Vid val av påföljd för skattebedrägeri har beaktats att lång tid förflutit sedan brottet begicks.


Lagrum:
2 § skattebrottslagen (1971:69); 29 kap. 5 § första stycket 7 och 30 kap. 4 § brottsbalken (1962:700); Artikel 6 europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (1994:1219)

Allmän åklagare väckte vid Piteå TR åtal mot T.W., född 1945, för bokföringsbrott (åtalspunkterna 1 och 3) samt skattebedrägeri (åtalspunkten 2).

Åtalspunkten 1 upptog - med uteslutande av ett par punkter där TR:n lämnade åtalet utan bifall - följande gärningsbeskrivning: W Shipping AB bedrev från 1987 till d 15 nov 1992, då bolaget försattes i konkurs vid Piteå TR, rederiverksamhet, handel med värdepapper och fastigheter samt köp och försäljning av fartyg, fordon och maskinutrustning. T.W. var företagsledare och ensam ägare till aktierna. - T.W. har uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosatt den bolaget åvilande bokföringsskyldigheten under 1988 och 1989 så att rörelsens ekonomiska förlopp, resultat och ställning inte kunnat i huvudsak bedömas med ledning av bokföringen, som visar följande brister: 1. Grundbokföringen brister angående uttag från bolagets checkräkning och kontanta utbetalningar genom att verifikat inte upprättats på ett tillfredsställande sätt. 2. Huvudbokföringen har givit en missvisande bild av bolagets resultat och ställning. 3. Årsbokslut har inte upprättats för räkenskapsåret 1989.

Åtalspunkten 2 upptog följande gärningsbeskrivning: T.W. har i sin allmänna självdeklaration, som han under taxeringsåret 1990 avgivit för taxering, uppsåtligen lämnat oriktiga uppgifter i det att han under inkomst av tjänst från beskattning undanhållit inkomst på 131 500 kr. Härigenom har T.W. föranlett att skatt påförts med för lågt belopp. Det odeklarerade beloppet avser försäljning av en i bolaget befintlig personbil.

Åtalspunkten 3 avsåg Kalix Sjötjänst AB, vilket bolag från d 24 april 1980 till konkursdagen d 5 dec 1991 hade drivit verksamhet med sjötransporter och skogsavverkning i Kalix. Åklagaren lade T.W., som varit styrelseledamot i bolaget, till last att bokföringen varit bristfällig dels genom att årsbokslut inte upprättats för räkenskapsåret 1990 dels i vissa andra avseenden där emellertid TR:n inte fann skäl att bifalla åtalet.

T.W. förnekade att brister hade förelegat i grundbokföring och huvudbokföring i W Shipping AB. Han medgav att årsbokslut inte hade upprättats för räkenskapsåret 1989 i W Shipping AB och för räkenskapsåret 1990 i Kalix Sjötjänst AB. Han bestred emellertid ansvar för bokföringsbrott. Beträffande åtalspunkt 2 förnekade han att han hade undanhållit inkomstbelopp i sin deklaration. Han bestred ansvar för skattebedrägeri.

TR:n (ordf f d lagmannen Ljungberg) anförde i dom d 27 okt 1994 bl a: Domskäl. Åtalspunkt 1.

Uttag från bolagets checkräkning. Åklagaren har specificerat bristerna i grundbokföringen avseende uttag från bolagets checkräkning enligt följande: Från bolagets checkkonto gjordes under 1988 två uttag om resp 45 000 kr och 58 000 kr. Utbetalningen på 45 000 kr har verifierats genom ett bankkvitto, vari angivits att utbetalning skett till ett motorföretag i Västertorp och avser betalning av faktura. Utbetalningen på 58 000 kr har verifierats genom en uttagsavi, utvisande att utbetalningen utan närmare specifikation skett till T.W. - Vidare har enligt utdrag från bolagets checkkonto framkommit att uttag under 1989 skett i fyra poster om 26 000 kr, 10 000 kr, 30 000 kr och 75 000 kr där någon verifiering inte skett i grundbokföringen; uttagen har redovisats enbart genom utdrag från checkkontot, varav inte framgår vad uttagen avser. Samma räkenskapsår har två utbetalningar från checkkontot å 17 000 kr resp 40 000 kr gjorts, vilket styrks av verifikat, som dock inte anger vad utbetalningarna avser; först under taxeringsrevisionen har klarhet kunnat nås genom uppgifter som T.W. då lämnat.

T.W. har genmält: Han har själv inte ombesörjt bokföringen i bolaget utan anlitat ett revisionsföretag för detta. Grundbokföringen har dock skett så att verifikationerna samlats på bolagets kontor och översänts till revisionsföretaget dagligen eller i vart fall en gång i veckan. Han har nu svårt att minnas vad de uttag åklagaren hänfört sig till avser. Han har själv inte tillgång till bokföringshandlingarna eftersom dessa förvarats hos revisionsföretaget och sedermera överlämnats till skattemyndigheten. Han är emellertid övertygad om att tillräckligt upplysande verifikat för uttagen överlämnats till revisionsföretaget av den personal, som ombesörjde bolagets bokföring. Han har den uppfattningen att verifikaten, i den mån de saknats, försvunnit under ärendets hantering på revisionsföretaget eller hos skattemyndigheten.

Av utredningen framgår att verifikat visserligen funnits beträffande två uttag å 45 000 kr och 58 000 kr avseende räkenskapsåret 1988 och två uttag å 17 000 kr och 40 000 kr avseende räkenskapsåret 1989. Verifikationerna anger emellertid i intet av fallen på ett klart sätt vad utbetalningarna hänför sig till, och de får anses vara helt otjänliga som dokumentation i grundbokföringen, även om det ena verifikatet avseende utbetalningen å 45 000 kr hänvisar till en icke närmare specificerad eller ens till tiden bestämd faktura. För övriga uttag, som redovisats enbart tillsammans med en mängd andra poster i utdrag av bolagets checkräkning, saknas dokumentation. T.W. har visserligen påstått att klarläggande verifikat för alla de nu ifrågavarande uttagen funnits men att de försvunnit under hanteringen hos revisionsföretaget eller skattemyndigheten. Påståendet framstår emellertid så högeligen otroligt att TR:n lämnar detta påstående utan avseende. Bristerna, som är av allvarligt slag och måste hänföras till handläggningen av bokföringen vid bolaget, är av sådan art att ansvar för bokföringsbrott skall övervägas.

Kontanta utbetalningar. Åklagaren har gjort gällande följande: Fr o m november 1989 t o m december 1989 har kassabehållningen hos bolaget enligt bokföringen ökat från 3 558 kr till 213 308 kr och har per d 31 dec 1990 uppgått till 805 774 kr. Under taxeringsrevisionens gång framkom emellertid genom förfrågningar hos T.W. att bolaget i november 1989 gjort en kontant utbetalning på 130 000 kr för en affärstransaktion i Estland och under 1990 en utbetalning på 450 000 kr, avseende insats i ett s k hotellfartyg. Uttagen har dock inte på något sätt redovisats i bokföringen. Kassasaldona för 1989 och 1990 skulle således ha reducerats med belopp motsvarande uttagen, vilket inte skett. Enligt kassainventering, som i samband med taxeringsrevisionen gjordes per d 26 mars 1991, uppgick bolagets kassa till 0 kr fastän bokföringen alltjämt visade en kassabehållning på 805 774 kr.

T.W. har uppgivit att uttagen avser sådana affärstransaktioner som åklagaren angivit och har vitsordat att - av något misstag eller någon försummelse som han inte tror sig vara skyldig till - uttagen inte bokförts.

Det framgår således klart av utredningen att betydande belopp uttagits från bolagets kassa utan att någon som helst redovisning skett i grundbokföringen och således inte heller kommit till synes i huvudbokföringen. Bolagets bokföring har därigenom blivit missvisande i sådan grad att frågan om ansvar för bokföringsbrott skall övervägas.

Årsbokslut. T.W. har erkänt att årsbokslut inte upprättats för räkenskapsåret 1989 men har inte kunnat yttra sig närmare över anledningen därtill i annan mån än att så inte kunnat ske därför att huvudbokföringen inte varit avstämd. Även i detta avseende föreligger sådan brist att frågan om ansvar för bokföringsbrott skall övervägas.

Sammanfattning av åtalspunkt 1. TR:n har således - i enlighet med vad ovan angivits - funnit styrkt att brister förelegat i bolagets grundbokföring avseende såväl uttag från checkkonto som uttag från kassa. Bristerna är högst anmärkningsvärda och innebär, såvitt avser checkkontot, att transaktioner avseende betydande belopp i vissa fall verifierats i en grad som måste anses helt otillfredsställande med beaktande av god bokföringssed och i andra fall inte verifierats alls. Uttagen från kassan är helt oredovisade. Bristerna i grundbok- föringen har - såsom åklagaren också påstått - lett till motsvarande brister i huvudbokföringen och varit sådana att rörelsens förlopp, ekonomiska resultat och ställning inte kunnat bedömas med ledning av bokföringen. Vidare har årsbokslut saknats helt för räkenskapsåret 1989.

T.W. har såsom företagsledare varit ansvarig för bolagets bokföring. Han har emellertid förnekat att han av uppsåt eller oaktsamhet föranlett bristerna och i stor utsträckning hänvisat till att han omhändertagit verifikat för samtliga affärshändelser som åtalet avser, att han lämnat över dem till det revisionsföretag som bolaget anlitat och att han saknar kännedom om hur verifikaten hanterats där eller - senare - hos skattemyndigheten och därför inte har möjlighet att ta ställning till de påståenden åklagaren framställt om bristerna i bokföringen. Emellertid ger såväl handlingarna från skatterevisionen som de uppgifter taxeringsrevisorn O.N. i sitt vittnesmål lämnat om T.W:s förklaring till bristerna under taxeringsrevisionen mycket klart vid handen att bristerna är att hänföra till att T.W. i själva verket inte hållit kontroll över bokföringen. Den uppfattning TR:n fått vid förhöret med T.W. under huvudförhandlingen jävar på intet sätt den bedömningen utan uppenbarar att T.W. allvarligt försummat det ansvar han haft för bokföringen i sin egenskap av verkställande direktör i bolaget; som tidigare angivits får det anses uteslutet att revisionsföretaget och skattemyndigheten hanterat bolagets bokföring på sådant sätt att verifikat förkommit där. - Det kan inte utan vidare antas att T.W. av uppsåt orsakat bristerna i grund- bokföring och huvudbokföring. Däremot kan klart sägas att i vart fall allvarlig oaktsamhet måste läggas T.W. till last i nu angivna avseenden.

T.W. har att döma av hans egna uppgifter haft kännedom om skyl- digheten att upprätta årsbokslut. Han har inte lämnat några klara och entydiga förklaringar till att så inte skett. Den enda tänkbara förklaringen till att årsbokslut ej upprättats synes vara att detta inte varit möjligt till följd av bristerna i hanteringen av grundbokföring och huvudbokföring. Hans underlåtenhet att se till att årsbokslut upprättades för räkenskapsåret 1989 bör vid sådant förhållande - trots det medvetna åsidosättandet - inte tillskrivas uppsåt utan oaktsamhet.

T.W. skall således dömas för oaktsamt bokföringsbrott såvitt gäller såväl bristerna i bokföringen avseende hanteringen av uttag från checkräkningskonto och av kassakontot som underlåtenhet att upprätta bokslut för räkenskapsåret 1989; bristerna har alldeles uppenbart varit så allvarliga att bolagets ekonomiska förlopp, resultat och ställning inte kunnat bedömas med ledning av den bokföring som skett.

Åtalspunkt 2. Åklagaren har tillagt: W Shipping AB förvärvade i maj eller juni 1989 genom direktinköp från Tyskland en bil Mercedes Benz 300 E av 1987 års modell. Bilen betalades med 30 000 DM, och betalningen har bokförts av bolaget. Däremot saknas i bokföringen notering av betalning av skatt och accis för bilen i samband med införseln. Det har senare visat sig att T.W. personligen d 20 juni 1989 har erlagt införselskatt och accis med ett belopp på 36 348 kr, och bilen har d 22 juni 1989 registrerats på T.W. personligen. T.W. sålde den sedermera i sitt eget namn. - Åklagaren gör gällande att bolaget överlåtit bilen, utan att detta kommit till synes i bokföringen, till T.W. såsom förtäckt lön, och T.W. har underlåtit att redovisa lönebeloppet, som motsvarar värdet av bilen vid överlåtelsen, i sin självdeklaration. Åklagaren gör numera gällande att bilens värde utgjort 131 500 kr.

T.W. har som grund för bestridandet anfört: Det är riktigt att bolaget inköpte bilen från Tyskland för 30 000 DM och att T.W. - för att hjälpa bolaget i en trängd ekonomisk situation - lagt ut kostnaden för skatt och accis, 36 348 kr, ur egen ficka. Han köpte senare ut bilen från bolaget för ett belopp som svarade mot bilens marknadsmässiga pris, 130 000 kr, med avdrag för de utlägg han gjort. Han erlade köpeskillingen genom att - likaså ur egen ficka - finansiera ett lån på 130 000 kr, som bolaget åtagit sig att utge till en samarbetspartner vid namn A.D. Anledningen till att så skedde var att bolaget även då hade en ansträngd ekonomisk situation och hade svårt att betala ut lånet. Han kan inte säga om hans utlägg för bolagets räkning finns noterade i bolagets bokföring, eftersom han numera inte har tillgång till bokföringen.

T.W. har till styrkande av denna invändning åberopat en kvittens, daterad Zürich d 3 sept 1989, utvisande att A.D. av W Shipping AB erhållit 130 000 kr som lån. Han har också åberopat en som "bekräftelse" rubricerad handling av innebörd att W Shipping AB d 2 aug 1989 mottagit 101 100 kr av T.W. i kontanter, vilket belopp enligt handlingen utgjorde full betalning för en bil Mercedes Benz 300 E. "Bekräftelsen", vari också beloppet är kvitterat, är undertecknad på bolagets vägnar av T.W. själv. T.W. har tillagt att priset i bekräftelsen satts till 101 100 kr, eftersom bilens värde bedömts vara omkring 130 000 kr och han personligen lagt ut drygt 30 000 kr för den i införselskatt och accis i samband med införseln av bilen från Tyskland.

T.W. har under alla förhållanden ifrågasatt om hans övertagande av bilen - även om det tillgått så som åklagaren gör gällande - kan betecknas som lön från bolaget. Han har vidare, för den händelse TR:n skulle finna att han erhållit bilen som löneförmån, gjort gällande att han hela tiden haft kvittningsgill motfordran gentemot bolaget avseende bl a outtagna reseersättningar, uppgående till belopp motsvarande bilens värde, och han har ingivit ett stort antal kopior av reseräkningar till styrkande härav.

Det förefaller emellertid ytterligt märkligt att bolaget inköpt bilen men att bilen likväl registrerats på T.W., som också erlagt skatt och accis som utgått vid införseln av bilen till Sverige. Likaså är det märkligt om - som åklagaren påstått med hänvisning till en av O.N. upprättad revisionspromemoria och till vittnesuppgifter av O.N. - några handlingar om överlåtelse av bilen till T.W. inte kunnat återfinnas i W Shipping AB:s räkenskaper utan kommit fram först under taxeringsrevisionen genom att T.W. då överlämnat "bekräftelsehandlingen" till N.

Den faktura, som utställts av W Shipping AB och det kvitto på köpeskillingen som utfärdats i samband därmed bedömer TR:n vara av mycket begränsat värde som stöd för T.W:s påstående om att bilen överlåtits på honom mot adekvat vederlag, eftersom kvittot utställts av T.W. själv i hans ställning som företrädare för bolaget. Uppgiften att köpeskillingen lämnats kontant strider för övrigt mot T.W:s påstående att betalningen skett genom att han finansierat ett lån som bolaget åtagit sig att utge till A.D.

Inte heller finner TR:n anledning att fästa närmare avseende vid det av A.D. utfärdade kvittot, eftersom detta utvisar att han mottagit beloppet 130 000 kr av W Shipping AB; kvittots ordalydelse strider snarast mot T.W:s uppgift att det varit han personligen som utgivit lånebeloppet till A.D.

De handlingar som sålunda åberopats om T.W:s åtkomst av bilen från bolaget ger således en högst vilseledande bild om hur överlåtelsen faktiskt gått till. De uppgifter T.W. själv tillagt vid TR:n har inte givit hans invändning mer klarhet. Det framstår som självklart att - om det gått till så som T.W. velat påstå - han såsom affärsman och företagare borde ha varit högst angelägen att redovisa vad som skett på ett korrekt och uttömmande sätt i stället för att begagna sig av handlingar som sprider dunkel över transaktionen. TR:n kan inte dra någon annan slutsats av den utredning som föreligger under denna åtalspunkt än att T.W. i själva verket övertagit bilen som ett dolt vederlag från bolaget. Vederlaget framstår som en löneförmån för T.W. i hans ställning av verkställande direktör. Det har ålegat T.W. att redovisa denna löneförmån i sin inkomstdeklaration, vilket inte skett. Hans underlåtenhet att redovisa inkomsten, som skall bedömas uppgå till ett belopp motsvarande bilens värde med avdrag för vad T.W. lagt ut för införselskatt och accis eller således till omkring 100 000 kr, måste tillskrivas uppsåt.

T.W:s påstående om kvittningsgill motfordran mot bolaget för bl a outtagna reseräkningar stöds inte på annat sätt än genom ett antal av honom själv utställda reseräkningar. Eftersom annan dokumentation inte föreligger och det därtill ter sig märkligt om T.W. underlåtit att se till att hans utlägg för resekostnader och liknande kostnader till så höga belopp, som han angivit, inte reglerats av bolaget genom kontant ersättning finner TR:n att hans invändning om kvittningsgill motfordran skall lämnas utan avseende.

T.W. skall således, när det gäller denna åtalspunkt, dömas för skattebedrägeri.

Åtalspunkt 3. Som styrelseledamot har T.W. inte kunnat undgå att inse att årsbokslut för 1990 inte kommit till stånd. Det har ankommit på honom att i den egenskapen i sådant fall verka för att årsbokslut upprättats. Detta har han inte gjort, och TR:n kan inte sätta tilltro till den uppgift som T.W. lämnat om orsaken till försummelsen i det avseendet, nämligen att konkursförvaltaren lämnat instruktioner om att så inte skulle ske. TR:n noterar härvidlag bara i stället att bolaget försatts i konkurs avsevärd tid efter räkenskapsårets utgång.

- Den försummelse som T.W. sålunda visat i avseende på årsbokslutet innebär - eftersom bristen är väsentlig och innebär att rörelsens resultat och ställning inte kunnat utläsas med ledning av bokföringen - att han skall dömas för bokföringsbrott. Brottet får anses ha skett av oaktsamhet av icke ringa grad.

Påföljden. Bokföringsbrott och skattebrott av den grad det rör sig om är av den art att fängelse bör övervägas som påföljd i första hand.

De bokföringsbrott som TR:n funnit styrkt att T.W. svarar för är av allvarlig beskaffenhet därigenom att det rör sig om mycket betydande brister i företag med förhållandevis omfattande rörelse. De innebär också att belopp av anmärkningsvärd storlek undanhållits från kassabokföringen i W Shipping AB. Även om TR:n inte har funnit att uppsåt ligger T.W. till last i avseende på bokföringsbrotten utan endast beträffande skattebrottet, föreligger inte några skäl att frångå fängelsepåföljd med avseende på gärningarna. Några mildrande omständigheter föreligger ej. Inte heller utredningen om T.W:s personliga förhållanden medför att huvudregeln om fängelsestraff för bokföringsbrott och skattebedrägeri skall frångås.

T.W. skall alltså ådömas ett fängelsestraff för de gärningar som TR:n funnit honom skyldig till. Straffvärdet i brottsligheten motiverar enligt TR:ns mening ett fängelsestraff på tre månader.

Domslut. TR:n dömde T.W. enligt 11 kap 5 § BrB och 2 § 1 st skat- tebrottslagen för bokföringsbrott och skattebedrägeri till fängelse 3 mån.

T.W. överklagade i HovR:n för Övre Norrland och yrkade i första hand helt ogillande av åtalet, i andra hand straffnedsättning.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättspresidenten Lundin, hovrättsrådet Eriksson, tf hovrättsassessorn Kvist, referent, samt nämndemännen Granberg och Ohlsson) meddelade dom d 4 jan 1996.

Beträffande åtalspunkten 1 ogillade HovR:n åtalet i fråga om en icke redovisad kontant utbetalning på 450 000 kr, eftersom denna utbetalning gjorts under år 1990 och därför låg utom ramen för åtalet, som omfattade åren 1988 och 1989. I övrigt godtog HovR:n TR:ns bedömning.

Beträffande åtalspunkten 2 antecknade HovR:n i domskälen att T.W. hade lämnat följande uppgifter: Bolaget drabbades kort efter bilköpet av ekonomiska problem. Han köpte därför bilen av bolaget för 101 100 kr. Beloppet motsvarade efter avdrag för hans kostnader för införselskatt och accis bilens värde, eller ca 130 000 kr. Köpet verifierades genom en skriftlig bekräftelse som han för bolagets räkning utfärdade d 2 aug 1989. Han hade emellertid redan d 14 juli 1989 till bolaget betalt 130 000 kr för bilen och upprättat en handling benämnd "Bekräftelse/kvitto" avseende det beloppet. Sistnämnda belopp placerade han i bolagets kassaskåp. Om han hade satt in beloppet på bolagets checkräkning hade banken öfryst pengarna". Att det upprättades ytterligare en bekräftelse d 2 aug 1989 på 101 100 kr beror på att han hade glömt att bolaget hade rätt att "dra av momsen". Han minns inte om han återtog "mellanskillnaden". - I september samma år lånade bolaget ut 130 000 kr till A.D., pengar som togs ur kassaskåpet. Det var således bolagets pengar, inte hans privata. - Om bilen är att anse som en löneförmån så har han en kvittningsgill motfordran på bolaget avseende icke reglerade reseräkningar för år 1990. I vart fall skall bilens förmånsvärde minskas med de utgifter som han för bolagets räkning haft för bilen. Dessa uppgår till 46 000 kr, varav 36 000 kr för införselskatt och accis samt 10 000 kr för nödvändiga reparations- och förbättringsarbeten.

HovR:n anförde vidare i domskälen: Det är ostridigt att W Shipping AB köpt bilen d 2 juni 1989 och att den kort därefter har övergått i T.W:s ägo. Fråga är dock om T.W. såsom han påstått har köpt bilen av bolaget eller om den i stället har utgjort en skattepliktig löneförmån.

Vid denna bedömning konstaterar HovR:n inledningsvis att det i W Shipping AB:s bokföring inte finns någon handling som utvisar att T.W. skulle ha köpt bilen av bolaget. Det är en omständighet som med styrka talar mot att det skulle ha förhållit sig på sätt T.W. har påstått. Vidare finner HovR:n i likhet med TR:n märkligt att den av T.W. åberopade handlingen benämnd "Bekräftelse" har kommit fram först under pågående taxeringsrevision genom att T.W. då överlämnat handlingen till O.N. Det är också en omständighet som talar mot att det skulle ha varit fråga om ett köp. Härtill kommer av åklagaren åberopad handling benämnd "Bekräftelse/kvitto" - för övrigt ingiven av T.W. först vid huvudförhandlingen i TR:n - som enligt T.W. avser samma affärstransaktion, men som upptar en annan köpeskilling och som är upprättad vid en annan tidpunkt liksom T.W:s i HovR:n lämnade förklaring till sistnämnda handling. Även nu nämnda omständigheter talar mot att T.W. skulle ha köpt bilen av bolaget.

T.W:s påstående om att W Shipping AB i september 1989 har lånat ut 130 000 kr till A.D. vinner i och för sig visst stöd av utredningen i målet. Genom T.W:s i HovR:n lämnade uppgifter är emellertid utrett att denna affärstransaktion inte har något som helst samband med den i målet aktuella bilen. Lånet till A.D. kan därför inte tas till intäkt för att T.W. skulle ha köpt bilen av W Shipping AB.

Det nu redovisade innebär enligt HovR:ns uppfattning att det i målet inte har framkommit någon omständighet som ger stöd åt T.W:s påstående om att han har köpt bilen av W Shipping AB. Mot bakgrund härav finner HovR:n tillförlitligen utrett att T.W. har erhållit bilen som en skattepliktig löneförmån.

Beträffande bilens värde finner HovR:n att utredningen i denna del inte ger stöd för att bilen var värd mer än 130 000 kr.

T.W. har erhållit nämnda löneförmån under beskattningsåret 1989. De reseräkningar som T.W. kvittningsvis har åberopat avser utlägg som han haft under beskattningsåret 1990 och de saknar därför betydelse i förevarande mål. Däremot äger T.W. rätt att från värdet på bilen dra av de kostnader som han för bolagets räkning ostridigt har haft för bilen, eller 46 000 kr.

T.W. har för taxeringsåret 1990 medvetet underlåtit att i sin självdeklaration redovisa ovannämnda inkomst och härigenom föranlett att han påförts skatt med ett för lågt belopp. Den undandragna skatten har uppgått till ca 40 000 kr. Åtalet för skattebedrägeri är således styrkt.

Beträffande åtalspunkten 3 fann HovR:n i likhet med TR:n T.W. an- svarig för bokföringsbrott bestående i att årsbokslut för räkenskapsåret 1990 inte hade upprättats. Vad en samlad bedömning av vad som låg T.W. till last ansåg HovR:n dock att brottet borde bedömas som ringa.

Under rubriken Påföljdsfrågan anförde HovR:n i domskälen: I HovR:n är följande upplyst. Genom dom meddelad av länsrätten i Norrbottens län d 25 okt 1994 har T.W:s inkomst av tjänst för taxeringsåret 1990 höjts med 163 652 kr, vilket belopp efter avdrag för T.W:s kostnader enligt länsrätten motsvarade värdet av i förevarande mål aktuell bil. Länsrätten har härutöver påfört T.W. ett skattetillägg med 40 % av den skatt som föranletts av upptaxeringen. Domen har inte vunnit laga kraft.

Det skattebrott som T.W. har befunnits övertygad om är av sådan art att påföljden normalt bör bestämmas till fängelse. Vad som är upplyst om T.W:s personliga förhållanden föranleder ingen annan bedömning. Mot bakgrund av vad som i HovR:n blivit utrett och upplyst kan dock straffet för den samlade brottsligheten stanna vid en månad.

Domslut. HovR:n bestämde påföljden till fängelse 1 mån.

Domen överklagades av både Riksåklagaren och T.W. (offentlig fö svarare advokaten Erik af Petersens) med yrkande att T.W. skulle frikännas från ansvar för bokföringsbrott såvitt avsåg åtalspunkten

3. T.W. yrkade vidare att påföljden skulle bestämmas till villkorlig dom.

Riksåklagaren bestred T.W:s yrkande om ändring av påföljden.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (Riksåklagaren genom byråchefen A.E.).

HD (JustR:n Knutsson, Munck, Danelius, Westlander, referent, och Pripp) beslöt följande dom: Domskäl. Åtalspunkterna 1 och 2. I enlighet med HovR:ns i denna del inte överklagade dom är T.W. förfallen till ansvar för bokföringsbrott och skattebedrägeri.

Åtalspunkten 3. Som skäl för yrkandet att T.W. skall frikännas från ansvar för gärningen under denna åtalspunkt har parterna anfört att brottet var preskriberat då T.W. delgavs stämningen.

Den åtalade gärningen har bestått i att T.W. i egenskap av företrädare för Kalix Sjötjänst AB underlåtit att upprätta årsbokslut för räkenskapsåret 1990. Såsom HovR:n funnit är brottet att bedöma som ringa.

Preskriptionstiden för s k ringa bokföringsbrott är två år och bör räknas från den tidpunkt då bokföringsskyldigheten åsidosätts, i detta fall från d 30 juni 1991. Av utredningen i målet framgår att T.W. delgavs stämningen d 7 juni 1994, således efter det att preskription inträtt. Åtalet skall därför lämnas utan bifall.

Påföljdsfrågan. Det skattebrott som T.W. har befunnits skyldig till bestod, som framgår av HovR:ns dom, i att T.W. i sin år 1990 avgivna självdeklaration som inkomst av tjänst underlät att redovisa en post om 84 000 kr, vilket medförde att en skatt om ca 40 000 kr undandrogs. Brottets art liksom de omständigheter som har anknytning till själva brottet och till det bokföringsbrott som T.W. skall dömas för talar för att påföljden skall bestämmas till fängelse. Några särskilda skäl för en annan bedömning med utgångspunkt i T.W:s personliga förhållanden har inte framkommit.

Emellertid är brotten begångna, bokföringsbrotten under åren 1988 och 1989 samt skattebedrägeriet under år 1990, alltså för åtta år sedan eller mer. Enligt 29 kap 5 § 1 st 7 BrB skall rätten vid straffmätningen i skälig omfattning beakta om en i förhållande till brottets art ovanligt lång tid förflutit sedan brottet begicks. Enligt 30 kap 4 § samma balk skall rätten vid val av påföljd fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Därvid skall rätten beakta sådana omständigheter som anges i 29 kap 5 §.

Såsom har påpekats i motiven till nyssnämnda lagrum (prop 1987/88:120 s 95) är det vid åtal för skattebrott vanligt att lång tid hinner förflyta från brottet till dess det blir fråga om att bestämma påföljd. Detta beror på att brotten ofta är svårutredda och att överklagande ofta sker i skattefrågan. I detta fall bör emellertid beaktas att det såvitt framkommit inte har berott på omständigheter som kan läggas T.W. till last att handläggningen har dragit ut på tiden. Vidare bör tidsutdräkten också sättas i relation till allvaret i den brottslighet som det är fråga om. Även om brotten i förevarande fall inte är att bedöma som ringa kan de inte betecknas som särskilt allvarliga i sitt slag. Det fängelsestraff som har utdömts av HovR:n får anses motsvara brottens straffvärde.

En samlad bedömning av det anförda leder fram till att påföljden bör bestämmas till villkorlig dom som dock bör förenas med ett kraftigt bötesstraff.

Domslut. HD ändrar på det sätt HovR:ns dom att åtalet för bokföringsbrott enligt åtalspunkten 3 lämnas utan bifall och att påföljden bestäms till villkorlig dom jämte 80 dagsböter, envar om 220 kr.

HD:s dom meddelades d 18 maj 1998 (mål nr B 618/96).

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1998-05-18

Målnummer:
B618-96