Prövningstillstånd i HovR. Förhör med målsägande har i TR:n tagits upp per telefon. HD har ansett att det inte fanns skäl för sådan bevisupptagning och har därför meddelat tillstånd till prövning i HovR:n med stöd av 49 kap 14 § 3 RB. 46 kap 7 § 2 st RB.


Lagrum:
46 kap. 7 § rättegångsbalken (1942:740); 49 kap. 14 § rättegångsbalken (1942:740)

Allmän åklagare väckte vid Eksjö TR åtal mot Johnny A, född 1957, - förutom för brott mot knivlagen (1988:254) - för ofredande jämlikt 4 kap 7 § BrB enligt följande gärningsbeskrivning: Johnny A har mellan d 18 juli 1995 omkring k1.15 och d 19 juli 1995 omkring kl 06.30 flera gånger uppsökt Viveka O:s bostad i Ekenässjön, Vetlanda kommun. Han har där bankat och sparkat på ytterdörren och skrikit att hon skulle betala tillbaka pengar hon stulit av honom. Beteendet har varit hänsynslöst, särskilt som påståendet om stöld var osant.

Vid huvudförhandlingen i TR:n hördes på åklagarens begäran målsäganden Viveka O per telefon.

TR:n (ordf hovrättsassessorn Handmark) anförde i dom d 23 nov 1995: Domskäl. Johnny A har förnekat brott. Han har vidare uppgett: Den 17-18 juli hade han och Viveka O gemensamt hyrt videofilmer. Den 18 juli vid lunchtid var han hemma hos Viveka O. Därefter åkte han till Vetlanda för att uträtta ett ärende. När han återkom på eftermiddagen begav de sig till hans lägenhet för att titta på video. Efter en stund somnade han i soffan. Under dagen drack de även sprit och åt mat. Viveka O lovade att lämna igen videofilmerna, vilket hon dock aldrig gjorde. Han har inte vid något tillfälle ofredat Viveka O d 18 juli. Däremot har han på morgonen d 19 juli vid 06.30-tiden skrikit åt henne nerifrån gården, bl a med anledning av att han misstänkte att hon hade stulit 800 kr från honom.

- När han denna morgon gick ut tog han - eftersom det var kallt - på sig den ytterväst han hade när polisen omhändertog honom. I bröstfickan på västen förvarade han sin slidkniv som han normalt brukar använda när han är ute i skogen.

På åklagarens begäran har målsäganden Viveka O hörts. Hon har uppgett följande: Hon har tidigare under en längre tid bott tillsammans med Johnny A. Under sommaren 1995 umgicks de ibland men hade inget förhållande. Ibland var de osams. I juli 1995 fick hon låna 500 kr av honom. Den 18 juli vid 15-tiden kom han till hennes lägenhet för att hämta ett brev. Han ringde och bankade på dörren. Mellan kl 15 och kl 22 återkom han ungefär 7-8 gånger varvid beteendet upprepades. Vid flera tillfällen skrek han att hon hade stulit pengar från honom. Detta var osant eftersom hon hade betalat tillbaka de pengar hon lånat av honom. Hon blev tvungen att sova över hos en granne. Morgonen därpå vid 6.30-tiden kom han tillbaka och bankade på dörren. Hon ringde då till polisen. Även på morgonen skrek han att hon hade stulit pengar från honom. Han slängde även grus på hennes fönster nerifrån gården.

TR:n gör följande bedömning.

Åklagaren har till stöd för sin talan åberopat målsägandeförhör med Viveka O. Inför TR:n har Viveka O klart och utan omsvep detaljerat berättat om den aktuella händelsen. TR:n saknar anledning att misstro hennes utsaga. Härigenom är styrkt att Johnny A gjort sig skyldig till ofredande på sätt som åklagaren påstått.

Johnny A har vidare vidgått att han haft en slidkniv på sig när han greps den aktuella morgonen. Gripandet skedde på trottoaren utanför hans bostad. Han har uppgett att han brukar använda kniven när han vistas i skog och mark. Detta är emellertid inte någon omständighet som i detta fall fritar honom från ansvar. Brottet kan med hänsyn till omständigheterna inte anses vara ringa. Johnny A skall även dömas för brott mot knivlagen.

Ofredandet har inneburit en kränkning av Viveka O:s integritet. Brottet är emellertid inte allvarligare än att det kan sonas med ett bötesstraff. Domslut. TR:n dömde Johnny A enligt 4 kap 7 § BrB samt 1 och 4 §§ lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål för ofredande och brott mot knivlagen till 60 dagsböter å 30 kr.

Johnny A överklagade i Göta HovR

HovR:n (tf hovrättslagmannen Thorelli och tf hovrättsassessorn Åhgren, referent) meddelade d 8 febr 1996 följande beslut: HovR:n finner inte skäl att meddela prövningstillstånd. TR:ns dom skall därmed stå fast.

Hovrättsrådet Ohlson var skiljaktig och anförde: Jag finner att prövningstillstånd skall meddelas. Skälen härför är följande.

TR:n har dömt Johnny A, mot dennes nekande, för bl a ofredande. Åklagaren har som enda bevisning åberopat förhör med målsäganden, Viveka O. Av TR:ns domskäl framgår att TR:n funnit målsägandens uppgifter förtjäna tilltro och att TR:n på grundval av enbart målsägandeförhöret funnit åtalet för ofredande styrkt.

Enligt protokollet från huvudförhandlingen var emellertid målsäganden inte personligen närvarande utan hördes per telefon. Beslut om telefonförhör hade fattats av TR:n efter skriftlig framställan, dagtecknad d 7 sov 1995, från åklagaren -- -. Såvitt framgår av denna framställan var det enda skälet att målsäganden numera bor i Skåne. Av TR:ns akt framgår inte att TR:n samrått med den tilltalade innan kallelsen till telefonförhör utfärdades.

TR:ns bevisprövning i stålet har såvitt avser ofredandet gällt frågan om graden av tilltro till uppgifter lämnade av en enskild, enligt den tilltalade nära bekant med honom själv, jämfört med graden av tilltro till den tilltalades uppgifter.

Av 46 kap 7 § 2 st RB framgår att bevisning, t ex målsägandeförhör, vid en huvudförhandling får tas upp per telefon i endast två fall. Det först angivna fallet anges vara att telefonförhöret är lämpligt med hänsyn till bevisningens art och övriga omständigheter. Av lagförarbetena framgår att detta innebär ett krav på att bevisupptagning per telefon framstår som ett från saklig synpunkt helt likvärdigt alternativ jämfört med en bevisupptagning direkt inför rätten (jfr prop 1986/87:89 s 236 jämförd med s 220). Att denna regel skulle vara tillämplig på situationer av förevarande slag har uppenbarligen inte föresvävat lagstiftaren. En tillämpning av regeln bör i princip vara förbehållen vittnesförhör med polismän och motsvarande.

Det andra fall som anges i lagbestämmelsen är att en bevisupptagning direkt inför rätten skulle medföra kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till betydelsen av att bevisningen tas upp på ett sådant sätt. Av lagtexten och lagförarbetena framgår följande. Det åligger domstolen att härvid göra en avvägning mellan å ena sidan kostnaderna och olägenheterna av ett förhör direkt inför rätten och å andra sidan vikten av att ett sådant förhör kommer till stånd (a prop s 236 jämförd med s 220 och 180). I det sistnämnda hänseendet skall domstolen väga in dels betydelsen för målets utgång av att förhöret äger rum vid direktkontakt mellan rätten och förhörspersonen och dels målets betydelse. Av lagförarbetena framgår att telefonförhör är tillåtet endast då denna intresseavvägning utmynnar i att en personlig inställelse skulle medföra kostnader eller olägenheter som är att anse som orimliga. Av nämnda lagförarbeten framgår vidare att telefonförhör under alla förhållanden får äga rum endast då syftet med en muntlig bevisupptagning blir väsentligen tillgodosett även per telefon och att det innebär att rätten skall t ex kunna i allt väsentligt göra nödvändiga bedömningar av bevisvärdet (a prop s 236 jämförd med s 220).

I förevarande mål var - på sätt framgår av ovan sagda - förhöret med målsäganden inte endast av stor betydelse för målets utgång utan det var den enda bevisning som hade någon betydelse för utgången. Denna betydelse vilade helt på den ovan angivna tilltrosbedömningen i målet. Det är enligt min mening uppenbart att en sådan tilltrosbedömning i princip inte kan göras om målsägandeförhöret sker per telefon. Beträffande målets betydelse i sig kan väl sägas att fråga är om mindre allvarlig brottslighet men den är dock inte av förseelsekaraktär. I sådant fall får ett brottmål i sig anses vara av väsentlig betydelse för den tilltalade och därmed även från allmän synpunkt. Beträffande kostnader och olägenheter att resa från Skåne till en huvudförhandling i Eksjö kan jag inte se att dessa kostnader och olägenheter i sig skulle vara av någon större dignitet. I vart fall är det, enligt min mening, uppenbart att de ingalunda är att anse som orimliga vid den intresseavvägning som skall göras. Redan på grund härav anser jag att TR:n inte hade möjlighet att tillåta ett telefonförhör. Emellertid anser jag även att oberoende av utfallet av en intresseavvägning, var ett telefonförhör uteslutet med hänsyn till den allmänna spärregeln som uttalas i motiven, nämligen att i allt fall krävs att syftet med en muntlig bevisupptagning blir väsentligen tillgodosett med ett telefonförhör.

På nu anförda skäl anser jag att TR:n förfarit uppenbarligen fel då den tillåtit telefonförhör och avgjort målet på grundval av detta förhör. Förfarandet får anses utgöra ett sådant rättegångsfel som avses i 51 kap 28 § RB. Då felet kan antas ha inverkat på målets utgång och inte utan väsentlig olägenhet kan avhjälpas i HovR:n bör enligt min mening TR:ns dom undanröjas och målet återförvisas till TR:n för fortsatt behandling. Med hänsyn till det nu anförda finner jag att det föreligger synnerliga skäl att meddela prövningstillstånd.

Johnny A överklagade och yrkade att HD skulle ge tillstånd till målets prövning i HovR:n.

Riksåklagaren anförde att HovR:ns beslut borde undanröjas och målet borde återförvisas till HovR:n för fortsatt handläggning.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Bratt, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl: Vid huvudförhandling vid Eksjö TR i brottmål mot Johnny A hölls, på begäran av åklagaren, förhör med målsägaren angående ansvar för ofredande. Förhöret skedde, efter beslut av TR:n, per telefon. Såvitt handlingarna utvisar hade något samråd med Johnny A inte skett före beslutet.

Enligt 46 kap 7 § 2 st RB får vid huvudförhandling i brottmål bevisning tas upp per telefon, om det är lämpligt med hänsyn till bevisningens art och övriga omständigheter eller om bevisupptagning enligt vanliga regler skulle medföra kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till betydelsen av att bevisningen tas upp på sådant sätt.

Förhöret med målsäganden var den enda bevisning som åklagaren åberopade till styrkande av åtalet. Målsägandens uppgifter var således av avgörande betydelse i målet. Bedömningen av uppgifternas bevisvärde var inte heller helt okomplicerad. Vid sådant förhållande var inte förhör per telefon lämpligt. Ej heller på annan grund fanns, såvitt framkommit, skäl att uppta förhöret per telefon. (Jfr prop 1986/87:89 s 219ff. )

Med hänsyn till det anförda bör tillstånd till målets prövning i HovR:n meddelas med stöd av 49 kap 14 § 3 RB.

HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut meddelar HD tillstånd till målets prövning i HovR:n.

HD (JustR:n Magnusson, Svensson, Thorsson, Victor, referent, och Blomstrand) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.

HD:s beslut meddelades d 16 dec 1997 (mål nr Ö 1174/96).

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1997-12-16

Målnummer:
Ö1174-96