Domare som i beslut om rättspsykiatrisk undersökning funnit övertygande bevisning att den tilltalade begått åtalade gärningar har ansetts jäviga då de inför fortsatt huvudförhandling avvisat ny bevisning som åberopats av den tilltalade.

Allmän åklagare väckte vid Mora TR åtal mot Gunnar W för grovt sexuellt utnyttjande av underårig och sexuellt ofredande. Gärningarna påstods vara begångna mot Veronica B, som var dotter till Gunnar W:s hustru.

Veronica B yrkade skadestånd av Gunnar W med 100 000 kr.

TR:n ogillade i dom d 28 april 1995 åtalet för grovt sexuellt utnyttjande av underårig och dömde Gunnar W för sexuellt ofredande till villkorlig dom samt ålade honom att utge skadestånd till Veronica B med 25 000 kr.

Domen överklagades till Svea HovR av samtliga parter. Åklagaren yrkade fullt. bifall till åtalet och Veronica B yrkade fullt bifall till skadeståndstalan. Gunnar W yrkade ogillande av åtalet för sexuellt ofredande och befrielse från skadeståndsskyldighet.

HovR:n, avd 6 (tf hovrättslagmannen Widehäck, hovrättsrådet Halvorsen, referent, tf hovrättsassessorn Adamsson och två nämndemän) höll huvudförhandling i målet d 7-9 april 1997. HovR:n, som fann övertygande bevisning föreligga för att Gunnar W hade gjort sig skyldig till grovt sexuellt utnyttjande av underårig och sexuellt ofredande, förordnade i beslut d 10 april 1997 om rättspsykiatrisk undersökning av Gunnar W.

Gunnar W åberopade härefter ny muntlig och skriftlig bevisning, vilken var avsedd att belysa Veronica B:s trovärdighet. Vidare hemställde han att en av Veronica B förd dagbok skulle skickas till Statens kriminaltekniska laboratorium för viss analys. Han framställde också yrkande om edition av vissa handlingar rörande Veronica B. Med hänsyn till den stora mängden ny bevisning borde målet enligt Gunnar W återförvisas till TR:n för ny handläggning.

Åklagaren och Veronica B yrkade att den nya bevisningen skulle avvisas och motsatte sig att målet återförvisades till TR:n.

Gunnar W gjorde gällande att de ledamöter av HovR:n som hade beslutat om rättspsykiatrisk undersökning var jäviga att pröva frågan om den nya bevisningen skulle tillåtas och målet återförvisas till TR:n. Jävsfrågan överlämnades för prövning till HovR:ns avd 3 (hovrättsråden Holmquist och Ljungqvist samt tf hovrättsassessorn Erik Johansson, referent) som i beslut d 3 juni 1997 anförde: Vad HovR:n nu har att pröva är om en domare, som i samband med ett beslut om rättspsykiatrisk undersökning har funnit att övertygande bevisning har förebragts om att en tilltalad har begått en gärning, kan vara jävig att därefter pröva frågor om bl a tillåtligheten av ny bevisning som åberopas av den tilltalade för att visa att han är oskyldig.

HovR:n finner att den enda jävsbestämmelse som kan komma i fråga att tillämpa är bestämmelsen i 4 kap 13 § 10 RB, den s k generalklausulen. Enligt den bestämmelsen är en domare jävig att handlägga ett mål, om det föreligger någon särskild omständighet, som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet i målet.

När en rättspsykiatrisk undersökning är genomförd och har kommit in till domstolen, måste rätten alltid ta ställning i frågan om målets fortsatta handläggning, främst om fortsatt eller om ny huvudförhandling skall hållas.

Reglerna i 46 kap 11 § 3 st RB om möjligheten att - trots längre uppehåll i huvudförhandlingen än två veckor - fortsätta en huvudförhandling i brottmål efter genomförd rättspsykiatrisk undersökning bygger på förutsättningen att det som återstår i princip är att bestämma påföljd och liknande frågor. Fortsatt huvudförhandling får då hållas, om det inte är olämpligt med hänsyn till uppskovets längd och omständigheterna i målet. Någon presumtion att fortsatt huvudförhandling skall hållas föreligger inte. Tvärtom finns det ofta skäl som motiverar att en ny huvudförhandling hålls. Om någon ny utredning utöver den rättspsykiatriska undersökningen har tillkommit efter beslutet om denna, torde regelmässigt ny huvudförhandling i målet bli nödvändig (jfr Fitger, Rättegångsbalken II s 46:24).

Det framstår som uppenbart att frågan om fortsatt eller ny huvudförhandling naturligen avgörs av den eller de domare, som tidigare har handlagt målet (jfr RH 1996:68). Som ett led i den bedömningen ingår prövningen av frågan om t ex ny bevisning. Det skall därvid särskilt beaktas att den eller de domare, som på grundval av dittills framlagd utredning har funnit tillräcklig grund föreligga för ett beslut om rättspsykiatrisk undersökning, inte genom att ta ställning till den senare tillkomna bevisningen på nytt prövar skuldfrågan.

Det kan visserligen konstateras att de ledamöter som deltog i beslutet d 10 april 1997 har tagit sådan ställning till skuldfrågan i målet mot Gunnar W att de enligt jävsregeln i 4 kap 13 § 8 RB torde vara jäviga, om målet skulle företas till en ny huvudförhandling. Däremot är de, enligt HovR:ns mening, inte jäviga vad gäller att besluta om målets fortsatta handläggning och därmed inte heller i den för detta ställningstagande väsentliga frågan om bl a upptagande av den nya bevisningen.

HovR:n finner alltså att det inte föreligger några sådana omständigheter som skulle medföra att de ledamöter av HovR:ns avd 6, som hittills har handlagt målet, skulle vara jäviga att besluta i frågorna om målets fortsatta handläggning.

HovR:n ogillar Gunnar W:s jävsinvändning och förordnar att målet skall återlämnas till avd 6 för fortsatt handläggning.

Härefter prövades Gunnar W:s yrkanden av HovR:ns avd 6 (tf hovrättslagmannen Widebäck, hovrättsrådet Halvorsen och tf hovrättsassessorn Adamsson), som i beslut d 6 juni 1997 med åberopande av 35 kap 7 § RB avvisade den av Gunnar W åberopade nya bevisningen och lämnade yrkandena om utredning av Statens kriminaltekniska laboratorium och om edition utan bifall. HovR:n konstaterade vidare att Gunnar W:s yrkande om återförvisning av målet hade fallit, eftersom någon ytterligare bevisning inte skulle komma att förebringas.

Sedan den rättspsykiatriska undersökningen slutförts höll HovR:n (samma ledamöter som vid förhandlingen d 7-9 april) fortsatt huvudförhandling. I dom d 26 juni 1997 ändrade HovR:n TR:ns domslut på så sätt att Gunnar W dömdes för grovt sexuellt utnyttjande av underårig och sexuellt ofredande till fängelse 2 år samt förpliktades att utge skadestånd till Veronica B med 100 000 kr.

Sedan Gunnar W (ombud advokaten Per Svensson) överklagat HovR:ns dom och besluten d 3 och 6 juni 1997 meddelade HD prövningstillstånd i frågan huruvida HovR:ns ledamöter varit jäviga vid fattandet av beslutet d 6 juni 1997. Frågan om prövningstillstånd i målet i övrigt förklarades vilande.

Gunnar W yrkade att beslutet d 6 juni 1997 skulle undanröjas på grund av jäv, att HovR:ns dom skulle undanröjas och att målet skulle återförvisas till i första hand TR:n och i andra hand HovR:n.

Riksåklagaren anförde att jäv fick anses ha förelegat och att målet borde återförvisas till HovR:n för förnyad prövning.

Veronica B (målsägandebiträde advokaten Ingrid Lundekvam) bestred att HovR:ns ledamöter varit jäviga.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Ålander, föreslog i betänkande följande beslut: Skäl. Fråga är om HovR:ns ledamöter var jäviga när de i beslutet d 6 juni 1997 prövade bl a om den av Gunnar W åberopade nya bevisningen skulle tillåtas. Dessa ledamöter hade deltagit i den huvudförhandling som ägt rum dessförinnan, vid vilken rätten i samband med beslut om rättspsykiatrisk undersökning hade funnit att övertygande bevisning förelåg att Gunnar W hade gjort sig skyldig till de åtalade gärningarna. Gunnar W har hävdat att jäv förelåg på grund av att ledamöternas ställningstagande till skuldfrågan vid huvudförhandlingen kan ha påverkat deras senare bedömning av värdet av den nya bevisningen och av frågan om målet skulle återförvisas till TR:n.

Den jävsbestämmelse som är aktuell att tillämpa är generalklausulen i 4 kap 13 § 10 RB. En domare är enligt denna bestämmelse jävig att handlägga ett mål om det föreligger någon särskild omständighet som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet i målet. Frågan huruvida omständigheterna i det konkreta fallet har varit ägnade att rubba förtroendet för domarens opartiskhet skall bedömas efter en objektiv måttstock.

I artikel 6.1 i Europakonventionen, som gäller som lag här i landet, anges bl a att envar skall, när det gäller att pröva anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till opartisk rättegång inför en opartisk domstol. Europadomstolens avgöranden angående denna konventionsbestämmelse får betydelse vid tillämpningen av generalklausulen. Saken berördes i det lagstiftningsärende som ledde till införandet av bestämmelsen i 4 kap 13 § 8 RB. Departementschefen anförde där i fråga om generalklausulen att en tolkning av denna i belysning av Europadomstolens praxis kunde medföra att jäv skall anses föreligga när en part kan hysa objektivt berättigat tvivel angående domstolens opartiskhet (prop 1992/93:25 s 19; jfr även Europadomstolens dom d 24 maj 1989 i målet Hauschildt mot Danmark).

I HovR-beslutet d 6 juni 1997 prövade ledamöterna bl a frågan om den av Gunnar W åberopade nya bevisningen, som syftade till att styrka att han var oskyldig, skulle avvisas med stöd av 35 kap 7 § RB, dvs om bevisningen kunde anses vara utan betydelse för målet eller om den inte erfordrades eller uppenbart skulle bli utan verkan. Även prövningen av Gunnar W:s yrkanden angående edition och utredning hos Statens kriminaltekniska laboratorium får anses ha skett utifrån samma utgångspunkter. Mot den bakgrunden och med hänsyn till ledamöternas inställning att den redan förebringade bevisningen för att Gunnar W begått de åtalade gärningarna var övertygande, framstår det som förståeligt att denne önskade att nya ledamöter skulle pröva hans yrkanden angående bevisning. Även ur objektiv synvinkel får ledamöternas ställningstagande anses medföra att deras opartiskhet vid prövningen av bevisfrågorna kunde ifrågasättas. HovR:ns ledamöter var alltså jäviga vid fattandet av beslutet d 6 juni 1997. Detta beslut skall därför undanröjas.

Prövningstillstånd bör meddelas i målet i övrigt. HovR:ns dom bör undanröjas i aktuella delar och målet återförvisas till HovR:n för erforderlig behandling.

HD:s avgörande. HD förklarar att HovR:ns ledamöter var jäviga vid fattandet av beslutet d 6 juni 1997 och undanröjer beslutet.

HD meddelar prövningstillstånd i målet i övrigt.

HD undanröjer HovR:ns dom samt upphäver dess beslut d 3 juni 1997 och återförvisar målet till HovR:n för erforderlig behandling.

HD (JustR:n Knutsson, Lind, Lars K Beckman, Thorsson, referent, och Blomstrand) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.

HD:s beslut meddelades d 27 febr 1998 (mål nr B 3101/97).

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1998-02-27

Målnummer:
B3101-97