande följande beslut: Skäl. Huvudregeln såvitt gäller fördelningen av rättegångskostnader i tvistemål är enligt 18 kap 1 § RB att den som tappar målet skall ersätta motpartens rättegångskostnader. I vissa situationer skall rättegångskostnaderna fördelas på annat sätt. Enligt 18 kap 6 § RB skall således en part som genom vårdslöshet eller försummelse vållat kostnad för motparten ersätta denna kostnad oavsett hur rättegångskostnaderna i övrigt skall fördelas.

Bestämmelser om vilka kostnader som är ersättningsgilla rättegångskostnader finns i 18 kap 8 och 8 a §§ RB. Enligt 18 kap 8 § RB är den kostnad parten haft för rättegången ersättningsgill om kostnaden varit skäligen påkallad för tillvaratagande av hans rätt. När, i ett dispositivt tvistemål, värdet av vad som yrkas uppenbart inte överstiger hälften av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring inskränks enligt 18 kap 8 a § RB de ersättningsgilla rättegångskostnaderna till vissa i §:n angivna kostnader. Bl a är kostnad för juridiskt biträde i sådana mål endast ersättningsgill i mycket begränsad omfattning.

Med hänsyn till värdet av vad som yrkats i TR:n skall i förevarande mål 18 kap 8 a § RB tillämpas såvitt gäller bedömningen av vilka rättegångskostnader i TR:n som är ersättningsgilla. Av bl a 18 kap 1 och 6 §§ RB följer hur dessa ersättningsgilla kostnader skall fördelas mellan parterna i TR:n. När Gunnel P och Arne O, med tillämpning av bl a 18 kap 1 § RB, ålagts full ersättningsskyldighet för Tidermans ersättningsgilla rättegångskostnader i TR:n kan således inte en tillämpning av fördelningsregeln i 18 kap 6 § RB medföra att de åläggs ytterligare ersättningsskyldighet för Tidermans rättegångskostnader. HovR:ns domslut skall alltså fastställas.

HD:s avgörande. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD (JustR:n Knutsson, Magnusson, referent, Svensson, Munck och Victor) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Enligt 18 kap 1 § RB gäller som huvudregel beträffande fördelningen av rättegångskostnader i tvistemål att den part som tappar målet skall ersätta motparten för hans kostnad. I vissa situationer skall rättegångskostnaderna fördelas på ett annat sätt. Enligt 18 kap 6 § skall således en part som genom vårdslöshet eller försummelse vållat kostnad för motparten ersätta denna kostnad, oavsett hur rättegångskostnaderna i övrigt skall fördelas. Av 18 kap 7 § följer bl a att, om en part helt eller delvis skall ersätta motpartens rättegångskostnad och partens ombud genom vårdslöshet eller försummelse har vållat en sådan kostnad, rätten kan förplikta ombudet att jämte parten ersätta kostnaden.

Bestämmelser om vilka kostnader som är ersättningsgilla finns i 18 kap 8 och 8 a §§. I 18 kap 8 § föreskrivs bl a att ersättning för rättegångskostnad skall fullt motsvara kostnaden för rättegångens förberedande och talans utförande jämte arvode till ombud eller biträde, såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för tillvaratagande av partens rätt. När det, som i det aktuella fallet, är fråga om ett dispositivt tvistemål där värdet av vad som yrkas uppenbart inte överstiger hälften av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring (småmål), inskränks enligt 18 kap 8 a § ersättningsrätten till vissa i §:n angivna kostnader. Kostnaden för juridiskt biträde är ersättningsgill endast i mycket begränsad omfattning. Enligt §:ns 6 st kan emellertid en part få ersättning i något ökad utsträckning i fall då ett mål om betalningsföreläggande eller handräckning har överlämnats till TR och målet därefter avgörs genom tredskodom mot svaranden.

Det följer uttryckligen av 18 kap 8 a § att §:ns bestämmelser endast ersätter bestämmelserna i 18 kap 8 §. Vad som sägs i 18 kap om fördelningen av rättegångskostnader, däribland reglerna i 18 kap 6 och 7 §§, har alltså tillämpning även i småmål. Det betyder att, om en part i ett småmål eller hans ombud har vållat kostnad för motparten genom vårdslöshet eller försummelse, detta kan föranleda ersättningsskyldighet, hur än rättegångskostnaderna i övrigt skall fördelas.

Frågan är då om begränsningsreglerna i 18 kap 8 a § är tillämpliga även när det föreligger en situation som avses i 18 kap 6 eller 7 §. Lagtextens utformning talar närmast för att begränsningsreglerna är avsedda att vara tillämpliga även i sådana fall. Detta bekräftas också av vad som uttalades i förarbetena vid §:ns tillkomst (prop 1986/87:89 s 70ff, 119ff och 161f). Goda skäl kan i och för sig anföras för att ersättning under vissa omständigheter borde kunna utgå med högre belopp än som följer av 18 kap 8 a § när motparten eller dennes ombud vållat kostnad genom vårdslöshet eller försummelse (jfr SOU 1982:26 s 220ff). Med gällande lagstiftning finns det emellertid inte utrymme för att tillämpa en sådan ordning.

Tidermans yrkande i målet avser i sin helhet ersättning för ombudskostnader. TR:n förpliktade Gunnel P att utge ersättning för sådana kostnader med det belopp som högst kunde utgå enligt 18 kap 8 a §. Arne O ålades med stöd av 18 kap 7 § att betala detta belopp solidariskt med Gunnel P. I enlighet med vad som nyss har anförts kan Gunnel P och Arne O inte åläggas en längre gående betalningsskyldighet. Det slut som HovR:n har kommit till skall alltså fastställas.

HD:s avgörande. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD:s beslut meddelades d 12 juni 1998 (mål nr T 859/97).

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1998-06-12

Målnummer:
T859-97