Fråga om förutsättningar förelegat att med tillämpning av 42 kap 5 § 1 st andra meningen RB ogilla käromål utan utfärdande av stämning.


Lagrum:
42 kap. 5 § 1 st. andra meningen rättegångsbalken (1942:740); 50 kap. 8 § 2 st. rättegångsbalken (1942:740); Artikel 6 Europakonventionen; NJA 1989 s. 754

Ann G ansökte d 30 maj 1997 vid Stockholms TR om stämning på Swedish Match Sverige AB (Tobaksbolaget) med yrkande att TR:n skulle fastställa att bolaget var skadeståndsskyldigt mot henne.

TR:n (rådmannen Melin) meddelade d 4 juni 1997 dom utan att ha utfärdat stämning. I domen anförde TR:n: Yrkande m m. Ann G har genom ansökan om stämning yrkat att TR:n fastställer att svarandebolaget är skadeståndsskyldigt mot henne. Som grund för sin talan har hon i första hand anfört att bolaget av vårdslöshet vållat henne lungcancer och därför är skadeståndsskyldigt mot henne enligt skadeståndslagen. I andra hand har hon åberopat att det föreligger skadeståndsskyldighet för bolaget enligt produktansvarslagen eftersom bolagets cigaretter vita Prince och gula Blend är behäftade med en säkerhetsbrist som orsakat henne lungcancer. För tiden före d 1 jan 1993 - då produktansvarslagen trädde i kraft - har hon som andrahandsgrund åberopat att det föreligger strikt produktskadeansvar enligt allmänna rättsgrundsatser och därvid hänvisat till rättsfallet NJA 1989 s 389. Den skadegörande handling som svarandebolaget enligt Ann G skulle ha företagit har bestått i att bolaget under åren 1973-1996 tillverkat, marknadsfört och sålt cigaretter utan att på ett tillräckligt tydligt sätt varna för rökningens hälsorisker samt styrt över konsumtionen till filter- och lågtjärecigaretter under den falska förespeglingen att rökning av sådana produkter skulle innebära väsentligt mindre hälsorisk än rökning av andra cigaretter.

TR:n har med stöd av bestämmelsen i 42 kap 5 § 1 st andra meningen RB företagit målet till avgörande utan att utfärda stämning.

Domskäl. Ann G grundar sin talan i första hand på bestämmelsen i 2 kap 1 § skadeståndslagen enligt vilken var och en som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar person- eller sakskada skall ersätta skadan om inte annat följer av skadeståndslagen. Bestämmelsen innebär en kodifiering av den s k allmänna culparegeln (se prop 1972:5 s 452f).

För att culparegeln skall kunna tillämpas krävs alltså till en början att den utpekade skadegöraren "vållat" skadan vilket betyder att han skall ha företagit en positiv handling - undantagsvis gjort sig skyldig till en underlåtenhet - samt att handlingen eller underlåtenheten på något sätt skall ha varit "rättsstridig" (se t ex Karlgren, Skadeståndsrätt, 5 uppl 1972 s 30f och 67ff, Hellner, Skadeståndsrätt, 2 uppl 1973 s 26f samt Bengtsson, Nordenson, Strömbäck, Skadestånd, 1972 s 34ff). I Ann G:s stämningsansökan har - som framgår av redogörelsen ovan - angetts vad som enligt hennes mening utgör svarandebolagets skadegörande handling. Det kan enligt TR:ns uppfattning inte komma i fråga att för den tid som avses beteckna bolagets sålunda beskrivna förfarande som rättsstridigt.

Beträffande Ann G:s andrahandsgrund nämligen att svarandebolaget skulle vara skadeståndsskyldigt enligt produktansvarslagen eftersom bolagets aktuella cigaretter skulle vara behäftade med en säkerhetsbrist framgår av produktansvarslagens förarbeten att lagen inte är tillämplig på s k systemskador, dvs på sådana skador som orsakas av produkter vilka godtas i samhället trots att det är känt att de har egenskaper som kan vålla skador; som exempel på systemskador nämns i förarbetena skador som är normala följder av bruk av alkohol och tobak (NJA II 1992 s 20).

Vad slutligen angår Ann G:s andrahandsgrund för tiden före produktansvarslagens ikraftträdande kan TR:n inte finna att det skulle föreligga en allmän rättsgrundsats om strikt skadeståndsansvar i ett fall som detta där det påstås att alla produkter av ett visst slag (alla cigaretter) är skadebringande och inte som i t ex det åberopade rättsfallet från 1989 där det påstods att endast en viss del av ett slags produkter (mat levererad från ett visst kök) hade skadebringande egenskaper.

På grund av det anförda finner TR:n att Ann G:s framställning inte innefattar laga skäl för käromålet. Käromålet skall därför lämnas utan bifall.

Domslut. Käromålet lämnas utan bifall.

I beslut d 3 juni 1997 hade TR:n avslagit en av Ann G i stämningsansökningen framställd begäran om allmän rättshjälp med motiveringen att Ann G inte hade befogat intresse av att få sin sak behandlad.

Ann G överklagade TR:ns dom i Svea HovR och yrkade att HovR:n skulle undanröja domen och återförvisa målet för erforderlig behandling. För det fall målet inte skulle återförvisas yrkade hon bifall till sitt käromål.

Ann G överklagade också TR:ns beslut i rättshjälpsfrågan och yrkade att HovR:n skulle bevilja henne rättshjälp i målet.

HovR:n (hovrättsråden Olding och Lundmark, referent, samt tf hovrättsassessorn Sjögren) företog målet till avgörande med tillämpning av 50 kap 8 § 2 st RB och anförde i dom d 21 aug 1997: Domskäl. Som grund för sitt yrkande om undanröjande av TR:ns dom har Ann G gjort gällande att det förekommit grova rättegångsfel.

Det kan noteras att produktansvarslagen infördes av bl a det skälet att de allmänna skadeståndsbestämmelserna i skadeståndslagen inte gav tillräckligt stöd för skadestånd för personskador som produkter orsakat på grund av säkerhetsbrist och att ett strängare ansvar för produktskador borde åläggas näringsidkare som tillhandahåller produkterna i fråga. Produktansvarslagen är sålunda avsedd att ge ett strängare ansvar för dem som tillverkar och saluför produkter som kan vara skadebringande. Som TR:n antecknat i den överklagade domen uttalas i förarbetena till produktansvarslagen att den inte är tillämplig på systemskador. Detta har kommit till uttryck i lagen genom föreskriften att en produkt har en säkerhetsbrist, om produkten inte är så säker som skäligen kan förväntas. Som exempel på systemskador anges i propositionen leverskador på grund av alkoholförtäring och lungcancer som följd av tobaksrökning. Departementschefen anförde följande till detta. "Numera är dessa skadeverkningar väl kända. Trots det vill man i vårt samhälle inte avstå från att använda produkterna. Med vissa restriktioner tillåter också ansvariga myndigheter att de får saluföras. Alkohol- och tobaksprodukter kan därför inte anses brista i fråga om säkerhet i den mening som avses med den lagstiftning som nu föreslås. Rimligen bör det också vara så att produktansvaret inte omfattar alla skador till följd av tobaks- och alkoholkonsumtion." (Se prop 1990/91:197 s 35.) Uttalandet föranledde inte några anmärkningar från riksdagens sida. Det framstår som uppenbart att lagstiftaren inte har avsett att produktansvarslagen skall tillämpas i fall som det nu förevarande. - Inte heller finns för tiden före produktansvarslagens ikraftträdande, såvitt HovR:n kan finna, någon rättsgrundsats om strikt ansvar i motsvarande fall. Det kan naturligtvis förekomma att en tillverkare eller annan på grund av sitt handlande kan bli skadeståndsskyldig enligt skadeståndslagen. De omständigheter som Ann G lagt Swedish Match Sverige AB till last och åberopat till grund för sitt yrkande innefattar emellertid inte sådant vårdslöst handlande att de ryms inom vad som erfordras för att en handling skall vara skadeståndsgrundande.

Eftersom det är uppenbart att Ann G:s talan inte kan vinna bifall har TR:n haft fog för att avgöra målet med stöd av 42 kap 5 § 1 st andra meningen RB. Inte heller i övrigt föreligger rättegångsfel hos TR:n.

TR:ns domslut skall därför fastställas.

Skäl finns inte att ändra TR:ns beslut i frågan om allmän rättshjälp.

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

HovR:n lämnar överklagandet av TR:ns beslut i rättshjälpsfrågan utan bifall.

Ann G (ombud advokaterna Leif Silbersky och Per E Samuelson) överklagade och yrkade, i första hand, att HD skulle med undanröjande av HovR:ns dom återförvisa målet för erforderlig behandling samt, i andra hand, att HD skulle bifalla hennes talan vid TR:n.

Ann G yrkade vidare att HD skulle bevilja henne allmän rättshjälp med biträdesförordnande för båda ombuden.

Tobaksbolaget (ombud advokaten Claes Lundblad) bestred ändring. Domstolsverket medgav, för det fall att HD skulle finna Ann G:s talan inte vara uppenbart ogrundad, bifall till hennes ansökan om allmän rättshjälp men förklarade att endast ett biträde borde förordnas.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Fenjesjö, föreslog i betänkande ett beslut, i vilket under rubriken Skäl efter en redogörelse för TR:ns och HovR:ns handläggning av målet anfördes: Enligt 42 kap 5 § 1 st 2 p RB får rätten, om kärandens framställning inte innefattar laga skäl för käromålet eller om det annars är uppenbart att detta är ogrundat, genast meddela dom i målet utan att stämning utfärdas. Denna undantagsbestämmelse skall tillämpas restriktivt (se bl a NJA 1996 s 343). Förutsättningar kan inte anses ha förelegat för att tillämpa bestämmelsen i förevarande fall. TR:n borde alltså inte ha meddelat dom i målet utan att utfärda stämning.

På grund av det rättegångsfel som sålunda förekommit skall HovR:ns dom i huvudsaken och TR:ns dom undanröjas och målet återförvisas till TR:n för fortsatt handläggning.

Vid denna utgång har Domstolsverket medgivit Ann G:s ändringsyrkande i rättshjälpsfrågan. Med hänsyn härtill bör överklagandet bifallas också i den delen (jfr NJA 1985 s 592). HD finner inte skäl att förordna mer än ett rättshjälpsbiträde. I målet är 1972 års rättshjälpslag tillämplig.

HD:s avgörande. Med undanröjande av HovR:ns dom i själva saken och TR:ns dom visar HD målet åter till TR:n för erforderlig behandling.

Med ändring av HovR:ns beslut i rättshjälpsfrågan beviljar HD Ann G allmän rättshjälp. Till biträde enligt rättshjälpslagen åt Ann G förordnas advokaten Leif Silbersky.

HD (JustR:n Knutson, Munck, Danelius, referent, Westlander och Pripp) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Ann G har väckt talan mot Tobaksbolaget och yrkat fastställelse av att bolaget är skadeståndsskyldigt gentemot henne på grund av att hon genom rökning av cigaretter som tillverkats och försålts av bolaget har ådragit sig lungcancer. Hon har gjort gällande i första hand att bolaget på grund av vållande är ansvarigt enligt skadeståndslagen och därvid bl a hänvisat till det sätt på vilket bolaget marknadsfört vissa av sina produkter. I andra hand har hon påstått att det föreligger skadeståndsskyldighet enligt produktansvarslagen. Slutligen har hon anfört att skadeståndsansvar också kan grundas på allmänna rättsgrundsatser om strikt ansvar.

TR:n företog målet till avgörande med stöd av 42 kap 5 § 1 st andra meningen RB utan att stämning dessförinnan utfärdats och ogillade Ann G:s talan. HovR:n, dit Ann G överklagade TR:ns dom, fastställde TR:ns domslut.

Frågan är nu om Ann G:s käromål varit av sådan art att förutsättningar förelegat att meddela dom utan föregående stämning på Tobaksbolaget att svara på käromålet.

Enligt den angivna bestämmelsen i 42 kap 5 § RB får domstol i tvistemål meddela dom utan att stämning utfärdats, om kärandens framställning inte innefattar laga skäl för käromålet eller om det annars är uppenbart att detta är ogrundat. Såväl förarbeten som juridisk doktrin ger starkt stöd för att denna bestämmelse bör tillämpas restriktivt (se t ex SOU 1982:26 s 300f, prop 1983/84:78 s 42f, Ekelöf, Rättegång V, 6 uppl 1987 s 37, och Welamson, Rättegång VI, 3 uppl 1994 s 113). I samma riktning talar rättspraxis rörande såväl detta lagrum (NJA 1996 s 343) som det likartade stadgandet i 50 kap 8 § 2 st RB om förutsättningarna för att HovR skall kunna meddela dom i ett överklagat tvistemål utan att överklagandet delgivits motparten med föreläggande att inkomma med svarsskrivelse (NJA 1989 s 754 och 1994 s 42).

Eftersom bestämmelsen i 42 kap 5 § 1 st andra meningen RB innefattar en väsentlig avvikelse från ett normalt kontradiktoriskt rättegångsförfarande, bör även artikel 6:1 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna beaktas vid tolkningen av bestämmelsen. Enligt artikel 6:1 i denna konvention skall envar ha rätt till en rättvis rättegång med avseende på tvister om hans civila rättigheter, och ett kontradiktoriskt förfarande är ett viktigt element i vad som här avses med en rättvis rättegång. I praxis har denna bestämmelse i konventionen visserligen ansetts underkastad en begränsning såtillvida som en tvist måste vara reell och seriös ("genuine and serious") för att konventionens förfarandegarantier skall gälla, men denna begränsning är att tolka restriktivt och det anses föreligga en klar presumtion för att tvister om civila rättigheter är reella och seriösa och att artikel 6:1 således är tillämplig på dem (se t ex Europadomstolens dom d 1 juli 1997 i målet Rolf Gustafson mot Sverige, European Court of Human Rights, Reports of Judgments and Decisions 1997 s 1149).

I förevarande fall har Ann G genom att göra gällande skadeståndsansvar enligt skadeståndslagen och produktansvarslagen och åberopa allmänna skadeståndsrättsliga principer anfört laga grunder för sin talan. Denna kan inte heller i övrigt anses ha varit av det slaget att hon kunnat lagligen förvägras sin rätt att få käromålet prövat av domstol i ett kontradiktoriskt förfarande. Förutsättningar förelåg därför inte för att avgöra målet utan utfärdande av stämning. Det rättegångsfel som förekommit i detta avseende föranleder att HovR:ns och TR:ns avgöranden i själva saken skall undanröjas och målet återförvisas till TR:n för ny prövning.

Ann G:s begäran om rättshjälp skall prövas enligt rättshjälpslagen (1972:429). Med beaktande av Domstolsverkets inställning bör hennes överklagande bifallas också i denna del. Det saknas däremot skäl att förordna mer än ett rättshjälpsbiträde åt Ann G.

HD:s avgörande. Med undanröjande av HovR:ns dom i själva saken och TR:ns dom visar HD målet åter till TR:n för erforderlig behandling.

HD ändrar HovR:ns dom i övrigt på så sätt att Ann G beviljas allmän rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1972:429) och advokaten Leif Silbersky förordnas till biträde åt henne enligt denna lag.

HD:s beslut meddelades d 14 maj 1998 (mål nr T 3585/97).

NJA 1989 s. 754; NJA 1994 s. 42; NJA 1996 s. 343

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1998-05-14

Målnummer:
T3585-97