Klander av skiljedom. En skiljenämnds avgörande har hävts på den grunden att skiljenämnden prövat fordringsanspråk som i ett tidigare skiljeförfarande åberopats kvittningsvis och därvid ogillats. - Part i klanderprocessen har inte ansetts kunna få ett anspråk om återbetalning av ett belopp som erlagts i anledning av den andra skiljedomen prövat förrän frågan om klander slutligt avgjorts.


Lagrum:
17 kap. 11 § rättegångsbalken (1942:740); 21 § lag (1929:145) om skiljemän; 13 kap. 1 § rättegångsbalken (1942:740)

Esselte AB (Esselte) och Allmänna Pensionsfonden, Första, Andra och Tredje Fondstyrelserna (AP-fonden) ingick d 20 juni 1990 ett avtal (Avtalet) vilket väsentligen avsåg överlåtelse, direkt eller indirekt, från Esselte till AP - fonden av fastigheter och tomträtter ägda delvis av Esselte och delvis av dess helägda bolag. Fastigheterna överläts bl a i form av aktier och andra värdepapper. I Avtalet fanns en klausul enligt vilken tvist i anledning av detsamma skulle avgöras av skiljemän.

Genom påkallelseskrift d 30 sept 1992 inledde Esselte ett skiljeförfarande mot AP-fonden med yrkande om att fonden skulle förpliktas att betala ett belopp om 12 007 918 kr jämte viss angiven ränta (Skiljeförfarande 1). Tre skiljemän utsågs. Esseltes krav avsåg vissa utestående avräkningsposter enligt Avtalet. AP-fonden vitsordade Esseltes krav i och för sig men gjorde samtidigt gällande, i första hand att fordringen betalts genom kvittningsförklaring d 31 mars 1991 avseende vissa av AP-fonden åberopade garantikrav enligt Avtalet. I andra hand yrkade AP-fonden, under påstående att fonden hade en motfordran om ca 38 milj kr hänförlig till garantikrav enligt Avtalet, att skiljenämnden skulle förordna att Esseltes fordran och häremot svarande del av AP-fondens fordran skulle gå i avräkning mot varandra (kvittning). Esselte hävdade att kvittningsförklaringen saknade fog och bestred kvittningsyrkandet.

Innan Skiljeförfarande 1, hade avslutats inledde AP-fonden d 18 dec 1992 ett nytt skiljeförfarande (Skiljeförfarande 2) mot Esselte för utfående av samma fordringar, ca 38 milj kr, som kvittningsvis gjorts gällande i Skiljeförfarande 1 samt begärde att de två inledda skiljeförfarandena skulle handläggas av samma skiljemän. Eftersom Esselte emellertid motsatte sig gemensam handläggning kom någon sådan inte till stånd.

Tre andra skiljemån än de som var utsedda i Skiljeförfarande 1 utsågs i Skiljeförfarande 2, nämligen advokaten Hans Kindstrand utsedd av AP-fonden, jur kand Lars Göthlin utsedd av Esselte och som tredje skiljeman chefsrådmannen Leif Carbell utsedd av Kindstrand och Göthlin. Parterna enades om att Skiljeförfarande 2 skulle vila i avbidan på dom i Skiljeförfarande 1.

Skiljedom i Skiljeförfarande 1 meddelades d 13 maj 1993. I domen fann skiljenämnden att AP-fonden inte i något hänseende förmått styrka sina motfordringsanspråk. I domskälen uttalade skiljenämnden att Esseltes i sig ostridiga fordran på 12 007 918 kr inte till någon del hade betalts genom AP-fondens kvittningsförklaring samt att AP-fondens kvittningsyrkande i skiljeförfarandet skulle ogillas och Esseltes talan i själva saken skulle fullt ut bifallas. I domslutet förpliktade skiljenämnden i själva saken AP-fonden att till Esselte utge bolagets ostridiga fordran jämte ränta.

Sedan dom meddelats i Skiljeförfarande 1, yrkade Esselte att skiljenämnden i Skiljeförfarande 2 skulle avvisa den av AP-fonden i detta förfarande väckta talan. Som grund för yrkandet angav Esselte att den fråga som AP-fonden önskade få prövad redan var rättskraftigt avgjord genom den prövning av AP-fondens kvittningsinvändning som företagits genom skiljedomen i Skiljeförfarande 1. AP-fonden bestred avvisningsyrkandet.

Skiljenämnden i Skiljeförfarande 2 meddelade d 15 okt 1993 särskilt beslut över Esseltes avvisningsyrkande, vilket beslut, såvitt angick själva saken, omfattades av skiljemännen Carbell och Kindstrand och hade följande lydelse:

Yrkanden såvitt nu är ifråga.

Esselte har yrkat att skiljenämnden avvisar den av AP-fonden väckta talan; ---. Som grund för yrkandet har Esselte anfört att den fråga som AP-fonden vill ha prövad i det förevarande skiljeförfarandet redan är rättskraftigt avgjord. Talan skall således enligt Esseltes mening avvisas som varande res judicata.

AP-fonden har bestritt Esseltes anvisningsyrkande.

Till stöd för sin uppfattning att AP-fondens nu väckta talan skall avvisas har Esselte åberopat utlåtande jämte komplettering härav av f d justitierådet, jur dr h c Ulf K Nordenson.

AP-fonden har i inlaga jämte påminnelser bemött Nordensons utlåtande.

Efter övervägande av vad sålunda och i övrigt förekommit fattar skiljenämnden följande.

Beslut.

Enligt RB har svaranden vid process inför allmän domstol alltid möjlighet att, i samband med den mot honom väckta talan, genom genkäromål få inte bara hela sin genfordran prövad, utan också att vid bifall till kvittningsinvändningen få en exekutionstitel avseende sin fordran så långt denna befinns föreligga. En skillnad i förhållande till domstolsprövning vid prövning inför skiljenämnd anses enligt härskande lära vara att svaranden inte äger påfordra att hans genkäromål i ett och samma skiljeförfarande kumuleras med huvudkärandens talan. Ett kvittningsvis framställt anspråk kan sålunda inte föranleda en dom på fullgörelse utöver summa concurrens, om inte huvudkäranden går med på att detta får ske.

Möjligheten för huvudkäranden att förhindra kumulation med ett genkäromål ger samtidigt, om den första skiljedomen skulle tillmätas samma rättskraft som en dom av domstol, denne möjlighet att tvinga svaranden, inför risken att denne annars drar på sig ett rättskraftigt ogillande av hela genfordran, att lägga ned stor energi och höga kostnader på ett förfarande utan att han ens vid ett fullt bifall till sina kvittningsinvändningar egentligen har utsikt att vinna någonting. På sin höjd har han lyckats att kvittningsvis gendriva en huvudfordran som i förhållande till genfordran kan vara avsevärt mindre.

För att få ut sin resterande genfordran är kvittningsborgenären i den angivna situationen hänvisad till att påkalla ett nytt skiljeförfarande och att återigen få lägga ned kanske lika stor möda och höga kostnader som i det nyss slutförda förfarandet. Det kan i skiljesammanhang, med som regel helt nya ledamöter i nämnden, vara i högsta grad tveksamt om den tidigare skiljedomen därvid tillmäts ens en begränsad bevisverkan. Kvittningsborgenären gör därför oftast klokt i att satsa minst lika mycket på det andra förfarandet som på det första nyss avslutade.

Frågan är emellertid om det skulle vara en tillfredsställande ordning att svaranden i det första förfarandet tvingas att satsa större kostnader på processen än som motiveras av kärandens måhända begränsade yrkande. Ekelöf (Rättegång III s 116) har i anslutning till rättsfallet NJA 1965 s 94 diskuterat den situation som uppkommer sedan en köpare, som frivilligt av köpeskillingen 120 000 kr erlagt 100 000 kr i handpenning, genom en domstolsdom förpliktas att av resterande köpeskilling utge ytterligare en avbetalning om 10 000 kr, trots att han invänt, att han på grund av godsets bristfällighet över huvud inte varit skyldig att betala mer än 50 000 kr av köpeskillingen. "Vare sig denna talan bifalles eller ogillas, menar jag köparen sedermera bör kunna få prövat om han på grund av felet har rätt att återfå en del av handpenningen" (Ekelöf a st).

Trots att det i Ekelöfs exempel är fråga om domstolsprövning, ej om skiljeförfarande, och svaranden sålunda i och för sig haft möjlighet att väcka genkäromål om utfående av en del av handpenningen, vill alltså Ekelöf i den angivna situationen ändock tillåta svaranden att i ny process utan hinder av res judicata väcka en talan om återbetalningsskyldighet som i den första rättegången vid ogillande av kvittningsinvändningen befunnits icke existent. Motiveringen - att part inte bör tvingas satsa större kostnader än som motiveras av yrkandet - bör tillmätas än större tyngd när det är fråga om skiljeförfarande. Som nämnts tidigare skulle ju en uppfattning att prövningen av kvittningsinvändningar kan medföra rättskraft även för den del av motfordringsanspråket som överstiger summa concurrens, föra med sig att svaranden å ena sidan tvingades att för säkerhets skull alltid lägga ned stora resurser på sin talan, å andra sidan inte mot huvudkärandens vilja genom ett genkäromål kunde åstadkomma att dessa bemödanden, ens om skiljemännen fullt ut gillade kvittningsinvändningarna, ledde till ett praktiskt resultat, dvs en exigibel dom på fullgörelse. Det enda som nu skulle vänta honom skulle vara att påkalla ett nytt kanske lika kostsamt skiljeförfarande.

Det brukar sägas att rättegångsordningen bör vara sådan att ingen i onödan skall behöva besväras av flera processer rörande samma sak. Argumentet har naturligen sin giltighet främst beträffande dem som har den materiella rätten på sin sida.

Huruvida skiljedom bör tillmätas rättskraft efter samma principer som gäller för en domstols dom har senast behandlats av Lars Heuman, Juridisk Tidskrift nr 5 1992/1993, s 926ff. Heuman anför bl a (s 928) "Studerar man doktrinen finner man emellertid uttalanden om att skiljedomen i stort sett har rättskraft som en domstolsdom. Författarna preciserar inte vari dessa förbehåll består. Osäkerheten kan förmodas ha sin grund i att det kan föreligga sådana icke utredda skillnader mellan de båda processformerna som kan föranleda att man inom skiljedomsrätten bör göra olika avsteg från de civilprocessuella rättskraftprinciperna."

Genom att motsätta sig kumulation med ett genkäromål kan käranden tvinga svaranden att processa två gånger för att komma till sin rätt. Ett bifall till kvittninginvändningen begränsas med avseende på rättskraften till summa concurrens och en exigibel dom härutöver kräver ny process. Om däremot det är käranden som har rätten på sin sida och kvittningsinvändningarna sålunda fullt ut skall ogillas skulle ett samtycke från hans sida till kumulation med ett genkäromål inte medföra risk för ytterligare processer eller ens några merkostnader. Samtliga framställda invändningar måste ju i detta fall ändå prövas fullt ut.

En grundläggande princip i skiljemannarätten är att parterna skall behandlas lika. Skiljemännen har bl a "att handlägga saken opartiskt, ändamålsenligt och skyndsamt". I det sammanhanget skall beaktas att skiljeförfaranden anses böra avgöras i den ordning de påkallats. Ett skiljeförfarande nr 1, vari en del av svarandens motfordran lagts till grund för en kvittningsinvändning, torde sålunda utgöra rättegångshinder i skiljeförfarande nr 2 på grund av litispendens, intill dess skiljedom i det första skiljeförfarandet föreligger.

Balansen mellan parterna synes i den aktuella situationen kräva att den part som i ett skiljeförfarande motsätter sig att hans talan kumuleras med ett genkäromål bör få finna sig i att inte heller vid ett ogillande av kvittningsinvändningarna rättskraften tillåts sträcka sig längre än till summa concurrens. Härigenom motverkas att påkallande sker i illojalt syfte, måhända väsentligen för att skapa ett rättegångshinder för motparten. Vidare motverkas att kostnaderna för skiljeförfarandet i onödan blir alltför höga.

Den rättstrygghet som den först påkallande parten i angiven situation är berättigad till får anses tillgodosedd genom gällande regler om fördelning av rättegångskostnadsansvar.

Esselte har i det tidigare skiljeförfarandet motsatt sig att AP-fondens anspråk såsom genkäromål fick tas upp till gemensam handläggning med Esseltes talan. Detta har AP-fonden tvingats acceptera. Enligt nämndens mening bör detta leda till att AP-fondens anspråk, i den mån det överstiger vad som i den tidigare skiljedomen tilldömts Esselte, inte är res judicata.

Skiljenämnden lämnar sålunda Esseltes yrkande om avvisning utan bifall.

Skiljemannen Göthlin var skiljaktig och anförde: Lagen om skiljemän innehåller inte några regler om skiljedoms rättskraft. Det råder emellertid ingen tvekan om att en skiljedom i och för sig rättskraftigt har avgjort en sak varom tvistats.

Det kan inte heller antagas annat än att bestämmelserna i 17:11 2 st RB äger domrättskraft i vad den innefattar prövning av fordran, som åberopats till kvittning.

En förutsättning är således att motfordringen prövats i förfarandet. Om sådan prövning inte skett t ex på grund av att talan grundad på huvudfordringen ogillas av andra skäl än kvittning eller att motfordringen av formella skäl inte är kvittningsgill, har erforderlig prövning inte skett.

I förevarande fall har emellertid motfordringarna prövats i sak och befunnits understiga i Avtalet mellan parterna angiven beloppsgräns om en miljon kronor (---), varför de inte kunde läggas till grund för krav från AP-fondens sida.

Denna prövning har rättskraftigt avgjort saken jämlikt 17:11 2 st RB (jfr Ekelöf Rättegång II, 7 uppl 1985 s 166ff.

Den omständigheten att lagen om skiljemän inte tillåter kumulation annat än med parternas samtycke innebär enligt min mening inget hinder för att tillämpa reglerna om rättskraft i 17:11 RB analogivis.

De särskilda problem, som i olika hänseenden följer av parternas överenskommelse att hänskjuta tvister till avgörande av skiljemän, har parterna accepterat till följd av överenskommelsen. Formerna för prövning av sina motfordringar kunde AP-fonden själv bestämma, åtminstone före kvittningsförklaringens avgivande d 31 mars 1991. AP-fonden hade kunnat avstå från att åberopa motfordringarna kvittningsvis och låta pröva fordringarna till hela sitt belopp i särskilt förfarande.

Jag finner således att skiljedomen i skiljeförfarande nr 1 ej endast har rättskraft upp till summa concurrens utan även till överskjutande belopp, varför AP-fondens talan i förevarande skiljeförfarande skall avvisas.

Efter materiell prövning meddelades skiljedom i Skiljeförfarande 2 d 13 april 1994. Skiljenämnden godkände AP-fondens fordringsanspråk i och för sig till ett belopp om 32 157 000 kr men förklarade att från detta belopp enligt skiljenämndens beslut i fråga om res judicata skulle avräknas ett belopp om 12 007 918 kr, varför Esselte, såvitt angick själva saken, förpliktades att till AP-fonden utge 20 149 082 kr jämte viss ränta.

Esselte klandrade skiljedomen av d 13 april 1994 i en ansökan om stämning på AP-fonden till Stockholms TR och yrkade i själva saken att TR:n skulle dels häva skiljedomen dels förplikta AP-fonden att till Esselte utge 29 842 377 kr jämte viss ränta.

AP-fonden bestred Esseltes yrkande om hävande av skiljedomen och begärde att yrkandet om betalning skulle avvisas.

TR:n (chefsrådmannen Julius samt rådmännen Tjulander och Delin) anförde i dom d 25 mars 1996:

Grunder.

Esselte. Som grund för yrkandet om hävning har Esselte anfört att skiljedomen i Skiljeförfarande 1 utgör processhinder mot det materiella avgörande som skiljedomen i Skiljeförfarande 2 utgör. Saken är alltså rättskraftigt avgjord genom skiljedomen i Skiljeförfarande 1 och skiljenämnden i Skiljeförfarande 2 har saknat behörighet att ingå i materiell prövning av saken. Majoritetens beslut i res judicata-frågan d 15 okt 1993 (---) är alltså felaktigt. Esselte har redan när Skiljeförfarande 2 inleddes yrkat att AP-fondens talan skulle avvisas på grund av processhinder och när detta yrkande avslagits förbehållit sig rätten att klandra kommande skiljedom. Den prövning som skiljenämnden gjort trots föreliggande processhinder utgör sådant fel som avses i 21 § 4 lagen (1929:145) om skiljemän.

Som grund för betalningsyrkandet har Esselte åberopat att bolaget efter skiljedomen betalat det i Skiljeförfarande 2 utdömda kapitalbeloppet jämte ränta och kostnader. Eftersom skiljedomen i Skiljeförfarande 2 skall hävas är Esselte berättigat att återfå vad som utgivits enligt den klandrade skiljedomen. Ränta skall utgå för tiden från betalningen-- -.

AP-fonden. Som grunder för bestridandet av yrkandet om hävning har AP-fonden åberopat

att skiljenämnden i Skiljeförfarande 2 inte har överskridit sitt uppdrag eller sin behörighet,

att skiljedomen i Skiljeförfarande 1 inte utgör hinder mot att i Skiljeförfarande 2 pröva AP-fondens fordringar mot Esselte, i vart fall inte vid det förhållandet att Esselte motsatt sig gemensam handläggning av de båda skiljeförfarandena,

att rättskraften av skiljedomen i Skiljeförfarande 1 i vart fall inte omfattar större del av AP-fondens kvittningsfordringar än upp till summa concurrens, dvs upp till Esseltes fordran mot AP-fonden,

att den felbedömning som skiljenämnden i Skiljeförfarande 2 eventuellt har gjort inte är av sådan beskaffenhet att den på de grunder Esselte anfört konstituerar grund för hävning, samt

att ett skiljeavtal rörande rättskraften av skiljedomen i Skiljeförfarande 1 genom konkludent handlande träffats mellan Esselte och AP-fonden. Såvitt avser Esseltes betalningsyrkande har AP-fonden till grund för sitt yrkande om avvisning anfört

att fordringen inte är förfallen till betalning förrän skiljedomen är hävd och att TR:n enligt 13 kap 1 § RB därför inte är behörig att ta upp fullgörelseyrkandet till prövning, samt

att det saknas stöd i lag för ränteyrkandet eftersom Esselte erhåller en förfallen fordran först när det föreligger en lagakraftägande dom med förordnande att skiljedomen är hävd.

Utveckling av talan.

Parterna har vid skriftväxlingen i TR:n till utveckling av sin talan redogjort för de ostridiga sakförhållanden som redovisats --- och i övrigt huvudsakligen uppehållit sig vid den rättsliga frågan om en skiljedoms rättskraft när svarandeparten framställt ett kvittningsyrkande.

Från de skriftliga inlagorna antecknar TR:n huvudsakligen och sammanfattningsvis följande.

Esselte. Rättskraften hos ett avgörande bestäms enligt en etablerad uppfattning med utgångspunkt i den sak som varit föremål för prövning. Sakens identitet avgörs med hänsyn till yrkandet och de till stöd för yrkandet åberopade grunderna. Majoritetens syn på rättskraften i beslutet d 15 okt 1993 (---) innefattar en fundamental avvikelse från den etablerade uppfattningen om innebörden i rättskraftsinstitutet. Majoriteten har sålunda låtit rättskraften avse ett belopp och inte en sak. Majoritetens votum utgör en felaktig rättstillämpning och leder till rättspolitiskt olämpliga resultat.

Majoriteten har rätt i att en part inte bör drabbas av det besvär och de kostnader som flera rättegångar innebär. Med hänsyn till att AP-fondens samtliga påstådda motfordringar redan blivit föremål för prövning i Skiljeförfarande 1, borde detta skäl ha lett till slutsatsen att Esseltes avvisningsyrkande helt skulle ha bifallits.

Esselte har till stöd för sin ståndpunkt i fråga om en skiljedoms rättskraft såvitt nu är i fråga åberopat ett av f d justitierådet Ulf K Nordenson avgivet rättsutlåtande.

AP-fonden.

Rättsliga utgångspunkter.

Under rubriken "Rättsliga utgångspunkter vad avser rättskraft, kvittningsfordringar och bevisbördans placering" i svaromålet redogör AP-fonden bl a för skiljaktigheter som föreligger mellan det ordinära rättegångsförfarandet och skiljeförfarandet. Fonden anför sammanfattningsvis att en meddelad skiljedom vid en senare tvist om samma sak utgör ett processhinder som parterna disponerar över, att rättskraften hos en skiljedom bl a med hänsyn till mer begränsade möjligheter till talejustering anses vara mindre vidsträckt än en dom av allmän domstol, att parterna kan träffa avtal om rättskraften hos en skiljedom i visst hänseende, att det inom ramen för skiljedomsprocessen saknas möjlighet att få till stånd en gemensam handläggning av två motstående betalningsyrkanden om parterna inte är överens om detta samt att en skiljedom inte skall kunna hävas med mindre det finns särskilda skäl som överväger det allmänna intresset och motpartsintresset av att skiljedomen skall stå fast och att den som angriper en skiljedom har bevisbördan för att omständigheterna är sådana att skiljedomen skall hävas. Härutöver har AP-fonden anfört följande.

Frågan om skiljenämndens behörighet.

Den tvist som AP-fonden påkallat att skiljenämnden i Skiljeförfarande 2 skulle pröva har omfattats av parternas skiljeavtal. Skiljenämnden har inte dömt över andra yrkanden eller omständigheter än de parterna hänskjutit till nämndens prövning utan i stället förklarat att skiljedomen i Skiljeförfarande 1 har rättskraft upp till summa concurrens. Skiljenämnden har alltså till viss del bifallit ett av Esselte framställt yrkande i skiljeförfarandet, i följd varav AP-fonden nedsatte sitt yrkande i Skiljeförfarande 2 med ca 12 milj kr. På anförda grunder kan skiljenämnden varken anses ha överskridit sitt uppdrag eller sin behörighet.

Härtill kommer att Esselte påkallat att skiljenämnden i Skiljeförfarande 2, såsom ett moment i den hänskjutna tvisten, skulle pröva frågan om rättskraften i följd varav skiljenämnden fått ett särskilt uppdrag att pröva denna fråga. Med hänsyn till att skiljedoms rättskraft är en fråga som parterna disponerar över har skiljenämnden varit behörig att pröva denna fråga. För det fall skiljenämnden vid prövningen av den fråga som överlämnats till nämnden gör en felaktig bedömning av hur rättsreglerna för skiljedomens rättskraft skall tillämpas, utgör denna felbedömning inte grund för hävning av den skiljedom som till följd av skiljenämndens beslut i rättskraftsfrågan sedermera meddelats.

En skiljenämnd har en betydligt vidare ram att rätta sig efter vid bedömandet av processuella frågor än en domstol. I förevarande fall har skiljenämnden i Skiljeförfarande 2 vid handläggningen och bedömningen av rättskraften inte gått utöver de ramar skiljenämnden haft att rätta sig efter.

Fråga om AP-fondens kvittningsfordringar blivit rättskraftigt avgjorda genom skiljedomen i Skiljeförfarande 1.

AP-fonden gör gällande att rättskraftsbestämmelsen i 17 kap 11 § RB är en exklusiv reglering för domstolsförfarandet som grundas på möjligheten att få till stånd en gemensam handläggning av motfordringar och att det med hänsyn härtill saknas förutsättningar att tillämpa regeln i ett skiljeförfarande med mindre part ges möjlighet till sådan kumulation som är reglerad i RB. - Tvärtemot vad Esselte gör gällande, torde den etablerade uppfattningen vara att det fordras stöd i lag för att inskränka någons rättigheter och ålägga någon skyldigheter. Rättskraftsreglerna bör därför tolkas restriktivt.

Vid bedömandet av frågan, om skiljedoms rättskraft är mindre vidsträckt såvitt gäller kvittningsfordringar, bör anmärkas att den påtalade skillnaden mellan domstolsförfarandet och skiljeförfarandet medför inte oväsentliga nackdelar för den som vill freda sig mot ett yrkande om betalning i ett påkallat skiljeförfarande, eftersom denne enbart kan göra bruk av sin kvittningsfordran upp till summa concurrens men ej erhålla dom på betalning av överskjutande del av kvittningsfordringen. Skulle skiljedomen medföra att kvittningsfordringen, om den ogillas, är rättskraftigt avgjord innebär det att det föreligger en risk att framställa en kvittningsinvändning eller ett kvittningsyrkande med en fordran som väsentligt överstiger motpartens fordran i ett skiljeförfarande, som inte korresponderar mot nyttan att undgå betalningsskyldighet för motfordringen. Om skiljedomens rättskraft skulle träffa även kvittningsinvändningen eller ett kvittningsyrkande måste man således välja mellan att bära denna risk eller att betala motfordringen. Valet att betala motfordringen och sedermera ta tvisten om kvittningsfordringen innefattar i sig ett risktagande eftersom det inte är givet att motparten sedermera kommer att ha förmåga att fullgöra sin betalningsskyldighet för kvittningsfordringen.

Den andra valmöjligheten, nämligen att göra en kvittningsinvändning eller framställa ett kvittningsyrkande innefattar inte enbart ett risktagande vad avser skiljedomens rättskraft utan medför även att parten måste ikläda sig omfattande rättegångskostnader för att försvara sig mot betalningsskyldighet för en fordran som kan vara obetydlig i förhållande till kvittningsfordran, varvid han löper risken att motparten sedermera saknar förmåga att ikläda sig dessa kostnader.

Härtill kommer den begränsade tid som står till buds i ett skiljeförfarande. Den som påkallar ett skiljeförfarande har haft förmånen av att före påkallandet förbereda utformningen av sin talan, medan motparten får utforma sin talan under den tid skiljeförfarandet pågår. Detta måste anses vara en nackdel särskilt om man är tvungen att föranstalta om omfattande utredning.

Med hänsyn till skillnaderna i de regelsystem som styr handläggningen av domstolsförfarandet respektive skiljeförfarandet, får det anförda anses utgöra bärande skäl för att begränsa skiljedomens rättskraft såvitt gäller kvittningsinvändningar och kvittningsyrkanden, i vart fall om motparten vägrar att i ett gemensamt förfarande behandla yrkanden om betalning för motfordringarna. - För det fall TR:n skulle finna att skiljedomen i Skiljeförfarande 1 har rättskraft vad avser kvittningsfordringarna, bör på anförda skäl rättskraften i allt fall begränsas till summa concurrens.

Frågan om en missbedömning från skiljenämnden utgör grund för hävning. Skiljenämnden kan i förevarande fall inte anses ha överskridit sitt uppdrag (jfr NJA 1953 s 751). Ett fel av det slag som görs gällande bör därför inte kvalificeras in under 21 § 1 utan under 21 § 4 skiljemannalagen. - Såsom Esseltes talan får förstås har Esselte dock inte riktat någon kritik mot skiljenämndens i Skiljeförfarande 2 handläggning av frågan om rättskraften utan enbart kritiserat nämndens rättstillämpning avseende rättskraftsreglerna. Esselte har inte heller i övrigt anfört några omständigheter som medför att förutsättningar föreligger för hävning av skiljedomen enligt 21 § 4 skiljemannalagen.

Esselte.

En prövning som en skiljenämnd gör trots föreliggande processhinder konstituerar ett sådant fel i skiljeförfarandet som medför att skiljedomen skall hävas enligt 21 § 4 skiljemannalagen. Esselte gör alltså inte gällande att skiljemännen har överskridit sitt uppdrag.

Det är riktigt att res judicata är ett dispositivt rättegångshinder i skiljeprocess, men det saknar betydelse i målet. Det är nämligen ostridigt och framgår av handlingarna att Esselte har gjort invändning- först om litis pendens och sedan om res judicata.

I föreliggande fall är det ostridigt att de fordringar som kvittningsvis prövats i Skiljeförfarande 1 är identiska med de som prövades i Skiljeförfarande 2. Vidare är de grunder och den bevisning som parterna anfört i de båda tvisterna, med obetydliga undantag, också identiska. Samtliga rättsfakta som AP-fonden anfört i Skiljeförfarande 2 har redan prövats i Skiljeförfarande 1. Prövningen har inte skilt sig från vad som varit fallet vid ett genkäromål.

Det saknar helt betydelse för bedömningen av rättskraftens omfattning att Esselte inte medverkat till att utse samma skiljeman i Skiljeförfarande 2 och att AP-fonden inte kunnat framställa ett genkäromål i Skiljeförfarande 1. Anledningen till Esseltes förhållningssätt var att Esselte på grund av vad som förevarit före och under skiljeförfarande 1 ansåg sig kunna utgå från att AP-fonden förhalade Skiljeförfarande 1.

Esselte åberopar 21 § 4 skiljemannalagen som grund för hävning. AP-fondens påstående, att Esselte givit skiljemännen ett särskilt uppdrag att pröva rättskraftsfrågan och - oberoende av om skiljenämnden gjort sig skyldig till en felbedömning - därmed avhänt sig möjligheten att få skiljedomen hävd, är felaktigt. Skiljenämnden har på Esseltes yrkande varit skyldig att pröva res judicata-invändningen helt oberoende av om parterna gått med på detta. Något av båda parter lämnat uppdrag är det inte fråga om. Med hänsyn till att fråga är om ett dispositivt rättegångshinder har det i själva verket ålegat Esselte att i skiljeförfarandet framställa yrkandet om avvisning och efter skiljemännens prövning förbehålla sig rätten att klandra kommande skiljedom.

AP-fonden saknar varje fog för påståendet att skiljemännen haft rätt att inom en vid ram självständigt avgöra huruvida processhinder förelegat.

Esselte bestrider att en skiljedom har mer begränsad rättskraft än en domstolsdom, utom möjligen i vissa fall såvitt avser preklusion av icke åberopade grunder, något som saknar aktualitet i förevarande fall. - Något sakskäl för en avgränsning av rättskraftsverkan till summa concurrens föreligger inte.

AP-fonden.

Esselte har inte förnekat att Esselte i och för sig lämnat skiljenämnden i Skiljeförfarande 2 ett särskilt uppdrag att pröva om den första skiljedomen haft rättskraft som träffade den sak som anhängiggjorts i Skiljeförfarande 2. Den fråga som Esselte påkallade att skiljenämnden skulle pröva var om den första skiljedomens rättskraft medförde något processhinder i Skiljeförfarande 2. Esselte ifrågasatte därvid inte skiljenämndens behörighet i något avseende. Något ensidigt uppdrag från Esselte har det inte varit fråga om. AP-fonden har sålunda inte bara godtagit Esseltes påkallande av den särskilda prövningen i res judicatafrågan utan dessutom gått i svaromål. Såsom framgår av protokollet (---) har skiljenämnden inte uppfattat Esseltes yrkanden och grunder på det viset att skiljenämndens behörighet i något avseende var ifrågasatt. På grund av vad som nu anförts har ett skiljeavtal rörande den första skiljedomens rättskraft träffats genom konkludent handlande mellan Esselte och AP-fonden (jfr NJA 1963 s 658).

Det är först i förevarande mål som Esselte gör gällande att skiljenämnden i Skiljeförfarande 2 saknar behörighet. Enligt AP-fondens uppfattning skulle den invändningen ha framförts i Skiljeförfarande 2.

I förevarande fall gör AP-fonden gällande att de omständigheter som Esselte anfört som klandergrunder är skiljedomsmässiga samt att skiljenämnden i Skiljeförfarande 2 vid bedömningen av dessa omständigheter hållit sig inom den diskretionära ram som tillkommer skiljemän.

Domskäl.

Yrkandet om att skiljedomen skall hävas.

TR:n antecknar till en början som ostridigt att de fordringar som skiljenämnden i Skiljeförfarande 2 tagit upp till prövning är identiska med de fordringar som prövats av skiljenämnden i Skiljeförfarande 1 med anledning av AP-fondens kvittningsyrkande. I målet har vidare inte gjorts gällande att skiljenämnden i Skiljeförfarande 2 prövat fordringarna utifrån sådana nya omständigheter som inte kunnat bli föremål för prövning i Skiljeförfarande 1. TR:n antecknar också att AP-fonden inte har bestritt Esseltes uppgifter om dels att bolaget utsett skiljeman i Skiljeförfarande 2 med reservation för att det förelåg lis pendens, dels att bolaget senare gjort invändning om res judicata samt förbehållit sig rätt att klandra en kommande skiljedom om invändningen inte skulle vinna framgång.

Lagen (1929:145) om skiljemän (skiljemannalagen) saknar bestämmelser om en skiljedoms rättskraft. Det står dock sedan länge klart att skiljedomar som meddelas enligt lagen är utrustade med rättskraft (se bl a Hassler, Skiljedoms rättskraft i Festskrift för Karl Olivecrona 1964, s 317ff och Hassler/Cars Skiljeförfarande, 2:a uppl 1989, s 24 och s 123; jfr även NJA 1953 s 751). I en skiljeprocess anses det emellertid att hinder för ny prövning av samma sak föreligger endast om part gör invändning om att saken är rättskraftigt avgjord genom tidigare dom (res judicata). I detta avseende finns alltså en skillnad mellan det ordinära rättegångsförfarandet och skiljedomsprocessen.

I förevarande fall har skiljenämndens majoritet i Skiljeförfarande 2 i beslutet d 15 okt 1993 --- ansett att AP-fondens anspråk - i den mån detta översteg vad som tilldömts Esselte genom Skiljeförfarande 1 (summa concurrens) - inte var res judicata. Majoritetens ståndpunkt, som huvudsakligen motiverades av att Esselte i Skiljeförfarande 1 motsatt sig att AP-fondens anspråk fick tas upp som genkäromål och därför endast kunde prövas som ett kvittningsyrkande, avviker från vad som gäller i den ordinära processen.

Enligt 17 kap 11 § 2 st RB äger sålunda en dom rättskraft, i vad den innefattar prövning av en fordran som åberopas till kvittning. Innebörden av stadgandet (se härom Ekelöf, Rättegång II, sjunde uppl 1985 s 161ff) blir vid bifall till ett kvittningsyrkande att domstolens prövning endast har sträckt sig upp till summa concurrens medan belopp som överstiger nämnda summa förblir oprövat. Om ett kvittningsyrkande i stället helt ogillas - något som är fallet beträffande AP-fondens kvittningsyrkande i Skiljeförfarande 1 - har emellertid motfordringarna måst prövas i sin helhet. Rättskraften omfattar härmed också motfordringarna i sin helhet.

Eftersom Esselte gjort invändning om res judicata, skulle en analog tillämpning av 17 kap 11 § 2 st RB i förevarande fall alltså ha inneburit att AP-fondens talan i Skiljeförfarande 2 skulle ha avvisats. Fråga i målet är då om det angivna stadgandet i RB kan vinna analog tillämpning i förevarande fall. Vid denna prövning får beaktas i vad mån skillnader mellan det ordinära rättegångsförfarandet och skiljedomsprocessen vad gäller behandlingen av kvittningsyrkanden och genkäromål kan motivera olikheter med avseende på rättskraften i de båda förfarandena. En utgångspunkt bör därvid vara att skiljedomar så som tidigare sagts som huvudregel anses utrustade med rättskraft samt att de motiv som uppbär rättskraftsinstitutet - framför allt att en part inte skall behöva besväras med en process om samma sak upprepade gånger - enligt TR:ns mening i allmänhet gör sig gällande med samma styrka beträffande skiljedomar och domar som meddelats av allmän domstol.

AP-fonden har gjort gällande att det förhållandet att ett tidigare avgörande i skiljeprocessen endast utgör ett dispositivt rättegångshinder inverkar på rättskraftsfrågans bedömning. Enligt TR:ns mening kan denna olikhet i förhållande till den ordinära processen dock knappast motivera någon annan skillnad i fråga om det tidigare avgörandets rättskraftsverkan än just det att invändning måste göras. Sådan invändning har också framställts i förevarande fall. Vad gäller det av AP-fonden anmärkta förhållandet att möjligheten till taleändring kan vara mer begränsad inom ramen för ett skiljeförfarande än i process vid allmän domstol, skulle detta - så som TR:n ser det - i ett enskilt fall eventuellt kunna leda till att en part fick möjlighet att i en senare process pröva t ex en fordran på en grund som inte kunnat åberopas i den första processen. Inte heller detta är emellertid förhållandet i förevarande fall.

AP-fonden har också gjort gällande att Esselte genom konkludent handlande accepterat att skiljenämnden i Skiljeförfarande 2 prövade rättskraftsfrågan och, så som det får förstås, godtagit skiljenämndens behörighet att slutligt pröva denna fråga. TR:n finner i denna del att Esselte genom bolagets invändning om res judicata visserligen måst acceptera skiljenämndens prövning av rättskraftsfrågan. Däremot finner TR:n inte att Esselte - vare sig uttryckligen eller genom konkludent handlande - avtalat om eller accepterat skiljenämndens beslut i rättskraftsfrågan såsom slutligt och bindande för parterna. Tvärtom har Esselte förbehållit sig rätt till klander av kommande skiljedom om dess invändning inte skulle vinna framgång.

Vad sedan gäller det av skiljenämndens i Skiljeförfarande 2 och jämväl av AP-fonden anförda skälet för att rättskraftsbedömningen skall vara annorlunda i detta fall, nämligen att genkäromål inte är möjligt inom ramen för pågående skiljeprocess med mindre motparten går med på detta, gör TR:n följande bedömning.

Det måste i och för sig anses vara en olägenhet i skiljeförfarandet att ett genkäromål inte kan prövas när motparten motsätter sig detta. Som TR:n ser det ligger emellertid denna olägenhet till största delen i att part inte kan få ett fullgörelseyrkande prövat inom ramen för samma process. Detta medför kostnadsfördyringar och besvär och kan givetvis föranleda överväganden om ett kvittningsyrkande i stället är lämpligt eller om de motfordringar som hävdas bör tas upp i en ny process. Förslag till ändringar av lagstiftningen såvitt avser genkäromål i skiljeprocess har nyligen också lagts fram (se SOU 1994:81 s 138ff).

Det förhållandet att part förvägras framställa ett genkäromål leder trots olägenheterna härmed dock inte till slutsatsen att ett i stället framställt kvittningsyrkande som prövas av skiljenämnden inte skulle bli rättskraftigt avgjort. I den utsträckning en prövning sker av kvittningsyrkandet finns det enligt TR:ns mening sålunda inga bärande skäl till varför förhållandena i skiljeprocessen skulle vara annorlunda än i den ordinära processen. En part som inte anser sig ha tillräckliga möjligheter att för tillfället bevisa sin motfordran, kan ju alltid avstå från en sådan prövning genom att inte framställa kvittningsinvändningen. Att det med hänsyn till balansen mellan parterna måhända kan anses rimligt att den part som motsätter sig ett genkäromål borde få finna sig i att till kvittning åberopade motfordringar inte blir rättskraftigt avgjorda - oavsett om dessa prövats av skiljenämnden eller ej - bör enligt TR:ns mening inte inverka på den rättsliga bedömningen. Det avgörande bör alltså uteslutande vara om den till kvittning åberopade motfordringen har prövats eller ej.

Mot bakgrund av det anförda och då vad AP-fonden anfört i målet i övrigt inte föranleder till annan bedömning, finner TR:n med en analog tillämpning av 17 kap 11 § 2 st RB att skiljenämnden i Skiljeförfarande 2 förfarit felaktigt när AP-fondens fordringar prövades på nytt. Felet bör bedömas som sådant handläggningsfel som avses i 21 § 4 skiljemannalagen. Skiljedomen, innefattande nämndens förordnanden om ersättnings- och kostnadsfördelning mellan parterna, skall därför hävas.

Yrkandet om betalning.

Esseltes betalningsyrkande innebär ett yrkande om återbetalning av belopp som Esselte förpliktats utge och har utgett i anledning av den klandrade skiljedomen. En prövning av ett sådant yrkande skulle innebära att TR:n - innan en hävande dom i klandermålet vunnit laga kraft - till prövning upptog frågan om rätten till ett belopp som en part förpliktats utge på grund av en materiell prövning av en skiljenämnd. Detta kan inte anses förenligt med bestämmelserna om klander i skiljemannalagen eller bestämmelserna om rätten till fullgörelsetalan enligt 13 kap 1 § RB. TR:n finner därför att Esseltes betalningsyrkande för närvarande inte kan tas upp till prövning.

TR:ns domslut. Med bifall till Esseltes klandertalan hävde TR:n skiljedomen med undantag för beslutet om ersättning till skiljemännen. TR:n förklarade att Esseltes talan om återbetalning av beloppet 29 842 377 kr inte "för närvarande" kunde tas upp till prövning.

Såväl Esselte som AP-fonden överklagade i Svea HovR.

Esselte yrkade i själva saken att HovR:n skulle bifalla Esseltes yrkande om betalningsförpliktelse för AP-fonden.

AP-fonden yrkade att HovR:n skulle ogilla Esseltes talan i själva saken även såvitt avsåg hävande av skiljedomen.

Part bestred motparts ändringsyrkande.

Målet avgjordes med stöd av 50 kap 13 § 1 st 3 RB utan huvudförhandling.

HovR:n (hovrättslagmannen Sjögren, hovrättsråden Holmstrand och Lennberg, referent, samt tf hovrättsassessorn Olsson) anförde i dom d 19 nov 1996, såvitt angick själva saken: HovR:ns domskäl. Parterna har i HovR:n åberopat i allt väsentligt samma omständigheter som vid TR:n. AP-fonden har därvid särskilt argumenterat kring bl a frågan ifall parterna var ense om att låta skiljenämnden i Skiljeförfarande 2 pröva om res judicata förelåg och sedan låta sig nöja med skiljenämndens ställningstagande.

Utredningen visar att Esselte från början i Skiljeförfarande 2 gjort invändning om lis pendens. Redan härigenom har Esselte - som vidhållit sin inställning genom att senare göra invändning om res judicata och därefter uttryckligen förbehålla sig rätten att klandra en kommande skiljedom - gjort en sådan gensaga mot förhandling som enligt 21 § 2 st skiljemannalagen medför att bolaget inte har avstått från att åberopa det angivna felet.

Med beaktande av det nu anförda och då vad som i övrigt har förekommit här inte ger HovR:n anledning att frångå TR:ns slutsatser och bedömning, skall den överklagade domen stå fast.

HovR:ns domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.

Såväl Esselte (ombud advokaten Axel Calissendorff) som AP-fonden (ombud advokaten Lars Söderqvist) överklagade. I själva saken yrkade Esselte bifall till sin fullgörelsetalan och AP-fonden bifall till sin talan i HovR:n. AP-fonden ingav i HD och åberopade ett d 23 april 1997 dagtecknat rättsutlåtande av professorn Lars Heuman.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Jacobsson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. Av 17 kap 11 § 2 st RB framgår att en dom äger rättskraft i vad den innefattar en prövning av en fordran som åberopats till kvittning. En förutsättning för att kvittningsfordringen skall omfattas av rättskraften är dock att fordringen, helt eller delvis, prövats i rättegången, se Ekelöf, Rättegång Il, 1996, s 173 och NJA 1941 s 669.

Lagen (1929:145) om skiljemän saknar bestämmelser om rättskraft. Det har dock sedan länge antagits att bestämmelserna i 17 kap 11 § 1 och 2 st RB är analogt tillämpliga på en skiljedom, se t ex Hassler o a, Skiljeförfarande, 1989 s 123 med hänvisningar. Ståndpunkten att en skiljedom utgör processhinder i ett senare skiljeförfarande angående samma sak har också bekräftats bl a i rättsfallet NJA 1953 s 751. Frågan är då om rättskraften, på sätt skiljenämnden anfört, vid ett efterföljande skiljeförfarande begränsas till summa concurrens i fall där en kvittningsinvändning ogillats i en tidigare skiljedom. En kvittningsinvändning har såtillvida samma rättsverkningar som ett genstämningsvis framfört betalningsyrkande att domen vinner rättskraft med avseende på det belopp som prövats, se Ekelöf, a a, s 174. Såväl en domstol som en skiljenämnd har därvid att beträffande kvittningsvis framställda fordringar företa en lika ingående materiell prövning som om fordringen i stället framställts genstämningsvis. Bärande skäl saknas därför att i sistnämnda avseende göra en skillnad beträffande rättskraftens omfång mellan en domstolsdom och en skiljedom. AP-fondens överklagande kan därför inte bifallas.

Vad därefter gäller Esseltes fullgörelsetalan kan en icke förfallen fordran tas upp till prövning i domstol endast under de förutsättningar som anges i 13 kap 1 § RB. Av reglerna om klander av skiljedom följer vidare att en klandertalan endast kan gå ut på att en skiljedom hävs, se Hassler o a, a a s 147. Som domstolarna funnit saknas det därför förutsättningar att för närvarande uppta Esseltes talan till prövning.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD (JustR:n Magnusson, Lars Å Beckman, Danelius, Lambe, referent, och Regner) beslöt följande dom: Domskäl. Enligt 17 kap 11 § RB äger en lagakraftvunnen dom rättskraft såvitt därigenom avgjorts den sak, varom talan väckts. Domens rättskraft omfattar också, i de fall svaranden gjort kvittningsinvändning, den åberopade genfordringen i den mån denna blivit föremål för prövning genom domen. Rättskraften hindrar en ny prövning i saken och innefattar alltså ett rättegångshinder.

Den angivna ordningen innebär vid bifall till en kvittningsinvändning att den avräkning av fordringarna varom rätten förordnar vinner rättskraft mellan parterna. Däremot har domen i ett sådant fall ingen rättskraft med avseende på det belopp, varmed genfordringen överstiger huvudfordringen. Ogillas däremot kvittningsinvändningen på den grund att någon genfordran inte anses föreligga, omfattar rättskraften genfordringen i dess helhet och alltså även ett eventuellt överskjutande belopp (se bl a Ekelöf-Boman, Rättegång II, 8 uppl 1996 s 172ff).

Lagen (1929:145) om skiljemän saknar allmänna bestämmelser om en skiljedoms rättskraft. I litteraturen har det emellertid allmänt antagits att en skiljedom vinner rättskraft (se bl a Hassler, Skiljedoms rättskraft i Festskrift tillägnad Karl Olivecrona, 1964 s 317f, Hassler-Cars, Skiljeförfarande, 2 uppl 1989 s 24 och 123, och Arbitration in Sweden, 2 uppl 1984 s 36, 137 och 153). Ståndpunkten har också slagits fast i rättspraxis (NJA 1953 s 751). Det anses dock att parterna genom ett nytt skiljeavtal kan förfoga över en skiljedoms rättskraft. Parterna kan sålunda med laga verkan komma överens om att en fråga som har avgjorts genom en skiljedom skall prövas av skiljemän på nytt (se Hassler-Cars, a a s 31, och Bolding, Skiljedom, 1962 s 52f).

Som HovR:n och TR:n har funnit kan det inte anses att Esselte har avstått från rätten att göra invändning om att domen i det första skiljeförfarandet medfört rättskraft.

Frågan är då om RB:s regler om rättskraft skall tillämpas fullt ut på skiljedomen i det första förfarandet eller om det beträffande de fordringar som åberopades till kvittning var motiverat att göra ett avsteg från regleringen i RB.

Allmänt sett får det anses krävas starka skäl för att man i ett skiljeförfarande skall frångå de civilprocessuella rättskraftsprinciperna. I litteraturen har det ansetts att en skiljedom, åtminstone i stort sett, har rättskraft på samma sätt som en domstols dom. Det har dock ifrågasatts om inte ett skiljeförfarande har sådana särdrag att vissa undantag är motiverade (se Lars Heuman i Juridisk Tidskrift 1992-93 s 928 med hänvisningar).

Vad som framför allt är av intresse i detta sammanhang är att skiljemannalagen, till skillnad mot RB, inte har några regler om prövning av vare sig genkäromål eller kvittning. Den part som har påkallat skiljeförfarande kan - som Esselte gjorde i det första skiljeförfarandet - motsätta sig att ett genkäromål tas upp till prövning av skiljemännen och därmed förhindra att genkäromålet prövas. Det kan därigenom uppstå en obalans mellan parterna. Det var en sådan obalans som åberopades av skiljenämnden i det andra förfarandet, när nämnden kom fram till att den första skiljenämndens avgörande beträffande kvittningsinvändningarna inte borde tillerkännas rättskraft längre än till summa concurrens, och detta trots att kvittningsinvändningarna helt och hållet hade ogillats.

Det får i och för sig betraktas som en brist i den nuvarande skiljemannalagen att den saknar regler om prövning av genkäromål och kvittning (jfr betänkandet SOU 1994:81 med förslag till ny skiljemannalag, där det föreslås bestämmelser i ämnet). Även med beaktande av den obalans mellan parterna som kan uppstå, motiverar emellertid den bristande regleringen inte ett sådant avsteg från RB:s rättskraftsbestämmelser som har gjorts av den andra skiljenämnden. Det har inte heller i övrigt framkommit några omständigheter som föranleder att rättskraftsreglerna i RB bör frångås. Den första skiljenämndens ställningstagande till kvittningsinvändningarna bör alltså tillerkännas rättskraft fullt ut.

Förhållandena är sådana att det i samband med den andra skiljenämndens handläggning får anses ha förekommit ett fel som enligt 21 § 1 st 4 skiljemannalagen utgör grund för hävning av skiljedomen (se NJA 1953 s 751; jfr också Hassler-Cars, a a s 31 och 143, Arbitration in Sweden, 1984 s 153f, och Gärde i SvJT 1945 s 292ff).

Esseltes betalningsyrkande avser en återbetalning som kan bli aktuell först sedan frågan om hävning av skiljedomen slutligt avgjorts. Talan avser alltså en förpliktelse som redan enligt Esseltes käromål ej förfallit till betalning. RB medger endast i de fall som anges i 13 kap 1 § att en fullgörelsetalan får föras före förpliktelsens förfallodag. Det yrkande som Esselte framställt omfattas ej av någon sådan undantagsbestämmelse, varför bolagets talan om återbetalning inte kan prövas i detta mål.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD:s dom meddelades d 3 april 1998 (mål nr T 5685/96).

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1998-04-03

Målnummer:
T5685-96