Ersättning för lidande på grund av bankrån. Även fråga om rättegångskostnad.


Lagrum:
1 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207); 18 kap. 4 § 2 st. rättegångsbalken (1942:740); NJA 1991 s. 766

Allmän åklagare yrkade vid Södertälje TR ansvar å Billy R, född 1965, och Mats J, född 1957, för grovt rån enligt följande gärningsbeskrivning:

"Billy R och Mats J har tillsammans med en tredje man förmiddagen d 25 aug 1995 rånat Sparbanken Sörmlands kontor i Vingåker. Medan den tredje mannen beväpnad med en laddad automatkarbin (AK 5) hållit vakt på torget utanför banklokalen, där ett stort antal personer vistats, och med vapenhot hindrat dessa och polismännen Gun-Britt Ljung och Björn Masen, som efter en tid kommit tillstädes tillkallade för att ingripa mot rånarna, från att komma in i eller för nära banklokalen, har Billy R och Mats J maskerade och beväpnade med laddade vapen, två pistoler och en automatkarbin (ÅK 4), med vapnen lyfta och med synnerlig kraft, genom att med pistol avlossa ett skott och därigenom tillfoga bankkunderna Aulis T, Kerstin A, Ingemar H och Maria W sårskador bland annat i deras ansikten och genom att högljutt påstå att de skulle döda och taga gisslan, hotat samtliga som vistades i bankens lokaler, såväl banktjänstemän som kunder, till liv och hälsa om valv och minutenautomat inte öppnades, pengar inte överlämnades eller om motstånd gjordes. Särskilt hotade har därvid blivit bankkontorets chef Lennart A och banktjänstemännen Clas P och Ruthinger C, vilka fått pistol riktad och även tryckt mot sig och fått mottaga slag och sparkar och i enlighet med Billy R:s och Mats J:s avsikt allvarligt och med rätta i särskilt hög grad fruktat för sitt liv, samt den rullstolsbundne Toni A, som med pistol blivit slagen i huvudet. Medelst allt detta hot och våld, som utövats med synnerlig hänsynslöshet och råhet och för samtliga hotade framstått som och även inneburit trängande fara, har Billy R, Mats J och den tredje mannen från Sparbanken Sörmland stulit och tilltvingat sig sammanlagt 2 000 280 kr i kontanter banken till skada och Billy R, Mats J och deras medbrottsling eller medbrottslingar till vinning."

Förpliktande för Billy R och Mats J att utge skadestånd yrkades av bl a följande målsägande.

Lennart A yrkade 160 000 kr, varav 75 000 kr för kränkning, 10 000 kr för sveda och värk, 50 000 kr för psykiskt lidande och 25 000 kr för olägenheter i övrigt.

Ruthinger C yrkade 140 000 kr, varav 60 000 kr för kränkning, 5 000 kr för sveda och värk, 40 000 kr för psykiskt lidande och 35 000 kr för olägenheter i övrigt.

Clas P yrkade 130 000 kr, varav 60 000 kr för kränkning, 5 000 kr för sveda och värk, 40 000 kr för psykiskt lidande och 25 000 kr för olägenheter i övrigt.

Kerstin A yrkade 200 000 kr, varav 90 000 kr för kränkning, 10 000 kr för sveda och värk, 75 000 kr för psykiskt lidande och 25 000 kr för olägenheter i övrigt.

Britta A yrkade 80 000 kr, varav 30 000 kr för kränkning, 40 000 kr för psykiskt lidande och 10 000 kr för olägenheter i övrigt.

Harry A yrkade 70 000 kr, varav 25 000 kr för kränkning, 35 000 kr för psykiskt lidande och 10 000 kr för olägenheter i övrigt.

Jeanette A yrkade 50 000 kr, varav 25 000 kr för kränkning, 15 000 kr för psykiskt lidande och 10 000 kr för olägenheter i övrigt.

Maria W yrkade 110 000 kr, varav 50 000 kr för kränkning, 15 000 kr för sveda och värk, 30 000 kr för psykiskt lidande och 15 000 kr för olägenheter i övrigt.

Ingemar H yrkade 164 000 kr, varav 75 000 kr för kränkning, 22 000 kr för sveda och värk, 50 000 kr för olägenheter i övrigt och 17 000 kr för kosmetisk skada.

På beloppen yrkades ränta.

Billy R och Mats J förnekade gärningen och bestred skadeståndsyrkandena.

I målet yrkades även ansvar å Billy R och Mats J m fl för annan grov brottslighet.

TR:n (ordf lagmannen Fröhling) meddelade dom d 25 juli 1996. Omfattande utredning redovisades. Vid målsägandeförhör lämnades bl a följande berättelser.

Lennart A: Han är områdeschef vid Sparbanken och ansvarar för kontoret i Vingåker. När han strax efter klockan 10 d 25 aug 1995 befann sig i kollegan Ruthinger C:s arbetsrum hörde han skrik från banklokalen. Han gick ut till kassorna och såg två maskerade rånare som skrek att alla personer skulle lägga sig ned på golvet. En rånare (rånare A), som var i stark affekt och föreföll inta en ledarroll, höll en pistol i handen som han riktade omkring sig med en svepande rörelse. Rånare A beordrade Lennart A och banktjänstemannen Clas P att hämta nycklarna till bankvalven och låsa upp dessa. Lennart A hämtade nycklarna, låste upp dörrarna till yttre och inre valvet och gick fram till ett säkerhetsskåp i inre valvet som innehöll en större mängd pengar och som var försett med tidlås. Efter att ha försökt aktivera tidlåset två gånger sade han till rånare A, som stod en meter till höger om honom, att han inte klarade av att starta låsklockan. Rånare A skrek hysteriskt att låset skulle öppnas och hotade att skjuta Lennart A. Sedan Lennart A försökt en tredje gång utan att lyckas slog rånare A till honom över ena ögat så att han föll till golvet. Rånare A riktade sin pistol mot Lennart A:s huvud och uppmanade honom att öppna låset varefter rånare A sprang till en annan del av valvet för att i stället hämta Clas E Denne lyckades starta tidlåset och tvingades därefter att påbörja upplåsningen av den så kallade minutenautomaten som står placerad i bankens kundutrymme. Samtidigt som Lennart A hörde att en av rånarna frågade banktjänstemännen om någon larmat polisen reste han sig upp och gick till den yttre delen av valvet där han tryckte på en larmknapp och lade sig på golvet. Rånare A sprang runt i banklokalen och skrek att tidlåset skulle öppnas efter två minuter och att det därför redan borde ha öppnats. Lennart A försökte förklara att det skulle dröja tio minuter innan låset öppnades och att bankpersonalen saknade möjlighet att påverka tidsfördröjningen. Rånare A lyssnade inte på honom utan skrek åter upprepade gånger med hög röst att låset skulle öppnas. Rånare A utdelade tre hårda sparkar mot Lennart A:s bröstkorg och ena arm och hotade återigen att skjuta Lennart A under det att han höll sin pistol riktad mot honom. När rånare A verkade förstå att Lennart A inte kunde öppna låset började han leta efter Clas P som hade gömt sig i en kundhytt. Rånare A slet upp hyttdörren, drog ut Clas P och beordrade denne att öppna låset. Clas P sade att det var omöjligt varvid rånare A på nära avstånd riktade sin pistol mot Clas P:s huvud och upprepade sin uppmaning samtidigt som ett klickande ljud hördes från vapnet. Lennart A var övertygad om att rånare A hade för avsikt att döda Clas P som med uppsträckta armar vädjade till rånaren och förklarade att han var gift och hade två små barn samt att han ville fortsätta att leva. Rånare A lämnade Clas P och fortsatte att springa omkring i lokalen. Plötsligt hördes ljudet av ett skott som avlossades och röster från personer som sade att de var träffade. Lennart A lämnade valvet och gick till kundutrymmena och försökte lugna de två rånarna. Rånare B, som verkade betydligt lugnare än rånare A, sade till rånare A att polisen kom vilket denne besvarade med att de skulle ta gisslan om det behövdes. En skottskadad kund vid namn Kerstin A låg på golvet intill minutenautomaten och bad banktjänstemännen att öppna låsen. När tidlåset i valvet öppnades och började pipa sprang rånare A in i valvet och hämtade pengar varefter de båda rånarna lämnade banken. Rånarna bar blå overaller, svarta huvor och solglasögon; rånare A:s kroppslängd överensstämmer med Mats J:s och rånare B:s kroppslängd med Billy R:s. Under rånet var han vid flera tillfällen övertygad om att han skulle bli skjuten vilket har satt djupa själsliga spår och bland annat påverkat hans uppmärksamhet. Sparkarna i bröstkorgen och på ena armen medförde att han under flera månaders tid hade svårt att sova på vänster sida.

Ruthinger C: Hon befann sig i sitt tjänsterum tillsammans med Lennart A när ljud hördes från banklokalen. Lennart A lämnade rummet och hon insåg omedelbart att det var fråga om ett rån. Som för att försvinna från tid och rum pressade hon sig mot ett av rummets hörn och höll sig stilla. Hon hörde röster från två rånare inne i banklokalen och kunde genom ett fönster se en tredje rånare som uppehöll sig utanför banken. Efter ett tag hörde hon hur rånare A skrikande frågade vem det var som hade larmat polisen. Samme rånare rusade in i hennes rum med en pistol i handen och frågade med hetsig röst om det var hon som hade larmat. Hon nekade varvid rånare A slog henne flera gånger under ena armen och pressade sin pistol mot hennes revben och frågade om tidlåsets fördröjningstid. Hon gömde ansiktet i händerna och skrek hysteriskt och förklarade att det skulle dröja tio minuter innan låset gick upp. Rånaren nöjde sig med svaret och lämnade hennes rum. Strax därpå hördes ett skott inne i lokalen och en kund vid namn Ingemar H skrek att han hade blivit skjuten i ögat. Två andra personer sade att de hade blivit träffade i huvudet respektive i handen. Av rånare B:s ord fick hon intrycket att denne ville lämna platsen; bland annat sade han till rånare A att polisen anlänt och att de skulle tänka på tiden. Rånare A blev ännu mer upphetsad och uppträdde som om han var fullständigt galen och hotade att ta gisslan. Under händelsen var hon övertygad om att hon skulle dödas och upplevde en näst intill outhärdlig skräck och ångest. Hon har blivit mörkrädd och klarar inte längre av att arbeta på bankkontoret i Vingåker eftersom hon bär på en ständig rädsla och har allvarliga koncentrationssvårigheter.

Clas P: Han arbetar som banktjänsteman och satt vid kundtjänst mitt inne i banklokalen när en maskerad rånare, rånare A, rusade in genom entrén. Rånare A svepte med sitt vapen över lokalen och skrek med hysterisk röst att alla skulle lägga sig på golvet. Clas P skulle just lägga sig under ett skrivbord när rånare A gick fram till honom, riktade pistolen mot honom och beordrade honom att ta fram nycklarna till bankvalvet. Tillsammans med Lennart A och rånare A gick han in i det yttre valvet där han lade sig bakom några bankfack samtidigt som Lennart A och rånare A fortsatte in i det inre valvet. Han uppfattade hur Lennart A försökte slå in koden på tidlåset och hörde efter en stund Lennart A skrika till och jämra sig. Sedan Lennart A sagt till rånare A att han inte klarade att aktivera tidlåset gick Clas P in i det inre valvet och utförde kommandot som startade nedräkningen; han minns inte om rånare A hämtade honom eller om han gick in frivilligt. När rånare A förstod att låset var aktiverat beordrade denne Clas P att hämta nycklarna till minutenautomaten och öppna denna. Vid automaten uppehöll sig rånare B som bar ett större vapen och föreföll relativt lugn och behärskad. När Clas P startat minutenautomatens tidlås hörde han att rånare B sade till rånare A att det var klart och att de bara skulle vänta på att låsen skulle öppnas. Rånare A sprang runt i lokalen och undrade varför låsen inte öppnades eftersom det enligt honom bara skulle ta två minuter. Clas P återvände till det yttre valvet där han sökte skydd i en kundhytt och kunde höra hur Lennart A ånyo skrek och jämrade sig. Plötsligt ryckte rånare A upp dörren till kundhytten och drog ut Clas P samtidigt som han skrek att låsen skulle öppnas. Rånare A riktade sin pistol snett upp mot taket och utförde ett handgrepp som fick vapnet att klicka till varefter han sänkte vapnet och siktade rakt på Clas P som försäkrade att han, med tanke på sina små barn, skulle ha låst upp om han hade haft möjlighet. Rånare A satte pistolen mot hans tinning och knuffade honom mot det inre valvet varvid Clas P ramlade och föll till golvet. Sedan rånare A sparkat honom på hakan reste han sig upp och berättade att det piper när låset öppnas och att pipet hörs ända ut i banklokalen. När låsets ljudsignal ljöd sprang rånare A in i det inre valvet, fyllde en väska med pengar och lämnade därefter banken tillsammans med rånare B. Upplevelserna under rånet med dödsångest har bland annat givit upphov till ökad daglig anspänning och känslighet för oväntade ljud. Clas P tänker ofta på rånet och vet inte om han klarar att återvända till arbetsplatsen efter en längre tids föräldraledighet som han nu har.

Kerstin A: När rånarna rusade in i lokalen satt hon på en stol intill minutenautomaten och väntade på betjäning. Rånare A, som var hysterisk och påtagligt aggressiv, höll ett vapen i handen och bar kassar över axeln; rånare B hade förmodligen två vapen samt en kasse över axeln. Sedan en av rånarna riktat ett vapen mot henne lade hon sig på golvet ett par meter från en man vid namn Ingemar H. Vid ett tillfälle slog en rånare, antagligen rånare A, ned en övervakningskamera ovanför entrédörren varefter han med sitt vapen slog en rullstolsbunden man vid namn Toni A i huvudet. Efter slaget gungade Toni A så kraftigt fram och tillbaka i rullstolen att hon trodde att han skulle falla ned på golvet. Rånare A gick fram till Kerstin A och sparkade henne hårt i bröstet och beordrade henne att flytta sig från minutenautomaten. När hon började krypa från automaten slog rånare A till henne i huvudet och skrek att han skulle skjuta henne om hon inte låg still. Ingemar H trotsade rånarnas order genom att resa sig upp. Rånare A blev än mer aggressiv och skrek att alla skulle ligga ned, riktade först pistolen mot Ingemar H men sedan mot golvet intill och avlossade ett skott. Hon såg att Ingemar H och en man bredvid honom skadades och att det rann blod från hennes egen hand. Lennart A kom till minutenautomaten tillsammans med en rånare som riktade sin pistol mot Lennart A:s rygg. Lennart A berättade för rånaren att pengarna i automaten låg i stora kassetter vilket inte tycktes bekymra rånaren som visade upp en stor väska. Det var den tredje rånaren som uppehöll sig utanför banken som skrek att polisen kom och inte någon av rånare A eller rånare B. Under rånet kände hon stark dödsångest och rädsla och har efter detta upplevt svårigheter såväl i sitt arbete med gamla och svårt sjuka människor som under fritiden. Hon lider av ryggont, sömnproblem, ständig rädsla och vågar till exempel inte besöka banken för att uträtta ärenden.

Britta A: Hon besökte banken tillsammans med sin make Harry A och väntade på att bli expedierad när rånarna rusade in i lokalen. Innan skottet avlossades inne i banklokalen uppfattade hon att Ingemar H tittade upp och att rånare A skrek att alla skulle ligga ned. Hon tror att det var rånare A som sköt och att han då befann sig på några meters avstånd från Ingemar H. Efter händelsen har hon drabbats av bland annat sömnsvårigheter, rädsla och ångest.

Harry A: När den hysteriske rånaren avlossade skottet befann han sig omkring två meter från Ingemar H som började blöda kraftigt i ansiktet. Skottet fick honom att frukta för sitt liv. Händelsen har bland annat medfört att han upplever ökad trötthet, ångest och att han känner sig mycket pressad vid bankbesök.

Jeanette A: Tillsammans med kollegan Maria W besökte hon banken för att assistera Toni A som lider av svår epilepsi och är något förståndshandikappad. Med anledning av sin sjukdom bär Toni A en så kallad cykelhjälm på huvudet. Jeanette A åtlydde rånarnas instruktioner och lade sig ned på golvet bredvid Toni A som satt kvar i sin rullstol. Under rånet började plötsligt Toni A att rulla framåt varvid Maria W sade till honom att sitta still. Hon hörde även en duns som hon sätter i samband med en spricka i Toni A:s hjälm. Under rånet upplevde hon svimningskänslor och fruktade att hon aldrig mer skulle få se sin familj. Hon har fått magkatarr och blivit mörkrädd. Toni A talar ibland om rånet på eget initiativ men tycker inte om att diskutera saken tillsammans med sina vårdare. Toni A har fått viss psykologhjälp för att bearbeta upplevelsen.

Maria W: När rånarna skrek att alla skulle ligga ned och att banktjänstemännen skulle öppna bankvalvet lade hon sig intill Toni A:s rullstol. Efter att en rånare hade frågat om någon larmat polisen började Toni A rulla sin stol framåt i riktning mot rånarna. En av rånarna utdelade ett kraftigt slag mot Toni A:s hjälm varvid Toni A stönade och ryckte till. Efter rånet såg hon att hjälmen, som är tillverkad av frigolit med ett överdrag av hårdplast, fått en flera centimeter lång spricka och en inbuktning på den plats där slaget träffade. Hon hörde att en rånare uppmanade Ingemar H att ligga på mage och uppfattade därefter att ett skott avlossades. Hon träffades av splitter på ena handen. När en annan rånare skrek att polisen kom svarade den hetsige rånaren att de inte behövde bry sig om polisen eftersom de kunde ta gisslan och skjuta ihjäl allihopa. Händelsen har bland annat givit upphov till sömnproblem, mardrömmar och rädsla för vissa situationer och platser. Av de fysiska skadorna kvarstår ännu inskränkt rörelseförmåga i ena långfingret.

Ingemar H: Han befann sig vid ett bord mitt i banklokalen när rånare A kom inspringande för att strax följas av rånare B. Rånare A höll en pistol i handen och var iförd luva samt en blå overall som gick ned över ett par gymnastikskor. Han skrek under rånet med hög och gäll röst. Rånare B bar gymnastikskor, svart luva, keps och solglasögon samt en mörkblå overall som nedtill täcktes av ett par upprullade vita strumpor. Den svarta luvan lämnade näsan bar. Denne rånare höll en pistol i handen och bar ett större vapen på ryggen samt talade med svag brytning en dialekt från området Halland, södra Småland och norra Skåne. Rånare B:s näsa är karaktäristisk och överensstämmer till utseendet med Billy R:s näsa. Han försökte iaktta rånarna och åtlydde därför inte rånarnas order att ligga ned på mage och titta i golvet trots upprepade tillsägelser. När rånare B plötsligt kom gående emot honom sänkte han huvudet samtidigt som han såg en pistol komma in i blickfältet. Ett ljud fick honom att dra upp armarna mot ansiktet och rygga tillbaka. Ett skott avlossades och han märkte att hörseln försämrades och att händerna fylldes med blod. Eftersom han trodde att han var skjuten i huvudet och skulle dö tänkte han på sin lille son som han aldrig mer skulle få se. Efter en stund förstod han att han inte var döende och ropade att han var skjuten i ögat. Ingemar H såg aldrig vem som avlossade skottet men är säker på att det måste ha varit rånare B. Vid ett tillfälle under rånet ryckte en rullstolsbunden man till och gav ifrån sig ett ljud varvid rånare B slog mannen i huvudet med sin pistol. Av de fysiska skadorna kvarstår en fingerledsskada och problem med det skadade ögat vars tårkanal förstörts och som stramar och rinner vilket försvårar bland annat sportaktiviteter och läsning. Händelsen har allvarligt påverkat hans psykiska hälsa och medfört bland annat väsentligt nedsatt arbetsförmåga. Han har i viss utsträckning bearbetat upplevelsen genom psykologsamtal.

Ingemar H tillade följande. När han i rättssalen fick se Billy R och Mats J komma in rörde de sig på ett så likartat sätt som rånarna i Vingåker att han anser sig kunna peka ut Billy R och Mats J som gärningsmän.

Vid sin bedömning av åtalen fann TR:n ställt utom allt rimligt tvivel att det var Billy R och Mats J som tillsammans med en okänd medgärningsman begått rånet mot Sparbankskontoret och att de båda tilltalade därför var övertygade om grovt rån av ytterst allvarlig art.

I frågan om skadestånd anförde TR:n i domskälen bl a följande: Enligt TR:ns mening skall ersättning för kränkning i huvudsak bestämmas efter en objektiv måttstock och inte som för personskada med hänsyn till det faktiska lidandet. I praxis utgår sällan kränkningsersättning med lägre belopp än 5 000 kr och för till exempel våldtäkt utgår i normalfallet omkring 50 000 kr. När TR:n bedömer skadeståndsbeloppens skälighet utdöms således kränkningsersättningen i de flesta fall schablonmässigt medan ersättningen för övriga skador, till exempel psykiskt lidande som är medicinskt påvisbart, utdöms efter en noggrann individuell prövning.

Domslut. TR:n dömde Billy R för grovt rån och annan brottslighet till fängelse i 14 år och Mats J för grovt rån och andra brott till fängelse i 18 år. Billy R och Mats J förpliktades att solidariskt utge skadestånd med följande belopp jämte ränta till Lennart A: 45 000 kr, varav 30 000 kr för kränkning, 10 000 kr för sveda och värk, psykiskt lidande och 5 000 kr för olägenheter i övrigt; till Ruthinger C: 43 000 kr, varav 25 000 kr för kränkning, 10 000 kr för sveda och värk, psykiskt lidande och 8 000 kr för olägenheter i övrigt; till Clas P: 45 000 kr, varav 30 000 kr för kränkning, 10 000 kr för sveda och värk, psykiskt lidande och 5 000 kr för olägenheter i övrigt; till Kerstin A: 28 000 kr, varav 10 000 kr för kränkning, 10 000 kr för sveda och värk, psykiskt lidande och 8 000 kr för olägenheter i övrigt; till Britta A: 16 000 kr, varav 10 000 kr för kränkning, 5 000 kr för psykiskt lidande och 1 000 kr för olägenheter i övrigt; till Harry A: 16 000 kr, varav 10 000 kr för kränkning, 5 000 kr för psykiskt lidande och 1 000 kr för olägenheter i övrigt; till Jeanette A: 16 000 kr, varav 10 000 kr för kränkning, 5 000 kr för psykiskt lidande och 1 000 kr för olägenheter i övrigt; till Maria W: 16 000 kr, varav 10 000 kr för kränkning, 5 000 kr för sveda och värk, psykiskt lidande och 1 000 kr för olägenheter i övrigt; och till Ingemar H: 46 900 kr, varav 20 000 kr för kränkning, 18 900 kr för sveda och värk, 3 000 kr för kosmetisk skada och 5 000 kr för olägenheter i övrigt.

Billy R och Mats J överklagade i Svea HovR och yrkade att HovR:n skulle ogilla åtalet mot dem och befria dem från skadeståndsskyldighet. TR:ns dom överklagades även av Lennart A, Ruthinger C, Clas P, Kerstin A, Britta A, Harry A, Jeanette A, Maria W och Ingemar H. Envar av dem yrkade helt bifall till sin skadeståndstalan.

Samtliga ändringsyrkanden bestreds av motpart.

TR:ns dom överklagades även i andra delar än som redovisas i detta referat. HovR:n (hovrättslagmannen Victor, hovrättsrådet Ingrid Holmstrand, referent, tf hovrättsassessorn Palmkvist samt nämndemännen Gyhlenius och Frisk) meddelade dom d 7 nov 1996.

I ansvarsdelen fann HovR:n att det var ställt utom rimligt tvivel att Billy R var en av rånarna i banken i Vingåker och att det måste anses ställt utom rimligt tvivel att även Mats J var en av rånarna.

I fråga om skadestånden anförde HovR:n i domskälen:

HovR:n finner inte anledning att bestämma skadestånden för kränkning på annat sätt än TR:n gjort.

TR:n har uppenbarligen bestämt ersättningarna för sveda och värk tämligen schablonartat. Det har inte framförts några invändningar mot detta. HovR:n finner mot bakgrund härav samt vad som förevarit i övrigt ej skäl göra ändring avseende denna ersättning. Ersättningen till Ingemar H bör dock med utgångspunkt i Trafikskadenämndens hjälptabell för bestämmande av ersättning för sveda och värk bestämmas till 20 000 kr.

Vad avser yrkandena om ersättning för olägenheter i övrigt finner HovR:n att målsägandena mot Billy R:s och Mats J:s bestridanden inte visat att de är berättigade till skadestånd härför. Skadeståndsyrkandena i denna del skall därför lämnas utan bifall.

Vad avser ersättningarna för vissa sjukvårdskostnader och för kosmetisk skada samt för inkomstförluster finner HovR:n ej skäl ändra TR:ns dom.

Domslut. HovR:n ändrade TR:ns dom så att Billy R dömdes för grovt rån m fl brott till fängelse 13 år och Mats J dömdes för grovt rån m fl brott till fängelse 11 år.

HovR:n bestämde skadeståndet till

Lennart A till 40 000 kr, varav 30 000 för kränkning och 10 000 kr för sveda och värk, psykiskt lidande; till Ruthinger C till 35 000 kr, varav 25 000 kr för kränkning och 10 000 kr för sveda och värk, psykiskt lidande; till Clas P till 40 000 kr, varav 30 000 kr för kränkning och 10 000 kr för sveda och värk, psykiskt lidande; till Kerstin A till 20 000 kr, varav 10 000 kr för kränkning och 10 000 kr för sveda och värk, psykiskt lidande; till envar av Britta A, Harry A och Jeanette A till 15 000 kr, varav 10 000 kr för kränkning och 5 000 kr för psykiskt lidande; till Maria W till 15 000 kr, varav 10 000 kr för kränkning och 5 000 kr för sveda och värk, psykiskt lidande; och till Ingemar H till 43 000 kr, varav 20 000 kr för kränkning, 20 000 kr för sveda och värk och 3 000 kr för kosmetisk skada.

Skiljaktiga meningar förekom i ansvarsdelen.

Lennart A, Ruthinger C, Clas P, Kerstin A, Britta A, Harry A, Jeanette A och Maria W (ombud och målsägandebiträde för samtliga advokaten Ulf Chr Eklöf) samt Ingemar H (ombud och målsägandebiträde advokaten Leif Ericksson) överklagade med yrkande om ändring i skadeståndsdelen. HD meddelade prövningstillstånd såvitt gällde yrkandena om ersättning för kränkning men fann ej skäl meddela prövningstillstånd i övrigt.

HovR:ns dom överklagades även av Billy R och Mats J men HD fann ej skäl meddela prövningstillstånd med anledning av deras överklaganden. Klagandena vidhöll i HD sina i HovR:n framställda yrkanden om ersättning för kränkning med undantag av Lennart A, Ruthinger C och Clas P som envar satte ned sitt yrkande till 50 000 kr.

Billy R (ombud advokaten Peter Althin) och Mats J (ombud advokaten Nils Uggla) bestred ändring. Som grund för bestridandet åberopade de, med vidhållande att de inte utfört rånet i Vingåker, att den bedömning som HovR:n gjort är rimlig och att det inte är skäligt att utdöma högre belopp.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Gregow, Lind, Lars K Beckman, Danelius och Westlander, referent) beslöt följande dom: Domskäl. Enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen skall lagens bestämmelser om skyldighet att ersätta personskada tillämpas också i fråga om lidande som någon tillfogar annan bl a genom brott mot den personliga friheten och genom annat ofredande som innefattar brott. Ett sådant brott är rån.

Syftet med ersättningen är att den skadelidande skall kompenseras för den kränkning av den personliga integriteten som brottet inneburit och för den oro och det obehag som kan ha följt av det brottsliga angreppet. Syftet är också att ge den skadelidande upprättelse för den förnedrande och kränkande behandling som han har utsatts för.

Ersättning enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen utgår inte för sådant psykiskt lidande som kan uppstå i anledning av ett brott och som är medicinskt påvisbart och kan vara av akut eller kroniskt slag. Sådant lidande ersätts som sveda och värk eller som men enligt reglerna om personskada i 5 kap 1 § skadeståndslagen.

Skadeståndslagen ger inte några anvisningar om vilka normer som skall ligga till grund för prövningen när det gäller att bestämma ersättningen enligt 1 kap 3 §. Det blir därför i första hand fråga om en skönsmässig uppskattning av graden av det lidande som har tillfogats den kränkte. Hänsyn bör visserligen tas till intensiteten i dennes subjektiva upplevelse av kränkningen men i första hand måste man lägga förhärskande etiska och sociala värderingar till grund. (Jfr prop 1972:5 s 572).

Efter hand har det i den praktiska tillämpningen för vissa fall av kränkning genom brott utbildats schablonbelopp för ersättningen. Det gäller framför allt kränkning genom sexualbrott och grova våldsbrott. Sålunda har HD i två domar under år 1997 - NJA 1997 s 315 och dom d 10 juli i mål T 5013/961 - gett uttryck för att normalbeloppet vid kränkning genom mordförsök respektive grövre sexualbrott mot barn bör ligga vid 100 000 kr.

Beträffande rån saknas vägledande uttalanden av HD.

Som framgår av det nyss sagda har domstolen i första hand att utgå från vilket lidande som typiskt sett kan anses ha uppkommit till följd av kränkningen. Det medför att bedömningen måste bli i viss mån schablonartad. Hänsyn bör emellertid som nämnts också kunna tas till den skadelidandes subjektiva upplevelse. Detta gäller framför allt om lidandet i det enskilda fallet varit särskilt intensivt eller lindrigt.

Av utredningen framgår att rånet genomfördes med synnerlig hänsynslöshet och råhet. Under det mer än femton minuter långa förloppet hotade rånarna, som var maskerade och beväpnade med två skarpladdade pistoler och en automatkarbin, de i banklokalen närvarande tjänstemännen och kunderna till livet och uppträdde så högljutt och obehärskat att de måste ha uppfattats vara i stånd att avfyra sina vapen mot vem som helst av de människor som uppehöll sig i banklokalen. Ett skott avlossades också med följd att flera personer träffades av splitter och att en rikoschett träffade Ingemar H:s ena öga, varigenom tårkanalen blev varaktigt skadad. Han trodde till en början att han var dödligt sårad. Lennart A och Clas P var uttryckligen hotade till livet under praktiskt taget hela händelseförloppet. Sparkar och slag utdelades dessutom mot dem. Även Ruthinger C och Kerstin A utsattes för visst våld.

De lämnade berättelserna vittnar om att klagandena erfor intensiva känslor av förnedring och ångest under själva rånet och att de fortfarande i varierande grad känner oro som medför sömnsvårigheter, mardrömmar och känslighet för höga ljud. Ingemar H har till följd av oroskänslor efter rånet måst byta yrke. Ruthinger C har inte förmått stanna kvar i sin tjänst vid banken i Vingåker utan har fått en annan befattning vid bankens kontor i Katrineholm. Kerstin A förmår inte att motionera ute ensam eller att alls vara ute ensam när det är mörkt.

Med utgångspunkt i vad som tidigare angivits vara syftet med ersättning för kränkning genom brott och mot bakgrund av vad som blivit upplyst om hur rånet genomfördes och om hur klagandena reagerat på detta bör ersättningarna bestämmas till 50 000 kr för envar av Lennart A, Clas P och Ingemar H, till 30 000 kr för envar av Ruthinger C och Kerstin A samt till 20 000 kr för envar av Britta A, Harry A, Jeanette A och Maria W. På samtliga belopp skall utgå ränta enligt 6 § räntelagen från d 25 aug 1995 till dess betalning sker.

Med hänsyn till målets karaktär bör Billy R och Mats J förpliktas att solidariskt utge hela kostnaden för målsägandebiträdena i HD till staten.

Domslut. HD ändrar på det sätt HovR:ns domslut att Billy R och Mats J förpliktas att solidariskt såsom ersättning för kränkning utge till Lennart A 50 000 kr, Ruthinger C 30 000 kr, Clas P 50 000 kr, Kerstin A 30 000 kr, Britta A 20 000 kr, Harry A 20 000 kr, Jeanette A 20 000 kr, Maria W 20 000 kr och Ingemar H 50 000 kr, samtliga belopp jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 25 aug 1995 till dess betalning sker.

Ulf Chr Eklöf tillerkänns ersättning av allmänna medel --- med 35 638 kr - - -.

Leif Ericksson tillerkänns ersättning av allmänna medel --- med 20 960 kr---.

Billy R och Mats J förpliktas att solidariskt utge ersättning till staten för vad som sålunda har utgått till målsägandebiträdena.

Vad angår rättegångskostnaderna tillade JustR Lind för egen del: I plenimålet NJA 1973 s 623, som gällde ett fall där HovR:n bestämt storleken av underhållsbidrag mittemellan vad parterna yrkat, fann HD att ingendera parten borde svara för motpartens rättegångskostnader i HovR:n. Det synsätt varpå det beslutet grundas har kommit till uttryck i flera avgöranden på andra områden (se t ex NJA 1976 s 409, 1978 s 383, 1979 s 567, 1980 s 657 II, 1982 s 559 och 1989 s 700 jfr även NJA 1975 s 334).

När det gäller talan om skadestånd enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen är läget något annorlunda. HD har sålunda i ett mål om ansvar för förtal och skadestånd enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen tillerkänt målsägandena full ersättning för rättegångskostnaderna trots att varje målsägandes yrkande om skadestånd sattes ned från 250 000 kr till 100 000 kr (NJA 1994 s 637). Vidare kan nämnas rättsfallet NJA 1989 s 374 (skadestånd enligt 1 kap 3 § vid förolämpning nedsatt från yrkade 25 000 kr till 2 000 kr) och NJA 1992 s 446 (skadestånd vid grov våldtäkt m m avseende personligt lidande, sveda och värk samt lyte och men nedsatt från sammanlagt yrkade 275 000 kr till 130 000 kr). I 1989 års rättsfall ålades den tilltalade att ersätta målsägandens rättshjälpskostnad och i 1992 års rättsfall förordnades att kostnaden för bl a försvar och målsägandebiträde skulle stanna på staten. Något skäl för dessa ståndpunktstaganden angavs inte. Slutligen bör uppmärksammas rättsfallet NJA 1996 s 687 (skadestånd för personligt lidande samt sveda och värk vid människorov och grov våldtäkt nedsattes från sammanlagt yrkade 350 000 kr till 250 000 kr). HD uttalade att kostnaderna i HovR:n och HD borde kvittas.

Hur HD närmare resonerat i dessa rättsfall framstår som något oklart, låt vara att domstolen vid ett par tillfällen torde ha utgått från att målsäganden inte skulle åläggas ansvar för motpartens kostnader. Vid den bedömning som är aktuell i det förevarande målet kan framhållas att bestämmande av skadestånd enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen i osedvanligt hög grad är beroende av domstolens skälighetsbedömning. Som regel förhåller det sig vidare så att det saknas praktiska förutsättningar för att målsäganden och den tilltalade träffar förlikning i skadeståndsfrågan. Dessa omständigheter medför att målsäganden normalt bör erhålla ersättning för rättegångskostnader även om hans yrkande om skadestånd enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen mot den som dömts för det aktuella brottet sätts ned. Med en sådan rättstillämpning undviks också att målsägande, som utsatts för kränkning genom brott, åläggs att svara för rättegångskostnad, något som i de flesta fall skulle framstå som stötande.

HD:s dom meddelades d 27 okt 1997 (mål nr B 5491/96).

NJA 1991 s. 766; NJA 1992 s. 541; NJA 1997 s. 315; NJA 1973 s. 623

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1997-10-27

Målnummer:
B5491-96